Oppositionen allt mer desperat: “Välj Gud, rösta Nej”!
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 090114 / På söndag den 25 januari folkomröstar Bolivia om en ny författning. Alla opinionsundersökningar pekar på att vänsterregeringen Evo Morales kommer att registrera en ny stor valseger. En desperat högeropposition tar Gud till hjälp med påståendet att Gud skulle rösta nej mot författningsförslaget.
Vad som står på spel är hur och vem som ska styra Bolivia, ett av de fattigaste länderna i Latinamerika. Vänsterregeringen har in i det sista försökt att få till stånd en så bred uppgörelse som möjligt och gjorde stora eftergifter till den politiska högern i Bolivias kongress. Men trots att oppositionen i slutet av oktober sa att den nu var nöjd efter ett hundratal förändringar av de drygt 400 artiklarna som utgör förslaget till den nya författningen, vände högern snabbt på klacken och går nu ut och uppmanar bolivianerna att rösta nej på söndag.
Hundratal stats- och militärkupper
I likhet med övriga Latinamerika är det i Bolivia en politisk och ekonomisk elit, oligarkin, som historiskt sett har skött statsrodret. Den har backats upp av Vita huset och Pentagon som ansvarat för att utbilda de latinamerikanska officerarna på krigsakademin ”School of America”. På så sätt har militären, som yttersta garant, hjärntvättad i antikommunism och teorin om den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, kunnat genomföra ett hundratal statskupper och störtat lika många regeringar i Bolivia som velat gå sin egen väg, uppburna och valda av sin egen befolkning. I februari 2008 informerade president Evo Morales Vita huset att bolivianska militärer inte längre skulle infinna sig längre i skolsalarna där USA:s militära rådgivare via manualer har lärt ut sofistikerad tortyr av ”Den Inre fienden”.
Det är mot denna korrumperade modell, där oligarkin privatiserade och mer eller mindre skänkte bort landets stora naturresurser som gas, olja och metaller, främst tenn, zink och guld i mitten av 1980-talet till de transnationella bolagen, som bolivianerna i december 2005 valde den unge kokabladsodlande bondeledaren från aymaraindianerna till sin president. Den vita rasistiska överklassen, som tidigare styrt Bolivia som sin egen egendom, chockades. Hur skulle det bli möjligt att låta sig regeras av en ”smutsig indian med bara folkskola i ryggen”, som de sa?
Grundläggande strukturella reformer
– Vänsterregeringen Morales har genomfört en rad grundläggande strukturella reformer, säger Luis Gomez, mexikansk reporter som bevakat Bolivia de senaste tolv åren.
Han menar att statens övertagande av gas- och oljefälten från de transnationella bolagen, som till exempel spanska Repsol, har varit avgörande för att utveckla Bolivia. På så sätt har regeringen kunnat reglera skatteuttaget från dessa multinationella giganter som för första gången i Bolivias historia har inneburit ett överskott i statens finanser.
Stora satsningar har därför kunnat genomföras inom utbildningen. Där har det kubanska utbildningsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, inneburit att Bolivia i dag är det tredje landet på den amerikanska kontinenten som deklarerats fritt från analfabetism av UNESCO. Satsningar har också genomförts inom hälsovården med stöd av Kuba och Venezuela och de fattigaste skolbarnen och landets pensionärer har för första gången fått blygsamma barnbidrag respektive pensioner, reformer som högern har motsatt sig med våldsamma medel.
USA-ambassadens konspiration
Dessa strukturella förändringar ökade aktiviteten på den amerikanska ambassaden i La Paz efter 2007. Bush utsåg Philip Goldberg, med förflutet från Jugoslavien där han var aktiv i splittringen av landet, att ta över arbetet på ambassaden i La Paz.
– Goldberg inledde omedelbart kontakter med en rad organisationer och personer som var och är motståndare till vänsterregeringen, säger Gomez. Det är svårt att uppskatta hur många miljoner dollar som USA har finansierat högeroppositionen i Bolivia med. Men aktiviteterna följer samma mönster som i Venezuela och Nicaragua, tillägger den mexikanske reportern.
Antonio Peredo stred tillsammans med Che Guevara i gerillan som 1967 försökte ta över Bolivia. Men han bytte ut geväret och deltog tillsammans med Evo Morales i bildandet av MAS, Rörelsen för Socialism i mitten av 1990-talet. I dag är han senator för MAS och en av de mest tongivande i försvaret av den nya författningen.
– Den nya grundlagen slår fast ett antal rättigheter i sin helhet som rätten till liv, arbete, hälsa, utbildning och bostad som de grundläggande rättigheterna. Dessa rättigheter finns även i rådande författning men dessa har i alla tider varit ointagliga för majoriteten av befolkningen. Förklaringen har varit att det inte funnits ekonomiska resurser. Därför har denna regering sagt att vi måste skapa villkor för att alla bolivianer ska ha rätt till att åtnjuta dessa rättigheter, att de aldrig mer ska finnas arbetslösa, undernärda, analfabeter eller människor utan socialt skydd.
Bönekampanjen för ett NEJ
I dagarna överlämnade president Evo Morales sin årliga rapport om tillståndet i republiken och saldot av regeringens arbete under 2008. I denna framgår det att hans och regeringens popularitet är baserad på de stora ekonomiska och sociala framgångar som avspeglas i förbättrade levnadsförhållanden för bolivianerna. Oppositionen har begripit detta och därför riktat in sin Nej-kampanj på att försöka skrämma det troende bolivianska folket med ”ateistspöket”.
– Kampanjen kan liknas vid den på 1960-talet som hävdade att ”kommunister äter barn”, säger Luis Gomez och skrattar.
I början av januari genomfördes en ”Bönekampanj” med sin udd riktad mot det nya författningsförslaget. Kostsamma annonser i TV och radio påstår att om Gud skulle rösta den 25:e januari så skulle han rösta nej, eftersom regeringen är ateister och ogudaktiga.
De fyra länsprefekterna, som har genomfört våldsamma aktioner för att störta regeringen Morales, bland dem en massaker på ett 30-tal bönder i länet Pando den 10 september förra året, ett blodbad som regeringen ansåg hade USA-ambassaden som intellektuell ansvarig och vilket ledde till att Goldberg utvisades, samlades den 7 januari i den katolska katedralen i staden Sucre till en ”Bönekampanj” med mottot: ”Försvara din tro”, riktad mot författningsförslaget. Sucres ärkebiskop Jesus Perez stod som värd och fick utstå en hård kritik från regeringen men även från en rad präster på basnivå.
“Välj Gud, Rösta Nej”
– De ber för ett NEJ i kyrkorna. De anklagar dem som försvarar JA-sidan för att vara ateister och demoner. De skriker om att tron är i fara om förslaget till ny konstitution antas. Varje argument tas fram för att motsätta sig förändringar. Men det är inget nytt. Så gjorde de i Chile mot president Salvador Allende. Även i Nicaragua, där de attackerade Sandinisterna. 1952 ropade de på ”Kung Kristus” på La Paz’ gator för att fördöma den Nationella Revolutionen, säger Antonio Peredo och avvisar talet om att den nya författningen skulle stå i motsättning till religionsfriheten.
Och det är uppenbart att den reaktionära katolska kyrkans ledning, som historiskt sett alltid har uppträtt på oligarkins sida, har gjort en missbedömning för kritiken har rasat mot ”bönekampanjen” för ett NO. Biskopsrådets generalsekreterare, kardinal Jesus Juarez, tvingades gå ut och förklara att kyrkan som institution inte hade något med bönekampanjen att göra, även om han försvarade den:
– Bönekampanjen var inte programmerad eller understödd av katolska kyrkan. Det handlade bara om en bön för landets enhet, för dess myndigheter och Bolivias folk, sa Juarez som omedelbart angreps av Gustavo Torrico, parlamentsledamot för MAS som menade att katolska kyrkan har förlorat sitt anseende och i stället för att bedriva politik, borde den ägna sig åt det den är till för:
– Prästerna tillåter att man utnyttjar Gudaikonen via en slogan i TV i vilken det påstås: “Välj Gud, Rösta Nej”! Jag anser att kyrkan agerar på ett irrationellt sätt.
Kraftig majoritet för JA
Det är med den bakgrunden som bolivianerna går till valurnorna på söndag för att ta ställning till om de ska ersätta den nuvarande grundlagen, som har varit en garanti för överklassens maktställning. Eller om Bolivia, som president Evo Morales och MAS hävdar, ska ta det första steget mot att bryta de koloniala bojor som binder Bolivia till en utlevad politisk modell och i stället införa en författning som stimulerar landets utveckling och skapar grundläggande politiska, ekonomiska och sociala rättigheter för ett folk som misshandlats under sekel.
– Det råder ingen tvekan. Den nya författningen kommer att få minst två tredjedelars majoritet, säger en Luis Gomez, som har svårt att dölja på vilken sida han står.
Mostrando entradas con la etiqueta kyrka. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta kyrka. Mostrar todas las entradas
viernes, 13 de febrero de 2009
viernes, 30 de marzo de 2007
Guds Rike är inte ett verk av några ”utomjordningar”, det är här och i dag!
