Fattigdomen ökar i Latinamerika

<3604 tecken>

Kvinnor och barn de mest utsatta av den ekonomiska krisen

TEGUCIGALPA / Fattigdomen ökade detta år i Latinamerika och Karibien till 189 miljoner personer. Det är lika med 47,8 procent av den latinamerikanska befolkningen. Av dessa lever 76 miljoner personer i misär. De som drabbas hårdast är kvinnor och barn, säger den ekonomiska FN-organisationen Cepal i en rapport som publicerades förra veckan.

År 2015 skulle länderna som undertecknade Milleniummålet ha halverat fattigdomen. Det målet ses nu som svårt att uppnå, med undantag för ett fåtal länder på den amerikanska kontinenten. Honduras, som upplevde en militär statskupp den 28 juni är utsikterna ännu mörkare med mer än 60 procent i fattigdom och blockerat från internationella krediter.



SVITERNA AV KRISEN har betytt att takten i minskningen av fattigdomen, som kunde registreras i början av decenniet, har reducerats. I stället har fattigdomen ökat 1,1 % eller nio miljoner människor. Misären, det vill säga de som överlever på mindre än en dollar per dag, har ökat med 0,8 procent eller ytterligare fem miljoner personer.

– Denna ökning av fattigdomen tvingar oss att agera och vi måste omarbeta de sociala skyddsprogrammen med en strategisk vision på lång sikt och åtgärder som är kapabla att utnyttja det mänskliga kapitalet och beskydda de utsatta familjernas och gruppers inkomster, sa mexikanskan Alicia Bárcena, vice chef för FN-organet med säte i Santiago de Chile i en kommentar och tillade:

– Det finns utrymme för en aktiv politik men det finns också länder som har tänt rödljuset medan andra har tänt det gula varningsljuset med förevändningen att det sociala nätverket har försämrats.

Den ekonomiska krisen återspeglas också i den minskning av den ekonomiska tillväxten som för 2009 fluktuerar mellan 1,5-1,8 procent, enligt Cepal.



FATTIGDOMEN PÅ DEN södra amerikanska kontinenten har ett kvinnligt och barnansikte, slår Cepals studie fast. Det är dessa två grupper som är det mest utsatta av krisen. Hos yngre än 15 år har fattigdomen slagit 1,7 gånger hårdare än genomsnittet för vuxna medan motsvarande siffra för kvinnor är 1,15 gånger.

Cepals analys slår fast att den nuvarande krisen, till skillnad mot de tidigare, inte har fått de fiskala eller finansiella strukturerna att kollapsa. Inte heller har de orsakat större inflation.

Mexiko i sällskap med Centralamerika är de länder som krisen har slagit hårdast emot. Orsaken är dess ekonomiska beroende till USA. Antalet fattiga och de som lever i misär i Mexiko uppgår nu till 37 miljoner respektive tolv miljoner personer av en befolkning på 105 miljoner invånare. Landets BNP kommer i år att minska med sju procent. Cepal ger dock landets högerregering en eloge för att ha satsat på att mildra effekterna av krisen för de fattiga och satsningarna uppgår till 800 dollar per fattig.



CEPAL REKOMMENDERAR regeringarna att genomföra speciella satsningar för kvinnor och barn för att stimulera deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, en förutsättning för att reducera fattigdomen och därmed stora och dramatiska sociala problem i Latinamerika.

Avståndet mellan ålder och kön är också stort och kräver en speciell uppmärksamhet. Men kvinnorna kan även avlastas en enorm börda som det oavlönade hemarbetet utgör för de fattiga latinamerikanska kvinnorna och flickorna. Medan kvinnorna i Uruguay arbetar fem timmar per dag i hemmet är sju timmar ”normalt” för de guatemalanska kvinnorna. Med undantag för de guatemalanska männen är det inget latinamerikanskt land där männen lägger ner mer än två timmar per dag i hemmet.

Dick Emanuelsson

ALBA säger ADIOS till dollarn och euron

<3473 tecken>
http://dickema24.blogspot.com/

TEGUCIGALPA / 091019 / ALBA-blocket i Latinamerika och Karibien säger nu definitivt ADIOS till dollarn och euron som handels- och monetär valuta. SUCRE, en slags motsvarighet till euron men baserad på folkens och inte finans- och industrikapitalets intressen, införs från och med 1 januari 2010.

Det blev beslutet när ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika, samlades till sitt 7:e toppmöte i helgen, denna gång i Bolivias tredje stad, Cochabamba, rebellisk och revolutionär vagga för både Bolivias kamp för att bryta de nykoloniala kedjorna som för president Evo Morales, som stod värd för mötet i den gångna helgen.


På mötet fattades en rad långtgående beslut för att skapa en finansiär och monetär suveränitet för ALBA-länderna men även ett fördömande av diktaturen i Honduras, ett skarpt fördömande av USA:s nya militärbaser i Colombia, idén om att skapa ett eget Säkerhetsråd, bildandet av ett nätverk av ALBA-ägda företag som ska garantera och tillfredsställa både den egna livsmedelsförsörjningen som andra viktiga samhällsområden.

Det kanske viktigaste förslaget, eller det förslag som ådrog sig mest uppmärksamhet från press och andra regeringar, var beslutet att införa en ny handels- och finansvaluta inom ALBA-lägret, Sucre.


Det var Ecuadors president Rafael Correa, ekonom och socialist, som i november 2008 föreslog att ALBA och Ecuador, som då stod utanför, skulle införa en valuta för att ersätta dollarn. I dag är denna komplicerade operation avsevärt enklare eftersom samma politiska vänsterblock förfogar över en egen bank, BANCO ALBA, en egen TV-kanal (Telesur) och ett nätverk av företag som skapats mellan länderna.

För att förstärka oberoendet från USA- och EU-imperierna bildades i helgen handels- och export/importföretaget ALBAEXIM. Detta ska inte bara tjäna import och export utan också finansiera Alba-Educación, som arbetar för att utrota analfabetismen av miljoner personer i Latinamerika men även bidra till bildandet av ett nätverk av hotell, ”Cadena Grannacional de Hoteles Alba”.


ALBA-mötet beslutade att förstärka livsmedelsförsörjningen via företaget Alba-Alimentos och inom energisektorn Grannacional de Energía, utarbeta stadgar för Ingeoalba, ett center för forskning, prospektering och geologiska tjänster, såväl som ett företag inom järn- och stål och aluminium. På så sätt samarbetar man i stället för att, som tidigare, förlita sig på de transnationella jättarna.

Alla dessa beslut har sin ekonomiska och politiska udd riktad mot den imperialism som lagt under sig den latinamerikanska kontinenten och enbart utnyttjat den som råvaruresurs och en kontinent med arbetskraft till slavpriser. Därför kommer reaktionen från de ekonomiska och politiska krafter som har tjänat på denna politik bli häftig. Den militära statskuppen i Honduras är en förvarning på detta, underströk de nio statscheferna på mötet.

– Bara eniga och självständiga kan vi bryta ned den stora ojämlikhet och fattigdom som denna kontinent lever under, sa Chavez. Därför har ALBA svarat med TCP, Folkens Handelstraktat.


Chavez citerade den kubanske befrielseaposteln José Martí som i maj 1891 sa följande:

“Den som säger Ekonomisk Union, säger Politisk Union. Folket som köper är det som bestämmer. Folket som säljer är det som betjänar. Därför måste handeln bringas i jämvikt för att skydda friheten. Folket vill inte dö genom att bara sälja till ett folk, utan i stället överleva genom att sälja till fler än ett. Det överdrivna inflytandet av ett land i handeln förvandlas till ett politiskt inflytande”.

Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA: Gästarbetarnas hemskickade pengar minskar dramatiskt under 2009

<4974 tecken>
Med massarbetslöshet och fattigdom exploderar våldet

TEGUCIGALPA / 091022 / Enligt ILO kommer Centralamerika och Dominikanska republiken att förlora 470.000 arbetstillfällen under 2009. Samtidigt kommer regionens fattiga familjer att tvingas minska sina utgifter. Deras anhöriga i USA och Europa kommer under 2009 att sända hem en miljard dollar, cirka sju miljarder svenska kronor, mindre jämfört med 2008.


– Fram till och med juli i år minskade de hemskickade pengarna med 826 miljoner dollar vilket är 9,7 procent mindre och det slår hårdare mot vissa länder än andra, säger Yolanda Mayora de Gavidia som representerar det Centralamerikanska Ekonomiska Integrationssekretariatet, SIECA.

Det är den ekonomiska krisen i världsekonomin, men framför allt i USA där miljoner mexikaner och centralamerikaner arbetar, som är orsaken till den dramatiska försämringen. Enligt Mayora kan minskningen av dessa pengar dra ned kampen mot fattigdomen med tio år.

De hemskickade pengarna, de så kallade ’remesas’, utgör för flera centralamerikanska länder den största posten i BNP. År 2008 representerade de för Honduras 19,8 procent, El Salvador 17,1 %, Nicaragua 11,7 %, Guatemala 11,4 %, Dominikanska republiken 7,6 %, Belize 5,1 %, Costa Rica 1,4 % y Panama 0,8 %.
Utlandsinvesteringarna har också rasat dramatiskt. El Salvador -55,5 % följt av Belize 42,8 %, Panama -34,4 %, Costa Rica -26,5 %, Honduras -20,8 %, Nicaragua -20,3 %, Guatemala -19,9 %. Dominikanske republiken är det enda land som kommer att redovisa en ökning, 19,9 %.

– Handel och offentliga inkomster har minskat medan underskotten har ökat vilket gör att Centralamerika befinner sig i en mycket komplicerad situation, underströk Mayora.

Exporten och turismen för de centralamerikanska nationerna har sjunkit med 13,6 procent respektive sju procent. Enligt ILO kommer regionen att förlora 470.000 arbetstillfällen under 2009 på grund av krisen, i synnerhet inom textil och konfektion. Enligt Mayora återspeglas detta inom sjukförsäkringssystemet där den arbetslöse helt enkelt sparkas ut från systemet när han förlorar sitt arbete.

Kuppregimen i Honduras beslutade i ett dekret förra veckan att reducera antalet anställda inom den offentliga sektorn med 60 procent, vilket är ett dråpslag mot ett redan härjat land. Och det kommer att få återverkningar i det ökade våldet. I den gångna helgen mördades 31 personer i landet, 30 med eldvapen.

