Así fue el ‘servicio paramilitar integral’ para Dole y Chiquita

“Me han dicho que Chiquita ha aseverado que le dio fondos a las AUC, pero lo que hizo fue bajo coerción y como una forma de extorsión. También he oído que Dole sostiene que nunca entregó fondos. Las dos aseveraciones son absolutamente falsas. De hecho, mi acuerdo con Chiquita y Dole fue para prestarles seguridad total y otros servicios”.
Carlos Tijeras, jefe paramilitar en la zona bananera de Ciénaga


El periodista sueco Dick Emanuelsson, quien ha vivido en Colombia y ha cubierto el tema colombiano durante 30 años con varios extensos reportajes en las zonas bananeras de Urabá y Ciénaga, analiza en este artículo especial para ARGENPRESS las confesiones juradas del jefe paramilitar Carlos Tijeras que da otra visión diferente de la defensa de Chiquita que en 2004 admitió haber pagado al paramilitarismo 1,7 millones de dólares como extorsión o por proteger sus empleados. Tijeras relata que los paramilitares daban todo un paquete de “seguridad” a Chiquita y Dole. El paramilitarismo fue una Aseguradora armada en laz zonas bananeras que incluso sentenciaba y cumplía las sentencias que en el caso del “juez” Carlos Tijeras significaba la orden de matar a 500 civiles, entre ellos el presidente sindical de los obreros bananeros, José Güette, quien los últimos días de noviembre de 2000 guió a Emanuelsson en las fincas bananeras de Chiquita y otras empresas bananeras en la región bananera de Ciénaga.

Por Dick Emanuelsson *

En una confesión franca y abierta, el ex jefe paramilitar “Carlos Tijeras” afirma que el trato con la Aseguradora Armada paramilitar que Dole y Chiquita contrataban en Colombia para solucionar “problemas” era equivalente, en muchos casos, a la muerte para la persona “identificada” como “guerrillero” o “miliciano”.

Sostiene que Chiquita no dice la verdad cuando afirma que fue victima de extorsión. El sindicato bananero Sintrainagro en la región Ciénaga, cobraba diez por ciento de la cuota sindical de los miembros, que fue destinado a los paramilitares. Estos colocaban o comprobaban los dirigentes sindicales en sus puestos y así controlaba el sindicato. “Yo era el gobernante de hecho del área”, proclama el ex jefe paramilitar.

Según sus declaraciones las empresas transnacionales Dole y Chiquita no solamente pagaban a los paramilitares tres centavos por cada caja de banano exportada desde Colombia, sino que los llamaban para “solucionar problemas” en las plantaciones del banano, equivalente de “neutralizar” el problema.

“Yo, José Gregorio Mangones, alias “Carlos Tijera”, identificado con cédula de ciudadanía 4.020.271, declaro bajo la gravedad del juramento ante las leyes de los Estados Unidos de America, los estados de California y Florida y el Distrito de Columbia que: . . . “ [1]Así comienzan 17 páginas de confesión de ‘Carlos Tijeras’, su nombre paramilitar, juradas ante la fiscalía colombiana y que serán utilizadas por las autoridades judiciales de Estados Unidos en los eventuales procesos contra Dole y Chiquita.

Tijeras fue jefe del Frente William Rivas de las AUC, Autodefensas Unidas de Colombia, el cual operaba principalmente en la zona bananera de la región Cienaga, lugar caliente de donde Gabriel García Márquez tomó sus impresiones para escribir su clásico libro “Cien años de Soledad”.

Cuando este reportero llegó por primera vez en 1991 a la “Zona” parecía que el tiempo había quedado congelado desde los primeros días en diciembre de 1928 cuando el ejército abrió fuego contra las familias obreras. Ellas, con la Biblia levantada hacia el cielo, sólo pedían mejores condiciones de vida y de trabajo en las fincas bananeras de United Fruit Co, hoy llamada Chiquita. Pero la respuesta fue mortal y brutal con el saldo de aproximadamente 3.000 personas asesinadas, entre mujeres, hombres y niños. El silencio reinaba en las plantaciones.

Ese silencio duró hasta 1988 cuando los obreros bananeros en Ciénaga hicieron el primer intento para organizar un sindicato seccional de Sintrainagro, la federación que era el resultado de la fusión entre Sintagro y Sintrabanano, principalmente en la otra región bananera en Colombia, Urabá *. Pero el intento terminó con el asesinato del presidente seccional, Emiliano Cayetano y cuatro de los integrantes en la primera directiva en Cienaga.

Pero en 1991 cuando llegué ya se había reorganizado el sindicato y contaba con más de 1.500 afiliados, liderado por Reynaldo Maiguel, un flaco, alto, mestizo que en una noche en febrero de 1994 despertó cuando los paramilitares tumbaban la puerta en un barrio proletario de Ciénaga y ante su mujer y dos pequeñas hijas fue asesinado con doce tiros en su cuerpo.

Lo mismo pasó en 1996, cuando el sindicato había tomado más fuerza y registraba más de 2.500 miembros. Humberto Robledo, quien me guiaba por las bananeras de Ciénaga, temía por su vida y poco después de mi reportaje desapareció de la región. Hasta la fecha no tengo claro si fue asesinado, desaparecido o desplazado a las grandes ciudades en Colombia, como miles de habitantes de la región.

Cuando llegué por tercera vez a Ciénaga a final de noviembre del 2000, la situación estaba más que tensa.

“Compañeros, ¡mucho cuidado por que los ‘paracos’ les están esperando en la carretera, toma el otro camino!” decía un señor en una bicicleta que nos advirtieron sobre el inminente riesgo. Los rostros de José y Robinson, dos morenos típicos de la costa, quedaron congelados a pesar del calor de 40 grados en la sombra. El chofer que habíamos contratado quedó más preocupado, pero aceptó dirigir el carro en la dirección contraria a la de los paramilitares que nos estaban esperando con su emboscada.

José Güette, padre de siete hijos, era el presidente seccional de Sintrainagro y el sindicato se había reducido con mil miembros desde 1996. Robinson Olivero era el fiscal.

“Los paramilitares han ocupado la zona en alianza con las Fuerzas Militares (FF.MM.) y nos tienen en la mira”, fue un comentario, de José Güette, fuera del protocolo que nunca cité en el extenso reportaje que salió el 12 de enero en el semanario LO-Tidningen. Es el órgano de la central obrera sueca con un tiraje de casi cien mil ejemplares por semana. Güette sabía que declaraciones duras en aquel momento eran peligrosas. A pesar de que sus comentarios en el reportaje fueron suaves, doce días después de que el reportaje había sido publicado, recibí en mi oficina de Bogotá la noticia que José Güette había sido asesinado.