10 416 tecken
Intervju med Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna
Intervju med Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna
USA:s blockad mot Kuba har inte bara drabbat den karibiska ön ekonomiskt. Det hundraåriga utbytet mellan baptistförsamlingarna i USA och Kuba har helt upphört efter att Vita huset bötfällt fyra församlingar i USA med 32 000 dollar. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har träffat pastor Raul Suarez, chef för Martin Luther King-centret i Havanna.
* * *
HAVANNA / – Vi, Kristus följeslagare, stöder alla rörelser som verkar för att förbättra livet. Därför stöder vi den kubanska revolutionen, säger den lille mannen vid presidiet med den starka imponerande rösten.
Det är Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna som talar inför 1500 kubanska och utländska ekonomer från hela världen. De har samlats i Havanna för att diskutera och utbyta erfarenheter om möjligheterna att skapa en bättre värld som inkluderar i stället för som i dag, exkluderar människorna.
Suarez dundrar mot USA:s blockad som han kallar ”kriminell” för den förvägrar hans land att inköpa mediciner för sina cancersjuka barn och fortsätta sitt hundraåriga utbyte mellan ekumeniska församlingar i USA och på Kuba.
Men han är framför allt kritisk mot den globalisering som inleddes 1990 i och med Berlinmurens fall. Då startade Världsbankens och IMF:s nyliberala modell som ”utsatte folken för en brutal kapitalism med målsättningen att koncentrera allt mer rikedomar i färre händer samtidigt som fattigdomen och misären globaliserades”, som han säger.
”Neutralisera” motståndet
Efter hans inledning, som mottogs med starka applåder, fick jag ett samtal med den kubanska baptistpastorn som av Vita huset betraktas som mer revolutionär än religiös. Kanske det beror på de starka band han har knutit med ekumeniska församlingar i USA som också har besökt Kuba vid flera tillfällen. Som förra året, då fyra USA-församlingar övernattade på ett församlingshem i staden Varadero, Kubas turistcentrum, bötfälldes av de amerikanska myndigheterna med 32.000 dollar. Motivet hos skattemyndigheterna i USA var att de fyra församlingarna från olika delar av USA härbärgerades på hotell. På så sätt ”stärkte de den kubanska statskassan”. En helt absurd inställning men som väl speglar USA:s långa blockad av Kuba som varje år nästan enhälligt fördöms av FN:s Generalförsamling.
Bland de främsta försvararna av den nyliberala modellen finns, hävdar Raul Suarez, nykonservativa religiösa krafter i allians med den politiska högerextremismen i den nuvarande Bushadministrationen. När modellen framstår som synnerligen brutal och möter motstånd bland folken i Latinamerika, träder dessa högerreligiösa krafter in på scenen för att ”passivisera” och ”neutralisera” motståndet, säger Suarez.
Befrielseteologin som huvudfiende
– Denna högerextrema religiösa strömning i USA, som har sitt ursprung i början av 1900-talet, förenade sig med det republikanska partiets olika program som Santa Fe I och II 1). I dessa dokument, som delvis utarbetats av Rockefellergruppen, utpekas Befrielseteologin som en av huvudfienderna för USA:s intressen i världen. Den religiösa högerextremismen ser inte bara Befrielseteologin som en fiende, den har inlett ett veritabelt krig mot alla former för Befrielsekyrkans arbete; från församlingarna på basnivå där våra systrar och bröder som tog Kristus evangelium på allvar om att tjäna de fattiga och egendomslösa blev offer för denna politik från USA.
Men även en annan strömning och kraft, som borde ha haft större förståelse för Befrielsekyrkans verksamhet, anslöt sig till USA-politiken, menar Suarez.
– Jag tänker på Vatikanen som brännmärkte och bidrog till försvagningen av denna evangeliska kristna rörelse där katoliker och protestanter förenades för att stödja de fattiga i världen.
Det amerikanska evangeliet på export
– Mot den mäktiga rörelse som har uppstått i världen för en bättre, mer mänsklig och jämlik och rättvis värld har de högerextrema religiösa krafterna i USA börjat vad de kallar för ”exporten av det amerikanska evangeliet”. Det är till sin form och sitt innehåll grym, antikristlig och antievangelisk och använder sig av den traditionella historiska Pingströrelsen men som inte har något som helst gemensamt med dessa nya rörelser. Vad de gör är att de exporterar en nyreligiositet som alenierar och ideologiskt raserar de fattigas kamp för sina rättigheter.
Den kubanske pastorn säger att det gemensamma i de regioner där den nyliberala modellen har påtvingats människorna och där fattigdomen och misären har blivit extrem i Latinamerika, där växer också denna nykonservativa högerextrema religiösa strömning kraftigt. De lyckades också, menar Suarez, slå sönder den enighet som existerade inom den protestantiska evangeliska rörelsen.
Reaktionär lära
– USA-missionärerna lärde mig att de kristna inte ska delta i politik, att kyrkan ska vara opolitisk. Men den kubanska revolutionen lärde mig att denna ”opolitiska lära” var den sämsta formen att göra politik för den innebär en avväpning och passivisering av människorna som uppmanas att sänka i stället för att höja garden, avstå från att delta och göra saker för vårt folk, att lösningen på våra folks problem kommer från ovan, att ”Gud är en slags magisk Mandrake” ** som när han har tid och lust kommer att förändra allt till det bättre. Därför behöver vi inte göra någonting. Allt detta skapade en reaktionär mentalitet.
Raul Suarez menar de kristna visst måste delta i politiken:
– Som kristen, kuban och pastor har jag känt ett behov av att integrera mig och aktivt delta i det ekumeniska kapitlet på Kuba. Bland den ekumeniska internationella rörelsen återfinns 70 kubaner på ledande poster som också deltar i ”Rörelsen till försvar av mänskligheten” ***, bröder och systrar som blivit medvetna om vikten av att skapa jämlikhet, solidaritet med kristna sociala, politiska och etiska värden i evangeliet. Kristus historiska projekt är Guds Rike och är inte ett verk av några ”utomjordningar” som talar om att skapa Gud rike i morgon utan det är här och i dag!
För att materialisera och konkretisera dessa stora ord säger Suarez att uppmärksamheten måste riktas mot kapitalismen, det ekonomiska system som orsakar ”denna armé av människor som lever i misär i världen”. Det står i motsättning till Guds vilja”.
– Jag brukar säga att jag tackar Gud för tre saker: Min sociala hemvist, att ha fötts i ett fattigt hem har för mig varit en välsignelse. För det andra, det var när Jesus Kristus dök upp i mitt liv och som en kallelse förändrade mitt liv helt och hållet. Men jag brukar alltid tillägga, som en hyllning till sanningen, att den kubanska revolutionen är det mest kristna och det mest pastorala för den hjälpte mig att förstå mitt folk och ägna mig helt och hållet till mitt folk.
”Plan Bush”
Men hur ser han då på framtiden? Från Vita huset och State Departement kommer det hotfulla signaler om att när Fidel Castro går bort kommer Vita huset att kräva, inte bara en regeringsförändring, utan ett helt annat politiskt och ekonomiskt system i den nation som stått emot och överlevt den längsta blockaden i den moderna historien.
”Plan Bush” som offentliggjordes 2004 är en plan för USA:s återannektering av Kuba. På 454 sidor beskrivs detaljerat hur utbildning, hälsovård och andra offentliga samhällstjänster ska privatiseras. För kubanen som till 85 procent äger sin bostad och inte betalar hyra, som kanske är den mest utbildade och mest friska personen på den amerikanska kontinenten, var Plan Bush en påminnelse om att ”Örnen i Norr” inte har gett upp planerna på att återigen styra ön och förvandla den till en ”Bordell- och kasinoekonomi”, som den var innan 1959. Då var maffian och USA-ambassadören de starka männen i Havanna.
I juli 2006 fick Bushplanen ett hemligt tillägg som alla utgår ifrån handlar om en militär invasion av Kuba. Detta ses som ett sista alternativ för Vita huset eftersom ”upproret på Kuba” lyser med sin frånvaro.
Men hur påverkar denna plan utbytet mellan de religiösa samfunden på Kuba och USA, frågar jag pastor Suarez.
Hundra år av utbyte
– Plan Bush och den allt mer restriktiva blockaden har i praktiken stoppat det historiska utbytet som pågått i nästan 100 år. Förra året besökte fyra baptistsamfund Kuba och när de återvände bötfälldes med 32 000 dollar. För en tid sedan fick jag besked från ett annat samfund som skulle komma, men de fick nej. De hade tidigare fått visum för att besöka Kuba men när detta skulle förlängas vägrades de. Plan Bush har inneburit en spik i kistan i våra historiska förbindelser mellan Kuba-USA.
Men pastor Raul Suarez säger, med glimten i ögat, att de kringgår blockaden som förhindrar fysiska kontakter mellan människorna genom att träffas i tredje land, till exempel Jamaica.
– Det handlar om att träffas mellan bröder för att utbyta idéer om hur vi ska bekämpa denna fördärvliga politik från republikanerna och Bush.
Är det samma svar när Ni söker visum för att besöka Era systrar och bröder i USA?
– Jag får massor av inbjudningar från USA men jag har slutat att söka visum på USA:s intressekontor i Havanna för svaret är det samma varje gång; ”Nej”! Den senaste gången stödde och krävde 14 kongressledamöter i USA att migrationsmyndigheterna i USA skulle ge mig visum. Men svaret från State Departement var: ”Er närvaro i USA står i motsättning till USA:s folks intresse.”
