miércoles, 6 de enero de 2010

Honduras: Diktaturens Nisse i Miami













<17721 tecken>
Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2010-01-06 / ”En del började dansa innan orkestern hade kommit”.


Den kommentaren har nu blivit klassisk och härstammar från den 14 april 2002 då Venezuelas ambassadör i Bogota, Roy Chaderton, på sitt intellektuellt mästerliga och lugna sätt bokstavligen punkterade Roberto Posada Garcia Peña, alias D'Artagnan, som han titulerade sig som krönikör i Santosklanens flaggskepp, dagstidningen El Tiempo. D'Artagnan hade i en euforisk krönika i tidningen dagen innan, den 13 april, hälsat den militär-civila statskuppen i Venezuela välkommen i likhet med en chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet, Per T. Olsson.

Men också denne missbedömde det venezuelanska folkets väckta medvetenhet och styrka ty den liberala ”frihetens banérbärare” i Skåne hävdade i en ledare den 13 april 2002, med rubriken ”Adios Chavez”, att ”massorna - inte USA:s marinkår - satte stopp för” Chávez som han betecknade som ”en olycka för Venezuela” och som förtjänade att störtas från sin post. Dagen efter placerades Chavez tillbaka på presidentposten av Caracas’ folkmassor medan militärer och högerpolitiker med uppbackning av USA drevs tillbaka.

Och ännu sitter Chavez kvar, oppositionen har misslyckat i både val som folkomröstningar (efter halva mandatperioden den 15 augusti 2004) att vinna förtroende för någon annan. Men Chavez har lång tid kvar innan han kan tävla med den socialdemokratiske Tage Erlanders 23 år som statsminister i Sverige.



VILKEN TILLTRO SKA MAN ha till dylika personligheter när de går till storms mot ”kommunismen” och kräver att alla svenska skolelever litterärt bör vaccineras mot den marxistiska läran i alla dess former om samma individer, när det passar dem politiskt, hälsar militära statskupper och störtandet av borgerliga representativa demokratier välkomna.

Men det är varken om Chaderton eller Olsson jag har satt mig för att plita ner några rader om en annan herre som har tagit som sin livsuppgift att försvara den militära-civila diktaturen i Honduras. Politiska knäppskallar finns det i hela världen och Diktaturens Nisse i Miami, ULF ERLINGSSON, förtjänar egentligen ingen uppmärksamhet eller att man lägger ner tid och kraft på att polemisera mot honom för han är en politisk knäppskalle. Han är politiskt ”vaccinerad” mot allt framstegsvänligt i politiken, och framför allt i Latinamerika. Kanske inte alls konstigt eftersom människors politiska sympatier till största delen beror på den sociala klass man tillhör och vilket förhållande man har till den kapitalistiska produktionsprocessen, för att raljera i marxistiska termer. Men Erlingsson beskriver sig själv på sin blogg som ”En geograf i Miami, Latinamerikas nav, (som) kommenterar världen”.



ATT DEN UTVALDA PLATSEN för denne geograf är Miami är helt följdriktigt och säkert heller ingen tillfällighet. Han känner sig nog både hemma och säker bland före detta diktatorer som brukar sluta sina dagar i Södra Florida. I dag, onsdag den 6 januari 2010, bekräftades det att Manfred Reyes Villa, högerns och förmodligen också Miami-Nisses favorit i presidentvalet i Bolivia den 5 december 2009, har tagit sin tillflykt till USA där han nu delar samma öde med den i oktober 2003 störtade Gonzalo Sanchez de Losada, även kallad ”El Gringo”. Reyes vågade inte ställa sig framför rättsmyndigheterna i Cochabamba, anklagad för korruption och valde, som så många rika venezuelaner, bolivianer och andra latinamerikaner att förlita sig på en trygg famn hos ”El Patron”, Uncle Sam. Men i Miami finns också Manuel Rosales, före detta presidentkandidat mot Chavez som, när han var delstatsguvernör i Zulia, begick allvarliga korruptionsbrott som han, i likhet med Reyes, inte ansåg sig vara kapabel att förklara och därför valde den bekvämaste vägen; att via Alan Garcia i Lima, Peru, fly till Miami och som kubaner med förflutet hos diktatorn Batista eller förgreningar till CIA nu sprider sitt politiska gift mot att deras landsvänner har tagit sig rätten att suveränt bygga sina egna samhällen och nationer utan att först fråga Vita huset och Pentagon.



FRÅN MIAMIS HORISONT skriver Miami-Nisse dagligen om hur den civile honduranske diktatorn Roberto Micheletti och hans fascistiska frimurarloge bryter nya marker i det centralamerikanska landet där vi snart kommer att få uppleva själva paradiset. Den störtade president Manuel Zelaya kallas för kuppresident och en man som hade ambitionen att låta sig omväljas på presidentposten för all framtid. Miami-Nisse lever i en fiktiv värld och klankar ner på allt och alla, skriver inlagor till radions Granskningsnämnd och protesterar mot att Lars Palmgren pratar om ”kuppresidenten”. En psykolog skulle förmodligen karaktärisera Miami-Nisse som en politisk rättshaverist.

Innan jag bjöds in till Sverige i september förra året för att berätta om mina intryck av statskuppen den 28 juni, så informerades jag av ett par vänner om att Miami-Nisse hade sina förgreningar inom Folket i Bild Kulturfront, en organisation och skrift som jag under åren har haft ett stort förtroende för och beundrat i den meningen att man har lyckats att överleva. Miami-Nisses såta vänner hade skapat en destruktiv debatt där den centrala tråden påstods vara att vad som ägde rum den 28 juni i Honduras inte var en statskupp utan snarare en aktion för att motstå en statskupp från den folkvalde presidenten. Dessvärre dök ingen av Miami-Nisses vänner upp på det tiotal offentliga möten som arrangerades från Malmö till Luleå. Det hade varit oerhört intressant att få debattera och stöta och blöta argumenten men diktaturens försvarare i Sverige lyste med sin frånvaro på dessa möten som var oerhört välbesökta trots att Honduras kanske är ett av de mest okända länderna i Latinamerika.



JAG HAR MEDVETET låtit bli att uppmärksamma Miami-Nisse, trots att han spridit uppenbara lögner och direkt förnedrande förolämpningar mot den här reportern. För Miami-Nisse försvarar en regim som är ansvarig för över hundra mord, tortyr och fängslande av tusentals honduraner som inte erkänner eller accepterar diktaturen. Att polemisera mot Miami-Nisse är därför under min värdighet. Men för dem i Sverige som får e-post med dennes texter så ska jag bara ge ett exempel för att illustrera förljugenheten i hans besatthet av att försvara en folkfientlig blodbesudlad regim.

Den 29 november ägde det rum val i Honduras där 30.000 militärer, poliser och militära reservister var de som under en månad hade ”garanterat säkerheten” i dessa val som inte erkändes av någon regering i världen. Inga erkända internationella valinstitut var på plats som till exempel Carter-Centret, FN eller OAS. Jag gjorde ett reportage för Proletären veckan innan valet som jag följde upp med en kortare artikel veckan efter då det fanns vissa intressanta resultat från valet att redovisa.



ETT AV DESSA VAR att Saul Escobar, chef för TSE, den Högsta Valtribunalen, en aktiv aktör i konspirationerna mot den störtade president Manuel Zelaya, på söndagskvällen påstod att drygt 61 procent av honduranerna hade gått till valurnorna. Uttalandet förstärktes av USA:s ambassadör i Tegucigalpa, Hugo Llorens, som vid lunchtid den 29 november påstod att valdeltagandet var ”massivt”. CNN, BBC, Reuters, kort sagt alla internationella nyhetsbyråer kablade ut dessa uppgifter och kuppregimens alla språkrör och kupptrogna medier citerades världen över.