Lo que no sabía yo es que nueve años después, el 29 de Octubre de 2009, el jefe paramilitar Carlos Tijeras iba a poner sus sangrientas cartas en la mesa, confesando que fue él que dio la orden de asesinar a José Güette esa tarde el 24 de enero de 2001.

La ‘pacificación’ y la erradicación del sindicalismo

Dice el jefe paramilitar:

“También ayudamos a Chiquita y Dole a pacificar el sindicato que representaba a los trabajadores bananeros de la región. Cuando yo asumí el Comando del Frente William Rivas, el sindicato que representaba los trabajadores bananeros era Sintrainagro. Se trataba de un sindicato de izquierda y muy agresivo. Creo que eran simpatizantes de las FARC. Yo ordené la ejecución del presidente izquierdista de Sintrainagro, José Güette Montero”.

Así no más, franco y al grano. Carlos Tijeras no solamente es el autor intelectual y material del asesinato de Güette, él ordenó la muerte de más de 500 civiles en la zona bajo su mando, tildándolos de guerrilleros, milicianos o simplemente simpatizantes a la guerrilla.

Para entender cómo interpretan las AUC la izquierda y movimientos sociales en general, vale la pena regresar a la 1ª Cumbre fundacional de las AUC en noviembre de 1994, en donde un centenar de grupos paramilitares dispersos por todo el territorio nacional se reunieron y se fusionaron en las AUC. En su documento político consideraban que los sindicalistas representaban la “extrema izquierda”. Y así el documento puntualizó quienes eran y serían sus enemigos:

“Por consenso general se aprueba seguir considerando como blancos militares a los cuadros políticos y sindicales de la extrema izquierda” [2].

¿Y los paramilitares, donde tenían su base ideológica y a quienes servían?

Las AUC se fundaron con el propósito de matar por el status quo político, es decir, preservar lo establecido en la sociedad desde el punto de vista económico y político, y defender al estado. Por eso no pueden ser considerados como “rebeldes” o actores que se han levantado en armas contra el Estado. En el documento del 1994 se estableció la organización naciente paramilitar en tres estructuras:

• GRAU, Grupo de Autodefensa Urbano
• GRIN, Grupo de Inteligencia
• GRAP, Grupo de Apoyo Político, cuya misión, entre otras cosas, será la de promover eventos públicos de derecha y en contra la subversión (Pág. 55).
Eso explica como los 60-70 congresistas actualmente encarcelados en Colombia por formar parte de la ‘para-política’ han utilizado el paramilitarismo para ocupar curules en el congreso u otras instancias públicas.

Sindicato bajo control paramilitar

Dice Tijeras en su declaración, “El 24 de enero de 2001, en Ciénaga, cerca del supermercado Olímpica, entre las calles 17 y 18, le disparamos a José Güette Montero y lo matamos. Entonces yo instalé Robinson Olivero como Presidente del sindicato y hasta el día de hoy los líderes de Sintrainagro son personas aprobadas por las AUC. Una vez que pusimos nuestra gente a cargo de Sintrainagro, el sindicato me pagaba 10% de las cuotas sindicales que SINTRAINAGRO cobraba mensualmente. Este sindicato representaba a los trabajadores de las plantaciones de ambas empresas, Dole y Chiquita.”

El ex soldado del ejército colombiano, que incluso fue seleccionado como el mejor del Batallón de Infantería Mecanizado No 5 “Córdoba” en Santa Marta, fue enviado a la Península de Sinaí donde formó parte del contingente colombiano de las Fuerzas de Paz (Cascos Azules), pero su trayectoria no es nada pacífico ni de solución de conflictos. En 1999, llegó al Magdalena y a Ciénaga y reemplazó un jefe paramilitar dado de baja dirigiendo una guerra sucia y bestial que durante dos décadas ha causado tragedias en las familias más pobres de la zona bananera, dejando miles de niños y jóvenes como huérfanos, como, por ejemplo, los nueve niños de Carmen Elena Riobo, que quedó viuda cuando los matones paramilitares asesinaron a su esposo Audén una mañana de 1996 en el pequeño corregimiento Santa Rosalía en las faldas de Sierra Nevada. Los compañeros del sindicato recaudaban mensualmente una suma para que los nueve hijos de Audén y otros huérfanos de la región no murieran de hambre. Pero era una tarea descomunal porque, según las propias palabras del líder paramilitar; “Yo mismo, dentro del proceso de Justicia y Paz, he confesado más de 500 asesinatos. Esta es una relación parcial, pues mi versión libre aun no ha terminado. Falta aún verificar otros hechos”.

Un paquete paramilitar de seguro integral

El área en el que Carlos Tijeras ejercía su régimen de horror eran los municipios de Pueblo Viejo, Zona Bananera, Aracataca, El Retén, Fundación; en el norte del departamento Magdalena. Y el poder de las AUC era total, admite Tijera:

“Cualquier compañía que tuviese negocio con los dueños y productores de banano, llámese Chiquita Brands o Dole Food o cualquier otro nombre, coordinaba sus operaciones con el Frente William Rivas, que era que tenía control completo en la zona”.

Las transnacionales bananeras de Dole y Chiquita tenían íntimas relaciones con los escuadrones de la muerte más sangrientas que ha tenido Colombia en toda su historia, y aprovechando el control total de los paramilitares en la zona acordaron de un paquete integral de seguridad, como si las AUC fueran una aseguradora armada.

“Había una relación abierta y pública de las autodefensas (léase AUC) con los capataces de las fincas, sean Dole o Chiquita”, aclara Tijeras.

En la confesión escrita por Carlos Tijeras, éste menciona personas y rutas y cómo las bananeras pagaban a los jefes paramilitares la cuota de tres centavos por cada caja de banano que salía por el puerto de Santa Marta.

“Los pagos que nos realizaba Chiquita Brands, enviados a través de la empresa de seguridad, eran la contraprestación por los servicios de seguridad y cooperación que les prestábamos, no una extorsión forzada”.

