viernes, 23 de marzo de 2007

FAKTA: BANANER, PESTECIDER OCH HÄLSOTILLSTÅND

· Enligt WHO, Världshälsoorganisationen, dör varje år 250.000 lantarbetare i samband med användning av besprutningsmedel. Det är nästan en stad av Malmös storlek - per år! Ytterligare 25 miljoner arbetare förgiftas varje år vid bruk av pestecider.

· I USA har Shell ställts inför rätta för att ha orsakat omfattande skador mot 40.000 bananarbetare i Latinamerika, Afrika och Asien. Shell sålde sedan i slutet av 1950-talet till början av 70-talet det oerhört giftiga DBCP, också känt som nemagon till dessa kontinenter vilka orsakade omfattande organskador. Tusentals arbetare blev sterila.

· Medlet är i dag förbjudet och ersatt av andra som i gengäld har andra skadeverkningar. T.ex parathion, ethyl, terbufos och paraquat.

· Nyligen dog två unga bananarbetare i Costa Rica vid användning av Terbufos. 1980-1986 rapporterades i landet 286 dödsfall i samband med bruk av pestecider. Enbart 1986 rapporterades 1.800 akuta förgiftningsfall.

· Särskilt unga kvinnor drabbas. I Chile har kvinnor i vin- och fruktodlingar fått anmärkningsvärda många siamesiska födslar. I Costa Rica var antalet akuta förgiftningsfall 1986 63 per 1.000 arbetare vid pestecidbruk.
· De långsiktiga skadorna drabbar fortplantning, påverkan av centrala nervsystemet, blindhet, underlivsbesvär, hud och allergier.

· Det långvariga besprutandet av plantagerna orsakar stora skador på grundvattnet. Oftast, som i fallet i Ciénaga, finns det inget rinnande vatten eller avlopp för arbetarna. Barnen dricker det giftiga vattnet och insjuknar. Det allmänna hälsotillståndet är prekärt.

· Inom EU konsumeras elva kg bananer per invånare och år. Vi svenskar och tyskarna är de stora konsumenterna med 14 kg. Totalt konsumerar EU-området 40 procent av världsproduktionen. Därför kan svenska konsumenter utöva inflytande på såväl respekten för de fackliga fri- och mänskliga rättigheterna som inflytande på de stora transnationella bananbolagen att inte använda av WHO förbjudna pestecider.

Dick Emanuelsson

Källa: FORT BANANAS - Om EU:s banan-regime og u-landene,
oktober 1995, av Jesper Knudsen

"Nu bestämmer vi arbetare på plantagen"


Fem år senare hos bananarbetarna i Colombia

– INTE ETT STEG TILLBAKA!


CIENAGA / JUNI 1996 / Två mördade kamrater, men en beslutsamhet att inte ge vika för plantageägaren.

Det utstrålar de församlade bananarbetarna när jag återigen träffar dem, fem år efter ett reportage jag gjorde i juni 1991.

Platsen? Ciénaga i norra Colombia. I dag arbetar bananarbetarna för sig och sina familjer i en kamp som handlar om vem som kan hålla ut längst.

* * *

– Trettio tusen pesos! säger taxichauffören.

– Tjugo! kontrar jag med. Kompromissen blir tjugofem tusen för en hel dag bland bananplantagerna.

Färden går på dammiga vägar vid foten av Sierra Nevada, där Anderna börjar vid Karibiska havet. Det är cirka 35-40 grader varmt och otroligt fuktigt. För fem år sedan åkte jag samma vägar och ingenting har hänt sedan dess.

– Därför ockuperade vi den stora landsvägen som förbinder Bogotá med kusten under 36 timmar i oktober. Två till tre tusen organiserade bananarbetare med familjer, kvinnor och barn, satte sig helt sonika på vägen, omringade av 200 armésoldater. Trots att United Fruit och andra bananbolag har exploaterat detta område och dess invånare så är de sociala förhållandena likadana som de ar för hundra år sedan.

FACKET KONSOLIDERAS, TROTS MORDEN

Det berättar Humberto Robledo, vice ordförande för bananfacket i Ciénaga. Han efterträdde Reynaldo Maiguel som gjorde mig sällskap den gången vi besökte plantagerna 1991. Men den 14 februari 1994 slog åtta maskerade och tungt beväpnade män in hans dörr och inför hans fru och två små barn tog han emot åtta kulor som ändade hans liv.