Mot dessa siffror talade det enda valinstitutet eller NGO-rörelse som brukar delta som observatör i val i Latinamerika; Hagamos Democracia (HD), Låt oss göra demokrati. Organisationen anklagas för att vara en CIA-fasad och i Nicaragua har deras motsvarighet tagit emot 565.000 dollar sedan år 2002 av NED, National Endowment for Democracy.

Enligt HD uppgick valdeltagandet bara till 47,6 procent vilket var en kalldusch för TSE och kuppregimen som, när TSE och HD samlades 20.30 på söndagskvällen, inte kunde redovisa en enda siffra medan HD, som hade bevakat 1,173 valdistrikt från att dessa öppnade tills de stängde och alla röster var räknade, kunde visa att valdeltagandet inte ens uppgick till hälften.



MEN SIFFRORNA VIFTADES bort och underligt nog var det inga av de nationella eller internationella medierna på plats som uppmärksammade detta anmärkningsvärda faktum. Jag tog därför kontakt med Rolando Bu, den operative chefen för HD som jag intervjuade men som hade svårt att kunna förklara hur TSE och HD hade en skillnad på 14 procent.

Samtidigt erkände han att HD får finansiellt stöd från USAID, 29 procent av organisationens budget kommer från USAID, enligt Bu. Denna organisation är knappast en motsvarighet till svenska SIDA, vilket Miami-Nisse hävdar. I stället avslöjades USAID nyligen för att finansiera Development Alternatives, Inc. DAI, en CIA-organisation med ”entreprenörsstatus” i krigets Afghanistan där åtta av dessa agenter dödades den 30 december av en Talibansoldat. Denne hade lyckats smuggla in en bomb på USA:s framskjutna militärbas Chapman, belägen i provinsen Khost.

USAID finansierar även en DAI-filial i Venezuela och i Kuba arresterades den 13 december en DAI-agent som, enligt DAI-chefen Jim Boomgard, hade uppgiften att bistå det så kallade ”civila samhället” på Kuba, vilket är ett uttryck för den politiska kontrarevolution som USA stöder med målet att störta det politiska och ekonomiska systemet på den största karibiska ön. DAI har av USA-regimen fått 40 miljoner dollar för detta ändamål.



DEN POLITISKA BLUFFEN den 29 november i Honduras handlade om att skapa legitimitet för det av kuppregimen arrangerade valet och återvinna det internationella erkännandet av ett Honduras som i dag är totalt isolerat i omvärlden, även om Miami-Nisse försöker ge sken av en annan verklighet.

Regeringarna skulle, under trycket av ”det massiva valdeltagandet”, utsättas för press av de olika ländernas högerpartier med krav på ”erkännande av valet och den nya regeringen i Honduras”. Bland de mest aktiva i denna internationella kampanj återfinns det spanska falangisternas avläggare i Partido Popular med Aznar i spetsen samt den Liberala Internationalen som till och med skickade sin ordförande, Hans van Baalen, till Honduras för att av dekorera och utse kuppresidenten Roberto Micheletti till Internationalens vice ordförande.

Någon vän av demokrati kanske frågar sig hur det är möjligt att denne Hans van Baalen har mandat, likt en verkställande direktör i ett privatföretag, att utse sina vice utan att de ens är nominerade och än mindre valda av organisationens medlemmar. Men i den liberala sinnesvärlden är tydligen allt möjligt, även att kröna diktatorer om det tjänar syftet att stoppa upp den nationella befrielsekampen i världen även om det är en liberal som störtas, som i fallet med Honduras konstitutionelle president Manuel Zelaya.



MED EN NOTORISK BESATTHET att slå tillbaka mot alla som ifrågasätter diktaturen i Honduras tog sig då Miami-Nisse sig an uppgiften att tillbakavisa uppgifterna som Proletären publicerade i en artikel [1] som jag skrev med anledning av valet den 29 december 2009. Den 3 december, det vill säga samma dag som artikeln publicerades, gick Miami-Nisse till attack på sin blogg mot den här skribenten under rubriken [2]:

”LÖGNARE, FÖRBANNAD LÖGNARE, OCH DICK EMANUELSSON. Dick Emanuelsson skrev i Proletären nedanstående saga, i vilket det är svårt att hitta ett sant ord. Han måste ha varit bakfull och vaknat först vid 10-tiden, då den största ansamlingen av röstande redan hade gått hem. Och sedan har han väl gått vilse nånstans innan eftermiddagsköret kom. Det är ju för böveln bara att titta på bilder från vallokaler med hundratals människor i kö i gryningen för att se att han ljuger som en häst travar. Och sen påstår han att militären hämtade folk. Det finns ca 15 tusen vallokaler, och då alla poliser, militärer och reserver är inkallade blir det i runda tal 30 tusen pers. Ta nu fram räknaren och dela 30 med 15. För svårt? OK, svaret är 2. Två uniformerade per vallokal – i runda tal. En stadsbild dominerad av militär? Jo jag tackar. Den där Dick verkar inte ha mycket respekt för sina landsmän när han kan ljuga dem så rätt upp i ansiktet. Det officiella valdeltagandet är inte färdigräknat, men det senaste jag hörde, från landets folkvalda kongress igår, var 63%”.



FRÅN MIAMIS HORISONT SITTER MIAMI-NISSE och tittar på de kupptrogna honduranska massmedierna som inte bara friserar siffror, publicerar uppgifter som passar in regimens politiska bluff utan även manipulerar bildmaterial som de har gjort under sex månader av statskupp. Detta tar Miami-Nisse som intäkt för att han, som befinner sig nästan tre timmars flygfärd från Honduras, är den som rätt kan bedöma hur mycket folk som fylkades kring valurnorna den 29 november. I praktiken råder det ingen som helst skillnad om han hade suttit i Stockholm och gjort dessa kategoriska omdömen. Men nu sitter han i den fiktiva värld av nostalgiska kontrarevolutionärer som varje år gör upp planer på att ”Ta tillbaka fosterlandet från den kommunistiske diktatorn”. En annan realitet än den i Miami är den som råder i Honduras.

Antalet vallokaler? Tja, inte vet jag varför Miami-Nisse dubblar för enligt TSE fanns det drygt 8000 valdistrikt.

Valdeltagandet på 63%? Eller hur var det med orkestern som kom först efter att dansen hade upphört?

Och det är just denna fråga som är vattendelaren i Honduras; frågan om demokrati eller diktatur, val under demokratiska förhållanden eller val som är riggade under bajonetterna och den militära statskupp som ägde rum den 28 juni?



MANUEL ZELAYA OCH MOTSTÅNDSFRONTEN uppmanade sina landsmän att INTE gå och rösta eftersom statskuppen och de konsekventa brotten mot de förnedrande avtal som hade slutits och som Zelaya trots det hade accepterat, omöjliggjorde ett deltagande i valet. Kuppregimen har blåljugit sedan den 28 juni. Att Porfirio ”Pepe” Lobo och högerns Partido Nacional skulle vinna valet stod helt klart eftersom det liberala partiets officielle presidentkandidat, Elvin Santos, aktivt stödde statskuppen och därmed bröt med den liberala medlemsbasen som från den första dagen av militärkuppen har gett sitt stöd till sin president Zelaya.

