Mexiko: Regeringen Calderón försatte statliga elbolaget i konkurs

<1245 tecken>

TEGUCIGALPA / 091015 / Mexikos högerregering vägrade först erkänna valet av ny förbundsstyrelse i det stridfulla elektrikerfacket i Mexiko. Därefter förklarade president Felipe Calderón det statliga elbolaget LFC i konkurs.

Nu uppsöks de anställda i sina hem av polis och armé som tvingar de anställda att arbeta över eftersom elproduktionen mer eller mindre har kollapsat.
Det uppger Mexikos Elektrikerförbund SME i ett uttalande som publiceras av nyhetsbyrån ANSA.

– Den federala regeringens skamlöshet har nått intolerabla nivåer, säger Fernando Amezcua, SME:s internationelle sekreterare i sitt uttalande.
Enligt Amezcua är regeringen desperat eftersom de ingenjörer som myndigheterna har anlitat som pålitliga “har varit totalt inkapabla att lösa den enorma kollapsen av eldistributionen” i huvudstaden, med sina 25 miljoner invånare samt delstaterna i centrala Mexiko.

Calderonregeringen förklarade via ett dekret i lördags LFC i konkurs. Beslutet mottogs av vrede över hela Mexiko, men främst inom facken som ser beslutet som ett desperat försök att med tvång privatisera vad man inte sedan 1999 har lyckats med via olika lagförslag på grund av det starka fackets motstånd. Beslutet berör 44.000 anställda.

Dick Emanuelsson

“En lukrativ influensa”

<11500 tecken>

Ingen talar om 100 mexikanska barn dör dagligen på grund av det kapitalistiska systemet och CAFTA, det förödande handelsavtalet mellan Mexiko, USA och Canada

Den världsomfattande svininfluensan som startade i Mexiko i slutet av april ställer många frågor men ger få svar, menar Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson i nedanstående artikel.

TEGUCIGALPA / 090503 / När protesterna från 30.000 invånare i samhället i det lilla samhället La Gloria inte fick respons av myndigheterna, bjöd parlamentsledamoten Atanasio García Durán från vänsterpartiet PRD in pressen och visade upp vad han och befolkningen kallade för svinaktigheter som det multinationella USA-företaget Granjas Carroll var och är ansvarig för. Bilderna som togs av den av blod, exkrementer och kadaver igenväxta dammen fick magen på många av fotograferna och reportrarna att vända sig. Men fortfarande återstod det några dagar innan världen skulle drabbas av panik och hysteri när nyheten om svininfluensan blev officiell. Då hade redan 60 procent av invånarna i La Gloria lidit av respiratoriska sjukdomar. Under flera år kämpade de mot företagets utsläpp och lukter som känns på flera kilometers avstånd. I stället för att få myndigheternas stöd för sin miljökamp hade de i stället utsatts av repression och förföljelse på grund av sina anklagelser mot företaget. Detta ägs av Smithfield Foods, världens största företag för uppfödning och processering av svinproduktion, med filialer i Nordamerika, Europa och Kina.

Företagsledning i fängelse

Granjas Caroll hävdar att det inte har något med den nuvarande svinflunsan att göra, att befolkningen i La Gloria drabbades av en ”vanlig” influensa. Men företaget har ljugit tidigare och inte bara dömts till de största böternas i USA:s miljöhistoria, företagsledningen sattes också i fängelse för brottet att ha försett USA-myndigheterna med falska uppgifter på 1990-talet. I Perote har de begått samma brott, hävdar en samstämmig befolkning.

I februari i år kontaktade Bertha Crisóstomo, en chefstjänsteman på kommunen i La Gloria de sanitära myndigheterna och bad dessa om stöd eftersom dussintals familjer hade insjuknat i hög feber, stark hosta med slem och respiratoriska sjukdomar. Bonden José Manuel Hernández förlorade sin 22 månader gamla dotter. Ytterligare två barn avled och i början av april, bara några dagar innan det officiella tillkännagivandet i Mexiko om svinflunsan. La Gloria sattes i karantän av de sanitära myndigheterna som skickade dit 30 hälsobrigader för att ge sjukvård till befolkningen.

Korrumperade politiker

Granjas Caroll etablerade sig i Perote 1994. Företaget föder upp och producerar 800.000 svin per år och ger 600 mexikaner sysselsättning. Företaget har under hela sin existens fått stöd från politiker på alla nivåer trots de uppenbara miljöbrotten. Argumentet har varit att företaget har förfogat över så mycket teknologi att det är omöjligt att det kan bryta mot miljölagarna. Vad de inte sa var att de döda grisarna inte stod ut med all det penicillin som pumpades i dem för att de skulle gödas och växa snabbare, inte heller vart vattnet med all avföring och blod från grisarna skulle ta vägen. Men med spridningen av svinflunsan har politikerna fått kalla fötter och ligger i dag lågt i sitt försvar av USA-giganten. Att miljön och svinuppfödningen inte behöver se ut så här kan flera mexikanska företag i samma bransch vittna om. Ett exempel är familjen Gomez Aguayo som de senaste tio åren har fördubblat sin produktion i en miljö utan kadaver och outhärdlig lukt.

Är Granjas Caroll ansvarig för spridningen av den nu pandemiska svinflunsan? Än så länge finns det inga bevis som visar på detta även om ett fall av svinflunsan har konstaterats i samhället. Men fallet La Gloria bekräftar att de ekonomiska intressena hos dessa multinationella jättar står över folkens.

Rekombination av virus

Den mexikanska dagstidningen La Jornada har beskrivit och kritiserat den mexikanska regeringen i en rad artiklar. Journalisten Silvia Ribeiro skriver i en artikel med rubriken ”Epidemia de lucro” [1], en lukrativ epidemi, att svinflunsan inte är ett isolerat fenomen utan ”utgör en del av den allmänna krisen som har sina rötter i ett industriellt system av uppfödning av djur som domineras av de transnationella bolagen”. Granjas Carroll är ett sådant exempel, menar Ribeiro.

År 2008 slog den så kallade PEW-kommissionen (Pew Commission on Industrial Farm Animal Production) fast att förhållandena för uppfödning och inspärrning av djur i industriproduktion, framför allt vad gäller svin, skapar en perfekt miljö för en rekombination (inom genetik-skapande av genkombinationer) av virus av olika rötter. Kommissionen nämner dessutom faran av en rekombination av virus och förgiftning av vattendrag kan medföra att viruset via luften själv kan nå avlägsna samhällen utan en direkt kontakt. La Gloria kan därför inte exkluderas som smittokalla. Silvia Ribeiro konstaterar också att det är de transnationella bolagen inom bioteknologi och läkemedel som tjänar på dessa epidemier. ”Regeringen (i Mexiko) informerade om att den förfogar över en miljon ampuller mot svinflunsan men den informerade inte om kostnaden”, skriver Ribeiro.

Ökade aktievärden

Den enda vaccin som för närvarande existerar mot influensor är patenterade av två transnationella läkemedelsbolag; GlaxoSmithKline som säljer Relenza och Gilead Sciences som via företaget Roche säljer Tamiflu. Glaxo och Roche är det näst största respektive fjärde största läkemedelsföretagen i världen. När nyheten om den nya epidemin blev officiell ökade aktievärdet för Gilead med tre procent, Roche fyra och Glaxo sex procent. ”Och det är bara en början”, menar Ribeiro.

Ett annat företag i om branschen som den mexikanske reportern nämner är Baxter. Detta ansökte om att få virusrötter från den nya influensan och säger att det kan få fram ett nytt virus på 14 veckor. Men det är också ett tvivelaktigt företag för i februari i år ”råkade” det ut för en olycka i Österrike där virus kom ut i luften. Enligt företaget var det en “mänsklig faktor och problem i processen” som orsakade virusutsläppet. Men det vägrade att uppge detaljer ”för det skulle innebära att patenterade processer skulle offentliggöras”.