Men förföljelsen och morden mot bananfackets medlemmar hade inte upphört. Nio dagar efter mordet på Maiguel mördades ytterligare fem organiserade arbetare ett par kilometer längre bort. Men trots den ständiga terrorn mot arbetarna från plantageägarnas betalda lönnmördare och arméns och polisens provokationer, har arbetarna och facket sakta men säkert lyckats konsolidera sig. 1991 hade det lokala facket i Ciénaga 1 500 medlemmar, i dag är den siffran uppe i 1 900. Totalt arbetar cirka 20.000 personer regionen, de flesta rädda för att organisera sig fackligt.

STREJKEN 1991

När vi närmar oss plantagen La Marcela tittar arbetarna oroligt upp när taxibilen närmar sig. En okänd bil eller personer kan innebära en massaker på arbetarna.

– Buenos Días, säger Humberto i en hälsning.

Arbetarna ser lättade ut vid anblicken av den kraftige fackföreningsledaren.

Han förklarar vem jag är och genast känner jag igen en av kvinnorna som arbetade vid paketeringen för fem år sedan och vars foto publicerades. Ytterligare en av arbetarna känner jag igen, Eusebio Hérnandez.

Men den tredje på samma foto, Roberto Cerna, var är han? frågar jag.

– Han mördades av paramilitärer i slutet av förra året, berättar Eusebio Hérnandez. Arbetarna tittar ner i marken.

För fem år sedan beslutade arbetarna att gå ut i en strejk för att sätta kraft bakom kravet på att få ut innestående löner, sociala rätt till försäkringarna som de betalade för och en rad andra frågor som ägaren, Armando Argong, var skyldig arbetarna. Det var den första strejk som ägde rum sedan 1928 då 3.500 arbetare med familjer kallblodigt mördades av utkallad militär som agerade på order från USA-bolaget United Fruít. Samma mentalitet härskar bland ägare som Armando Argong som 1991 vägrade att tillmötesgå arbetarna och hellre lät plantagen falla i träda som straff för att arbetarna hade anslutit sig till facket.

– Men han bedrog sig. Han trodde att han skulle kunna vänta ut oss och knäcka oss, men vi gav oss inte utan beslutade att själva ta över marken och produktionen.

TAGIT ÖVER PLANTAGEN

Men de erkänner att det har varit tufft. Bananproduktionen är inne i en svår kris med starka påtryckningar från USA mot producenterna och en restriktiv handelspolitik från EU:s sida som reducerar importen av latinamerikanska bananer.

– Vi tjänar inte mycket på försäljningen av bananerna, säger Carlos Tette, en smal arbetare med pigga ögon i 25-årsåldern.

– Men de 34 arbetarna på fincan med sina familjer har bildat ett koperativ där vi utsett en administrativ kommitté, en chef för fincan samt stadgar som reglerar vår produktion. Varje lördag samlas vi för att diskutera problemen under veckan och för att göra en ekonomisk balans av verksamheten. Efter att alla räkningar är betalda fördelar vi de överblivna pengarna lika.

Till skillnad för fem år sedan sprudlar bokstavligen entusiasmen och de poserar gärna med både gevär och machete vid fotograferingen, verktyg för vakthållning respektive huggning av bananerna.

Den lokale fackledaren hävdar att alla arbetarna färmodligen hade varit massakrerade om de inte hade haft fackets stöd i ryggen.

– Plantageägaren vågar inte mörda när han vet att facket här omedelbart kommer att reagera. Facket har också anmält honom för knarkhandel och ett mord, en process som kostat honom mycket.

KVINNORNA DELTAR

Men arbetarna har ännu ingen laglig rätt till marken och fincan. Argong har också skrivit över rättigheterna på sin fru, ett sätt att undvika eventuella rättsliga processer och hävda sin kontroll över de 214 hektaren av bördig jord.

– Vi sökte stöd hos den lokala företagarföreningen men där dribblades vi bort. Däremot har de lokala uppköparna av bananer sagt att de inte vill lägga sig i den juridiska tvisten som i sista hand skulle innebära att plantagen förfaller. Men vi har arbetat i 19 månader och resultatet är mycket bra, uppger Carlos Tette.

I dag producerar de inte bara bananer utan även rotfrukten Yuca (som påminner om potatis) och Majs.

