Guds Rike är inte ett verk av några ”utomjordningar”, det är här och i dag!

10 416 tecken
Intervju med Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna

USA:s blockad mot Kuba har inte bara drabbat den karibiska ön ekonomiskt. Det hundraåriga utbytet mellan baptistförsamlingarna i USA och Kuba har helt upphört efter att Vita huset bötfällt fyra församlingar i USA med 32 000 dollar. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har träffat pastor Raul Suarez, chef för Martin Luther King-centret i Havanna.

* * *

HAVANNA / – Vi, Kristus följeslagare, stöder alla rörelser som verkar för att förbättra livet. Därför stöder vi den kubanska revolutionen, säger den lille mannen vid presidiet med den starka imponerande rösten.

Det är Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna som talar inför 1500 kubanska och utländska ekonomer från hela världen. De har samlats i Havanna för att diskutera och utbyta erfarenheter om möjligheterna att skapa en bättre värld som inkluderar i stället för som i dag, exkluderar människorna.

Suarez dundrar mot USA:s blockad som han kallar ”kriminell” för den förvägrar hans land att inköpa mediciner för sina cancersjuka barn och fortsätta sitt hundraåriga utbyte mellan ekumeniska församlingar i USA och på Kuba.

Men han är framför allt kritisk mot den globalisering som inleddes 1990 i och med Berlinmurens fall. Då startade Världsbankens och IMF:s nyliberala modell som ”utsatte folken för en brutal kapitalism med målsättningen att koncentrera allt mer rikedomar i färre händer samtidigt som fattigdomen och misären globaliserades”, som han säger.

”Neutralisera” motståndet

Efter hans inledning, som mottogs med starka applåder, fick jag ett samtal med den kubanska baptistpastorn som av Vita huset betraktas som mer revolutionär än religiös. Kanske det beror på de starka band han har knutit med ekumeniska församlingar i USA som också har besökt Kuba vid flera tillfällen. Som förra året, då fyra USA-församlingar övernattade på ett församlingshem i staden Varadero, Kubas turistcentrum, bötfälldes av de amerikanska myndigheterna med 32.000 dollar. Motivet hos skattemyndigheterna i USA var att de fyra församlingarna från olika delar av USA härbärgerades på hotell. På så sätt ”stärkte de den kubanska statskassan”. En helt absurd inställning men som väl speglar USA:s långa blockad av Kuba som varje år nästan enhälligt fördöms av FN:s Generalförsamling.

Bland de främsta försvararna av den nyliberala modellen finns, hävdar Raul Suarez, nykonservativa religiösa krafter i allians med den politiska högerextremismen i den nuvarande Bushadministrationen. När modellen framstår som synnerligen brutal och möter motstånd bland folken i Latinamerika, träder dessa högerreligiösa krafter in på scenen för att ”passivisera” och ”neutralisera” motståndet, säger Suarez.

Befrielseteologin som huvudfiende

– Denna högerextrema religiösa strömning i USA, som har sitt ursprung i början av 1900-talet, förenade sig med det republikanska partiets olika program som Santa Fe I och II 1). I dessa dokument, som delvis utarbetats av Rockefellergruppen, utpekas Befrielseteologin som en av huvudfienderna för USA:s intressen i världen. Den religiösa högerextremismen ser inte bara Befrielseteologin som en fiende, den har inlett ett veritabelt krig mot alla former för Befrielsekyrkans arbete; från församlingarna på basnivå där våra systrar och bröder som tog Kristus evangelium på allvar om att tjäna de fattiga och egendomslösa blev offer för denna politik från USA.

Men även en annan strömning och kraft, som borde ha haft större förståelse för Befrielsekyrkans verksamhet, anslöt sig till USA-politiken, menar Suarez.

– Jag tänker på Vatikanen som brännmärkte och bidrog till försvagningen av denna evangeliska kristna rörelse där katoliker och protestanter förenades för att stödja de fattiga i världen.

Det amerikanska evangeliet på export

– Mot den mäktiga rörelse som har uppstått i världen för en bättre, mer mänsklig och jämlik och rättvis värld har de högerextrema religiösa krafterna i USA börjat vad de kallar för ”exporten av det amerikanska evangeliet”. Det är till sin form och sitt innehåll grym, antikristlig och antievangelisk och använder sig av den traditionella historiska Pingströrelsen men som inte har något som helst gemensamt med dessa nya rörelser. Vad de gör är att de exporterar en nyreligiositet som alenierar och ideologiskt raserar de fattigas kamp för sina rättigheter.

Den kubanske pastorn säger att det gemensamma i de regioner där den nyliberala modellen har påtvingats människorna och där fattigdomen och misären har blivit extrem i Latinamerika, där växer också denna nykonservativa högerextrema religiösa strömning kraftigt. De lyckades också, menar Suarez, slå sönder den enighet som existerade inom den protestantiska evangeliska rörelsen.

Reaktionär lära

– USA-missionärerna lärde mig att de kristna inte ska delta i politik, att kyrkan ska vara opolitisk. Men den kubanska revolutionen lärde mig att denna ”opolitiska lära” var den sämsta formen att göra politik för den innebär en avväpning och passivisering av människorna som uppmanas att sänka i stället för att höja garden, avstå från att delta och göra saker för vårt folk, att lösningen på våra folks problem kommer från ovan, att ”Gud är en slags magisk Mandrake” ** som när han har tid och lust kommer att förändra allt till det bättre. Därför behöver vi inte göra någonting. Allt detta skapade en reaktionär mentalitet.

Raul Suarez menar de kristna visst måste delta i politiken:

– Som kristen, kuban och pastor har jag känt ett behov av att integrera mig och aktivt delta i det ekumeniska kapitlet på Kuba. Bland den ekumeniska internationella rörelsen återfinns 70 kubaner på ledande poster som också deltar i ”Rörelsen till försvar av mänskligheten” ***, bröder och systrar som blivit medvetna om vikten av att skapa jämlikhet, solidaritet med kristna sociala, politiska och etiska värden i evangeliet. Kristus historiska projekt är Guds Rike och är inte ett verk av några ”utomjordningar” som talar om att skapa Gud rike i morgon utan det är här och i dag!

För att materialisera och konkretisera dessa stora ord säger Suarez att uppmärksamheten måste riktas mot kapitalismen, det ekonomiska system som orsakar ”denna armé av människor som lever i misär i världen”. Det står i motsättning till Guds vilja”.

– Jag brukar säga att jag tackar Gud för tre saker: Min sociala hemvist, att ha fötts i ett fattigt hem har för mig varit en välsignelse. För det andra, det var när Jesus Kristus dök upp i mitt liv och som en kallelse förändrade mitt liv helt och hållet. Men jag brukar alltid tillägga, som en hyllning till sanningen, att den kubanska revolutionen är det mest kristna och det mest pastorala för den hjälpte mig att förstå mitt folk och ägna mig helt och hållet till mitt folk.

”Plan Bush”

Men hur ser han då på framtiden? Från Vita huset och State Departement kommer det hotfulla signaler om att när Fidel Castro går bort kommer Vita huset att kräva, inte bara en regeringsförändring, utan ett helt annat politiskt och ekonomiskt system i den nation som stått emot och överlevt den längsta blockaden i den moderna historien.

”Plan Bush” som offentliggjordes 2004 är en plan för USA:s återannektering av Kuba. På 454 sidor beskrivs detaljerat hur utbildning, hälsovård och andra offentliga samhällstjänster ska privatiseras. För kubanen som till 85 procent äger sin bostad och inte betalar hyra, som kanske är den mest utbildade och mest friska personen på den amerikanska kontinenten, var Plan Bush en påminnelse om att ”Örnen i Norr” inte har gett upp planerna på att återigen styra ön och förvandla den till en ”Bordell- och kasinoekonomi”, som den var innan 1959. Då var maffian och USA-ambassadören de starka männen i Havanna.

I juli 2006 fick Bushplanen ett hemligt tillägg som alla utgår ifrån handlar om en militär invasion av Kuba. Detta ses som ett sista alternativ för Vita huset eftersom ”upproret på Kuba” lyser med sin frånvaro.

Men hur påverkar denna plan utbytet mellan de religiösa samfunden på Kuba och USA, frågar jag pastor Suarez.

Hundra år av utbyte

– Plan Bush och den allt mer restriktiva blockaden har i praktiken stoppat det historiska utbytet som pågått i nästan 100 år. Förra året besökte fyra baptistsamfund Kuba och när de återvände bötfälldes med 32 000 dollar. För en tid sedan fick jag besked från ett annat samfund som skulle komma, men de fick nej. De hade tidigare fått visum för att besöka Kuba men när detta skulle förlängas vägrades de. Plan Bush har inneburit en spik i kistan i våra historiska förbindelser mellan Kuba-USA.

Men pastor Raul Suarez säger, med glimten i ögat, att de kringgår blockaden som förhindrar fysiska kontakter mellan människorna genom att träffas i tredje land, till exempel Jamaica.

– Det handlar om att träffas mellan bröder för att utbyta idéer om hur vi ska bekämpa denna fördärvliga politik från republikanerna och Bush.

Är det samma svar när Ni söker visum för att besöka Era systrar och bröder i USA?

– Jag får massor av inbjudningar från USA men jag har slutat att söka visum på USA:s intressekontor i Havanna för svaret är det samma varje gång; ”Nej”! Den senaste gången stödde och krävde 14 kongressledamöter i USA att migrationsmyndigheterna i USA skulle ge mig visum. Men svaret från State Departement var: ”Er närvaro i USA står i motsättning till USA:s folks intresse.”

Berättar denne intressante man som alltså betraktas som en presumtiv ”säkerhetsrisk” som USA:s troende ska hållas på avstånd ifrån. I samma land dundrar den högerextreme pastorn Pat Robertson. Med 50 miljoner tevetittare varje kväll i hundra olika länder, att Bush borde sätta en professionell mördare på att ta livet av Venezuelas president Hugo Chavez.

Vad var det han sa, Bush, att han var ”skickad av Gud”?