Este último dato es importante ya que Chiquita, ante los fiscales y jueces en Estados, ha sostenido que fue extorsionada por los paramilitares y querían proteger sus trabajadores. Sin embargo cuenta Tijeras que:

“Nosotros vigilábamos las plantaciones y los camiones que llevaban la fruta hasta el puerto para que no fueran atacados por la guerrilla o saqueados y robados por delincuentes comunes, protegíamos a sus directivos, bienes y empleados y estábamos muy pendientes para que los trabajadores y sindicatos colaboraran con la empresa y no hicieran reclamaciones laborales injustas o exageradas o se dejaran a convencer por la subversión para promover paros y huelgas bananeros. Los pagos se realizaban en bloque porque eran liquidados luego de realizar la exportación de la fruta, a razón de tres centavos de dólar por caja exportada”, escribe Tijeras.

Dole y Chiquita principales financiadores a las AUC

“Los ingresos que obtenía el Frente William Rivas de Chiquita y Dole eran esenciales para nuestra operación. En un mes normal, 80% ó 90% de los ingresos del Frente William Rivas provenían de las compañías bananeras. El Frente William Rivas tenía un ingreso de 100 millones de pesos al mes (aproximadamente 51.000 US-dólar, nota del redactor). Los comerciantes aportaban un 10% o un 20%, el resto provenía de las bananeras, por que nosotros no trabajábamos con el narcotráfico”.

Subraya el jefe paramilitar que “los servicios que les prestábamos a Chiquita eran los mismos que prestábamos a Dole y a todas las comercializadoras bananeras que tenían plantaciones y operaciones en el territorio del Frente William Rivas” (….) Desde las bases y los subcomandos y retenes móviles, les garantizamos condiciones de seguridad”.

¿Pero como era posible que las AUC montaran retenes de 24 horas día tras día en las principales carreteras de la zona bananera sin que el ejército hiciera algo? Tijeras explica la relación con el ejército colombiano:

“El Frente William Rivas también colaboró abiertamente con las fuerzas armadas de Colombia. Teníamos bases y retenes de seguridad en las vías públicas, y el ejército pasaba por estos retenes. El principal batallón de mi área era el Batallón de Infantería Mecanizado No 5 ‘Córdoba’, y con ellos coordinábamos, compartíamos información. Nuestra actividad se coordinaba con las Fuerzas Militares”.

Las aseveraciones de Dole y Chiquita “son falsas”

Chiquita admitió en 2004 haber pagado a las AUC 1,7 millones de dólares mientras Dole ha insistido en su posición que no ha sabido ni ha pagado un centavo a las AUC durante años de operaciones por parte de la empresa transnacional estadounidense. Carlos Tijeras sostiene lo contrario:

“Esto es desafortunado porque no es verdad. (….) Establecí un arreglo con las plantaciones de Dole de mi área, según el cual me pagarían 70.000 pesos por hectárea, por año. Ese arreglo se hizo, directamente, con los administradores de las plantaciones. Los pagos de Dole me fueron recogidos por ‘Poncho’. Nico era el encargado de tener relaciones directas con los administradores y capataces de las fincas, porque era el comandante de las compañías móviles del Frente William Rivas que operaban y cuidaban los municipios de de la zona bananera del Magdalena”.

¿Y el Dole? ¿Será que Dole puede seguir negando todo tipo de vínculos con las AUC cuando miles de habitantes de la zona eran testigos de las íntimas relaciones entre los paramilitares y todas las empresas que operaban en la zona bajo control paramilitar?

“Me han dicho que Chiquita ha aseverado que le dio fondos a las AUC, pero lo que hizo fue bajo coerción y como una forma de extorsión. También he oído que Dole sostiene que nunca entregó fondos. Las dos aseveraciones son absolutamente falsas. De hecho, mi acuerdo con Chiquita y Dole fue para prestarles seguridad total y otros servicios”.

Identificar para matar “el problema”

“A mis hombres los buscaban regularmente los administradores de Chiquita y Dole para que les ayudaran frente a una acción criminal o para que les arreglaran otros problemas. También nos llamaban desde las plantaciones de Chiquita y Dole para identificar a personas especificas como ‘problemas de seguridad’ o simplemente de ‘problemas’. Todo el mundo sabía que esto significaba que teníamos que ejecutar a la persona identificada. En la mayoría de los casos los que cayeron eran líderes o miembros de los sindicatos o personas que buscaban apropiarse o reclamar terrenos que Dole o Chiquita querían para cultivar el banano, y los administradores de Dole o Chiquita les decían a las AUC que estos individuos eran sospechosos de ser guerrilleros o criminales.”

Como ejemplo de esos asesinatos pedidos por los representantes de la empresa estadounidense Dole, Carlos Tijeras enumera doce casos de “muchísimos ejemplos”, como dice, de servicios específicos que las AUC provenían a las compañías.

“Enumero algunos de los más representativos en los cuales unidades bajo mi mando dieron de baja a personas con base en las informaciones, solicitudes y peticiones de los gerentes, administradores, supervisores o capataces de Dole. (…) De igual manera, gran parte de las ejecuciones que llevamos a cabo pueden vincularse o a Dole o Chiquita o a las dos empresas”.

Los casos de asesinatos mencionados por Tijeras se extienden entre 2001 hasta 2005. Jorge Alberto, Miguel Ángel y Gustavo Enrique Téren Pérez fueron asesinados el 7 de septiembre de 2001 en la Hacienda “La Francisca” en la zona bananera. “Fueron señalados por Dole de ser milicianos de la guerrilla”, escribe Tijera y ese señalamiento de Dole era suficiente para Tijera para tomar una decisión tan fatal como quitar la vida de tres personas.

Refuerza sus relatos hacia Dole y Chiquita, agregando que “en cuanto a Dole le prestábamos seguridad armada desde las plantaciones hasta las bodegas de Dole en Río Frío. Cuando era el momento de embarcar, le prestábamos la seguridad para llevar el banano hasta el puerto. Lo mismo hacíamos con Chiquita. Nosotros les cuidábamos las plantaciones, estábamos pendientes que no les robaran la fruta o maquinaría. Atendíamos sus solicitudes de ayuda (cursivo del citado). Obviamente, todo esto requería coordinación y cooperación entre Chiquita, Dole y el Frente William Rivas”.

“¡Yo era el gobernante!”

El relato de Carlos Tijeras en estas 17 páginas es impactante y sin vacilar entrega sus cartas en la mesa, descubriendo la maquinaría de muerte que eran y son los paramilitares colombianos. Sus capos con manos manchadas de sangre colombiana confiesan, que ellos mataban de la forma más bestial a los que consideraban a sus enemigos, que es el movimiento popular; sindicatos, partidos o movimientos de izquierda, es decir; el pueblo organizado, tildándole de ser parte de una u otra forma de la guerrilla, que sí tenía mucha gente que colaboraba con la insurgencia guerrillera.

