lunes, 24 de septiembre de 2007

“CIA tränar venezuelanska studenter i Miami för att störta regeringen Chavez”

<2667>

TEGUCIGALPA / 070924 / CIA och antikubanska grupper tränar venezuelanska studenter i Miami med målet att störta regeringen Hugo Chavez. Det uppgav nyhetsbyrån Aporrea [1] i Caracas i måndags i en artikel signerad av Luis Enrique Araújo.

Enligt Araújo genomförde ledare för den mest militaristiska studentoppositionen i Venezuela under augusti månad ett urval av 100 studenter på de främsta universiteten i Venezuela. Därefter avreste gruppen till Miami där fram tills nu har fått militär och ideologisk träning. Motivet med denna är att ”förbereda dem på gerillataktik där målsättningen är att de (de 100) ska leda destabiliseringsaktionerna som oppositionsledarna har planerat att utföra under oktober månad”.

Enligt de källor som Aporrea hänvisar till, och som återfinns bland de nämnda studenterna, togs de emot av tjänstemän från CIA och anticastristiska grupper som har erfarenhet av destabiliseringsaktioner i andra latinamerikanska nationer. Delar av träningen bestod i att lära sig tillverka hemmagjorda bomber, urbant milismotstånd och gerillataktik, undanledande manövrar via antändande av bussar och fordon på gator och torg, med mera.

Under en månad pågick denna träning och därefter skickades de tillbaka till Venezuela. Där ger en del av gruppen nu kurser till nya ungdomar medan en annan grupp som utbildades i Miami har inlett en nationell organisering av möten som syftar till att skapa ett nätverk av celler som ska sättas in under oktober månad, men med mer våldsamma uppgifter.

”Kupp Oktober”

På en webb som gruppen öppnat talar man redan om exakta datum för att inleda ”Kupp Oktober”. Den informationen sammanfaller helt med de anklagelser som studenter på Caracas universitetet (UCV) förde fram och som säger att medlemmar i Bandera Roja [2] (Röda Fanan), kommer att kapa universitetets bussar och tända på dem framför tevekanaler eller andra massmedier för att orsaka panik och oro i det venezuelanska samhället.

Enligt Aporrea påstås att dessa studenter bara en början på en plan “som verkar vara mycket väl organiserad”, som den förre vicepresidenten José Vicente Rangel sa i sitt teveprogram.

Enligt myndigheterna är den enda målsättningen med denna statskupplan att ”inför internationella massmedier saluföra ett land som vägrar att erkänna förslaget till en ny konstitution”. På detta sätt försöker planen skapa ett instabilt klimat som ska göra venezuelanerna nervösa och via en bojkott av folkomröstningen om grundlagsförslaget ge detta en illegitim karaktär.

”Men det är en stor och svår utmaning för dessa grupper varför de är beredda att göra vad som helst”.

Dick Emanuelsson

[1] “CIA y grupos anticastristas entrenan a estudiantes venezolanos en Miami”. Aporrea 24 september, 2007,

[2] ”Bandera Roja: Röda Fanans allians med USA-oppositionen i Venezuela”, en bakgrund av D.E.


BANDERA ROJA, bildades den 20 januari 1970 av en utbrytning ur MIR, den vänsterrevolutionära rörelsen, som i sin tur var en utbrytning ur det korrumperade socialdemokratiska Acción Democrática, AD. BR var till sin ideologiska politiska karaktär betraktat som ”ultravänster”, som till en början sympatiserade det med det albanska kommunistpartiet Arbetets Parti, lett av Enver Hoxha. Partiet skapade en väpnad gren och inledde den väpnade kampen i östra Venezuela men lyckades aldrig få något folkligt masstöd. De väpnade aktionerna upphörde i praktiken 1984 men först i maj 1994 upplöstes BR:s gerillarörelse formellt.

Det paradoxala med denna politiska rörelse är att den i dag är besatt av att störta Chavez i allians med den venezuelanska högeroppositionen. Därför deltog Bandera Roja aktivt i både förberedelserna som i förverkligandet av statskuppen mot Chavez den 11 april 2002. Partiet deltog aktivt under ”Oljesabotaget” december 2002-5 februari 2003 som kostade landet 16 miljarder dollar.

Detta falska vänsterparti har också i likhet med sina ”taktiska” allierade inom högeroppositionen tagit emot tusentals dollar av CIA-filialen NED, Nacional Endowment For Democracy.

