lunes, 19 de marzo de 2007

Ecuador mellan två maktblock


3672 tecken

TEGUCIGALPA / 070319 / I Ecuador ökar konfrontationen varje dag mellan den gamla makteliten och det nya som växer fram efter vänsterekonomen Rafael Correas seger i presidentvalet i slutet av förra året. Oligarkin i landet vägrar acceptera att en ny konstitution utarbetas. En dubbelmakt är på väg.

Parlamentsledamöterna Sylka Sánchez och Gloria Gallardo trodde att deras sista stund var kommen. En folkmassa på drygt 2000 personer var nära att lyncha de två kvinnorna när de tillsammans med tio deputerade från de fyra borgerliga partierna i det ecuadorianska parlamentet skulle överklaga beslutet att suspendera dem under ett år för brott mot landets konstitution. De två flydde desperat till en affär och de 25 minuterna de väntade där var nog de längsta i deras liv. Polisen kom och människorna lugnade sig, men först brändes den luxuösa bilen upp.

Händelsen i samhället Rocafuerte, sydväst om huvudstaden Quito, illustrerar det folkliga ursinne som Ecuadors folk känner mot den gamla makteliten. Varje gång folket har störtat den korrumperade regeringen har samma ekonomiska och politiska elit manipulerat bara för att placera dit en likadan korrumperad politiker. Men med valet av Rafael Correa på presidentposten försvann denna möjlighet.



VALET I HÖSTAS STOD mellan Correa, en ung vänsterekonom som hade vänstern och hela folkrörelsen bakom sig och landets rikaste man, Alvaro Noboa, kallad ”Banankungen”. Denne äger och kontrollerar 115 företag och är god för en (1) miljard dollar och som Bush trodde sig vara ”skickad av Gud för att bli Ecuadors president”. Men han tvingades att bita i det sura äpplet och sammanfattade sitt valnederlag framför en skakad tevereporter: ”Det är Djävulen som har saboterat valet och min seger!”

Chocken var enorm hos den gamla makteliten, bestående av fyra partier som kontrollerar kongressen där de har majoritet. Correa, kallad för ”Chavez kronprins i Ecuador” sa redan på valnatten att han som första beslut skulle utlysa val till en grundlagsstiftande församling med uppgiften att utarbeta en ny grundlag som inkluderar i stället för som nu, exkluderar folket från demokratin.



DET ÄR SAMMA VÄG som Venezuela och Bolivia har gått respektive går. Och precis som i Bolivia har den gamla makteliten i Ecuador slagit bakut. I egenskap av sin majoritet i kongressen avsatte högern ordföranden i den Nationella Valtribunalen för att denne hade beslutat att valen till den konstituerande församlingen ska hållas den 15 april. Alla vet att Correa, som i dag har 70 procent av ecuadorianerna bakom sig, kommer att vinna valet, kanske till och med med kvalificerad majoritet.

Högern, ville ha garantier för att deras platser i kongressen inte skulle rubbas. Men det är just det valet gäller, att få bort dessa korrumperade herrar och damer en gång för alla. Därför avsatte de ordförande i Valtribunalen som i sin tur avsatte de 57 ledamöterna eftersom dessa bröt mot grundlagen.

Rafael Correas valallians, Alianza Pais, ställde inte upp i parlamentsvalen i höstas av två orsaker: För det första är det en relativ ny rörelse som behöver konsolideras under processens gång. För det andra ville den inte beblanda sig med den korrumperade och avskydda kongressen förrän folket har en ny grundlag att falla tillbaka på i ett nytt val. Alla vet att detta kommer att vinnas av Correa, indianrörelse och vänstern.

Mot sig har Correa inte bara haft kongressmajoriteten, utan även, som vanligt, massmedia, näringslivsorganen och alla slags civila fasader för oligarkins Ecuador. Bakom dem återfinns USA-ambassaden. Högern är desperat och anklagar Correa för att krossa demokratin och införa kommunism i Ecuador.

Dick Emanuelsson

Chiquitas blodbesudlade bananer (krönika)

<2234>
Av Dick Emanuelsson *

1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa colombianska bananarbetare. Med bibeln i hand och i sällskap med sina barn och fruar vädjade de till United Fruit Co om en lön att kunna leva på. Svaret blev kallt bly och tusentals döda.

1954 stod bolaget och CIA bakom störtandet av Guatemalas lagliga regering. Och nu, 2007, avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia med 1,7 miljoner dollar.