Till skillnad mot andra plantager har kvinnorna dessutom ett stortinflytande och har egna projekt som de presenterat inför kommunen i Ciénaga.

– Vi har avdelat två hektar för kycklinguppfödning samt odling av grönsaker. Detta ska i första hand gå till den egna konsumtionen, säger en av de närvarande kvinnorna.

MÖNSTEREXEMPEL

Humberto Robledo säger att den förre ägaren måste ge sig till känna förr eller senare. I dag har han inte samma politiska inflytande som för fem år sedan. Den politiska majoriteten i kommunen har förändrats och liberalen Argong, som var både ordförande för kommunfullmäktige och storgodsägare, kunde i princip styra hur han ville. När arbetarna vände sig till arbetsinspektören så var de ute i ogjort väder eftersom denne avlönades av Argong.

– Vi är optimister, säger de samtstämmigt. Inte ett steg tillbaka, bara framåt.

– Men vi har i första hand facket att tacka för att vi klarat det här. Andra arbetare på andra plantager som lockats av ägarnas löften och bra löner om de vänder facket ryggen, har insett att de i längden förblir deras slavar. Plantagen Marcela har därför blivit något av ett litet mönsterexempel för andra, säger Carlos Tette och börjar klistra ihop botten på banankartongerna som nästa dag ska fyllas med sitt gula innehåll.

Text och foto: Dick Emanuelsson

Bildtexter:
Fast beslutna att fortsätta kampen för den jord de i dag har tagit över, i kamp mot godsägaren. "Inte ett steg tillbaka, bara framåt", är mottot.

På plantagen utvinner man i dag inte bara bananer utan även Yuca och majs. Kvinnorna har fått två hektar jord avdelade för uppfödning av kycklingar och grönsaksodling.

Bananarbetarna ska svältas ut




"GÅ UR FACKET OCH NI FÅR ER LÖN"!
Arbetarna hatar honom.


– Plantageägaren är en vampyr. Han håller inne flera årslöner, socialförsäkringen, 24 månaders semesterpengar,ja han till och med drar de två procenten till facket men behåller pengarna för egen del i stället för att vidarebefordra dem till facket. Därför har vi lagt ner arbetet och tagit över plantagen.

* * *

CIENAGA / JUNI 1996 / En efter en, unga som gamla, män som kvinnor, nickar vid den gamle mannens ord. Bananarbetarna på fincan Josefina San Rafael befinner sig i samma situation som arbetarna på La Marcela befann sig för fem år sedan när jag besökte den. Rafael Pinto försöker svälta ut arbetarna för att de ska vända facket ryggen. Hellre låter han fincan förfalla och dö ut i stället för att acceptera arbetare på sin plantage som är organiserade.
Och hungern är ständigt närvarande, menar arbetarna och pekar på två magra vita fåglar som de fångat och ska bli mat för de 65 familjerna denna dag. Tristessen är påtaglig i värmen. Dominobrickorna ligger framme på bordet under det korrugerade plåttaket vid paketeringen. Spelet har avbrutits när jag och Humberto Robledo från bananfacket anländer. Först är de tysta men sedan låter arbetarna sin känslor ge utlopp.

Lönen "makuleras"

– Sedan 1995 har ägaren betalat löner med checker som inte har någon täckning. I Colombia är det förbjudet. Men Rafael Pinto har sina vänner på banken och i handeln i Ciénaga. När vi går till banken för att plocka ut våra löner sätter banken stämpeln "MAKULERAD". Arbetarna är helt utlämnade eftersom banken inte påtalar detta för Pinto som återfinns i en lyxvåning på Rodadero (staden Santa Martas riviera i Karibiska havet, reds anm).
Som på andra plantager är de sociala förhållandena dramatiska. Eftersom ägaren inte betalar socialförsäkringen kan inte arbetarna och deras familjer få någon hälsovård. En efter en visar de sår efter machetehugg, spruckna fötter och händer, variga och blodsprängda ögon konsekvenser efter att arbetarna besprutat bananodlingarna med de oerhört giftiga bekämpningsmedlen som i andra länder är förbjudna.
– De ger oss en broschyr som visar att vi ska gå som austronaterna som anlände till månen. Men Rafael Pinto ger oss inte ens arbetskläder, än mindre skyddsutrustning när vi ska bespruta bananerna, säger William Tejeda, facklig ledare på fincan och räcker över broschyren.