För Silvia Ribeiro står det klart att världen inte bara tvingas göra motstånd mot en världsomfattande influensa, även det kapitalistiska egenintresset är en fiende.

En julklapp i rätt tid?

En gemensam tråd i den senaste influensan är att alla andra problem i världen har arkiverats som en konsekvens av den världsomfattande hysterin, skriver Vicky Peláez i New York-tidningen El Diario och sammanfattar med att “rädslan är starkare än vapnen”.

”Vilken möjlighet för Felipe Calderón (Mexikos president) att den påstådda svinflunsan har kommit nu, just nu när folket i Mexiko förberedde sig för omfattande protester på 1 maj, mot den omänskliga outhärdliga nyliberalismen. Men regeringen utfärdade ett sanitärt nationellt undantagstillstånd”! Alla skolor och universitet är stängda fram till 6 maj. En panik bryter fram, ingen talar om den ekonomiska krisen, de fallande oljepriserna som drabbar Mexiko skoningslöst, minskningen av BNP:n med fyra procent, den högsta i Latinamerika, en konsekvens av CAFTA, Mexikos handelsavtal med USA och Canada. ”Att finna ett virus är viktigare än att stoppa knarkmaffian och dess 100.000 professionella mördare”, skriver Palaez.

100 mexikanska barn dör dagligen

Paniken tystar faktumet att 100 mexikanska barn dör dagligen på grund av undernäring, hosta och diarré. Eller att 50 av 105 miljoner mexikaner går hungriga och överlever i misär utan att kunna ge sina barn en riktig frukost, skriver den mexikanska journalisten från ett USA, där jakten nu intensifieras på papperslösa mexikaner. Nu är det inte bara den ekonomiska depressionen som sätter immigranterna i blickljuset, nu anklagas de av vissa reaktionära grupper i USA för att ”dra hit pesten”.

Det är också märkligt att regeringar och medier har skapat en närmast hysteri när omfattningen av viruset spridning är relativ begränsat. I USA är det också få av de registrerat sjuka som är intagna på sjukhus, säger den välkände universitetsprofessorn James Petras. ”Det är sjuka människor som får en slags behandling, men inget mer. Men mediekampanjen har orsakat en panik eller en allmän rädsla”, säger Petras [2] till radiostationen CX36 i Montevideo, Uruguay. Han tror att detta kan utnyttjas mot immigranterna som till 70 procent är från Mexiko.

– Detta händer när folk börjar ifrågasätta regeringens inkompetens att konfrontera de verkliga ekonomiska problemen, en enorm rädsla skapas och detta skapar en allmän känsla av hopplöshet mot något mycket allvarligt. Därför kan vi inte utesluta att läkemedelsbolagen, med alla läkemedel de förfogar över, kan vara de som främst tjänar på detta internationella larm, sammanfattar Petras.

Aktieägaren Donald Rumsfeld

Den chilenske grävarjournalisten Ernesto Carmona är inne på samma spår när Flamman intervjuar honom:

– Antivirusmedlet Tamiflu togs fram i ett laboratorium hos företaget Gilead Sciences Inc. där styrelseordföranden (3 december 1997-2001) hette Donald Rumsfeld, före detta försvarsminister och chef för Pentagon i Bushregeringen. Senare sålde Gilead Sciences Inc. rättigheterna till Tamiflu till Roche. Tamiflu rekommenderas av WHO och är i dag ett av få effektiva läkemedel mot den muterade svinflunsan H1N1. Rumsfeld är en av de största aktieägarna i det företag som i allians med Roche nu kan tjäna storkovan, menar Carmona.

Den chilenske grävarjournalisten Ernesto Carmona är inne på samma spår när Flamman intervjuar honom:

– Antivirusmedlet Tamiflu togs fram i ett laboratorium hos företaget Gilead Sciences Inc. där styrelseordföranden (3 december 1997-2001) hette Donald Rumsfeld, före detta försvarsminister och chef för Pentagon i Bushregeringen. Senare sålde Gilead Sciences Inc. rättigheterna till Tamiflu till Roche. Tamiflu rekommenderas av WHO och är i dag ett av få effektiva läkemedel mot den muterade svinflunsan H1N1. Rumsfeld är en av de största aktieägarna i det företag som i allians med Roche nu kan tjäna storkovan, menar Carmona.

Inga sjuka grisar

Han menar att en berättigad fråga kan vara om Rumsfield eller någon liknande person kan vara inblandad i spridandet av detta virus, ”för fram tills idag har ingen sjuk gris påträffats någonstans i världen”.

– Mutationen av detta virus kan ha utförts i ett laboratorium. Det handlar om en form av ett virus aldrig tidigare upptäckt som kombinerar virus från svin, fågel och människa, en interkontinental kombination av virus från Nordamerika, Europa och Asien, uppgav representanter för CDC (Centers for Disease Control and Prevention) [3], till nyhetsbyrån AP. Verkligheten är att detta nya virus inte angriper grisar utan människor.

I dag inköper alla länder i världen läkemedlet Tamiflu. Hittills har Pentagon, från att Rumsfield tog över 2001, varit storkonsumenten Nr. 1 eftersom USA-trupperna tar det obligatoriskt.

Få dödsfall

Men antalet dödsfall som härrör från det nya viruset är fortfarande under det antal normala dödsfall som orsakas av förkylningar och vanlig influensa. WHO utfärdade ändå dekretet i slutet av april att höja risknivån på epidemin till Nivå 5 av 6. Men varför rekommenderar inte WHO samtidigt regeringarna att ställa in alla flygningar och resor till Mexiko? frågar sig Carmona.

Kuba, som är ett land med en stor kunskap i både medicin som internationell erfarenhet inom läkarvetenskapen, har ställt in sina flygningar till Mexiko. Varför? undrar Carmona, vilken är den verkliga dimensionen och ursprung på denna av medierna uppblåsta epidemi?

Dick Emanuelsson

Wal-Mart trampar på arbetsmarknadslagarna i México

<3336 tecken>
TEGUCIGALPA / 090219 / ”Det som är billigt kan kosta dyrt: Brott mot de mänskliga rättigheterna och arbetsmarknadslagarna i Mexiko av Wal-Mart”.

Så lyder rubriken på en ny rapport av utredaren Shaila Toledo om Wal-Mart i Mexiko. Världens största affärskedja är känd sedan länge för sin antifackliga och arbetarfientliga inställning och toppar Tio-i-topp-listan över de mest kritiserade företagen i världen.

1300-3000 kr/mån

På Wal-Mart i Mexiko arbetar 135.000 anställda i 141 städer och tiotusentals av dessa arbetar under förhållanden som bryter mot både inhemska lagar som internationella ILO-normer, konstaterar Toledo. Hon intervjuade 247 kvinnor i åtta delstater. Kvinnorna utgör 70 procent av de anställda men bara 15 procent av dessa innehar framträdande poster i företaget.

Företaget etablerades 1991 tjänar 20 miljarder dollar per år (2006). Lönerna är 2200 pesos (1308 sv/kr) upp till 5000 pesos (2973 kr) i månaden (1 kr=1,68 pesos). Femtiotvå procent av de utfrågade kvinnorna svarade att deras lön inte räcker till att försörja familjen. Arbetstiden sträcker sig ofta upp till tio timmar men fortsätter när kvinnorna kommer hem eftersom de antingen är ensamstående mödrar eller fruar till män som ser kvinnans uppgift att bokstavligen tjäna mannen, även om hon arbetar lika mycket eller mer än sin make, hävdar rapporten på 157 sidor.

Massarmé av oavlönade

Shaila Toledo riktade in sin utredning på två grupper; ungdomar och kvinnor. Den första gruppen utgörs av 75.000 ”frivilliga”, det vill säga de ungdomar som är minderåriga och som packar varorna vid kassorna, en helt oavlönad arbetsuppgift där de utlämnas till kundens generositet i form av dricks. Dessa tonåringar arbetar upp till tio timmar per dag vilket är fyra timmar för mycket, enligt mexikanska lag, sa Alejandro Calvillo Unna, chef för Konsumentföreningen i Mexiko. Han anklagade företaget för att delvis basera sin gigantiska vinst på dessa ungdomars arbete, ett arbete som Wal-Mart i normala fall skulle ha tvingats att betala fast anställda för men som nu är ren vinst för företaget.

