sábado, 10 de marzo de 2007

Kubas svåra ekonomiska väg tillbaka

”Socialism har upphört att vara ett fult ord”

HAVANNA / FLAMMAN / 29 AUGUSTI, 1989: Den kubanska pressen aviserade nya ekonomiska åtgärder som kom att skaka den karibiska ön i sina grundvalar. I Östeuropa föll mer eller mindre de ”realsocialistiska” staterna ihop som korthus. I Tjeckoslovakien gick 130 000 tjecker ut på gator och torg och skramlade med nycklar under några veckor och därefter bröt regeringen samman.

Men Kuba var och är inte Östeuropa.

Jag anlände till Kuba i november 1990, ett drygt år efter att den så kallade Specialperioden inletts. Synintrycken jämfört med mitt första besök 1977 var dramatiska. På strandpromenaden Malecon körde en och en annan rysk Lada (Vaz), kinesiska cyklar förekom spritt men skulle de kommande åren få en gigantisk renässans. Men det tydligaste exemplet på att revolutionen befann sig inför sin största utmaning sedan segern 1 januari, 1959, var krisens effekter på produktionen, varur människan hämtar sina rikedomar.

Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, sa den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare som förmodligen inte då insåg att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades i en fart aldrig tidigare. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att marknaderna för de transnationella trusterna, också i de ”civiliserade demokratierna” gjorde Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar sitt inträde.

Imperialistisk globalisering

Men Kuba vägrade att fålla in sig i detta nya ekonomiska system som de moderna nationalekonomerna kallade var ”globalisering” men som Lenin säkert skulle ha karaktäriserat som en avancerad utveckling av imperialismen.

Motorvägen till Kubas största sockerburk, Mario Muñoz, beläget i provinsen Matanzas, låg pratiskt taget öde dessa novemberdagar. Och november är ”huggarmånad”, de stora maskinerna som drar ihop, hugger och levererar sockerrören till en bredvidgående vagn, stod stilla. ”Vi har inget bränsle”, förklarade en desperat brukschef när vi gick ute på fälten. Men kubaner har alltid funnit råd i det blockerade bristsamhället. Ut på sockerrörsfälten gick en armé av ”Macheteros”, kraftiga och tunna, tjocka som magra, vita, mestiser och svarta kubaner som greppade macheten och inledde kampen för Kubas överlevnad.

– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades, säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1959 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990 om motsatsen.

Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner var också en politisk partner och när Jeltsin tog över rodret, med applåder från Clinton och Vita Huset, innebar det inte bara slutet för Sovjetunionen som statsbildning utan även slutet på handeln mellan Kuba och Sovjetunionen. Kubas utrikeshandel var till 85 procent koncentrerad till Sovjetunionen. Därför blev krisen akut i slutet av 1989. Vilken regering i världen hade kunnat stå emot folktrycket om olja och andra vitala produkter för ett samhällsmaskineri från en dag till en annan bara upphör att komma?

Men kubanerna vägrade ge upp.

Brutala effekter

Det handlade inte, som i Östeuropa, om att överge socialismen. Den skulle behållas men förbättras “samtidigt som villkor skapades för den kubanska ekonomins inträde i världsekonomin”, säger Rodriguez.

– Det blev en förändring av hela landets struktur. Hela samhällets funktion genomgick en djup förändringar. Men effekten av krisen blev brutal. BNP föll 35 procent mellan 1989-1993. Det statliga budgetunderskottet av BNP ökade år 1993 med 33 procent. Import av varor till löpande (världsmarknads) priser minskade 75 procent på fyra år, från 8 till 2 miljarder dollar av utbyte.

Med djupdykningen av ekonomin försämrades allt för kubanerna. Näring och kost rasade dramatiskt i siffror. Till exempel kaloriintaget, normalt cirka 3000 kalorier per dag sjönk till 1950 år 1993 och från 80 till 55 gram protein per dag. Idag har kubanen ett kaloriintag enligt 1989 års siffror.

Ingen privatisering eller avreglering

Under Specialperioden fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.

– Krisen orsakade en minskning av de disponibla resurserna vilket drabbade konsumtion och investeringar i ekonomin. För att fylla de uteblivna resurserna för den sociala sektorn och omgruppera ekonomin, tvingades Kuba till en rad drastiska åtgärder UTAN att avreglera och privatisera den statliga sektorn, understryker Rodriguez.