Under 2008 registrerade Honduras 58 mord per 100.000 invånare följt av El Salvador 52 och Guatemala 48. Fattigdom och misär är orsaken till våldet där möjligheten att få ett arbete i en redan deformerad ekonomi är små. Enligt UNDP:s (FN:s Utvecklingsprogram) rapport för 2009-2010 som tar upp medborgartrygghet och mänsklig utveckling, ”är denna region, och i synnerhet den så kallade Norra Triangeln; Guatemala, El Salvador och Honduras, den mest våldsamma i världen”.

Bakom våldet återfinns huvudsakligen den organiserade brottsligheten, de våldsamma ’Marasgängen’ och ungdomsligorna. Men, understryker UNDP, den ”sociala oordningen” är den främsta orsaken, bland dem förlusten av familjestruktur, det stora antalet av ungdomar som marginaliserats och bristen på framtidsperspektiv för dessa, mycket vapen, droger och alkohol i omlopp men också en våldskultur och auktoritär mentalitet i samhället.

I Rio de Janeiro sköts en polishelikopter ned av beväpnade gäng i de fattiga 'Favelorna'. I måndags skickade Mauricio Funes, den nya vänsterpresidenten i El Salvador som bars fram till valsegern i mars i år av den forna gerillafronten FMLN, ut armén för att bekämpa det utbredda våldet. Men det är en tvivelaktig strategi menar UNDP:

– Lösningen på otryggheten finns varken i hårda eller mjuka nypor. De har visat sig otillräckliga för att bekämpa straffriheten. Det handlar mer om att använda sig av intelligenta nypor som baseras på strategi, kunskap, en utvecklig av verktygen och ett skydd för rättsstaten, hävdade den brasilianska UNDP-representanten i Costa Rica, Luiza Carvalho i sin rapport.

– Det är bevisat att den bästa lösningen på problemen för medborgarnas otrygghet finns i ett demokratiskt system. Därför bör säkerhet-demokrati vara oskiljaktiga, tillade Carvalho.

Under de först sju månaderna mördades i Guatemala 2.235 personer, den förkrossande majoriteten fattiga och hälften utan ID-kort. I landet finns det 73 privata väktarföretag varav den stora majoriteten ägs och leds av före detta generaler eller överstar. I Colombia arbetar en kvarts miljon colombianer inom denna sektor och de få fack som lyckats etablera sig är skoningslösa i sin kritik mot 60-timmars arbetsveckor och ett militärt reglemente som styr arbetet.

I Guatemala finns det 120.000 livvakter eller privatpoliser. Trots det torteras och avrättas cirka 600 guatemalanska kvinnor, de flesta när de ska till eller från sitt arbete, många på de så kallade maquilasfabrikerna som ligger i utkanten av de stora städerna.

Dick Emanuelsson

USA:s bananrepublik som klev in i Chavez-Castrolägret

<8757 tecken>
HONDURAS ALBA:S 6:E MEDLEMSSTAT

Av Dick Emanuelsson

Inför mer än 100 000 honduraner och ALBA:s fem statschefer satte Honduras’ president Manuel Zelaya Rosales sin namnteckning på pappret som betydde att ALBA har fått en sjätte medlem. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson rapporterar direkt på plats.



TEGUCIGALPA / De kom från Honduras alla provinser och denna gång var det inte samma kostymklädda herrar och parfymerade damer från landets Industri- och Boskapsägarförening som 2005 hälsade frihandelsavtalet TLC med USA välkommet. Framför scenen med Zelaya, Chavez, Ortega, Evo, Dominicas premiärminister och Kubas Carlos Lage stod landets fattiga och organiserade bönder i Bloque Popular, paraplyorganisationen för landets revolutionära fackföreningar, studenter och landets vänsterparti; Partido Unificado Democrático, UD * och formade torget till en kokande kittel av glädje och entusiasm över beslutet att ansluta Honduras till det Bolivarianska Alternativet för Amerika, ALBA.

– Jag kan inte försvara ett status cou när produktion och rikedomar koncentreras i ett fåtal händer medan majoriteten av vår befolkning lever i armod, sa Zelaya som uppmanade den politiska och ekonomiska eliten i landet att ”landa i det 21:a seklet” och inte leva kvar i den tid då Bananrepublikens starke man, USA-ambassadören, var den som i allians med den lokala oligarkin bestämde allt i landet. Zelaya svor inför sina 100.000 landsmän att försvara den uppnådda processen och med gemensamma tag dra Honduras ur underutveckling och fattigdom.

För många var beslutet att ansluta Honduras till ALBA ett överraskande beslut. Men något var på gång, det fick vi erfara när Chavez talade på 29:årsjubileet för den Sandinistiska revolutionen den 19 juli i Managua, Nicaraguas huvudstad. Chavez slant med tungan när han informerade 200.000 nicaraguaner att Manuel Zelaya, nu döpt av Chavez till ”Comandante Vaquero” (Cowboy) hade beslutat att ansluta Honduras till ALBA.

”ALBA hot mot jobben”

Zelaya hade inte ens hunnit att resa tillbaka till huvudstaden Tegucigalpa förrän massmedia, ägd av samma politiska och ekonomiska elit, kastade sig över den liberale presidenten och kallade honom för ”Chavez’ överlöpare i Centralamerika”. Hetsen och massmediakriget som igångsattes innehöll allt, från att utlandshonduranerna skulle skickas tillbaka från USA, att deras ”remesas”, pengar från dessa till sina fattiga familjer i Honduras, skulle upphöra, att alla amerikanska maquilasföretag i Honduras skulle lägga ned sin produktion och flytta till Kina, att Honduras skulle förvandlas till en militär plattform för Chavez’ expansionistiska planer i Latinamerika.

De kostymklädda herrarna och de parfymdoftande damerna var nu rasande mot regeringen Zelaya för han äventyrade landets förbindelser med den mäktige grannen i norr som förmodligen skulle dra tillbaka visumen till USA för denna exklusiva befolkningsgrupp.

Negropontes två krig

För Honduras var fram tills i slutet av augusti 2008 en av Centralamerikas viktigaste allierade. På 1980-talet var den starke mannen John Negroponte, mannen som styrde två krig från honduranskt territorium; De USA-stödda ”Contras” som förde krig mot sandinistregeringen i Managua som den 19 juli 1979 med vapen i hand hade störtat den 40-åriga USA-stödda Somozadiktaturen, samt stödet till den fascistiska juntan i El Salvador som hölls under armarna av CIA och Pentagon för att inte braka samman mot den växande FMLN-gerillan. När John Negropontes anlände till Honduras 1981 som ambassadör var den militära budgeten 3,5 miljoner dollar per år men hade 1985, när Negroponte lämnade Honduras, ökat till 78 miljoner dollar.

Honduras är efter Nicaragua Centralamerikas näst största nation, strategiskt placerat med både Atlant- som Stillahavskust. Landet var länge en storproducent och exportör av ädelträ, kaffe, skaldjur och bananer. Halva landet har grävts upp av multinationella gruvbolag och stora dioxinläckor uppdagades när den fruktansvärda orkanen Mitch drog över landet under en vecka i november 1998. Landet är Latinamerikas och Karibiens tredje fattigaste land, bara Nicaragua och Haiti är fattigare.

De fattigas projekt

Silvia Ayala är en ung kongressledamot för det förenade vänsterpartiet UD som de senaste åren har varit partiets språkrör om ALBA.

– Mer än en överraskning var det en bra nyhet för Honduras’ folk. Sedan ALBA bildades den 14 december 2004 som ett resultat av samarbetet mellan Kuba och Venezuela har UD hävdat att ALBA är ett alternativ för de mest fattiga som historiskt sett aldrig har tagits på fullt allvar, säger Ayala när hon tar emot i kongressen där UD har fem ledamöter.

– ALBA ger oss möjlighet att bekämpa analfabetismen (26%), stödja våra småbrukare genom generösa krediter, inte bara via Banco del Sur (Sydbanken) utan också via den förstärkning av den statliga Jordbrukskassan BANADES, (Banco Nacional de Desarrollo Agrícola).

Avtalet med ALBA möjliggör för dessa småbrukare att deras varor och produkter till stora delar kommer att exporteras till Venezuela som därmed blir en säkrare avsättningsmarknad för landsbygden som har drabbats oerhört svårt av TLC-avtalet med USA. Det har inneburit att den honduranska marknaden har översvämmats av importerade subventionerade jordbruksprodukter från USA medan den egna landsbygden lagts i träda.

– Från Kuba kommer Honduras också att importera läkemedel till mycket låga priser, något som kommer att märkas på de allmänna sjukhusen där det mesta saknas. Många av våra unga fattiga som vill studera till läkare i Havanna och Caracas kommer få ytterligare möjligheter till detta utöver det avtal som finns mellan Honduras och Kuba.

Nationell suveränitet

– Ett av de positiva besluten handlar om att vi återerövrar rätten att vara suveräna i våra internationella förbindelser och sätta stopp för den tjänstevilliga attityden som styrt Honduras inför USA-regeringen. Det finns ett antal honduraner som oroas över USA-regeringens reaktion i stället för att oroa sig över sitt eget folks bekymmersamma situation. Det tog oss flera veckor att övertyga näringslivet att ALBA inte är ett frihandelsavtal och trots att de inte ens hade läst avtalstexten så var de motståndare till ALBA.

I TV- och radionyheterna dök det från en dag till en annan upp okända organisationer som betalade miljoner kronor för annonser på bästa sändningstider där de hetsade mot ALBA som en fara för sysselsättning och ekonomi, mer arbetslöshet och deportationer från USA och att Honduras skulle förvandlas till ett militärt brohuvud för Chavez ”mot den fria världen”. Denna primitiva antikommunism har nu försvunnit men när Kongressens fyra av fem partier röstade för en anslutning av Honduras till ALBA, lade Nationalpartiet, det stora högerpartiet i Honduras, ner sina röster.

Deporteringarna av papperslösa honduraner från USA har intensifierats de senaste tre åren. Varje vecka kommer det fullastade plan med repatrierade honduraner, guatemalaner, salvadoraner eller mexikaner. Deras hemskickade pengar ”remesas” är den främsta posten i de centralamerikanska regeringarnas budgetar och den näst största i den mexikanska regeringens budget. Krisen i USA slår nu ännu hårdare mot Centralamerika när dessa remesas minskar i omfattning för både de fattiga centralamerikanska familjerna, regeringarna och den köpkraft som redan tidigare var låg.

