<17721 tecken>
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2010-01-06 / ”En del började dansa innan orkestern hade kommit”.
Den kommentaren har nu blivit klassisk och härstammar från den 14 april 2002 då Venezuelas ambassadör i Bogota, Roy Chaderton, på sitt intellektuellt mästerliga och lugna sätt bokstavligen punkterade Roberto Posada Garcia Peña, alias D'Artagnan, som han titulerade sig som krönikör i Santosklanens flaggskepp, dagstidningen El Tiempo. D'Artagnan hade i en euforisk krönika i tidningen dagen innan, den 13 april, hälsat den militär-civila statskuppen i Venezuela välkommen i likhet med en chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet, Per T. Olsson.
Men också denne missbedömde det venezuelanska folkets väckta medvetenhet och styrka ty den liberala ”frihetens banérbärare” i Skåne hävdade i en ledare den 13 april 2002, med rubriken ”Adios Chavez”, att ”massorna - inte USA:s marinkår - satte stopp för” Chávez som han betecknade som ”en olycka för Venezuela” och som förtjänade att störtas från sin post. Dagen efter placerades Chavez tillbaka på presidentposten av Caracas’ folkmassor medan militärer och högerpolitiker med uppbackning av USA drevs tillbaka.
Och ännu sitter Chavez kvar, oppositionen har misslyckat i både val som folkomröstningar (efter halva mandatperioden den 15 augusti 2004) att vinna förtroende för någon annan. Men Chavez har lång tid kvar innan han kan tävla med den socialdemokratiske Tage Erlanders 23 år som statsminister i Sverige.
VILKEN TILLTRO SKA MAN ha till dylika personligheter när de går till storms mot ”kommunismen” och kräver att alla svenska skolelever litterärt bör vaccineras mot den marxistiska läran i alla dess former om samma individer, när det passar dem politiskt, hälsar militära statskupper och störtandet av borgerliga representativa demokratier välkomna.
Men det är varken om Chaderton eller Olsson jag har satt mig för att plita ner några rader om en annan herre som har tagit som sin livsuppgift att försvara den militära-civila diktaturen i Honduras. Politiska knäppskallar finns det i hela världen och Diktaturens Nisse i Miami, ULF ERLINGSSON, förtjänar egentligen ingen uppmärksamhet eller att man lägger ner tid och kraft på att polemisera mot honom för han är en politisk knäppskalle. Han är politiskt ”vaccinerad” mot allt framstegsvänligt i politiken, och framför allt i Latinamerika. Kanske inte alls konstigt eftersom människors politiska sympatier till största delen beror på den sociala klass man tillhör och vilket förhållande man har till den kapitalistiska produktionsprocessen, för att raljera i marxistiska termer. Men Erlingsson beskriver sig själv på sin blogg som ”En geograf i Miami, Latinamerikas nav, (som) kommenterar världen”.
ATT DEN UTVALDA PLATSEN för denne geograf är Miami är helt följdriktigt och säkert heller ingen tillfällighet. Han känner sig nog både hemma och säker bland före detta diktatorer som brukar sluta sina dagar i Södra Florida. I dag, onsdag den 6 januari 2010, bekräftades det att Manfred Reyes Villa, högerns och förmodligen också Miami-Nisses favorit i presidentvalet i Bolivia den 5 december 2009, har tagit sin tillflykt till USA där han nu delar samma öde med den i oktober 2003 störtade Gonzalo Sanchez de Losada, även kallad ”El Gringo”. Reyes vågade inte ställa sig framför rättsmyndigheterna i Cochabamba, anklagad för korruption och valde, som så många rika venezuelaner, bolivianer och andra latinamerikaner att förlita sig på en trygg famn hos ”El Patron”, Uncle Sam. Men i Miami finns också Manuel Rosales, före detta presidentkandidat mot Chavez som, när han var delstatsguvernör i Zulia, begick allvarliga korruptionsbrott som han, i likhet med Reyes, inte ansåg sig vara kapabel att förklara och därför valde den bekvämaste vägen; att via Alan Garcia i Lima, Peru, fly till Miami och som kubaner med förflutet hos diktatorn Batista eller förgreningar till CIA nu sprider sitt politiska gift mot att deras landsvänner har tagit sig rätten att suveränt bygga sina egna samhällen och nationer utan att först fråga Vita huset och Pentagon.
