9278 tecken
”Plan Bush” är operationen som ska krossa den kubanska revolutionen senast januari 2008. Samtidigt integreras Kuba allt mer av Latinamerika där Venezuela utgör den karibiska öns ”strategiska allierade”, skriver Dick Emanuelsson från Havanna.
Av Dick Emanuelsson
HAVANNA / Trots att jag riskerar att missa flyget tillbaka till Centralamerika kan jag inte motstå frestelsen att stanna upp. En Dodge Special från 1948 är klenoden, reliken eller beviset på hur kubanska revolutionen överlevt snart tio USA-presidenter.
– Den har sex 83 millimeter cylindrar och det är klart att den har genomgått flera reparationer. Men på Kuba har vi inga mekaniker, vi har trollkarlar, säger Manuel Echevarria, stolt ägare till praktexemplaret som jag stöter på utan för Hotel Panorama.
– Dessa gamla bilar är exempel på den kriminella blockaden mot vårt folk. Om Bush och de nordamerikanska imperialisterna tror att vi ska underkasta oss deras diktat via Plan Bush, så tror de fel. Det här är ett folk som har övervunnit svårare uppgifter än att reparera en gammal jänke och vi kubaner vet hur ett gevär används, säger denne kubanske raggare bestämt när han smeker huven på Dodgen.
* * *
KUBA HAR MODERNISERATS sedan jag var här sist, 1999, trots dråpslaget mot ekonomin 1989 då Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner, började knaka i fogarna. Då inleddes ”Specialperioden” för att rädda Kubas ekonomi.
Den 45 år långa USA-blockaden har kostat Kuba 86 miljarder dollar. Det är ”merkostnader” som den kubanska staten får betala varje gång den till exempel tvingas ut på den internationella marknaden för att köpa medicin för cancersjuka kubanska barn. Till skillnad mot andra latinamerikanska länder, eller självaste USA, är gratis hälsovård på Kuba en rättighet för medborgarna. I USA är det 46 miljoner personer (2005) som står utan den rätten, enligt Institutet Cato. Samma dag som jag skriver ihop reportaget meddelar teven att hälsovårdsmyndigheterna i Texas tar 360 dollar för tre preventiva vaccinationer mot livmoderscancer.
TROTS BLOCKADEN har den ekonomiska tillväxten accelererat de senaste tio åren. Alfredo Menéndez som fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004, bekräftar bilden.
– Vi har haft en stark ekonomisk tillväxt och ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle, bostäder och livsmedel.
Kubaner som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd), hur många är de och hur klarar man sig på en sådan låg lön?
– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi betalar ytterst lite för livsmedel, el, vatten eller transporter. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon tredje familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin.
Men ransoneringsbokens produkter (utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .
– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som i stället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer som inte konsumerar alla produkterna på ransoneringsboken, till exempel cigaretter, säljer dem i stället vidare. Därför bör vi avskaffa ransoneringsboken.
FIDELS ALLVARLIGA SJUKDOM märks inte på samma sätt på Havannas gator som i den spekulerande världspressen. Under fem dagar som en av de största internationella ekonomiska konferenserna under 2007 pågår i Havanna finns bara denne reporter på plats som INTE är kuban. Nej, världspressen är mer intresserad av att underkänna den kubanska regeringens legitimitet än att skriva om spekulationsekonomin som dragit ner hundratals miljoner människor i misär.
Mikael Wiehe, kritisk försvarare av den kubanska revolutionen avvisar försöken att isolera Kuba, i ett debattinlägg i DN:
”Däremot är jag djupt skeptisk till en del av dem som säger sig försvara demokratin. Allt för ofta tycker jag mig ha hört och sett dem tala och agera i eget intresse; försvara egna sociala och ekonomiska privilegier eller sin rätt att utnyttja andra människor eller länder för egen vinnings skull.”
ÅR 2004 ANTOG Bushadministrationen det 454 sidor långa dokumentet ”Commission for Assistance to a Free Cuba”, CAFC, även kallad ”Plan Bush”. Den handlar om USA:s annektering av Kuba. I detalj beskrivs hur friheten ska bryta fram på Kuba via privatisering av hälsovård och utbildning, återlämnandet av fastigheter till de forna ägarna innan 1959 och därmed kubanernas hem (85 procent av kubanerna äger sina hem och betalar ingen hyra).