Bandera Roja: Röda Fanans allians med USA-oppositionen i Venezuela

<4709>

TEGUCIGALPA / 070924 / Bandera Roja, på svenska Röda Fanan, startade som en vänsteropportunistisk rörelse men befinner sig i dag i armarna på den venezuelanska högeroppositionens mest aggressiva kretsar som opererar för att störta regeringen Hugo Chavez.

Bandera Roja, bildades den 20 januari 1970 av en utbrytning från MIR, den vänsterrevolutionära rörelsen, som i sin tur var en utbrytning ur det korrumperade socialdemokratiska Acción Democrática, AD. AD styrde alternerande med det kristdemokratiska högerpartiet Copei Venezuela mellan 1958-1998 under den så kallade ”Punto Fijo-pakten”.

BR var till sin ideologiska politiska karaktär betraktat som ”ultravänster”, ”hårda linjens marxist-leninister”, som till en början sympatiserade det med det albanska kommunistpartiet Arbetets Parti, lett av Enver Hoxha.

Partiet skapade en väpnad gren och inledde den väpnade kampen i östra Venezuela i delstaterna Monagas och Anzoátegui. Men gerillan lyckades aldrig få det folkliga masstöd som är nödvändigt för att konsolidera en gerillaarmé med målet att gripa den politiska-militära makten. De väpnade aktionerna upphörde i praktiken 1984 men först i maj 1994 upplöstes BR:s gerillarörelse formellt. Det skedde under en officiell ceremoni där ett tjugotal gerillasoldater, det som återstod, överlämnade sina gevär och inlemmades i det venezuelanska samhället.

”Chavez en falsk kommunist”

Det paradoxala med denna politiska rörelse som jagades, fängslades, torterades och många gånger mördades av den hemliga politiska polisen eller arméns eget folk, är att de politiska krafter som var ansvariga för dessa aktioner mot Bandera Roja i dag i BR kan se en av de mest pålitliga bundsförvanter i kampen för att störta president Hugo Chavez och den revolutionära regering och politiska process som Chavez inledde i december 1998 då han vann presidentvalet. ”Chavez är en falsk kommunist”, påstår BR och allierar sig med den venezuelanska högeroppositionen som ser saken på ett diametralt annorlunda sätt och i stället karaktäriserar Chavez som en förtäckt kommunist, styrd och ledd av Kubas Fidel Castro.

Bandera Roja deltog aktivt i både förberedelserna som i förverkligandet av statskuppen mot Chavez den 11 april 2002. Partiet deltog aktivt under ”Oljesabotaget” december 2002-5 februari 2003 där de lierade sig med de korrumperade direktörerna i det statliga oljebolaget PDVSA som kastade ut företaget i en lockout för att ekonomiskt nöta ut och störta Chavez men som kostade landet 16 miljarder dollar.

USA-finansierad ”vänster”

Detta falska vänsterparti har också i likhet med sina ”taktiska” allierade inom högeroppositionen tagit emot tusentals dollar av CIA-filialen NED, Nacional Endowment For Democracy, för att störta Chavez. Via BR-ledaren Carlos Hermoso tog partiet 2004 emot pengar från NED för att arrangera ”kurser i demokrati” när folkomröstningen av Chavez’ mandat skulle avgöras den 15 augusti 2004. Oppositionen mot Chavez tog av NED emot över fyra miljoner dollar. Men där fanns också den andra CIA-filialen USAID på plats i Venezuela som fram till juni 2007 via 360 så kallade ”NGO:s”, enfrågerörelser från det diffusa ”civila samhället” (i vilket SAF med flera räknas in), tog emot anslag på sammanlagt 11.575.509.00 dollar bakom programtiteln ”Venezuela: Inciativas para la Construcción de Confianza” (VICC), Venezuela: Initiativ för byggande av förtroende. Chavez vann 2004, utan en enda dollar från CIA, folkomröstningen med två miljoners rösters övervikt.

Så vad återstår då av politiskt vänsterkapital hos Bandera Roja? Inget, i stället agerar partiets medlemmar, som beräknas till ett par hundra, som provokatörer genom att med våld och terror på gator och på universitet destabilisera det venezuelanska samhället. Jag minns veckan innan statskuppen i april 2002 hur en grupp på ett 40-tal aktivister i Bandera Roja försökte tränga sig fram till presidentpalatset Miraflores i Caracas och hur de tilläts av huvudstadspolisen, under befäl av högern borgmästare Alfredo Peñas, att kasta både sten som att koncentrera sig ett halvt kvarter från presidentpalatset där de stoppades av vanliga människor som bildade en mänsklig barrikad mellan dessa aggressiva aktivister i tjänst hos den venezuelanska kontrarevolutionens krafter och president Chavez.