Esa autodefensa para la oligarquía colombiana en muchas regiones fue convertida en el verdadero poder. Hay muchos reportajes en la prensa, como la Revista Semana, Cambio y El Tiempo, en donde latifundistas, terratenientes o políticos locales han dado testimonios de que el paramilitarismo y una corriente de la oligarquía colombiana se hicieron dueños de la tierra y poder político-económico en la región. El caso expuesto de Carlos Tijeras es ilustrativo en ese sentido:

“Durante el tiempo en que fui comandante del Frente William Rivas, operé a plena luz del día y tenía mi base principal en el Municipio de Zona Bananera (casco urbano del municipio de Ciénaga). Yo era el gobernante de hecho del área, ya que las autoridades civiles habían sido incapaces de sacar a las FARC del área. Durante el tiempo en que ostenté ese papel de gobernante de hecho, actué en total y abierta cooperación con las autoridades civiles legales. Me reunía con los alcaldes locales, tales como Marcelino Daza, Jesús Avendaño, Fulgencio Olarte de Zona Bananera, y coordinábamos nuestros esfuerzos. Yo me consideraba un socio de las autoridades civiles de Colombia, y nuestra misión conjunta era de derrotar a las FARC, mantener a la población local bajo control para que no apoyaran a las FARC, y ejercer el mando en el área. Yo asumí muchas responsabilidades como gobernante. . . “.

“Estábamos defendiendo al Estado”

En esas tareas de gobernante armado no faltaba la colaboración con los militares.

“El Ejército Colombiano y las AUC tenían un enemigo común, la guerrilla, y no debíamos enfrentarnos. Era la principal forma de colaboración; no enfrentarnos, hostigarnos, ni dispararnos entre nosotros, que estábamos defendiendo al Estado. Les avisábamos sobre la presencia de guerrilleros, cuando la guerrilla les atacaba, nosotros atacábamos a la guerrilla por la retaguardia para aliviarlos la presión y permitir que el ejército se defendiera. Procuramos siempre evitar enfrentarnos con el ejército y las Fuerzas Armadas”.

La confesión de este líder paramilitar es basada, como dice, en el hecho de que fue uno de miles de participantes en lo que él considera como la guerra “por la futura dirección de mi país. Estábamos al lado de la democracia y el capitalismo y combatíamos a los comunistas y guerrilleros. Esperaba que mi país agradeciera mis servicios, y de hecho los líderes políticos manifestaron claramente su apoyo por lo que yo hacía. Sin embargo, los vientos de la política cambiaron y ahora los políticos que fueron nuestros aliados nos repudian. Esto me deja apenas con la verdad de lo que hice, el porqué lo hice, y debo asumir las consecuencias”, termina Carlos Tijeras las declaraciones de sus 17 de páginas de confesión que dice, “van en contra mis intereses personales”. Está conciente este jefe paramilitar, que ha retado sectores sumamente poderosos y que lo confesado puede convertirse en penas de prisión muy largas.

“Además, no cabe duda que con esta Declaración me estoy poniendo a un mayor riesgo al vincular gente muy poderosa con estos delitos, los cuales, sin la menor sombra de duda, van a tratar de silenciarme o matarme. Sin embargo, espero quedarme en la cárcel durante el tiempo de mi condena y mi deber religioso y moral es confesar todo lo que hecho”.


Las preguntas que quedan en el aire

¿Y quienes son la “gente muy poderosa” que podría intentar de matar o silenciar a Carlos Tijeras?

¿Quiénes han sido expuestos en las 17 de páginas de Carlos Tijeras?

¿Quiénes han negado el hecho de la contratación de la Aseguradora Armada en la zona Bananera?

¿Quiénes atacaron en una carta enviada el 7 de febrero de 2001 el reportaje publicado en el LO-Tidningen (semanario de la central obrera sueca el 12 de enero de 2001) y en donde acusa a este reportero por crear desempleo entre los obreros bananeros y por crear conflictos entre trabajadores y Chiquita?

¿Quiénes han negado los vínculos entre el paramilitarismo y el general (r) Rito Alejo del Río, haciendo homenaje a este general por Uribe llamado “El Pacificador de Urabá?”

¿Quiénes han intentado absolver el ejército por su masacre en San José de Apartadó el 21 de febrero de 2005 para acomodarse en la silla de poder en una sede sindical atacando, la ex alcaldesa de Apartadó, Gloria Cuartas, que “señalaba al Ejército como autor de la masacre de 8 personas de la comunidad de San José de Apartadó, entre ellos tres niños. Consideramos que con declaraciones tan irresponsables como estas, no se contribuye a la aclaración de los hechos ni ha lograr la consolidación de una paz duradera en la región de Urabá” [3].

Más temprano que tarde la verdad siempre le alcanza a uno. Y Carlos Tijeras ha pisado en muchos dedos delicados y, como él mismo teme, seguramente lo van a silenciar.

* Ha cubierto Latinoamérica durante treinta años para la prensa sueca. De esos años vivía 1999-2005 en Colombia pero tuvo que dejar el país por las constantes amenazas de muerte por su trabajo periodístico. Vive y trabaja desde 2006 en Honduras y colabora con varios medios alternativos latinoamericanos, entre ellos Argenpress, Anncol, Radio Café Stereo, Noticolombiapress, entre varios.

Notas:
[1] “Yo, José Gregorio Mangones, alias “Carlos Tijera”, identificado con cédula de ciudadanía 4.020.271, declaro bajo la gravedad del juramento ante las leyes de los Estados Unidos de America, los estados de California y Florida y el Distrito de Columbia que: . . . “
Español: http://es.scribd.com/doc/155557984/Asi-fue-el-%E2%80%98servicio-paramilitar-integral%E2%80%99-para-Dole-y-Chiquita
Inglés: http://viewer.zoho.com/docs/rcddboi
[2] Primera Cumbre de las Autodefensas de Colombia, pag. 54-55
[3] Comunicado de Sintrainagro, sin fecha
http://www.rel-uita.org/campanias/sintrainagro-2005/notas/comunicado_sintrainagro.htm

”Krigsförbrytaren Uribe förtjänar inget Sverigestöd för sin FARC-jakt, bara fördömanden för sin krigspolitik”

Pressmeddelande: Colombianer i Sverige tar avstånd från Bogotaregimens häxjakt på oppositionen i och utanför Colombia

[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”

Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.

Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.

Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes

I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.

Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.

Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop

Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.

Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.

Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.

När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.

Utpekade i Sverige talar ut

Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.

– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.

”Festival för freden i Colombia”

Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.

Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.

– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.

Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten

För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.

I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.

I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:

”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:

1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”


Företag finansierade dödsskvadronerna

– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.

– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.

– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.

’HH’ mördade tre tusen människor

En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.

’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.

För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.

Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.

Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe

Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:

– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.

Säpo: Inga oegentligheter

– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.

– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.

Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman

Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.

– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.

Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia

Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.

– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.

– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.

En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler

Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.

Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.

– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.

– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.

[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57

[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab

FAKTA: BANANER, PESTECIDER OCH HÄLSOTILLSTÅND

· Enligt WHO, Världshälsoorganisationen, dör varje år 250.000 lantarbetare i samband med användning av besprutningsmedel. Det är nästan en stad av Malmös storlek - per år! Ytterligare 25 miljoner arbetare förgiftas varje år vid bruk av pestecider.

· I USA har Shell ställts inför rätta för att ha orsakat omfattande skador mot 40.000 bananarbetare i Latinamerika, Afrika och Asien. Shell sålde sedan i slutet av 1950-talet till början av 70-talet det oerhört giftiga DBCP, också känt som nemagon till dessa kontinenter vilka orsakade omfattande organskador. Tusentals arbetare blev sterila.

· Medlet är i dag förbjudet och ersatt av andra som i gengäld har andra skadeverkningar. T.ex parathion, ethyl, terbufos och paraquat.

· Nyligen dog två unga bananarbetare i Costa Rica vid användning av Terbufos. 1980-1986 rapporterades i landet 286 dödsfall i samband med bruk av pestecider. Enbart 1986 rapporterades 1.800 akuta förgiftningsfall.

· Särskilt unga kvinnor drabbas. I Chile har kvinnor i vin- och fruktodlingar fått anmärkningsvärda många siamesiska födslar. I Costa Rica var antalet akuta förgiftningsfall 1986 63 per 1.000 arbetare vid pestecidbruk.
· De långsiktiga skadorna drabbar fortplantning, påverkan av centrala nervsystemet, blindhet, underlivsbesvär, hud och allergier.

· Det långvariga besprutandet av plantagerna orsakar stora skador på grundvattnet. Oftast, som i fallet i Ciénaga, finns det inget rinnande vatten eller avlopp för arbetarna. Barnen dricker det giftiga vattnet och insjuknar. Det allmänna hälsotillståndet är prekärt.

· Inom EU konsumeras elva kg bananer per invånare och år. Vi svenskar och tyskarna är de stora konsumenterna med 14 kg. Totalt konsumerar EU-området 40 procent av världsproduktionen. Därför kan svenska konsumenter utöva inflytande på såväl respekten för de fackliga fri- och mänskliga rättigheterna som inflytande på de stora transnationella bananbolagen att inte använda av WHO förbjudna pestecider.

Dick Emanuelsson

Källa: FORT BANANAS - Om EU:s banan-regime og u-landene,
oktober 1995, av Jesper Knudsen

"Nu bestämmer vi arbetare på plantagen"

Fem år senare hos bananarbetarna i Colombia

– INTE ETT STEG TILLBAKA!

CIENAGA / JUNI 1996 / Två mördade kamrater, men en beslutsamhet att inte ge vika för plantageägaren.

Det utstrålar de församlade bananarbetarna när jag återigen träffar dem, fem år efter ett reportage jag gjorde i juni 1991.

Platsen? Ciénaga i norra Colombia. I dag arbetar bananarbetarna för sig och sina familjer i en kamp som handlar om vem som kan hålla ut längst.

* * *

– Trettio tusen pesos! säger taxichauffören.

– Tjugo! kontrar jag med. Kompromissen blir tjugofem tusen för en hel dag bland bananplantagerna.

Färden går på dammiga vägar vid foten av Sierra Nevada, där Anderna börjar vid Karibiska havet. Det är cirka 35-40 grader varmt och otroligt fuktigt. För fem år sedan åkte jag samma vägar och ingenting har hänt sedan dess.

– Därför ockuperade vi den stora landsvägen som förbinder Bogotá med kusten under 36 timmar i oktober. Två till tre tusen organiserade bananarbetare med familjer, kvinnor och barn, satte sig helt sonika på vägen, omringade av 200 armésoldater. Trots att United Fruit och andra bananbolag har exploaterat detta område och dess invånare så är de sociala förhållandena likadana som de ar för hundra år sedan.

FACKET KONSOLIDERAS, TROTS MORDEN

Det berättar Humberto Robledo, vice ordförande för bananfacket i Ciénaga. Han efterträdde Reynaldo Maiguel som gjorde mig sällskap den gången vi besökte plantagerna 1991. Men den 14 februari 1994 slog åtta maskerade och tungt beväpnade män in hans dörr och inför hans fru och två små barn tog han emot åtta kulor som ändade hans liv.

Men förföljelsen och morden mot bananfackets medlemmar hade inte upphört. Nio dagar efter mordet på Maiguel mördades ytterligare fem organiserade arbetare ett par kilometer längre bort. Men trots den ständiga terrorn mot arbetarna från plantageägarnas betalda lönnmördare och arméns och polisens provokationer, har arbetarna och facket sakta men säkert lyckats konsolidera sig. 1991 hade det lokala facket i Ciénaga 1 500 medlemmar, i dag är den siffran uppe i 1 900. Totalt arbetar cirka 20.000 personer regionen, de flesta rädda för att organisera sig fackligt.

STREJKEN 1991

När vi närmar oss plantagen La Marcela tittar arbetarna oroligt upp när taxibilen närmar sig. En okänd bil eller personer kan innebära en massaker på arbetarna.

– Buenos Días, säger Humberto i en hälsning.

Arbetarna ser lättade ut vid anblicken av den kraftige fackföreningsledaren.

Han förklarar vem jag är och genast känner jag igen en av kvinnorna som arbetade vid paketeringen för fem år sedan och vars foto publicerades. Ytterligare en av arbetarna känner jag igen, Eusebio Hérnandez.

Men den tredje på samma foto, Roberto Cerna, var är han? frågar jag.

– Han mördades av paramilitärer i slutet av förra året, berättar Eusebio Hérnandez. Arbetarna tittar ner i marken.