* Vad gör Zelaya och vänstern för att “de med vita kragar” i klassisk honduransk stil inte stjäl de fonder som ALBA innebär?

– Det organiserade folket måste vara på sin vakt. För det är i första hand den organiserade bonderörelsen som gynnas och som själva ska distribuera fonder och de maskiner i form av traktorer som ska doneras till Honduras. Och det retar gallfeber på dessa ”kragar”.

* Hur är det möjligt att en liberal regering och president under det år som återstår av hans mandat ska kunna hålla stånd mot högern som finns också inom hans eget parti?

– President Zelaya har inte stöd av majoriteten av sitt eget parti i beslutet om ALBA. För det liberala partiet är ett högerparti där större delen av partiledningen på nationell och regional nivå representerar den ekonomiska eliten i landet. Ett exempel på det är deras presidentkandidat nästa år, Roberto Micheletti, som är en transportmagnat och USA-vän.

– Därför handlar vänsterns uppgifter om att försvara besluten om ALBA som representerar en kvantitativ och kvalitativ förändring av vårt land. Eller, som en gammal kvinna sa när hon frågades ut av en TV-kanal varför hon stödde ALBA och vad hon visste om ALBA: ”Om de rika är motståndare till ALBA beror det på att det är något utomordentligt bra för oss fattiga!”

* UD är resultatet av sammanslagning av fyra vänsterpartier 1993 och har för närvarande fem deputerade men väntas öka starkt vid valet nästa år.

ILO-chefen: Finanskrisen kommer orsaka 20 miljoner förlorade arbetstillfällen

<3418 tecken>
TEGUCIGALPA / 081021 / – Vi behöver snabba samordnade regeringsåtgärder för att undvika en social kris som kan allvarlig, långdragen och global.

Det sa Juan Somavia, generaldirektör för ILO och varnade samtidigt för att cirka 20 miljoner kvinnor och män kan komma att kastas ut i massarbetslöshet som resultat av den ekonomiska krisen som uppstod i USA i mitten av september. Somavia hänvisar till statistik från IMF och FN som kalkylerar att ökningen av arbetslösa 2007 ökar från 190 till 210 miljoner 2009.

Men det är inte bara arbetslöshet som ligger som ett mörkt moln i horisonten. Fattigdomen kommer också att öka enligt ILO-chefen.

– Antalet fattiga arbetare som överlever på mindre än en dollar per dag kan komma att öka med 40 miljoner personer. De som överlever på två dollar per dag kan öka med 100 miljoner personer.

En allmän kris

De samhällssektorer som främst drabbas av det ekonomiska raset är byggnads, bilindustrin, turism, finanser, tjänste- och fastighetsbranschen. Somavia varnar också för att om inga drastiska snabba åtgärder vidtas av regeringarna kan de kalkylerade effekterna av recessionen bli lågt räknade.

– Detta är inte bara Wall Streets kris, detta är en allmän kris. Vi behöver en ekonomisk återhämtningsplan för de arbetandes familjer och den reella ekonomin. Vi behöver normer och en politik som genererar värdiga arbetstillfällen, krävde ILO-chefen som tillade att ”vi måste förbinda ökad produktivitet med löner och fler arbetstillfällen”.

Respektera arbetsrätten

Somavia rekommenderade deltagarna på det kommande Mötet om Finanskrisen, som presidenterna Bush och Sarkozy har aviserat, att ”vi bör gå tillbaka till den grundläggande funktionen för finanserna som är att påbörja realekonomin. Det handlar om att erbjuda lån till företagen för att dessa kan investera och skapa arbetstillfällen”.

Juan Somavia vill behålla och förbättra den sociala tryggheten som inkluderar pensioner. arbetslöshetsersättningar, system för stöd till barn och hälsovård, garantera tillgången till krediter för de företag som vill undvika avskedanden, lönesänkningar, företagsnedläggningar och för att återupprätta företag.

Men det handlar också om att respektera arbetsrätt och lagar, fördjupa den sociala dialogen för att övervinna den dråpliga effekt krisen har haft på företagen. Återskapa en norm för världsfinanserna och med brådskande medel gå från denna övergångsplan till en hållbar utveckling som innebär investeringar och tillväxt.

Integrerad finanspolitik

– Uppmaningarna om att förbättra finansregleringen och ett system med en internationell övervakning är positivt. Men vi måste gå längre än till själva finanssystemet. Vi måste skapa balans och koncentrera oss på att återvinna människorna och produktionen. Det handlar om att rädda den verkliga ekonomin, menar Somavia.

ILO-chefen anser att det är av central betydelse att de internationella organisationerna börjar att arbeta tillsammans för att utveckla en ny multilateral ram för en rättvis och hållbar globalisering.

– Förhandlingarna om handeln (WTO) är paralyserade, finansmarknaderna står på kanten till en avgrund och klimatförändringen fortsätter. Varje form av rekonstruktion måste hitta vägar för att integrera finanspolitiken med politiken för arbetsmarknaden, med miljön och den sociala ekonomin genom en vision av genensam hållbar utveckling.

Dick Emanuelsson

Motsättningar på toppmöte om OPEC:s roll

<3811>

TEGUCIGALPA / 071120 / – Om USA begår galenskapen att invadera Iran eller återigen angripa Venezuela, kommer priset på olja inte att nå 100 dollar utan 200 dollar per fat!

Det sa Venezuelas president Hugo Chavez när han talade och överlämnade ordförandeskapet till kung Abdalá bin Abdelaziz i Saudiarabiens huvudstad Riad på OPEC:s 3:e möte sedan dess bildande för 47 år sedan.

Chavez anser att 100 dollar är ett rättvist pris men vill att OPEC borde inrätta en fond för de fattiga energilösa länderna och lämna dollarn som en internationell valuta, förslag som han på OPEC-mötet fick stöd från Iran och en del andra länder, dock inte majoriteten av OPEC:s medlemstater.

1973 kostade ett fat olja cirka 35 dollar på världsmarknaden och relationen till 100 dollar är inte fel jämfört med kostandsökningar på olika varor och produkter, menar ekonomer. 1999, när Chavez tog över presidentposten betalade USA sju (7) dollar per fat till Venezuela, olja som det korrumperade tvåpartisystemets social- och kristdemokrater praktiskt taget hade skänkt bort till grannen i norr under decennier.

På presidentposten inledde Chavez omedelbart en översyn av oljeindustrin och höjde skatten från en (1) procent till 16 procent för de utländska oljebolagen som opererade i landet. 2005 höjde han skatteuttaget till 19 procent. I år övertog staten den definitiva kontrollen över alla oljekällor och erbjöd de bolag som har gjort investeringar i Venezuela och som opererade i landet att ingå i ett joinventuresamarbete med det statliga oljebolaget PDVSA men med förbehållet att PDVSA har en kraftig majoritet av aktierna och kontroll över företaget.

Chavez tog på sig uppgiften att reorganisera OPEC, som USA hade ”neutraliserat” i den nyliberala yran, där tredje världens naturresurser såldes till bottenpriser samtidigt som I-världens prisuttag på traktorer, maskiner och andra avancerade produkter kostade och kostar den tredje världen mångdubbelt mer än vad de gjorde 1973. Men oljepriset har på kort tid och med Chavez’ ordförandeskap sedan år 2000 tiodubblats.

Ett av de första besluten som den nye presidenten i Guatemala, Alvaro Colom, kommer att ta när han intar presidentpalatset den 10 januari 2008, är att ansluta Guatemala till PetroCaribe. Det är Chavez’ ”parallella” verksamhet vid sidan av OPEC, där reaktionära USA-vänliga stater som Saudiarabien fortfarande har ett stort inflytande och kan obstruera en omvandling av OPEC från rent teknokratiskt organ till ett politiskt verktyg som skulle kunna stoppa USA:s planerade krig mot Iran. Om OPEC skulle vilja, skulle organisationen med några enkla beslut strypa USA på några veckor. Såväl Saudiarabien som Venezuela är storexportörer av olja till USA där energikrisen börjar bli ett orosmoln för de styrande. Därför ”demoniseras” Chavez i allt högre grad, livligt uppbackad av den europeiska pressen där sidorna fylls av totalt verklighetsfrämmande textmaterial över och om den venezuelanske presidenten.

Chavez uttryckte nostalgi över OPEC:s första år, då organisationen just hade en politisk karaktär i sin verksamhet och skisserade i en trestegsplan sina förslag:

– Om den industrialiserade världen vill ha garantier för en oljeförsörjning måste den respektera våra länder. För det andra bör OPEC vara en förtrupp i kampen mot misär och fattigdom. För det tredje har vi (OPEC) skulder att inkassera i den tredje världen som vi kan avskriva.

Den latinamerikanske statschefen slog också ett slag för att skapa en helt ny ekonomisk internationell struktur och satsa resurser på energiforskning för att bidra till kampen mot klimatförändringen.

Mötet i Riad var det tredje sedan OPEC bildades för 47 år sedan. Det första hölls 1975 i Algeriet 1975, mitt under energi- och dollarkrisen och det andra i Caracas år 2000.

Dick Emanuelsson

Kungen, Aznar och den spanska nykolonialismen av Latinamerika

Spanska företag äger enorma tillgångar i Latinamerika som de många gånger kommit över på ett tvivelaktigt sätt. Nu höjs kritiken från Alba-länderna om inflytandet från den gamla kolonialmakten.

“Varför håller du inte käften!” Den spanske kungen Juan Carlos´ utbrott på Hugo Chavez kablades under de kommande timmarna ut över hela världen. Chavez hade kallat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.

Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.

Den nuvarande spanske regenten har också, liksom Jose Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen gradvis övergick till parlamentarisk demokrati efter 1975.

Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed inför den fascistiska rättsmyndigheten. Juan Carlos fortsatte att träffa general Franco varje måndag.

1970 genomfördes en opinionsundersökning som visade att 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte “Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen”!

I den spanska författningens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”! undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift [1] om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.

MANUEL FRAGA IRIBARNE var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200.000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare till avläggaren av Francos fascistiska Falangistparti, Partido Popular utan också politisk mentor till Jose Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen där hans far och farfar hade framträdande uppgifter.

“Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Gelfenstein.

Den politiska konflikten mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.

DE SPANSKA MULTINATIONELLA företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot ett Latinamerika i djup ekonomisk kris och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.

– 1990-talet karaktäriserades för en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt [2] över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.

DE SPANSKA BOLAGEN investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker, företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.

– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.

Och i Latinamerika med sina slavlöner, ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.

Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.

På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska “nykoloniala invasionen” av Latinamerika:

– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det det.

– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med talet om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de utbrister; ”vi förlorar”! Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa som tog över när det statliga bolaget privatiserades. I dag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.

DE SPANSKA AMBITIONERNA i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar.

När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och högerpartier av det spanska Partido Populars karaktär förenades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.

I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den “vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte bara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.

I BÖRJAN AV 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: “Latinamerika, en agenda för frihet” [3]. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ser ned på och ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.

Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från genomförda val”.

Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma, offentliggjorde den 24 april i år att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chavez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.

Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.

Dick Emanuelsson

[1] Crónica de una agresión: La derecha fascista contra América Latina y el Caribe, av Sergio Rodríguez Gelfenstein. http://www.voltairenet.org/article153151.html

[2] “El nuevo colonialismo español: Las multinacionales españolas continúan el despojo de América Latina”, av Luís Miguel Busto Mauleón / Rebelión. http://www.espacioalternativo.org/node/1072

[3] “América Latina. Una agenda de libertad”, av José Maria Aznar.
http://documentos.fundacionfaes.info/document_file/filename/712/00072-00_-_america_latina_una_agenda_de_libertad.pdf

FAKTA: STARKA SPANSKA INTRESSEN

Telekommunikationer: Telefónica

Ägare är 1,7 miljoner aktieägare men kontrolleras av bank- och finansgrupperna Grupo La Caixa och BBVA. Telefónica har 88,5 miljoner kunder, finns i 16 länder och 157.000 anställda i världen. Det är det 6:e största företaget i världen inom sin verksamhetssektor räknat i aktiekapital och det största i Spanien. Det har varken skapat fler arbeten eller inneburit billigare telekostnader i Latinamerika där vinsten under 2004 blev 806,6 miljoner euros, 44 procent mer än 2003.

Gas och olja: Repsol

Repsol YPF är verksamt i 28 länder och ett av de tio största i världen och det största privata energibolaget i Latinamerika. Det producerar dagligen 1,1 miljoner fat olja och har egna erkända reserver på fem miljarder fat, främst i Latinamerika och Nordafrika. De främsta aktieägarna är som i Telefonicas fall finansgrupperna La Caixa och BBVA.

Men med dessa finansjättar i ryggen har det varit lätt för Repsol att köpa upp latinamerikanska statliga företag för skrattretande priser tack vare bilaterala politiska och ekonomiska avtal. Ett exempel: 1996 köptes raffinaderiet La Pampilla de Perú upp av Repsol för 180 miljoner dollar som ska jämföras med de 657 miljoner dollar som företaget hade redovisat i vinst två år tidigare. Under 2004 tjänade Repsol YPF 1.950 miljoner euros.

Elektricitet: Endesa

Endesa är ett av de största europeiska elföretagen och det främsta i Spanien och många latinamerikanska länder. Det ägs av stora börsföretag som Cajamadrid och Chase International.

Finanssektorn: BBVA

Den spanska bank- och finanssektorn är i dag praktiskt taget koncentrerad i två giganter: BBVA och BSCH. Med privatisering av pensions- och försäkringssystemen i Latinamerika under den nyliberala offensiven på 1980- och 90-talen kom stor del av denna offentliga lukrativa marknad att hamna under kontroll av dessa två som 2006 kasserade in 4,9 miljarder euros i vinst.

----------------------------

Citat:

”Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.”

– Vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid. Luis Miguel Busto Mauleón om den spanska företagsexpansionen.

Nytt rekord 2006 för gästarbetarnas ”utlandspengar”

<3734>

TEGUCIGALPA / 071018 / Under 2006 skickade de så kallade gästarbetarna i världen hem 300 miljarder dollar till sina familjer eller anhöriga. Det är mer än anslagen från allt bistånd från regeringar och internationella organisationer.

Det är den Interamerikanska Utvecklingsbanken (IDB) och FN-organet Internationella Fonden för Jordbruksutveckling (IFAD *), som på en presskonferens i förra veckan (17 oktober) offentliggjorde de senaste siffrorna för det första ”världskartorna” som visar storleken på gästarbetarnas pengar och hur dessa används i de olika länderna.

Asien tar emot mest, 114 miljarder dollar följt av Latinamerika och Karibien med 68 miljarder. Till Östeuropa girerades 51 miljarder och Afrika fick 39 miljarder medan Främre Orienten tog emot 29 miljarder.

I ”madrassen”

IDB hade kalkylerat att de cirka 30 miljonerna latinamerikanska och karibiska immigranterna i USA skulle sända hem 48 miljarder dollar för 2006 men siffran för Latinamerika och Karibien slutade på drygt 68 miljarder dollar. Detta enorma kapital (nästan 500 miljarder kronor) oroar de internationella finansorganen eftersom mottagarna av detta kapital tenderar till att spara 10-20 procent i ”madrassen” i stället för att placera pengarna i banken eller i något finansinstitut.

– Den stora utmaningen är hur vi ska kunna kanalisera detta flöde till det formella finanssystemet, sa Donald F. Terry, chef för den Multilaterala Investeringsfonden, en underavdelning till IDB, på presskonferensen.

IFAD:s ordförande, Kevin Cleaver, uppgav att “det viktigaste är hur dessa pengar kanaliseras så att det bidrar till framsteg i landsbygdsområdena. (…) En av våra prioriteringar är att förbättra de fattigas möjligheter genom att finna sätt som minskar transaktionskostnaderna och binda upp ”utlandspengarna” med andra finanstjänster så som spara, investeringar och lån”.

Från USA till Europa

USA har fram tills nu varit det främsta mottagarlandet av latinamerikanska och karibiska immigranter. Men det syns en tydlig ökning av migrationen till Europa och länder som Italien och Spanien. I Latinamerika är det Argentina, Costa Rica och Dominikanska republiken som tar emot immigranter med hopp om ett bättre liv.

Den största mottagaren av utlandspengar var México med nästan 25 miljarder hemskickade dollar som utgjorde 2,9 procent av Mexikos BNP. Men det är en liten andel av BNP jämfört med Honduras där de 2,296 miljonerna dollar representerade 24 procent av BNP i denna centralamerikanska nation. Till El Salvador skickades 3,328 miljoner dollar som utgjorde 18,2 procent av BNP medan de 123 miljoner dollar som skickades hem till den lilla karibiska ön Grenada var 31 procent av landets BNP 2006.

Genomsnittssumman som de latinamerikanska och karibiska immigranterna skickade 2006 var 2,128 dollar och blev 628 dollar per capita av den regionala befolkningen.

Men det är Moldavien som toppar listan över mottagarländer med 31,4 procent av BNP eller 1027 miljoner dollar från sina medborgare i utlandet.

Regeringarna i dessa länder gör varje år upp sina nationalbudgetar på basis av den främsta inkomstkällan, gästarbetarnas hemskickade pengar. Men för Centralamerika är det osäkra tider. Nästan varje dag kommer ett fullastat plan med repatrierade salvadoraner, honduraner eller guatemalteker. Razziorna i USA är omfattande och betyder ekonomiska avbräck för det fattiga Centralamerika.

– Men, som en honduran sa till den lokala tevekanalen när han gick av planet i Tegucigalpa efter att blivit hemskickad av USA:s migrationspolis, i morgon tar jag mig till Guatemala och därifrån till Mexiko och sedan än en gång över gränsen vid Rio Grande. I Honduras finns inga jobb, bara hunger.

Dick Emanuelsson

Källa: IFAD

CENTRALAMERIKA (II): ”Det här är en terroristisk företagsregim”!

”Det här är en terroristisk företagsregim”!

I den andra delen av Dick Emanuelssons reportage om maquilasföretagen i Centralamerika har han träffat anställda och representanter för arbetsministeriet. Vittnesmålen talar om arbetsförhållanden som är bland de värsta som dagens näringsliv kan uppvisa i världen. De inbegriper både fysiska som sexuella övergrepp men även en arbetstid som ofta löper över hela veckan.

MANAGUA / 2004-07-15 / Maquilas i Centralamerika, del 2 MANAGUA De värsta anklagelserna bekräftas av arbetarna som går av skiftet på den heta eftermiddagen. Brott mot alla de existerande ILO-normer.

– Vi utsätts till och med för fysiska övergrepp, säger Javier Lopez Cuello, som stannar upp för en intervju.

I tusentals strömmar de ut mellan klockan 17.00 och 18.00. De flesta är unga kvinnor mellan 16-25 år och ler och skrattar mot kameran. Javier har arbetat i ett år vid ”Yu Jin Nicaragua”, som i huvudsak tillverkar märkesjeans för USA-företag.

– Jag tjänar 533 cordobas (ca 255 SKr) var 15:e dag som grundlön. Arbetstiden är 07.00–17.15, sju dagar i veckan. De blir griniga när vi hävdar att vi behöver vara med familjen åtminstone en dag i veckan.

Arbetsmarknadsministeriets inspektör, Maria del Carmen Peña anmälde företaget när detta avskedade styrelsen för den fackklubb som arbetarna hade valt. Hon krävde att företaget skulle återanställda fackstyrelsen och de arbetare som hade skrivit på intresseanmälan om att ansluta sig till facket. Företaget vägrade en andra gång och bötfälldes för den löjliga summan av 10 000 cordobas, eller 4 800 svenska kronor. Ministeriets inspektörer betraktas som företagsägarnas handgångna män som låter sig mutas med pengar under bordet.

– Vi har inte sett till några inspektörer från ministeriet och även om de skulle komma in så har vi inget som helst förtroende för dem, säger en av de få äldre kvinnorna på fabriken. Hon menar att mellan den korrumperade politiska eliten i landet och maquilasbolagen passerar åtskilliga miljoner dollar under borden. Därför är böterna bara en dekorativ inrättning menar kvinnan.

BREDVID KVINNAN STÅR HENNES 20-åriga dotter, blek och sjuk. Hon har arbetat sedan i måndags och först i dag torsdag har arbetsledaren dykt upp och motvilligt gett henne permission för att uppsöka sjukhuset för att behandla den fyra dagar gamla febern.

– Arbetsmiljön är fruktansvärd. Som du känner så är det hett trots att klockan har blivit halv sex på eftermiddagen. Under dagen är det 40 grader inne i fabriken. Men där finns ingen ventilation eller utsug för att dra ut allt dammet som alla tyger rör upp. Det enda vi har är en takfläkt som bara virvlar omkring dammet. Jag har fått tendenser till astma och många av mina arbetskamrater befinner sig i samma situation, säger kvinnan som inte vågar säga sitt namn för risken att avskedas.