I dag opererar de tillsammans med krafter som Andres Perez, före det president och ordförande för AD, det parti varur Bandera har sina rötter. Perez sitter i Miami och i Dominikanska republiken dit han flydde efter att han avverkat sitt fängelsestraff för stöld av statlig egendom och drömmer om att störta Chavez, en dröm som han får ta med sig när han lämnar jordelivet inom snart.

Dick Emanuelsson

2004 PANAMA: Nationalhjältens son vann presidentvalet

<4658>

BOGOTA 2004-05-03 / Martín Torrijos, 40 år och ekonom, vann presidentvalet i söndags med drygt 46 procent av rösterna. USA:s kandidat Guillermo Endara förlorade stort mot Torrijos, vilket är ett ytterligare bakslag för USA:s latinamerikapolitik.

Panamas nye president är generalsekretare i det socialdemokratiska PRD, Partido Revolucionario Democrático, men ledde valalliansen Patria Nueva med centerhögerpartiet Partido Popular.

Det som mest har uppmärksammats i detta val är det faktum att den nye presidenten är son till general Omar Torrijos, en general för landets Nationalgarde som styrde in Panama på en helt annan kurs än den han hade utbildats till på ”School of Americas”, USA:s krigsakademi.

I stället kom generalen att mobilisera de tre miljonerna panamanerna till en nationell självständighet där president Jimmy Carter mer eller mindre tvingades att skriva under avtalet att USA skulle stänga sina 14 militärbaser i kanalområdet och överlämna den för den nationella självkänslan symboliska Panamakanalen till Panama.

CIA bakom generalens död

Detta avtal skrevs under 1977 och ett par år senare störtade general Torrijos i en helikopterolycka för vilken CIA kom att anklagats. Det är allmänt känt att de militära kretsarna i Pentagon och CIA var starka motståndare till att lämna Panama och ännu mindre de 14 militära kanalbaserna som fungerade som uppmarschområde för USA:s marinstyrkor vid olika invasioner i Karibien och Latinamerika. Här fanns också under en lång tid School of America där latinamerikanska officerare bland annat lärde sig att tortera fängslade oppositionsmän under mottot ”Kamp mot den Inre fienden”.

Den valde presidenten sa både inför som vid tillkännagivandet av segerresultatet, att när han går in i presidentpalatset Garzas kommer han arbeta outtröttligt mot korruptionen, fattigdomen och arbetslösheten, tre frågor som förvärrats under den kvinnliga högerpresidenten Mireya Moscoso som leder Partido Arnulfista (PA). Utbildning och hälsovård är två centrala frågor för den nya regeringen och Torres uppgav, i stil med Lulas tillträde, att han kommer att vila först när alla panamaner kan äta sig mätta och har tagit sig ur fattigdomen.

– Jag svär inför mina barn och till minnet av min far att vi ska återuppbygga denna nation.

I söndagens val hade två miljoner panamaner rätt att rösta där de också lade sina röster två vicepresidenter, 78 parlamentsledamöter, 75 borgmästare och 619 kommunfullmäktigeledamöter samt 20 ledamöter till det tandlösa Centralamerikanska parlamentet.

CIA:s Noriega

Torrijos rivaler till presidentposten utgjordes av den förre övergångspresidenten 1989, Guillermo Endara från partiet Partido Solidaridad, José Miguel Alemán, från PA, och företagsledaren Ricardo Martinelli, från partiet Cambio Democrático.

Valet var egentligen det första fria valet sedan USA invaderade Panama i december 1989. De hänsynslösa bombningarna i Panama City vid invasionen orsakade över 4.000 människors död främst i de fattiga arbetarstadsdelarna av huvudstaden.

USA:s mål var att störta Manuel Noriega, en före detta CIA-agent och narkotikahandlare som efter Torrijos död hade tagit kontrollen över Nationalgardet som USA:s man. Men efter en tid blev han, i likhet med bin Laden, svår att styra och USA beslöt att invadera landet.

