miércoles, 28 de marzo de 2007

USA-soldater opererar nu öppet i Colombia








4066 tecken

TEGUCIGALPA / 070329 / De tre USA-officerarna sparkade in dörren, slog sönder några fönster och frågade var deras tre landsmän, tre CIA-agenter som greps av FARC-gerillan den 14 februari 2003, befann sig. Därefter fördes två av personerna som befann sig i huset bort av de tre USA-militärerna och hundra colombianska antigerillasoldater. De gripna släpptes efter två dygn.

Händelsen ägde rum den 21 januari i år men först nu, den 28 mars, alltså drygt två månader senare, blev händelsen offentlig efter att bönderna i Remolino de Caguán, som tillhör staden Cartagena de Chairá i länet Caquetá, södra Colombia, hade informerat människorättsorganisationer i Colombia.

Försvarsminister Juan Manuel Santos sa i ett uttalande till radiokanalen Caracol att operationen hade fått den colombianska regimens godkännande och att han inte såg något märkligt i vad som hade hänt. Till landets enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, i vilken han och vicepresident Francisco Santos är huvudägare, sa han att USA-officerarna och deras 100 colombianska militära följeslagare skulle spåra upp en informatör som påstod sig veta var de tre CIA-agenterna befann sig.

Men indignationen är total i Remolino de Caguán.

Indignerad bybefolkning

– Vid 10-tiden på morgonen kom armésoldaterna och ungefär en timma senare dök de tre ”Gringosen” upp i en helikopter, klädda i den colombianska arméns uniformer, fullt beväpnade, sa Rafael Orejuela, vice ordförande i samhällets byråd sa till Caracol.

Han berättade att de utländska militärerna bröt sig in i ett hus i byn där de slog sönder några fönster och sparkade in en dörr och via tolkar frågade de bönderna ”var finns de kidnappade amerikanarna”!

Orejuela säger att hela byn, med cirka 1500 invånare, är ”indignerad” för de anser att det sätt på var utlänningarna agerade bryter mot den nationella suveräniteten, varför de skickade ett protestbrev till president Uribe, republikens rättsinstanser och flera människorättsorganisationer.

Men det är uppenbart att regimen Uribe&Santos lyssnar mer på sina uppdragsgivare i Pentagon än sina egna bönder som får sina rättigheter förtrampade av utländska stövlar som sparkar in dörrarna på de colombianska hemmen.

Trots att försvarsminister Santos säger att de tres USA-officerarnas agerande ryms inom det avtal slutits mellan USA-Colombia, finns det inget i avtalen som säger att de uppskattningsvis 2.000 militära rådgivarna från USA:s operativa specialstyrkor har rätt att aktivt delta i de militära operationerna.

Förvandlats till legitima mål för gerillan

Händelserna i Remolino de Caguán visar att USA:s militära närvaro i Colombia har övergått från ekonomiskt stöd och aktiv militär rådgivning till deltagande i direkta militära operationer. Det är en kvalitativ stor förändring som innebär att de amerikanska militärerna, oavsett om de iklär sig den amerikanska eller colombianska uniformen eller har civil utstyrsel, som de tre CIA-agenterna som sköts ned av FARC-gerillan för fyra år sedan, förvandlats till legitima mål för gerillan och för alla colombianer som vill försvara den nationella suveräniteten.

För tre år sedan, 13-14 december 2004, genomförde 1500 bönder i Remolino de Caguán en konferens under två dagar med deltagande av människorättsadvokater och ett fåtal journalister, bland dem den som skriver de här raderna. Under de fem timmar som färden på floden Rio Caguán tog, stoppades de två båtarna vi färdades i ömsom av armén som av gerillan som kontrollerade alla byar och landsbygden utanför staden Cartagena de Chairá.

Under konferensen i Remolino de Caguán var de 1500 bönderna omringade av tungt beväpnade armésoldater från den 22:a antigerillabataljonen. Deras vittnesmål om militärens brott mot de mänskliga rättigheterna under deras ”Plan Patriota”, filmades av sergeant Arroyo, som jag överraskade när han helt öppet stod med videokameran och filmade bönderna.

Nu har han fått aktivt sällskap av USA:s intervenerande militärer. Samma mönster ägde rum när USA började sin intervention i Vietnam i början av 1960-talet.

Dick Emanuelsson