Hon har tidigare arbetat många år som undersköterska tills staten ”reorganiserades” och tusentals offentlighets- och sjukvårdsanställda fick gå trots enorma behov i landet. Men lönen var också liten och de extra timmarna på Yu Jun fabriken gör att hon får lite ekonomisk respit för att familjen överklever i det land som bara ligger ett snäpp efter Haiti på fattigdomslistan i Latinamerika.

– När arbetsmarknadsministeriets inspektör har dykt upp en lördag utgår orden: ”stämpla inte kortet” för att, i händelse av hon släpps in, ska upptäcka att här arbetar vi sju dagar i veckan, ett brott mot arbetstidslagen, säger Javier Cuello.

Men brottet mot den fackliga organisationen, vad består då det i?

– Det sägs att det finns en fackklubb här inne men vi har inte märkt av den. Vi vet inte ens vilka som ingår i facket eller dess styrelse. När vi framför klagomål till personalchefen finns det aldrig något fack som backar upp oss.

DE FYRA TUSEN ARBETARNA har en socialförsäkring som också omfattar de övriga familjemedlemmarna. Men Javier säger att det är inte populärt att begära ledigt för den anställde eller hans familj för att gå till läkaren.

– Koreanerna säger att ”ta hit din dotter till fabriken så får vi titta på henne och då kan vi kanske ge dig ledigt”. Men det är ren lögn, de ger oss nästan aldrig tillstånd för att familjemedlemmarna kan gå till läkaren.

Semestern, hur många dagar och hur stor är semesterersättningen?

– Nej, semester har vi inte, de betalar för den, visst, men vi tvingas arbeta på vår semester. Ägarna håller den här fabriken i gång 24 timmar per dygn, sju dagar per veckan, tolv månader per år utan att maskinerna stannar. Det är vårt liv, señor.

Säger Javier med ironi i rösten och ett sarkastiskt leende.

Bakom honom dyker det upp en grupp kvinnor som slänger till honom några ord följt av ett gapskratt.

– De är ”sapos”, företagets angivare och tjallare. I morgon kommer jag säkert att ställas inför ett korsförhör av koreanerna, säger han utan oro i rösten. För det här är en terroristisk företagsregim som bara vill veta av att du jobbar och håller käften. De till och med ger oss slag när problem och produktionsstopp uppstår trots att det inte är vårt fel.

Mer än en gång har det kliat i nävarna på Javier och hans arbetskamrater att ge tillbaka och en gång för alla spöa upp sina plågoandar. Men det går inte, menar Javier, ”vi har händerna bakbundna för alternativet är att gå ut i massarbetslöshetens Nicaragua”.

* * *

I TVÅ DAGAR JAGADE JAG HENNE för att få en kommentar om det koreanska företaget Yu Jin och USA-företaget John Garment som arbetsmarknadsministeriets inspektör Maria del Carmen Peña bötfällde. Varje gång jag ringde hennes sekreterare sa denna att “La Doctora kommer om en timme. Men jag ringer upp Er”.

Och så höll det på i två dagar tills jag ledsnade för jag insåg att landets arbetsmarknadsministerium helt enkelt är livrädda för att stöta sig med företagsledarna på de två maquilasföretagen. Jag lurade mig helt enkelt in på ministeriet och fann arbetsinspektör Maria del Carmen Peñas kontor.

Så där stod jag framför en snygg 35-årig advokat som indignerat undrade varifrån jag kom. Jag framförde mitt ärende och lämnade mitt kort. Under tiden hon talade i telefon “tjyvtog” jag tre bilder, i fall hon skulle kasta ut mig. Då hade jag i alla fall en bild av henne som jag skulle kunna illustrera reportaget.

– Jag har väl inte gett Er rätt att fotografera mig! sa hon lite surt i en paus i telefonen.

Jag kastade upp min lilla handdator och visade henne artikeln från den 24 februari där böterna mot de bägge företagen är beskrivna med brottsmål. Det gjorde verkan.

Hennes beslut om att bötfälla det koreanska företaget för den symboliska summan av 10 000 cordobas, lika med drygt 4 000 kronor är mer av ”dekorativ” karaktär, hade de anställda sagt.

Inte bara klubbstyrelsen hade sparkats utan också ett stort antal arbetare som hade anmält sitt intresse att ansluta sig till den nybildade fackföreningen. Men för dessa tog ministeriet ingen notis.

– Företaget köpte personer som rapporterade från det möte där beslutet togs att bilda fackklubben. Därefter fick de intresserade arbetarna avsked.

MARIA DEL CARMEN SLÄPPS IN på Yu Jin, säger hon. Under sina inspektionsrundor i fabriken med 4 000 arbetare går hon själv tillsammans med ett par “hälsovårdstekniker”, som hon kallar dem, liknande skyddsinspektörer.

– De främsta klagomålen handlar om att de inte får ledigt för att gå till läkaren samt att de tvingas arbeta extra. Arbetsveckan är 48 timmar och lagen säger också att du bara kan arbeta nio timmar extra per vecka. Men verkligheten är tvärtom, de flesta arbetar mycket mer.

Arbetarna säger att de arbetar både lördag och söndag.

– Jo, inte på alla företag men på en del. Arbetsgivaren hävdar att arbetaren vill arbeta extra och att han då får tillåtelse till det via en skriftlig överenskommelse.

Men arbetarna säger att de tvingas till att INTE stämpla kortet när arbetsgivaren vet att inspektören kommer…

– Visst kan det vara så, och därför kräver vi att stämpelkortet ska vara undertecknat av den anställde när han går in och ut.

Jag frågar den kvinnlige och välbetalde advokaten vad hon anser om lönen, 68 dollar per månad men hon svarar kallt att det är minimilönen i ”La Zona Franca”, den skattefria arbetszonen.

Men hon ser resignerad ut när jag vill att hon ska dementera eller kommentera mitt påstående att på Yu Jin har de 4.000 arbetarna ingen reell rätt att organisera sig fackligt.

– Nej, det har de inte. Det visar ju avskedandena, inte bara för klubbstyrelsen utan även de som hade skrivit under sitt namn för att ansluta sig till fackklubben.

DE 60 000 ARBETARNA och de få existerande facken på de 67 maquilasföretagen i Nicaragua har en formell laglig rätt att gå ut i strejk. Men bara när arbetsmarknadsministeriet gett dem tillåtelse efter att studerat krav och andra faktorer.

När genomförde arbetarna en strejk senast?

– Det var i september förra året, men det var en olaglig strejk där arbetarna ockuperade fabriken. I sådana situationer rycker vi ut och förklarar för arbetarna vad lagen innebär.

OK, och när ägde det senast rum en laglig, av arbetsmarknadsministeriet godkänd, strejk rum?

– Den har aldrig ägt rum, säger hon och kan inte kontrollera skrattet som bryter fram. Arbetarna har inte uppfyllt kraven för att strejken ska vara laglig.

Arbetarna säger att de arbetar under omänskliga förhållanden där även arbetsgivaren och förmännen tar sig rätten att slå de anställda.

– Det ägde rum i början, men med tiden har det upphört. Det hände också att arbetarna förvägrades att gå till toaletten. Dessa brott har också upphört.

Senast igår bekräftade tre arbetare jag talade med att de utsätts för slag av arbetsledningen, och kvinnorna är de som är värst drabbade.

– Företagen argumenterar att de är vana vid ett annat arbetsklimat och kultur där detta var vanligt.

Men här finns också USA-företag.

– Koreanerna och kineserna kastade paket i ansiktet på arbetarna eller slog dem när något i produktionen gick snett.

Om en nicaraguansk arbetsgivare gör samma sak, hamnar han då inte bakom galler?

– Naturligtvis, så är lagen.

Men om arbetaren anmäler Maquilasföretaget?

– Visst, det är samma sak, men för att inte förlora sitt arbete gör han det inte.

Vad tänker ministeriet göra inför denna häpnadsväckande situation, arbetsförhållandena på dessa företag är ju kända världen över?

– Vi gör ansträngningar för att få bort dessa dåliga vanor och hänvisar till lagen.

Vilka kriterier behövs för att bli arbetsrättsinspektör.

– Jag är advokat och kan lagen och vet hur företagen måste uppföra sig.

650 dollar är maxistraffet för företagare som John Garment eller Yu Jin som bryter mot ILO:s normer å det värsta. Skulle högre böter som svider hjälpa?

– Jovisst, men det är parlamentets uppgift.

* * *

KVINNOR MISSHANDLAS, vägras permission att gå till läkaren vid graviditet och kvinnliga anställningssökande måste uppvisa graviditetstest. Det är några av de frågor som advokaten Florencia Quesada arbetar med i Honduras.

Hon tillhör kvinnoorganisationen CDM i Honduras som arbetar nära både landets fackföreningar som kvinnorna på maquilasföretagen. De ser sitt arbete som ett komplement, inte konkurrens, med fackföreningarna. Men CDM publicerar ingen ”svart” lista över de företag som bryter grovt mot både ILO:s som landets arbetslagstiftning.

– Det finns kanske 10-12 fackklubbar på de 200 maquilasföretagen i landet och det är svårt att komma in på fabrikerna. Skulle vi offentliggöra vilka företag och vilka brott dessa begår skulle det vara ännu svårare att komma in för att ”övervaka” situationen, säger hon och erkänner att det är ett dilemma.

Det handlar inte enbart om att försvara arbetarna, och då främst arbetarkvinnorna som utgör 75 procent av de 350 000 anställda på maquilasföretagen i de fem centralamerikanska länderna, utan även skapa avtal som garanterar en arbetare en ekonomisk ersättning när ett företag från en dag till en annan lämnar landet och alla sina ekonomiska åtaganden mot tusentals arbetare. ”Det måste svida ekonomiskt för ett företag att lämna landet”, understryker hon.

CDM:s principiella inställning till verksamheten på maquilasföretagen är att bara fackföreningarna är den verkliga representanten för arbetarklassen, såväl män som kvinnor. Hon säger också att det väckta internationella intresset för den exploatering av arbetskraften som pågår i Centralamerika är viktig att utnyttja men avvisar den bokstavliga industri som dykt upp i kölvattnet av debatten. I den florerar skrupelfria, framför allt nordamerikanska, advokatbyråer som ofta är anställda av de transnationella bolagen för att utfärda ”certifikat över gott uppförande”.