Som ”övergångsguvernör” har Bush utsett Caleb McCarry. Han är CIA-agent med operationer i Guatemala och i Haiti på meritlistan. Samtidigt med utnämnandet av McCarry kompletterades ”Plan Bush” med ett ”hemligt kapitel”: ”På grund av nationell säkerhet och ett effektivt utövande, finns innehållet i några av rekommendationerna i en hemlig promemoria som har lagts till separat”, skrev State Departement, en förtäckt tolkning av invasionsplanerna.
Otåligheten hos Bush & Rice för ett störtande av revolutionen på Kuba är också påtaglig. McCarry har fått 18 månader att avsätta den kubanska regeringen, alltså senast den 10 januari 2008, enligt AP-korrespondenten Nestor Ikeda i Miamitidningen El Nuevo Herald, den 10 juli 2006.
WAYNE S. SMITH var chef för USA:s intressekontor i Havanna 1979-82, under den högerextreme president Ronald Reagan:
– Det finns inte många kubaner som är överens om idén att överge gratis sjukvård och utbildning och andra viktiga tjänster som de har i dag.
Han anser också att USA-administrationen ger en bild av Kuba som är helt förryckt från sin verklighet.
– Tråden i den nya rapporten (Plan Bush, juli 2006) är att visa en regim som är på gränsen att kollapsa. Men det har gått två år sedan den första rapporten och den kubanska ekonomin visar starka signaler att växa. Till och med CIA uppskattar att den ekonomiska tillväxten slutar på åtta procent (för 2006). Sakerna försämras alltså inte utan förbättras i stället, konstaterade Wayne S. Smith.
ÖVERGÅNGSGUVERNÖREN McCARRY arbetade under NED:s (The National Endowment for Democracy) täckmantel i Guatemala där han var chef för ”Center for Democracy en Guatemala”, ett typiskt namn för NED-filialer. Han gjorde det så bra att han skickades till Haiti för att delta i konspirationen och störtandet av president Jean-Bertrand Aristide 2004, denna gång via det NED- och USAID-finansierade Internacional Republican Institute, IRI. Denna finansierade delar av de gamla paramilitära strukturerna som återstod av Duvalierdiktaturen och som användes för att störta den lagligt valde Aristide.
Innan jag reste till Kuba skrev jag till nästan alla de 17 kubansk-amerikanska oppositionsgrupper som under 2005 fått nästan 2,5 miljoner dollar av NED. Nästan alla dessa organisationer har sina kontor i USA, främst Miami. Här finns Kubas framtida SAF; ”Center for International Private Enterprise” som fick 123,288 dollar. ”Motparten”, facket i Bushs stil; “Federation of Electric, Gas and Water Plants”, ett fackförbund som ingen på Kuba hade hört talas om men som faktiskt bildades 1996, i USA. Denna arbetarnas försvarsorganisation härbärgerar på samma adress (7175 S.W 8 ST. Suite 213 al 215, Miami, FL 33144) som kontoret för legoknektarna från Grisbuktsinvasionen i april 1961. Jag skickade e-post till fackets Joel Brito, som tituleras ”Project Director of Federacion”, inför min resa till Kuba med förfrågan om han kunde förmedla någon ”kubansk facklig kontakt”. Men jag fick aldrig något svar.
ENLIGT ”PLAN BUSH” har Caleb McCarry 80 miljoner dollar (mdr) till sitt förfogande 2007-2008 för att successivt strypa Kuba. De ska delas upp enligt följande:
31 (mdr) till den interna oppositionen på Kuba.
Tio (mdr) till universitetspropaganda.
24 (mdr) för att förstärka den allmänna propagandan mot Kuba, främst via Radio- och TV-Marti.
15 (mdr) för att dra in det internationella samfundet i USA:s ockupationsplaner av Kuba. Denna post finansierar den rad av internationella konferenser som arrangerats av högerextrema tjecker i en rad länder i Europa.
Wayne S. Smith är lika kritisk till dessa anslag, främst till den interna oppositionen:
– När USA först säger att en av dess målsättningar är att störta den kubanska regeringen och sedan påstår att en av formerna för att nå detta är att bidra med pengar till kubanska dissidenter, då blir dessa i sak agenter betalda av en utländsk makt för att störta sin egen regering.
Venezuela har betecknat Plan Bush som en “ny imperialistisk aggression” och Chavez
Och Kubas regering känner att tiden arbetar för landet i takt med att Kuba faktiskt integreras av Latinamerika och inte tvärtom. Kontinenten är inte vad den var igår och Bush begav sig desperat ut på en turné andra veckan i mars i tron att han skulle kunna rulla tillbaka de nya vänstervindar som blåser på kontinenten. Men överallt där han anlände möttes han av stora folkmassor som skanderade högre än igår; ”Yankee, Go Home”!
