Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta antikommunism. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta antikommunism. Mostrar todas las entradas

viernes, 23 de octubre de 2009

Honduras: Statskuppens allierade inom medierna



Av Dick Emanuelsson
Tegucigalpa


TEGUCIGALPA / 091023 / Journalisten och juriststudenten Behrang Kianzad inledde en debatt på Journalistens nätsida för några veckor sedan under rubriken “Ingen kupp i Honduras”. Men få delade hans mening om ens någon av kollegorna, trots att han påstod att den militära statskuppen hade en juridisk bakgrund.


Det är ett argument som främst har drivits av extremhögern med säte i Miami, Bogota och delar av Latinamerika, de politiska rådgivarna till de civila och militära kuppmakarna. Statskuppen har fördömts av en hel värld för vad den är; en militär statskupp där inte antalet lik är det avgörande för om den ska karaktäriseras som en statskupp eller inte utan att den konstitutionella ordningen har brutits.

Det är heller ingen hemlighet att det finns politisk-ekonomiska krafter som gärna ser att den politiska process som pågått och pågår i Latinamerika slås tillbaka. Kuppens direkta eller taktiska allierade satsar allt på att konsolidera den.

Kuppmakarnas egna erkännanden om kuppens karaktär

I ett upphetsat svar till en av hans kritiker ansåg Behrang Kianzad sig ha rätt för att han studerar rätt och placerar sig som en slags juridikens överstepräst på de högsta stolarna i sin tolkning av den militära statskuppen i Honduras [1]. Knappast någon falsk blygsamhet där inte.

I frågan om det var kupp eller inte kunde det egentligen ha räckt med kuppledaren Roberto Michelettis [2] egna ord till El Clarins (Argentinas största dagstidning) reporter där han frankt förklarade att “vi plockade bort Zelaya för att han drog till vänster, tillsatte kommunister. Han var liberal när han blev president, som jag. Men han blev vän med Daniel Ortega, Chavez, Correa, Evo Morales”.

Eller varför inte orden som fälldes av Daniel Molina, Polisens presstalesman och språkrör som också lika frankt inför ett dussin internationella reportrar sa [3]:

“Här har en kupp genomförts av militärer, men vi för inte befälet, teoretiskt sett. Men om ni analyserar (läget i) landet så visst för vi befälet. Vi återfinns i Presidentpalatset men vi låter de dem (de civila) prata och prata. Men i verkligheten är det vi som har befälet. Där det finns ett kontor med en civil, men där är det en militär som för befälet”, underströk Molina som tillade:

”. . . här finns det officerare som lever gott, de har fina hus, bilar, privilegier, även egna företag. . .”

Men polistalesmannen inte bara var öppenhjärtlig i förhållande till sina kuppkamrater. Han till och med uttalade sig positivt mot ‘Mel’, Manuel Zelaya, den störtade presidenten:

“Jag är Melist, jag erkänner det, jag är Melist till 90 procent. Han gjorde saker som de andra horungarna (före detta presidenter) inte gjorde. De andra stal och levde, dessa horungar. . . , de stal och skänkte. . . han (Mel) kunde komma till en by och åtminstone ge (folk) 1000-2000 pesos”.

När Jorge Morín, venezuelansk journalist och kameraman på VTV, public servicekanalen Venezolana de Televisión, hörde att tungan på Molina började slinta allt mer, satte Morín på kameran som han hade plockat bort den röda inspelningslampan på för att undvika misstankar. Och så var det slut med Molinas karriär. Det tog två dagar så var han sparkad eller förflyttad. I dag har till och med CODEH, Honduras Kommission till Försvar för de Mänskliga Rättigheterna, gått ut med ett S.O.S. efter att anhöriga till det förra språkröret för den Nationella Polisen har försvunnit.


BEHRANG KIANZAD LJUGER rakt ut när han hävdar att president Manuel Zelaya ville utlysa en folkomröstning med syftet att han skulle sitta kvar på som regeringschef: “Zelaya ville ändra konstitutionen så han KUNDE STÄLLA UPP i nästa val, och inte i någon vag framtid som du påstår. Zelaya ville bli omvald, punkt” [4].

När, var och med vilket innehåll ska Zelaya ha sagt det?

Dessvärre låter Kianzad som ”Vitskjortorna” i Honduras med sina förgreningar från dödsskvadronen ”3-16” på 1980-talet, Opus Dei, de mest högerextrema kretsarna i det honduranska så kallade ”civila samhället”, de som hetsade fram en stämning för att skapa en grogrund för en militär statskupp och som av de civila CIA-filialerna NED (National Endowment for Democracy) och USAID finansierades med 47 miljoner dollar innan kuppen. Paralleller med statskuppen i Venezuela i april 2002 är bara tillfälligheter. Eller?

Men Behrang är ute på både hal som svag is. För hittills har de som drog i tåtarna och senare drivit på statskuppen ännu inte lyckats få fram ett enda bevis för påståendet. Men det spelar egentligen inte någon roll eftersom kuppmakarna till stor del är de samma som äger 95 procent av massmedia som har uppgiften att vara megafoner för att legitimera statskuppen. Något uttalande eller beslut av Zelaya i riktningen att han skulle ändra grundlagen för att sitta kvar finns helt enkelt inte.

Juriststudenten Behrang påstår också att han har besökt Honduras under statskuppen och talat med ett 20-tal honduraner. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Men slutsatsen av dessa 20 samtal mynnar ut i att Zelaya var impopulär medan den militära statskuppen däremot har stora sympatier.

Nit igen! Behrang.

Jag vet inte om besöket sträckte sig fram till den 4 och 5 juli. Då marscherade 100.000 respektive 500.000 honduraner fram till den internationella flygplatsen Toncontin för att ta emot den man som folket i Honduras röstade fram i ett val 2005. Många av dessa röstade inte ens på Zelaya för de var inte överens med honom. Men de var heller inte överens med statskuppens arkitekter och finansiärer. Och det kan jag utan att brösta mig påstå efter att ha gjort minst 500 bandade intervjuer sedan den 28 juni. Med honduraner talar jag varje dag eftersom jag bor och lever i landet sedan december 2005.

Men även om Behrang har träffat kuppsympatisörer, för sådan finns det naturligtvis flera av, så blir den logiska slutsatsen av hans påstående en fråga;

Om Zelaya skulle ha varit så impopulär, Micheletti talar om att bara sex procent skulle stödja den störtade presidenten men själv fick Micheletti bara 25 procent av rösterna i det interna valet i november 2008 för att utse liberalernas presidentkandidat, varför genomförde man en så brutal aktion som en militär statskupp i stället för att besegra Zelaya i enkätundersökningen den 28 juni?

Vad var det Micheletti och general Romeo Vazquez fruktade med den juridiskt icke bindande opinionsundersökningen den 28 juni som var så farlig att man var tvungen att slå sönder demokratin och landsförvisa presidenten? Varför denna rädsla för att undvika att folket fick säga SI eller NO till om man ville gå vidare och i november sätta ut en fjärde valurna där ledamöter till en konstituerande församling skulle väljas och som skulle skriva en ny författning för Honduras? Varför idiotförklara folket?