Jag vill rekommendera alla, även de som inte är spanskspråkiga, att gå in på TSE:s slutliga valbulletin ”No 033-2009” [3] från den 21 december (först då var sammanräkningen klar, men Miami-Nisse var stensäker och kategorisk redan den 3 december) och studera sidorna 2-3 (av 90) där det framgår hur stort valdeltagandet och vilka segrarna var. Men för säkerhets skull noterar vi också här och vi tar Miami-Nisse på orden och tar fram räknaren:

Antal giltiga röster: 2,146,012

Blankröster: 61,440.

Ogiltiga röster: 92,604

TOTALT: 2,300,056 röster

Det totala antalet rösteberättigade var 4,6 miljoner honduraner vilket gör, att bara 50 procent gick till valurnorna och en minoritet deltog AKTIVT i valet med sin röst. Dessa utgjorde 46,65%. För 4,6 miljoner dividerat med 2,146,012 blir bara 46,65%.

Jag ställer inte frågan vem som var ”bakfull” utan konstaterar bara att Miami-Nisse har svårt att få det att gå ihop, både matematiskt som politiskt.



MEN BLUFFEN FRÅN KVÄLLEN DEN 29 NOVEMBER gick till stora delar hem. CNN:s spanskspråkiga edition talade om ett massivt valdeltagande och uttalandet gjordes av nyhetsbyråns ankare, Patricia Janiot, som dök upp i Tegucigalpa tre dagar innan valet. Dagarna efter valet talade både Colombias Uribe som Panamas och Costa Ricas Martinelli respektive Arias om att nu bör världen erkänna valet och den valda regimen i Honduras. Perus Alan Garcia har sagt samma sak. De följer därmed USA:s inslagna politik och plan i Honduras; agera i bakgrunden, uppträda kritiskt mot kuppregimen men samordna statskuppens politiska plan bakom lyckta dörrar.

Förmodligen har Miami-Nisse arbetat dag och natt under den tid som har gått sedan den 29 november för att tillsammans med sina moderata och liberala vänner försöka påverka svenska makthavare i vilket jag inkluderar massmedierna.

Jag brukar inte kritisera kollegor, det är liksom en helig princip bland journalister. Men Ulf Erlingsson är ingen journalist även om han försöker framhävda sig som en sådan. I stället är han en bland många medvetna eller icke medvetna agenter för CIA och den internationella höger som i den politiska utvecklingen i Latinamerika ser en fara i att folken har vaknat och nu börjar utstaka sin egen framtid. För Miami-Nisse&Cia var den militära statskuppen en viktig etappseger eftersom den bröt kedjan av progressiva regeringar och länder i sin svagaste länk, Honduras, och temporärt lyckades att bromsa upp en politisk utveckling i Latinamerika som högern och det politiska etablissemanget i USA fasar över.



MEN DET VAR EN TILLFÄLLIG SEGER. Den 5 december 2009 bokstavligen sopades Miami-Nisse&Cia bort i valet i Bolivia där Evo Morales fick nära två tredjedelar av rösterna och hans regeringsparti MAS fick kvalificerad majoritet i underkammaren och senaten vilket gör att Miami-Nisses bundsförvanter inte längre kan sabotera lagstiftningsarbetet i det andinska fattiga landet.

Samma utveckling i Ecuador där Rafael Correa vann presidentposten i första valomgången och krossade ”Banankungen” Alvaro Noboa, landets rikaste man.

I Nicaragua vann sandinisterna 109 av 153 kommuner den 9 november 2009 och har under 2009 gått starkt framåt och noterat en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare.

Valet i mars 2009 i El Salvador var också en fingervisning att skräcken och hoten från en dödsskvadronshöger i Arena inte längre har makten att kontrollera folket och möjliggjorde att Mauricio Funes och den forna gerillafronten FMLN vann presidentposten och bildade regering.

Sedan får Miami-Nisse anklaga mig för att vara ”patologisk lögnare”, jag bryr mig inte. För mig är Ches ord om att ”revolutionärer räds inte sanningen” viktigare än svamlet och kalkerandet av högerdokument från en diktaturanhängare i Miami.

Noter:
[1] Proletären 3 december 2009
http://www.proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=2168&Itemid=1
[2] ”LÖGNARE, FÖRBANNAD LÖGNARE, OCH DICK EMANUELSSON”, av Ulf Erlingsson, 3 december 2009. http://blog.erlingsson.com/?p=1967
[3] TSE:s slutliga valbulletin ”No 033-2009” från den 21 december, 2009.
http://www.tse.hn/jc/documentos/DECLARATORIA%20FINAL%202009.pdf

Motståndet inkasserar en stor seger mot Kuppvalet i Honduras


<9706 tecken>

TEGUCIGALPA / 091130 / Över tusen jublande delegater från Motståndsfronten samlades vid lunchtid i måndags i fackföreningen Stibys lokaler för att fira segern över konspiratörerna från den militära statskuppen den 8 juni. En liten minoritet av honduranerna hade på söndagen lagt sin röst för att legitimera diktaturen, ett nederlag också för USA som spelat dubbelt under fem månader.


Den civila-militära diktaturens toppfigurer och hela det pärlband som utgör Honduras fascistiska Frimurarloge satsade allt på valet. Detta skulle institutionalisera diktaturen och isolera Motståndsfrontens mål om att återupprätta demokratin och det politiska målet om en ny författning. I denna ska folket inkluderas i stället för att exkluderas, en politisk mardröm för oligarkin och Obamaadministrationen som till slut offentligt visade sitt rätta ansikte. Eller som Fidel sa redan de första dagarna efter militärkuppen; ”Inte någon militär eller statskupp har genomförts i Latinamerika utan Vita husets vetskap”.


FÖR ATT GENOMFÖRA VALET hade kuppregimen anlitat samma mexikanska företag som genomförde det skamlösa valfusket mot Lopez Obregon, den mexikanska vänsterns presidentkandidat år 2006 som berövades på valsegern. Kuppregimens Högsta Valtribunal (TSE) sa att via det datoriserade kommunikationssystemet skulle valresultatet i princip stå klart två timmar efter att vallokalerna hade stängt, klockan 16.00 på, söndagseftermiddagen.

Tigo, det svenska transnationella företaget som stödde militärkuppen den 28 juni, delade ut mobiltelefoner med gratis saldo till arméns och polisens högsta befäl under och efter kuppdagarna och sa samtidigt upp all reklam i de två enda medierna som fördömde statskuppen; TV-kanalen Cholusat Sur och Radio Globo. Tigo användes i söndags av Högsta Valtribunalen som “förbindelselänk” på valdagen mellan vallokalerna och TSE:s datacentral där alla rapporter registrerades. Men inga rapporter inrapporterades.

Först klockan 22.30 gick TSE ut och uppgav att det hade uppstått tekniska problem med en “länk” i det ”valmaskineri som till och med är överlägset det som USA förfogar över”, som TSE:s av kuppregimen politiskt tillsatta ledamöter hade förklarat en månad innan valet.


TSE:s ORDFÖRANDE SAUL ESCOBAR hade den pinsamma uppgiften att i direktsändning, som alla medier tvingas delta i, förklara för honduranerna att valet hade gått lugnt till. Detta var en grov lögn för under hela eftermiddagen ägde det rum stora demonstrationer som slogs ner brutalt av armén och Cobraskommandon i San Pedro Sula, den andra stora industristaden i landet. Honduras var totalt ockuperat av militär och polis. Vid alla vallokaler var tungt beväpnade militärer utplacerade. Folk i de mer avlägsna byarna på landsbygden eller de honduranska öarna som till exempel Zacate Grande, där 800 familjer tvingades till vallokalerna av armésoldater som kom på ”husbesök”, var legio i söndags, för att på så sätt ge ”legitimitet” till valet och i dess förlängning, den militära statskuppen den 28 juni.