Malaria

Flera av arbetarna lider av hudbesvär efter arbete med pesteciderna. Andra har skabb eller stora sår. Småbarnen springer omkring nakna. Många av de närvarande känner skam inför våra stora ögon. "Men det här är vår verklighet, kamrat. Vi har inte ens pengar att köpa tvål, än mindre kläder till oss och våra barn", säger en äldre arbetare med tårar i ögonen.
– Här finns såväl malaria- som dengueflugor (orsakar svåra feber- och ögoninfektioner, reds anm). Kvinnorna som arbetar i tolv timmar vid paketeringen tvingas göra sina behov bakom muren där, säger den unge fackordföranden Tejeda. Det är varken värdigt eller acceptabelt.

Kapitalisternas ministerium

Facket har flera gånger framfört klagomålen till den lokale arbetsinspektören som nu säger att hon har uttömt alla sina möjligheter. Därför har facket gått vidare till arbetsmarknadsministeriet som bara förhalar frågan.
– Ministeriet är bara till för att serva kapitalisterna, säger en arbetare med gevär i handen. De skiter fullständigt i oss, hundra mil från Bogotá.
Trots att arbetarna har lagen på sin sida är det i praktiken en nästan omöjlig process att driva juridiskt. Varje arbetare måste individuellt väcka talan mot godsägaren. På plantagen skulle det betyda 65 skilda rättsfall av arbetare som i många fall inte kan läsa eller skriva. Byråkratin tar död på arbetaren och hans hårt förvärvade pengar. Då spelar det ingen roll om Rafael Pinto har brutit mot alla existerande arbetsmarknadslagar. Han nöter ut dem.

Ägaren kallade på polis
– När vi gick till hans kontor i Santa Marta och ville tala med honom ringde han efter den militära polisen som kom med en löjtnant som fungerade som talesman för Pinto. Själv vågade han inte visa sig. Det visar vilka ärenden som dessa går, menar en annan äldre arbetare och hytter med näven. Trots det är det oroande för nästa gång kanske han skickar armén på oss.
Nu går det lokala bananfacket in i en svår situation när de ska framföra avtalskraven. Ägarna försöker erbjuda de arbetare som lämnar facket anställningstrygghet individuellt. De försöker erbjuda andra oorganiserade arbetare förmåner och fördelar som de organiserade aldrig kommer i åtnjutande av.

Morot och piska mot facket

– Pinto äger flera plantager där arbetarna inte är med i facket. Där arbetas det för fullt eftersom han betalar alla de lagliga- samt avtalsrättigheter som vi kom överens om förra avtalsperioden. Motivet är uppenbart; Locka över några som kan splittra oss och isolera facket. Men trots att vi nästan svälter rubbar vi oss aldrig på kravet om att lämna facket. Facket det är vi, den samlade kraften bland Ciénagas arbetare, menar William Tejeda. De andra instämmer.

Paramilitärt högkvarter granne

Arbetarna deltog i ockupationen av riksvägen, som bara ligger några stenkast från plantagen, mellan Bogotá och atlantkusten i oktober i likhet med andra arbetare. Regeringen skakades av aktionen och utlovade 11 miljarder pesos (elva miljoner dollar, reds anm) för reparatione av vägar, stöd till områdets sociala underutveckling samt ett löfte om att inte legalisera dödsskvadronerna i s.k säkerhetskoperativ. Mellan plantagen och riksvägen, den väg vi anlänt, ligger ett storgods där en av Ciénagas dödsskvadroner med dess paramilitärer härbärgerar.
– Om de visste att vi skulle anlända hade vi varit gripna och förmodligen mördade nu, berättar Humberto senare när vi lämnar plantagen.
Jag sväljer och sjunker ihop i baksätet i bilen.

TEXT OCH FOTO: Dick Emanuelsson

Be om tillstånd först, Chavez!




4051 tecken

TEGUCIGALPA / 070323 / Surdegen jäser i Vita huset. Någon annan förklaring finns inte efter att Nicholas Burns, tredjemannen i State Departement, USA:s UD, gav den argentinska regeringen Kirchner på moppe för att Chavez talade i Buenos Aires samtidigt som Bush besökte grannlandet Uruguay den 10 mars.

