"GÅ UR FACKET OCH NI FÅR ER LÖN"!
Arbetarna hatar honom.
Arbetarna hatar honom.
– Plantageägaren är en vampyr. Han håller inne flera årslöner, socialförsäkringen, 24 månaders semesterpengar,ja han till och med drar de två procenten till facket men behåller pengarna för egen del i stället för att vidarebefordra dem till facket. Därför har vi lagt ner arbetet och tagit över plantagen.
* * *
CIENAGA / JUNI 1996 / En efter en, unga som gamla, män som kvinnor, nickar vid den gamle mannens ord. Bananarbetarna på fincan Josefina San Rafael befinner sig i samma situation som arbetarna på La Marcela befann sig för fem år sedan när jag besökte den. Rafael Pinto försöker svälta ut arbetarna för att de ska vända facket ryggen. Hellre låter han fincan förfalla och dö ut i stället för att acceptera arbetare på sin plantage som är organiserade.
Och hungern är ständigt närvarande, menar arbetarna och pekar på två magra vita fåglar som de fångat och ska bli mat för de 65 familjerna denna dag. Tristessen är påtaglig i värmen. Dominobrickorna ligger framme på bordet under det korrugerade plåttaket vid paketeringen. Spelet har avbrutits när jag och Humberto Robledo från bananfacket anländer. Först är de tysta men sedan låter arbetarna sin känslor ge utlopp.
Lönen "makuleras"
– Sedan 1995 har ägaren betalat löner med checker som inte har någon täckning. I Colombia är det förbjudet. Men Rafael Pinto har sina vänner på banken och i handeln i Ciénaga. När vi går till banken för att plocka ut våra löner sätter banken stämpeln "MAKULERAD". Arbetarna är helt utlämnade eftersom banken inte påtalar detta för Pinto som återfinns i en lyxvåning på Rodadero (staden Santa Martas riviera i Karibiska havet, reds anm).
Som på andra plantager är de sociala förhållandena dramatiska. Eftersom ägaren inte betalar socialförsäkringen kan inte arbetarna och deras familjer få någon hälsovård. En efter en visar de sår efter machetehugg, spruckna fötter och händer, variga och blodsprängda ögon konsekvenser efter att arbetarna besprutat bananodlingarna med de oerhört giftiga bekämpningsmedlen som i andra länder är förbjudna.
– De ger oss en broschyr som visar att vi ska gå som austronaterna som anlände till månen. Men Rafael Pinto ger oss inte ens arbetskläder, än mindre skyddsutrustning när vi ska bespruta bananerna, säger William Tejeda, facklig ledare på fincan och räcker över broschyren.
Malaria
Flera av arbetarna lider av hudbesvär efter arbete med pesteciderna. Andra har skabb eller stora sår. Småbarnen springer omkring nakna. Många av de närvarande känner skam inför våra stora ögon. "Men det här är vår verklighet, kamrat. Vi har inte ens pengar att köpa tvål, än mindre kläder till oss och våra barn", säger en äldre arbetare med tårar i ögonen.
– Här finns såväl malaria- som dengueflugor (orsakar svåra feber- och ögoninfektioner, reds anm). Kvinnorna som arbetar i tolv timmar vid paketeringen tvingas göra sina behov bakom muren där, säger den unge fackordföranden Tejeda. Det är varken värdigt eller acceptabelt.
Kapitalisternas ministerium
Facket har flera gånger framfört klagomålen till den lokale arbetsinspektören som nu säger att hon har uttömt alla sina möjligheter. Därför har facket gått vidare till arbetsmarknadsministeriet som bara förhalar frågan.
– Ministeriet är bara till för att serva kapitalisterna, säger en arbetare med gevär i handen. De skiter fullständigt i oss, hundra mil från Bogotá.
Trots att arbetarna har lagen på sin sida är det i praktiken en nästan omöjlig process att driva juridiskt. Varje arbetare måste individuellt väcka talan mot godsägaren. På plantagen skulle det betyda 65 skilda rättsfall av arbetare som i många fall inte kan läsa eller skriva. Byråkratin tar död på arbetaren och hans hårt förvärvade pengar. Då spelar det ingen roll om Rafael Pinto har brutit mot alla existerande arbetsmarknadslagar. Han nöter ut dem.