Dick Emanuelsson

1) Santa Fe I och II: Är utrikespolitiska dokument som utarbetats av republikanska utrikespolitiska experter med många års erfarenheter i State Departement.

2) ”Mandrake”: I Latinamerika betyder att man gör det bakom ryggen eller under bordet, i det fördolda.

3) Rörelsen till försvar av mänskligheten”: Är en löslig sammanslutning av intellektuella och personligheter från hela världen som via internet och olika konferenser, samlas för att utbyta erfarenheter om vikten av att krigen i världen bör stoppas och skapa en ekonomisk modell som inkluderar i stället för att exkludera människorna.


Bildtexter:

KUBA/PERSON: Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna. FOTO: DICK EMANUELSSON

Kubas svåra ekonomiska väg tillbaka

”Socialism har upphört att vara ett fult ord”

HAVANNA / FLAMMAN / 29 AUGUSTI, 1989: Den kubanska pressen aviserade nya ekonomiska åtgärder som kom att skaka den karibiska ön i sina grundvalar. I Östeuropa föll mer eller mindre de ”realsocialistiska” staterna ihop som korthus. I Tjeckoslovakien gick 130 000 tjecker ut på gator och torg och skramlade med nycklar under några veckor och därefter bröt regeringen samman.

Men Kuba var och är inte Östeuropa.

Jag anlände till Kuba i november 1990, ett drygt år efter att den så kallade Specialperioden inletts. Synintrycken jämfört med mitt första besök 1977 var dramatiska. På strandpromenaden Malecon körde en och en annan rysk Lada (Vaz), kinesiska cyklar förekom spritt men skulle de kommande åren få en gigantisk renässans. Men det tydligaste exemplet på att revolutionen befann sig inför sin största utmaning sedan segern 1 januari, 1959, var krisens effekter på produktionen, varur människan hämtar sina rikedomar.

Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, sa den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare som förmodligen inte då insåg att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades i en fart aldrig tidigare. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att marknaderna för de transnationella trusterna, också i de ”civiliserade demokratierna” gjorde Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar sitt inträde.

Imperialistisk globalisering

Men Kuba vägrade att fålla in sig i detta nya ekonomiska system som de moderna nationalekonomerna kallade var ”globalisering” men som Lenin säkert skulle ha karaktäriserat som en avancerad utveckling av imperialismen.

Motorvägen till Kubas största sockerburk, Mario Muñoz, beläget i provinsen Matanzas, låg pratiskt taget öde dessa novemberdagar. Och november är ”huggarmånad”, de stora maskinerna som drar ihop, hugger och levererar sockerrören till en bredvidgående vagn, stod stilla. ”Vi har inget bränsle”, förklarade en desperat brukschef när vi gick ute på fälten. Men kubaner har alltid funnit råd i det blockerade bristsamhället. Ut på sockerrörsfälten gick en armé av ”Macheteros”, kraftiga och tunna, tjocka som magra, vita, mestiser och svarta kubaner som greppade macheten och inledde kampen för Kubas överlevnad.

– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades, säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1959 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990 om motsatsen.

Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner var också en politisk partner och när Jeltsin tog över rodret, med applåder från Clinton och Vita Huset, innebar det inte bara slutet för Sovjetunionen som statsbildning utan även slutet på handeln mellan Kuba och Sovjetunionen. Kubas utrikeshandel var till 85 procent koncentrerad till Sovjetunionen. Därför blev krisen akut i slutet av 1989. Vilken regering i världen hade kunnat stå emot folktrycket om olja och andra vitala produkter för ett samhällsmaskineri från en dag till en annan bara upphör att komma?

Men kubanerna vägrade ge upp.

Brutala effekter

Det handlade inte, som i Östeuropa, om att överge socialismen. Den skulle behållas men förbättras “samtidigt som villkor skapades för den kubanska ekonomins inträde i världsekonomin”, säger Rodriguez.

– Det blev en förändring av hela landets struktur. Hela samhällets funktion genomgick en djup förändringar. Men effekten av krisen blev brutal. BNP föll 35 procent mellan 1989-1993. Det statliga budgetunderskottet av BNP ökade år 1993 med 33 procent. Import av varor till löpande (världsmarknads) priser minskade 75 procent på fyra år, från 8 till 2 miljarder dollar av utbyte.

Med djupdykningen av ekonomin försämrades allt för kubanerna. Näring och kost rasade dramatiskt i siffror. Till exempel kaloriintaget, normalt cirka 3000 kalorier per dag sjönk till 1950 år 1993 och från 80 till 55 gram protein per dag. Idag har kubanen ett kaloriintag enligt 1989 års siffror.

Ingen privatisering eller avreglering

Under Specialperioden fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.

– Krisen orsakade en minskning av de disponibla resurserna vilket drabbade konsumtion och investeringar i ekonomin. För att fylla de uteblivna resurserna för den sociala sektorn och omgruppera ekonomin, tvingades Kuba till en rad drastiska åtgärder UTAN att avreglera och privatisera den statliga sektorn, understryker Rodriguez.

Dessa åtgärder innebar att utnyttja och effektivisera alla disponibla resurser, behålla en minimal konsumtionsnivå och omorientera investeringar mot sektorer med en hållbar ekonomisk utveckling på kort sikt. Allt för att garantera Kubas socialistiska överlevnad. De arbetslösa, som nästan hade varit ett okänt fenomen på ön, sattes på betald omskolning med mottot att ”i ett solidariskt jämlikt samhälle är ingen överflödig”.

Vägen tillbaka

1994 bromsades det ekonomiska fallet in och från 1995 inleddes en ekonomisk återhämtning som accelererade sedan det året. Mellan 1995-2000 hade Kuba en genomsnittlig ekonomisk tillväxt på 4,8 procent. Följden blev förbättrade ekonomiska och sociala villkor för befolkningen som bokstavligen hade magrat de svåra åren på 1990-talet.

– Från år 2000 har satsningen koncentrerats på att avsevärt förbättra kubanerna materiella och andliga villkor för att skapa ett bättre samhälle. Ökade satsningar har gjorts på utbildning, framför allt inom informations- och multimedia.

Från 2004 fattades flera politiska och militära beslut som fått återverkningar på ekonomin. ”Plan Bush”, som i korthet handlar om att vid ett givet tillfälle invadera Kuba och inleda ”Assistens för övergång till ett fritt Kuba”, innebar att de militära utgifterna ökade kraftigt. Med Pentagons invasionsplan från maj 2004, som kompletterades i juli 2006 med ett ”hemligt kapitel” intensifierades också blockaden mot Kuba. Från 1962 till 2006 beräknar de kubanska myndigheterna att blockaden har kostat landet 86 miljarder dollar (ca 650 miljarder kronor). Med krigen i Irak och Afghanistan ökar priserna på bränsle och livsmedel på världsmarknaden.

– År 2003 kostade ett oljefat 31 dollar, 2004 kostade det 42 dollar som ökade till 56 pr 2005 och 2006 hade det gått upp till 66 dollar per fat. En brutal effekt. Ris ökade från 2003 till 2006 med 66 procent. Brödsäd och torrmjölk ökade också dramatiskt, säger Rodriguez.

I juli 2003 genomförde den kubanska staten en ekonomisk reform som tog kontroll över valutaväxlingen och koncentrationen av valuta i landet som förstärktes i december 2004 när dollarn togs bort som konvertibel valuta och en strikt kontroll av valuta infördes.

Trots USA:s krigsförberedelser mot Kuba väcktes ett starkt hopp 2004. Banden mellan Kuba och Venezuela förstärktes och fördjupades, framför allt efter 14 december, 2004 då ett stort antal avtal mellan de bägge länderna undertecknades i Havanna. Även med Kina förstärktes de ekonomiska banden märkbart och en rad nya affärsavtal slöts det året.

De viktigaste programmen i den kubanska ekonomin:

Energi: En verklig revolution har ägt rum för att generera elektricitet. I första etappen användes diesel som i den andra etappen har ersatts av full oil. Denna möjliggör att de gamla ineffektiva och energislösande termoelektriska maskinerna som användes i det nationella elnätet ersätts. Detta kompletteras med ett jättelikt program för att reparera och modernisera det nuvarande elnätet men också åtgärder för kraftöverföring och distribution.

Detta program kompletteras med stora insatser i de kubanska hemmen där alla ”gula” glödlampor byts ut mot lågenergilampor, sammanlagt har 29 miljoner lampor bytts ut. Även kylskåp och andra hemelektroniska apparater byts kontinuerligt ut mot energisnåla.

Hela transportsektorn ska renoveras och bensindrivna bussar ska bytas ut mot diesel eller full oil där satsningar görs för att skydda miljön.

Sol och vindkraft har fått stora anslag och framgångsrika projekt pågår på flera platser på Kuba. Elproduktionen ökade 2006 med 7,2 %.

Lagring av vattenreserver för att kunna möta torka, som mellan 2003-2005 sänkte beredskapsreserverna till 42 procent av. I dag är de 76 procent.

Bostäder: 2006: 110 000 byggda bostäder, nästan tre gånger fler bostäder än under 2005. Målet är att bygga 100 000 bostäder per vilket skulle eliminera bostadsbristen inom en snar framtid.

Resultaten de senaste fem åren

Tre utmärkande drag karaktäriserar de grundläggande strukturella förändringarna under de senaste fem åren:

Kubas ekonomi är i dag i första hand en ekonomi baserar på ett utbud av tjänster. 1989 representerade tjänstesektorn 55 procent och 2006 är den uppe i 76 procent av BNP.

Sjuttio procent av exporten kom 2006 från tjänstesektorn och 30 procent från varor.

Mellan 1995-2000 var den ekonomiska tillväxten 4,8 %. 2001-2002 var tillväxten 1,8 %, 2004 ökade ekonomin med 5,4 %, 2005 accelererade tillväxten med 11,8 % och 2006 12,5 %. I Latinamerika var den genomsnittliga tillväxte 5,6 procent. För 2007 förväntas ekonomin öka med minst tio procent av BNP.