Kollektiv kvinnostämning

Inom Wal-Mart arbetar 500.000 kvinnor i 13 länder. Femtio procent av de 247 kvinnorna som Lopez utfrågade svarade att de hade ställts inför frågan om de var gravida när de sökte anställning på Wal-Mart. Av åtta procent begärdes graviditetsprov. Två procent av de utfrågade berättade att de kände till fall där den gravida kvinnan hade avskedats när det framkom att hon var gravid.

Den kända kvinnoledaren och feministen Martha Lamas, som också deltog på presskonferensen när rapporten presenterades i Mexiko city, uppgav att Wal-Mart har en långt förflutet av kvinnodiskriminering. I USA har detta kulminerat i en kollektiv stämning som kvinnligt anställda i det multinationella företaget har gjort med hjälp av arbetsrättsadvokater.

Företagsfack

Wal-Marts antifackliga karaktär är ökänd också i México där 98 procent av kvinnorna inte vet om de är fackligt anslutna eller inte. Orsaken är att de representeras av att ”gult” fack som kontrolleras av företaget.

Konsumentföreningens chef uppmanar alla konsumenter att utöva all möjlig press och inflytande för att multinationella Wal-Mart radikalt förändrar sin attityd. Rapporten kommer nu att överlämnas till de mexikanska myndigheterna.

Dick Emanuelsson

MEXIKO: Gruvänkor gick ner i gruva för att hämta upp kropparna av sina döda män

<2285 tecken>
TEGUCIGALPA / 2008-10-03 / Den 19 februari 2006 förolyckades 63 mexikanska gruvarbetare när gruvgångarna där de arbetade rasade samman. Gruvföretaget Grupo México, en multinationell gruvgigant, stängde kolgruvan med hänvisning till att det var omöjligt att få upp kropparna på grund av de stora koncentrationerna metangas, ett argument som facket och gruvarbetarna avvisar bestämt eftersom det måste pågå produktion för att denna gas ska uppstå.

Men nyligen gick änkor till de döda gruvarbetarna ned i gruvan för att bokstavligen bevisa motsatsen, att det finns alla möjligheter till att hämta upp kropparna för att de anhöriga ska kunna ge de sina en anständig begravning. Företagets svar blev en varning om att ”inkräktarna” kommer att stämmas, ett hot som gruvfacket viftar bort eftersom underjorden inte är i privat ägo utan tillhör den mexikanska staten.

Änkorna Rosa María Mejía, Tomasita Martínez och Claudia Escobar samt Gilberto Ríos Ramírez, far till en av de avlidna gruvarbetarna och Daniel Cossío Ríos, generalsekreterare för den 64:a avdelningen i Gruvarbetareförbundet i sällskap med två personer från en stödgrupp till de anhöriga, gick in i mörkret och ner i gruvgångarna den 28 september.

Gruvfackets talesman Carlos Pavón Campos, sa till den lokala pressen att företaget är ansvarigt för ”industrimorden” på 100 gruvarbetare sedan gruvgiganten Grupo México tog över gruvan i samhället Pasta de Conchos. Han uppgav också att såväl facket som de anhöriga hade uppmanat statssekreteraren på arbetsmarknadsministeriet, Javier Lozano, att följa med ner i gruvan för att själv konstatera att säkerhetsförhållandena är utmärkta för att hämta upp kropparna av de 63 gruvarbetarna.

Expeditionen var utrustad med en metangasmätare som visade 0,0 halt av metangas under hela tiden gruppen befann sig i gruvan. Gruppen kom fram till en plats som ligger 200 meter från den plats där de 63 beräknas finnas.

Under lång tid innan olyckan 2006 hade gruvfacket krävt stora ett stort åtgärdsprogram för att garantera gruvarbetarnas säkerhet i gruvan. Men företagsledningen såg bara till att få ut maximal vinst ur gruvan, menar facket, som anklagar företaget för att ha mördat arbetskamraterna.

Dick Emanuelsson

Amenazas de paramilitares colombianos en Europa

“La Red de 100.000 amigos de Colombia en el exterior” en acción:

Solo hay que agregar a la nota abajo, que hace un mes fue descubierto en Estocolmo, Suecia, un correo electrónico que fue enviado a miles de personas que tienen una conexión con el Polo Democratico desde la Escuela Superior de la Defensa Militar Nacional Sueca, (Försvarshögskolan). El contenido del correo fue agresivo contra una corriente del Polo y el motivo era de crear confusión y división en el partido de izquierda colombiano.

Lo que llama la atención es el lugar por el envió. Es decir, que la academia de guerra sueca es un lugar preferible o un lugar de referencia de la inteligencia militar colombiana en Estocolmo desde donde envía su veneno para intensificar la guerra psicológica.

Uribe, en una de las primeras decisiones como presidente el 2002, instauró la “Red de 100.000 amigos de Colombia en el exterior” y ordenó a la cancillería y la inteligencia de organizar esa red con base en sus respectivas embajadas o consulados. En esa red caben también extranjeros como los periodistas de El País que menciona el colega Hernando Calvo Ospina en su excelente nota abajo. Los mismos periodistas mencionado debajo de El País que recurrieron en Ecuador, desinformando a los lectores españoles, hechos que obligó al secretario general de la OEA, el chileno José Miguel Inzunza de desmentir las declaraciones de la periodista del El País que no se rectificó sus mentiras, seguramente pertenen la red de Uribe en el exterior.

En el comienzo de la dictadura de PInochet en la década -70, fue descubierto en Estocolmo que la embajada chilena era una verdadera central de inteligencia, con la tarea de espiar a los 50.000 chilenos que se habían refugiado en el país nórdico para salvarse la vida del fascismo chileno.

En la embajada colombiana en la misma ciudad, también fue revelada como actuaba el primer secretario de la embajada, Ernesto Yamhure, cuando éste en julio del 2005, fue tomado en flagrancia haciendo espionaje a los colombianos exiliados en Suecia. Ahora el señor echa veneno a través de un medio colombiano, utilizando casi el mismo lenguaje como a los paramilitares cuando acusa a los exiliados o nacionales de pertenecer a una supuesta red de las FARC en el continente europeo.

Este es solo un comienzo, esta historia continuará. . . .

Dick Emanuelsson,
Centroamerica



Viernes Oct 24, 2008
Amenazas de paramilitares colombianos en Europa

viernes, 24 de octubre de 2008
Es urgente la unidad y la denuncia

Hernando Calvo Ospina / en Rebelión.org /24-10-2008

Algunas embajadas establecidas en Bogotá recibieron cartas de amenaza a comienzos de este año. El gobierno se reunió con los diplomáticos: ofreció investigaciones y aumentar la seguridad con más uniformados. En la práctica sólo hizo lo último.

A fines de julio, Maria Remedios García, una militante de la solidaridad en España fue detenida por la policía. La prensa de su país dijo que había sido en un operativo coordinado con miembros de la seguridad colombiana. También aseguró, sin equívocos, que ella pertenecía a la “red” internacional de las FARC. Ante la fragilidad de las “pruebas”, pocas horas lograron tenerla detenida.

Por las mismas fechas, y mientras se encontraba en vacaciones, fue allanado el hogar de una familia colombiana refugiada en Suiza. Tal acto, extraño en las autoridades de este país, fue realizado después de que la embajada colombiana lo incitara. El computador y varios documentos fueron sustraídos. De nuevo la sombra de las FARC era el pretexto. No se emprendió ninguna acción judicial contra los señalados.