I en omfattande opinionsundersökning som nyligen genomfördes under bajonetternas skugga visade sig att saken var annorlunda. Förmodligen förväxlade Behrang Micheletti med Zelaya för det visar sig att just Micheletti är den mest impopuläre herrn i Honduras, bara 16,7 procent av de tillfrågade ger han sina sympatier. Däremot fick Zelaya över 51 procent av sympatierna och är landets populäraste person. Över 53 procent är motståndare till statskuppen medan färre än 17 procent stöder den.


DEN HÖGSTA DOMSTOLEN anklagade och upphävde Zelayas beslut att genomföra ”28-junifrågan”. Det är ett helt odiskutabelt påstående av Kianzad. HD i Honduras fattade ett sådant beslut, TROTS att den inte hade befogenhet att göra detta, vilket i stället var en helt annan instans inom det honduranska rättsväsendet som hade den uppgiften.

Men HD fattade domslutet helt enkelt eftersom HD i likhet med topparna inom åklagarämbetet, ’La Procuraduria’ (en slags Justitiekansler), den Nationella Valkommissionen, generalerna och topparna av den katolska och evangeliska kyrkan var och är en av de aktiva aktörerna bakom statskuppen mot Zelaya. Det är ju därför kuppregimen föreslår att frågan om Zelayas återkomst till presidentposten, enligt den så kallade ”San José-pakten” som medlades fram av Costa Ricas president Oscar Arias, ska avgöras av, just det, Högsta domstolen i Honduras. Zelaya är dock inte särskilt mycket bättre utan föreslår att det är kongressen som ska avgöra den frågan, samma kongress som faktisk ratificerade hans avsättande den 28 juni.

Men mer än en juridisk fråga så är det här ett politiskt tema. En sak är att vinna val och inta en regering. En helt annan sak är att erövra den politiska makten. Kianzad få tycka att jag är en vänsterflummare men de härskande klasserna använder alla till buds stående medel, inklusive sina representanter inom statsapparaten, för att försvara sina klassprivilegier. En gammal klassisk marxistisk slutsats som står sig så länge det kapitalistiska systemet är intakt. Det är därför den politiska Frimurarlogen existerar i de flesta länder där samhällstopparna av de sociala klasserna samlas och för möten utan protokoll om landets framtid. I Honduras känner alla till denna Frimurarloge.


Demokrati för vem och vad och i vems intresse?

“Är Ni överens om att installera en 4:e valurna i de allmänna valen i november 2009 som fattar beslut om att utlysa val till en församling som utarbetar en ny författning för Republiken”, var frågan som skulle ställas den 28 juni men som ersattes av stridsflyg över Tegucigalpa klockan 06.00..


LÅT OSS TA EN TITT PÅ DE JURIDISKA förutsättningarna för om Zelaya bröt eller inte mot den honduranska författningen när han ville pejla stämningarna den 28 juni.

Innan Zelaya svor presidenteden krävde han av kongressen att denna skulle besluta om lag som skulle inkludera befolkningen i stället, som under republikens hela existens, vara exkluderad.

Kongressen antog ”Lagen om Medborgardeltagande” som i sin femte artikel säger att alla medborgare ska kunna lägga fram förslag till förändringar på alla nivåer inom den politiska strukturen, också föreslag på författningsändringar.

Närmare 450.000 honduraner krävde skriftligen att frågan om en ny författning skulle underställas folket. Och vad de flesta medier inte har gjort är att jämföra den siffran med det antal honduraner som deltog i de inre partivalen i november 2008, val som utlyses och som administreras av den Nationella Valtribunalen. I många latinamerikanska länder är dessa val obligatoriska. I november 2008 deltog endast 400.000 honduraner för att utse presidentkandidat inom tvåpartisystemets liberaler och nationalister (höger). Den totala valmanskåren i Honduras uppgår till 4,5 miljoner personer, det vill säga, mindre än tio procent deltog i dessa val.

Vad som verkligen befinner sig i en djup kris, ja kanske som är döende, är tvåpartisystemet i Honduras. Vid valet 2005 röstade något mer än 50 procent. Förtroendet för det politiska och juridiska system som Behrang ser som förträffligt är det få honduraner som har något förtroende för. I dag, den 23 oktober, har dessutom representanter för vänsterpartiet Unificación democrática (UD), större delen av det socialdemokratiska partiet PINU samt den stora medlemsbasen av det liberala partiet som deltar i ‘La Resistencia’, Motståndsfronten, samt två presidentkandidater, Cesar Ham (UD) och Carlos H. Reyes, oberoende kandidat för folkrörelsen i landet, beslutat att INTE delta i valen den 29 november. Kuppregimen satsar allt på dessa val som ska övervakas av militär och polis, arrangeras av den Nationella Valkommissionen som deltog i konspirationerna mot ”28-junifrågan” och som ska övervakas av den honduranska fascismens allierade i Miami, UnoAmerica och just personer med Behrangs ståndpunkter vilket legitimerar den militära statskuppen den 28 juni. I själva verket förlängs endast den politiska och sociala krisen. Hittills är det inget land i världen som har sagt sig vilja erkänna valen. Men de extrema republikanska krafterna i USA:s kongress driver hårt lobby för att statskuppen ska konsolideras via valen den 29 november.


DEN POLITISKA OCH EKONOMISKA ELITEN i Honduras, den så kallade oligarkin, fick, när Zelaya föreslog att Honduras den 28 juni skulle sondera terrängen om behovet av en ny författning, iskalla fötter. Erfarenheterna från Venezuela, Bolivia och Ecuador var i färskt minne och därför gällde det att förhindra att författningen, som beslutades under militärdiktaturen 1982 och som är klippt och skuren för oligarkins intressen, skrevs om. I de tre nämnda länderna har folket rätt att avsätta presidenten efter halva mandatperioden om tillräckligt antal namnunderskrifter insamlas. En rad långtgående rättigheter har införts till förmån för ursprungsbefolkningarna i de tre länderna, rättigheter som de aldrig tidigare har innehaft. Rätten över ländernas naturresurser skrivs in i konstitutionen som nationernas och inte de transnationella bolagens.

Den 27 maj beslutade en honduransk domare att tillfälligt stoppa dekretet om “28-junifrågan” med hänvisning till att den skulle vara olaglig och författningsvridig och kom med den häpnadsväckande slutsatsen att opinionsundersökningen ”. . . skulle öka skadorna av ekonomisk, politisk och social karaktär som för den honduranska staten skulle bli oreparerbara”.

Och den skadliga frågan som skulle ställas till folket var om det ansåg att författningen borde skrivas om och på den säga SI eller NO. Inte om privategendomen skulle avskaffas och att alla barn skulle skickas till Kuba där kommunisterna skulle sluka dem levande. Men Honduras folk förklarades av oligarkin och den ”osynliga makten” som inkapabel att säga ja eller nej och militärkuppen blev ett faktum.


