* * *
TEGUCIALPA / – Det regnade tre dagar i sträck utan avbrott. Sedan började allt rasa omkring oss. Det säger Pedro Yañez, en luttrad fattig man i bostadsområdet ”Colonia Cruz Roja”, Bostadsområdet Röda Korset. Jag morsar på honom varje morgon när jag kutar förbi bostadsområdet på den dagliga joggingrundan högt över Tegucigalpa. Han är en av tusentals honduraner som förlorade sitt hem när Orkanen Mitch svepte över Centralamerika 1998 och i lermassorna begravde tiotusentals människor. Yañez bodde med sin familj bredvid den illaluktande floden som delar huvudstaden Tegucigalpa. När lermassorna invaderade hus och egendomar denna ödesdigra vecka flydde Yañez och hans familj upp mot kullarna i staden. Därifrån såg de hur ett helt livs arbete gick till spillo på några minuter när jorden besvarade människans hänsynslöshet mot sin egen planet. Men solidariteten gjorde att Yañez kunde starta på nytt, bygga upp ett nytt enkelt men värdigt hus med hjälp av donationer från Spanien. Det var så Röda Korsområdet byggdes upp.
Sex år tidigare hade vetenskapsmän, miljöexperter och ett fåtal politiker varnat för de framtida miljötragedier som skulle utspelas. Kubas Fidel Castro var ganska ensam som statschef när han på Riomötet 1992 under sitt fem minuter korta tal sammanfattade det dödliga hotet från den ekonomiska modellen:
– En viktig biologisk art, människan, är utrotningshotad. Orsaken är den snabba och accelererande likvideringen av dess naturliga livsomlopp. Nu, när vi har blivit medvetna om detta problem är det nästan för sent att förhindra det, varnade Fidel [2].
Det var femton år sedan och det verkar som om de som har det yttersta ansvaret för att förhindra planetens död, I-världens regeringsutövare, ännu inte har begripit udden av allvaret. 1997 på Kyotomötet avvisade USA-regeringen alla förslag om att begränsa eller reducera de faktorer som medför att planeten går en oundviklig död till mötes. Och så sent som i början av juni i år på G8-mötet upprepade Bushadministrationen denna vägran.
Och det är symptomatiskt, att Vita huset och det internationella finans- och storkapitalet också har delar av massmedia på sin sida. När jag gick igenom vad svenska media har publicerat inför och efter Klimamötet i Bangkok fann jag att DN inte hade en enda rad om USA:s roll. Men Bonnierimperiets flaggskepp kan naturligtvis inte tiga ihjäl det faktum att USA vägrar inordna sig i internationella överenskommelser för att börja bromsa in i den branta utförsbacken mot den gemensamma katastrofen. Därför intervjuades [3] den förre affärsmannen och USA:s Stockholmsambassadör Michael Wood av DN där han underströk orsaken till att USA inte skrev under Kyotoavtalet berodde på att ”länder har fuskat för att få högre kvoter” (utsläpp). Efter att ha serverat DN:s läsare den intelligenta bakgrunden menade Wood, på reporterns undran om det inte också behövdes en ”livsstilsförändring” för att hantera klimatförändringarna:
– Det är obekvämt att ändra livsstil. Det kan sända negativa signaler till ekonomin. Min första prioritet är tekniken. Jag litar på tekniken!
DN, och en rad andra medier har i stället riktat in sig på att kritisera Kina för en oansvarig industriell utveckling med svåra miljökonsekvenser. Det finns fog för att Kina lyfter upp miljöfrågorna men den asiatiska stormakten är långt ifrån att vara huvudproblemet i frågan om växthuseffekten i världen. Alla vetenskapsmän är överens om att det är den ohejdade konsumtionsmodellen med förbränning av de fossila bränslena som energibas som är den avgörande faktorn för växthuseffekten. Det fastslogs med all tydlighet på Bangkokmötets Klimatkonferens nyligen. Och vem är det som huvudsakligen konsumerar och spyr ut dessa förödande ämnen i vår luft och atmosfär och vägrar att samarbeta på internationell basis?