– Jag skulle kunna göra det samma: Jag beklagar att det (Bushs besök i Uruguay) ägde rum samma dag som vi befann oss i Buenos Aires, vi beklagar det alla, ironiserade Venezuelas president Hugo Chavez när han fick höra nyheten om grinigheten i Bushadministrationen.

Det är som den gamla devisen som fälldes av en före detta USA-president går igen: ”USA har inga vänner, bara intressen”. Bush och Chavez genomförde för ett par veckor sedan en Latinamerikaturné exakt samtidigt men till olika länder. Medan Bush, omringad av säkerhetsarméer, besökte sin kollega, socialdemokraten Tabaré Vazquez i Uruguay, stod Chavez på andra sidan Rio de la Plataviken bland 40 000 jublande argentinare och dundrade för Latinamerikas integration och mot imperialismen, för nationell suveränitet och mot USA:s olika varianter av frihandelsavtal som i klartext innebär annektering av hela nationer.

Detta föll inte i god jord. Överallt där Chavez drog fram hälsades han av uppriktigt folkjubel medan Bush möttes av massdemonstrationer och ursinne. I Guatemala rasade Mayaindianernas ledare mot att Bush hade besökt en av deras heliga platser. Dagen efter besöket kom indianledarna till platsen och började ”rena” platsen med lövruskor och rökelse:

– Här finns så mycket negativ energi som den där mannen lämnade efter sig, negativ energi som resultat av hans folkmord i världen varav Guatemala, med över 250.000 döda de senaste femtio åren av USA-dominans, är ett av hans offer, sa mayaindianen till tevekanalen Telesur.

Under sin turné nämnde Bush inte Chavez med ett enda ord. Men när det politiska saldot stod klart och att Chavez besegrat Bush på politisk knockout, släppte alla fördämningar.

– Jag beklagar att den där protesten ägde rum (i Buenos Aires) samma dag som vår president var i Montevideo (Uruguays huvudstad), sa en klart irriterad Burns.

Uttalandet fälldes under en konferens arrangerad på Amerikarådet (i USA) och på första parkett satt den argentinske ambassadören i USA, Octavio Bordón. Burns spände ögonen i Bordón och tillade:

– Man måste bestämma sig, man måste välja och vi menar att det inte var det korrekta beslutet. Jag beklagar att behöva säga detta, Herr Ambassadör, men det är vår (USA-regeringens) uppfattning, sa Burns och underströk att Vita huset anser att Chavez utgör en ”negativ kraft eftersom han förfäktar en politik som har misslyckats i det förflutna”.

Chavez’ besök i Argentina bestod av två delar; ett officiellt där han träffade president Nestor Kirchner och skrev under en rad avtal som förstärker förbindelserna mellan de två länderna. Den andra delen av besöket bestod i att han talade på en fotbollsstadion med hela den splittrade argentinska vänstern på plats i sällskap med tusentals medlemmar från fackföreningarna.

– Det var inget ”anti-Bushmöte”, det var ett revolutionärt möte, ett möte för att integrera fosterlandet. Inte heller ett Chavezmöte , det var ett möte av det argentinska folket som hade Mödrarna från Plaza de Mayo som inbjudare, sa Chavez när han gick i offentligt svaromål i sitt program ”Aló Presidente”.

Samtidigt med dessa sura uttalanden från USA:s UD-funktionärer, utvecklas och förstärks förbindelserna mellan medlemmarna inom ALBA (Kuba, Venezuela, Bolivia och Nicaragua) och andra länder i Latinamerika. Samma dag som Burns kritiserade Argentina, anlände landets utrikesminister till Ecuador i sällskap med senatorn Christina Kirchner, maka till president Nestor Kirchner. I Ecuador slöts nya avtal inom industri och jordbruk. Senatorn fortsatte i fredags till Venezuela där hon träffade president Chavez. Där deltog hon också i ett möte där Venezuelas Förenade Socialistiska Kvinnoförbund konstituerades och antog en programförklaring för sitt arbete.

Dick Emanuelsson

Niobarnsmamman Carmen överlever tack vare kamraterna efter maken mördats


TEMA BANANARBETARE
När arbetar-
solidariteten är
som vackrast


– Klockan var halv sex när han gick hemifrån. Tio minuter senare sköts min man tillsammans med fyra andra bananarbetare på väg till jobbet. Jag stod ensam med nio barn. Men Audéns kamrater på fincan har ställt upp och hjälper oss ekonomiskt.