Poco después le correspondió a dos militantes de la izquierda italiana. La prensa de ese país informó, con toda seguridad, que eran enlaces de las FARC. El gobierno colombiano había trasmitido la información. Después de algunos días de escándalo, los medios se olvidaron del tema.

A fines de septiembre llegó un “mail” a organizaciones de derechos humanos en Colombia, y de solidaridad en varias partes del mundo. Venía firmado por “Las Águilas Negras”, grupo paramilitar que, supuestamente, ha retomado las armas y accionar de los grupos paramilitares que, según los cuentos de hadas del gobierno colombiano, se han desmovilizado.

Estas aves de rapiña, son las mismas que enviaron las misivas a las embajadas.

Dice así, textualmente, su correo:

“Señores Embajadas de los Países de la Unión Europea, Canadá, USA, México, Ecuador, Venezuela, Chile, Brasil, ONGs colombianas e internacionales con sede en Colombia , sindicatos, agremiaciones de estudiantes nacional e internacionales, este es un ultimátum a una labor de inteligencia que se inicio hace 2 años O SE CALLAN O LOS CALLAMOS en los países antes mencionados hemos identificados a brazos armados de la organización FARC son personas que han obtenido estatus de refugiado o perseguidos políticos pero no son mas que guerrillero malparidos que se hacen pasar por funcionarios de organizaciones no gubernamentales o como estudiantes investigadores que se mueven en ciudades como Barcelona, Paris, Roma, Ginebra, Madrid, D.. F México, Londres, Miami y New York para atentar contra la dignidad del pueblo colombiano, tenemos información que muchos de ellos tienen como centro de operación ciudades ecuatorianas y venezolanas muy cerca de la frontera, no tendremos mano blanda con todo aquel HIJUEPUTA COMUNISTA que no cumpla esta amenaza tenemos la capacidad de saber cuando entran y salen de territorio colombiano todos aquellos que representes de la GUERRILLA. todos los antes mencionados son declarados OBJETIVO MILITAR HIJOS DE PUTA REFUNDANREMOS LAS IDEAS MARXISTAS PARA LLEGAR A SER UNA COLOMBIA LIBRE DE GUERRILLA.

O quieren correr la misma suerte de estos hijos de puta (...)”

Y aquí dan una extensa lista de sindicalistas y defensores de los derechos humanos asesinados este año en Colombia.

A continuación dice:

“TODOS LOS SINDICATOS AFILIADOS A LA CUT [Central Unitaria de Trabajadores] GUERRILLERA Y ONGs INTERNACIONALES Y NACIONALES SON DECLARADOS OBJETIVO MILITAR.....”

A continuación se nombra a una serie de organizaciones de solidaridad y de derechos humanos en Europa. A renglón seguido van los nombres de reconocidas instituciones humanitarias y de trabajadores en Colombia. Todas son señaladas de trabajar para las guerrillas colombianas.

¿”Un trabajo de inteligencia” de este grupo durante dos años...? ¿O un experimentado aparato que realiza inteligencia en el exterior?

Cada vez que se piensa mal del gobierno colombiano y sus servicios de seguridad, se acierta. Y el cuerpo diplomático como que no se queda atrás... quizás, quizás.

En febrero del 2007, la entonces ministra de Relaciones Exteriores, Consuelo Araujo, debió renunciar debido a que su hermano, un senador, estaba en la cárcel, y su padre, un ex ministro, era buscado por la justicia. Los cargos de ambos eran secuestro y vínculo con las mismas bandas terroristas.

El destacado periodista Antonio Caballero recordó en estos días algunos nombres de diplomáticos: Salvador Arana, embajador en Santiago de Chile y hoy preso por asesinato de campesinos y organización de paramilitares cuando era gobernador de Sucre; Jorge Noguera, cónsul en Milán, hoy investigado por asesinato de sindicalistas y protector de esas mismas bandas narcoparamilitares cuando era director del Departamento Administrativo de Seguridad (DAS), policía política que depende de la presidencia de la república; Luís Camilo Osorio, embajador en México, hoy acusado de encubridor de narcoparamilitares cuando era nada menos que Fiscal General de la Nación; Juan José Chaux, embajador en República Dominicana, acusado de alianzas con los narcoparamilitares cuando era gobernador del Cauca; Sabas Pretelt, embajador en Roma, acusado de cohecho para permitir la reelección presidencial cuando era ministro del Interior y de Justicia. Este llegó a tal grado de afecto con los jefes criminales que, según El Tiempo del 27/08/06, lloró con ellos cuando dejó el cargo.

A estos diplomáticos se deben sumar los denunciados por organizaciones de derechos humanos: Ignacio Guzmán, Cónsul en Miami; Milene Andrade, funcionaria en Nueva York; Carlos Alberto Frasica, agregado militar en Chile.

Y la lista amenaza con engrosar.

Como aún no se les ha comprobado al ciento por cien, no se puede incluir otros diplomáticos que se encuentran en Europa, a pesar del fuerte “olor” que exhalan. Como tampoco se debe mencionar, mientras no se tengan las pruebas, a los varios funcionaros que son familiares de narcopolíticos.

Entonces, estos diplomáticos, además de representar a un gobierno que es una afrenta a la dignidad de la nación, son un peligro para la seguridad de muchos colombianos. Instigados por el presidente Uribe, estarían encantados de trasladar los métodos violentos que silencien a quienes denuncian el terrorismo de Estado en el exterior.

Quizás, quizás, “Las Águilas Negras” se “robaron”, en un descuido, los listados ya conformados por las embajadas.

Plinio Apuleyo Mendoza, diplomático y uno de los periodista más reaccionarios de Colombia, que se hizo famoso por una extensa entrevista realizada a Gabriel García Márquez, envió cartas o “mail” a muchos periodistas en Europa.

Dice que “Colombia amigos” es una fundación donde “participan periodistas de varios países que quieren comunicar a sus colegas en Europa una base completa y objetiva sobre los problemas por los que hoy Colombia está confrontada.”

Dice que uno de los primeros trabajos presentados en la Web pertenecen al periodista francés Bertrand de la Grange y su esposa española Maité Rico. Estos, “han realizado una encuesta minuciosa sobre las FARC”. Al visitar la página de “Colombia amigos” uno encuentra que se trata de las supuestas “relaciones internacionales” de las FARC.

Ante este panorama, algo llama la atención: el gobierno de Álvaro Uribe, con o sin “Águilas negras”, casi ha logrado su propósito. Muchos colombianos y europeos, que venían denunciando los crímenes de Estado, han preferido esconder la cabeza. En parte es entendible, pues ya se tiene como experiencia que las amenazas del gobierno, por intermedio de sus grupos paramilitares, regularmente se cumplen.

Lo triste, y verdaderamente peligroso, es que se está dándose esta situación cuando más fuerte debería ser la denuncia. Cuando más decidida debería ser la unidad ante tal enemigo. El mismo enemigo que cuenta con la complicidad de algunos gobiernos europeos, a pesar de conocer que el colombiano es de una naturaleza narcoparamilitar.

Y algo realmente grave en esta situación: parece que muchos que se dicen de izquierda o demócratas, han preferido seleccionar como enemigos a los compatriotas más consecuentes. Mirar con malos ojos a los que creen, por ejemplo, que el Polo Democrático debe de ser esa fuerza política de izquierda que luche por verdaderas transformaciones sociales, económicas y políticas. Y no otra fuerza utilitaria del sistema, parecida a la socialdemocracia europea, que nada tiene que ver con nuestras necesidades. Es como si diera miedo o vergüenza ver al verdadero enemigo.

De seguro por ello estos últimos llegaron a la actual dirección del Polo en Europa. Personas que durante muchos años renegaron de su antigua militancia. Renegados que se reencaucharon manipulando a militantes que no los conocían. Hoy están ahí, sin hacer nada por desarrollar un verdadero trabajo de denuncia del terrorismo de Estado. Como tampoco lo hacen quienes los ayudaron a tener el puesto: los Navarro Wolf, Los Garzón, Los Petro.