* * *

Landsorganisationen varnade för konsekvenserna

MANAGUA / Var finns rättigheterna för arbetarna på maquilasföretagen och vad gör facket?

– Arbetsgivarföreningen och högerpartierna anklagade Sandinistpartiet för att vara motståndare till utländska investeringar. Men det var och är lögn. Däremot var vi motståndare till det ”kolondrinska” kapitalet, det som kommer och sedan lämnar landet och de anställda vind för våg. Vi kan aldrig acceptera att dessa företag inte respekterar arbetsrätt, lagar och mänskliga rättigheter, säger Sandinistiska landsorganisationen CTS organisationssekreterare, Roberto Gutierrez.

CST:s generalsekreterare Roberto Gonzalez, som också är parlamentsledamot för Sandinistpartiet, arbetar på ett lagförslag som ska förbättra arbetsvillkoren för arbetarna. Men motståndet mot lagförslagen är stenhårt, menar Gutierrez som säger att motståndet finns i hela Centralamerika.

– Arbetsmarknadsministeriets inspektörer blundar för brotten på maquilasföretagen, det är den verkliga sanningen. Men det är ingen överraskning, för den regering vi har är arbetsgivarföreningens regering. Enrique Bolaños var ordförande för Nicaraguas arbetsgivarförening COSEP (Nicaraguas motsvarighet till SAF) innan han tillträdde som President i Nicaragua. Därför ser vi ingen som helst politisk vilja att ta itu med alla de rekommendationer och krav från ILO:s inspektörer som besökt och tagit del av alla de krav och kritik som arbetarna och fackföreningarna har mot hur maquilasföretagen behandlar sina anställda.

Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA: I underleverantörernas våld

I två delar ger Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson bakgrunden till de så kallade Maquilasföretagens hänsynslösa utsugning av anställda i Centralamerika. Nästa vecka publicerar Flamman intervjuer med arbetare i Nicaragua, El Salvador och representanter för kvinnoorganisationer i Honduras.

Av Dick Emanuelsson

Maquilas i Latinamerika, Del 1 CENTRALAMERIKA

TEGUCIGALPA / 2004-07-08 / Vi köper och konsumerar kläder och produkter många gånger utan veta vad som ligger bakom framställandet av dessa. De så kallade ”certifikaten” har heller inget som helst med ILO:s normer om ett anständiga arbetsförhållandena att göra. Snarare är det så, att dessa ”certifikat” som godkänner produkten är en del av den privatisering av arbetsmarknadslagar som står i direkt motsättning till ILO:s normer och rekommendationer. Bakom flera av dessa certifikat står krafter som skapats av de multinationella bolagen.

De så kallade maquilasföretagen, de outsourcade underentreprenörerna som gör det ”smutsiga jobbet” för de transnationella företagen, började blomma upp i Centralamerika i början av 1990-talet. I dag arbetar 350 000 människor vilket utgör 2,9 procent av den yrkesaktiva befolkningen i de fem centralamerikanska länderna Costa Rica, Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala.

År 2005 beräknas att en halv miljon människor ska ha sin utkomst i de överfulla fabrikerna i Centralamerika. Lönerna är extremt låga. Honduras och Nicaragua har minimilöner som är lägre än 1 000 dollar per år. Maquilas betalar knappt någon skatt, socialförsäkringarna obstrueras när den anställde vill uppsöka läkaren. Men inte bara amerikanska, koreanska eller kinesiska företag bär sig svinaktigt åt, även de lokala företagen utnyttjar möjligheten att starta maquilasföretag. I El Salvador betraktas de salvadoranska företagen som till och med värre än de koreanska.

Den fackliga organisationsgraden har sjunkit, oavsett företagets ursprungsland, trots många dramatiska rapporter och reportage om exploateringen av de anställda. Två länder i Centralamerika, Nicaragua och Honduras, utmärker sig för en högre organisationsgrad än sina grannar, 14 respektive 12 procent av den yrkesaktiva befolkningen.

Men på maquilasföretagen är situationen helt annorlunda. Enligt ILO fanns det 881 maquilasföretag i Centralamerika år 2000 men bara 40 fackklubbar. År 2003 hade antalet företag ökat till 1 212 (+37,5 procent) men bara 45 fackliga organisationer, vilket motstavar 3,71 procent, en minskning med 17,5 procent.

Så här ser bilden ut land för land:

• I Guatemala fanns det två fackklubbar på 254 företag.
• I Honduras har antalet fackklubbar minskat från 15 till 6.
• I Nicaragua finns det 31 fack registrerade men bara 16 som har verksamhet.
• I El Salvador finns det fyra fackklubbar på maquilas som sysselsätter 80 000 anställda.

Trots att grundlagarna i Centralamerika ger alla medborgare möjligheten att organisera sig fackligt är verkligheten den raka motsatsen.

VILKA METODER ANVÄNDER företagen för att bekämpa den fackliga organiseringen av denna jättekoncentration av arbetare? Det handlar om en kombination av hot och förföljelse:

• Upprättande av ett intern reglemente som ligger under de etablerade normerna som bland annat innebär arbetstider som långt överskrider 8 timmars arbetsdag, sex dagar i veckan.

• Ständiga hot mot arbetare att inte tala om arbetsrätt eller umgås med organiserade arbetare.
• Slå till mot och upplösa fackföreningar som just har konstituerats och av arbetsmarknadsministeriet fått sin legala status. (Ministeriet anklagas för att överlämna namnlistorna till arbetsgivaren över de arbetare som vill ansluta sig till fackklubben, vilket resulterar i ett omedelbart avskedande av de intresserade. Många av dem som deltar i bildandet av fackklubben avskedas innan ministeriet godkänner den. Det har ofta som resultat att anställda som tänkt ansluta sig till den nybildade klubben avstår.)

l Upprättande av svarta listor. I fyra av de fem centralamerikanska länderna har arbetsgivarna inom textilbranschen, som är den dominerande, upprättat svarta listor där fackledare och anställda som är med i facket utestängs från maquilasföretagen.

INTE I ETT ENDA av de fem centralamerikanska länderna har en laglig strejk utlysts och genomförts på maquilasföretagen. Det beror delvis på att det bara finns fackklubbar på 3,7 procent av företagen, men framför allt för att de lokala arbetsmarknadsministerierna aldrig godkänner en strejk.

Därför är alla de konflikter som uppstått ”vilda”. Arbetarna har genomfört hungerstrejker i El Salvador, upprättat barrikader och ockuperat fabriker i Honduras och Guatemala, ”konfiskerat” maskinerna och därefter satt eld på fabriken efter att företagsägarna beslutat stänga fabriken och flytta produktionen utanför landet, utan att ha betalat ut innestående löner. Aktionerna visar många gånger på den desperation som uppstår när tusentals arbetare plötsligt inser att i morgon har de inget arbete eftersom ägaren anser att lönerna blivit för höga och därför lämnar landet. Regeringen lyfter inte ett finger.

MEN DÄR FINNS ÄVEN de korrumperade ledarna för fackföreningarna som agerar som ”arbetarrörelsens Judas”. Den historiska landsorganisationen Fenstras i El Salvador är ett sådant exempel och den landsorganisation som tas emot hjärtligast av arbetsgivarsidan. Fenstras taktik går ut på att ha ”vilande” klubbstyrelser på företagen som vaknar till liv när Fenstras träder in på arenan som ”medlare” mellan protesterande anställda och företagsledningen. När det är uppenbart att företaget har brutit grovt mot lagar och avtal lägger Fenstras ett förslag som ligger 50 procent under ett korrekt beslut. Den ”avskedade” klubbstyrelsen får alltid 100 procent i skadestånd för sin ”insats” vilket betyder en årslön. På så sätt försörjer Fenstras, som i praktiken är ett ”skelett”, sina funktionärer. Samtidigt uppnås arbetsgivarsidans syfte, vilket är att arbetarna vänder fackföreningarna ryggen i stället för att skapa verkliga fackföreningar värda namnet.

Ett sätta att bredda makten är att anställa tjänstemän från arbetsmarknadsministeriet för administrativa uppgifter på maquilasföretagen. Inför de anställda är detta en maktdemonstration som säger att ”det lönar sig inte att gå till ministeriet och hävda grundlag och arbetsmarknadslagstiftning för vi har dessa tjänstemän i vårt garn”. I fyra av fem länder betraktas arbetsmarknadsministeriet vara helt i företagens kontroll.

De inspektioner som görs på företagen handlar ensidigt om att beskydda företagen som bryter mot arbetsrätt och lagstiftning. Inspektionerna görs ofta i sällskap med arbetsledningen vilket innebär att den anställde omedelbart håller inne med sin kritik och sina krav på en förändring. Ministeriets inspektörer kräver också ofta att de anställda ska betala inspektörens ”utlägg” för taxi och andra omkostnader. För en nicaraguansk arbetare med 66 dollar i månadslön är detta krav nästan omöjligt. Därför anlitas sällan arbetsmarknadsministeriets tjänster.

AV DE 350 000 ANSTÄLLDA på maquilas i Centralamerika beräknas 75-80 procent vara kvinnor. Olika kvinno- och feministorganisationer har uppmärksammat denna enorma koncentration av kvinnlig arbetskraft.

Dessa organisationer arbetar på olika sätt. Några vill organisera kvinnorna på företagen medan andra genomför undersökningar om företagen och genomför utbildningsprogram för kvinnor men har det gemensamma att de vill försvara arbetarkvinnornas rättigheter. De flesta organisationer kallar sig ”feminister”, som i fallet Nicaragua och organisationen MEC [1]. Denna ser sin egen organisation som ett alternativ till facket. MEC förhandlar direkt med arbetsgivaren och föredrar att använda sig av en strategi som innebär att man undviker en konfrontation med både arbetsgivaren och regeringen.

Den honduranska kvinnoorganisationen CODEMUH [2] förfäktar principen att ”kvinnan främst är kvinna, inte arbetare”. Könet står över klasstillhörigheten. Därför vill CODEMUH vara ett alternativ till facket.

Men det är en ståndpunkt som inte delas av den andra honduranska kvinnoorganisationen CDM. Denna har ett brett forsknings- och juridiskt stödarbete till både fack och kvinnor på maquilasföretagen och ser helt annorlunda på sina uppgifter än CODEMUH. CDM anser att dess arbete aldrig kan ersätta facket, däremot komplettera det.