Berättar denne intressante man som alltså betraktas som en presumtiv ”säkerhetsrisk” som USA:s troende ska hållas på avstånd ifrån. I samma land dundrar den högerextreme pastorn Pat Robertson. Med 50 miljoner tevetittare varje kväll i hundra olika länder, att Bush borde sätta en professionell mördare på att ta livet av Venezuelas president Hugo Chavez.
Vad var det han sa, Bush, att han var ”skickad av Gud”?
Dick Emanuelsson
1) Santa Fe I och II: Är utrikespolitiska dokument som utarbetats av republikanska utrikespolitiska experter med många års erfarenheter i State Departement.
2) ”Mandrake”: I Latinamerika betyder att man gör det bakom ryggen eller under bordet, i det fördolda.
3) Rörelsen till försvar av mänskligheten”: Är en löslig sammanslutning av intellektuella och personligheter från hela världen som via internet och olika konferenser, samlas för att utbyta erfarenheter om vikten av att krigen i världen bör stoppas och skapa en ekonomisk modell som inkluderar i stället för att exkludera människorna.
Bildtexter:
KUBA/PERSON: Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna. FOTO: DICK EMANUELSSON
* * *
HAVANNA / – Vi, Kristus följeslagare, stöder alla rörelser som verkar för att förbättra livet. Därför stöder vi den kubanska revolutionen, säger den lille mannen vid presidiet med den starka imponerande rösten.
Det är Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna som talar inför 1500 kubanska och utländska ekonomer från hela världen. De har samlats i Havanna för att diskutera och utbyta erfarenheter om möjligheterna att skapa en bättre värld som inkluderar i stället för som i dag, exkluderar människorna.
Suarez dundrar mot USA:s blockad som han kallar ”kriminell” för den förvägrar hans land att inköpa mediciner för sina cancersjuka barn och fortsätta sitt hundraåriga utbyte mellan ekumeniska församlingar i USA och på Kuba.
Men han är framför allt kritisk mot den globalisering som inleddes 1990 i och med Berlinmurens fall. Då startade Världsbankens och IMF:s nyliberala modell som ”utsatte folken för en brutal kapitalism med målsättningen att koncentrera allt mer rikedomar i färre händer samtidigt som fattigdomen och misären globaliserades”, som han säger.
”Neutralisera” motståndet
Efter hans inledning, som mottogs med starka applåder, fick jag ett samtal med den kubanska baptistpastorn som av Vita huset betraktas som mer revolutionär än religiös. Kanske det beror på de starka band han har knutit med ekumeniska församlingar i USA som också har besökt Kuba vid flera tillfällen. Som förra året, då fyra USA-församlingar övernattade på ett församlingshem i staden Varadero, Kubas turistcentrum, bötfälldes av de amerikanska myndigheterna med 32.000 dollar. Motivet hos skattemyndigheterna i USA var att de fyra församlingarna från olika delar av USA härbärgerades på hotell. På så sätt ”stärkte de den kubanska statskassan”. En helt absurd inställning men som väl speglar USA:s långa blockad av Kuba som varje år nästan enhälligt fördöms av FN:s Generalförsamling.
Bland de främsta försvararna av den nyliberala modellen finns, hävdar Raul Suarez, nykonservativa religiösa krafter i allians med den politiska högerextremismen i den nuvarande Bushadministrationen. När modellen framstår som synnerligen brutal och möter motstånd bland folken i Latinamerika, träder dessa högerreligiösa krafter in på scenen för att ”passivisera” och ”neutralisera” motståndet, säger Suarez.
Befrielseteologin som huvudfiende
– Denna högerextrema religiösa strömning i USA, som har sitt ursprung i början av 1900-talet, förenade sig med det republikanska partiets olika program som Santa Fe I och II 1). I dessa dokument, som delvis utarbetats av Rockefellergruppen, utpekas Befrielseteologin som en av huvudfienderna för USA:s intressen i världen. Den religiösa högerextremismen ser inte bara Befrielseteologin som en fiende, den har inlett ett veritabelt krig mot alla former för Befrielsekyrkans arbete; från församlingarna på basnivå där våra systrar och bröder som tog Kristus evangelium på allvar om att tjäna de fattiga och egendomslösa blev offer för denna politik från USA.
Men även en annan strömning och kraft, som borde ha haft större förståelse för Befrielsekyrkans verksamhet, anslöt sig till USA-politiken, menar Suarez.
– Jag tänker på Vatikanen som brännmärkte och bidrog till försvagningen av denna evangeliska kristna rörelse där katoliker och protestanter förenades för att stödja de fattiga i världen.
Det amerikanska evangeliet på export
– Mot den mäktiga rörelse som har uppstått i världen för en bättre, mer mänsklig och jämlik och rättvis värld har de högerextrema religiösa krafterna i USA börjat vad de kallar för ”exporten av det amerikanska evangeliet”. Det är till sin form och sitt innehåll grym, antikristlig och antievangelisk och använder sig av den traditionella historiska Pingströrelsen men som inte har något som helst gemensamt med dessa nya rörelser. Vad de gör är att de exporterar en nyreligiositet som alenierar och ideologiskt raserar de fattigas kamp för sina rättigheter.
Den kubanske pastorn säger att det gemensamma i de regioner där den nyliberala modellen har påtvingats människorna och där fattigdomen och misären har blivit extrem i Latinamerika, där växer också denna nykonservativa högerextrema religiösa strömning kraftigt. De lyckades också, menar Suarez, slå sönder den enighet som existerade inom den protestantiska evangeliska rörelsen.
Reaktionär lära
– USA-missionärerna lärde mig att de kristna inte ska delta i politik, att kyrkan ska vara opolitisk. Men den kubanska revolutionen lärde mig att denna ”opolitiska lära” var den sämsta formen att göra politik för den innebär en avväpning och passivisering av människorna som uppmanas att sänka i stället för att höja garden, avstå från att delta och göra saker för vårt folk, att lösningen på våra folks problem kommer från ovan, att ”Gud är en slags magisk Mandrake” ** som när han har tid och lust kommer att förändra allt till det bättre. Därför behöver vi inte göra någonting. Allt detta skapade en reaktionär mentalitet.
Raul Suarez menar de kristna visst måste delta i politiken:
– Som kristen, kuban och pastor har jag känt ett behov av att integrera mig och aktivt delta i det ekumeniska kapitlet på Kuba. Bland den ekumeniska internationella rörelsen återfinns 70 kubaner på ledande poster som också deltar i ”Rörelsen till försvar av mänskligheten” ***, bröder och systrar som blivit medvetna om vikten av att skapa jämlikhet, solidaritet med kristna sociala, politiska och etiska värden i evangeliet. Kristus historiska projekt är Guds Rike och är inte ett verk av några ”utomjordningar” som talar om att skapa Gud rike i morgon utan det är här och i dag!
För att materialisera och konkretisera dessa stora ord säger Suarez att uppmärksamheten måste riktas mot kapitalismen, det ekonomiska system som orsakar ”denna armé av människor som lever i misär i världen”. Det står i motsättning till Guds vilja”.
– Jag brukar säga att jag tackar Gud för tre saker: Min sociala hemvist, att ha fötts i ett fattigt hem har för mig varit en välsignelse. För det andra, det var när Jesus Kristus dök upp i mitt liv och som en kallelse förändrade mitt liv helt och hållet. Men jag brukar alltid tillägga, som en hyllning till sanningen, att den kubanska revolutionen är det mest kristna och det mest pastorala för den hjälpte mig att förstå mitt folk och ägna mig helt och hållet till mitt folk.
”Plan Bush”
Men hur ser han då på framtiden? Från Vita huset och State Departement kommer det hotfulla signaler om att när Fidel Castro går bort kommer Vita huset att kräva, inte bara en regeringsförändring, utan ett helt annat politiskt och ekonomiskt system i den nation som stått emot och överlevt den längsta blockaden i den moderna historien.
”Plan Bush” som offentliggjordes 2004 är en plan för USA:s återannektering av Kuba. På 454 sidor beskrivs detaljerat hur utbildning, hälsovård och andra offentliga samhällstjänster ska privatiseras. För kubanen som till 85 procent äger sin bostad och inte betalar hyra, som kanske är den mest utbildade och mest friska personen på den amerikanska kontinenten, var Plan Bush en påminnelse om att ”Örnen i Norr” inte har gett upp planerna på att återigen styra ön och förvandla den till en ”Bordell- och kasinoekonomi”, som den var innan 1959. Då var maffian och USA-ambassadören de starka männen i Havanna.
I juli 2006 fick Bushplanen ett hemligt tillägg som alla utgår ifrån handlar om en militär invasion av Kuba. Detta ses som ett sista alternativ för Vita huset eftersom ”upproret på Kuba” lyser med sin frånvaro.
Men hur påverkar denna plan utbytet mellan de religiösa samfunden på Kuba och USA, frågar jag pastor Suarez.
Hundra år av utbyte
– Plan Bush och den allt mer restriktiva blockaden har i praktiken stoppat det historiska utbytet som pågått i nästan 100 år. Förra året besökte fyra baptistsamfund Kuba och när de återvände bötfälldes med 32 000 dollar. För en tid sedan fick jag besked från ett annat samfund som skulle komma, men de fick nej. De hade tidigare fått visum för att besöka Kuba men när detta skulle förlängas vägrades de. Plan Bush har inneburit en spik i kistan i våra historiska förbindelser mellan Kuba-USA.