Dessa åtgärder innebar att utnyttja och effektivisera alla disponibla resurser, behålla en minimal konsumtionsnivå och omorientera investeringar mot sektorer med en hållbar ekonomisk utveckling på kort sikt. Allt för att garantera Kubas socialistiska överlevnad. De arbetslösa, som nästan hade varit ett okänt fenomen på ön, sattes på betald omskolning med mottot att ”i ett solidariskt jämlikt samhälle är ingen överflödig”.

Vägen tillbaka

1994 bromsades det ekonomiska fallet in och från 1995 inleddes en ekonomisk återhämtning som accelererade sedan det året. Mellan 1995-2000 hade Kuba en genomsnittlig ekonomisk tillväxt på 4,8 procent. Följden blev förbättrade ekonomiska och sociala villkor för befolkningen som bokstavligen hade magrat de svåra åren på 1990-talet.

– Från år 2000 har satsningen koncentrerats på att avsevärt förbättra kubanerna materiella och andliga villkor för att skapa ett bättre samhälle. Ökade satsningar har gjorts på utbildning, framför allt inom informations- och multimedia.

Från 2004 fattades flera politiska och militära beslut som fått återverkningar på ekonomin. ”Plan Bush”, som i korthet handlar om att vid ett givet tillfälle invadera Kuba och inleda ”Assistens för övergång till ett fritt Kuba”, innebar att de militära utgifterna ökade kraftigt. Med Pentagons invasionsplan från maj 2004, som kompletterades i juli 2006 med ett ”hemligt kapitel” intensifierades också blockaden mot Kuba. Från 1962 till 2006 beräknar de kubanska myndigheterna att blockaden har kostat landet 86 miljarder dollar (ca 650 miljarder kronor). Med krigen i Irak och Afghanistan ökar priserna på bränsle och livsmedel på världsmarknaden.

– År 2003 kostade ett oljefat 31 dollar, 2004 kostade det 42 dollar som ökade till 56 pr 2005 och 2006 hade det gått upp till 66 dollar per fat. En brutal effekt. Ris ökade från 2003 till 2006 med 66 procent. Brödsäd och torrmjölk ökade också dramatiskt, säger Rodriguez.

I juli 2003 genomförde den kubanska staten en ekonomisk reform som tog kontroll över valutaväxlingen och koncentrationen av valuta i landet som förstärktes i december 2004 när dollarn togs bort som konvertibel valuta och en strikt kontroll av valuta infördes.

Trots USA:s krigsförberedelser mot Kuba väcktes ett starkt hopp 2004. Banden mellan Kuba och Venezuela förstärktes och fördjupades, framför allt efter 14 december, 2004 då ett stort antal avtal mellan de bägge länderna undertecknades i Havanna. Även med Kina förstärktes de ekonomiska banden märkbart och en rad nya affärsavtal slöts det året.

De viktigaste programmen i den kubanska ekonomin:

Energi: En verklig revolution har ägt rum för att generera elektricitet. I första etappen användes diesel som i den andra etappen har ersatts av full oil. Denna möjliggör att de gamla ineffektiva och energislösande termoelektriska maskinerna som användes i det nationella elnätet ersätts. Detta kompletteras med ett jättelikt program för att reparera och modernisera det nuvarande elnätet men också åtgärder för kraftöverföring och distribution.

Detta program kompletteras med stora insatser i de kubanska hemmen där alla ”gula” glödlampor byts ut mot lågenergilampor, sammanlagt har 29 miljoner lampor bytts ut. Även kylskåp och andra hemelektroniska apparater byts kontinuerligt ut mot energisnåla.

Hela transportsektorn ska renoveras och bensindrivna bussar ska bytas ut mot diesel eller full oil där satsningar görs för att skydda miljön.

Sol och vindkraft har fått stora anslag och framgångsrika projekt pågår på flera platser på Kuba. Elproduktionen ökade 2006 med 7,2 %.

Lagring av vattenreserver för att kunna möta torka, som mellan 2003-2005 sänkte beredskapsreserverna till 42 procent av. I dag är de 76 procent.