Låt oss titta på de centrala artiklarna i Honduras’ författning:

Art. 2

”Suveräniteten ligger hos FOLKET som under sig förfogar över alla statliga myndighetsorgan som utövar sina uppgifter via representation. Undertryckandet av den folkliga suveräniteten och usurpationen (en usurpator är en person som med våld tillskansar sig något, till exempel makten i ett land. I Sverige fick på sin tid Karl IX detta tillmäle, reds. anm.) av de konstituerande maktorganen uppfattas som fosterlandsförräderi. Dessa fall/brott är opreskriberbara”.



Artikel 373:

Säger att en reformering av författningen kan via ett dekret beslutas av kongressen med två tredjedels majoritet.



Artikel 374:

"Inte i något fall kan den tidigare eller de nuvarande artiklarna som hänvisar till Regeringsformen, den nationella territoriella frågan, president/mandatperioder, förbud mot att återväljas på presidentposten förändras (….)”.


ARTIKEL 374 förbjuder alltså en revision och omarbetning av själva författningen. Men den motsäger en högre författningsprincip, menar den internationellt erkände författningsexperten Walter Antillón, av en högre rang vilken är grunden för hela det juridiska rättssystemet hos en stat; principen om att folket är den suveräna utövaren och uttolkaren vilket bekräftas i Artikel 2: Folket är författningens ’Huvudman’ och denna folkets makt är källan till andra slags maktorgan. Från denna makt underordnas alla andra statliga och representativa organ, också kongressen. Folket, via lagen om Medborgarinflytande, har den suveräna rätten att föreslå utlysande av val av deputerade till en församling som skriver en ny författning. Ty folket står alltid, enligt artikel 2, över alla och allt.

Därför kan inte artikel 374 betraktas som juridiskt oantastlig vilket den politiska Frimurarlogen i och utanför Honduras hävdar. Artikeln infördes med målet att förhindra att folket reviderar, förändrar eller till och med förhindrar att folket ges rätt att föreslå en ny författning.


Zelaya bröt inte ens mot artikel 374 när han gick i spetsen för de 450.000 honduranerna som via enkätundersökningen den 28 juni skriftligen krävde en utlysandet av val till en konstituerande församling.

ARTIKEL 245 handlar om några av presidentens uppgifter som i författningen tituleras ”La Administración General del Estado”, vilken ger presidenten rätt att utlysa enkätundersökningar. Dessa är en av många aspekter som utgör den allmänna administrativa verksamheten hos staten. Ett bevis på det är existensen av INE, det Nationella Statistikinstitutet, svenska SCB:s (Statistiska Centralbyrån) motsvarighet.

Artikel 245 säger också att några av presidentens uppgifter är att ”leda statens allmänna verksamhet”, ganska självklart kan tyckas men för att göra och utföra något så brett och komplicerat är det helt nödvändigt att sondera och undersöka stämningar hos folket och så noggrant som möjligt känna till den sociala och ekonomiska situationen. Gamla kungar i sagorna beskrivs när de gick ut förklädda till luffare för att höra och känna stämningen i sitt land. När Zelaya ville pejla stämningarna om en ny författning besköts hans hus halv 6 på morgonen den 28 juni. Han sattes på ett militärt plan som först landade på Palmerola, USA:s strategiskt viktigaste flygbas i Latinamerika och därefter styrde söderut mot Costa Rica där han kastades av. Behrang Kianzad påstår att det var varken statskupp eller militärkupp. Men om Zelaya hade brutit mot lagen, varför satte man då in militären och inte polisen som är anställd till dylika frågor? Och varför landsförvisade man honom i pyjamas och nattofflor om han skulle ställas inför rätta i kostym?


TROVÄRDIGHETEN FÖR SINA AKTIONER är inte ett tema som verkar bekymra kuppmakarna, som inte bara fabricerade och förfalskade ett dokument där de påstod att Manuel Zelaya hade avsagt sig sin presidentpost (som också gjordes i Venezuela i april 2002), utan också att Högsta domstolen skulle ha utfärdat en arresteringsorder. Denna offentliggjordes först en vecka efter statskuppen och saknade till råga på allt sin juridiska legalitet, så dåligt gjord den var i efterhand. Det är otroligt med tanke på att det är landets högsta rättsmyndigheter som inte ens kan framställa ett giltigt dokument.

För hur är det möjligt att domaren den 27 maj förbjöd “28-juniomröstningen” med motiveringen att denna “skulle orsaka oreparerbara skador av ekonomisk, politisk och social karaktär för den honduranska staten”? Zelaya överklagade domslutet till Högsta domstolen som så klart avvisade överklagan.

Den Politiska Frimurarlogen strävade till att framställa Zelaya som att denne, och där ger Behrang Kianzad “Vitskjortorna” sitt stöd, som att Zelaya hade brutit mot författningen genom att likställa “28-junifrågan” med en direkt reformering av författningen. Och de, liksom Kianzad, påstod systematiskt och metodiskt i en evigt malande politisk kvarn att Zelaya försökte bli återvald och med en okänd och obegriplig automatik skulle bli återvald och cementerad för all framtid på presidentposten. Men det är både fel som falskt och lögnaktigt.

Att ställa “28-junifrågan” är INTE det samma som att revidera och skriva om grundlagen och ännu mindre att föreviga sig och ha rätt att ens ställa upp till återval. Juristexperten Walter Antillón ställer den konkreta frågan att om den som köper en instruktionsbok för en revolver kan betraktas som mördare? Dessutom, den Nationella Valkommissionen kunde, om den hade velat, kunnat avvisa krav på val till en konstituerande församling ÄVEN om en majoritet av honduranerna så hade velat vid omröstningen den 28 juni. Så säger den nuvarande grundlagen. Men inte med den bakgrunden vågade den honduranska oligarkin ta fighten vid detta magiska datum.


Den 24 juni avsattes general Romeo Vazquez av president Manuel Zelaya som de militära styrkornas chef. Motivet var att han vägrade att lyda order från sin överordnade för Zelaya var och är landets högste befälhavare enligt artiklarna 245, 10 och 277 och 278. Romeo överklagade till HD. Och Högsta Domstolens ledamöter, som hade valts till sina poster av kongressen tidigare i år, var redan involverade i kupplanerna och fattade blixtbeslutet att återinsätta generalen på sin post på morgonen den 25 juni. Samma morgon fattade en annan av aktörerna bakom statskuppen, åklagarämbetets högste chef, Luis Rubí, beslutet att beslagta allt valmaterial för “28-junifrågan”. Det fördes till flygbasen i Tegucigalpa men ”återerövrades” på eftermiddagen av Zelaya och flera tusen honduraner som var indignerade över de allt mer konkreta kupplanerna mot demokratin.

Enligt artikel 280 utser och avsätter presidenten chefen för de väpnade styrkorna. HD missbrukade sin maktställning och bröt mot grundlagen. I hur många medier har vi läst eller hört den anklagelsen?


Luis Rubí är samme person som ett tiotal unga åklagare hungerstrejkade emot 2008. Motivet till den nära 40 dagar långa hungerstrejken som fick hela Honduras’ sympati, var att Rubí och hans vice kollega som riksåklagare försvarade och mörkade massor av korruptionsfall, ”inlåsta i arkiven”, som de unga modiga åklagarna hävdade. Efter att hungerstrejken avslutats utsattes flera av dem för attentat som höll på att kosta dem livet.