USA:s olje- och energibehov
När Bushadministrationens Energiplan presenterades i maj 2001 andades den oro för framtiden:
”. . . utan en ansenlig ökning av sina energireserver kan USA:s nationella säkerhet och ekonomiska välfärd komma att möta en ny fara” [4]. Även om USA och Storbritannien kan klara sig vid en energikris för en begränsad tid på grund av egna resurser och stora lager, råder det en helt annan situation för Europa eller länder som Kina och Japan. Dessa länder är storkonsumenter av energi.
I dag har dessa stormakter ett underskott på 40 miljoner fat per dag av fossila ämnen som år 2020 kommer att öka till 100 miljoner fat. Ingen av dessa länder beräknas ha oljereserver som räcker längre än 15 år. Äger inga revolutionära förändringar rum på energipolitikens område kommer dessa länders industrier och infrastrukturer att ställas inför en dramatisk situation. Därför existerar det i dag en outtalad allians mellan EU och USA i korståget mot länder som förfogar över oljereserverna. I det korståget är alla medel tillåtna, inklusive militära.
Den republikanska Bushregimen utrikespolitiska program mot Latinamerika, Santa Fe IV [5], talar klarspråk om hur man ser på världen och hur man anser att den är till för att tillfredsställa ”The American Way of Life”, med dess förödande miljökonsekvenser. I fyra punkter i direkta citat från dokumentet, tar man sig rätten i Latinamerika att ha en:
- Kontroll över sunden i Atlanten.
- Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
- Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
- Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.
Eller för tala med Colin Powell: ”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären” [6].
I VITA HUSETS ”MILJÖTÄNKANDE” talas det nu om att ersätta olja med etanol, eller ”biobränsle” som de kallar det. Om Bushs etanolplan skulle tillämpas fullt ut skulle den bara ersätta cirka tolv procent av dagens konsumtion av fossila bränslen. Men det skulle innebära enorma försörjnings- och miljökonsekvenser för nationer och folk. USA-presidenten vill att Lula i Brasilien och Tabaré Vazquez i Uruguay och ett antal proamerikanska presidenter ska odla upp praktiskt taget halva Latinamerika med majs och omvandla mat till fordonsbränsle för USA:s bilister. Detta har fått majspriserna att fördubblas i majsets vagga Mexiko. De Jordlösa (MST) i Brasilien rasar mot sin egen president som de mer eller mindre anklagar för att spela den ”Duttige Idiotens” roll. Fidel Castro har också skrivit ett par kritiska artiklar där han anklagar världens ledande statsledare för att spela USA i händerna med hundratals miljoner hungrade människor som insats. Fidel varnade redan på Riokonferensen 1992 för denna egoistiska modell:
”Det är nödvändigt att påpeka att det är konsumtionssamhällena som är de huvudsakligt ansvariga för den förfärliga miljöförstörelsen”. (…) Det är inte möjligt att skylla detta på länderna i tredje världen, kolonier igår, exploaterade och plundrade nationer idag av en orättvis ekonomisk världsordning”.
DET ALTERNATIVA NOBELPRISETS pristagare 2005, Maude Barlow, är inne på samma spår som Fidel. I en intervju [7] attackerar hon Vita husets strategi att via de olika bilaterala frihandelsavtalen lägga under sig jordens strategiska naturresurser så som vattnet. Sötvattnet kommer att bli en exklusiv rättighet för ett fåtal länder och folk år 2025, enligt miljöexperterna på Bangkoks klimatkonferens. Men USA anser sig ha förtur till denna mänskliga rättighet framför andra folk.
– I de frihandelsavtal som USA driver är vattnet inkluderat som en handelsvara. Enligt GATT (föregångaren till WTO) ska snö, is och vatten ha karaktären av handelsvara och så maskeras det också i TLC, säger Barlow om de frihandelsavtal som USA ingått eller vill ingå med de latinamerikanska staterna.
Enligt den kanadensiska pristagaren betyder denna privatisering av ”livets källa” att det inte går att stänga av kranen för det (landet) undertecknar ett ovillkorligt avtal. Om Latinamerika börjar exportera vatten till USA förvandlas detta till en gemensam delad resurs och de företag som driver verksamheten, kan, enligt TLC-avtalet, stämma landets regering för att kräva ekonomisk kompensation. Konsekvenserna blir förödande för flora och fauna när naturresurserna privatiseras och köps upp av transnationella bolag med en årsomsättning större än många av de länder med vilka USA har frihandelsavtal.