Ägaren kallade på polis
– När vi gick till hans kontor i Santa Marta och ville tala med honom ringde han efter den militära polisen som kom med en löjtnant som fungerade som talesman för Pinto. Själv vågade han inte visa sig. Det visar vilka ärenden som dessa går, menar en annan äldre arbetare och hytter med näven. Trots det är det oroande för nästa gång kanske han skickar armén på oss.
Nu går det lokala bananfacket in i en svår situation när de ska framföra avtalskraven. Ägarna försöker erbjuda de arbetare som lämnar facket anställningstrygghet individuellt. De försöker erbjuda andra oorganiserade arbetare förmåner och fördelar som de organiserade aldrig kommer i åtnjutande av.
Morot och piska mot facket
– Pinto äger flera plantager där arbetarna inte är med i facket. Där arbetas det för fullt eftersom han betalar alla de lagliga- samt avtalsrättigheter som vi kom överens om förra avtalsperioden. Motivet är uppenbart; Locka över några som kan splittra oss och isolera facket. Men trots att vi nästan svälter rubbar vi oss aldrig på kravet om att lämna facket. Facket det är vi, den samlade kraften bland Ciénagas arbetare, menar William Tejeda. De andra instämmer.
Paramilitärt högkvarter granne
Arbetarna deltog i ockupationen av riksvägen, som bara ligger några stenkast från plantagen, mellan Bogotá och atlantkusten i oktober i likhet med andra arbetare. Regeringen skakades av aktionen och utlovade 11 miljarder pesos (elva miljoner dollar, reds anm) för reparatione av vägar, stöd till områdets sociala underutveckling samt ett löfte om att inte legalisera dödsskvadronerna i s.k säkerhetskoperativ. Mellan plantagen och riksvägen, den väg vi anlänt, ligger ett storgods där en av Ciénagas dödsskvadroner med dess paramilitärer härbärgerar.
– Om de visste att vi skulle anlända hade vi varit gripna och förmodligen mördade nu, berättar Humberto senare när vi lämnar plantagen.
Jag sväljer och sjunker ihop i baksätet i bilen.
TEXT OCH FOTO: Dick Emanuelsson
* * *
CIENAGA / JUNI 1996 / En efter en, unga som gamla, män som kvinnor, nickar vid den gamle mannens ord. Bananarbetarna på fincan Josefina San Rafael befinner sig i samma situation som arbetarna på La Marcela befann sig för fem år sedan när jag besökte den. Rafael Pinto försöker svälta ut arbetarna för att de ska vända facket ryggen. Hellre låter han fincan förfalla och dö ut i stället för att acceptera arbetare på sin plantage som är organiserade.
Och hungern är ständigt närvarande, menar arbetarna och pekar på två magra vita fåglar som de fångat och ska bli mat för de 65 familjerna denna dag. Tristessen är påtaglig i värmen. Dominobrickorna ligger framme på bordet under det korrugerade plåttaket vid paketeringen. Spelet har avbrutits när jag och Humberto Robledo från bananfacket anländer. Först är de tysta men sedan låter arbetarna sin känslor ge utlopp.
Lönen "makuleras"
– Sedan 1995 har ägaren betalat löner med checker som inte har någon täckning. I Colombia är det förbjudet. Men Rafael Pinto har sina vänner på banken och i handeln i Ciénaga. När vi går till banken för att plocka ut våra löner sätter banken stämpeln "MAKULERAD". Arbetarna är helt utlämnade eftersom banken inte påtalar detta för Pinto som återfinns i en lyxvåning på Rodadero (staden Santa Martas riviera i Karibiska havet, reds anm).
Som på andra plantager är de sociala förhållandena dramatiska. Eftersom ägaren inte betalar socialförsäkringen kan inte arbetarna och deras familjer få någon hälsovård. En efter en visar de sår efter machetehugg, spruckna fötter och händer, variga och blodsprängda ögon konsekvenser efter att arbetarna besprutat bananodlingarna med de oerhört giftiga bekämpningsmedlen som i andra länder är förbjudna.