Men samme Rubí lämnade in krav till HD för att Zelaya skulle gripas och ställas inför rätta. Riksåklagaren beordrade och mobiliserade lördagen den 27 juni sina underordnade att registrera alla statstjänstemän, främst lärare och kommunanställda, som senare skulle bli avskedade från sina arbeten på grund av att de hade deltagit i arbetet för att genomföra “28-junifrågan”. Massmedierna, till 85 procent kontrollerade av två maktklaner som är de verkliga kuppmakarna, hade i 4-5 månader fört en intensiv psykologisk krigföring mot “28-junifrågan” och hävdade att Chavez låg bakom allt. El Heraldo, den största dagstidningen i Honduras som tillsammans med La Prensa ägs av Jorge Canahuati, hävdade den 27 juni att Chavez hade skickat ett militärt kommando som skulle iscensätta en massaker på honduraner. General Romeo tog detta som intäkt för att militärt ockupera huvudstaden Tegucigalpa med 12.000 armésoldater och poliser.

Men vem var “källan” för El heraldo? Jo, en nyfascistisk organisation vid namn “UnoAmerica”, som leds av Alejandro Peña Esclusa, en venezuelan och uttalad fiende till Hugo Chavez. Han är också språkrör för Opus Dei-organisationen TFP, Trabajo, familia y propiedad, Arbete, familj och egendom.

Han är antisemit och arbetar med att skapa ett nätverk av nyfascistiska-högerextrema grupper runt om i Latinamerika. Allierade är det salvadoranska ARENA-partiet, som uppstod ur dödsskvadronen under inbördeskriget. Militära argentinska fascister, de så kallade “Carapintadas”. Samme Peña Esclusa har arbetat sida vid sida med CIA-agenten tillika Ronald Reagans politiske rådgivare, Lyndon LaRouche, svenska EAP:s politiske “Gudfader” i USA. Peña Esclusa ställde 2006 upp i presidentvalet i Venezuela och fick imponerande 0,04 procent av rösterna. Men av kupporganet El Heraldo i Tegucigalpa förvandlas UnoAmericas pressmeddelanden till en “trovärdig källa”. Det är denna sorts “källor” som ofta används av “massmediaterroristerna” för att manipulera en opinion som i Honduras’ fall inte har andra källor eller seriösa medier att förlita sig på.


KIANZAD UPPRÖRS AV ATT ZELAYA tar sig rätten att återvända till sitt land och anklagar den störtade presidenten för att hetsa upp folket, men mot vilka då? Mot dem som med våld krossade demokratin och i likhet med Pinochetjuntan använder sig av idrottsanläggningar som fångläger? Eller är det Zelayas fel att 21 honduraner har mördats sedan den 28 juni i direkta aktioner av de uniformerade som i fallet Jairo Sanchez, ordförande för fackförbundet som organiserar Honduras’ nära tusen yrkeslärare? som den ansedda människorättsorganisationen COFADEH, som är en förening för de anhöriga till de försvunna på 1980-talet då den starke mannen var John Negroponte, USA-ambassadör i Tegucigalpa, rapporterade den 22 oktober i sin andra utredning om brotten mot de mänskliga rättigheterna sedan den 28 juni. Över 3033 olagliga arresteringar har genomförts och hundratals har torterats i fångenskapen.

För att förstärka sin tes om Zelayas påstådda våldsagitation använder han sig av ett citat av Lewis Amselem, USA:s OAS-ambassadör. Fantastiskt och med tanke på att Kianzad framställer sig i en slags högre juridisk dager mot sina motdebattörer och expert på rätt så blir hans slutsats minst märklig, för att inte säga cyniskt pinsam.

För jag skulle inte citera Lewis Amselem om jag vore i juriststudentens kläder. Eller så tror han att svenska läsare och den svenska journalistkåren har så lite kännedom om Latinamerikas historia att han chansar. Eller så är han helt enkelt cynisk och ideologiskt totalt överens med denne ”spillra från Bushadministrationerna”, som en kritiker karaktäriserar Lewis Amselem, att han citerar denne cyniker som är hatad i Guatemala av offren för statsterrorn.

USA-journalisten Jeremy Bigwood som bevakade Guatemala under inbördeskriget och under samma tid som Amselem verkade i Guatemala, är häpen över att Hillary Clinton har anställt denne person som USA:s OAS-ambassadör. Så här säger Bigwood:

– Han (Amselem) skulle betrakta utrotningen av 200.000 indianer (i Guatemala) som något positivt. Den där typen borde skickas till den Internationella Rättstribunalen för att ha deltagit i krigsbrott. Han organiserade till och med illegalt transportflyg till den guatemalanska armén efter att det militära USA-stödet hade förbjudits. Jag kan inte för mitt liv begripa att han representerar Obamaadministrationen inför OAS.

Men det som främst har upprört såväl centralamerikaner som demokratiska humanitära och religiösa krafter i USA är att Amselem, enligt flera källor, stod bakom mörkläggningen av tortyren, våldtäkterna och den fruktansvärda skändningen av USA-nunnan Dianne Ortiz. Hon hade kommit till Guatemala för att dela med sig av sina sjukvårdskunskaper till människorna i fattiga indianbyar när hon greps av säkerhetspolisen, anklagad för att vara gerillakollaboratör.

1995 dömde en federal USA-domare den guatemalanske generalen Hector Gramajo, att betala 47 miljoner dollar i skadestånd till Ortiz och andra offer. Domslutet satte USA:s historiska roll som supermakten som invaderar eller utlöser statskupper i Latinamerika, i blickljuset.

Dianna Ortiz var en stark kvinna och bödlarna eller USA:s medbrottslingar lyckades inte knäcka henne. Hon stred inte bara för sin egen värdighet utan även för de hundratusentals offren för statsterrorismen som bars upp av USA:s utrikespolitik visavi Guatemala. I hennes memoarer finns mannen som den 28 september uppmanade den störtade honduranske presidenten Manuel Zelaya att ”utöva ledarskap och uppmana sina anhängare att de uttrycker sina ståndpunkter med fredliga medel”, Lewis Amselem.

“. . . efter att en USA-läkare konstaterat 111 brännmärken enbart på min rygg, vände historien. I januari 1990 kallade Guatemalas försvarsminister mig offentligt för att vara lesbisk och att jag hade fingerat min kidnappning för att hemlighålla en träff. Inrikesministern spädde på och sa att han hade hört denna uppgift första gången på USA-ambassaden. Enligt en kongresstjänsteman skulle Lew Amselem ha varit den som började sprida detta rykte”.

Men inte bara guatemalanska ministrar bekräftade Lew Amselems smutsiga ryktesspridning mot Dianna Ortiz.