Men pastor Raul Suarez säger, med glimten i ögat, att de kringgår blockaden som förhindrar fysiska kontakter mellan människorna genom att träffas i tredje land, till exempel Jamaica.
– Det handlar om att träffas mellan bröder för att utbyta idéer om hur vi ska bekämpa denna fördärvliga politik från republikanerna och Bush.
Är det samma svar när Ni söker visum för att besöka Era systrar och bröder i USA?
– Jag får massor av inbjudningar från USA men jag har slutat att söka visum på USA:s intressekontor i Havanna för svaret är det samma varje gång; ”Nej”! Den senaste gången stödde och krävde 14 kongressledamöter i USA att migrationsmyndigheterna i USA skulle ge mig visum. Men svaret från State Departement var: ”Er närvaro i USA står i motsättning till USA:s folks intresse.”
Berättar denne intressante man som alltså betraktas som en presumtiv ”säkerhetsrisk” som USA:s troende ska hållas på avstånd ifrån. I samma land dundrar den högerextreme pastorn Pat Robertson. Med 50 miljoner tevetittare varje kväll i hundra olika länder, att Bush borde sätta en professionell mördare på att ta livet av Venezuelas president Hugo Chavez.
Vad var det han sa, Bush, att han var ”skickad av Gud”?
Dick Emanuelsson
1) Santa Fe I och II: Är utrikespolitiska dokument som utarbetats av republikanska utrikespolitiska experter med många års erfarenheter i State Departement.
2) ”Mandrake”: I Latinamerika betyder att man gör det bakom ryggen eller under bordet, i det fördolda.
3) Rörelsen till försvar av mänskligheten”: Är en löslig sammanslutning av intellektuella och personligheter från hela världen som via internet och olika konferenser, samlas för att utbyta erfarenheter om vikten av att krigen i världen bör stoppas och skapa en ekonomisk modell som inkluderar i stället för att exkludera människorna.
Bildtexter:
KUBA/PERSON: Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna. FOTO: DICK EMANUELSSON
jueves, 22 de marzo de 2007
Brasilien ger gerillaprästen “Camilo” flyktingstatus och vägrar lämna ut honom till Colombia
<3238>
Ett stort politisk nederlag för Uribe
TEGUCIGALPA / 070322 / “ El Cura Camilo”, eller 'Oliverio Medina' som han kallades i Brasilien de senaste tio åren, kommer inte att utlämnas till Colombia beslutade Högsta domstolen i Brasilien igår onsdag.
Den 60-årige katolske prästen greps i augusti 2005 på begäran av Colombias president Alvaro Uribe. Denne ville se Camilo utlämnad och ställd inför rätta, anklagad för att ha lett en gerillaattack 1991 mot en militärförläggning som åsamkade armén stora förluster.
Anklagelsen var absurd eftersom prästen bara hade politiska uppgifter inom gerillan och inte ens var beväpnad, en uppgift han berättade för mig när jag intervjuade honom 1998 i djungeln i södra Colombia.
Camilo tillhör FARC-gerillans internationella kommission och som medlem av denna representerade han FARC i Brasilien där han ofta föreläste på universitet och hos folkrörelsen, med den speciella skärpa och ideologiska klarhet han representerar.
Efter terroristhändelserna 11 september, 2001 i USA gick USA på offensiv för att terroristförklara allt progressivt i världen. Men FARC blev redan 1996 terroristförklarat av USA-administrationen men Bogota utövade starka påtryckningar med hjälp av USA för att även EU skulle införliva FARC-gerillan som en terroristorganisation.
Men inte bara EU. När Uribe valdes till president blev en av hans uppgifter att isolera den colombianska vänstergerillan i världen. Grannländerna utsattes för ständiga påtryckningar för att de skulle stänga alla informationskontor och utlämna eventuella gerillarepresentanter.
Ecuador, Brasilien och Venezuela stod särskilt i fokus för Uribe med tanke på deras långa gränser mot Colombia. Vid sidan av kravet på att gripa och utlämna gerillarepresentanter krävde Uribe att grannländerna skulle militarisera sin gränser och operera tillsammans med den colombianska militären mot gerillan, ett krav som skulle innebär att inbördeskriget i Colombia expanderade ut över landets gränser, ett strategiskt mål för Pentagon som då skulle få ett mycket större operationsområde i Latinamerikas mest naturresursrika område, AMAZONAS.
Men inget av länderna gick med på Bogotas krav, även om mer trupper har placerats ut vid gränserna, mest för att förhindra narkotikakartellerna att föra ut sina laster via granländerna. FARC-gerillan underströk också sin gamla princip om att kriget i Colombia bara kan lösas av colombianerna och att gerillan inte är i krig med grannländerna på deras territorium.
När Lula-administrationen trots dessa deklarationer grep El Cura Camilo vid en busstation i Sao Paulo i augusti 2005 startade omedelbart i Brasilien, Latinamerika och även i stora delar av världen en stor internationell kampanj för att de brasilianska myndigheter skulle frige den revolutionäre prästen och ge honom flyktingstatus, ett mål som uppnåddes på onsdagen.
– Med beslutet att ge de colombianske prästen flyktingstatus utfärdade domstolen också order om att han ska friges (från husarresten), uppgav den Högsta Federala Domstolen i ett uttalande.
El Cura Camilo är nu den ende offentlige FARC-representanten i världen, alla övriga har återvänt till Colombia och den politiska-militära kampen mot Uriberegimen.
Dick Emanuelsson
Ett stort politisk nederlag för Uribe
TEGUCIGALPA / 070322 / “ El Cura Camilo”, eller 'Oliverio Medina' som han kallades i Brasilien de senaste tio åren, kommer inte att utlämnas till Colombia beslutade Högsta domstolen i Brasilien igår onsdag.
Den 60-årige katolske prästen greps i augusti 2005 på begäran av Colombias president Alvaro Uribe. Denne ville se Camilo utlämnad och ställd inför rätta, anklagad för att ha lett en gerillaattack 1991 mot en militärförläggning som åsamkade armén stora förluster.
Anklagelsen var absurd eftersom prästen bara hade politiska uppgifter inom gerillan och inte ens var beväpnad, en uppgift han berättade för mig när jag intervjuade honom 1998 i djungeln i södra Colombia.
Camilo tillhör FARC-gerillans internationella kommission och som medlem av denna representerade han FARC i Brasilien där han ofta föreläste på universitet och hos folkrörelsen, med den speciella skärpa och ideologiska klarhet han representerar.
Efter terroristhändelserna 11 september, 2001 i USA gick USA på offensiv för att terroristförklara allt progressivt i världen. Men FARC blev redan 1996 terroristförklarat av USA-administrationen men Bogota utövade starka påtryckningar med hjälp av USA för att även EU skulle införliva FARC-gerillan som en terroristorganisation.
Men inte bara EU. När Uribe valdes till president blev en av hans uppgifter att isolera den colombianska vänstergerillan i världen. Grannländerna utsattes för ständiga påtryckningar för att de skulle stänga alla informationskontor och utlämna eventuella gerillarepresentanter.
Ecuador, Brasilien och Venezuela stod särskilt i fokus för Uribe med tanke på deras långa gränser mot Colombia. Vid sidan av kravet på att gripa och utlämna gerillarepresentanter krävde Uribe att grannländerna skulle militarisera sin gränser och operera tillsammans med den colombianska militären mot gerillan, ett krav som skulle innebär att inbördeskriget i Colombia expanderade ut över landets gränser, ett strategiskt mål för Pentagon som då skulle få ett mycket större operationsområde i Latinamerikas mest naturresursrika område, AMAZONAS.
Men inget av länderna gick med på Bogotas krav, även om mer trupper har placerats ut vid gränserna, mest för att förhindra narkotikakartellerna att föra ut sina laster via granländerna. FARC-gerillan underströk också sin gamla princip om att kriget i Colombia bara kan lösas av colombianerna och att gerillan inte är i krig med grannländerna på deras territorium.
När Lula-administrationen trots dessa deklarationer grep El Cura Camilo vid en busstation i Sao Paulo i augusti 2005 startade omedelbart i Brasilien, Latinamerika och även i stora delar av världen en stor internationell kampanj för att de brasilianska myndigheter skulle frige den revolutionäre prästen och ge honom flyktingstatus, ett mål som uppnåddes på onsdagen.
– Med beslutet att ge de colombianske prästen flyktingstatus utfärdade domstolen också order om att han ska friges (från husarresten), uppgav den Högsta Federala Domstolen i ett uttalande.
El Cura Camilo är nu den ende offentlige FARC-representanten i världen, alla övriga har återvänt till Colombia och den politiska-militära kampen mot Uriberegimen.
Dick Emanuelsson
Colombiansk präst arresterad i Brasilien för att tillhöra FARC-gerillan
8725 tecken
”Det är inte tid för att sätta sig på ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun. Det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
BOGOTA / 050902 / Den colombianske prästen ”Padre Camilo Lopez”, eller hans riktiga namn, Francisco Antonio Cadena Collazos, greps i slutet av augusti i Sao Paulo, Brasilien. Lopez är sedan tio år FARC-gerillans politiska representant i Brasilien där han ofta har föreläst på universitet och hos folkrörelseorganisationer. Colombias regering har krävt honom utlämnad till Colombia anklagad för uppror och mord.