Enligt TSE hade 61 procent av de 4,6 miljoner röstberättigade honduranerna gått till vallokalerna för att ”ge sin röst för demokratin”, som han sa. Men vad vi såg i huvudstaden Tegucigalpa, som enligt Motståndsfronten var den stad och län där det högsta valdeltagandet ägde rum, cirka 40 procent, var totalt tomma gator, en spökstad och min fotograf och jag besökte flera stadsdelar med tomma vallokaler eller mycket litet antal röstande.


KLOCKAN 15.15 GICK TSE UT i en nationell sändning över alla medier och beordrade alla vallokaler att hålla öppet ytterligare en timme ”på grund av den massiva uppslutningen” och sa samtidigt att ”bläcket”, som den röstande får på fingertoppen som bevis för att han har röstat, hade ”tagit slut”, en information som fick de flesta att gapskratta. Det verkliga motivet var att militären behövde mer tid för att tvinga folk till vallokalerna. Det hade inte räckt med att ge alla offentliganställda semester på både fredagen och måndagen samt drygt 50 dollar för att de skulle gå och rösta, men också hot om att avskedas om de återvände till arbetsplatsen på måndag utan bläck på lillfingret. Varken hot eller pengar räckte för att förmå honduranerna till att gå och rösta.

Klockan 22.30 på söndagskvällen stod då TSE:s ordförande Saul Escobar och informerade pressen och de inbjudna högerextremisterna, som TSE kallade för “Internationella valobservatörer”, att 61 procent av honduranerna hade röstat, en ökning jämfört med 2005 med sex procent. Escobar berättade också att kuppregimen hade kontrakterat det internationellt erkända val- och opinionsföretaget “Hagamos Democracia” (Låt oss göra demokrati, HD) för att övertyga det internationella samfundet om hederligheten i valet. Men Escobar kanske ångrade sig, för i sin presentation av företaget, som regimen har betalat flera miljoner dollar till, berättade Escobar att HD opererar i 90 länder varav 30 i Latinamerika. Och när Escobar öppnade det förseglade kuvertet med valföretagets rapport, minskade det påklistrade leendet när han kom till valdeltagandet.


I ALLA DELAR SAMMANFÖLL SIFFRORNA och procenttalen om hur, vilka och hur mycket de olika partierna, kandidaterna hade fått i valet. Men, sa Escobar, bara på en punkt går TSE:s och HD:s siffror isär, valdeltagandet.

Enligt HD, som gör röstundersökningar vid de flesta av vallokalerna, hade valdeltagandet den 29 november minskat med över sju procent jämfört med valet 2005 då Manuel Zelaya valdes till president. Då deltog 55 procent av honduranerna men nu deltog bara 47 procent. Och Escobar måste ha bitit sig i läppen för i presentationen av HD uppgav han samtidigt att HD:s valrapporter bara har en felmarginal på en [1] procent. Mellan TSE och HD:s siffror finns nu en skillnad på 14 procent.

Detta är orsaken till att det dröjde fem och en halv timme innan TSE kom med ett preliminärt resultat och samtidigt uppgav att siffrorna inte var ”verifierade” eftersom kommunikationerna med vallokalerna inte hade fungerat. Och där spelar statskuppens försvarare, Kinnevikkoncernens TIGO en stor roll.

– Dröjsmålet och förevändningen om ”tekniska problem” döljer det enorma valfusk som diktaturen har försökt genomföra. Vi är inte intresserade av vem som har vunnit av kandidaterna, vad valet i grunden handlade om är ett erkännande av diktaturen och den militära statskuppen, säger Juan Barahona, Motståndsfrontens språkrör i en kommentar.


ENLIGT CODEH, DEN prestigefyllda Kommittén till Försvar av de Mänskliga Rättigheterna i Honduras, som också gjorde dokumentation av sympatierna vid vallokalerna och som har en felmarginal på 4,5 procent, röstade bara 22 procent av honduranerna den 29 november.

Vid denna pressläggning, klockan 07.00 på tisdagsmorgonen, har TSE ännu inte kommit med en komplett rapport. Inga som helst siffror finns registrerade mer än de 1,7 miljoner röster som har registrerats av de påstådda 2,5 miljonerna.

TSE stora huvudvärk är hur de ska övertyga omvärlden om hederligheten i ett val som inte övervakades ens av OAS, som Che Guevara anklagade för att vara ”USA:s ministerium för koloniala frågor”. Denna vecka ska OAS samlas och USA har sagt att de ska erkänna valet i sällskap med statsterroristiska regimen i Bogota, högerns Panama och USA:s socialdemokratiska nickedockor i Peru och Costa Rica. De enda stater som skickade egna representanter var Israel och Taiwan, vilket säger en del om den politiska karaktären på kuppregimen i Tegucigalpa. OAS går nu mot en oviss framtid och många anser att organisationen har spelat ut sin roll för flera år sedan eftersom den bara har tjänat USA-imperialismens intressen.



HÖGERNS PARTIDO NACIONAL sopade mattan med det liberala partiet där medlemsbasen under fem månader har marscherat, demonstrerat och slagits mot diktaturens gorillor över hela Honduras. Därför ses det faktum att en liten minoritet av honduranerna gick till valurnan som en seger mot diktaturen som inte lyckades övertyga honduranerna att erkänna och legitimera statskuppen.

– Kampen går vidare, det här är bara en delseger, en lysande seger av det honduranska proletariatet mot diktaturen. Nu går vi vidare i kampen mot diktaturen med annat namn, summerade Barahona och möttes av stående delegater som skanderade: ”EL PUEBLO UNIDO, JAMÁS SERÁ VENCIDO”, ett enat folk kommer aldrig att besegras.

Motståndsfronten kommer den närmaste framtiden att analysera taktik och strategi mot regimen som har valts. Allt mer talar för att fronten kommer att ombildas till en Bred Front som inom sig samlar resterna av det liberala partiet och den revolutionära vänster som under de fem månader av kamp i Honduras har vuxit fram, underifrån.

Vid sidan av diktaturen ses vänsterpartiet Unificación Democrática, UD, som valets stora förlorare. En majoritet av den extrakongress som samlades bara en vecka innan valet beslutade att ställa upp i valet med hänvisning att de annars skulle förlora sin legala status och att det också var viktigt att det fanns en kraft i landets kongress som kunde arbeta parlamentariskt för en ny författning. Motståndsfronten förkastade med diplomati påståendet medan de vanliga aktivisterna anklagade UD för öppet förräderi.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] TSE 2005 http://www.tse.hn/jc/documentos/estadisticas_y_proce_elec/elecciones%202005/Presidente_2005.pdf


VAL HONDURAS 2005 OCH 2009
Siffror 2005 [1]:
Totala valmanskåren 3,976,550
Röstade: 2,190,398
Valdeltagande: 55,08 %.