För fem år sedan beslutade arbetarna att gå ut i en strejk för att sätta kraft bakom kravet på att få ut innestående löner, sociala rätt till försäkringarna som de betalade för och en rad andra frågor som ägaren, Armando Argong, var skyldig arbetarna. Det var den första strejk som ägde rum sedan 1928 då 3.500 arbetare med familjer kallblodigt mördades av utkallad militär som agerade på order från USA-bolaget United Fruít. Samma mentalitet härskar bland ägare som Armando Argong som 1991 vägrade att tillmötesgå arbetarna och hellre lät plantagen falla i träda som straff för att arbetarna hade anslutit sig till facket.

– Men han bedrog sig. Han trodde att han skulle kunna vänta ut oss och knäcka oss, men vi gav oss inte utan beslutade att själva ta över marken och produktionen.

TAGIT ÖVER PLANTAGEN

Men de erkänner att det har varit tufft. Bananproduktionen är inne i en svår kris med starka påtryckningar från USA mot producenterna och en restriktiv handelspolitik från EU:s sida som reducerar importen av latinamerikanska bananer.

– Vi tjänar inte mycket på försäljningen av bananerna, säger Carlos Tette, en smal arbetare med pigga ögon i 25-årsåldern.

– Men de 34 arbetarna på fincan med sina familjer har bildat ett koperativ där vi utsett en administrativ kommitté, en chef för fincan samt stadgar som reglerar vår produktion. Varje lördag samlas vi för att diskutera problemen under veckan och för att göra en ekonomisk balans av verksamheten. Efter att alla räkningar är betalda fördelar vi de överblivna pengarna lika.

Till skillnad för fem år sedan sprudlar bokstavligen entusiasmen och de poserar gärna med både gevär och machete vid fotograferingen, verktyg för vakthållning respektive huggning av bananerna.

Den lokale fackledaren hävdar att alla arbetarna färmodligen hade varit massakrerade om de inte hade haft fackets stöd i ryggen.

– Plantageägaren vågar inte mörda när han vet att facket här omedelbart kommer att reagera. Facket har också anmält honom för knarkhandel och ett mord, en process som kostat honom mycket.

KVINNORNA DELTAR

Men arbetarna har ännu ingen laglig rätt till marken och fincan. Argong har också skrivit över rättigheterna på sin fru, ett sätt att undvika eventuella rättsliga processer och hävda sin kontroll över de 214 hektaren av bördig jord.

– Vi sökte stöd hos den lokala företagarföreningen men där dribblades vi bort. Däremot har de lokala uppköparna av bananer sagt att de inte vill lägga sig i den juridiska tvisten som i sista hand skulle innebära att plantagen förfaller. Men vi har arbetat i 19 månader och resultatet är mycket bra, uppger Carlos Tette.

I dag producerar de inte bara bananer utan även rotfrukten Yuca (som påminner om potatis) och Majs.

Till skillnad mot andra plantager har kvinnorna dessutom ett stortinflytande och har egna projekt som de presenterat inför kommunen i Ciénaga.

– Vi har avdelat två hektar för kycklinguppfödning samt odling av grönsaker. Detta ska i första hand gå till den egna konsumtionen, säger en av de närvarande kvinnorna.

MÖNSTEREXEMPEL

Humberto Robledo säger att den förre ägaren måste ge sig till känna förr eller senare. I dag har han inte samma politiska inflytande som för fem år sedan. Den politiska majoriteten i kommunen har förändrats och liberalen Argong, som var både ordförande för kommunfullmäktige och storgodsägare, kunde i princip styra hur han ville. När arbetarna vände sig till arbetsinspektören så var de ute i ogjort väder eftersom denne avlönades av Argong.

– Vi är optimister, säger de samtstämmigt. Inte ett steg tillbaka, bara framåt.

– Men vi har i första hand facket att tacka för att vi klarat det här. Andra arbetare på andra plantager som lockats av ägarnas löften och bra löner om de vänder facket ryggen, har insett att de i längden förblir deras slavar. Plantagen Marcela har därför blivit något av ett litet mönsterexempel för andra, säger Carlos Tette och börjar klistra ihop botten på banankartongerna som nästa dag ska fyllas med sitt gula innehåll.

Text och foto: Dick Emanuelsson

Bildtexter:
Fast beslutna att fortsätta kampen för den jord de i dag har tagit över, i kamp mot godsägaren. "Inte ett steg tillbaka, bara framåt", är mottot.

På plantagen utvinner man i dag inte bara bananer utan även Yuca och majs. Kvinnorna har fått två hektar jord avdelade för uppfödning av kycklingar och grönsaksodling.

Bananarbetarna ska svältas ut

"GÅ UR FACKET OCH NI FÅR ER LÖN"!
Arbetarna hatar honom.

– Plantageägaren är en vampyr. Han håller inne flera årslöner, socialförsäkringen, 24 månaders semesterpengar,ja han till och med drar de två procenten till facket men behåller pengarna för egen del i stället för att vidarebefordra dem till facket. Därför har vi lagt ner arbetet och tagit över plantagen.

* * *

CIENAGA / JUNI 1996 / En efter en, unga som gamla, män som kvinnor, nickar vid den gamle mannens ord. Bananarbetarna på fincan Josefina San Rafael befinner sig i samma situation som arbetarna på La Marcela befann sig för fem år sedan när jag besökte den. Rafael Pinto försöker svälta ut arbetarna för att de ska vända facket ryggen. Hellre låter han fincan förfalla och dö ut i stället för att acceptera arbetare på sin plantage som är organiserade.
Och hungern är ständigt närvarande, menar arbetarna och pekar på två magra vita fåglar som de fångat och ska bli mat för de 65 familjerna denna dag. Tristessen är påtaglig i värmen. Dominobrickorna ligger framme på bordet under det korrugerade plåttaket vid paketeringen. Spelet har avbrutits när jag och Humberto Robledo från bananfacket anländer. Först är de tysta men sedan låter arbetarna sin känslor ge utlopp.

Lönen "makuleras"

– Sedan 1995 har ägaren betalat löner med checker som inte har någon täckning. I Colombia är det förbjudet. Men Rafael Pinto har sina vänner på banken och i handeln i Ciénaga. När vi går till banken för att plocka ut våra löner sätter banken stämpeln "MAKULERAD". Arbetarna är helt utlämnade eftersom banken inte påtalar detta för Pinto som återfinns i en lyxvåning på Rodadero (staden Santa Martas riviera i Karibiska havet, reds anm).
Som på andra plantager är de sociala förhållandena dramatiska. Eftersom ägaren inte betalar socialförsäkringen kan inte arbetarna och deras familjer få någon hälsovård. En efter en visar de sår efter machetehugg, spruckna fötter och händer, variga och blodsprängda ögon konsekvenser efter att arbetarna besprutat bananodlingarna med de oerhört giftiga bekämpningsmedlen som i andra länder är förbjudna.
– De ger oss en broschyr som visar att vi ska gå som austronaterna som anlände till månen. Men Rafael Pinto ger oss inte ens arbetskläder, än mindre skyddsutrustning när vi ska bespruta bananerna, säger William Tejeda, facklig ledare på fincan och räcker över broschyren.