Kuba har kritiserats av borgerliga nationalekonomer som menar att siffrorna för den ökade tillväxten är ”uppblåsta” eftersom Kuba nu använder just nationalekonomiska principer för att beräkna sin BNP. I klartext handlar det om att inkludera delar av de socialpolitiska transfereringarna som gratis sjukvård och utbildning men också kostnaderna för de tiotusentals sjukvårdarbetare och lärare som är verksamma i utlandet. Dessa representerar naturligtvis ett nedlagt värde i form av arbete.

– Kuba använder sig av de kalkyler som FN har fastslagit sedan 1993. Men den ökande tillväxten för 2006, som var 12,5 %, den högsta i revolutionens historia, motsvaras eller avgörs inte enbart av inkluderandet av dessa samhällssektorer i beräkningen av BNP. Skulle vi exkludera denna post så skulle den ekonomiska tillväxten för 2006 ändå sluta på 9,5 % av BNP. Hade vi inte haft denna tillväxt hade det varit omöjligt att genomföra de stora strukturella programmen på Kuba, understryker ekonomiministern.

Den enda sektorn som gått med underskott i den kubanska ekonomin är den viktiga jordbrukssektorn. Det har sin förklaring främst i de flera år långa torkperioderna och orkaner. Världsmarknadspriserna för nickel, där Kina är en stark kund, och kobolt har ökat starkt.

Bioteknologin går också framåt med stormsteg. Trots en skoningslös blockad ökade den kubanska exporten med 90 procent och ökade sin marknad till 50 länder.

Men den största ökningen utgörs av turismen som bokstavligen har exploderat trots terroristattentaten som de kontrarevolutionära krafterna baserade i Miami genomförde mot turistkomplex 1996 och 1997 på Kuba. 1989 besökte 300 000 turister Kuba som 2006 hade ökat till 2,120.000 personer. Turismen är den största inkomst- och sysselsättningskällan efter att hälften av Kubas 150 sockerbruk har tagits ur bruk för ineffektivitet.

Perspektiv för 2007:

Fortsatta satsningar på att spara energi, förbättra transportsektorn, ersätta importvaror med egna och fortsatt satsning på turism.

– Bara med socialismen är det möjligt att uppnå målen. Socialism har upphört att vara ett fult ord.

------------------------------

980 tecken

En orättvis värld. . .

I världen lever 766 miljoner människor utan tillgång till sjukvård.

120 miljoner har inte rinnande vatten.

842 miljoner personer är analfabeter (varav 21 miljoner lever i USA).

158 miljoner barn lider av undernäring och 110 miljoner är exkluderade från utbildning.

. . . men där Kubas solidaritet med världens fattiga imponerar:

30 000 kubanska sjukvårdsarbetare återfinns på de mest otillgängliga plaster i 60 länder.

UNESCO gav Kuba en utmärkelse för sitt erkända alfabetiseringsprogram som tillämpas i 15 länder med 2,3 miljoner personer.

Enligt FN:s studie över den ekonomiska situationen i världen konstaterade världsorganisationen den 5 december 2006 att:

Hälften av världens rikedomar är koncentrerade hos två procent av de vuxna.


Dick Emanuelsson

Arton månader på sig för att störta Castro

9278 tecken


”Plan Bush” är operationen som ska krossa den kubanska revolutionen senast januari 2008. Samtidigt integreras Kuba allt mer av Latinamerika där Venezuela utgör den karibiska öns ”strategiska allierade”, skriver Dick Emanuelsson från Havanna.

Av Dick Emanuelsson

HAVANNA / Trots att jag riskerar att missa flyget tillbaka till Centralamerika kan jag inte motstå frestelsen att stanna upp. En Dodge Special från 1948 är klenoden, reliken eller beviset på hur kubanska revolutionen överlevt snart tio USA-presidenter.

– Den har sex 83 millimeter cylindrar och det är klart att den har genomgått flera reparationer. Men på Kuba har vi inga mekaniker, vi har trollkarlar, säger Manuel Echevarria, stolt ägare till praktexemplaret som jag stöter på utan för Hotel Panorama.

– Dessa gamla bilar är exempel på den kriminella blockaden mot vårt folk. Om Bush och de nordamerikanska imperialisterna tror att vi ska underkasta oss deras diktat via Plan Bush, så tror de fel. Det här är ett folk som har övervunnit svårare uppgifter än att reparera en gammal jänke och vi kubaner vet hur ett gevär används, säger denne kubanske raggare bestämt när han smeker huven på Dodgen.

* * *

KUBA HAR MODERNISERATS sedan jag var här sist, 1999, trots dråpslaget mot ekonomin 1989 då Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner, började knaka i fogarna. Då inleddes ”Specialperioden” för att rädda Kubas ekonomi.

Den 45 år långa USA-blockaden har kostat Kuba 86 miljarder dollar. Det är ”merkostnader” som den kubanska staten får betala varje gång den till exempel tvingas ut på den internationella marknaden för att köpa medicin för cancersjuka kubanska barn. Till skillnad mot andra latinamerikanska länder, eller självaste USA, är gratis hälsovård på Kuba en rättighet för medborgarna. I USA är det 46 miljoner personer (2005) som står utan den rätten, enligt Institutet Cato. Samma dag som jag skriver ihop reportaget meddelar teven att hälsovårdsmyndigheterna i Texas tar 360 dollar för tre preventiva vaccinationer mot livmoderscancer.



TROTS BLOCKADEN har den ekonomiska tillväxten accelererat de senaste tio åren. Alfredo Menéndez som fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004, bekräftar bilden.

– Vi har haft en stark ekonomisk tillväxt och ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle, bostäder och livsmedel.

Kubaner som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd), hur många är de och hur klarar man sig på en sådan låg lön?

– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi betalar ytterst lite för livsmedel, el, vatten eller transporter. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon tredje familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin.

Men ransoneringsbokens produkter (utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .

– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som i stället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer som inte konsumerar alla produkterna på ransoneringsboken, till exempel cigaretter, säljer dem i stället vidare. Därför bör vi avskaffa ransoneringsboken.



FIDELS ALLVARLIGA SJUKDOM märks inte på samma sätt på Havannas gator som i den spekulerande världspressen. Under fem dagar som en av de största internationella ekonomiska konferenserna under 2007 pågår i Havanna finns bara denne reporter på plats som INTE är kuban. Nej, världspressen är mer intresserad av att underkänna den kubanska regeringens legitimitet än att skriva om spekulationsekonomin som dragit ner hundratals miljoner människor i misär.

Mikael Wiehe, kritisk försvarare av den kubanska revolutionen avvisar försöken att isolera Kuba, i ett debattinlägg i DN:

”Däremot är jag djupt skeptisk till en del av dem som säger sig försvara demokratin. Allt för ofta tycker jag mig ha hört och sett dem tala och agera i eget intresse; försvara egna sociala och ekonomiska privilegier eller sin rätt att utnyttja andra människor eller länder för egen vinnings skull.”



ÅR 2004 ANTOG Bushadministrationen det 454 sidor långa dokumentet ”Commission for Assistance to a Free Cuba”, CAFC, även kallad ”Plan Bush”. Den handlar om USA:s annektering av Kuba. I detalj beskrivs hur friheten ska bryta fram på Kuba via privatisering av hälsovård och utbildning, återlämnandet av fastigheter till de forna ägarna innan 1959 och därmed kubanernas hem (85 procent av kubanerna äger sina hem och betalar ingen hyra).

Som ”övergångsguvernör” har Bush utsett Caleb McCarry. Han är CIA-agent med operationer i Guatemala och i Haiti på meritlistan. Samtidigt med utnämnandet av McCarry kompletterades ”Plan Bush” med ett ”hemligt kapitel”: ”På grund av nationell säkerhet och ett effektivt utövande, finns innehållet i några av rekommendationerna i en hemlig promemoria som har lagts till separat”, skrev State Departement, en förtäckt tolkning av invasionsplanerna.

Otåligheten hos Bush & Rice för ett störtande av revolutionen på Kuba är också påtaglig. McCarry har fått 18 månader att avsätta den kubanska regeringen, alltså senast den 10 januari 2008, enligt AP-korrespondenten Nestor Ikeda i Miamitidningen El Nuevo Herald, den 10 juli 2006.



WAYNE S. SMITH var chef för USA:s intressekontor i Havanna 1979-82, under den högerextreme president Ronald Reagan:

– Det finns inte många kubaner som är överens om idén att överge gratis sjukvård och utbildning och andra viktiga tjänster som de har i dag.

Han anser också att USA-administrationen ger en bild av Kuba som är helt förryckt från sin verklighet.

– Tråden i den nya rapporten (Plan Bush, juli 2006) är att visa en regim som är på gränsen att kollapsa. Men det har gått två år sedan den första rapporten och den kubanska ekonomin visar starka signaler att växa. Till och med CIA uppskattar att den ekonomiska tillväxten slutar på åtta procent (för 2006). Sakerna försämras alltså inte utan förbättras i stället, konstaterade Wayne S. Smith.



ÖVERGÅNGSGUVERNÖREN McCARRY arbetade under NED:s (The National Endowment for Democracy) täckmantel i Guatemala där han var chef för ”Center for Democracy en Guatemala”, ett typiskt namn för NED-filialer. Han gjorde det så bra att han skickades till Haiti för att delta i konspirationen och störtandet av president Jean-Bertrand Aristide 2004, denna gång via det NED- och USAID-finansierade Internacional Republican Institute, IRI. Denna finansierade delar av de gamla paramilitära strukturerna som återstod av Duvalierdiktaturen och som användes för att störta den lagligt valde Aristide.