Fackets främsta kritik mot dessa ”NGO:s”, frivillighetsorganisationer, är att de föredrar att förhandla individuellt med arbetsgivaren och regeringen som gärna ställer upp på denna princip. Resultatet är att de existerande fackföreningarna försvagas och riskerar att försvinna.

CODEMUH startade det ”Oberoende Övervakningssällskapet”3 som orsakade stora problem med både facken och de anställda, främst kvinnorna, som inte kände sig representerade av denna organisation som däremot hade utmärkta relationer till arbetsgivarna.

Slutsatserna av deras verksamhet är att de ändå har lyckats tränga in och utvecklat en aktivitet inom ett område där facken har mycket stora svårigheter att få fäste. Dessa organisationer har fäst uppmärksamhet på ett tema där kraven för varje dag blir allt starkare på förändringar.

I I-LÄNDERNA DÄR MÄRKESJEANS och andra produkter köps och konsumeras har medvetenheten om de anställdas utsatthet på maquilasföretagen ökat starkt. ”Fair Trade”, ”Rena varor” och liknande projekt har blivit mottot för många företag. När Skanska skickade polisen på 700 anläggningsarbetare vid ett kraftverksbygge 2002 i Peru, föll masken av när polisen pucklade på och sköt en arbetare. Orsaken till protesten var flera men den främsta var att det nybildade fackets ordförande hade avskedats, trots att Skanska har en ”uppförandekodex”. Tack vare internationell uppmärksamhet kopplades Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dess International in och efter några månader kunde konflikten lösas, tack var facket och de internationella kontakterna.

De transnationella företagens ”entreprenörer” är inte dumma utan har begripit att även här gäller det att hålla sig framme och lyfta fram det egna företaget som ett ”föredöme” som strikt följer ”en uppförandekod” inför de anställda.

Men det är inte dessa som utdelar ”certifikatet” eller intyget över ”gott uppförande” över företagets agerande. I stället har det blomstrat upp en ny marknad med miljoner dollar i potten för företag, skrupelfria advokater, konsulter eller så kallade ”NGO:s”, organisationer som blommar upp med kontor och internationella förbindelser som utför de ”oberoende kontrollerna”. De flesta av dessa personer, organisationer eller företag kontrakteras direkt av företagen som betalar deras verksamhet.

I dag finns det flera uppförandekoder, bland annat European Code of Conduct for Ethical Trading, EU-parlamentets etiska handelskoder från 1999. Dessa koder har blivit rena handelsstrategier för maquilasföretagen för att kamma hem kontrakt hos de multinationella företagen. Marknaden har krympt och multisarna kräver allt mer vilket samtidigt innebär att pressen läggs på de anställda.

Även om det etablerats ett samarbete mellan vissa av dessa NGO:s och lokala fackföreningar, har de sistnämnda lite inflytande när konflikterna ksärps. ”Det civila samhällets” kontrollanter är heller inte intresserade av att offentliggöra de verkliga skurkarna, de företag som utsätter sina anställda för grova brott, med argumentet att då ”kommer vi nästa gång inte att ha tillträde till fabriken”. De fackliga organisationerna eller de oorganiserade arbetarna anser heller inte att dessa ”kontrollanter” har en reell påverkan för att förbättra situationen på maquilasföretagen.

Men det är ett faktum att konsumenterna i ”Norr” allt mer kräver att även arbetarna ska ge sitt ”intyg” till produktionsresultatet. Den eviga frågan är hur detta ska gå till om samma arbetsgivare med alla medel bekämpar arbetarnas försök till facklig organisering.

DET FAKTUM ATT ETT FÖRETAG har upprättat en ”uppförandekodex” innebär inte att denna står över de skyldigheter som stipuleras av ILO eller det egna landets lagar. Men i en undersökning genomförd av ILO, ”Privatiseringen av arbetsrätten”,4 fastslår utredaren att arbetsmarknadslagstiftningen och ILO:s normer och rekommendationer successivt har ersatts av egna privata normer, vars karaktär inte är bindande till det egna landets lagar eller ILO. Det ”civila samhällets” godtrogna aktivister från olika organisationer har omedvetet bidragit till denna privatiseringsprocess, även om deras syfte har varit det motsatta. Dessa ”uppförandekodex”, som många gånger har utarbetats tillsammans med ”aktivisternas” organisationer är en reell kapitulation inför denna privatiseringstendens.

Fackföreningarna har tagit avstånd från denna utveckling och kräver att företagen ska uttala sig och ansluta sig till de normer och konventioner som fastställts av ILO, allt annat är ett spel för gallerierna för att leda in debatten på ett stickspår. Det bör vara ett riktmärke för alla konsumentföreningar i världen. De verkliga oberoende ”kontrollstationerna” bör överlämnas till fackföreningarna.

Ordförklaringar och källor:

[1]. MEC, Movimiento de Mujeres Trabajadoras y desempleadas Maria Elena Cuadra, Nicaragua.

[2]. CODEMUH, Colectiva de Mujeres Hondureñas

[3]. Equipo de Monitoreo Independiente

[4]- Roland Koepke, et al (2000: 205), CINTERFOR/ILO (2001)

Källa: I september förra året (2003) sammanstrålade landsorganisationerna i de fem centralamerikanska länderna. Resultatet blev bildandet av en ”Gemensam centralamerikansk plattform”. Fackens erfarenheter sammanfattades i skriften ”Maquilas i Centralamerika, förföljelsen mot facket löser inget”, såväl konferensen som skriften finansierades av de spanska Arbetarkommissionerna och UGT samt en rad katalanska folkrörelser.

Banco del Sur, ett faktum

9964 tecken
Ny bank i Latinamerika ersätter IMF och Världsbanken?

Av Dick Emanuelsson

Den 26 juni installeras en ny bank i världen, Banco del Sur, Sydbanken. Därmed går den latinamerikanska integrationen mot nya högre mål där finansorgan som IMF och Världsbanken ska ersättas.

TEGUCIGALPA / 070509 / Om ”grunden för kommunismen är elektrifiering av landet”, som Lenin hävdade, är också ett stabilt och solitt bankväsende en nästan lika viktig ingrediens för att konsolidera folkmakten. Men Latinamerikas folk har lång väg att gå, trots vänstervindar, innan de ens kan tala om att ställa socialismen på dagordningen. Den 26 juni ska det i varje fall skålas i champagne när Chavez tar emot presidenterna och finansministrarna från Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay, då Banco del Sur ska förklaras för grundad.



MEN VILKA PERSPEKTIV FINNS det för denna bank att bli en motor i reindustrialiseringen och omstruktureringen av Latinamerika? Det är en livsnödvändighet om denna rika kontinent ska kunna bryta kedjan av beroende till USA och de internationella finansorgan som är verktyg för detta beroende.

Chavez har ända sedan han offentligt nämnde sitt förslag om en ”Sydbank” hävdat, att de växande bankreserverna hos nationerna måste användas för att bryta beroendet och utnyttja ländernas potentiella resurser. Bankreserverna hos de sex länderna som ska bli fullvärdiga medlemmar av Sydbanken uppgår till 164 miljarder dollar. I dag utgör de ett jättekapital för storbanker i USA och Europa men genererar mycket låga ränteinkomster för de fattiga länderna.

– Våra länder går till Världsbanken, IMF eller BID för att be dem om hjälp för att lösa deras finansiella problem samtidigt som vi har en kolossal hög med sparade pengar (i utländska banker). Dessa skulle kunna användas till att lösa problemen utan att tvingas in i villkorsfällan som dessa finansorgan gillrar.

Sa Ecuadors finansminister Ricardo Patiño när hans kollegor från de nämnda länderna samlades i början av maj i Ecuadors huvudstad Quito för att fortsätta att fila på konturerna av Sydbanken. BID och Världsbanken lånade under år 2005 ut 4898 respektive 5087 miljoner dollar till de sex länderna, sammanlagt nästan tio miljarder dollar.

– Jämför denna summa med de 164 miljarder dollar vi har, 16 gånger mer än de krediter vi får med alla slags typer av villkor, tillade Patiño.



CHAVEZ HAR SLAGITS för att Sydbanken ska vara en utvecklings- och investeringsbank kompletterat med en stabiliseringsfond. Denna fond ska fungera som en finansiell sköld för Sydamerika och dramatiskt minska beroendet till de föraktade internationella finansorganen när det världskapitalistiska systemet går in i nästa cykliska kris, som många spår kan utlösas inom kort. Bara att Chavez har nämnt detta har fått Vita huset och deras språkrör att gå i taket. När Venezuela dessutom beslutade att lämna både Världsbanken och Internationella Valutafonden den 30 april, gick State Departements Sean McCormack i taket och uttalade att det venezuelanska folket är ett enda stort offer för Chavez’ politik.

Men Ecuadors president Rafael Correa var inte långt efter Chavez och förklarade på 1 maj Världsbankens permanente representant i Ecuador, Eduardo Somensatto, för Persona Non grata. Det utlöste en chockvåg i högre bankkretsar i New York där man drar efter andan inför det faktum att 3:e-världenregenter nu inte bara vågar ta sig ton utan dessutom ställer krav och bokstavligen kastar ut de fruktade bankcheferna från sina länder.

Bakgrunden är att när Correa var ekonomiminister i övergångsregeringen Alfredo Palacio år 2005, ville han modifiera en lag som handlade om skatteuttaget i oljeproduktionen. Denna skatt gick till att betala Ecuadors lån till de internationella finansorganen. Delar av dessa skatter ville Correa föra över till sociala ändamål, bland annat landets fattiga indianbefolkning. Somensatto och Världsbanken blockerade, som svar på denna lagändring, ett lån på 100 miljoner dollar till Ecuador. Correa, förnedrad av Världsbanken år 2005, är den som ivrigast verkar för att Sydbanken ska bli en realitet för, som han säger, ”ingen har rätt att straffa ett land bara för att detta vill förändra sina lagar”.

Den 8 maj uppgav Ecuadors finansminister att regeringen även ska säga upp med omedelbar verkan ett ”lagskydd för USA-investeringar i Ecuador”. I Nicaragua och Bolivia har också regeringen beslutat att så snabbt som möjligt säga upp sig som medlemmar i FMI och Världsbanken som får allt svårare att betala sina tusentals välavlönade tjänstemän.