FRÅN MIAMIS HORISONT skriver Miami-Nisse dagligen om hur den civile honduranske diktatorn Roberto Micheletti och hans fascistiska frimurarloge bryter nya marker i det centralamerikanska landet där vi snart kommer att få uppleva själva paradiset. Den störtade president Manuel Zelaya kallas för kuppresident och en man som hade ambitionen att låta sig omväljas på presidentposten för all framtid. Miami-Nisse lever i en fiktiv värld och klankar ner på allt och alla, skriver inlagor till radions Granskningsnämnd och protesterar mot att Lars Palmgren pratar om ”kuppresidenten”. En psykolog skulle förmodligen karaktärisera Miami-Nisse som en politisk rättshaverist.
Innan jag bjöds in till Sverige i september förra året för att berätta om mina intryck av statskuppen den 28 juni, så informerades jag av ett par vänner om att Miami-Nisse hade sina förgreningar inom Folket i Bild Kulturfront, en organisation och skrift som jag under åren har haft ett stort förtroende för och beundrat i den meningen att man har lyckats att överleva. Miami-Nisses såta vänner hade skapat en destruktiv debatt där den centrala tråden påstods vara att vad som ägde rum den 28 juni i Honduras inte var en statskupp utan snarare en aktion för att motstå en statskupp från den folkvalde presidenten. Dessvärre dök ingen av Miami-Nisses vänner upp på det tiotal offentliga möten som arrangerades från Malmö till Luleå. Det hade varit oerhört intressant att få debattera och stöta och blöta argumenten men diktaturens försvarare i Sverige lyste med sin frånvaro på dessa möten som var oerhört välbesökta trots att Honduras kanske är ett av de mest okända länderna i Latinamerika.
JAG HAR MEDVETET låtit bli att uppmärksamma Miami-Nisse, trots att han spridit uppenbara lögner och direkt förnedrande förolämpningar mot den här reportern. För Miami-Nisse försvarar en regim som är ansvarig för över hundra mord, tortyr och fängslande av tusentals honduraner som inte erkänner eller accepterar diktaturen. Att polemisera mot Miami-Nisse är därför under min värdighet. Men för dem i Sverige som får e-post med dennes texter så ska jag bara ge ett exempel för att illustrera förljugenheten i hans besatthet av att försvara en folkfientlig blodbesudlad regim.
Den 29 november ägde det rum val i Honduras där 30.000 militärer, poliser och militära reservister var de som under en månad hade ”garanterat säkerheten” i dessa val som inte erkändes av någon regering i världen. Inga erkända internationella valinstitut var på plats som till exempel Carter-Centret, FN eller OAS. Jag gjorde ett reportage för Proletären veckan innan valet som jag följde upp med en kortare artikel veckan efter då det fanns vissa intressanta resultat från valet att redovisa.
ETT AV DESSA VAR att Saul Escobar, chef för TSE, den Högsta Valtribunalen, en aktiv aktör i konspirationerna mot den störtade president Manuel Zelaya, på söndagskvällen påstod att drygt 61 procent av honduranerna hade gått till valurnorna. Uttalandet förstärktes av USA:s ambassadör i Tegucigalpa, Hugo Llorens, som vid lunchtid den 29 november påstod att valdeltagandet var ”massivt”. CNN, BBC, Reuters, kort sagt alla internationella nyhetsbyråer kablade ut dessa uppgifter och kuppregimens alla språkrör och kupptrogna medier citerades världen över.