Innan jag reste till Kuba skrev jag till nästan alla de 17 kubansk-amerikanska oppositionsgrupper som under 2005 fått nästan 2,5 miljoner dollar av NED. Nästan alla dessa organisationer har sina kontor i USA, främst Miami. Här finns Kubas framtida SAF; ”Center for International Private Enterprise” som fick 123,288 dollar. ”Motparten”, facket i Bushs stil; “Federation of Electric, Gas and Water Plants”, ett fackförbund som ingen på Kuba hade hört talas om men som faktiskt bildades 1996, i USA. Denna arbetarnas försvarsorganisation härbärgerar på samma adress (7175 S.W 8 ST. Suite 213 al 215, Miami, FL 33144) som kontoret för legoknektarna från Grisbuktsinvasionen i april 1961. Jag skickade e-post till fackets Joel Brito, som tituleras ”Project Director of Federacion”, inför min resa till Kuba med förfrågan om han kunde förmedla någon ”kubansk facklig kontakt”. Men jag fick aldrig något svar.



ENLIGT ”PLAN BUSH” har Caleb McCarry 80 miljoner dollar (mdr) till sitt förfogande 2007-2008 för att successivt strypa Kuba. De ska delas upp enligt följande:

31 (mdr) till den interna oppositionen på Kuba.

Tio (mdr) till universitetspropaganda.

24 (mdr) för att förstärka den allmänna propagandan mot Kuba, främst via Radio- och TV-Marti.

15 (mdr) för att dra in det internationella samfundet i USA:s ockupationsplaner av Kuba. Denna post finansierar den rad av internationella konferenser som arrangerats av högerextrema tjecker i en rad länder i Europa.

Wayne S. Smith är lika kritisk till dessa anslag, främst till den interna oppositionen:

­– När USA först säger att en av dess målsättningar är att störta den kubanska regeringen och sedan påstår att en av formerna för att nå detta är att bidra med pengar till kubanska dissidenter, då blir dessa i sak agenter betalda av en utländsk makt för att störta sin egen regering.

Venezuela har betecknat Plan Bush som en “ny imperialistisk aggression” och Chavez
Och Kubas regering känner att tiden arbetar för landet i takt med att Kuba faktiskt integreras av Latinamerika och inte tvärtom. Kontinenten är inte vad den var igår och Bush begav sig desperat ut på en turné andra veckan i mars i tron att han skulle kunna rulla tillbaka de nya vänstervindar som blåser på kontinenten. Men överallt där han anlände möttes han av stora folkmassor som skanderade högre än igår; ”Yankee, Go Home”!

Kuba efter Fidel?

16051 tecken


Spekulationerna i världen om vad som ska hända efter Fidel Castro har pågått de senaste åren och förstärktes efter att den kubanske statschefens operation i slutet av juli 2006. Det finns en avgrundslik klyfta mellan dessa spekulationer, oftast med källor i Miami, och den kubanska verkligheten, menar Dick Emanuelsson från Havanna.


HAVANNA / – Övergången handlar inte om byte av personer utan av regering. Vi tror att det är folket på denna ö, som har lidit lång tid, som måste få bestämma över sitt eget öde 1).

Orden är USA:s president Georg W. Bushs. Han fällde dem till journalister dagen innan han begav sig ut på en veckolång turné till fem latinamerikanska länder nyligen. Texasmiljonären talade om ”övergången till frihet” på Kuba, en frihet som Bushs närmaste män redan 2004 utarbetade i en 454 sidor lång plan döpt till ”Commission for Assistance to a Free Cuba”, CAFC, även kallad ”Plan Bush”. Där ska svaren sökas i hur en godkänd ”demokrati” a la Vita huset ska se ut. Sedan spelar det mindre roll vad det kubanska folket anser om sin egen framtid.

USA:s hökar har allt sedan 1 januari, 1959 velat en ”övergång” på Kuba. Få statschefer har utsatts för så många mordförsök som Fidel Castro. Få statschefer har utsatts för så många mordförsök som Fidel Castro. Få länder har utsatts för en ekonomisk terrorism och av en så lång ihållande ekonomisk blockad som Kuba.



OTALIGA ”KUBAOLOGER” har sökt och gett svar och alla har de misslyckats i sina prognoser om ”Kubas snara fall”. Att döma av massmedias rapportering av läget på Kuba borde bröderna Castro ha störtats för länge sedan. Men faktum är att varken kubansk polis eller militär har satts in mot folket på Kuba. Och det trots att den ekonomiska krisen under de senaste 15 åren skulle ha fått vilken regering som helst i Latinamerika och Karibien att abdikera inför folkmassornas tryck, vilket skedde i Östeuropa.

Men Kuba är inte Östeuropa, det befriade sig med egna medel och krafter från USA:s man på Kuba, Fulgencio Batista, kuppledare från 1952. Även om Kuba ingick i det ”socialistiska lägret” och hade utmärkta förbindelser med det sovjetiska kommunistpartiet, fanns det alltid ett visst politiskt oberoende som yttrade sig i flera frågor. När den siste generalsekreteraren i det sovjetiska kommunistpartiet, Michail Gorbatjov, inledde sin perestrojka och glasnost i slutet av 1990-talet, hade det kubanska kommunistpartiet redan 1996 startat den så kallade korrigeringskampanjen. Målsättningen var att strama upp partiet både ideologiskt som att slå mot borgerliga ideologiska avarter som börjat att märkas i det kubanska samhället.



KANSKE DET VAR TACK vare den kampanjen som kubanerna var politiskt förberedda när Sovjetunionen, och med den 85 procent av Kubas utrikeshandel, nästan rasade ihop från en dag till den annan och Kuba mötte vad som skulle bli den största utmaningen för Revolutionen sedan 1959.

Jag ställer mig ofta frågan hur det är möjligt att kubanerna som lever ett materiellt ganska hårt liv inte revolterar mot att den kubanska staten behandlar hundratusentals utländska patienter i Havanna eller utbildar tiotusentals utländska studenter till läkare och andra avancerade yrken?

– Det beror på att detta är ett politiskt och ideologiskt mycket medvetet folk, ett internationalistiskt folk, säger ekonomen Alfredo Menéndez, 85. Han bör veta, för han har deltagit i den politiska kampen på Kuba de senaste 65 åren.

Eller den till Sverige utsände kubanske ungkommunisten Jonathan som 1995, mitt under den ekonomiska krisen, kallad ”Specialperioden”, sa att ”man måste verkligen ha en revolutionär övertygelse för att just nu stå ut på Kuba. Den ekonomiska situationen är stenhård”, sa han på ett möte i Stockholm.

Och visst har flera tusen kubaner dragit över sundet till USA med sina skrangliga farkoster. Men revolutionen har inte gått i stå, eller gått under. Däremot skärps USA:s blockadlagar och mer pengar, 80 miljoner dollar under 2007-2008, ska stimulera fram en kontrarevolution, tror Bush i sin konspiration mot Kuba.



DEN 1 MAJ ÅR 2000 året ställde Fidel frågan inför den miljonhövdade publiken: ”Vad är Revolution?” Och han svarade själv på frågan:

Revolution är medvetenheten av det historiska ögonblicket; det är förändra allt det som bör förändras.

Revolution är att befria oss själva med våra egna ansträngningar.

Revolution är att försvara värderingar som man tror på oavsett uppoffringar.

Revolution är att aldrig ljuga eller bryta mot etiska principer.

Revolution är den djupa övertygelsen om att det inte finns en kraft så mäktig att den är kapabel att krossa sanningen och idéerna.

Revolution är att kämpa för våra drömmar om rättvisa för Kuba och för världen, grunden för vår patriotism, vår socialism och vår internationalism.

Jag tror, efter att på olika sätt tagit del av den kubanska revolutionen de senaste 35 åren och gjort reportageresor i stort sett hela Latinamerika, att ovanstående principer inte bara är retoriska punkter, utan principer som väglett den politiska processen på Kuba. Därav den unika solidariteten med tredje världens länder och den öppet humana karaktären i den kubanska utrikespolitiken.



FINNS DET EN ÖPPEN debatt på Kuba? har många frågat mig. Nej, inte i vanlig svensk mening. Orsaken är också logisk eftersom Kuba sedan 45 år varit utsatt för ett latent eller permanent krigshot från världens starkaste militärmakt. Den svenska debatten tar aldrig in detta hot som i dag är mer konkret än någonsin. I Sverige är debatten inte bara ensidig och tendensiös, den har också ett redan klart svar om att ”Kuba är en diktatur”, punkt slut. Landets kulturminister Abel Prieto menade i en intervju 2) att de intellektuella i Europa vare sig förstår eller inser hur Latinamerika i dag förändras.

– Det är i Latinamerika som man håller på att bygga de starkaste motståndskulturerna, den mest konsekventa antiimperialismen, den mest sammanhängande antikolonialismen... och jag tror att de flesta intellektuella i Europa inte förstår Latinamerika. Trots allt anser jag att de obönhörligen kommer att tvingas betrakta kontinenten med andra ögon. De saker som händer är alltför pedagogiska för att förbli förbisedda.

På frågan om hur han ser på de kritiker som den europeiska vänstern riktar mot Kuba, säger den 56-årige kulturministern med hästsvans och tavla på John Lennon i arbetsrummet:

– Många kritiker utgår från ett grundläggande fel, felet att betrakta det som håller på att byggas upp i detta land som någonting som tillhör den gamla socialismen som kollapsade, att vi representerar något gammalt som historien redan har överskridit, som dinosaurier eller överlevande från en kapsejsad Titanic. I det som vi kan kalla för den europeiska vänstern kan man skönja ett fenomen som har med en vilja att ta avstånd från den där socialismen, från den där vänstern som byråkratiserades och som misslyckades samt med en tro på att Kuba representerar det förflutna.



– DET FINNS EN STEREOTYP inställning grundad på alla dessa karikatyrer av realsocialismen, på tanken om att Kubas kommunistiska parti är en blåkopia av det sovjetiska partiet och att ”Granma” (partiets dagstidning) är en blåkopia av ”Pravda”. Jag tror att det finns en okunskap om hur landets institutionella system uppstod samt dess särdrag. Det finns aspekter här som har med demokratin att göra och som inte alls liknar vad som hände i det socialistiska blocket.