Estos mismos que llevaron como dirigente del Polo en Italia a Bernardo Gutiérrez, muerto hace poco. Funcionario en la FAO, Gutiérrez había estado en la embajada en Holanda. Llegó a tales cargos luego de renunciar a la vida guerrillera, y convertirse en asesor del jefe narcoparamilitar Carlos Castaño.

Sin poderse olvidar que fue Navarro Wolf, y su grupo, quienes pasaron de guerrilleros a realizar lo necesario para que los paramilitares estuvieran en la Constituyente de 1991. Lo contaron ellos mismos en el libro “Las verdaderas intenciones de los paramilitares”.

En momentos en que las “Águilas negras” del gobierno colombiano acechan, es necesaria la denuncia. Y antes que todo, la unidad. La Unidad de los que queremos un verdadero cambio para Colombia. El enemigo es uno solo y está a la derecha, junto a los renegados y cínicos oportunistas.

Hernando Calvo Ospina. Periodista y escritor colombiano residente en Francia. Colaborador de Le Monde Diplomatique.

Nytt rekord 2006 för gästarbetarnas ”utlandspengar”

<3734>

TEGUCIGALPA / 071018 / Under 2006 skickade de så kallade gästarbetarna i världen hem 300 miljarder dollar till sina familjer eller anhöriga. Det är mer än anslagen från allt bistånd från regeringar och internationella organisationer.

Det är den Interamerikanska Utvecklingsbanken (IDB) och FN-organet Internationella Fonden för Jordbruksutveckling (IFAD *), som på en presskonferens i förra veckan (17 oktober) offentliggjorde de senaste siffrorna för det första ”världskartorna” som visar storleken på gästarbetarnas pengar och hur dessa används i de olika länderna.

Asien tar emot mest, 114 miljarder dollar följt av Latinamerika och Karibien med 68 miljarder. Till Östeuropa girerades 51 miljarder och Afrika fick 39 miljarder medan Främre Orienten tog emot 29 miljarder.

I ”madrassen”

IDB hade kalkylerat att de cirka 30 miljonerna latinamerikanska och karibiska immigranterna i USA skulle sända hem 48 miljarder dollar för 2006 men siffran för Latinamerika och Karibien slutade på drygt 68 miljarder dollar. Detta enorma kapital (nästan 500 miljarder kronor) oroar de internationella finansorganen eftersom mottagarna av detta kapital tenderar till att spara 10-20 procent i ”madrassen” i stället för att placera pengarna i banken eller i något finansinstitut.

– Den stora utmaningen är hur vi ska kunna kanalisera detta flöde till det formella finanssystemet, sa Donald F. Terry, chef för den Multilaterala Investeringsfonden, en underavdelning till IDB, på presskonferensen.

IFAD:s ordförande, Kevin Cleaver, uppgav att “det viktigaste är hur dessa pengar kanaliseras så att det bidrar till framsteg i landsbygdsområdena. (…) En av våra prioriteringar är att förbättra de fattigas möjligheter genom att finna sätt som minskar transaktionskostnaderna och binda upp ”utlandspengarna” med andra finanstjänster så som spara, investeringar och lån”.

Från USA till Europa

USA har fram tills nu varit det främsta mottagarlandet av latinamerikanska och karibiska immigranter. Men det syns en tydlig ökning av migrationen till Europa och länder som Italien och Spanien. I Latinamerika är det Argentina, Costa Rica och Dominikanska republiken som tar emot immigranter med hopp om ett bättre liv.

Den största mottagaren av utlandspengar var México med nästan 25 miljarder hemskickade dollar som utgjorde 2,9 procent av Mexikos BNP. Men det är en liten andel av BNP jämfört med Honduras där de 2,296 miljonerna dollar representerade 24 procent av BNP i denna centralamerikanska nation. Till El Salvador skickades 3,328 miljoner dollar som utgjorde 18,2 procent av BNP medan de 123 miljoner dollar som skickades hem till den lilla karibiska ön Grenada var 31 procent av landets BNP 2006.

Genomsnittssumman som de latinamerikanska och karibiska immigranterna skickade 2006 var 2,128 dollar och blev 628 dollar per capita av den regionala befolkningen.

Men det är Moldavien som toppar listan över mottagarländer med 31,4 procent av BNP eller 1027 miljoner dollar från sina medborgare i utlandet.

Regeringarna i dessa länder gör varje år upp sina nationalbudgetar på basis av den främsta inkomstkällan, gästarbetarnas hemskickade pengar. Men för Centralamerika är det osäkra tider. Nästan varje dag kommer ett fullastat plan med repatrierade salvadoraner, honduraner eller guatemalteker. Razziorna i USA är omfattande och betyder ekonomiska avbräck för det fattiga Centralamerika.

– Men, som en honduran sa till den lokala tevekanalen när han gick av planet i Tegucigalpa efter att blivit hemskickad av USA:s migrationspolis, i morgon tar jag mig till Guatemala och därifrån till Mexiko och sedan än en gång över gränsen vid Rio Grande. I Honduras finns inga jobb, bara hunger.

Dick Emanuelsson

Källa: IFAD

CENTRALAMERIKA: I underleverantörernas våld

I två delar ger Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson bakgrunden till de så kallade Maquilasföretagens hänsynslösa utsugning av anställda i Centralamerika. Nästa vecka publicerar Flamman intervjuer med arbetare i Nicaragua, El Salvador och representanter för kvinnoorganisationer i Honduras.

Av Dick Emanuelsson

Maquilas i Latinamerika, Del 1 CENTRALAMERIKA

TEGUCIGALPA / 2004-07-08 / Vi köper och konsumerar kläder och produkter många gånger utan veta vad som ligger bakom framställandet av dessa. De så kallade ”certifikaten” har heller inget som helst med ILO:s normer om ett anständiga arbetsförhållandena att göra. Snarare är det så, att dessa ”certifikat” som godkänner produkten är en del av den privatisering av arbetsmarknadslagar som står i direkt motsättning till ILO:s normer och rekommendationer. Bakom flera av dessa certifikat står krafter som skapats av de multinationella bolagen.

De så kallade maquilasföretagen, de outsourcade underentreprenörerna som gör det ”smutsiga jobbet” för de transnationella företagen, började blomma upp i Centralamerika i början av 1990-talet. I dag arbetar 350 000 människor vilket utgör 2,9 procent av den yrkesaktiva befolkningen i de fem centralamerikanska länderna Costa Rica, Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala.

År 2005 beräknas att en halv miljon människor ska ha sin utkomst i de överfulla fabrikerna i Centralamerika. Lönerna är extremt låga. Honduras och Nicaragua har minimilöner som är lägre än 1 000 dollar per år. Maquilas betalar knappt någon skatt, socialförsäkringarna obstrueras när den anställde vill uppsöka läkaren. Men inte bara amerikanska, koreanska eller kinesiska företag bär sig svinaktigt åt, även de lokala företagen utnyttjar möjligheten att starta maquilasföretag. I El Salvador betraktas de salvadoranska företagen som till och med värre än de koreanska.

Den fackliga organisationsgraden har sjunkit, oavsett företagets ursprungsland, trots många dramatiska rapporter och reportage om exploateringen av de anställda. Två länder i Centralamerika, Nicaragua och Honduras, utmärker sig för en högre organisationsgrad än sina grannar, 14 respektive 12 procent av den yrkesaktiva befolkningen.

Men på maquilasföretagen är situationen helt annorlunda. Enligt ILO fanns det 881 maquilasföretag i Centralamerika år 2000 men bara 40 fackklubbar. År 2003 hade antalet företag ökat till 1 212 (+37,5 procent) men bara 45 fackliga organisationer, vilket motstavar 3,71 procent, en minskning med 17,5 procent.

Så här ser bilden ut land för land:

• I Guatemala fanns det två fackklubbar på 254 företag.
• I Honduras har antalet fackklubbar minskat från 15 till 6.
• I Nicaragua finns det 31 fack registrerade men bara 16 som har verksamhet.
• I El Salvador finns det fyra fackklubbar på maquilas som sysselsätter 80 000 anställda.