Mot dessa siffror talade det enda valinstitutet eller NGO-rörelse som brukar delta som observatör i val i Latinamerika; Hagamos Democracia (HD), Låt oss göra demokrati. Organisationen anklagas för att vara en CIA-fasad och i Nicaragua har deras motsvarighet tagit emot 565.000 dollar sedan år 2002 av NED, National Endowment for Democracy.
Enligt HD uppgick valdeltagandet bara till 47,6 procent vilket var en kalldusch för TSE och kuppregimen som, när TSE och HD samlades 20.30 på söndagskvällen, inte kunde redovisa en enda siffra medan HD, som hade bevakat 1,173 valdistrikt från att dessa öppnade tills de stängde och alla röster var räknade, kunde visa att valdeltagandet inte ens uppgick till hälften.
MEN SIFFRORNA VIFTADES bort och underligt nog var det inga av de nationella eller internationella medierna på plats som uppmärksammade detta anmärkningsvärda faktum. Jag tog därför kontakt med Rolando Bu, den operative chefen för HD som jag intervjuade men som hade svårt att kunna förklara hur TSE och HD hade en skillnad på 14 procent.
Samtidigt erkände han att HD får finansiellt stöd från USAID, 29 procent av organisationens budget kommer från USAID, enligt Bu. Denna organisation är knappast en motsvarighet till svenska SIDA, vilket Miami-Nisse hävdar. I stället avslöjades USAID nyligen för att finansiera Development Alternatives, Inc. DAI, en CIA-organisation med ”entreprenörsstatus” i krigets Afghanistan där åtta av dessa agenter dödades den 30 december av en Talibansoldat. Denne hade lyckats smuggla in en bomb på USA:s framskjutna militärbas Chapman, belägen i provinsen Khost.
USAID finansierar även en DAI-filial i Venezuela och i Kuba arresterades den 13 december en DAI-agent som, enligt DAI-chefen Jim Boomgard, hade uppgiften att bistå det så kallade ”civila samhället” på Kuba, vilket är ett uttryck för den politiska kontrarevolution som USA stöder med målet att störta det politiska och ekonomiska systemet på den största karibiska ön. DAI har av USA-regimen fått 40 miljoner dollar för detta ändamål.
DEN POLITISKA BLUFFEN den 29 november i Honduras handlade om att skapa legitimitet för det av kuppregimen arrangerade valet och återvinna det internationella erkännandet av ett Honduras som i dag är totalt isolerat i omvärlden, även om Miami-Nisse försöker ge sken av en annan verklighet.
Regeringarna skulle, under trycket av ”det massiva valdeltagandet”, utsättas för press av de olika ländernas högerpartier med krav på ”erkännande av valet och den nya regeringen i Honduras”. Bland de mest aktiva i denna internationella kampanj återfinns det spanska falangisternas avläggare i Partido Popular med Aznar i spetsen samt den Liberala Internationalen som till och med skickade sin ordförande, Hans van Baalen, till Honduras för att av dekorera och utse kuppresidenten Roberto Micheletti till Internationalens vice ordförande.
Någon vän av demokrati kanske frågar sig hur det är möjligt att denne Hans van Baalen har mandat, likt en verkställande direktör i ett privatföretag, att utse sina vice utan att de ens är nominerade och än mindre valda av organisationens medlemmar. Men i den liberala sinnesvärlden är tydligen allt möjligt, även att kröna diktatorer om det tjänar syftet att stoppa upp den nationella befrielsekampen i världen även om det är en liberal som störtas, som i fallet med Honduras konstitutionelle president Manuel Zelaya.