Prieto exemplifierar den kubanska demokratin med sitt eget ansvarsområde:

– Jag måste avlägga räkenskap inför Nationalförsamlingen och, som folkvald församlingsledamot, måste jag inom kort svara inför medborgarna i min valkrets Consolación del Sur. Jag närvarar vid pionjärernas (kubanska barnorganisationen) kongress för att förklara för barnen och tonåringarna vad vi gör för barnens rekreation och fritid, varför det inte sänds fler barnprogram på teve, och så vidare. Ingenting sådant hände vare sig i den gamla Sovjetunionen, eller i Bulgarien, eller i något annat socialistiskt land. Diskussionen, debatten och idéutbytet är någonting som finns inbakat i vårt samhälle.

En av de vanligaste anklagelser som riktas mot Kuba är att medierna inte rapporterar om vad som händer i landet.

– Det finns en fras av en kubansk författare, Cinto Vitier, som jag tycker mycket om: ”Vår utmaning är att grunda ett parlament i en skyttegrav.” Vi har framför oss en väldig fiende i vars planer ingår att förinta oss. För att nå detta säger han sig vilja främja det så kallade civila samhället i Kuba. Fienden förbiser så klart att vi på Kuba redan har ett revolutionärt civilt samhälle. Alla våra massorganisationer är en form av civilt samhälle. Men för fienden är alla dessa organisationer ”castroismens instrument”, och vad han i stället vill göra är att främja några små grupper som han ger pengar till...

Kulturministern hävdar att man visst tar upp problem offentligt. I både ungdomsförbundets Juventud Rebelde som i kommunistpartiets dagstidning Granma har man detaljerat publicerat bedrägerihistorier. Det är händelser som omedelbart blir till artiklar, radio- eller teveinslag i Miami där den kubansk-amerikanska kolonins språkrör tolkar detta som ”att den kubanska revolutionen håller på att störta samman och de använder sig av korruptionen som bevis för det”.

Är detta en risk som man i alla fall måste ta?

– Ja, jag anser att man ska ta dessa risker, och det råder dessutom konsensus kring att man ska ta dessa risker. Men vi ska inte heller glömma att vi har en fiende med en utarbetad plan och med syftet att så splittring mellan oss, samt att skada vårt anseende på alla sätt och vis.

Jag kan själv ta del av denna kritik i pressen när kubanska LO:s veckotidning Trabajadores publicerar ett oerhört kritiskt reportage på en helsida där arbetsmiljön och förhållandena i ett lager i centrala Havanna döms ut efter konstens alla regler. Jag tar en taxi till lagret dagen efter och arbetarna bekräftar bilden och säger att reportaget var bra, för nu har det blivit ändring.



NÄR NYHETEN OM FIDEL Castros sjukdom offentliggjordes den 1 augusti, landade jag i Miami där jag tillbringade en natt innan jag fortsatte min resa dagen efter. I Miami gavs bilden att ett praktkaos skulle bryta ut på Kuba och en flyktingvåg skulle bege sig mot Florida och äntligen få känna av vad ”The American Way of Life” är. På tevekanalerna i Miami intervjuades oroliga representanter för Röda korset: ”Vi vet inte om flyktingvågen bryter ut nu, när diktatorn är på väg att dö, eller kanske redan är död. Men vi har beredskapsplaner för att ta tusentals kubaner med filtar, hangarer med sängar, matpaket. . . ”, var budskapet. Men allt förblev vad det var. Och det är lika lugnt och lika lunkande karibiskt när man går runt i Havanna.

Fidel är sjuk och förmodligen kommer aldrig till sina arbetsuppgifter. Men ingen i Havanna tror på Bush eller Kubahögerns naiva förhoppning om att Kuba med Fidels bortgång kommer att rasa samman. Under 47 års oavbruten kamp för överlevnad och existens, har Kubas olika institutioner, såväl administrativa som politiska, konsoliderats och nya politiska kadrer har vuxit fram.

I dag är utsikterna dessutom mycket större att Kuba i stället stärks med landets erkända roll i Latinamerika som en ”social missionär”, ett odiskutabelt föregångsexempel på humanism där tiotusentals läkare, sjuksköterskor och lärare bryter ny mark och utrotar sjukdomar och okunnighet och bryter ned den gamla Kubaskräcken hos delar av mellanskikten. Den strategiska alliansen med Venezuela är på sitt sätt en halv livförsäkring och förstärker alla demokratiska och progressiva krafter i Latinamerika och förändrar på ett kvalitativt sätt styrkeförhållandena på kontinenten till Kubas fördel.



KUBA ÄR ETT ORGANISERAT samhälle, det är de flesta överens om. FN-rapporter pekar ut Kuba som ett föregångsexempel för andra länder och som har en unik beredskap där alla medborgare vet sin plats och uppgifter när orkanerna sveper över Kuba.

– Detta land har ett stort antal kadrer som har växt fram under åren som har fördjupat och gett den revolutionära processen kontinuitet. Detta märktes tydligt när de Alliansfria Staterna genomförde sin konferens i Havanna men med Fidel i sjuksängen. Jag gläder mig att jag har kunnat ta del av hans verk, den kubanska revolutionen, att den är strukturerad och inte är exklusivt beroende, som några tror, av hans hälsa och närvaro, säger den argentinske författaren och parlamentsledamoten Miguel Bonasso.

Hans landsman, filmaren Fernando Pino hyser heller ingen oro av ett Kuba utan Fidel, och han tillstår att ”Fidel är också en skapelse av sitt folk”. Han ser i stället den externa faran från USA men ”detta folk har stora antikroppar, en stor portion av organisationskänsla och är berett på allt”.

Det är lätt att komma till tals med kubaner på gatan. Under veckan pågår den stora internationella ekonomikonferensen, totalt okänd ute i världen men eftersom man har ett utländskt utseende så frågar de man träffar om jag deltar i ekonomikonferensen. Skulle något liknande hända i Stockholm? undrar jag vid en jämförelse.



KOMMUNISTPARTIET ÄR den ideologiska byggnadsarbetaren av masskaraktär i det kubanska samhället. Även om partiet formellt inte ställer upp i valen till de olika parlamentariska församlingarna på Kuba är partiet en politisk vägvisare i de övergripande frågorna. Partiet är i dag bredare till sin ideologiska bas eftersom även religiöst troende accepteras som partimedlemmar.

Den ideologiska kampen förs på alla plan, framför allt riktad mot den halva befolkning som föddes efter revolutionens seger 1959 och som aldrig har behövt oroa sig för att betala skolgång eller fått ångest för att det saknats pengar att uppsöka sjukhuset för att föda. I november 2005 lanserade Fidel Castro “la Batalla de Ideas”, Idéernas strid, och dundrade om att “detta land och revolution kan förstöra sig själv”, om inte man stramade upp alla strukturer och organisationer av det kubanska samhället.

Det handlar om att inympa ”Revolutionens etik” hos dem som inte behövde konfrontera med de historiska utmaningarna. I den ingår också uppgiften att ”höja den kulturella nivån, inte bara inom utbildningen, utan som en budbärare av egna kulturella värderingar”, menar Prieto.

Tomas Borge, den legendariske grundaren av den Sandinistiska befrielsefronten FSLN, sa under de hyllningsmöten som hölls i Havanna i december förra året för att fira Fidels 80-årsdag, att ”Kuba trädde in på en väg som ingen kan stoppa, inte ens USA. Och, utan att göra mig några illusioner, så tror jag att Bushs era är slut. I Latinamerika är det åtta eller nio länder som har gått till vänster och ännu fler kommer att förena sig på denna väg” 3).



DE REVOLUTIONÄRA IDÉERNA kommer tillbaka, spådde Fidel på Sao Paoloforumet 1990, då Sovjetunionen var på väg ner i graven. ”Och vi har inte tvingats vänta särskilt länge”, säger Iroel Sánchez, på det Kubanska Bokinstitutet och tillägger:

– Frågan är inte vad som ska hända med Kuba efter Fidel utan vad som ska hända med världen, med Latinamerika? I Kuba pågår en revolution och nu också i Latinamerika. Svaret i vad som ska hända efter Fidel ligger i Venezuela, i Bolivia, i Ecuador, i Nicaragua. . . Fidel har satt i gång marschen i en del av världen. Det är inte så att Fidel har trätt in i historien. Det är så att han har kört historien framför sig i riktning mot dit han tror att den bör gå. Och i ljuset av vad som sker, är det uppenbart att han inte är ensam om att tro att historien bör gå i den riktningen.

Dick Emanuelsson



Källor:


2) «La intelectualidad europea no entiende a América Latina", Mertxe Aizpurúa - Gara 2007-02-12 (ett tack till Jorge Capelán, MANA, för översättning) 2007-02-11. http://www.gara.net/paperezkoa/20070211/2677/es//La/intelectualidad/europea/no/entiende/America/Latina

3) ”Mas allá de Fidel”, Mertxe Aizpurúa – Gara, 2007-06-01, http://www.rebelion.org/noticia.php?id=44289

De ekonomiska resultaten på Kuba de senaste fem åren

783 tecken


Tre utmärkande drag karaktäriserar de grundläggande strukturella förändringarna under de senaste fem åren:

Kubas ekonomi är i dag i första hand en ekonomi baserar på ett utbud av tjänster. 1989 representerade tjänstesektorn 55 procent och 2006 är den uppe i 76 procent av BNP.

Sjuttio procent av exporten kom 2006 från tjänstesektorn och 30 procent från varor.

Mellan 1995-2000 var den ekonomiska tillväxten 4,8 %. 2001-2002 var tillväxten 1,8 %, 2004 ökade ekonomin med 5,4 %, 2005 accelererade tillväxten med 11,8 % och 2006 12,5 %. I

Dick Emanuelsson

Källa: Kubas ekonomi- och planminister Jorge Rodriguez

KUBA ANO 2007

<7299>

”Socialism har upphört att vara ett fult ord”

TEXT OCH FOTO: DICK EMANUELSSON

HAVANNA / FEBRUARI / Det finns allt. Varför får inte svensken läsa det? Salladshuvuden, stora ananasklot, vitlökar i tusentals på lastbilsflaken, kött, både gris och nöt och backar av öl för att skölja ned grillköttet som serveras i en korsning.