NÅGON HAR FRÅGAT VARFÖR majoriteten av medlemsländerna som ska utgöra Sydbanken inte är medlemmar i ALBA, det Boliviarianska Initiativet för Amerika (Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Kuba)? Frågan är nog en bekräftelse på mångas misstankar, om att Sydbanken kan komma att bli ett ekonomiskt bröst som kommer att ha många ammande bebisar på den privata sidan. Men samma bebisar är inte är beredda att också ge sitt politiska strå till stacken för att en gång för alla förändra det klassamhälle som den latinamerikanska kontinenten utgör i grunden.

Brasilien är ett sådant exempel. In i det sista var frågan om stormakten i Latinamerika skulle bli fullvärdig medlem i Sydbanken. Lulas internationella politiske rådgivare, Marco Aurelio García, uppgav inför mötet på den venezuelanska turistön Isla Margarita den 17 april, att ”vi kommer inte att ansluta oss till projektet för vi gillar inte att äta på tallrikar gjorda för andra” [1].

Men äta på andra tallrikar har inte Lula några problem med, menar Plinio de Arruda Sampaio Júnior, ekonomiprofessor på det statliga universitetet i Campinas i Brasilien.

– Han har ätit ur handen på IMF och de internationella bankerna till och med innan han intog regeringsmakten 2002. Då utfärdade han ”Brevet till Brasiliens folk” där han förband sig att fortsätta den nyliberala modellen. Vad den brasilianska regeringen oroar sig mest för är hur den ska kunna konsolidera sin ”trovärdighet”, såväl nationellt som internationellt, mer än att experimentera med lösningar mot den nyliberala fällan. Därför är Lula mån om att hålla ett tydligt avstånd till den Bolivarianska revolutionen och han hyser också ett stort misstroende mot Evo Morales och Rafael Correa.

Men Lula anklagas dock för att spela med två agendor; en vänsteragenda mot Latinamerika och världen och en agenda av ”ekonomisk kontinuitet”. Plinio de Arruda:

– I verkligheten har Lula bara en agenda; vinna imperialismens förtroende för att fortsätta vara dennes gunstling i Sydamerika. Men det yttre skådespeleriet är också ägnat för interna effekter, framför allt för den stora beundran den Bolivarianska revolutionen har i de folkliga samhällsgrupperna i Brasilien. Därför används Lulas “vänskap” med Chavez för att öka Brasiliens manöverutrymme i sällskap med USA, ett exempel är här den stora etanolaffären mellan USA och Brasilien.

– Hittills har diskussionen i Brasilien kring Sydbanken koncentrerats till de konservativa ekonomerna som är oroliga över Chavez’ diplomatiska offensiv i Latinamerika. Man är livrädd för varje slag av initiativ som kan orsaka återverkningar i de utmärkta förbindelserna mellan Lulas regering och IMF, Världsbanken och USA.

OCH DET ÄR DÄR SOM vattendelaren mellan vänstern och systembevararna går mellan de sex länderna i Sydbanken. Chavez har satsat mycket kraft på att sjösätta Sydbanken som ett folkens alternativ till IMF, BID och Världsbanken. Men bland bedömare av Latinamerika är uppfattningen att Chavez har tvingats backa från det viktiga förslaget om att använda delar av respektive lands bankreserver som kapital i Sydbanken. I denna ska sju miljarder fonderas, medel som ska kunna användas till både statliga som privata projekt, främst kostsamma infrastrukturer. Men det är offentliga anslag från respektive regerings nationalbudget, inte medel ur bankreserven, som ska utgöra den nya bankens kapital. Och Venezuela pytsar bara in 600 miljoner dollar av dessa sju miljarder, vilket kan vara ett utslag för venezuelansk försiktighet och tvivel på den nya banken.

Men för att överhuvudtaget kunna gå vidare i skapandet av Sydbanken föreslog Rafael Correa införandet av en ”Sydfond”, Fondo Monetario del Sur, en underavdelning till Sydbanken. I denna, som vi just nu inte vet hur mycket den ska innehålla, ska medel från bankreserven kunna användas.

– Idén med en Sydfond är att skapa och samla medel som innebär att ge mer säkerhet till nationerna i Syd, sa Correa.

I Sydbanken handlar det också om att skapa en diametralt motsatt filosofi, eller ”en ny världsfinansiell arkitektur”, som Ecuadors president uttryckte sig när han öppnade ministermötet i Quito.

– Hittills har den finansiella logiken bara gynnat det spekulativa kapitalet och har inte lyckats bekämpa fattigdomen, som IMF:s och Världsbankens principer hävdar. Därför tror vi att det nödvändigt att vi skapar våra egna finansinstitutioner med denna nya finanslogik, sa Correa som karaktäriserade IMF:s politik som en katastrof för länderna i tredje världen.


PLINIO ARRUDA ÄR SKEPTISK över framtidsperspektiven för Sydbanken:

– Sydbanken skulle kunna utgöra ett alternativ till de internationella finansorganen om dess resurser används för att finansiera en utvecklingsmodell där ”Målet är Syd”, eller i klartext; villkoren för finansiering av olika projekt är en absolut prioritering av de latinamerikanska folkens uppmärksammade behov av jord, arbete, bostäder och nationell suveränitet. I annat fall kommer banken bara att bli ett instrument som är disponibelt för de stora ekonomiska maktgrupperna i regionen med målet att förstärka deras konkurrens på den internationella arenan.

– Med andra ord; för att Sydbanken ska kunna bli ett verktyg för de latinamerikanska folken, måste dess bildande utgöra en del av en mer allmän process som bryter med imperialismen. Jag ser inte någon som helst möjlighet till förändring av denna spännvidd än ett övervinnande av kapitalismen. Sydbanken bör därför vara en bank för att finansiera en socialistisk ekonomi.

[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm

----------------------

538 tecken

BANCO del SUR:

· Medlemmar: Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay och Venezuela.
· Grundande: 26 juni, 2007 i Venezuela.
· Sydbanken kommer ha ett kapital på sju miljarder dollar som varje regering anslår ur den nationella budgeten.
· Sydfonden, som utgör en underavdelning inom banken, kommer att utgöras av bankreservmedel.
· Sammanlagt har de sex medlemmarna 164 miljarder dollar, att jämföras med de tio miljarder som Världsbanken och BID, Interamerikanska Utvecklingsbanken lånade ut under 2005 till de sex.

Dick Emanuelsson

--------------------------------
4000 tecken
DESSA MÄKTIGA ORGAN STYR VÄRLDEN
De internationella finansinstituten och frihandelsorganisationerna

IMF: INTERNATIONAL MONETARY FOUND, Internationella Valutafonden. IMF bildades samtidigt med Världsbanken vid Bretton Woods-konferensen 1945. IMF:s uppgift är att bevaka att respekten för systemets regler upprätthålls. Kort- och långsiktiga lån ges till behövande länder under villkor som IMF upprättar. Det är detta förfaringssätt som kallas ”politisk utpressning” av många låntagare.

http://www.imf.org/



VB, VÄRLDSBANKEN: Skapad tillsammans med Internationella Återuppbyggnads- och Utvecklingsbanken BIRD och AID, (Agencia Internacional de Desarrollo).

http://www.worldbank.org/

OECD: Bildades 1960 och är efterträdare till OECE (Organización Europea de Cooperación Económica) som bildades 1948. Dess säte är Paris. OECE:s målsättning var att stimulera uppbyggnaden av Europa via USA-hjälpen efter andra världskriget. OECD beskriver sig själv som ett forskningsinstitut, konsultverksamhet, rekommendationer och ett forum för samordning av socialpolitiken för dess 29 medlemsländer i Europa, Nordamerika, Asien och Oceanien.

http://www.oecd.org/

G7/8: Detta ”råd” av världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt ”8”:an och ”släpvagnen” Ryssland) bildades 1975 på initiativ av Frankrike. Ordföranden för EU:s ministerråd deltar på de årliga mötena. Ryssland är sedan 1994 också inbjuden. Det första mötet för G8 genomfördes 1997 i Denver.

http://www.oecd.org/

WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen: WTO bildades 1995 som en mellanstatlig organisation. WTO ersatte GATT. 137 stater var medlemmar i juni 2000. Målsättningen är att överbrygga alla slags former av hinder i världshandeln. Mötet i november 1999 i Seattle gick till historien där medlemsstaterna inte lyckades komma till en gemensam uppfattning och där tiotusentals demonstranter, framför allt från USA:s och andra fackföreningar i världen demonstrerade sitt avståndstagande mot WTO:s politik.

Websida: http://www.wto.org/

MAI: I USA och i Europa, samt med deltagande från sektorer inom WTO, utarbetades det s.k. MAI-avtalet inom en mycket liten och begränsad krets. MAI:s målsättning var och är att eliminera de sista hindren för de multinationella bolagen på en ”fri marknad”. Investeringar och privat egendomsrätt är heliga principer som dock, genom Frankrikes försorg, upptäcktes och förhindrades.

NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko den 1 januari 1994 undertecknades den 12 augusti 1992. Websida: NAFTA är ett frihandelsavtal mellan de tre länderna som begränsats till1 5 år.

http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp

ALCA: På engelska hette det först Free-Trade Agreements in the Americas och förslaget återupptogs av Bill Clinton 1994 vid mötet i Miami, ett förslag som först hade väckts av George Bush, den äldre. Starten för ALCA sattes till 2005 men efter massiva folkliga protester över hela Latinamerika lades det ned, men ersattes av TLC-avtal, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och olika latinamerikanska länder med proamerikanska regeringar.

http://www.ftaa-alca.org/

MERCOSUR, Mercado Común del Sur: På svenska ”Gemensamma Marknaden i Syd. Utgörs av länderna Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina. Mercosur bildades 1991 och målsättningen är att stärka handelsrelationerna mellan medlemsstaterna, framför allt att eliminera tull och andra avgifter.

http://www.mercosur.int/msweb/

CARICOM, Caribbean Community: Den karibiska handelsorganisationen bildades 1973 och ersatte Carifta, Caribbean Free-Trade Association som hade bildats 1965. Säte är Georgetown i Guyana. Medlemsländer är: Barbados, Guyana, Jamaica, Trinidad&Tobago (som var grundarna), Antigua&Barbuda, Bahamas, Belize, Dominikanska Republiken, Grenada, Montserrat, S:t Christopher&Nevis, Sta Lucia, S:t Vincent, Surinam. Målsättningen är ekonomiskt samarbete och samordning av utrikespolitiken, hälsovård, utbildning, kultur, kommunikationer och industri. En tullöverenskommelse slöts i oktober 1992.

http://www.caricom.org/

Dick Emanuelsson