MED EN NOTORISK BESATTHET att slå tillbaka mot alla som ifrågasätter diktaturen i Honduras tog sig då Miami-Nisse sig an uppgiften att tillbakavisa uppgifterna som Proletären publicerade i en artikel [1] som jag skrev med anledning av valet den 29 december 2009. Den 3 december, det vill säga samma dag som artikeln publicerades, gick Miami-Nisse till attack på sin blogg mot den här skribenten under rubriken [2]:
”LÖGNARE, FÖRBANNAD LÖGNARE, OCH DICK EMANUELSSON. Dick Emanuelsson skrev i Proletären nedanstående saga, i vilket det är svårt att hitta ett sant ord. Han måste ha varit bakfull och vaknat först vid 10-tiden, då den största ansamlingen av röstande redan hade gått hem. Och sedan har han väl gått vilse nånstans innan eftermiddagsköret kom. Det är ju för böveln bara att titta på bilder från vallokaler med hundratals människor i kö i gryningen för att se att han ljuger som en häst travar. Och sen påstår han att militären hämtade folk. Det finns ca 15 tusen vallokaler, och då alla poliser, militärer och reserver är inkallade blir det i runda tal 30 tusen pers. Ta nu fram räknaren och dela 30 med 15. För svårt? OK, svaret är 2. Två uniformerade per vallokal – i runda tal. En stadsbild dominerad av militär? Jo jag tackar. Den där Dick verkar inte ha mycket respekt för sina landsmän när han kan ljuga dem så rätt upp i ansiktet. Det officiella valdeltagandet är inte färdigräknat, men det senaste jag hörde, från landets folkvalda kongress igår, var 63%”.
FRÅN MIAMIS HORISONT SITTER MIAMI-NISSE och tittar på de kupptrogna honduranska massmedierna som inte bara friserar siffror, publicerar uppgifter som passar in regimens politiska bluff utan även manipulerar bildmaterial som de har gjort under sex månader av statskupp. Detta tar Miami-Nisse som intäkt för att han, som befinner sig nästan tre timmars flygfärd från Honduras, är den som rätt kan bedöma hur mycket folk som fylkades kring valurnorna den 29 november. I praktiken råder det ingen som helst skillnad om han hade suttit i Stockholm och gjort dessa kategoriska omdömen. Men nu sitter han i den fiktiva värld av nostalgiska kontrarevolutionärer som varje år gör upp planer på att ”Ta tillbaka fosterlandet från den kommunistiske diktatorn”. En annan realitet än den i Miami är den som råder i Honduras.
Antalet vallokaler? Tja, inte vet jag varför Miami-Nisse dubblar för enligt TSE fanns det drygt 8000 valdistrikt.
Valdeltagandet på 63%? Eller hur var det med orkestern som kom först efter att dansen hade upphört?
Och det är just denna fråga som är vattendelaren i Honduras; frågan om demokrati eller diktatur, val under demokratiska förhållanden eller val som är riggade under bajonetterna och den militära statskupp som ägde rum den 28 juni?
MANUEL ZELAYA OCH MOTSTÅNDSFRONTEN uppmanade sina landsmän att INTE gå och rösta eftersom statskuppen och de konsekventa brotten mot de förnedrande avtal som hade slutits och som Zelaya trots det hade accepterat, omöjliggjorde ett deltagande i valet. Kuppregimen har blåljugit sedan den 28 juni. Att Porfirio ”Pepe” Lobo och högerns Partido Nacional skulle vinna valet stod helt klart eftersom det liberala partiets officielle presidentkandidat, Elvin Santos, aktivt stödde statskuppen och därmed bröt med den liberala medlemsbasen som från den första dagen av militärkuppen har gett sitt stöd till sin president Zelaya.
Jag vill rekommendera alla, även de som inte är spanskspråkiga, att gå in på TSE:s slutliga valbulletin ”No 033-2009” [3] från den 21 december (först då var sammanräkningen klar, men Miami-Nisse var stensäker och kategorisk redan den 3 december) och studera sidorna 2-3 (av 90) där det framgår hur stort valdeltagandet och vilka segrarna var. Men för säkerhets skull noterar vi också här och vi tar Miami-Nisse på orden och tar fram räknaren:
Antal giltiga röster: 2,146,012
Blankröster: 61,440.