CIENAGA/JUNI 1996/ Hon är bara 36 år och hon ser faktiskt inte en dag äldre ut med sina fina drag i ansiktet.
Men Carmen Elena Riobo har satt nio barn till världen som den 23 februari 1994 förlorade sin far. Paramilitärer i Ciénaga låg i bakhåll för de fem bananarbetarna som var på väg till plantagen för att hugga. Men de hann inte långt förrän de sköts ned.
Byledare

De hade använt sig av den mänskliga rättighet att ansluta sig till bananfacket. Elva dagar tidigare hade Reynaldo Maiguel, fackets generalsekreterare och kommunfullmäktigeldamot för vänsteralliansen Unión Patriótica mördats.
– Nej, Audén hade aldrig hotats och han var heller ingen ledare inom facket. Däremot var han ordförande för kommundelsnämnden i en liten by i Sierra Nevada, säger hon och gör en svepande rörelse upp mot den nästan sex tusen meter höga delen av Anderna som börjar vid Karibiska havet i norr och slutar i södra Chile.

Överlever tack vare solidariteten

Mordet kom nästan att slå sönder en familj.
– De hade inget hus att bo i, inget tak över huvudet. Facket tog initiativ till en insamling för att köpa byggmaterial och att varje månad ge familjen 77.000 pesos (cirka 500 kronor). Vi byggde huset, som inte är något slott, men många av de små barnen hade förmodligen inte levat i dag om inte kamraterna hade ställt upp. Det var verkligen rörande, understryker Humberto Robledo som själv bor i det lilla samhället Santa Rosalia.

Gerillan försvarar

På nästan varje hus finns det sprayade slagord från FARC-gerillan som har två militära fronter i Sierra Nevada. Robledo säger att han förmodligen hade varit mördad i dag om han bott i centralorten Ciénaga, där en stor del av armén, polisen och dess civila representanter i form av paramilitärerna kamperar. Han säger det inte rent ut, för det skulle kosta honom "huvudet", men gerillans starka stöd och närvaro håller dödsskvadronerna borta.

Men det är fattigt, otroligt fattigt som i alla andra byar i Ciénagaregionen. När bananarbetarna ockuperade den stora vägen mellan Bogotá och kusten, så var det ingen tillfällighet att man valde Santa Rosalia, här fanns det en stor folklig opinion som gav arbetarna allt det stöd de behövde för att hålla vägen i 36 timmar.

Oro för framtiden

Minsta flickan, Carmen Trinidad, 3, kommer in och tittar storögt på den ljushårige med det vita skinnet. Hon har bara ett par kortbyxot på sig. Hennes större syskon drar med sig henne ut på gården där en liten spädgris springer omkring.

– De har inte mycket kläder att välja på, men hittills har jag lyckats hålla dem i skolan, trots att det kostar oss en förmögenhet.

Den äldste, i dag 17 år, säger att han ska sluta skolan och börja arbeta. "Hur ska det gå för oss om pappas arbetskamtarer inte längre hjälper oss"? är hans oroliga fråga.

Men hittills har facket och kamraterna ställt upp, trots att de arbetar under svältlöner.

– Som änka får hon ingen som helst ekonomisk hjälp från myndigheterna. Hon är helt och hållet beroende av solidariteten från hennes mördade mans arbetskamrater. Det är verkligen en rörande men vacker arbetarsolidaritet i praktiken, säger Robledo och tittar med beundrande ögon på den blyga niobarnsmamman.

Deltog i vägockupationen

Hon vill inte svara på min fråga om hon har kommit över förlusten av sin man, men det vackra ansiktet avslöjar att så inte är fallet.

Hämndkänslor mot mördarna?

Inte heller på den frågan vill hon säga något. Men hon deltog i ockupationen av vägen i oktober tillsammans med hundratals andra kvinnor, fruar till bananarbetarna. Det var hennes sätt att ge tillbaka av solidariteten som hon fått från kamraterna.

Dick Emanuelsson

Bildtext:
Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn. Äldste sonen Ricardo är frånvarande.
I åldersordning: Carmen Trinidad, 3. Jammer, 5 år. Saida 7 år. Yenie, 9. Yeson, 10. Alexander, 12. Ladie, 13. Gerardo och 15 år. FOTO: DICK EMANUELSSON