Det är söndagens jordbruksmarknad i stadsdelen Miramar. Jag stötte på den den första morgonen på Kuba när jag tog min sedvanliga joggingrunda. För en reporter finns det inget bättre sätt att lära känna en ny plats.

– Vad kostar tomaterna? undrar jag.

– En (1) peso per kilo, säger en av försäljarna och frågar hur många kilo jag vill ha. Billigt, tycker jag (1/25-del av en Euro) men en kvinna i 30-årsåldern är måttligt förtjust och säger att ”dessa tomater duger bara till matlagning”.

Det här är den fria jordbruksmarknaden där kubanerna kompletterar sina matinköp. Basprodukter som bröd, bönor, ris, pasta, matolja eller hälften av de basvaror som en familj behöver för sin överlevnad, får de på ransoneringsboken.

– Men den räcker bara en vecka, säger en kritisk taxichaufför. Och de 225 pesona (cirka 10 dollar) som utgör minimilönen, hur mycket får du för den? ”säger han som tjänar 400 pesos och lika mycket i dricks”, påpekar andra kubaner när jag berättar om taxichaufförens kritik.

Ett friskt bildat folk

Utan tvivel är många kubaner är missnöjda med att den höga ekonomiska tillväxten (12,5 % 2006) ger dem lite materiellt tillbaka. För de generationer som har växt upp under socialismen och ”Specialperioden”, som startade i augusti 1989, finns det ingen som helst egen erfarenhet av vad den ”kapitalistiska friheten” i El Salvador, Haiti eller Paraguay betyder i praktiken. På Kuba är utbildning och hälsovård i stort sett gratis. Det är det kanske mest friska allmänbildade och kulturellt medvetna folket på kontinenten. Vilket land, inklusive USA och Sverige, kan uppvisa femtio procent av ungdomar i åldern 17-23 år som studerar på universitet? I Latinamerika hoppar 22 miljoner grundskoleelever av sin utbildning varje år, enligt Unesco, för de fattiga föräldrarna har inte pengar att betala skolkläder och skor, än mindre läromedel. Universitetsutbildning är för de flesta en ointaglig dröm.

Därför har Kuba hittat sin nisch som reproducent av mänskligt kapital. I Venezuela ansvarar nära 20 000 kubanska sjukvårdsarbetare för 17 miljoner fattiga venezuelaners hälsa. I 60 länder över hela världen återfinns 30 000 kubanska hälsovårdsarbetare. De kubanska lärarna och läkarna drar fram där deras utländska kollegor aldrig ens kan tänka sig att bege sig; till djungeln, i bergen, i städernas slumområden för att utrota analfabetismen eller ge de fattiga den mänskliga rätten till sjukvård.

– Min dotter har arbetat i tre år i Venezuela och ska nu ut på en ny tvåårsperiod i Venezuela, säger Pedro, en annan taxichaffis som är betydligt mer positivt inställd till revolutionen. Dottern, läkarutbildad, tjänade 300 dollar per månad de första tre åren i Venezuela men får nu 400 dollar. I Venezuela är det lite mer än en minimilön och kanske en tjugondel av de vad de venezuelanska läkarna tjänar.

Två jobb

Nästan alla jag talar med på jordbruksmarknaden har ett annat jobb, sviterna från Specialperioden finns kvar för den ekonomiska krisen är inte över, även om situationen har förbättrats avsevärt det senaste decenniet.

– Jag försöker dryga ut inkomsterna med att sälja dessa torkade växter, säger Luis Angel Cangrejo. Min fru arbetar också så vi klarar oss rätt bra. Under veckorna arbetar han som nattvakt och inkomsten ligger kring 400 pesos, en ganska ordinär inkomst.

Marina som säljer öl och grillat kött knäcker också extra på söndagarna. I vanliga fall arbetar hon på en kinesrestaurang under veckorna.

Men trots att ingen kuban lägger sig hungrig på kvällen är Kuba ett samhälle med stora brister. Medan jag väntar på att klockan ska slå 3 på eftermiddagen för en intervju på Kubas LO, stöter jag på Angela, 33, när hon och systerdottern sitter på muren nere vid Malecon, Havannas underbara strandpromenad. Hon säger att ”i dag fyller jag 33 år men är uttråkad för jag har inga pengar att fira med”. Efter femton minuter säger hon att hon vill tillbringa natten med mig. ”Vi svarta Havannakvinnor är heta”, försöker hon locka mig med.

Antalet prostituerade växte i antal parallellt med den ekonomiska krisen, sammanbrottet för Kubas handel med Sovjetunionen och USA-blockadens hårdare strypgrepp via två restriktivare blockadlagar, 1994 och 2001. De prostituerade existerar på Kuba, ingen förnekar detta, men dessa kvinnor har inga ekonomiska behov att prostituera sig. ”Las Jineteras” (ryttare), som de kallas, är kvinnor som har sina barn på kostnadsfria daghem eller skolor där barnen får både mat och läkarundersöks under sin uppväxt. Orsaken till prostitutionen ska i stället ses i ljuset av ett samhälle som utsatts och utsätts för en kriminell blockad och där de 2,2 miljoner turisterna som besökte Kuba under 2006 bländar fram en materiell hunger som den ekonomiska krisen har skapat.

Vad händer med Fidel?

Fidel då? frågar jag kubanerna, hur ska det bli efter att han lämnat jordelivet?

Ingen jag talar med, oavsett om han eller hon är kritisk mot socialismen eller regeringen, är kritisk till Fidel. Sedan må läsaren anklaga denna skrivare för opartiskhet. Men det är som den kubanska revolutionens odiskutable ledare står över alla problem i det kubanska samhället trots att han gör motsatsen; försöker delta i lösandet av alla slags triviala problem, på gott eller ont.

Kubanerna blir de gravallvarliga när jag tar upp frågan om Fidels hälsotillstånd. Samma dag som hans sjukdom offentliggjordes, den 1 augusti 2006, tvingades jag övernatta i Miami, på väg tillbaka till Latinamerika från Sverige. De mest aggressiva av kubanamerikanerna i Miami trodde att nyheten om Fidels sjukdom skulle orsaka ett regerings- och systemsammanbrott i Havanna med massorna på gatorna som krävde ”Frihet åt Kuba”! och att USA:s Gröna Baskrar som sista alternativ skulle ”hjälpa till” att störta revolutionen. Varken det ena eller andra skedde. I stället avslutade kubanerna som vanligt sin arbetsdag och bänkade sig sedan resten av kvällen framför teveapparaten för att följa händelseutvecklingen för en av världens mest framstående politiska ledare. I Miami och Vita huset gick rullgardinen definitivt ned. Den fiktiva värld som Bushs allierade i Miami hade byggt upp under 45 år föll platt och snopet till marken.

Kuba-Venezuela mot en union?

Perspektiven för revolutionens framtid är också, trots Bushadministrationens öppna hot mot Kuba, relativt goda. När jag lägger sista handen på detta reportage från Kuba meddelar kommunistpartiets dagstidning Granma att handeln mellan Venezuela och Kuba gick upp till 700 miljoner dollar under 2006. 353 nya samarbetsprojekt ska skrivas under mellan de bägge regeringarna.

Men inte bara handel och de stora integrationsprojekten för Latinamerika binder de bägge länderna allt mer samman. ”Nu talar vi också samma språk, socialismens språk”, som
Eller som Kubas ekonomi- och planeringsminister Jorge Rodriguez avslutade sitt tal på konferensen:

– Socialism har upphört att vara ett fult ord!

Latinamerika integrerar Kuba

<11850>

HAVANNA / När EU ställer in sig i ledet hos State Departement för att isolera Kuba, håller Latinamerika på att ställa USA åt sidan och i stället utöka och förstärka sina förbindelser med Kuba.

Nästan en miljon latinamerikaner har räddats från att bli blinda efter att de ögonopererats i Havanna eller i sina hemländer. ALBA, det Boliviarianska Alternativet för Amerika, växer fram, detta är en bokstavlig export av revolutionen, inte via geväret utan kubanska läkare och lärare.

De två nicaraguanerna, José 68 och Liliana, 8, illustrerar den nya situationen i Latinamerika.

– Utan kommendant Fidel och Chavez skulle vi ha förblivit i ett mörker. Nu är livet värt att leva igen, säger José, mycket rörd medan blyga Liliana säger att nu ska hon börja skolan i Managua, denna gång ska hon kunna se vem som är hennes nya kamrater.

Jag träffade dem på planet från Havanna till Managua. De är inte ensamma. I Latinamerika har nästan en miljon människor ögonopererats mot starr och andra enklare ingrepp av kubanska ögonläkare. Fullastade flygplan landar varje dag i Havanna. Det gemensamma med dessa människor är att de är fattiga och det spelar ingen roll om de har kommit upp i en ansenlig ålder. De skulle också ha blivit blinda, som 600 000 latinamerikaner blir varje år, om de inte hade kunnat flyga till Havanna och nu också Caracas och La Paz för att ögonopereras i ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel. Sammanlagt ska sex miljoner latinamerikaner under en tioårsperiod ögonopereras.

Dessa sociala missioner, kombinerat med en imponerande satsning på utbildning av nya latinamerikanska läkare i både Havanna och nu också i Caracas, har mjuknat upp de mest blinda Kubahatare i Latinamerika. Den egendomliga och totalt ensidiga debatten i Sverige och EU om brott mot mänskliga rättigheter på Kuba är en mer eller mindre okänd i debatt Latinamerika. Här är barna- och mödradödlighet många gånger är den vanligaste dödsorsaken för dessa.

Industrisatsningar inom ALBA

Men nu kompletteras de sociala missionerna inom ALBA med stora industriella och finansiella megaprojekt. Järnvägar, Internet mellan Kuba och Venezuela, gasledningar och en Bank för Syd (Bancosur), som ska knäcka IMF och Världsbanken ska sjösättas. Kärnan i dessa projekt utgörs främst av Venezuela, som med sin ekonomiska potential och politiska strategi är ett dödligt hot för USA-administrationens historiska grepp över sin ”bakgård”. Kubanerna å sin sida har en armé av sjukvårdspersonal och lärare som i massiv skala sätts in i nya medlemsländer inom ALBA, som till exempel Bolivia och Nicaragua. Nu handlar det om det sociala exemplets makt mer än gevärets som gäller. Inte ens USA-vänliga regeringar accepterar längre Bushs diktat utan ett visst motstånd.