Padre Camilo lärde jag känna i mars 1998 när vi befann oss i samma gerillaläger i södra Colombia. Vid 13 års ålder började bondsonen att studera på prästseminariet i Colombia. Få personer som jag under 30 års tid har intervjuat har gjort ett så stort intryck på mig som denne prelat med den starka agitatoriska rösten.
I likhet med tusentals präster på basnivå inspirerades Camilo Lopez av Camilo Torres, den folkkäre prästen som 1966 anslöt sig till den nybildade ELN-gerillan i Colombia. I sin första strid stupade Torres men lever vidare i miljoner colombianers tänkande.
Från hela världen strömmar nu telegram in som kräver att regeringen Lula omedelbart släpper Camilo Lopez fri och respekterar den internationella asylrätten. Till denna skara har ”Mödrarna på Plaza de Mayo” anslutit sig. Att skicka Lopez till Colombia betyder att hans liv inte bara kommer i fara utan att man faller till föga för en regim som anklagas för intima förbindelser med de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, anklagad för massarresteringar av civilbefolkningen och förföljelser av fackligt och politiska oppositionella.
”Som präst vet jag inte hur man använder vapen”
Men vad är det då som gör att regimen i Bogota räds denne prelat som aldrig har varit beväpnad, varken på gerillaområden och än mindre i Brasilien? Några utdrag från intervjun 1998 kan ge en bild av en man som med ord kämpar för att skapa fred och social rättvisa i Colombia.
För det första har den politiska polisen DAS i Colombia, som skäl för sitt krav på utlämning av Lopez till Colombia, anfört att denne skulle vara ansvarig för mord. Så här sa Lopez 1998:
Dick Emanuelsson: Deltar Ni när det är strider med fienden?
Camilo Lopez: – Jag fick order av kamrat Jacobo Arenas (grundare och befälhavare för FARC som Camilo Lopez var personlig sekreterare för) att INTE delta i strider med fienden, för, som han sa, ”det är inte din plats”. Jag som präst vet inte hur man använder vapen eller hur man skjuter. Men i extrema fall kan det vara nödvändigt att vara beredd.
Dick Emanuelsson: Som vid ett armébakhåll?
Camilo Lopez: – Precis, det är ett exempel. ”Men du ska inte delta i den direkta skottlinjen. Du kan hjälpa till att flytta sårade, vårda skadade, hämta mat till de stridande”, sa Arenas. För i striden handlar det inte bara om att skjuta utan striden utgör en serie av politiska-militära händelser som äger rum i samma tidpunkt.
Fem miljoner dollar till ’Lula’
Sa Camilo Lopez 1998, uppgifter som naturligtvis den militära underrättelsetjänsten känner till men håller tyst om.
För att ge ytterligare bränsle på kravet om utlämning och att stänga den politiska-diplomatiska representationen för den colombianska gerillan i Brasilien, har colombianska media spridit uppgiften om att Camilo Lopez ska ha överlämnat fem miljoner dollar till ’Lulas’ presidentvalskampanj 2002, en uppgift som inte bara är absurd eftersom varje gerillarörelse för en ojämn kamp för att skapa inkomster för sina politiska och militära operationer. Det brasilianska arbetarpartiet PT förnekade denna uppgift omedelbart när den presenterades i mars i år av högertidskriften Vega. Men uppgiften syftar till att pressa regeringen Lula att utlämna Camilo Lopez till Bogota.
I den colombianska säkerhetspolisens underlag för utlämnade påstår den att Camilo Lopez anslöt sig till FARC 1973. I intervjun 1998 säger han att året var 1983. Vid den tidpunkten, precis som nu, slaktades tusentals colombianer av militären och de paramilitära grupper som Human Rights Watch betraktar som ”Den 6:e Divisionen”. Militären har fem divisioner och den 6:e är den som gör det ”smutsiga arbetet”, likvidera den politiska legala oppositionen. Det var därför som Camilo Lopez inte hade annat alternativ än att ansluta sig till gerillan eftersom han utsatts för många mordattentat efter sina ”uppriktiga” predikningar.
Camilo Torres’ betydelse
D.E: Hur var den politiska situationen vid den tidpunkten när du studerade på prästseminariet?
P.C: Det var 1970-tal. Alla talade om Camilo Torres, ”Deklarationen i Medellin”, men vi studenter fick varken lyssna eller se på nyheter eller läsa om Camilo Torres. Togs vi på bar gärning så bestraffades vi, vilket kunde bli relegering. I Colombia har vi alltid haft en av de mest konservativa kyrkorna i världen. Men för oss präststuderande var Camilo Torres den verklige prototypen av en präst och människa.
– För mig betydde Camilo Torres oerhört mycket. För han var summan av en enorm mänsklig potential. Han var ett föregångsexempel och på den vägen var det. Vi socialt intresserade präster gick samma väg som Camilo, arbeta med bönderna, med ungdomarna, med de fattiga. Därför var det mycket lättare att förstå Camilos politiska budskap. Därför har Camilo inte dött för oss.
Men på prästseminariet framställdes Camilo Torres och den nystartade gerillarörelsen som “Djävulen med svans” som man absolut inte borde studera. För Camilo Lopez började marken också att brännas. Hans predikningar i länen Huila och Tolima uppfattades allt mer som ”subversiva” när han talade om hur storgodsägarna koncentrerade allt mer mark i sin ägo på bekostnad av fattiga småbönder som sköts. Men han ville heller inte bli en martyr som Camilo Torres utan fortsatte sin politiska strid, men nu inom gerillarörelsen FARC, som han anslöt sig till 1983 under mottot: ”Det spelar ingen roll var du kämpar, det viktiga är att du kämpar och lever”!
Knappt plats för att begrava de döda
När jag intervjuar honom 1998 har den politiska vänsteralliansen Union Patriotica (UP) begravt närmare tre tusen av sina främsta medlemmar. Landsorganisationen CUT har begravt över 2500 och den sociala och folkliga rörelsen i Colombia var och är utsatt för en grym förföljelse i det ”smutsiga kriget”, så typiskt terrorn under militärdiktaturerna i Argentina, Chile eller Uruguay.
– I Colombia finns det knappt plats längre för att begrava de döda. Vi har inte plats att förvara så mycket sorg och smärta. Blodet kokar av vrede när vi ser de enorma uppoffringar som har gjorts för att med fredliga och lagliga medel förändra Colombia, sa Lopez med djup bitterhet i sin klara röst och fortsatte med att citera Camilo Torres: ”Det är inte tid för att sätta sig i ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun utan det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
Påven omgiven av politiska giftormar i Vatikanen
Vid tidpunkten för intervjun 1998 var påven på väg till Kuba, en enorm tilldragelse i Latinamerika. Camilo Lopez respekterade och högaktade påven men som han sa var ”omgiven av politiska giftormar i Vatikanen”.
– Påven utgör en del av en monolitisk institution och som sådan är han fången i denna institution. Han kan inte säga att det inom socialismen finns bra saker som det i kapitalismen finns dåliga, för han är också fången av det kapitalistiska systemet.
Camilo Lopez anser sig vara en anhängare av Befrielseteologin och brasilianaren Leonardo Boffs lära, som han ofta återkom under intervjun till.
– När människorna i basförsamlingarna begriper att hungern löser man inte enbart via bönen, att avloppssystemet fixar man inte genom att deklamera ”Ära vare Jehova”, att polikliniken inte kommer rullande till det fattiga bostadsområdet via bönerna på en gudstjänst utan vad det handlar om här är att måste vi fylla på en ingrediens och den heter ”politisk kamp”!
– Och även denna politiska kamp måste omfatta kyrkan som institution. Ser du inte att biskoparna lever i högsta välmåga, äter gott och har stora tjusiga hus? De utgör en makt vid sidan av den härskande politiska makten. Här handlar det om kamp mellan de sociala klasserna för i Latinamerika dör det varje år en miljon barn under fem år på grund av hunger och undernäring.
Ideal i kampen
Min sista fråga till padre Camilo Lopez denna varma fuktiga eftermiddag i den colombianska djungeln var vilket budskap han skulle vilja överlämna till de kristna i Sverige och i världen om situationen i Colombia.
– Så länge fienden är blodtörstiga och förfogar över kulor, så länge kommer vi inte att slå oss till ro. Hos gerillan finns det varken rädsla eller uppgivenhet utan ett ideal i kampen för ett nytt och rättvist Colombia.
Dick Emanuelsson
”Det är inte tid för att sätta sig på ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun. Det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
BOGOTA / 050902 / Den colombianske prästen ”Padre Camilo Lopez”, eller hans riktiga namn, Francisco Antonio Cadena Collazos, greps i slutet av augusti i Sao Paulo, Brasilien. Lopez är sedan tio år FARC-gerillans politiska representant i Brasilien där han ofta har föreläst på universitet och hos folkrörelseorganisationer. Colombias regering har krävt honom utlämnad till Colombia anklagad för uppror och mord.