Malaria

Flera av arbetarna lider av hudbesvär efter arbete med pesteciderna. Andra har skabb eller stora sår. Småbarnen springer omkring nakna. Många av de närvarande känner skam inför våra stora ögon. "Men det här är vår verklighet, kamrat. Vi har inte ens pengar att köpa tvål, än mindre kläder till oss och våra barn", säger en äldre arbetare med tårar i ögonen.
– Här finns såväl malaria- som dengueflugor (orsakar svåra feber- och ögoninfektioner, reds anm). Kvinnorna som arbetar i tolv timmar vid paketeringen tvingas göra sina behov bakom muren där, säger den unge fackordföranden Tejeda. Det är varken värdigt eller acceptabelt.

Kapitalisternas ministerium

Facket har flera gånger framfört klagomålen till den lokale arbetsinspektören som nu säger att hon har uttömt alla sina möjligheter. Därför har facket gått vidare till arbetsmarknadsministeriet som bara förhalar frågan.
– Ministeriet är bara till för att serva kapitalisterna, säger en arbetare med gevär i handen. De skiter fullständigt i oss, hundra mil från Bogotá.
Trots att arbetarna har lagen på sin sida är det i praktiken en nästan omöjlig process att driva juridiskt. Varje arbetare måste individuellt väcka talan mot godsägaren. På plantagen skulle det betyda 65 skilda rättsfall av arbetare som i många fall inte kan läsa eller skriva. Byråkratin tar död på arbetaren och hans hårt förvärvade pengar. Då spelar det ingen roll om Rafael Pinto har brutit mot alla existerande arbetsmarknadslagar. Han nöter ut dem.

Ägaren kallade på polis
– När vi gick till hans kontor i Santa Marta och ville tala med honom ringde han efter den militära polisen som kom med en löjtnant som fungerade som talesman för Pinto. Själv vågade han inte visa sig. Det visar vilka ärenden som dessa går, menar en annan äldre arbetare och hytter med näven. Trots det är det oroande för nästa gång kanske han skickar armén på oss.
Nu går det lokala bananfacket in i en svår situation när de ska framföra avtalskraven. Ägarna försöker erbjuda de arbetare som lämnar facket anställningstrygghet individuellt. De försöker erbjuda andra oorganiserade arbetare förmåner och fördelar som de organiserade aldrig kommer i åtnjutande av.

Morot och piska mot facket

– Pinto äger flera plantager där arbetarna inte är med i facket. Där arbetas det för fullt eftersom han betalar alla de lagliga- samt avtalsrättigheter som vi kom överens om förra avtalsperioden. Motivet är uppenbart; Locka över några som kan splittra oss och isolera facket. Men trots att vi nästan svälter rubbar vi oss aldrig på kravet om att lämna facket. Facket det är vi, den samlade kraften bland Ciénagas arbetare, menar William Tejeda. De andra instämmer.

Paramilitärt högkvarter granne

Arbetarna deltog i ockupationen av riksvägen, som bara ligger några stenkast från plantagen, mellan Bogotá och atlantkusten i oktober i likhet med andra arbetare. Regeringen skakades av aktionen och utlovade 11 miljarder pesos (elva miljoner dollar, reds anm) för reparatione av vägar, stöd till områdets sociala underutveckling samt ett löfte om att inte legalisera dödsskvadronerna i s.k säkerhetskoperativ. Mellan plantagen och riksvägen, den väg vi anlänt, ligger ett storgods där en av Ciénagas dödsskvadroner med dess paramilitärer härbärgerar.
– Om de visste att vi skulle anlända hade vi varit gripna och förmodligen mördade nu, berättar Humberto senare när vi lämnar plantagen.
Jag sväljer och sjunker ihop i baksätet i bilen.

TEXT OCH FOTO: Dick Emanuelsson

Niobarnsmamman Carmen överlever tack vare kamraterna efter maken mördats

TEMA BANANARBETARE

När arbetar-
solidariteten är
som vackrast

– Klockan var halv sex när han gick hemifrån. Tio minuter senare sköts min man tillsammans med fyra andra bananarbetare på väg till jobbet. Jag stod ensam med nio barn. Men Audéns kamrater på fincan har ställt upp och hjälper oss ekonomiskt.

CIENAGA/JUNI 1996/ Hon är bara 36 år och hon ser faktiskt inte en dag äldre ut med sina fina drag i ansiktet.
Men Carmen Elena Riobo har satt nio barn till världen som den 23 februari 1994 förlorade sin far. Paramilitärer i Ciénaga låg i bakhåll för de fem bananarbetarna som var på väg till plantagen för att hugga. Men de hann inte långt förrän de sköts ned.
Byledare

De hade använt sig av den mänskliga rättighet att ansluta sig till bananfacket. Elva dagar tidigare hade Reynaldo Maiguel, fackets generalsekreterare och kommunfullmäktigeldamot för vänsteralliansen Unión Patriótica mördats.
– Nej, Audén hade aldrig hotats och han var heller ingen ledare inom facket. Däremot var han ordförande för kommundelsnämnden i en liten by i Sierra Nevada, säger hon och gör en svepande rörelse upp mot den nästan sex tusen meter höga delen av Anderna som börjar vid Karibiska havet i norr och slutar i södra Chile.

Överlever tack vare solidariteten

Mordet kom nästan att slå sönder en familj.
– De hade inget hus att bo i, inget tak över huvudet. Facket tog initiativ till en insamling för att köpa byggmaterial och att varje månad ge familjen 77.000 pesos (cirka 500 kronor). Vi byggde huset, som inte är något slott, men många av de små barnen hade förmodligen inte levat i dag om inte kamraterna hade ställt upp. Det var verkligen rörande, understryker Humberto Robledo som själv bor i det lilla samhället Santa Rosalia.

