sábado, 17 de marzo de 2007

Mer än tusen mördade 1995 i bananregionen Urabá – en bakgrund

Blodbadet under 1995 i den colombianska bananregionen Urabá överträffade alla tidigare siffror. Enligt Maria Girlesa Villega, ombudsman för "La Defensoria del Pueblo, en slags justitieombudsman, mördades inte mindre än 1.258 människor under förra året i en provins med 256.000 invånare i den bananproducerande delen av regionen och 600.000 i hela Urabá. Det gör nästan tre mord per dag. Flertalet av dessa utgjordes av bananarbetare som föll offer för i första hand paramilitära dödsskvadroner eller de väpnade styrkorna.

Laglösheten är total och det är samma myndigheter som Maria Villegas representerar som bär huvudansvaret. I Urabá, som sedan det första fria kommunal- och borgmästarvalen blev tillåtna 1988, har vänstern och i första hand vänsteralliansen Unión Patriotica haft ett avgörande politisk inflytande men sett närmare 600 medlemmar mördade under en tioårsperiod (se bifogad statistik från MR-org. reds anm.).

Det starka bananfacket har varit en annan vagel i ögat på tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Ytterligare en faktor har varit den makabra konflikten mellan demobiliserade gerillasoldater i den f.d. maoistgerillan Epl och de som fortsatt gerillakriget.

PARAMILITÄRA ARMÉER

Förutom de 1.259 mördade, försvann 53 personer och över 30.000 personer blev internflyktingar. Hela norra Urabá är mer eller mindre avfolkade på sina invånare som flytt skräckslagna inför de paramilitära styrkornas framfart som har köpt upp gårdar och mark för en spottstyver.

I spetsen för dessa återfinns godsägaren Fidel Castaño. Ett vanligt tillvägagångssätt för dessa mördare är att hugga huvudet av offren. Därför kallar de sig själva för "Los Mochacabezas", Halshuggarna. Trots att Castaño är efterlyst av myndigheterna i Colombia har hans paramilitära kompanier upprättat sina egna "logement" i närheten av arm‚ns och polisens installationer i flera städer. Han gör ju det smutsiga arbetet som militären och polisen inte kan utföra på samma iögonfallande sätt mot vänstern och facket.

MORDEN FORTSÄTTER 1996

Årets första månad började inte bättre. I staden Turbo vid karibiska havet mördades Alfredo Florez, ordförande före Unión Patriotica i en av byarna i Turbo. Tillsammans med kommunalrådet i Turbo från samma parti, Marcelino Blanquiceth, mördades de två när de lämnade ett möte de hade haft med borgmästaren. De ansvariga färdades i en pickup utan nummerskyltar och avlossade ett helt magasin från en k-pist mot de bägge folkledarna.

"Hur är det möjligt att ett fordon utan nummerskyltar med män som är tungt beväpnade kan framföras i en region som är den mest militariserade i Colombia?” undrade Unión Patriotica i ett uttalande.

Och mot bananfacket fortsätter hoten. I staden Chigorodó är ordföranden för facket tillika kommunalråd för Unión Patriotica, Guillermo Guzman, mordhotad. Flera beväpnade personer har setts vid den bananplantage Guzman arbetar och flera skriftliga hot har framförts. Under 1995 mördades i Chigorodó¢ 220 personer.

Mordvågen fortsätter, här några axplock:

8 februari mördades läraren Jesus Maria Barreneche. Hans kropp påträffades styckad och med märken av svår tortyr.

10 februari mördades en fiskförsäljare vid namn Getulio på vilken de öppnade buken som de fyllde med sand. februari mördades Jorge Rodriguez, chaufför på bananplantagen El Tribol.
februari mördades Jorge Madrid från plantagen Huerta.

14 februari påträffades den döda kroppen av Famir Machado, arbetsledare på bananplantagen El Evano.

15 februari mördades Eder Martinez och Jesus Yarce, bägge från bananplantagen Unión Hans.

Dick Emanuelsson
Källa: Defensoria del Pueblo (justitieämbetet, reds anm.), veckotidningen VOZ

Barnen dör vid slakteriet


<4075>

JUNI / 1991 / I stadsdelen Elisa Celedón i Ciénaga vid den stekande Karibiska kusten bor det nästan uteslutande bananarbetare. Deras liv och arbetsförhållanden kan verka nästan outhärdliga. Som om detta inte vore nog står slakthuset, El Matadero, som en fruktansvärd smittokälla i kommunen. Kommer koleran till Ciénaga, kan tusentals människor drabbas.