De utpekas för att i sin hamn i staden Turbo ha lossat och levererat 3000 gevär och fem miljoner kulor 1) till AUC. På utfarten, gömt mellan bananstockarna i Chiquitafartygens lastutrymmen, anklagas det för att ha det exporterat den colombianska maffian AUC:s kokain ut i världen, 2).

Chiquita Brands International (innan 1970 United Fruit&Co) har gått med på att böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten. Företagets cyniska försvar för utbetalningarna till dödsskvadronerna är ”omsorg om de anställdas säkerhet”. Men jag påstår att den verkliga orsaken till betalningarna är att Chiquita, precis som alla mäktiga ekonomiska kretsar, ville ha en ren planhalva, fri från såväl fackföreningar som politisk vänster.

– De fackligt aktiva mördar vi för att de hindrar folk att arbeta, sa Carlos Castaño, högste ledare för AUC, i en intervju 2001 av den franske författaren Bernard Henry Levy 3).

Den ”säkerhet” som Castaño garanterade Chiquita bestod i morden på 800-1000 medlemmar i bananfacket Sintrainagro, mördade de senaste 20 åren. I bananregionen Urabás elva städer vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) sju av de elva borgmästarvalen 1992. Under resten av 1990-talet begravdes över tusen UP-medlemmar, mördade av Castaños AUC i allians med armén.

LO-Tidningen publicerade i sitt första nummer år 2001 ett fem sidor långt reportage om bananarbetarna i Colombia. José Guette, regional ordförande för bananfacket, hade guidat mig under tre dagar på bland annat Chiquitas plantager. Två veckor efter publiceringen mördades han av en förmodad paramilitär.

Jag påstår inte att Chiquita beordrade mordet men jag konstaterade i LO-Tidningen att facket befann sig mitt upp i avtalsförhandlingar med Chiquita. En tillfällighet?

Chiquitas bananer är blodbesudlade.

* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980


1) El Tiempo, 17 mars,

2) El Tiempo, 18 mars,

3) Le Monde och Semana , (15 februari 2002).

Vem vill äta Chiquitas blodbesudlade bananer?




<5799>
Av Dick Emanuelsson *

1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa bananarbetare med familjer i Colombia. 1954 störtade stod det bakom störtandet av Guatemalas regering. Nu avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia.


“Frågan är varför företaget inte överlämnade dessa pengar till de colombianska väpnade styrkorna i stället för de irreguljära grupperna”.

Den som ställer den frågan är Alfonso Gómez Méndez, före detta riksåklagare i Colombia. Och han ställer frågan med anledning att det i onsdags (14 mars) blev definitivt bekräftat att det multinationella USA-bolaget Chiquita Brands (innan 1970 United Fruit Co eller Brands) hade betalat de paramilitära dödskvadronerna AUC i Colombia en summa av 1,7 miljoner dollar, knappt 15 miljoner svenska kronor under åren 1997-2004. För det ska de nu böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten (!)

Företaget anklagas också för att via sin privata hamnanläggning i staden Turbo ha lossat 3.000 automatgevär och fem miljoner kulor till AUC från fartyget Otterlo 1). Det skedde i hamnstaden Turbo, i norra Colombia i bananregionen Urabá år 2001. Denna del av Colombia har AUC kontrollerat det senaste decenniet och använts för deras export av kokain.

I söndags (18 mars) offentliggjordes också uppgifter från en laptop som åklagarna beslagtog från en av de elva nationella paramilitära cheferna, ”Jorge 40”. I den beskrivs detaljerat hur AUC exporterar kokainet via lastfartyg med bananer.

”Enligt våra underrättelserapporter företaget (som användes för dessa transporter) heter Chiquita”, säger åklagarnas rapport ordagrant 2).

Halshuggarna

För alla som följt utvecklingen de senaste 30 åren i Colombia är det ingen överraskning att avslöjanden som Chiquita poppar upp förr eller senare. Chiquita erkänner nu att de betalade 1,7 miljoner dollar till de paramilitärerna i bananregionerna Ciénaga och Urabá. Det är psykopatiska mördare organiserade i grupper som kallas ”Mochacabezas”, halshuggarna, som får mördarna i Al Pacinos ”Scarface” att framstå som duvor.