Siffror 2009 *:
Totala valmanskåren 4,6 milj.
Röstade: 2,162,000 personer
Valdeltagande: 47 %
* Hagamos democracia

Honduras säger nej till fascisternas och USA:s val





Arkitekterna bakom den militära statskuppen den 28 juni i Honduras arrangerar på söndag den 29 november allmänna val. De bojkottas av Motståndsfronten och den störtade presidenten Manuel Zelaya som säger att valen legitimerar den civila-militära diktaturen. Men USA och den internationella högern välkomnar valet och säger att det betyder slutet på den politiska krisen i det centralamerikanska landet. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver det honduranska folkets kamp mot diktaturen i ett specialreportage för Proletären.




TEGUCIGALPA / 091122 / Juan José Peña står framför den nationella Valtribunalen TSE med sitt svarta kors med namnet Marco M. Almendares inpräglat. En typisk honduran med sin sombrero som skyddar hjässa och ögon från det starka solskenets 35 grader.

– Marco M. Almendares mördades av militärerna den 14 november, säger han och gör ett svep med armen för att visa att Marco inte var och är ett isolerat offer för den civila-militära diktaturen.


GORILLORNA, SOM HONDURAS’ militärer historiskt har kallats för sin brutalitet har mördat hundratals, torterat och fängslat över fyra tusen honduraner och är nu de som sedan en månad har fått kuppregimens uppgift att skapa de logistiska förutsättningarna för ett genomförande av valen den 29 november.

Som en förberedelse för dessa skrev militären till landets alla borgmästare och krävde in personuppgifter på de lokala och regionala aktivisterna i Motståndsfronten för att ”neutralisera” dem inför valet. Men här, framför TSE, Dag 145 av Motstånd mot statskuppen, står tusentals honduraner för att uttrycka sin avsky mot det som av Fronten karaktäriseras som en ”fars”.



MOTSTÅNDSFRONTEN BESTÅR av ett 40-tal folkliga organisationer som utgör Honduras organiserade medborgare; bönder, fackföreningar, studenter eller hemmafruar från de extremt fattiga bergiga bostadsområdena i miljonstaden Tegucigalpa. De är denna bedövande folkmajoritet som gynnades av regering Manuel Zelayas sociala och ekonomiska politik, i synnerhet från början av 2008 då Honduras anslöt sig till Petrocaribe och sänkte energipriserna med över 40 procent. Eller de 1,5 miljoner honduraner som uppfyllde sin dröm om att bygga ett enkelt men värdigt hus med hjälp av generösa krediter. Eller den dryga miljon barn från extremt fattiga familjer som fick gratis utbildning och ett mål mat om dagen. Enligt FAO dör 15 honduraner varje dag i sjukdomar relaterade till undernäringen.

När Honduras den 25 augusti 2008 anslöt sig till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika med Kuba och Venezuela som grundare, började konspirationerna mot Zelayas regering. Och det trots att läkemedel och gratis hälsovård infördes, en intensiv satsning på att eliminera den 25-procentiga analfabetismen inleddes, donerade traktorer och en ny säker exportmarknad för den honduranska landsbygden föddes. Zelaya skaffade sig en mäktig fiende genom att insinuera att det nu också var dags för USA:s Södra Militära Kommando att lämna Palmerola, sin viktigaste militära flygbas i Central- och Sydamerika. Den hade byggts 1983 som ett militärt kommandocenter för att leda de kontrarevolutionära nicaraguanska styrkorna mot sandinistregeringen i Managua och leda kriget mot vänstergerillan FMLN i grannlandet El Salvador som var på väg att ta över den militära och politiska kontrollen. Liberalen Zelaya som hade upplevt sju militärkupper förde nu en politik som orsakade reaktioner som innebar att den 8:e militärkuppen bara vara en tidsfråga.



FRAMFÖR VALTRIBUNALEN anländer nu en våg av kandidater som vägrar att legitimera den militära statskuppen den 29 november.

– Ett deltagande i valet som vi karaktäriserar som en fars arrangeras av diktaturen vilket innebär att kandidaterna erkänner den militära statskuppen. Därför arbetar vi för en aktiv bojkott av valen och uppmanar alla krafter som är motståndare till diktaturen att inte delta i valet för här röstar honduranen under terror och hot med ett gevär riktat mot sig.

Det säger Berta Flores Cáceres, lenkaindian och ledare både inom den nationella ledningen för Motståndsfronten som COPINH, som är en organisation som samlar flera indianfolk och andra folkrörelser i Honduras. Hon var också kandidat till vicepresidentposten i valen den 29:e november där hon och Carlos H. Reyes, legendarisk fackföreningsledare i Honduras, faktiskt var segertippade innan de formellt avsade sig deltagande i valet som utlystes innan statskuppen.



HON KOMMER FRÅN det extremt fattiga länet Intibucá. Det gränsar till El Salvador och har en stark koncentration av Lenkasindianer, sedan kampen mot den spanska kolonialismen historiskt kända som ”krigiska” och i dag en farlig motståndare för diktaturen, vilket Berta vittnar om.

– I Intibucá kommer ingen eller mycket få att rösta. Motståndsfronten är organiserad i minsta by. Inte en enda presidentkandidat har kunnat genomföra ett normalt valmöte där. Därför har de tvingats att förlita sig på armén. I lördags beordrades alla militära reservister att infinna sig med förevändningen att de skulle få sin miserabla pension. Men när de var på plats anlände kuppresidenten Roberto Micheletti och generalen och kuppmakaren Romeo Vazquez som beordrade de 800 reservisterna att delta i valorganisationen och genomföra en marsch i länshuvudstaden Esperanza som omedelbart möttes med protester av befolkningen. Dessa besvarades med tårgasbomber av armen. Men det vidrigaste av allt var att den plakett som hyllade den kubanska hälsovårdsbrigadens 10 år i Honduras och som vi hade samlat in pengar till som en hyllning till dessa hjältar, plockades ner och istället satte kuppmakarna upp en plakett som hyllade Micheletti och de väpnade styrkorna.

Den totalt korrumperade riksåklagaren och landets åklagarämbete, som i likhet med landets Högsta domstol var en av aktörerna bakom statskuppen, har beordrat sina 500 åklagare över hela landet att med polisens och militärens aktiva bidrag arrestera alla dem som på ett eller annat sätt pläderar mot valet eller agiterar för att bojkotta valet. Straffet är mellan 4-6 år.



I STÄLLET FÖR ATT erkänna de myndigheter som väljs från kommunal till presidentnivå kommer indianerna och folket i de regioner där de är en reell maktfaktor i stället att installera en parallell statsmakt, fortsätter Berta. Det är en direkt utmaning mot kuppregimens auktoritet.

– Vi bryter inte mot grundlagen för dess 3:e artikel ger folket rätt att göra uppror mot en regim som har gripit makten med vapnens hjälp. Men idén om den parallella folkmakten, från by till nationell nivå, väcktes inom Motståndsfronten och har vunnit gehör för den statsmakten är verkligen legitim. Den har vuxit fram med kreativitet och kraft underifrån och har fötts ur folkets fem månader långa kamp mot diktaturen. Folkmakten är strategisk för den är också fundamentet för att gå vidare i kampen för en ny författning i Honduras som är Motståndsfrontens politiska mål.



TROTS ATT EN hel omvärld fördömer den civila-militära kuppregimen och inte kommer att erkänna en regering som röstas fram den 29 november, har diktaturen lyckats att hålla sig kvar vid makten främst på grund av den militära terrorn och det dubbelspel som Vita huset och Pentagon har fört.

– Den hycklande och imperialistiska hållning som USA-administrationen har mot Honduras’ folk som de kräver ett totalt underordnade av avvisas fullständigt av Motståndsfronten och ett folk som har vaknat. När folket har varit på vippen att resa sig i ett avgörande uppror mot diktaturen har USA kastat fram sin ”dialog” och ”fredsutspel” som bara har tjänat till att förlänga regimen.