Gerillan försvarar

På nästan varje hus finns det sprayade slagord från FARC-gerillan som har två militära fronter i Sierra Nevada. Robledo säger att han förmodligen hade varit mördad i dag om han bott i centralorten Ciénaga, där en stor del av armén, polisen och dess civila representanter i form av paramilitärerna kamperar. Han säger det inte rent ut, för det skulle kosta honom "huvudet", men gerillans starka stöd och närvaro håller dödsskvadronerna borta.

Men det är fattigt, otroligt fattigt som i alla andra byar i Ciénagaregionen. När bananarbetarna ockuperade den stora vägen mellan Bogotá och kusten, så var det ingen tillfällighet att man valde Santa Rosalia, här fanns det en stor folklig opinion som gav arbetarna allt det stöd de behövde för att hålla vägen i 36 timmar.

Oro för framtiden

Minsta flickan, Carmen Trinidad, 3, kommer in och tittar storögt på den ljushårige med det vita skinnet. Hon har bara ett par kortbyxot på sig. Hennes större syskon drar med sig henne ut på gården där en liten spädgris springer omkring.

– De har inte mycket kläder att välja på, men hittills har jag lyckats hålla dem i skolan, trots att det kostar oss en förmögenhet.

Den äldste, i dag 17 år, säger att han ska sluta skolan och börja arbeta. "Hur ska det gå för oss om pappas arbetskamtarer inte längre hjälper oss"? är hans oroliga fråga.

Men hittills har facket och kamraterna ställt upp, trots att de arbetar under svältlöner.

– Som änka får hon ingen som helst ekonomisk hjälp från myndigheterna. Hon är helt och hållet beroende av solidariteten från hennes mördade mans arbetskamrater. Det är verkligen en rörande men vacker arbetarsolidaritet i praktiken, säger Robledo och tittar med beundrande ögon på den blyga niobarnsmamman.

Deltog i vägockupationen

Hon vill inte svara på min fråga om hon har kommit över förlusten av sin man, men det vackra ansiktet avslöjar att så inte är fallet.

Hämndkänslor mot mördarna?

Inte heller på den frågan vill hon säga något. Men hon deltog i ockupationen av vägen i oktober tillsammans med hundratals andra kvinnor, fruar till bananarbetarna. Det var hennes sätt att ge tillbaka av solidariteten som hon fått från kamraterna.

Dick Emanuelsson

Bildtext:
Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn. Äldste sonen Ricardo är frånvarande.
I åldersordning: Carmen Trinidad, 3. Jammer, 5 år. Saida 7 år. Yenie, 9. Yeson, 10. Alexander, 12. Ladie, 13. Gerardo och 15 år. FOTO: DICK EMANUELSSON

Mer än tusen mördade 1995 i bananregionen Urabá – en bakgrund

Blodbadet under 1995 i den colombianska bananregionen Urabá överträffade alla tidigare siffror. Enligt Maria Girlesa Villega, ombudsman för "La Defensoria del Pueblo, en slags justitieombudsman, mördades inte mindre än 1.258 människor under förra året i en provins med 256.000 invånare i den bananproducerande delen av regionen och 600.000 i hela Urabá. Det gör nästan tre mord per dag. Flertalet av dessa utgjordes av bananarbetare som föll offer för i första hand paramilitära dödsskvadroner eller de väpnade styrkorna.

Laglösheten är total och det är samma myndigheter som Maria Villegas representerar som bär huvudansvaret. I Urabá, som sedan det första fria kommunal- och borgmästarvalen blev tillåtna 1988, har vänstern och i första hand vänsteralliansen Unión Patriotica haft ett avgörande politisk inflytande men sett närmare 600 medlemmar mördade under en tioårsperiod (se bifogad statistik från MR-org. reds anm.).

Det starka bananfacket har varit en annan vagel i ögat på tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Ytterligare en faktor har varit den makabra konflikten mellan demobiliserade gerillasoldater i den f.d. maoistgerillan Epl och de som fortsatt gerillakriget.

PARAMILITÄRA ARMÉER

Förutom de 1.259 mördade, försvann 53 personer och över 30.000 personer blev internflyktingar. Hela norra Urabá är mer eller mindre avfolkade på sina invånare som flytt skräckslagna inför de paramilitära styrkornas framfart som har köpt upp gårdar och mark för en spottstyver.

I spetsen för dessa återfinns godsägaren Fidel Castaño. Ett vanligt tillvägagångssätt för dessa mördare är att hugga huvudet av offren. Därför kallar de sig själva för "Los Mochacabezas", Halshuggarna. Trots att Castaño är efterlyst av myndigheterna i Colombia har hans paramilitära kompanier upprättat sina egna "logement" i närheten av arm‚ns och polisens installationer i flera städer. Han gör ju det smutsiga arbetet som militären och polisen inte kan utföra på samma iögonfallande sätt mot vänstern och facket.

MORDEN FORTSÄTTER 1996

Årets första månad började inte bättre. I staden Turbo vid karibiska havet mördades Alfredo Florez, ordförande före Unión Patriotica i en av byarna i Turbo. Tillsammans med kommunalrådet i Turbo från samma parti, Marcelino Blanquiceth, mördades de två när de lämnade ett möte de hade haft med borgmästaren. De ansvariga färdades i en pickup utan nummerskyltar och avlossade ett helt magasin från en k-pist mot de bägge folkledarna.

"Hur är det möjligt att ett fordon utan nummerskyltar med män som är tungt beväpnade kan framföras i en region som är den mest militariserade i Colombia?” undrade Unión Patriotica i ett uttalande.

Och mot bananfacket fortsätter hoten. I staden Chigorodó är ordföranden för facket tillika kommunalråd för Unión Patriotica, Guillermo Guzman, mordhotad. Flera beväpnade personer har setts vid den bananplantage Guzman arbetar och flera skriftliga hot har framförts. Under 1995 mördades i Chigorodó¢ 220 personer.

Mordvågen fortsätter, här några axplock:

8 februari mördades läraren Jesus Maria Barreneche. Hans kropp påträffades styckad och med märken av svår tortyr.

10 februari mördades en fiskförsäljare vid namn Getulio på vilken de öppnade buken som de fyllde med sand. februari mördades Jorge Rodriguez, chaufför på bananplantagen El Tribol.
februari mördades Jorge Madrid från plantagen Huerta.

14 februari påträffades den döda kroppen av Famir Machado, arbetsledare på bananplantagen El Evano.

15 februari mördades Eder Martinez och Jesus Yarce, bägge från bananplantagen Unión Hans.

Dick Emanuelsson
Källa: Defensoria del Pueblo (justitieämbetet, reds anm.), veckotidningen VOZ