Halshuggarna kunde anlända till en bananplantage, dra ut hela familjen och mitt i byn placera männen med ansiktet mot jorden, anklaga dem för att stödja gerillan och därefter halshugga dem med macheter. Därefter följde den klassiska ritualen att spela fotboll med det avhuggna huvudet eller utöva prickskytte på det.

Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett cyniskt uttalande och är en förolämpning mot offren och deras anhöriga som blev halshuggna Chiquitas betalningsmottagare om de via sin fackförening vågade ställa krav på högre löner eller bättre arbetsförhållanden. Precis som 1928.

LO-Tidningens reportage

I slutet av december 2000 gjorde jag ett fem sidor långt reportage för LO-Tidningen. Under tre dagar talade jag med bananarbetare och besökte olika byar runt om länet där Garcia Marquez hämtade inspiration från sin nobelprisbelönta roman ”Hundra år av ensamhet”, regionen Ciénaga. När 3000 bananarbetare med familjer 1928 samlades och med bibeln i hand vädjade till det multinationella United Fruit Co om en lön att kunna leva på, gavs ingen pardon. Den konservative guvernören gav order om ”eld”. Berg av lik av barn, gamlingar och bananarbetare blev resultatet. Då hade varken gerilla eller kommunistparti bildats som regimen kunde skylla på, än mindre ett ”kallt krig”. Först 1988, 60 år efter blodbadet, gjordes de första ansatserna att bilda en fackförening för bananarbetare i Ciénaga som dock också det dränktes i blod av det ”smutsiga krigets aktörer”.

Två veckor efter att LO-Tidningen publicerade det omfattande reportaget i första numret 2001 mördades José Guette, den regionale ordförande för bananfacket som befann sig i avtalsförhandlingar med Chiquita. Guette hade under tre dagar väglett och presenterat mig för de olika personer och arbetare jag intervjuade på bananplantagerna. En av dessa plantager var just Chiquitas. Arbetarna var tysta, de vågade inte säga mer än att ”allt är väl som det ska vara”. När vi lämnade plantagen varnades vi av en arbetare som sa att vi måste ta en annan väg för att köra tillbaka till Ciénaga för paramilitärerna väntade på oss en kilometer längre bort.

Alla visste var paramilitärerna härbärgerade och vem som finansierade dem. Jag kan inte bevisa att Chiquita gav sina betalningsmottagare order om att mörda Guette och alla andra fackföreningsledare och aktiva i Ciénaga, men USA:s förre ambassadör i Colombia under denna tid, Myles Frechette, misstänker att det finns fler än en ”ful bov” bland de multinationella bolagen som opererar i Colombia:

– Jag har alltid misstänkt att det finns fler bolag, inte bara amerikanska, som har gjort detsamma. Fler än en ful bov kan komma att avslöjas 3).

En fysiskt utrotad vänster

I bananregionen Urabá i norra Colombia, vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som över tusen av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” opererade tillsammans och anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia. Under denna våldsamma tidsperiod var Alvaro Uribe länet Antioquias guvernör. I dag är han president i Colombia och utpekad av folkrörelsen för att vara para-militärens, landägarnas och storföretagens representant.

Redan 2003 fick USA:s Justitiedepartement nys om att Chiquita betalade de terroristförklarade paramilitärerna i Colombia. Trots det fortsatte Chiquita att betala månatliga summor till AUC, som anklagas för att under den senaste 15-årsperioden ha mördat minst 600 medlemmar av bananfacket i Urabá och Ciénaga.

Chiquita har alltid varit aggressiv mot alla de personer eller journalister som ifrågasatt eller grävt i deras förehavanden. Så också i januari 2001 efter reportaget i LO-Tidningen. I dag står det klart att Chiquita lejde de män som med machetes och motorsågar dränkte Colombias bananer med blod från de som skördade dessa.

Frågan är vem som vill konsumera Chiquitas bananer?

* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980
Bildtext ovan: Bananarbetare i Cienaga visar reportaget som denne reporter gjorde för Livsemedelsarbetarförbundets tidning Mål&Medel 1991 i regionen Cienaga. Styrelsen för det nybildade facket som guidade mig runt mördades precis som deras föregångare i blodbadet 1928, på order av Chiquita som då hette United Fruit Co.

1) El Tiempo, 17 mars,

2) El Tiempo, 18 mars,

3) Radiostationen RCN, 17 mars, ”Caso "Chiquita Brands" genera aguda controversia”
http://www.rcn.com.co/noticia.php3?nt=18479