– De multinationella företagen har mycket makt. De finansierar valrörelserna för kongressmän och presidenter, de har tillträde för att lobba direkt med dessa och de utgör en kraft som driver Plan Puebla-Panama (Från Mexiko-Centralamerika-Colombia) så som avtalen om frihandel. De försöker samtidigt få till stånd ett ljumt miljöregelverk och pressar för att det skapas en lagstiftning som gynnar dem, menar Barlow.
Denna politik startade redan i början av 1990-talet och kallas “Washington Konsensus”. Strategin handlar om att privatisera utbildning och hälsovård, alla naturresurser så som vatten, skogar och till och med luften. IMF
– Vi vet att år 2025 kommer två tredjedelar av mänskligheten att ha tillgång till vatten. Redan nu finns det inte tillräckligt med vatten i världen och det pågår en hård kamp om kontrollen över den. Enligt min uppfattning är det den mest allvarliga frågan sett ur ett ekologiskt perspektiv. Därför bör alla Fol. och regeringar förena oss för att deklarera en global miljökris och ta de beslut som är så nödvändiga för att skydda denna bristresurs.
NÄR LISEBERGSBESÖKAREN GÅR in i Bergodalbanan upplyses han om att han befinner sig
Men då är det, som Fidel sa 1992 i Rio, redan för sent. Så också i USA:
– Stoppa egoismen, stoppa hegenomismen, upphör med bristen på känslighet, stoppa oansvarigheten och bedrägeriet! För i morgon är det för sent att göra det vi borde ha gjort för länge sedan.
Dick Emanuelsson
Noter:
[1] FN:s Klimatpanel
[2] Fidel Castro på miljökonferensen i Rio de Janeiro, 1992.
[3] Sverige grönt föredöme för USA-ambassadör, DN, 3 maj, 2007.
[4] Bush Meets Skepticism on Free Trade at.
[5]
[6] Colin Powell
[7] Maude Barlow: “Los TLC que impulsa Estados Unidos convierte el agua en mercancía para privatizarla”.
------------------------------
Så här ser USA:s energikonsumtion ut:
- USA konsumerar 1 av
- USA konsumerar 25 procent av all olja som produceras och lika mycket av gas.
- USA importerade sex av tio oljefat för sin konsumtion år 2003. År 2020 beräknas importen ha ökat till 8 fat av 10.
- USA importerade 2 av
- Om världen konsumerade energi i samma skala som USA skulle det behöva produceras 170 miljarder fat råolja per år. På sex år skulle alla kända olje- och gasreserver tömmas (1) Agenda…)
Dick Emanuelsson
[8] Agenda Energética de Washington, av Víctor J. Poleo Uzcátegui / Soberania.info - 20/09/03
------------------------
Enligt FN:s klimatpanel
IPCC, Intergovernmental panel on climate change, kommer klimatförändringen att ånga upp stora kvantiteter av sötvatten. Enligt FN kan 29-30 miljoner människor komma att dö på grund av brist på vatten under de närmaste 25 åren.
IPCC uppmanar världens regeringar redan nu vidta åtgärder för att utsläppen av växthusgaser minskar innan 2015, och därefter reduceras med 50-85 procent till under 2000 års utsläppsnivåer.
Enligt IPCC är dagens koldioxidnivåer i atmosfären de högsta sedan 650 000 år. Orsaken är människans utsläpp av växthusgaser, framför allt från förbränningen av fossila bränslen. Jorden har blivit 0,7 grader varmare, men perspektivet är att medeltemperaturen kommer att stiga med 2-4,5 grader de närmaste 100 åren. Över en miljard människor hotas av svält, vattenbrist och svåra översvämningar till följd av utsläppen.
Dick Emanuelsson
––––––––––––––––––––––––––-
CITAT:
“Om inte U-länderna är kapabla att betala sina utlandsskulder, då kan de ju alltid sälja sina rikedomar, sitt territorium och sina fabriker.”
(Margaret Thatcher)