Men avtalet Torrijos-Carter från 1977 kunde USA inte upphäva. Detta slog fast att de sista USA-trupperna skulle lämna Panama senast 1999.

” Obegränsad tillgång till Panamakanalen”

Det betyder inte att USA har gett upp det strategiska kanalområdet. I ett hemligt dokument kallat ”Santa Fe IV”, framställt i början av år 2000 av rådgivare inom republikanska partiet och offentliggjort i slutet av året efter att Bush installerats på presidentposten, slås fast fyra prioriterade frågor för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika där Panama har en särställning:

  1. ”Kontroll över sunden i Atlanten.
  2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
  3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
  4. Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

Den nye presidenten kommer, förutom denna huvudvärk, att tampas med USA i förhandlingarna om ett bilateralt handelsavtal. I Colombia har också valet av Torrijos inom militära kretsar skapat oro eftersom de i den förre högerpresidenten hade en stark allierad i den ”globala kampen mot terrorismen”. I det avseendet har den panamanska-colombianska gränsen, som under många år legat under gerillakontroll, militariserats av kombinerade styrkor från Colombia-USA.

Dick Emanuelsson


USA:s intriger och koloniala erövring av Panama

Panama utgjorde norra Colombia men förhandlades bort av den korrumperade konservativa regeringen i Bogota. I år har en mängd debatter och teaterpjäser arrangerats där man pekar ut den konspirerande USA-imperialismen som ansvaring för att Panama rycktes loss från Colombia som konstituerades som en självständig republik den 3 november 1903.

Men den statsbildning som kom att bildas i Latinamerikas Midja kom också att slåss för sin självständighet mot USA:s nykoloniala erövring. Tusentals demonstrerande panamaner har dödats av USA-trupperna som under årens lopp förvandlade kanalområdet till en förgiftad plats med nedgrävda gifttunnor, ammunition, och bomber som det tog flera år att rensa upp.

General Omar Torrijos ord vid undertecknandet av överlämnandet av kanalområdet till panamanerna är ord varje panaman minns. I sitt tal, inför Carter och den samlade latinamerikanska delegationen av statschefer, underströk Torrijos USA:s koloniala ambition när kanalen byggdes:

”Vårt folk, som har kämpat med heroisk vilja för att uppnå sin självständighet, hyser ingen bitterhet mot detta folk (USA:s, reds. anm.), som gigantisk i teknologi öppnade Panamanäset och förenade två världshav med en reslängd på åtta timmar”.

”Men det som utgjorde en teknologisk erövring för mänskligheten förvandlades av de historiska deformationerna till en kolonial erövring av vårt land. Och jag säger ’historiska deformationer’ därför självaste president Teodor Roosevelt deklarerade 18 oktober, 1904: ’President Amador Guerrero, vi har inte den minsta anledning att här etablera en osjälvständig koloni i kanalzonen’.”

Amador Guerrero var colombian men ledde den separatistiska rörelsen från Colombia och utsågs till landets förste president 1903.

På Kuba hade USA genomfört liknande intriger och konspirationer när USA deklarerade krig mot de spanska kolonisatörerna. Vid det tillfället hade den kubanska befrielsearmén, som hade bildats av nationalhjälten José Martí, mer eller mindre besegrat spanjorerna.

1902 slöts det så kallade ”Platt Admentpakten”, ett kontrakt som innebar att en militärbas i Guantanamo skulle kontrolleras av USA i 100 år.

Dick Emanuelsson

Strejkbrytare sköt ihjäl byggnadsarbetare i Panama

<1360>

TEGUCIGALPA / 070815 / Den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet Osvaldo Lorenzo, sköts ihjäl den 14 augusti i Panama city när han ledde sina medlemmar i en strejk mot det brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht i Panama.

Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Han uppger att byggnadsarbetarna i Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS, och arbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget har organiserat i SINDICOPP, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

SUNTRACS är bland de starkaste fackförbunden i Panama och ledde en total generalstrejk med över 350.000 strejkande arbetare för två år sedan när regeringen ville privatisera pensions- och sjukvårdsförsäkringssystemet, en strid som blev en total seger för facken.

Det brasilianska företaget Norberto Odebrecht är ökänt i Latinamerika för sin antifackliga attityd. I Peru har företaget försökt använda sig av samma metoder som nu i Panama och tvingat fram en rad konflikter med det också starka byggfacket.

Dick Emanuelsson