“I närvaro av ambassadör Thomas Stroock, uppgav samma människorättsombudsman att en delegation av religiösa kvinnor och män var intresserade av mitt fall, men att han var ‘utless på dessa lesbiska nunnor som anlände till Guatemala’. Historien skulle ta en annan vändning. Enligt den guatemalanska pressen gav ambassadören en annan version; han sa till Guatemalas försvarsminister att jag inte hade kidnappats och inte heller hade torterats utan att jag helt enkelt bara hade problem med nerverna”.


OCH DEN KATOLSKA NUNNAN hade nog anledning av att vara nervös. I ett vittnesmål inför den Interamerikanska Kommissionen för de mänskliga rättigheterna berättade hon att hon hade svimmat under tortyren och våldtäkterna. Men under en kort tid då hon hade vaknat kände hon att hon sänktes ned i en grav full med kroppar. Hon svimmade igen och när hon vaknade uppe i en trädgård var hon återigen utsatt för våldtäkt.

Tortyren upphörde när en man vid namn ‘Alejandro’ anlände och uppgav att säkerhetspolisen hade förväxlat USA-nunnan med gerillaledaren Verónica Ortiz Hernández. När Alejandro skulle köra henne till en “en vän på ambassaden”, kastade sig Dianna Ortiz ut vid en vägkorsning.

Denna av tortyr förstörda kvinna inledde ett gigantiskt arbete för upprättelse mot alla förnedrande rykten. TV-kanalen ABC News började gräva i fallet och identifierade källan för de förödmjukande rykten som hade spritts mot Ortiz och kom fram till att de kom från Lewis Amselem. Han förnekade varje anklagelse. Men en rad personer i Amselems egen närhet bekräftade anklagelserna.

Den 16 oktober 1996 gav den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna Dianna Ortiz rätt i sina anklagelser om tortyr och kidnappning och dömde regeringen i Guatemala. Däremot finns varken USA-ambassadören Thomas F. Stroock eller Amselem nämnda i domslutet, trots att det var uppenbart att de gjorde allt för att mörka historien om brotten mot den unga katolska nunnan som hade anlänt till Guatemala för att ge fattiga indianer en hjälpande hand.


LATINAMERIKAREPORTERN AL GIORDANO menar att det är ännu mer oroande att Hillary Clinton, som lärde känna Dianna Ortiz på 1990-talet och som uttryckte sitt medlidande för tortyren som Ortiz hade genomgått men också sin solidaritet med denna starka kvinna, i dag, som State Departements högste chef, har en man anställd som Giordano betraktar som en eländig typ och som anklagar Zelaya för att vara ”oansvarig och idiotisk som tar sig rätten att återvända till det land han föddes i och valdes till president av sitt folk.

Denna vidriga person blir en ”referent” för Behrang Kianzads utfall mot president Manuel Zelaya för att denne har ledsnat på stormakternas och diverse internationella organs förhalande av en politisk lösning. ”Om USA skulle vilja skulle de strypa statskuppen på fem minuter”, sa Zelaya i ett ögonblick av frustration.

Och så är det. Men Obama spelar med dubbla kort. Därför blir bilden ibland förvirrande.

Behrang Kianzad bygger hela sin argumentation på att Zelaya skulle ha brutit mot grundlagen som faktiskt har sina pärlor, trots allt.

Som artikel 3 som handlar om RÄTTEN ATT GÖRA UPPROR:

”Ingen är skyldig att underordna sig en regering som via vapnens makt åtnjuter tjänster, medel eller praxis som slår sönder eller förnekar det som denna författning och lagar fastställer. Dylika myndigheters gärningar är utan laga kraft. Folket har därför rätt, för att försvara den konstitutionella ordningen, att göra uppror”.

Det är den rätten som Honduras’ folk under 118 dagar har använt sig av. Än så länge med fredliga medel, omringade av hundratals tungt beväpnade soldater och specialpoliser.

Behrang Kianzad tycker att statskuppen i Honduras är ett komplex tema. Men hans uppfattning delas inte av den internationella opinionen. Sällan har det internationella samfundet reagerat så snabbt som det gjorde den 28 juni. Sedan är det en annan sak att ord och uttalanden är en sak, handling en annan. Därför handlar det sist om styrkeförhållanden mellan folket i Honduras och kuppregimen och dess allierade. För statskuppen kommer en gång att arkiveras av historien. Det visar alla historiska exempel.

Dick Emanuelsson
Läs hans inlägg i Journalistens papperstidning:
http://www.journalisten.se/debatt/21021/daerfoer-genomfoerdes-statskuppen-i-honduras


Noter:
[1] “Jag läser till jurist så jag har ganska god koll på vallagen etc. Det vore så mkt enklare att debattera utan alla pinsamma missförstånd” (Journalisten 8 okt. 2009)
http://www.journalisten.se/debatt/20795/ingen-kupp-i-honduras
[2] El Clarin, http://www.clarin.com/diario/2009/09/30/elmundo/i-02008984.htm
[3] Honduras Daniel Molina molesto con La Hojilla vocero policía nacional golpe "agentes chavistas"
http://www.youtube.com/watch?v=QraNMTGJvfI
[4] http://www.journalisten.se/debatt/20795/ingen-kupp-i-honduras

jueves, 6 de agosto de 2009

Avrättningen av Victor Jara mot sin lösning



<7997 tecken>
“Jag ska lära dig att sjunga chilenska sånger, inga kommunistsånger”! skrek bödeln.

TEGUCIGALPA / 090724 / Efter 36 år pekas Victor Jaras mördare ut. Den då 19-årige soldaten som först bekände att han hade avlossat de mördande skotten men efter en månad i fängelse tog tillbaka sitt erkännande, anklagas för att ha mördat en av den latinamerikanska politiska folkklorens mest älskade och erkända personligheter.


Victor Jara föddes den 28 september 1932 i samhället Lonquen, samma plats där 15 bönder slogs ihjäl dagarna efter militärkuppen och kastades in i de övergivna kalkugnarna där bara 517 benrester av dessa 15 människor påträffades i slutet av 1978. Victors föräldrar var fattiga bönder men modern var en musikalisk naturbegåvning som förmedlade kunskapen till Victor under tidiga år.

Att skriva om Victor Jara är att återvända till de första åren efter militärkuppen i Chile den 11 september 1973, solidaritetsmöten, demonstrationer med tusentals svenskar och chilenare varje 11 september, långa politiska debatter och diskussioner på möten eller mellan vänstern om den chilenska fredliga vägen till socialism som havererade.

Och på alla dessa aktiviteter fanns Victor Jara med, han förkroppsligade det vackraste som en revolutionär process och samhällsomvandling innebär av kollektiv solidaritet, den enorma kraft som ett revolutionärt projekt som har folkmajoriteten bakom sig innebär på samhällslivets alla områden.

Victor Jara representerade allt detta. Därför hatades han av fascisterna, därför blev de desperata när de såg det breda leendet i hans blodiga ansikte och där det ena ögat mer eller mindre var sönderslaget. Kommunisten som sjöng för och om barnen i fattigkvarteren, de unga arbetarfamiljerna som i kyla och regn försökte bygga sina liv tillsammans i hus som var mer byggda av kartong än trä och cement.