Men inte ens den störtade liberale president Manuel Zelaya accepterar längre Obamaadminstrationens dubbelspel och har förklarat det tredje ”avtalet” som skrevs under under överinseende av USA den 30 oktober för ”dött och begravet”.



UNDER TIDEN ÖKAR spänningen i Honduras. Den gångna helgen mördades 41 personer och ett genomsnitt på 12-20 personer mördas varje dygn, bland dem medlemmar i Motståndsfronten, framför allt unga, är militärregimens offer.

Andrés Pavón som är chef för Honduras Människorättskommission CODEH varnade president Zelaya den 16 juni för att den högsta ledningen inom militären planerade en statskupp som genomfördes tolv dagar senare.

– Vi har folk bland de väpnade styrkorna som filtrerar oss denna information. Vi vet att regimen förbereder ett blodbad på 1300 personer på valdagen men där Motståndsfronten kommer att ställas som ansvarig. Det vi ser nu, mord och arresteringar av motståndsfolk, är delar i denna psykologiska och fysiska terror som ska bereda vägen för en institutionalisering av diktaturen. Därför går vi ut med varningen till folk att hålla sig inomhus den 29 november för att undvika att bli offer för general Vazquez.

Sa Pavón när jag intervjuade honom samma dag som Berta. Bara några timmar senare greps han och fick sina mobiltelefoner beslagtagna. Målet? Registrera Pavóns ”informatörer” inom militären.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

Kommunisterna tillbaka i parlamentet i Chile

TEGUCIGALPA / 091214 / Med 44,05 procent fick högerns kandidat Sebastián Piñera det högsta röstetalet i söndagens val till presidentposten medan kommunistpartiet återvände för första gången sedan 1973 till parlamentet med tre deputerade.

Chiles rikaste man, Sebastian Piñera med hustru hade sina påklistrade leenden när de framträdde på söndagskvällen. Men trots leendena var det ett dåligt resultat för Pinochethögern. Vid valet 2005 hade samme Piñera 48,64 procent mot Michelle Bachelet som vann andra valomgången efter att kommunistpartiet uppmanade sina 350.000 väljare att rösta Bachelet. I utbyte skulle hennes regering genomföra en författningsändring. Denna är central för att bryta ned arvet från Pinochets fascistiska konstitution från 1980 som effektivt exkluderar partier som kommunisterna som trots att partiet har drygt nio procent i kommunal- och regionalvalen har de varit effektigt exkluderade från parlamentet. Bachelet genomförde ingen författningsändring men hennes regeringspartier ingick en taktisk valallians som innebar att tre ledande kommunister fick stöd av regeringskoalitionen i de valkretsar de ställde upp i i utbyte mot att de stöder regeringskoalitionens kandidat i andra valomgången.

Koalitionens kandidat, Eduardo Frei från kristdemokratiska partiet, är valets stora förlorare med bara 29,6%, det sämsta resultatet för regeringen någonsin.

Däremot var valets överraskning den unge Marco Enríquez-Ominami som fick 20,13 procent med sin rörelse Ny Majoritet för Chile. Hans far, Miguel Enriquez, var den legendariske grundaren och generalsekreteraren av den vänsterrevolutionära rörelsen MIR. Han stupade i strid med militären den 5 oktober 1974, ett drygt år efter den fascistiska statskuppen då MIR gick under jorden. Men Marco Enriquez’ politiska program rör sig från nyliberalism till klassisk vänsterpolitik.

Jorge Arrate, socialist och före detta minister fick 6,21 % eller 421.000 röster och stöddes av kommunisterna, kristna vänstern och Humanistpartiet i alliansen Juntos Podemos.

Och trots Freis dåliga valresultat är det få som tror att Marco Enríquez-Ominami inte ska ge sitt stöd till Frei för att isolera Pinochethögerns representant i den andra valomgången den 17 januari 2010. Och mekaniskt räknat blir det 55,9 procent vilket borgar för en ny mandatperiod för La Concertación.

Dick Emanuelsson

Fattigdomen ökar i Latinamerika

<3604 tecken>

Kvinnor och barn de mest utsatta av den ekonomiska krisen

TEGUCIGALPA / Fattigdomen ökade detta år i Latinamerika och Karibien till 189 miljoner personer. Det är lika med 47,8 procent av den latinamerikanska befolkningen. Av dessa lever 76 miljoner personer i misär. De som drabbas hårdast är kvinnor och barn, säger den ekonomiska FN-organisationen Cepal i en rapport som publicerades förra veckan.

År 2015 skulle länderna som undertecknade Milleniummålet ha halverat fattigdomen. Det målet ses nu som svårt att uppnå, med undantag för ett fåtal länder på den amerikanska kontinenten. Honduras, som upplevde en militär statskupp den 28 juni är utsikterna ännu mörkare med mer än 60 procent i fattigdom och blockerat från internationella krediter.



SVITERNA AV KRISEN har betytt att takten i minskningen av fattigdomen, som kunde registreras i början av decenniet, har reducerats. I stället har fattigdomen ökat 1,1 % eller nio miljoner människor. Misären, det vill säga de som överlever på mindre än en dollar per dag, har ökat med 0,8 procent eller ytterligare fem miljoner personer.

– Denna ökning av fattigdomen tvingar oss att agera och vi måste omarbeta de sociala skyddsprogrammen med en strategisk vision på lång sikt och åtgärder som är kapabla att utnyttja det mänskliga kapitalet och beskydda de utsatta familjernas och gruppers inkomster, sa mexikanskan Alicia Bárcena, vice chef för FN-organet med säte i Santiago de Chile i en kommentar och tillade:

– Det finns utrymme för en aktiv politik men det finns också länder som har tänt rödljuset medan andra har tänt det gula varningsljuset med förevändningen att det sociala nätverket har försämrats.

Den ekonomiska krisen återspeglas också i den minskning av den ekonomiska tillväxten som för 2009 fluktuerar mellan 1,5-1,8 procent, enligt Cepal.



FATTIGDOMEN PÅ DEN södra amerikanska kontinenten har ett kvinnligt och barnansikte, slår Cepals studie fast. Det är dessa två grupper som är det mest utsatta av krisen. Hos yngre än 15 år har fattigdomen slagit 1,7 gånger hårdare än genomsnittet för vuxna medan motsvarande siffra för kvinnor är 1,15 gånger.

Cepals analys slår fast att den nuvarande krisen, till skillnad mot de tidigare, inte har fått de fiskala eller finansiella strukturerna att kollapsa. Inte heller har de orsakat större inflation.

Mexiko i sällskap med Centralamerika är de länder som krisen har slagit hårdast emot. Orsaken är dess ekonomiska beroende till USA. Antalet fattiga och de som lever i misär i Mexiko uppgår nu till 37 miljoner respektive tolv miljoner personer av en befolkning på 105 miljoner invånare. Landets BNP kommer i år att minska med sju procent. Cepal ger dock landets högerregering en eloge för att ha satsat på att mildra effekterna av krisen för de fattiga och satsningarna uppgår till 800 dollar per fattig.



CEPAL REKOMMENDERAR regeringarna att genomföra speciella satsningar för kvinnor och barn för att stimulera deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, en förutsättning för att reducera fattigdomen och därmed stora och dramatiska sociala problem i Latinamerika.