– De ger oss en broschyr som visar att vi ska gå som austronaterna som anlände till månen. Men Rafael Pinto ger oss inte ens arbetskläder, än mindre skyddsutrustning när vi ska bespruta bananerna, säger William Tejeda, facklig ledare på fincan och räcker över broschyren.
Malaria
Flera av arbetarna lider av hudbesvär efter arbete med pesteciderna. Andra har skabb eller stora sår. Småbarnen springer omkring nakna. Många av de närvarande känner skam inför våra stora ögon. "Men det här är vår verklighet, kamrat. Vi har inte ens pengar att köpa tvål, än mindre kläder till oss och våra barn", säger en äldre arbetare med tårar i ögonen.
– Här finns såväl malaria- som dengueflugor (orsakar svåra feber- och ögoninfektioner, reds anm). Kvinnorna som arbetar i tolv timmar vid paketeringen tvingas göra sina behov bakom muren där, säger den unge fackordföranden Tejeda. Det är varken värdigt eller acceptabelt.
Kapitalisternas ministerium
Facket har flera gånger framfört klagomålen till den lokale arbetsinspektören som nu säger att hon har uttömt alla sina möjligheter. Därför har facket gått vidare till arbetsmarknadsministeriet som bara förhalar frågan.
– Ministeriet är bara till för att serva kapitalisterna, säger en arbetare med gevär i handen. De skiter fullständigt i oss, hundra mil från Bogotá.
Trots att arbetarna har lagen på sin sida är det i praktiken en nästan omöjlig process att driva juridiskt. Varje arbetare måste individuellt väcka talan mot godsägaren. På plantagen skulle det betyda 65 skilda rättsfall av arbetare som i många fall inte kan läsa eller skriva. Byråkratin tar död på arbetaren och hans hårt förvärvade pengar. Då spelar det ingen roll om Rafael Pinto har brutit mot alla existerande arbetsmarknadslagar. Han nöter ut dem.
Ägaren kallade på polis
– När vi gick till hans kontor i Santa Marta och ville tala med honom ringde han efter den militära polisen som kom med en löjtnant som fungerade som talesman för Pinto. Själv vågade han inte visa sig. Det visar vilka ärenden som dessa går, menar en annan äldre arbetare och hytter med näven. Trots det är det oroande för nästa gång kanske han skickar armén på oss.
Nu går det lokala bananfacket in i en svår situation när de ska framföra avtalskraven. Ägarna försöker erbjuda de arbetare som lämnar facket anställningstrygghet individuellt. De försöker erbjuda andra oorganiserade arbetare förmåner och fördelar som de organiserade aldrig kommer i åtnjutande av.
Morot och piska mot facket
– Pinto äger flera plantager där arbetarna inte är med i facket. Där arbetas det för fullt eftersom han betalar alla de lagliga- samt avtalsrättigheter som vi kom överens om förra avtalsperioden. Motivet är uppenbart; Locka över några som kan splittra oss och isolera facket. Men trots att vi nästan svälter rubbar vi oss aldrig på kravet om att lämna facket. Facket det är vi, den samlade kraften bland Ciénagas arbetare, menar William Tejeda. De andra instämmer.
Paramilitärt högkvarter granne
Arbetarna deltog i ockupationen av riksvägen, som bara ligger några stenkast från plantagen, mellan Bogotá och atlantkusten i oktober i likhet med andra arbetare. Regeringen skakades av aktionen och utlovade 11 miljarder pesos (elva miljoner dollar, reds anm) för reparatione av vägar, stöd till områdets sociala underutveckling samt ett löfte om att inte legalisera dödsskvadronerna i s.k säkerhetskoperativ. Mellan plantagen och riksvägen, den väg vi anlänt, ligger ett storgods där en av Ciénagas dödsskvadroner med dess paramilitärer härbärgerar.
– Om de visste att vi skulle anlända hade vi varit gripna och förmodligen mördade nu, berättar Humberto senare när vi lämnar plantagen.
Jag sväljer och sjunker ihop i baksätet i bilen.
TEXT OCH FOTO: Dick Emanuelsson