Den mannens liv släckte José Adolfo Paredes Márquez, men på order från sin överordnade. Skotten skulle för all framtid göra Victor Jara odödlig.



SITUATIONEN I CHILE i september 1973 påminner mycket om situationen i Honduras innan den 28 juni. Victor var lärare på det statliga tekniska universitetet i Santiago och han skulle sjunga på ett massmöte på universitetet den 11 september där president Salvador Allende offentliggöra att han skulle utlysa en folkomröstning om Chiles framtid. Högern pressade och i luften låg ett outtalat hot om statskupp.

I Honduras utlöstes stats- och militärkuppen samma dag som Honduras’ folk skulle ta ställning till om landet var moget för en omarbetning av grundlagen eller inte. Men i både Chile som i Honduras förekom generalerna på order från högern och USA och stoppade den demokratiska processen. Allende bombades och mördades i presidentpalatset medan Victor Jaras gitarr slogs sönder av knektarnas stövlar. President Manuel Zelayas enkla hus i Tegucigalpa perforerades med hundra skott den 28 juni och han deporterades i pjymas i ett militärplan till Costa Rica.



– FÖR HIT DEN där horungen! skrek officeren och pekade med sitt finger mot Victor Jara. Han var omgiven av 600 lärare och studenter från universitetet, berättade Boris Navia Pérez, en av få politiska fångar som befann sig tillsammans med Victor Jara de ödesdigra dagarna i mitten av september 1973 när Victor slogs blodig, torterades och slutligen avrättades av militären.

– Din skitstövel! Du är Victor Jara, den sjungande marxisten, den förbannade skitstöveln, sa officeren och sparkade på den liggande Victor en, två, tre tio gånger på kroppen, i ansiktet som han försökte skydda med händerna.

– Jag ska lära dig att sjunga chilenska sånger, inga kommunistsånger, din jävla horunge! skrek officeren.

Medan denne i sitt blinda desperata hat fortsätter den obarmhärtiga misshandeln med stövlar och pistolkolv mot Victors kropp och skriker som en vettvilling som Boris Navia såg som fascistisk hysteri, tittar Victor upp mot sin bödel med sitt typiska bondeansikte. ”Denna syn fastnar för alltid på våra näthinnor”.

Händelsen utspelades på Chiles Stadion, inte den stora beryktade Nationalstadion utan den mindre fotbollsstadion i Santiago. Men där fanns 5.000 politiska fångar som upplevde en obegriplig skräck under en helvetesregim. Denna massa blev vittne när flera av de torterade kastade sig ut i tomma intet från läktarna samtidigt som de skrek ”VIVA ALLENDE”!



NÄR VICTOR MED hjälp av de andra fångarna lyckas att repa sig så pass att han kan använda sina fingrar för att skriva sin sista text, beskriver han helvetet på fotbollsstadion och vad han tror vara situationen i landet, ett sista brev till sin USA-födda fru Joan. Han ber Boris att smuggla ut det som blir hans sista rader i livet. Det är den 15 september 1973:

“Vi är fem tusen
i denna lilla del av staden.
Vi är fem tusen,
Men hur många är vi inte
i städerna och hela landet?
Så mycket mänsklighet,
hunger, kyla, panik, smärta, moralisk press, terror och galenskap!
Vi är tio tusen händer färre som inte producerar.
Hur många är vi inte i fosterlandet?
Blodet från vår Kamrat President
pulserar hårdare än bomberna och kulsprutekärvarna.
Så kommer vår knutna näve än en gång att slå.”



Två marinofficerare är på besök och en ohygglig misshandel börjar mot Victor som är reslig och stark, van som byggnadsarbetare att ta i. Två gånger reser han sig blödande men blir sedan liggande. Det är det sista som Boris och de närmaste kamraterna ser av Victor Jara. När han och kamraterna lämnar Chilestadion senare på natten för att förflyttas till den större Nationalstadion ser de vid utgången kropparna av 38 mördade, bland dem Victor Jara som är perforerad med 44 kulor. Dagen efter kastas han kropp av en lastbil utanför huvudstadens allmänna kyrkogård. I januari 1980, mitt under militärdiktaturen, tar jag fotografiet av hans enkla gravplakett men dekorerad med hundratals hälsningar från Chiles kämpande folk som trots terrorn visade sin hyllning till honom.



DET SKULLE DRÖJA tills den 5 juni i år när hans grav öppnades och hans kropp blev föremål för en rekonstruktion av hur döden hade inträffat. Förspelet var bekännelsen från José Alfonso Paredes Márquez, i dag 55 år. Under 36 år hade ingen vittnat om mordet på Victor Jara. Chefen för det provisoriska koncentrationslägret på fotbollsstadion, översten César Manríquez Bravo, hade fram tills Paredes’ erkännande varit den ende militär som ställts till ansvar för massmorden och tortyren dagarna i september 1973.

Han uppgav att han ”blev vittne till när en marinlöjtnant började leka rysk roulett med sin revolver som han tryckte mot folksångarens tinning”. Jara hade torterats brutalt. Närvarande var löjtnant Nelson Edgardo Haase. Enligt Paredes gick kulan genom kraniet på Victor och han var nästan död när marinlöjtnanten beordrade Paredes och hans kamrater att avlossa sina gevär mot Jaras kropp.

När obduktionen och rekonstruktionen av Jaras kropp genomfördes för en dryg månad sedan kunde obducenterna konstatera att Victor Jara hade tagit emot sammanlagt 44 kulor. Paredes försäkrade att “allt ägde rum inför Nelson Haase som satt bakom skrivbordet där förhören med fångarna ägde rum”.

Paredes hade envist vägrat att tala, men när han bröt samman inför domaren berättade han på rekordtid allt han hade burit på i hemlighet till och med inför sin fru under mer än tre decennier.

Paredes var vid mordet på Jara en enkel värnpliktig 19-åring. Om han bar denna oerhörda samvetsskuld under två generationer av ett mord på en av Chiles största personligheter, hur många samveten plågas fortfarande inte i Chile, Argentina, Colombia, länder där Pentagons ”Nationella Säkerhetsdoktrin om den Inre Fienden” har uttryckts i samhällssystem som ska garantera rätten till ”frihet, familj och privategendom” och medlemskap i den ”demokratiska västliga hemisfären”?

Det är mot denna perversa samhällsformation som Latinamerika i dag har rest sig och som Victor Jara gav sitt liv för att den en dag skulle bli verklighet i hans Chile.

I dagens plågade Honduras, mitt under diktaturen, sjungs hans sånger varje dag, på universiteten, på gatorna och i arbetarkvarteren. Jaras leende syns och hörs överallt och inga fascister kan släcka det.

Dick Emanuelsson

miércoles, 22 de julio de 2009

Männen bakom dödsskvadronen som USA skapade är kuppregimens politiska rådgivare




”Valda delar av CIA:s verksamhet i Honduras under 80-talet”

TEGUCIGALPA / 010914 / Gloria Esperanza Reyes hade tur, hon överlevde den CIA-tränade dödsskvadronen men glömmer aldrig tortyren av elkablarna som applicerades mot bröst och vagina.