Avståndet mellan ålder och kön är också stort och kräver en speciell uppmärksamhet. Men kvinnorna kan även avlastas en enorm börda som det oavlönade hemarbetet utgör för de fattiga latinamerikanska kvinnorna och flickorna. Medan kvinnorna i Uruguay arbetar fem timmar per dag i hemmet är sju timmar ”normalt” för de guatemalanska kvinnorna. Med undantag för de guatemalanska männen är det inget latinamerikanskt land där männen lägger ner mer än två timmar per dag i hemmet.

Dick Emanuelsson

Colombia: Makabert rekord i mord

<785 tecken>

I Colombia har etthundranittiofem lärare mördats och ingen mördare är gripen. Under året som gått har 35 fackligt aktiva eller ledare mördats i Colombia och samma sak; ingen har gripits.

– Dessa mord visar att den bild som regeringen försöker framställa utomlands, det vill säga att våldet mot facket och dess aktiva minskar, är fullständigt falsk, säger Guy Ryder, generalsekreterare i Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS, i en kommentar.

– De grundläggande och bindande ILO-avtalen som Colombia har ratificerat måste respekteras, kräver Ryder.

De senaste morden på lärare och fackligt aktiva ägde rum den 8 december då Leny Yanube Rengifo Gómez, facklig ledare för lärarfacket ASOINCA i länet Cauca och Zorayda Cortés López sköts ihjäl.

Dick Emanuelsson

Irakisk LO-ledare mördad

<872 tecken>

Majeed Sahib Kareem, organisationssekreterare för den irakiska landsorganisationen GFIW, (General Federation of Iraqi Workers) mördades den 26 november, skriver Internationella Fackliga Samorganisationen IFS i ett pressmeddelande. En bomb som hade placerats i hans bil exploderade och ändade livet på en av förgrundsgestalterna i uppbygget av en facklig organisation bland de offentlighetsanställda i Irak.

– Denna senaste överlagda ohygglighet mot en facklig irakisk ledare måste grundligt utredas och de ansvariga ställas inför rättvisan, säger Guy Ryder, generalsekreterare i IFS i en kommentar till mordet på Kareem.

Ryder understryker att de skandalösa lagarna 150 och 1987 från epoken Saddam Husein ersätts enligt internationella normer. De offentlighetsanställda måste ges laglig rätt till fri facklig organisering, kräver IFS.

Dick Emanuelsson

Två nya mord på lantarbetarfacket i Guatemala

<735 tecken>
Den 29 november mördades lantarbetarledaren Pedro Ramirez de la Cruz, medlem av den högsta ledningen för MSICG, Guatemalas Fackliga Rörelse för Indianer och Bönder med tre skott när han lämnade byn Las Vegas i norra Guatemala. Ramirez var mordhotad för sitt arbete för en jordreform i Guatemala.

Den 6 oktober attackerade säkerhetsstyrkor medlemmar i landsorganisationen CGTG och MSICG. Miguel Chacaj Jax, en av grundarna till fackföreningen skottskadades svårt och avled av skadorna den 13 oktober. Under 2009 har MSICG begravt fem av sina främsta ledare och sammanlagt har organisationen fått 39 medlemmar mördade de senaste två åren, enligt ett pressmeddelande från MSICG.

Dick Emanuelsson

Bör vänstern bilda en ny International?




<11098 tecken>

Mitt under den allvarligaste kapitalistiska internationella krisen sedan 1929, tas nu initiativet till att bilda en ny International som ska omfatta alla revolutionära krafter i världen, skriver Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson som har intervjuat två latinamerikanska vänsterdebattörer, Heinz Dieterich och Fidel Nieto.


(En något kortad version publicerades i Flamman den 17 december, 2009, http://www.flamman.se/utrikes.php?id=7009)



TEGUCIGALPA / 091210 / – Jag tror att stunden har kommit för att vi sammankallar den 5:e Internationalen. Det finns ett behov och jag vågar mig på att förslå att vi bildar den [1].

Så där helt sonika sa Venezuelas president Hugo Chavez inför 120 representanter från 39 länder på den första internationella konferensen för vänsterpartier som hölls den 19-21 november i Caracas. Beslutet kommer vi en tidpunkt då den modell som stod som tillfällig segrare 1990-91, då Sovjetunionen och socialistblocket bröt ihop, befinner sig i en djup kris. Kapitalismen är i en återvändsgränd och Latinamerika skriker bokstavligt efter politiska och ekonomiska alternativ till förändringar.

Det politiska tomrum som uppstod efter Sovjetblockets fall börjar sakta men säkert att fyllas igen av en omfattande debatt men också en praktik som i stort sett saknas i Europa, industrialismens, arbetarrörelsens och marxismens vagga.

– Det finns ingen tid att förlora. Om PSUV (Venezuelas Förenade Socialistparti) och ytterligare ett parti i världen måste ta tag i uppgiften att utforma den första kärnan skulle vi göra det. Men jag är säker på att det kommer fler som är beredda att ta tag i uppgiften som är mycket brådskande för världskrisen accelererar, varnade Chavez


MEN VILKEN IDEOLOGISK BAS, roll, karaktär och uppgifter ska Internationalen ha? Och vem kan ansluta sig? är frågor som nu debatteras över hela kontinenten. Hur undvika att Caracas ersätter Moskva som ”centrum” i den revolutionära kampen för en ny rättvis värld? Hur undvika att Internationalen blir en byråkratisk koloss utan i stället blir en både kollektiv agitator, propagandist och organisatör i kampen så som Lenin i sitt klassiska verk ”Vad bör göras” karaktäriserade tidningens roll för partiarbetet och uppgifterna bland massorna. Och hur dra in de väldeliga folkliga och sociala rörelserna som i länder som Bolivia, Ecuador och Argentina har lyckats fälla regeringar och bereda vägen för en ny makt som inkluderar i stället för exkluderar folken?

Kring dessa frågor samtalade Flamman med två framstående intellektuella i den latinamerikanska vänsterdebatten, Heinz Dieterich, tysk-mexikan och lärare på det Autonoma Universitetet i Mexiko, författare till ett 30-tal böcker och Fidel Nieto, vice rektor för det Lutheranska universitetet i San Salvador med 40 års erfarenhet i den salvadoranska politiska och militära kampen.


CHAVEZ LANSERAR förslaget till en 5:e International vid en speciell tidpunkt då Obama deklarerar krig mot den venezuelanske presidenten, inleder Dieterich och fortsätter:

– Chavez gör det med målet att skapa en “revolutionär socialistisk international” som är kapabel och beredd att sätta stopp för imperialismens krigsplaner som uttrycks med det fräcka stödet till den honduranska militärdiktaturen och USA:s sju nya militärbaser i Colombia som utgör det logistiska stödet för en militär aggression i Sydamerika. Chavez har begripit att det är en krigsförklaring och en modern Monroedoktrin. Och när du är under attack av ett monster som USA behöver du bredda dina allianser och därför lanserar han förslaget om en 5:e International.

– Den andra aspekten är de andra internationella organisationer som till exempel Fora Social eller Sao Pauloforat som kontrolleras av liberaler, progressiva kristna och socialdemokrater. Vi har alltså ett internationellt skede där det inte finns en vänsterns förtrupp men som Chavez vill skapa. Det föranleder frågan om vem som ska ta ledarskapet? Om Kina deltar i en International finns det en reell maktfaktor bakom för att stå emot Washington.