Trots att grundlagarna i Centralamerika ger alla medborgare möjligheten att organisera sig fackligt är verkligheten den raka motsatsen.

VILKA METODER ANVÄNDER företagen för att bekämpa den fackliga organiseringen av denna jättekoncentration av arbetare? Det handlar om en kombination av hot och förföljelse:

• Upprättande av ett intern reglemente som ligger under de etablerade normerna som bland annat innebär arbetstider som långt överskrider 8 timmars arbetsdag, sex dagar i veckan.

• Ständiga hot mot arbetare att inte tala om arbetsrätt eller umgås med organiserade arbetare.
• Slå till mot och upplösa fackföreningar som just har konstituerats och av arbetsmarknadsministeriet fått sin legala status. (Ministeriet anklagas för att överlämna namnlistorna till arbetsgivaren över de arbetare som vill ansluta sig till fackklubben, vilket resulterar i ett omedelbart avskedande av de intresserade. Många av dem som deltar i bildandet av fackklubben avskedas innan ministeriet godkänner den. Det har ofta som resultat att anställda som tänkt ansluta sig till den nybildade klubben avstår.)

l Upprättande av svarta listor. I fyra av de fem centralamerikanska länderna har arbetsgivarna inom textilbranschen, som är den dominerande, upprättat svarta listor där fackledare och anställda som är med i facket utestängs från maquilasföretagen.

INTE I ETT ENDA av de fem centralamerikanska länderna har en laglig strejk utlysts och genomförts på maquilasföretagen. Det beror delvis på att det bara finns fackklubbar på 3,7 procent av företagen, men framför allt för att de lokala arbetsmarknadsministerierna aldrig godkänner en strejk.

Därför är alla de konflikter som uppstått ”vilda”. Arbetarna har genomfört hungerstrejker i El Salvador, upprättat barrikader och ockuperat fabriker i Honduras och Guatemala, ”konfiskerat” maskinerna och därefter satt eld på fabriken efter att företagsägarna beslutat stänga fabriken och flytta produktionen utanför landet, utan att ha betalat ut innestående löner. Aktionerna visar många gånger på den desperation som uppstår när tusentals arbetare plötsligt inser att i morgon har de inget arbete eftersom ägaren anser att lönerna blivit för höga och därför lämnar landet. Regeringen lyfter inte ett finger.

MEN DÄR FINNS ÄVEN de korrumperade ledarna för fackföreningarna som agerar som ”arbetarrörelsens Judas”. Den historiska landsorganisationen Fenstras i El Salvador är ett sådant exempel och den landsorganisation som tas emot hjärtligast av arbetsgivarsidan. Fenstras taktik går ut på att ha ”vilande” klubbstyrelser på företagen som vaknar till liv när Fenstras träder in på arenan som ”medlare” mellan protesterande anställda och företagsledningen. När det är uppenbart att företaget har brutit grovt mot lagar och avtal lägger Fenstras ett förslag som ligger 50 procent under ett korrekt beslut. Den ”avskedade” klubbstyrelsen får alltid 100 procent i skadestånd för sin ”insats” vilket betyder en årslön. På så sätt försörjer Fenstras, som i praktiken är ett ”skelett”, sina funktionärer. Samtidigt uppnås arbetsgivarsidans syfte, vilket är att arbetarna vänder fackföreningarna ryggen i stället för att skapa verkliga fackföreningar värda namnet.

Ett sätta att bredda makten är att anställa tjänstemän från arbetsmarknadsministeriet för administrativa uppgifter på maquilasföretagen. Inför de anställda är detta en maktdemonstration som säger att ”det lönar sig inte att gå till ministeriet och hävda grundlag och arbetsmarknadslagstiftning för vi har dessa tjänstemän i vårt garn”. I fyra av fem länder betraktas arbetsmarknadsministeriet vara helt i företagens kontroll.

De inspektioner som görs på företagen handlar ensidigt om att beskydda företagen som bryter mot arbetsrätt och lagstiftning. Inspektionerna görs ofta i sällskap med arbetsledningen vilket innebär att den anställde omedelbart håller inne med sin kritik och sina krav på en förändring. Ministeriets inspektörer kräver också ofta att de anställda ska betala inspektörens ”utlägg” för taxi och andra omkostnader. För en nicaraguansk arbetare med 66 dollar i månadslön är detta krav nästan omöjligt. Därför anlitas sällan arbetsmarknadsministeriets tjänster.

AV DE 350 000 ANSTÄLLDA på maquilas i Centralamerika beräknas 75-80 procent vara kvinnor. Olika kvinno- och feministorganisationer har uppmärksammat denna enorma koncentration av kvinnlig arbetskraft.

Dessa organisationer arbetar på olika sätt. Några vill organisera kvinnorna på företagen medan andra genomför undersökningar om företagen och genomför utbildningsprogram för kvinnor men har det gemensamma att de vill försvara arbetarkvinnornas rättigheter. De flesta organisationer kallar sig ”feminister”, som i fallet Nicaragua och organisationen MEC [1]. Denna ser sin egen organisation som ett alternativ till facket. MEC förhandlar direkt med arbetsgivaren och föredrar att använda sig av en strategi som innebär att man undviker en konfrontation med både arbetsgivaren och regeringen.

Den honduranska kvinnoorganisationen CODEMUH [2] förfäktar principen att ”kvinnan främst är kvinna, inte arbetare”. Könet står över klasstillhörigheten. Därför vill CODEMUH vara ett alternativ till facket.

Men det är en ståndpunkt som inte delas av den andra honduranska kvinnoorganisationen CDM. Denna har ett brett forsknings- och juridiskt stödarbete till både fack och kvinnor på maquilasföretagen och ser helt annorlunda på sina uppgifter än CODEMUH. CDM anser att dess arbete aldrig kan ersätta facket, däremot komplettera det.

Fackets främsta kritik mot dessa ”NGO:s”, frivillighetsorganisationer, är att de föredrar att förhandla individuellt med arbetsgivaren och regeringen som gärna ställer upp på denna princip. Resultatet är att de existerande fackföreningarna försvagas och riskerar att försvinna.

CODEMUH startade det ”Oberoende Övervakningssällskapet”3 som orsakade stora problem med både facken och de anställda, främst kvinnorna, som inte kände sig representerade av denna organisation som däremot hade utmärkta relationer till arbetsgivarna.

Slutsatserna av deras verksamhet är att de ändå har lyckats tränga in och utvecklat en aktivitet inom ett område där facken har mycket stora svårigheter att få fäste. Dessa organisationer har fäst uppmärksamhet på ett tema där kraven för varje dag blir allt starkare på förändringar.

I I-LÄNDERNA DÄR MÄRKESJEANS och andra produkter köps och konsumeras har medvetenheten om de anställdas utsatthet på maquilasföretagen ökat starkt. ”Fair Trade”, ”Rena varor” och liknande projekt har blivit mottot för många företag. När Skanska skickade polisen på 700 anläggningsarbetare vid ett kraftverksbygge 2002 i Peru, föll masken av när polisen pucklade på och sköt en arbetare. Orsaken till protesten var flera men den främsta var att det nybildade fackets ordförande hade avskedats, trots att Skanska har en ”uppförandekodex”. Tack vare internationell uppmärksamhet kopplades Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dess International in och efter några månader kunde konflikten lösas, tack var facket och de internationella kontakterna.

De transnationella företagens ”entreprenörer” är inte dumma utan har begripit att även här gäller det att hålla sig framme och lyfta fram det egna företaget som ett ”föredöme” som strikt följer ”en uppförandekod” inför de anställda.