Lourdes Regueiro är kubansk ekonom från Centret för Studier av Amerika och har föreläst i nästan alla länder i såväl Nord- som Latinamerika och Karibien. Hon är expert på ALBA och den oerhört intressanta integration som pågår.

Vad finns det för positiva erfarenheter från Kubas integration i SEV-ländernas* ekonomiska gemenskap som skulle kunna vara till nytta för ALBA?

– En positiv erfarenhet är den autonoma prissättningen av det kubanska sockret. SEV köpte sockret till ett högre pris än världspriset. Denna erfarenhet kan du se i avtalen mellan Kuba-Venezuela i frågan om de höga oljepriserna. År 2004 fastställdes att oavsett hur mycket priset på olja skulle höjas under en överskådlig tid, så köper Kuba oljan till ett fast pris på 27 dollar per fat.

– Integrationen är ett privilegium där gemensamma projekt många gånger kan utvecklas bättre än att ett mindre land själv slår sig på den uppgiften. Det kan vara hur och med vad man ska finansiera projektet, eller om landet innehar den tekniska kunskapen. Via ALBA har vi inlett en sådan process. Det har talats mycket om sociala projekt inom ALBA men även inom andra områden som till exempel industrin. Vi utvinner nickel som förföljs av USA-blockaden men där venezuelanerna tillför järn och gemensamt ska vi skapa rostfritt stål, enligt nya stora projekt som slutits i det senaste avtalet mellan Kuba och Venezuela den 24 januari i år.

Transnationaliserad ekonomi

Flera länder i Latinamerika som till exempel Nicaragua har också skrivit under frihandelsavtalet TLC med USA. När Nicaragua nu med nye presidenten Daniel Ortega ansluter sig till ALBA, vilka juridiska följder kan detta få för landet?

– Nicaragua befinner sig i dag i ett dilemma. Samarbete handlar om utbyte mellan regeringar till exempel i sociala frågor. Men Daniel Ortega ärver en ekonomi som är transnationaliserad och manöverutrymmet är begränsat. Många av Latinamerikas nya vänsterregeringar gick till val på ett vänsterprogram som i dag, när de befinner sig i regeringsställning, är komplicerade att förverkliga. Detta är en process, inget slags stormöte för dessa regeringar utsätts för stora risker, liksom själva ALBA. Vi hävdar att ALBA är en inbjudan om samarbete där regeringar kan skriva under delar (av ALBA) där landet gradvist inlemmas under en begränsad tid för att anpassas till samarbetet i ALBA. Integreringen i ALBA ska vara en spegelbild av den egna nationella politiken. Många vänsterregeringar har tagit över administrationer i Latinamerika där nyliberalismen har haft en förödande effekt på ekonomin. När de velat förändra ekonomi och politik har detta väckt opposition hos de transnationella företagen men också hos USA-administrationen.

– Ta till exempel samarbetet mellan Argentina-Venezuela. Argentina ska bygga oljetankers för Venezuela på varv i Rio Santiago (som togs över av varvsarbetarna 2002 när ägaren ville lägga ned). Ritningarna för dessa tankers skulle köpas in hos en europeisk ritningsfirma som hade slagits ihop eller sålts till ett företag i USA. Men blockadlagarna satte P för inköpen av ritningarna. Men i Nicaraguas fall har de en alternativ integrering med alla dessa motsättningar och problem som kan finnas.

I frågan om frihandelsavtalet mellan USA och Nicaragua så står USA:s lagstiftning ovanför Nicaraguas. Vilka konsekvenser kan detta få för Nicaraguas medlemskap i ALBA?

– Det är svårt att prognostisera utan att känna till detaljerna i avtalen mellan Kuba-Venezuela och Nicaragua. Men här fungerar symmetrin och det är obegripligt hur den amerikanska lagstiftningen ska stå över den nationella lagstiftningen. Jämfört detta med USA:s egen lagstiftning där delstaternas lagstiftning många gånger har företräde framför den federala.

Gas och järnväg

Chavez har föreslagit en järnväg som binder samman den latinamerikanska kontinenten samtidigt med byggandet av en gasledning från Venezuela till Patagonien. Men spridda röster har varnat för att denna gigantiska infrastruktur och energikälla kan komma att utnyttjas av de transnationella bolagen i stället för att tjäna folkens bästa.

– Gasledningen har orsakat mycket debatt i den latinamerikanska regionen, framför allt i Brasilien. Men det finns ett stort behov av gas i Argentina och Chile. Den Sydamerikanska Unionen av Nationer (åtta länder, SUN) har som en av sina grundpelare skapandet av en infrastruktur. Men frågan som måste ställas är; infrastruktur för vem och till vad? Jag tycker att det vore fantastiskt om det gick att genomföra med hjälp av till exempel Ryssland som har stor erfarenhet i gasrörsbyggen. Infrastruktur är något nödvändigt och visst kan det stå i tjänst hos projekt som TLC, ALCA men även ALBA. Ty globaliseringen behöver infrastruktur i handelsutbytet.

– Vad är målet för denna infrastruktur? Vilka villkor skapar byggandet av denna infrastruktur? Med vilken slags teknologi byggs infrastruktur? Hur skyddas miljö och ekosystem när detta megaprojekt ska byggas? De miljömässiga effekterna måste också tas i beaktande.

Kontroll över naturresurserna. . .

– Frihandelsavtalen är allt annat än handel. Om du sätter dig och analyserar avtalen märker du att handeln regleras av mycket låga tullar. Där det inte finns frihandelsavtal är tullarna i regel mycket högre. Vad vill USA med dessa selektiva tullar? Med dessa frihandelsavtal som förvändning vill USA skaffa sig ett skydd för sina investeringar och reella möjligheter till att ta kontrollen över respektive lands naturresurser. Vilka är dessa? Olja, gas och något som det har talats mindre om; den latinamerikanska biodiversiteten.

– Studerar vi den andinska regionen, där brännpunkten och centrum utgörs av Plan Colombia som i regional omfattning sofistikerat kallas ”Iniciativa Regional Andina”, hittar du Brasilien, Ecuador, Peru, Colombia men också Panama där det andra megaprojektet, ”Puebla-Panama” 1) har inletts. Det handlar alltså om hela Amazonasområdet men även ”La Triple Frontera”, tregränsområdet mellan Argentina, Brasilien och Paraguay där världens största sötvattenreserver är belägna. Dessa är heller inte förorenade till skillnad mot de stora sötvattenreserverna i de Stora Sjöarna i USA. Med den nya teknologin har man nu också planerat att transportera sötvatten från Centralamerika (som lider enorm brist på vatten) till USA. Helt perversa förslag har ställts som att Mexiko skulle betala sin vattenskuld (vid gränsen mot USA) i monetära papper. Men det går också att vända på steken; stats- och utlandsskulder kan konverteras till betalning i sötvatten vilket skulle vara en annan fördärvlig form för att utplundra folk och nationer på dess naturresurser.

. . och biodiversiteten

– Av de 16 länder som förfogar över den största andelen biodiversitet i världen återfinns en rad latinamerikanska länder. Ta en titt på studierna av biodiversiteten som till exempel virus där man bara har upptäckt 0,12 procent och 0,8 procent av bakterier. Var finns mikroorganismerna? Just där den stora biodiversiteten återfinns. Med avtalen om frihandel finns klausulerna om ”intellektuell upphovsrätt” och ambitionen är att kunna ta patent på levande organismer som bryter mot alla normer och internationella avtal. När du också studerar kartan så sammanfaller den rika biodiversiteten med USA:s militära närvaro i Latinamerika; Colombia, Ecuador, Paraguay, Brasilien, Peru.

Kan det industriella nationella kapitalet vara en temporär allierad i den latinamerikanska integrationen och motståndare till det transnationella kapitalet?

– Vi talar inom ALBA om en latinamerikansk produktiv sammanlänkning vilket betyder interna politiska förändringar. I Argentina har man föreslagit en ”reindustrialisering” eftersom landet förlorade nästan hela sin nationella produktiva sektor, inte bara under president Carlos Menems privatiseringsprocess utan delvis även tidigare. Jag tror inte att detta skulle vara en slags industrinostalgi men det står helt klart, att utan industrialisering blir det heller ingen utveckling. Å andra sidan är det svårt att försvara en produktion som inte är konkurrenskraftig. Men den främsta uppgiften hos en produkt är inte att konkurrera utan att tillfredsställa ett behov.

Dick Emanuelsson

Fotnoter:1) SEV, eller Comecon, som det kallades på engelska, var de ”realsocialistiska” ländernas ekonomiska samorganisation.

2) ”Puebla-Panama” är ett megaprojekt som innebär att framför allt infrastrukturen mellan den mexikanska industristaden Puebla och staten Panama knyts ihop och förbättras. Colombia har nu också anslutit sig med president Uribes förevändning att Colombia vill vinna nya marknader. Men kritikerna menar att det pågår ett fult spel där Panama i dag ska bredda och modernisera sin kanal, som, enligt kritikerna, ska kunna transportera USA:s hangarfartyg som därmed lätt och snabbt kan byta världshav och rycka in, till exempel i en invasion av Kuba eller Venezuela, från Stilla havet till Atlanten. USA-vänliga Colombia är å sin sida ett uppmarschområde

Sociala och ekonomiska nyckeltal på Kuba

<1372>

Sociala och ekonomiska nyckeltal på Kuba

Kubas socialbudget är den högsta i Latinamerika och 22,7 % av BNP går till utbildning och sjukvård.

Barnadödligheten som 1982 var 11,2 döda per tusen födda barn under ett år var 2006 rekordlåga 5,3. I USA är motsvarande siffra 7,1 medan Nicaragua uppvisar 30 döda per tusen födda.