– Den tredje aspekten ställer frågan vad utgör det historiska projektet som kommer att ge organisation och själ i denna International? Vilket kommer att vara det teoretiska centrumet i kampen? I Venezuela finns det varken socialism av 20:e eller 21:a seklet. Det finns en ‘Bolivarianism’ som betyder integration och antiimperialism i Latinamerika och en borgerlig materiell utvecklingsprocess men som inte betyder mycket för en ny International, menar en kritisk Dieterich.


HAN ANSER ATT Latinamerika bör förenas i försvaret av den nuvarande processen och där Brasilien, som en reell militär maktfaktor, otvivelaktigt måste spela en central roll i Obamas krigsplaner mot befrielseprocessen i Latinamerika.

– Utan Brasilien rör sig inget på kontinenten. Chavez föreslog för en tid sedan inrättandet av ett militärt försvar på kontinenten. Men ingen tog honom på allvar tills Brasilien tog upp tråden och ett Sydamerikanskt Självförsvarsråd inrättades. Brasilien är nyckeln och den stora frågan är om Brasilien är beredd att integreras i ett militärt försvarsblock mot imperialismen.

Samtidigt som Konferensen i Caracas pågick genomfördes i Indien en internationell konferens med ett stort antal av kommunistiska partier i världen. Men Dieterich menar att framför allt de europeiska kommunistpartierna eller före detta kommunistpartier i dag bara är skuggan av de var innan 1990. Han menar också att det kubanska kommunistpartiet har fastnat i “Socialism av det 20:e seklet”.

– Kuba har bara två alternativ; utvecklas mot “Socialism av det 21:a seklet” eller att utvecklas mot kapitalism. Venezuela befinner sig i “Kapitalism av det 21:a seklet” och har inte uppvisat några tecken att gå mot socialism.


VILKEN ROLL KAN Kina spela, inte bara som en intressant ekonomisk faktor på världsarenan utan även en större politisk roll?

– Om Kina går mot “Kapitalism av det 21:a seklet” är mänskligheten förlorad. För de fyra stora kapitalistiska blocken som USA, EU, Indien och Kina skulle kontrollera världen. Om Kina däremot öppnar sig mot “Socialism av det 21:a seklet” innebär det att du har den andra ekonomiska maktfaktorn i ett alternativt system framför en global kapitalism. Kina skulle bli ett hopp som Sovjetunionen utgjorde under många decennier.

– Jag ser flera intressanta faktorer inom det kinesiska kommunistpartiet. I maj 2010 äger det rum en stor internationell konferens i Shanghai som har som rubrik; “Övervinnandet av den kapitalistiska världskrisen, för Socialism av det 21:a seklet”.


EN MER POSITIV inställning till formerandet av en ny International i världen har Fidel Nieto, även om han instämmer med Heinz Dietrich att USA:s krigshot mot Latinamerika har ökat genom USA:s nya militärbaser i Panama, Colombia och eventuellt också Peru.

– Vi bör med entusiasm hälsa inte bara alla beslut som innebär att förena alla revolutionära, antiimperialistiska, socialistiska och kommunistiska strömningar i världen mot USA-imperialismen, utan även göra motstånd för att offensivt förena våra gemensamma kampuppgifter. Bolivia har gett ett grandiost exempel på detta i form av en väldig valseger men som bakom denna seger återfinns ett politiskt arbete av stora mått.

Han instämmer med Marta Harnecker [2] i avseendet att det inte går att skapa en ny International utan att man tar i beaktande de sociala och folkliga rörelserna.

– Jag anser att de utgör nyckeln i de sociala och ekonomiska transformationerna. Om man analyserar vad som händer i Venezuela, Bolivia och Ecuador handlar det inte främst om stora och starka socialistiska eller marxistiska partier som utgör den främsta aktören i arbetet med att ge impulser till kampen för att förändra, utan, som i Bolivia, illustreras av dessa mass- och folkrörelser.


DEN 2:A INTERNATIONALEN sprack på grund av att de socialdemokratiska ledarna i länder som Storbritannien och Tyskland röstade för krigskrediter och inte heller gick ut i generalstrejk mot det förestående första världskriget, vilket var en central uppgift för denna international. I dag står Latinamerika inför en liknande situation och vad kan då en ny International göra för att stoppa kriget?

– Din fråga är nyckeln till situationen och det nya scenariot i Latinamerika i dag som är en tillspetsning av konflikten som handlar om konfrontation mellan Revolution och Kontrarevolution. Tidigare talade vi om att arbetarna har bara sina bojor att förlora men en hel värld att vinna. I dag handlar det om att rädda hela mänskligheten. Därmed handlar det om att skapa mycket bredare allianser än tidigare. Men det innebär naturligtvis inte att vi ska avstå från att föra processen i en speciell riktning som är ett nytt samhälle, en ny civilisation och denna civilisation är det allt fler som vill kalla socialism. Och för att skapa största möjliga kraft för denna socialism så är förutsättningen att vi förenas.

[1] Presidente Chávez propone crear Quinta Internacional Socialista, Kaosenlared.net, 21 nov.
http://www.kaosenlared.net/noticia/presidente-chavez-propone-crear-quinta-internacional-socialista

[2] Marta Harnecker, chilensk marxistisk idédebattör.

-------------

<1127 tecken>

Internationalerna

• 1864 tog Karl Marx initiativet till bildandet av den 1:a Internationalen som besegrade anarkismen som kastades ut 1893.

• 1893 bildas den 2:a Internationalen under ledning av Marx’ politiske broder och vän, Friedrich Engels. Den ideologiska basen slogs fast på marxistiska socialistiska principer.

• Efter de socialdemokratiska ledarnas förräderi mot den 2:a Internationalens proklamation om att mot kriget utlyser vi en generalstrejk och till och med bifall till krigskrediter i en del länder, var splittringen av Internationalen ett faktum. Oktoberrevolutionens seger den 7 november (25-26 oktober enligt gamla tidräkningen) 1917 i Ryssland och bildandet av Sovjetunionen som omedelbart attackerades av de 14 största imperialistiska länderna, stod det 1919 klart att bildandet av den 3:e Internationalen var ett faktum. Den självklare ledaren var Vladimir Ilich Lenin. En mäktig internationell kraft av kommunistiska (först 1921) och socialaistiska partier i hela världen anslöt sig.

• 1938 bildas den 4:e Internationalen under ledning av Trotskij men organisationen spelade en marginell roll.

Dick Emanuelsson

----------------

<1145 tecken>

”Förpliktelsen i Caracas”

I april 2010 bildas i Caracas den 5:e Socialistiska Internationalen. Det beslutade 120 representanter från 55 partier i 39 länder när de samlades i den första konferensen för vänsterpartier i världen den 19-20 november. Slutdeklarationen som döptes till ”Förpliktelsen i Caracas” slår fast följande:

1. Mobilisering och avståndstagande till de etablerade militärbaserna i olika länder.
2. Konsolidering och utveckling av ett gemensamt aktionsprogram för världens vänsterpartier.
3. Organisering av en världsrörelse för en fredens kultur.
4. Artilleri av en internationell kommunikation för befriandet av den revolutionära medvetenheten.
5. Mobilisering av folkrörelserna till stöd för folket i Honduras.
6. Solidaritet med broderfolken i världen som kämpar och som över sina skuldror bär hot av olika slag.

På Caracaskonferensen antogs starka uttalanden till förmån för den störtade president Manuel Zelaya, för de fem kubanska antiterroristerna fängslade i USA och ett slut på blockaden mot Kuba.

Latinamerika och Karibien var representerat av 26 länder, sju från Europa och sex från Afrika, Asien och Oceanien.

Dick Emanuelsson