För familjerna som bor i de fattiga stadsdelarna i Ciénaga innebär det stora hälsorisker att växa upp här. Trots att politikerna i varje val lovar, om inte ''Guld och gröna skogar'' så åtminstone kloaker för invånarna, händer inget. ''Politikerna tänker bara på sig själva'', sa några invånare när jag frågade dem vad de ansvariga gör för att lösa de sociala- och hälsoproblemen som är uppenbara för alla.

Där den asfalterade vägen tar slut tar en grusväg vid i Elisa Celedón. Om man promenerar ytterligare en kilometer till kommer man fram till områdets slakthus. Få personer lämnar detta utan att chockeras.

– Vill du ha en sup? Gringo! säger en äldre berusad man, sittande på kärran och sträcker fram en flaska av den billigaste romsorten som finns att tillgå i Colombia.

I käften finns några tänder kvar, resten är utdragna.

Ruttnande kadaver

På flaket till kärran ligger komagar, runt och på dessa surrar tusentals flugor. Överallt springer folk in och ut i slakthuset. Bakom kärran rinner sakta en 30 cm bred bäck av blod, från slakthuset ut i riktning mot några boningshus, om det går att kalla dem så.

Bakom slakthuset ligger de överblivna resterna från djurkadavren och ruttnar i den tropiska hettan. Stanken är outhärdlig. Var man än sätter ner foten sjunker den några centimeter varvid flugorna virvlar upp.

Det finns inga medicinska- eller hälsoundersökningar i området. Än mindre statistik. Men många barn dör i området kring slakthuset, berättar Henok Mendoza, lärare och ledare för vänsteralliansen Unión Patriotica.

– Ibland skäller vi på barnen för att deras uniformer är opressade eller smutsiga eller att de inte har läst på läxorna. Men i Ciénaga befinner sig barnen i en fruktansvärd situation. En tredjedel har varken mor eller far, 40 procent har bara en förälder och de resterande är ''bara'' fattiga, säger läraren.

Barnarbete för köttben

– Hur ska barn som inte har varken mor eller far kunna ha tid att läsa läxor? frågar han sig. När barnet kommer hem från skolan tvingas han till slakthuset för att arbeta till sent på kvällen. Motivet är enkelt, i slakthuset får han ett köttben av slaktaren som utgör familjens livsuppehälle. Ty hemma finns det ytterligare fem-tio barn och en farmor eller mormor som är hungriga. . .

Inne i slakthuset finns varken bänkar eller andra hjälpmedel än själva golvet. Barnen hugger med macheten för att flå eller skära av inälvor från kor, grisar eller andra djur som forslats dit från landsbygden.

– Ta ett foto här, säger en mustaschprydd colombian med bar överkropp som liknar den svarte klassiske rocksångaren Little Richard. Scenen är makaber. I händerna greppar han en yxa, ställer sig bredbent bakom en kroppshalva av en ko eller gris framför sig och tar i.

Splaaasssccchhh! blodet skvätter och stänker över mig.

Folk skrattar, även barnen där de står i kortbyxor och karvar med macheten. Överallt finns flugorna, stanken och blodet som rinner i strömmar på golvet där alla går.

Äta kött!?

Det börjar skymma. När natten kommer bör en utomstående lämna El Barrio Elisa Celedón, då går man inte säker längre.

– Camarada, säger en kille i 30-årsåldern på cykel till Enok, fortsätt rakt fram och ta av till vänster. Det är farligt att gå andra vägen. Det verkar som folk har fått reda på att det finns utlänningar i området. Paramilitära grupper har setts här senaste dagarna.

Vi går vidare. Överallt tittar folk upp. Längre fram står killen i ett gathörn. Han nickar till Enok, kusten är klar.

– Jag bjuder dig på en stor Churrasco (kötträtt i Latinamerika) säger läraren med ett gapskratt.

Jag har lätt för att hålla mig för skratt, men tackar min okände Gud att jag till kvällen beställt fisk på pensionatet där jag bor.

Text och foto: Dick Emanuelsson