Padre Camilo lärde jag känna i mars 1998 när vi befann oss i samma gerillaläger i södra Colombia. Vid 13 års ålder började bondsonen att studera på prästseminariet i Colombia. Få personer som jag under 30 års tid har intervjuat har gjort ett så stort intryck på mig som denne prelat med den starka agitatoriska rösten.
I likhet med tusentals präster på basnivå inspirerades Camilo Lopez av Camilo Torres, den folkkäre prästen som 1966 anslöt sig till den nybildade ELN-gerillan i Colombia. I sin första strid stupade Torres men lever vidare i miljoner colombianers tänkande.
Från hela världen strömmar nu telegram in som kräver att regeringen Lula omedelbart släpper Camilo Lopez fri och respekterar den internationella asylrätten. Till denna skara har ”Mödrarna på Plaza de Mayo” anslutit sig. Att skicka Lopez till Colombia betyder att hans liv inte bara kommer i fara utan att man faller till föga för en regim som anklagas för intima förbindelser med de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, anklagad för massarresteringar av civilbefolkningen och förföljelser av fackligt och politiska oppositionella.
”Som präst vet jag inte hur man använder vapen”
Men vad är det då som gör att regimen i Bogota räds denne prelat som aldrig har varit beväpnad, varken på gerillaområden och än mindre i Brasilien? Några utdrag från intervjun 1998 kan ge en bild av en man som med ord kämpar för att skapa fred och social rättvisa i Colombia.
För det första har den politiska polisen DAS i Colombia, som skäl för sitt krav på utlämning av Lopez till Colombia, anfört att denne skulle vara ansvarig för mord. Så här sa Lopez 1998:
Dick Emanuelsson: Deltar Ni när det är strider med fienden?
Camilo Lopez: – Jag fick order av kamrat Jacobo Arenas (grundare och befälhavare för FARC som Camilo Lopez var personlig sekreterare för) att INTE delta i strider med fienden, för, som han sa, ”det är inte din plats”. Jag som präst vet inte hur man använder vapen eller hur man skjuter. Men i extrema fall kan det vara nödvändigt att vara beredd.
Dick Emanuelsson: Som vid ett armébakhåll?
Camilo Lopez: – Precis, det är ett exempel. ”Men du ska inte delta i den direkta skottlinjen. Du kan hjälpa till att flytta sårade, vårda skadade, hämta mat till de stridande”, sa Arenas. För i striden handlar det inte bara om att skjuta utan striden utgör en serie av politiska-militära händelser som äger rum i samma tidpunkt.
Fem miljoner dollar till ’Lula’
Sa Camilo Lopez 1998, uppgifter som naturligtvis den militära underrättelsetjänsten känner till men håller tyst om.
För att ge ytterligare bränsle på kravet om utlämning och att stänga den politiska-diplomatiska representationen för den colombianska gerillan i Brasilien, har colombianska media spridit uppgiften om att Camilo Lopez ska ha överlämnat fem miljoner dollar till ’Lulas’ presidentvalskampanj 2002, en uppgift som inte bara är absurd eftersom varje gerillarörelse för en ojämn kamp för att skapa inkomster för sina politiska och militära operationer. Det brasilianska arbetarpartiet PT förnekade denna uppgift omedelbart när den presenterades i mars i år av högertidskriften Vega. Men uppgiften syftar till att pressa regeringen Lula att utlämna Camilo Lopez till Bogota.
I den colombianska säkerhetspolisens underlag för utlämnade påstår den att Camilo Lopez anslöt sig till FARC 1973. I intervjun 1998 säger han att året var 1983. Vid den tidpunkten, precis som nu, slaktades tusentals colombianer av militären och de paramilitära grupper som Human Rights Watch betraktar som ”Den 6:e Divisionen”. Militären har fem divisioner och den 6:e är den som gör det ”smutsiga arbetet”, likvidera den politiska legala oppositionen. Det var därför som Camilo Lopez inte hade annat alternativ än att ansluta sig till gerillan eftersom han utsatts för många mordattentat efter sina ”uppriktiga” predikningar.
Camilo Torres’ betydelse
D.E: Hur var den politiska situationen vid den tidpunkten när du studerade på prästseminariet?
P.C: Det var 1970-tal. Alla talade om Camilo Torres, ”Deklarationen i Medellin”, men vi studenter fick varken lyssna eller se på nyheter eller läsa om Camilo Torres. Togs vi på bar gärning så bestraffades vi, vilket kunde bli relegering. I Colombia har vi alltid haft en av de mest konservativa kyrkorna i världen. Men för oss präststuderande var Camilo Torres den verklige prototypen av en präst och människa.
– För mig betydde Camilo Torres oerhört mycket. För han var summan av en enorm mänsklig potential. Han var ett föregångsexempel och på den vägen var det. Vi socialt intresserade präster gick samma väg som Camilo, arbeta med bönderna, med ungdomarna, med de fattiga. Därför var det mycket lättare att förstå Camilos politiska budskap. Därför har Camilo inte dött för oss.
Men på prästseminariet framställdes Camilo Torres och den nystartade gerillarörelsen som “Djävulen med svans” som man absolut inte borde studera. För Camilo Lopez började marken också att brännas. Hans predikningar i länen Huila och Tolima uppfattades allt mer som ”subversiva” när han talade om hur storgodsägarna koncentrerade allt mer mark i sin ägo på bekostnad av fattiga småbönder som sköts. Men han ville heller inte bli en martyr som Camilo Torres utan fortsatte sin politiska strid, men nu inom gerillarörelsen FARC, som han anslöt sig till 1983 under mottot: ”Det spelar ingen roll var du kämpar, det viktiga är att du kämpar och lever”!
Knappt plats för att begrava de döda
När jag intervjuar honom 1998 har den politiska vänsteralliansen Union Patriotica (UP) begravt närmare tre tusen av sina främsta medlemmar. Landsorganisationen CUT har begravt över 2500 och den sociala och folkliga rörelsen i Colombia var och är utsatt för en grym förföljelse i det ”smutsiga kriget”, så typiskt terrorn under militärdiktaturerna i Argentina, Chile eller Uruguay.
– I Colombia finns det knappt plats längre för att begrava de döda. Vi har inte plats att förvara så mycket sorg och smärta. Blodet kokar av vrede när vi ser de enorma uppoffringar som har gjorts för att med fredliga och lagliga medel förändra Colombia, sa Lopez med djup bitterhet i sin klara röst och fortsatte med att citera Camilo Torres: ”Det är inte tid för att sätta sig i ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun utan det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
Påven omgiven av politiska giftormar i Vatikanen
Vid tidpunkten för intervjun 1998 var påven på väg till Kuba, en enorm tilldragelse i Latinamerika. Camilo Lopez respekterade och högaktade påven men som han sa var ”omgiven av politiska giftormar i Vatikanen”.
– Påven utgör en del av en monolitisk institution och som sådan är han fången i denna institution. Han kan inte säga att det inom socialismen finns bra saker som det i kapitalismen finns dåliga, för han är också fången av det kapitalistiska systemet.
Camilo Lopez anser sig vara en anhängare av Befrielseteologin och brasilianaren Leonardo Boffs lära, som han ofta återkom under intervjun till.
– När människorna i basförsamlingarna begriper att hungern löser man inte enbart via bönen, att avloppssystemet fixar man inte genom att deklamera ”Ära vare Jehova”, att polikliniken inte kommer rullande till det fattiga bostadsområdet via bönerna på en gudstjänst utan vad det handlar om här är att måste vi fylla på en ingrediens och den heter ”politisk kamp”!
– Och även denna politiska kamp måste omfatta kyrkan som institution. Ser du inte att biskoparna lever i högsta välmåga, äter gott och har stora tjusiga hus? De utgör en makt vid sidan av den härskande politiska makten. Här handlar det om kamp mellan de sociala klasserna för i Latinamerika dör det varje år en miljon barn under fem år på grund av hunger och undernäring.
Ideal i kampen
Min sista fråga till padre Camilo Lopez denna varma fuktiga eftermiddag i den colombianska djungeln var vilket budskap han skulle vilja överlämna till de kristna i Sverige och i världen om situationen i Colombia.
– Så länge fienden är blodtörstiga och förfogar över kulor, så länge kommer vi inte att slå oss till ro. Hos gerillan finns det varken rädsla eller uppgivenhet utan ett ideal i kampen för ett nytt och rättvist Colombia.
Dick Emanuelsson
Spansk präst i Colombia arresterad anklagad för hjälpa gerillan
– Det enda jag gjorde var att ta avstånd från Uribes massarresteringar av civilbefolkningen
BOGOTA / 050902 / Ricardo Lorenzo Cantalapiedra (betyder sjunger till stenarna), spansk präst och verksam i Colombia sedan 28 år sitter just nu i husarrest i huvudstaden Bogota, anklagad för att vara en kurir och anhängare till den colombianska FARC-gerillan.
Han säger att det enda ”brott” han har gjort är att ha uppmärksammat och kritiserat de massiva arresteringar av bönder i den lilla staden Uribe (samma namn som president Alvaro Uribe) i länet Meta.
Det är ett län med historiska rötter och inflytande av den colombianska vänstergerillan FARC. Gerillan har sedan slutet av 1960-talet praktiskt varit statsbärande i denna del av Colombia och bönderna har i gerillan haft en ”livförsäkring” mot arméns härjningar och de paramilitära dödsskvadronernas massakrer.