– Den första stöten var så stark att jag bara ville dö.

José Barrera, en av bödlarna inom Batallón 316, bekräftar den i dag 52-åriga Glorias ord:

– De bönföll oss att döda dem. Tortyren är hemskare än döden, sa han den 13 juni 1995 till USA-tidningen Baltimore Sun.

Vad Barrera eller reportern då inte visst var att en av Bataljon 3-16:s mest omtalade torterare, kapten Billy Joya, den 29 juni 2009 skulle träda in i presidentpalatset i Tegucigalpa och bänka sig bredvid kuppresidenten Roberto Micheletti och bli dennes politiske rådgivare. Joya vet hur en slipsten ska dras i en statskupp, det fick han lära sig när han fick fortbildning hos de chilenska karabinjärerna under militärdiktaturens general Augusto Pinochet.

De kvinnliga offren för Bataljon 3-16, som Gloria Esperanza, torterades vanligtvis med elkablar applicerade till bröstvårtor och vagina. Tortyren började först med 110 volt och ökade därefter till 220.

Männen ställdes nakna på en stol, fick en korg fastbunden i testikelpungen. Bredvid satt Billy Joya, Bataljon 3-16:s kommendant eller någon av de andra torterarna. För varje fråga som offret vägrade att svara eller inte visste svaret på, lades en sten i korgen som puffades fram och tillbaka.

John Negroponte och Elliot Abrams

Den man som anklagas av människorättsorganisationer, politiker och anhöriga till de hundratals mördade eller försvunna i Honduras, pekar ut USA:s f.d. ambassadör i landet, John Dimitro Negroponte, som den ytterst ansvarige för skräcken i början av 1980-talet i Honduras. Han hade förflutet som CIA-agent i USA-imperialismens folkmordskrig i Indokina där han 1964 ledde ”Operation Fenix” men uppträdde som ambassadens politiska rådgivare. Han satt tillsammans med Nixons Vietnamförhandlare Henry Kissinger 1973 i Parissamtalen.

När Sandinistgerillan i Nicaragua började bli farlig för den USA-stödda Somozadiktaturen i Nicaragua skickades han dit. I hans sällskap fanns CIA-agenten Otto Reich, USA-kuban och Felix Rodriguez, en annan USA-kuban och CIA-agent som hade varit den ansvarige för avrättningen av Che Guevara den 8 oktober 1967 i Bolivia. Ytterligare en terrorist från den tiden fanns ett par år senare på plats i El Salvador och Honduras, Luis Posada Carriles, den man som är ansvarig för bombattentatet mot ett kubanskt passagerarplan som sprängdes i luften mellan Barbados och Kuba och som Bushregimen vägrade att utvisa till Venezuela med hänvisning till att ”Posada Carriles kunde misstänkas bli torterad”. Hur Obama ska göra med denne man som går fri på Miamis gator är fortfarande ett osäkert kort.

Högste spionchef

Under Bushadministrationen utsågs Negroponte till FN-ambassadör och ambassadör i Irak. Men i februari 2005 blev han chef för DNI, (Office of the National Intelligence Director) USA:s samordningsorgan för de 27 olika underrättelsetjänsterna i USA. En central spindel, med andra ord i USA:s intriger och konspirationer mot de länder och folk som vägrar underordna Imperiets diktat, en post som Negroponte har varit som klippt och skuren för och som han trivts i.

Till Bushadministrationen knöts personer som t.ex. Elliot Abrams, f.d. andresekreterare inom State Departement, som var en av nyckelfigurerna inom den s.k. Contra Irangate-skandalen. De nicaraguanska kontrarevolutionärernas smutsiga krig mot den progressiva sandinistregeringen i Nicaragua finansierades med knarkhandel och vapensmuggling från Iran.

Elliot Abrams utsågs av Bush till ordförande för det Nationella Säkerhetsrådet för mänskliga rättigheter och internationella operationer. Det är en post som dessutom inte behövde senatens godkännande. Abrams var en CIA-länk under 1980-talet i Honduras och resten av Centralamerika där USA förde ett icke deklarerat krig mot folken. Trots att denne man avslöjades för att ha ljugit inför USA-kongressen om sin inblandning i Iran Contra-affären, förläts han av den äldre George Bush.

USA-missionärer mördades

”John Negroponte förfalskade avsiktligt rapporter till State Departement (USA:s utrikesministerium, reds anm). Många USA-missionärer mördades av den honduranska ’Batallon 316’, utbildade av CIA. Negroponte, i de bästa av fallen, ignorerade, och i det värsta fallet, övervakade dessa brott. Utnämningen av Negroponte är en förolämpning!”, skrev den spanska människorättsorganisationen Nizkor i ett pressmeddelande när Negroponte utsågs till FN-ambassadör 2001.

Bataljon 316 skapades på inrådan av CIA. Den var en autonom paramilitär och underrättelsegrupp som gick till väga med samma nit och blinda hat mot allt som luktade subversion eller folkrörelser i Honduras. Den tog sin inspiration och lärare från både CIA som Argentina, där ”effektiviteten” var total. Hundratals honduraner försvann, torterades eller avrättades.

De två honduranska generalerna Gustavo Alvarez och José Bueso Rosa bekräftar att ”USA erbjöd oss att skapa denna specialenhet”.

– Det var deras (USA:s) idé att skapa en underrättelseenhet som rapporterade direkt till de väpnade styrkornas högsta befäl. Bataljon 3-16 bildades för att underlätta informationsflödet, sa general Bueso till Baltimore Sun den 11 juni 1995.

Lärarbödlar från USA och Argentina

I det omfattande reportaget i USA-tidningen bekräftar såväl CIA-agenter, legoknektar, f.d. officerare och tortyrexperter inom den honduranska armén Negropontes personliga ledande roll i det inre kriget i Honduras.

I augusti 1980 landade 25 honduranska officerare på en oasfalterad landningsbana i en öken i sydvästra USA där de togs emot av fem CIA-agenter, bland dem ”Mr. Bill”. Florencio Caballero, en av 3-16:s experter på kidnappningar, uppgav till Baltimore Sun att ”vi anlände till en militärbas, allt var så privat, ingen TV bara videofilmer”.

Under sex månader skapade CIA- och FBI-agenter kärnan i det som skulle bli Bataljon 3-16 i Honduras, en skola där CIA:s och USA-militärens manual i tortyr och psykologisk krigföring präntades in bokstavligen i dessa centralamerikanska officerares hjärna.

Väl tillbaka i Honduras fortsatte utformningen av sadistiska mordmaskiner av militära rådgivare från både USA och Argentina, de senare hade stor erfarenhet efter militärkuppen den 23 mars 1976. Under sju års diktatur försvann närmare 30.000 unga argentinare i händerna på dessa bödlar.

Thomas Posey och Dana Parker var legoknektar som erbjöd sig att förse den honduranska armén med vapen i händelse av att USA-kongressen skulle sätta käppar i hjulet för leveranserna. Dokument visar att Negroponte utgjorde kontakten mellan legoknektarna och den honduranska armén. Andra dokument avslöjar en komplott om hur Negroponte och George Bush, vid den tidpunkten vicepresident under Reagan, kanaliserade den ekonomiska hjälpen till de nicaraguanska kontrarevolutionärerna.