Ogiltiga röster: 92,604
TOTALT: 2,300,056 röster
Det totala antalet rösteberättigade var 4,6 miljoner honduraner vilket gör, att bara 50 procent gick till valurnorna och en minoritet deltog AKTIVT i valet med sin röst. Dessa utgjorde 46,65%. För 4,6 miljoner dividerat med 2,146,012 blir bara 46,65%.
Jag ställer inte frågan vem som var ”bakfull” utan konstaterar bara att Miami-Nisse har svårt att få det att gå ihop, både matematiskt som politiskt.
MEN BLUFFEN FRÅN KVÄLLEN DEN 29 NOVEMBER gick till stora delar hem. CNN:s spanskspråkiga edition talade om ett massivt valdeltagande och uttalandet gjordes av nyhetsbyråns ankare, Patricia Janiot, som dök upp i Tegucigalpa tre dagar innan valet. Dagarna efter valet talade både Colombias Uribe som Panamas och Costa Ricas Martinelli respektive Arias om att nu bör världen erkänna valet och den valda regimen i Honduras. Perus Alan Garcia har sagt samma sak. De följer därmed USA:s inslagna politik och plan i Honduras; agera i bakgrunden, uppträda kritiskt mot kuppregimen men samordna statskuppens politiska plan bakom lyckta dörrar.
Förmodligen har Miami-Nisse arbetat dag och natt under den tid som har gått sedan den 29 november för att tillsammans med sina moderata och liberala vänner försöka påverka svenska makthavare i vilket jag inkluderar massmedierna.
Jag brukar inte kritisera kollegor, det är liksom en helig princip bland journalister. Men Ulf Erlingsson är ingen journalist även om han försöker framhävda sig som en sådan. I stället är han en bland många medvetna eller icke medvetna agenter för CIA och den internationella höger som i den politiska utvecklingen i Latinamerika ser en fara i att folken har vaknat och nu börjar utstaka sin egen framtid. För Miami-Nisse&Cia var den militära statskuppen en viktig etappseger eftersom den bröt kedjan av progressiva regeringar och länder i sin svagaste länk, Honduras, och temporärt lyckades att bromsa upp en politisk utveckling i Latinamerika som högern och det politiska etablissemanget i USA fasar över.
MEN DET VAR EN TILLFÄLLIG SEGER. Den 5 december 2009 bokstavligen sopades Miami-Nisse&Cia bort i valet i Bolivia där Evo Morales fick nära två tredjedelar av rösterna och hans regeringsparti MAS fick kvalificerad majoritet i underkammaren och senaten vilket gör att Miami-Nisses bundsförvanter inte längre kan sabotera lagstiftningsarbetet i det andinska fattiga landet.
Samma utveckling i Ecuador där Rafael Correa vann presidentposten i första valomgången och krossade ”Banankungen” Alvaro Noboa, landets rikaste man.
I Nicaragua vann sandinisterna 109 av 153 kommuner den 9 november 2009 och har under 2009 gått starkt framåt och noterat en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare.
Valet i mars 2009 i El Salvador var också en fingervisning att skräcken och hoten från en dödsskvadronshöger i Arena inte längre har makten att kontrollera folket och möjliggjorde att Mauricio Funes och den forna gerillafronten FMLN vann presidentposten och bildade regering.
Sedan får Miami-Nisse anklaga mig för att vara ”patologisk lögnare”, jag bryr mig inte. För mig är Ches ord om att ”revolutionärer räds inte sanningen” viktigare än svamlet och kalkerandet av högerdokument från en diktaturanhängare i Miami.
Noter:
[1] Proletären 3 december 2009
http://www.proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=2168&Itemid=1
[2] ”LÖGNARE, FÖRBANNAD LÖGNARE, OCH DICK EMANUELSSON”, av Ulf Erlingsson, 3 december 2009. http://blog.erlingsson.com/?p=1967
[3] TSE:s slutliga valbulletin ”No 033-2009” från den 21 december, 2009.
http://www.tse.hn/jc/documentos/DECLARATORIA%20FINAL%202009.pdf