Cantalapiedra, som tillhör den katolska Salesianosorden anlände till Uribe för två år sedan och blev genast omtyckt av civilbefolkningen. Samtidigt med hans ankomst inleddes kraftiga bombningar av gerillakoncentrationer och gerillan drog sig tillbaka från staden men håller den sedan dess omringad efter att armén och flyget landsatt elitsoldater som sedan dess kontrollerar stadskärnan. I en intervju i Colombias enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, säger en av dessa elitsoldater att ”om det inte vore för flygets permanenta bombningar av gerillan så hade vi varit en lätt munsbit för dem”.
Det är alltså en spänd situation och det råder ingen tvekan om var de politiska sympatierna finns. Därför har åklagarämbetet och säkerhetspolisen genomfört massarresteringar av civila som anklagats för att tillhöra gerillans civila milis, de så kallade Las Milicias Populares, aktivister som verkar inom den colombianska folkrörelsen.
I en intervju som den spanska reportern Gloria Helena Rey, från tidningen El Periódico de Extremadura, gjorde för några dagar sedan med sin landsman, förnekar han och avvisar alla anklagelser från regimens sida om gerillaanknytning. Prästen, en smal man med blekt ansikte och en blygsam utstrålning, en mjuk röst och till synes tunna känsliga händer kontrasterar mot anklagelserna om att vara en gerillasoldat.
Han anklagas inte bara för att vara gerillasoldat utan även för att vara ”bulvan” för gerillan genom att figurera med sitt namn som markägare på uppdrag av FARC. ”Absurt”, säger han.
– Jag har aldrig i mitt liv tagit i ett vapen. Men som mitt fall finns det många, det vill säga som blivit godtyckligt och oskyldigt arresterade i Colombia.
Enligt människorättsorganisationerna är det tiotusentals colombianer som blivit offer när armén och polisen genomför massarresteringar mot civilbefolkningen, anklagade för att tillhöra gerillan. De placeras framför den hemliga politiska polisen DAS’ vapensköld och förses av TV-kanalerna med texten ”TERRORIST GRIPEN”. Deras personliga heder blir för resten av livet förstört, även om 98 procent av de arresterade släpps efter 4-8 månader i ”brist på bevis”. Deras heder men också ekonomiska tillvaro är förstört och många personliga och familjetragedier följer i spåren på denna ”demokratiska säkerhetspolitik”, som president Uribe kallar den massiva förföljelsen.
I staden Uribe
Hur är det då möjligt att Prats grips i Colombia?
– Det är anklagelser som en gerilladesertör lämnat till åklagaren där han påstår att jag är knuten till denna gerillagrupp. Han anklagade även borgmästaren och ytterligare hundra personer till i staden för att ha samma förbindelser.
– Det är grundlösa anklagelser men som stöds av två kommunalråd som är paramilitärer. De anklagade mig för att vara tillhöra gerillan eftersom jag inte gav dem mitt stöd. De sa att varje gång jag kom till Uribe så besökte jag gerillans läger samt att jag överlämnade kläder och livsmedel. Bara lögner.
– De enda gånger jag har besökt ett gerillaläger var på uppdrag av några anhöriga till personer som kidnappats av gerillan. Där medlade jag och försökte få dem frisläppta. Mitt besök var alltså endast av en humanitär karaktär, inget annat.
Cantalapiedra greps den 3 juli när samtidigt 18 personer i Uribe arresterades. Den 64-årige spanske prästen gick till åklagaren som utfärdat arresteringsorderna och sa att det var ett övergrepp mot civilbefolkningen.
– Då sa åklagaren att hon hade även mig på listan över personer som skulle arresteras, men att de inte hade arresterat mig eftersom jag var mycket känd. Trots det krävde hon att jag skulle förhöras.
Den 22 juli förhördes Cantalapiedra där anklagelserna handlade om att denne hade besökt gerillalägren, men inget mer. I botten handlar det om prelatens kritiska uppfattning om den colombianske presidentens säkerhetspolitik och massarresteringar.
– Det är nästan alltid oskyldiga fatiga människor från enkla hem som blir offer för president Uribes säkerhetspolitik. Jag sa till åklagaren att hon kan kalla in alla de anklagade för förhör och att de med all säkerhet skulle inställa sig. För de borde respekteras i stället för att utsättas för ett så bedrövligt och horribelt spektakel som när de grips kedjas fast (till fötter och händer som svarta afrikanska slavar) utan några som helst möjligheter till att försvara sig.
Men Cantalapiedra har även anklagats för att vara en bulvan för gerillan, en anklagelse som han anser vara ännu mer absurd.
– Mitt namn finns på ett papper från biskopsämbetet som undertecknades för tio år sedan. Det handlar om en liten jordlott som såldes för tio år sedan. Jag överlämnade papperna på markförsäljningen till åklagaren som helt klargjorde situationen men denna tog inte detta i beaktande när arresteringsordern utfärdades.
Femton dagar senare greps Cantalapiedra. Han hade rest till huvudstaden Bogota på uppmaning av hans överordnade i Salesianosorden. Nu befinner han sig i husarrest i kyrkans provinshus i väntan på att rättvisan till slut ska infinna sig.
Vill han då återvända till staden Uribe för att fortsätta sin apostelgärning?
– Självklart, jag är inte rädd. Detta är mitt arbete och mission.
Dick Emanuelsson
BOGOTA / 050902 / Ricardo Lorenzo Cantalapiedra (betyder sjunger till stenarna), spansk präst och verksam i Colombia sedan 28 år sitter just nu i husarrest i huvudstaden Bogota, anklagad för att vara en kurir och anhängare till den colombianska FARC-gerillan.
Han säger att det enda ”brott” han har gjort är att ha uppmärksammat och kritiserat de massiva arresteringar av bönder i den lilla staden Uribe (samma namn som president Alvaro Uribe) i länet Meta.
Det är ett län med historiska rötter och inflytande av den colombianska vänstergerillan FARC. Gerillan har sedan slutet av 1960-talet praktiskt varit statsbärande i denna del av Colombia och bönderna har i gerillan haft en ”livförsäkring” mot arméns härjningar och de paramilitära dödsskvadronernas massakrer.
Cantalapiedra, som tillhör den katolska Salesianosorden anlände till Uribe för två år sedan och blev genast omtyckt av civilbefolkningen. Samtidigt med hans ankomst inleddes kraftiga bombningar av gerillakoncentrationer och gerillan drog sig tillbaka från staden men håller den sedan dess omringad efter att armén och flyget landsatt elitsoldater som sedan dess kontrollerar stadskärnan. I en intervju i Colombias enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, säger en av dessa elitsoldater att ”om det inte vore för flygets permanenta bombningar av gerillan så hade vi varit en lätt munsbit för dem”.
Det är alltså en spänd situation och det råder ingen tvekan om var de politiska sympatierna finns. Därför har åklagarämbetet och säkerhetspolisen genomfört massarresteringar av civila som anklagats för att tillhöra gerillans civila milis, de så kallade Las Milicias Populares, aktivister som verkar inom den colombianska folkrörelsen.
I en intervju som den spanska reportern Gloria Helena Rey, från tidningen El Periódico de Extremadura, gjorde för några dagar sedan med sin landsman, förnekar han och avvisar alla anklagelser från regimens sida om gerillaanknytning. Prästen, en smal man med blekt ansikte och en blygsam utstrålning, en mjuk röst och till synes tunna känsliga händer kontrasterar mot anklagelserna om att vara en gerillasoldat.
Han anklagas inte bara för att vara gerillasoldat utan även för att vara ”bulvan” för gerillan genom att figurera med sitt namn som markägare på uppdrag av FARC. ”Absurt”, säger han.
– Jag har aldrig i mitt liv tagit i ett vapen. Men som mitt fall finns det många, det vill säga som blivit godtyckligt och oskyldigt arresterade i Colombia.
Enligt människorättsorganisationerna är det tiotusentals colombianer som blivit offer när armén och polisen genomför massarresteringar mot civilbefolkningen, anklagade för att tillhöra gerillan. De placeras framför den hemliga politiska polisen DAS’ vapensköld och förses av TV-kanalerna med texten ”TERRORIST GRIPEN”. Deras personliga heder blir för resten av livet förstört, även om 98 procent av de arresterade släpps efter 4-8 månader i ”brist på bevis”. Deras heder men också ekonomiska tillvaro är förstört och många personliga och familjetragedier följer i spåren på denna ”demokratiska säkerhetspolitik”, som president Uribe kallar den massiva förföljelsen.
I staden Uribe
Hur är det då möjligt att Prats grips i Colombia?
– Det är anklagelser som en gerilladesertör lämnat till åklagaren där han påstår att jag är knuten till denna gerillagrupp. Han anklagade även borgmästaren och ytterligare hundra personer till i staden för att ha samma förbindelser.
– Det är grundlösa anklagelser men som stöds av två kommunalråd som är paramilitärer. De anklagade mig för att vara tillhöra gerillan eftersom jag inte gav dem mitt stöd. De sa att varje gång jag kom till Uribe så besökte jag gerillans läger samt att jag överlämnade kläder och livsmedel. Bara lögner.