Den förväntade genomsnittslängden är 76,7 år.

Läkartätheten per invånare är den största i världen, 1 per 157 invånare.

Analfabetismen, 0,2 %, är den lägsta på den amerikanska kontinenten.

Hälften av alla ungdomar i åldern 17-23 år studerar på universitet. Totalt 800.000 unga kubaner.

Det finns en 99-procentig täckning för alla grundskolelever.

Genomsnittstiden för studier för Kubas befolkning är 9,8 år. För den yrkesaktiva befolkningen är motsvarande siffra 12 år.

Genomsnittspensionerna ökade 2006 med 7 % och reallönerna med 16,7 procent.

Arbetslösheten 2006 var 1,9 %.

30 000 kubanska sjukvårdsarbetare återfinns på de mest otillgängliga plaster i 60 länder.

12 078 utländska läkarstuderande var inskrivna vid Latinamerikas medicinska högskola i Havanna.

UNESCO gav Kuba en utmärkelse för sitt erkända alfabetiseringsprogram som tillämpas i 15 länder med 2,3 miljoner personer.


Dick Emanuelsson

De viktigaste programmen i den kubanska ekonomin:

• Energi: En verklig revolution har ägt rum för att generera elektricitet. I första etappen användes diesel som i den andra etappen har ersatts av full oil. Denna möjliggör att de gamla ineffektiva och energislösande termoelektriska maskinerna som användes i det nationella elnätet ersätts. Detta kompletteras med ett jättelikt program för att reparera och modernisera det nuvarande elnätet men också åtgärder för kraftöverföring och distribution.
  
  Programmet kompletteras med stora insatser i de kubanska hemmen där alla ”gula” glödlampor byts ut mot lågenergilampor. Sammanlagt har 29 miljoner lampor bytts ut. Även kylskåp och andra hemelektroniska apparater byts kontinuerligt ut mot energisnåla.
  
  Hela transportsektorn ska renoveras och bensindrivna bussar ska bytas ut mot diesel eller full oil där satsningar görs för att skydda miljön.
  
  Sol och vindkraft har fått stora anslag och framgångsrika projekt pågår på flera platser på Kuba. Elproduktionen ökade 2006 med 7,2 %.
  
  Lagring av vattenreserver för att kunna möta torka, som mellan 2003-2005 sänkte beredskapsreserverna till 42 procent, är i dag uppe i 76 procent.
  
  Bostäder: 2006: 110 000 byggda bostäder, nästan tre gånger fler bostäder än under 2005.
  
  Dick Emanuelsson
  
  

Kuba andas försiktig optimism och stark ekonomisk tillväxt

<9500>

”Gör motstånd och övervinn krisens effekter”

HAVANNA / Kuba kunde inte krossas, trots alla belackares självsäkra spådomar och utarbetade planer att föra Karibiens största ö tillbaka till bordell- och kasinoekonomin 1959, rapporterar Latinamerikareportern Dick Emanuelsson från Havanna för Proletären.

När Sovjetunionen rasade samman 1990-91 drog den samtidigt med sig den kubanska ekonomin som till 85 procent hade sin utrikeshandel med Oktoberrevolutionens vagga. Men kubanerna vägrade att slå sönder socialismen och inleda samma politiska kapitulation som Östeuropa utan förberedde sig i stället för att både överleva som att ta lärdom av de gångna politiska och ekonomiska misstagen.

– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades. Det säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1989 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990, om motsatsen.



UNDER SPECIALPERIODEN fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.

Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, var det skadeglada budskapet från den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare. Han insåg förmodligen inte då att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att erbjuda de transnationella trusterna ”öppna” marknader. Nu gick blev de ”civiliserade demokratierna” skådeplatser för Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar som gjorde sitt inträde, så också i Sverige.



ALFREDO MENÉNDEZ, 85, fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004. Han är, trots sin ansenliga ålder, otroligt vital och pigg, klartänkt och reptilsnabb i sina svar i dessa komplicerade teman som utvecklingen av den kubanska ekonomin.

Vad karaktäriserar den aktuella situationen i den kubanska ekonomin?

– En stark ekonomisk tillväxt, vi har ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden, ett resultat av sammanbrottet för det socialistiska lägret. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle och förnödenheter. Uppgifterna är att producera mer olja och jordburksprodukter och att spara energi och undvika en dyr import som håller ett strupgrepp på vår ekonomi.

Vad har förbindelserna med Kina och Venezuela betytt för att kunna lämna Specialperioden bakom er?

– Relationerna med Kina har alltid varit goda. På det ekonomiska området är det normala relationer där lån ska betalas, Kina håller oss inte under armarna. Venezuela ger oss långfristiga krediter men även dessa ska betalas. Därför måste vår egen ekonomi utvecklas. Och vi har ett mycket stort mänskligt kapital som måste sättas i arbete så att det skapar avkastning. Vi har även turism och export av nickel som ger stora inkomster.

Vilken är den kubanska ekonomins svaga länk?

– Underkastelsen av USA-imperialismen som inte tillät att egen nationell industri utvecklades. Därför förblev Kuba en nordamerikansk koloni där alla konsumtionsvaror importerades. Vi producerade billigt socker som förhindrade en industriell utveckling. Med Sovjetunionen som allierad var det annorlunda. Då importerade vi med förmånliga garantier produkter från den (sovjetiska) tunga industrin som gödningsmedel och andra produkter.

Diversifierades inte den kubanska industrin med hjälp från Sovjetunionen?

– Jo, det förekom satsningar till exempel inom citrusproduktionen som exporterades till det socialistiska lägret som inte hade egen produktion. Även inom nickelexploateringen gjordes stora investeringar. Vi utvecklade också produktion för gödningsmedel och en fabrik för byggandet av maskiner inom vissa sektorer, som till exempel sockerrörshuggningen. Men allt föll när Sovjetunionen rasade samman. Förbindelserna med våra forna allierade upphörde och vi tvingades söka efter andra samarbetspartner, denna gång främst i Latinamerika. Hur kan vi integreras och med vad? Det är centrala frågor för framgång för vår ekonomi som diskuterats mycket med Venezuela.

Inom vilka områden integreras Kuba?

– Venezuela är en av världens främsta producenter av petroleum. Venezuela har stora järnmalms- och koltillgångar för den tunga industrin. Min uppfattning är att vi bör integrera oss främst inom jordbrukssektorn, producera mat för våra folk. Med detta kan vi skapa en marknad för Latinamerika som assimilerar denna produktion.

Kubanerna som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd/mån), hur många är de?

– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi inte betalar livsmedel, el, vatten eller transporter i dollar. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon annan familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin. Här betalar du inte utbildning eller sjukvård, i kapitalismen är det en oerhört stor kostnad.

Men ”La Libreta” (det utbud av produkter som säljs till symboliska priser och som utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .

– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som istället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer, till exempel de som inte röker, säljer sina cigaretter vidare. Därför bör vi upphöra med ransoneringsboken.

USA-administrationen har uttryckt stor oro för den stora ekonomiska tillväxten i Kina. Vad är det för skillnad på den socialistiska modellen i Kina och modellen i Kuba?

– Kineserna tillämpar sin kinesiska socialism med 1,4 miljarder invånare, säger Menendez diplomatiskt. Kuba har 11 miljoner. Shanghai har fler invånare än Kuba. Kina har också ett historiskt förflutet med 5000 år av existens.

Vilka är då de gemensamma socialistiska principerna som Kina och Kuba har gemensamt?

– Den marxistisk-leninistiska ideologin, arbetarklassens ideologi, att inte exploatera människan på den andres bekostnad, även om de i vissa enskilda fall tolererar detta men med villkoret att detta gynnar utvecklingen. Vi tillåter inte detta med undantag för vissa delar av jordbruket där vissa bönder kan få anställa arbetskraft men dock inte i fabrikerna. Det finns skillnader mellan Kina och Kuba, men de är inte antagonistiska. Det finns skillnad i hur vi bygger socialismen med olika kriterier men med samma strategiska mål som är att avskaffa den ena människans exploatering av den andra för att uppnå ett bättre liv.

För att gå tillbaka till min fråga; vad är din uppfattning om hur ni ska lyckas med att stimulera och öka hastigheten i produktivkrafternas utveckling och även effektivisera samhällsfunktionerna?

– Vi befinner objektivt sett i en situation där USA pressar på Europa, inklusive Sverige, att delta i blockaden mot Kuba. För att förfölja bin Laden har USA:s finansdepartement fyra personer på heltid. Men mot Kuba har de en heltäckande världsorganisation som bevakar Kubas inter nationella handel som till exempel exporten av vårt nickel. Nyligen nekades en kubansk delegation, trots förbokningar, att härbärgera på Hotel Hilton i Oslo. Liknande hände i Mexiko förra året.

Vilka positiva erfarenheter kan Kuba förmedla av sitt medlemskap i SEV (även kallat Comecon, den forna ekonomiska gemenskapen för realsocialismens länder) i integreringen av ALBA och Latinamerika?

– Det negativa var väl att det geografiska avståndet för Kuba till SEV:s medlemstater var mycket stort. Sovjetunionen hyste stor respekt för Kuba som den första socialistiska staten. Det positiva var att vi blev ett exempel för Latinamerika. Jänkarna är oroliga ty socialismen har konsoliderats som system på Kuba, trots att vi lever med stora ekonomiska brister. Men Kuba är ett exempel på autonomi och frihet som inte underkastar sig USA. Kuba är ett exempel på ett folks kamp mot imperialismen. I dag utgör Latinamerika den första kampfronten mot imperialismen i världen.

Kan ALBA bli ett nytt beroende för Kuba och vad händer om Chavez förlorar nästa presidentval och den nye presidenten bryter med Kuba?

– Jag anser att nordamerikanerna inte kan stoppa revolutionen i Latinamerika.

Bör ni inte ha en ”Plan B”?

– Kanske det, jag vet inte vad Chavez har i bakfickan men varken USA-imperialismen eller den inhemska reaktionen kan stoppa processen.

Dick Emanuelsson