Men det är inte dessa som utdelar ”certifikatet” eller intyget över ”gott uppförande” över företagets agerande. I stället har det blomstrat upp en ny marknad med miljoner dollar i potten för företag, skrupelfria advokater, konsulter eller så kallade ”NGO:s”, organisationer som blommar upp med kontor och internationella förbindelser som utför de ”oberoende kontrollerna”. De flesta av dessa personer, organisationer eller företag kontrakteras direkt av företagen som betalar deras verksamhet.

I dag finns det flera uppförandekoder, bland annat European Code of Conduct for Ethical Trading, EU-parlamentets etiska handelskoder från 1999. Dessa koder har blivit rena handelsstrategier för maquilasföretagen för att kamma hem kontrakt hos de multinationella företagen. Marknaden har krympt och multisarna kräver allt mer vilket samtidigt innebär att pressen läggs på de anställda.

Även om det etablerats ett samarbete mellan vissa av dessa NGO:s och lokala fackföreningar, har de sistnämnda lite inflytande när konflikterna ksärps. ”Det civila samhällets” kontrollanter är heller inte intresserade av att offentliggöra de verkliga skurkarna, de företag som utsätter sina anställda för grova brott, med argumentet att då ”kommer vi nästa gång inte att ha tillträde till fabriken”. De fackliga organisationerna eller de oorganiserade arbetarna anser heller inte att dessa ”kontrollanter” har en reell påverkan för att förbättra situationen på maquilasföretagen.

Men det är ett faktum att konsumenterna i ”Norr” allt mer kräver att även arbetarna ska ge sitt ”intyg” till produktionsresultatet. Den eviga frågan är hur detta ska gå till om samma arbetsgivare med alla medel bekämpar arbetarnas försök till facklig organisering.

DET FAKTUM ATT ETT FÖRETAG har upprättat en ”uppförandekodex” innebär inte att denna står över de skyldigheter som stipuleras av ILO eller det egna landets lagar. Men i en undersökning genomförd av ILO, ”Privatiseringen av arbetsrätten”,4 fastslår utredaren att arbetsmarknadslagstiftningen och ILO:s normer och rekommendationer successivt har ersatts av egna privata normer, vars karaktär inte är bindande till det egna landets lagar eller ILO. Det ”civila samhällets” godtrogna aktivister från olika organisationer har omedvetet bidragit till denna privatiseringsprocess, även om deras syfte har varit det motsatta. Dessa ”uppförandekodex”, som många gånger har utarbetats tillsammans med ”aktivisternas” organisationer är en reell kapitulation inför denna privatiseringstendens.

Fackföreningarna har tagit avstånd från denna utveckling och kräver att företagen ska uttala sig och ansluta sig till de normer och konventioner som fastställts av ILO, allt annat är ett spel för gallerierna för att leda in debatten på ett stickspår. Det bör vara ett riktmärke för alla konsumentföreningar i världen. De verkliga oberoende ”kontrollstationerna” bör överlämnas till fackföreningarna.

Ordförklaringar och källor:

[1]. MEC, Movimiento de Mujeres Trabajadoras y desempleadas Maria Elena Cuadra, Nicaragua.

[2]. CODEMUH, Colectiva de Mujeres Hondureñas

[3]. Equipo de Monitoreo Independiente

[4]- Roland Koepke, et al (2000: 205), CINTERFOR/ILO (2001)

Källa: I september förra året (2003) sammanstrålade landsorganisationerna i de fem centralamerikanska länderna. Resultatet blev bildandet av en ”Gemensam centralamerikansk plattform”. Fackens erfarenheter sammanfattades i skriften ”Maquilas i Centralamerika, förföljelsen mot facket löser inget”, såväl konferensen som skriften finansierades av de spanska Arbetarkommissionerna och UGT samt en rad katalanska folkrörelser.

La inteligencia colombiana en abierta intervención en México

“¡Tengan mucho cuidado, por que los tenemos bajo la lupa”!

Por Dick Emanuelsson

CENTROAMÉRICA / 070511 / La misma cosa que salió hace dos anos en El Heraldo de Honduras, ayer salió en El Universal de México. Las FARC tienen células clandestinas para narcotráfico y contrabando de armas o como dice el diario azteca; “Detectan apoyo de FARC para izquierda mexicana” [1].

Dos moscas en un solo golpe. La insurgencia Colombiana, que es un obstáculo serio para los planes de expansión del Imperio, tanto contra Venezuela como el resto del continente y, la fuerte oposición de izquierda mejicana y el inmenso movimiento popular mexicano que cada día se consolida y crece en su lucha organizada contra el modelo neoliberal.

“El diario El Universal asegura hoy que agentes de inteligencia colombianos viajaron a México a investigar la presencia de miembros del Frente Internacional del grupo guerrillero en ese país.”, citaba [2] el diario El Tiempo (Bogota) su colega en México.

Y uno se pregunta ¿los agentes de Uribe viajan así sencillamente para hacer sus tareas de espionaje sin problemas? ¿Qué lo queda del respeto a la soberanía nacional de los diferentes países y la protección, sobre todo, en donde se encuentran exiliados colombianos?

“Según el periódico (El Universal), que cita documentos confidenciales del gobierno colombiano (¡Sic!), las FARC se han reforzado en México a partir de un Encuentro Nacional de Solidaridad con las Luchas del Pueblo Colombiano, realizado el 11 de marzo en la capital del país.”

Otra mosca golpeada; cuídense ahora y adelante por organizar eventos en donde se cuestiona la política de guerra del presidente colombiano, como hizo, por ejemplo, la senadora liberal Piedad Córdoba en dicho evento.

Y para reforzar el montaje, en donde El Tiempo es parte con la tarea de divulgar la parte psicológica, argumenta el diario del vicepresidente Francisco Santos, que “los objetivos del Frente Internacional de las FARC son invertir y lavar dinero producto de su actividad delictiva, mediante la creación de empresas y compra de propiedades en el exterior.”

Es decir; participar en eventos contra el gobierno en el exterior es equivalente de ser cómplices en el supuesto de lavado de dinero para reforzar los que ellos llaman “terroristas”.

Bush no habría podido hacerlo mejor, el montaje. Pero en ninguna parte del extenso texto presentan ni una sola prueba, lo más exacto es la dirección en donde vivía el ex representante legal en México de las FARC, Marco León Calarcá.

El caso hondureño

En 2005 los reporteros del diario hondureño El Heraldo, por lo menos fueron más sinceros cuando relataron (véase el cuadro anexado) que fueron invitados a Colombia y que habían sido recibidos en el aeropuerto Eldorado en Bogota por agentes de la inteligencia militar. Fueron llevados al Club de Oficiales y ahí quedaron encerrados, decían, durantes tres días y noches. Durante ese tiempo fueron bombardeados por documentos, videos, interceptaciones de todo tipo que posee la inteligencia del departamento E-5, en donde trabajan unos de los mejores periodistas de Colombia, pero al servicio a la guerra. Regresados a su país, el diario publicó durante cinco días su “chiva” en la portada que “Las FARC tienen células clandestinas en Honduras”, en donde “Grupos suplen armas, lavan activos e intercambian drogas”.

Lo que hoy sale en El Universal es idéntico lo que salió hace dos años en El Heraldo. Ni en Honduras ni en México los diarios son capaces a presentar una sola prueba que confirman las acusaciones tan graves que tiene una sola fuente; la inteligencia colombiana.

El Universal, El Heraldo y otros medios de Centro- y Suramérica se convierten a presas baratas en la ofensiva de la inteligencia colombiana en la Guerra Externa de Uribe. Recuérdese que en su instalación 2002 juró de conseguir “100.000. Amigos a Colombia en el exterior”. Sapos, espías contra la colonia colombiana en exilio, utilizando los mismos métodos de las embajadas fascistas de la época de Pinochet en todo el mundo. Testimonios de colombianos en Francia, Australia, España, Alemania, Suecia, Canadá u otros países relatan la misma historia; desde las embajadas lanzan campañas públicas contra la oposición legal e ilegal en Colombia pero también ejecuten tareas de espionaje contra exiliados y organizaciones, lo que confirma plenamente el reportaje en El Universal. En cualquier país en el mundo esas tareas son prohibidas. Pero a Uribe no le importa un pepino la diplomacia y las normas y reglas del trabajo de las embajadas.