– De enda gånger jag har besökt ett gerillaläger var på uppdrag av några anhöriga till personer som kidnappats av gerillan. Där medlade jag och försökte få dem frisläppta. Mitt besök var alltså endast av en humanitär karaktär, inget annat.
Cantalapiedra greps den 3 juli när samtidigt 18 personer i Uribe arresterades. Den 64-årige spanske prästen gick till åklagaren som utfärdat arresteringsorderna och sa att det var ett övergrepp mot civilbefolkningen.
– Då sa åklagaren att hon hade även mig på listan över personer som skulle arresteras, men att de inte hade arresterat mig eftersom jag var mycket känd. Trots det krävde hon att jag skulle förhöras.
Den 22 juli förhördes Cantalapiedra där anklagelserna handlade om att denne hade besökt gerillalägren, men inget mer. I botten handlar det om prelatens kritiska uppfattning om den colombianske presidentens säkerhetspolitik och massarresteringar.
– Det är nästan alltid oskyldiga fatiga människor från enkla hem som blir offer för president Uribes säkerhetspolitik. Jag sa till åklagaren att hon kan kalla in alla de anklagade för förhör och att de med all säkerhet skulle inställa sig. För de borde respekteras i stället för att utsättas för ett så bedrövligt och horribelt spektakel som när de grips kedjas fast (till fötter och händer som svarta afrikanska slavar) utan några som helst möjligheter till att försvara sig.
Men Cantalapiedra har även anklagats för att vara en bulvan för gerillan, en anklagelse som han anser vara ännu mer absurd.
– Mitt namn finns på ett papper från biskopsämbetet som undertecknades för tio år sedan. Det handlar om en liten jordlott som såldes för tio år sedan. Jag överlämnade papperna på markförsäljningen till åklagaren som helt klargjorde situationen men denna tog inte detta i beaktande när arresteringsordern utfärdades.
Femton dagar senare greps Cantalapiedra. Han hade rest till huvudstaden Bogota på uppmaning av hans överordnade i Salesianosorden. Nu befinner han sig i husarrest i kyrkans provinshus i väntan på att rättvisan till slut ska infinna sig.
Vill han då återvända till staden Uribe för att fortsätta sin apostelgärning?
– Självklart, jag är inte rädd. Detta är mitt arbete och mission.
Dick Emanuelsson
“FRIGE FADER CANTALAPIEDRA”
Starkt uttalande från Comision Intereclesial de Justicia y Paz
I ett starkt uttalande från den katolska människorättsorganisationen ” Comision Intereclesial de Justicia y Paz”, som leds av prästen Javier Giraldo, kräver denna att den spanske prästen och de övriga 15 invånarna i staden Uribe sätts på fri fot omedelbart.
”Tjugoåtta år av livet kan verka kort mot två veckor av godtycklig olaglig fångenskap av en trosförkunnare och en försvarare av rättigheterna för Metalänets invånare mitt i den väpnade konflikten”, skriver Justicia y Paz i sitt fördömande av arresteringen av den 64-årige spanske prästen.
”Hans fall är ett av många som landsbygdsbefolkningen upplever, de som förvägras sina grundläggande rättigheter, sin personliga frihet och sin frihet att tänka eller bara för att de lever i konfliktområden där de uppfattas som deltagare i kriget.”
”Fader Cantalapiedras och de övriga 15 invånarna i Uribe, är ytterligare ett uttryck för den bristfälliga kännedomen om den väpnade konflikten, militariseringen av samhället och de massiva godtyckliga arresteringarna av invånarna”.
“Vi har tagit del av Biskopen i Granadas (stad i länet Meta), ett vittnesmål över fader Cantalapiedra, hans uppriktighet och tro att följa Jesus mitt i den väpnade konflikten.”
Den katolska människorättsorganisationen uppmanar alla troende och icke troende att vända sig till Colombias riksåklagare och justitiekansler att protestera mot arresteringen och kräva fader Cantalapiedras omedelbara frisläppande.
Dick Emanuelsson
I ett starkt uttalande från den katolska människorättsorganisationen ” Comision Intereclesial de Justicia y Paz”, som leds av prästen Javier Giraldo, kräver denna att den spanske prästen och de övriga 15 invånarna i staden Uribe sätts på fri fot omedelbart.
”Tjugoåtta år av livet kan verka kort mot två veckor av godtycklig olaglig fångenskap av en trosförkunnare och en försvarare av rättigheterna för Metalänets invånare mitt i den väpnade konflikten”, skriver Justicia y Paz i sitt fördömande av arresteringen av den 64-årige spanske prästen.
”Hans fall är ett av många som landsbygdsbefolkningen upplever, de som förvägras sina grundläggande rättigheter, sin personliga frihet och sin frihet att tänka eller bara för att de lever i konfliktområden där de uppfattas som deltagare i kriget.”
”Fader Cantalapiedras och de övriga 15 invånarna i Uribe, är ytterligare ett uttryck för den bristfälliga kännedomen om den väpnade konflikten, militariseringen av samhället och de massiva godtyckliga arresteringarna av invånarna”.
“Vi har tagit del av Biskopen i Granadas (stad i länet Meta), ett vittnesmål över fader Cantalapiedra, hans uppriktighet och tro att följa Jesus mitt i den väpnade konflikten.”
Den katolska människorättsorganisationen uppmanar alla troende och icke troende att vända sig till Colombias riksåklagare och justitiekansler att protestera mot arresteringen och kräva fader Cantalapiedras omedelbara frisläppande.
Dick Emanuelsson
Spanska gerillapräster i Colombia
BOGOTA / 051003 / Anklagelsen mot fader Ricardo Lorenzo Cantalapiedra för att tillhöra vänstergerillan i Colombia bygger också på en historisk bakgrund, även om säkerhetspolisen och president Uribe i sin paranoida inställning ser gerillamän och kvinnor i alla gathörn.
Det är ett obestridligt faktum att spanska präster tidigare har deltagit i den colombianska konflikten som gerillasoldater. De mesta kända är Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez, tre unga utexaminerade präster som ansökte om att resa till Colombia och bygga sina församlingar bland Cartagenas och Barranquillas mest fattiga invånare där deras predikan i lika hög grad var politiska rannsakelser och uppgörelser med en korrumperad och militaristisk regim. Med sina liv som insats ville de senare förändra en av Latinamerikas mest intoleranta stater, Colombia.
De tre anslöt sig i början av 1970-talet till gerillarörelsen ELN, Ejercito de Liberacion Nacional, Nationella befrielsearmén. Till denna gerilla som bildats några månader efter FARC (maj 1964) anslöt sig 1966 den mer kände prästen Manuel Torres.
Han ansåg, efter att i flera år verkat politiskt på regimens villkor, att alla legala möjligheter och metoder att förändra Colombia var uttömda och endast den väpnade kampen med alla dess oerhörda personliga uppoffringar var den enda vägen att befria sitt land. Torres stupade dock i den första striden med armén men även om han fysiskt försvann har gator, skolor och andra offentliga platser uppkallats efter en man som varje år i oktober högtidlighålls av folket.
Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez anslöt sig några efter Torres död också de till ELN. De två sistnämnda gick samma öde till mötes som Torres efter flera års strider i de colombianska bergen och djungler medan Manuel Perez blev ELN:s befälhavare. När jag i februari 1998 befann mig i södra Colombia i ett av FARC-gerillans läger kom nyheten om att Perez hade avlidit efter en tids sjukdom i gulsot.
Dessa spanska präster överlämnade sig helt till den gigantiska uppgiften att bygga ett nytt Colombia baserat på social rättvisa.
Dick Emanuelsson
Det är ett obestridligt faktum att spanska präster tidigare har deltagit i den colombianska konflikten som gerillasoldater. De mesta kända är Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez, tre unga utexaminerade präster som ansökte om att resa till Colombia och bygga sina församlingar bland Cartagenas och Barranquillas mest fattiga invånare där deras predikan i lika hög grad var politiska rannsakelser och uppgörelser med en korrumperad och militaristisk regim. Med sina liv som insats ville de senare förändra en av Latinamerikas mest intoleranta stater, Colombia.
De tre anslöt sig i början av 1970-talet till gerillarörelsen ELN, Ejercito de Liberacion Nacional, Nationella befrielsearmén. Till denna gerilla som bildats några månader efter FARC (maj 1964) anslöt sig 1966 den mer kände prästen Manuel Torres.
Han ansåg, efter att i flera år verkat politiskt på regimens villkor, att alla legala möjligheter och metoder att förändra Colombia var uttömda och endast den väpnade kampen med alla dess oerhörda personliga uppoffringar var den enda vägen att befria sitt land. Torres stupade dock i den första striden med armén men även om han fysiskt försvann har gator, skolor och andra offentliga platser uppkallats efter en man som varje år i oktober högtidlighålls av folket.
Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez anslöt sig några efter Torres död också de till ELN. De två sistnämnda gick samma öde till mötes som Torres efter flera års strider i de colombianska bergen och djungler medan Manuel Perez blev ELN:s befälhavare. När jag i februari 1998 befann mig i södra Colombia i ett av FARC-gerillans läger kom nyheten om att Perez hade avlidit efter en tids sjukdom i gulsot.
Dessa spanska präster överlämnade sig helt till den gigantiska uppgiften att bygga ett nytt Colombia baserat på social rättvisa.
Dick Emanuelsson