Bostäder: 2006: 110 000 byggda bostäder, nästan tre gånger fler bostäder än under 2005. Målet är att bygga 100 000 bostäder per vilket skulle eliminera bostadsbristen inom en snar framtid.

Resultaten de senaste fem åren

Tre utmärkande drag karaktäriserar de grundläggande strukturella förändringarna under de senaste fem åren:

Kubas ekonomi är i dag i första hand en ekonomi baserar på ett utbud av tjänster. 1989 representerade tjänstesektorn 55 procent och 2006 är den uppe i 76 procent av BNP.

Sjuttio procent av exporten kom 2006 från tjänstesektorn och 30 procent från varor.

Mellan 1995-2000 var den ekonomiska tillväxten 4,8 %. 2001-2002 var tillväxten 1,8 %, 2004 ökade ekonomin med 5,4 %, 2005 accelererade tillväxten med 11,8 % och 2006 12,5 %. I Latinamerika var den genomsnittliga tillväxte 5,6 procent. För 2007 förväntas ekonomin öka med minst tio procent av BNP.

Kuba har kritiserats av borgerliga nationalekonomer som menar att siffrorna för den ökade tillväxten är ”uppblåsta” eftersom Kuba nu använder just nationalekonomiska principer för att beräkna sin BNP. I klartext handlar det om att inkludera delar av de socialpolitiska transfereringarna som gratis sjukvård och utbildning men också kostnaderna för de tiotusentals sjukvårdarbetare och lärare som är verksamma i utlandet. Dessa representerar naturligtvis ett nedlagt värde i form av arbete.

– Kuba använder sig av de kalkyler som FN har fastslagit sedan 1993. Men den ökande tillväxten för 2006, som var 12,5 %, den högsta i revolutionens historia, motsvaras eller avgörs inte enbart av inkluderandet av dessa samhällssektorer i beräkningen av BNP. Skulle vi exkludera denna post så skulle den ekonomiska tillväxten för 2006 ändå sluta på 9,5 % av BNP. Hade vi inte haft denna tillväxt hade det varit omöjligt att genomföra de stora strukturella programmen på Kuba, understryker ekonomiministern.

Den enda sektorn som gått med underskott i den kubanska ekonomin är den viktiga jordbrukssektorn. Det har sin förklaring främst i de flera år långa torkperioderna och orkaner. Världsmarknadspriserna för nickel, där Kina är en stark kund, och kobolt har ökat starkt.

Bioteknologin går också framåt med stormsteg. Trots en skoningslös blockad ökade den kubanska exporten med 90 procent och ökade sin marknad till 50 länder.

Men den största ökningen utgörs av turismen som bokstavligen har exploderat trots terroristattentaten som de kontrarevolutionära krafterna baserade i Miami genomförde mot turistkomplex 1996 och 1997 på Kuba. 1989 besökte 300 000 turister Kuba som 2006 hade ökat till 2,120.000 personer. Turismen är den största inkomst- och sysselsättningskällan efter att hälften av Kubas 150 sockerbruk har tagits ur bruk för ineffektivitet.

Perspektiv för 2007:

Fortsatta satsningar på att spara energi, förbättra transportsektorn, ersätta importvaror med egna och fortsatt satsning på turism.

– Bara med socialismen är det möjligt att uppnå målen. Socialism har upphört att vara ett fult ord.

------------------------------

980 tecken

En orättvis värld. . .

I världen lever 766 miljoner människor utan tillgång till sjukvård.

120 miljoner har inte rinnande vatten.

842 miljoner personer är analfabeter (varav 21 miljoner lever i USA).

158 miljoner barn lider av undernäring och 110 miljoner är exkluderade från utbildning.

. . . men där Kubas solidaritet med världens fattiga imponerar:

30 000 kubanska sjukvårdsarbetare återfinns på de mest otillgängliga plaster i 60 länder.

UNESCO gav Kuba en utmärkelse för sitt erkända alfabetiseringsprogram som tillämpas i 15 länder med 2,3 miljoner personer.

Enligt FN:s studie över den ekonomiska situationen i världen konstaterade världsorganisationen den 5 december 2006 att:

Hälften av världens rikedomar är koncentrerade hos två procent av de vuxna.


Dick Emanuelsson