Los congresistas de Uribe a la cárcel

Para los militares colombianos la guerra incluso va muy mal. En 24 horas, reporta El Tiempo, las FF.MM. han perdido 25 hombres en combates con las FARC-EP y la misma cantidad en heridos. Hasta coroneles en helicópteros blindados ahora son dados de baja por el fuego de las ametralladoras guerrilleras.

Uribe necesita por eso el factor externo para desviar la atención. Y ahí esta la prensa como la mejor herramienta para colocar cortinas de humo a la opinión pública internacional y nacional. Por que la misma opinión pública internacional se ha dado cuenta que casi toda la base política de Uribe en el congreso esta preso o van a ser presos unos 70 congresistas más, según el jefe de los paramilitares, Salvatore Mancuso en entrevista con la escritora Nathalie Springer.

El martes hay una audiencia con Mancuso en la fiscalía donde este va a relatar que los congresistas de Uribe en realidad son los voceros políticos de los matones narco-paramilitares. Solo falta que el Jefe sea detenido como bien le merece por ser el “No 82”, el aliado a Pablo Escobar y el Cartel de Medellín, como escribía el Departamento de Defensa de Estados Unidos el 18 de marzo del 1991.

De Vietnam, Chile a Colombia

Escribe El Universal:

“A través de las organizaciones de izquierda que financian, las FARC distribuyen su ideología, organizan eventos, crean oficinas en el interior del país, efectúan el reclutamiento en universidades y realizan acciones contra los gobiernos de Colombia, México y Estados Unidos, indica la información.”

Cada individuo de carne y hueso sabe perfectamente bien que lo que dicen Santos&Cia sobre las FARC en México o en Honduras no es la realidad. En ningún proceso político o lucha de liberación nacional el ejercito guerrillero ha “comprado” la solidaridad. Solo pendejos puede engañarse con eso. Los que han trabajado en la solidaridad y han tenido que voltear cada moneda para que alcance la plata para poder arrendar a un local o hacer un panfleto por una actividad sabe, que es pura mentira lo publicado. Sin embargo ninguna organización política-militar financian a los grupos de solidaridad.

Las experiencias históricas de mi país, Suecia, en donde decenas de miles de personas, jóvenes y viejos, pasaron años trabajando por el pueblo vietnamita, o la solidaridad con los chilenos, uruguayos y argentinos, y lo mismo ahora con los colombianos. Ellos en Suecia o en cualquier parte en el mundo hacen fiestas, trabajando hasta las 6 de la mañana haciendo aseo, juntando los envases para poder financiar el arriendo del local o la sede y para poder financiar emisora, cuyos inventarios son regalados por la solidaridad en el país.

La republica española: De Franco a Uribe

Nada raro o extraño eso, pero claro, los oligarcas que tienen empleadas domésticas o conductores que los llevan al trabajo, suenan por supuesto irreal. Unos de los capítulos más hermosos en la historia del pueblo sueco se escribieron durante los años 1936-1939. Esos años trabajó “La Ayuda al Pueblo de España”, el amplio movimiento en Suecia por la republica española en donde las mujeres recolectaron ropa, jabones, champú a los combatientes en España. En donde los antifascistas europeos, entre ellos 600 jóvenes suecos, empacaron sus mochilas y en caminos clandestinos entre Francia y España llegaron para defender la democracia y la republica de La Pasionaria con el fusil en la mano. 173 de ellos fueron enterrados en la tierra española como el gesto más noble y humano un hombre o mujer con principios puede llegar. Lamentablemente fueron clasificados también como “terroristas” por las “democracias” del occidente que con su Pacto No Intervención facilitó para el general Franco de ahogar la tierra española en sangre, derrotando la democracia y la republica española durante 40 años. Uribe representa un régimen cuyo carácter político es casi idéntico con lo del Franco. Un régimen y modelo que se refleja en los miles de fosas comunes que ahora son descavados por los forenses. Fosas que en parte es la explicación por la existencia de la insurgencia y el conflicto armado y social que reina en el país desde 1964.

Miles de fosas comunes

Ahora son 50 000, según El Tiempo [3], los familiares de las victimas de las fosas comunes que reclaman justicia y castigo a la “Sexta División”, que bautizó Human Rights Watch en su informe anual el 2001 a los paramilitares. En Colombia las Fuerzas Militares tienen cinco divisiones y la sexta es la que hace el trabajo sucio.

En Suecia fundaron los exiliados, principalmente de la UP, la Asociación Jaime Pardo Leál, también sindicada por el régimen y sus peleles de periodistas como una “agencia publica internacional de las FARC”. Su emisora, Radio Café Stereo, es acusada por la inteligencia del ejército de ser “una emisora oficial de las FARC” y la agencia de noticias Anncol, también de Suecia, es la agencia de noticias de la misma insurgencia. Es decir; ser sueco hoy es como haber sido soviético ayer.

Peligrosa actividad, mejor dicho. Los tentacles fascistas de Uribe se extiende a Caracas donde secuestra colombianos, a Quito, haciendo lo mismo, a Costa Rica envía su mano derecha, Jorge Noguera (acusado por sus subalternos de entregar listas de nombres de sindicalistas “maduras” para ser asesinados), jefe de la policía política secreta DAS, bajo mando directo de Uribe, intentando a secuestrar a un médico colombiano que era viejo amigo de Rodrigo Granda, secuestrado un mes antes en Caracas. Invitan periodistas de toda América Latina a Bogota para “lavar el cerebro” con supuestas pruebas sobre “la narcoguerrilla terrorista” y envían sus espías a países como México ahora para amedrentar a la solidaridad, las fuerzas de izquierda y los demócratas en general, que ¡tengan mucho cuidado, por que “los tenemos bajo la lupa”!

Ahora contra la oposición mejicana

Y el colega de Uribe, el presidente Felipe Calderón, acaba de aplicar una sentencia al mismo estilo represivo y de cacería de bruja, sentenciando a 67 años de cárcel a Ignacio Del Valle, Felipe Álvarez y Héctor Galindo tres dirigentes campesinos de Atenco en México que tenia la valentía y la consigna de La Pasionaria, ¡“Nunca de Rodilla, Siempre de Pie”!

El fascismo colombiano es poderoso y tiene respaldo en los mismos sectores en México, pero sobre todo, en Casa Blanca. Ese trío, Uribe, Calderón y Bush, temen que los antiimperialistas se lanzan al nivel continental, obedeciendo la convocatoria de Chávez, Fidel, Ortega, Morales, Correa o millones de latinoamericanos que si están dispuestos a llegar hasta las ultimas consecuencias para que el Mañana será un Nuevo Día, como cantaba Chico Barque durante los tiempos más oscuros en Brasil bajo la bota militarista y a cambiar un continente en donde las oligarquías latinoamericanas han vivido muy bien en el “Trasero de su Patrón”.

Pero ya las cosas se han cambiado y se cambian todos los días. Por que los pueblos se niegan a vivir en rodillas. También el pueblo colombiano. El sueño de Bolívar, Martí, Morazán, Tupac Amaru, Tupac Katari, Artigas, San Martín, Sucre y Miranda es más real que nunca.

[1] Detectan apoyo de FARC para izquierda mexicana, El Universal 10 de mayo 2007. http://www.eluniversal.com.mx/nacion/150855.html
[2] Aumento de actividades de FARC en México preocupa a autoridades colombianas, dice prensa de ese país, El Tiempo, 11 de mayo 2007. http://www.eltiempo.com/conflicto/noticias/ARTICULO-WEB-NOTA_INTERIOR-3552155.html
[3] Casi 50 mil víctimas piden reparación en procesos de Justicia y Paz contra paramilitares, El Tiempo Abril 13 de 2007