Mörklade nunnemord

Enligt Nizkor och Baltimore Sun bidrog Negroponte inför USA-kongressen att mörklägga mord, försvinnanden och tortyr begångna av CIA:s skapelse, Bataljon 316. Rick Chidester, Negropontes högra på USA-ambassaden i Honduras, uppgav till Baltimore Sun att man tvingades att utelämna en uttömmande sammanfattning av brott mot de mänskliga rättigheterna i 1982 års rapport till State departement, bland dem morden på 32 salvadoranska nunnor. Dessa hade flytt efter att monseñor Oscar Romero hade mördats i San Salvador av en dödsskvadron.

”Negroponte förnekade kännedom om detta men 1996 uppgav Jack Binns, Negropontes företrädare på ambassadörsposten, att kvinnorna hade tillfångatagits, torterats och därefter kastats ut från helikoptrar för att möta döden”, citerar Baltimore Sun.

USA-visum drogs in för vittne

Enligt Los Angeles Times drog USA tillbaka visumet för den honduranske generalen Luis Alonso Discua Elvir efter att Negroponte föreslagits till posten som FN-ambassadör. Generalen var inte vem som helst utan befälhavare för den fruktade Batallon 316 under Negropontes tid som ambassadör i Honduras. Vid tillfället för USA-regeringens tillbakadragande av visumet var generalen Honduras’ FN-ambassadör. Generalen fick sin fortbildning på School of America, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare i likhet med kuppgeneralen Romeo Vazquez och flygvapenchefen.

General Discua har offentligt uppgivit att han har information som binder Negroponte med Batallon 316:s operationer. ”Hans vittnesmål har ett ovärderligt värde för att klarlägga Negropontes sammansvärjning mot honduranerna i Capitol Hill”, hävdar Nizkor.

DEN 27 AUGUSTI 1997 avslutade CIA-chefen Frederick P. Hitz en hemlig rapport på 211 sidor med rubriken ”Valda delar av CIA:s verksamhet i Honduras under 80-talet”. Infört trycket från den honduranska människorättskommittén lyftes hemlighetsstämpeln på vissa delar av rapporten den 22 oktober 1998. Tillgång till hela rapporten fick bara senatorerna som skulle godkänna Negropontes utnämning till FN-ambassadör.

Dick Emanuelsson

viernes, 17 de julio de 2009

Förföljelsen mot Dick Emanuelsson i Colombia bekräftad



Risken att aldrig manipulera sanningen

Nytt avslöjande visar att Flammans Dick Emanuelsson är registrerad av den colombianska hemliga politiska polisen samtidigt som Säpo förhör colombianer i Sverige och frågar om de är bekanta med Flammans Latinamerikareporter!

TEGUCIGALPA / 090717 / Che Guevara sa en gång; ”Revolutionärer räds aldrig sanningen”. Och jag anser att det är en viktig livsprincip, oavsett om man är revolutionär eller inte. Jag har under de 25 år som jag har arbetat som reporter för Flamman försökt att hålla på den principen, även om bakslag för den revolutionära rörelsen i och utanför Sverige inte alltid är lätta att bära. Jag har heller aldrig förnekat att min sociala och politiska hemvist är hos arbetarklassen och att jag delar dess marxistiska världsåskådning.

Därför är min journalistiska gärning inte heller neutral. Påstå något annat, vilket är mer än vanligt bland svenska journalister, vore hyckleri. Men jag har däremot alltid försökt dra fram ett politiskt, socialt eller ekonomiskt sammanhang för att läsaren ske ges en fullödig bild av vad jag som reporter försöker presentera av ett speciellt skeende. Att göra det i Sverige kan, som i fallet med Jan Guillou och Peter Bratt, få konsekvenser och till och med fängelse. I andra länder kan det betyda förföljelse och till och med döden.

UNDER DE 30 ÅR jag har bevakat Colombia, sex av dem på heltid, har jag sett flera av mina colombianska kollegor mördas, en del har gått i landsflykt och räddat livhanken. Andra har köpts upp av politiker, företag eller den militära underrättelsetjänsten. Kamraterna på kommunistpartiets veckotidning sa vid mina första besök i landet i början av 1980-talet att de värsta och mest falska spionerna var våra kollegor; ”Minst femtio procent av Colombias journalister står på den militära underrättelsetjänstens eller DAS’, den hemliga politiska polisens, avlöningslistor”, var deras varning.

Det var därför en tidsfråga innan jag förr eller senare skulle stöta på patrull i Colombia. En sak är att skriva på svenska och till och med göra reportage på gerillaområden. Men när text-, ljud- och videoupptagningar sprids på spanska via Internet hamnar man i ett säkerhetspolitiskt gungfly som på sikt riskerar att dränka en eller få en till insikt att ”hit men inte längre”.

OCH SÅ BLEV DET för mig den 2 december 2005. Då hade jag torterats av nattliga samtal under hela 2005 med orden: ”Din jävla kommunist, om du inte lämnar landet mördar vi dig”! Ett liknande mordhot hade jag fått 1990 efter att jag hade intervjuat en ledande nazist och i samband med att VAM, Vitt Ariskt Motstånd, opererade och hotade vanliga medborgare men särskilt sådana som vägrade att acceptera den växande fascistiska faran i Sverige.

Hoten intensifierades under 2005. Jag gjorde därför reportageresor under långa tider ner till Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay och Bolivia. När jag kom tillbaka till flygplatsen i Bogota och DAS-agenten knappade in mitt namn och colombianska ID-nummer tog det inte mer än ett par timmar innan det första samtalet och hotet ringdes in efter att jag hade anlänt till min bostad i Bogota.

I JULI 2005 KOM jag hem till Sverige och ersatte kamrater på redaktionen under semestermånaden. Och det var den 25 juli 2005 som jag plåtade Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare som avslöjades som spion mot den colombianska kolonin i Sverige, ett spioneri speciellt riktat mot Föreningen Jaime Pardo Leal, radiostationen Café Stereo och nyhetsbyrån Anncol. Spioneriet illustrerades i Flamman och på Aftonbladets kultursidor den 27 juli.

Dessa två datum poppade upp för ett par dagar sedan när ett ”läckande” dokument från DAS avslöjades av veckomagasinet Semana [1]. På sidan 10 (av 13) står det i ett mötesprotokoll upprättat av DAS från den 25 juli 2005:


”HEMLIGT MÖTESPROTOKOLL:

Den 25 juli 2005 i Bogota D.C, hölls ett möte på den operative vicechefens kontor med följande personer närvarande: Dr. Carlos Alberto Arzayús-vicechef för underrättelseoperationer, Dr. Jaime Fernando Ovalle Olaz-Samordnare för Underrättelsetjänstens Tredje Specialenhet och säkerhetsagenterna Blanca Cecilia Rubio Rodriguez, (…) med målsättningen att organisera och anförtro följande specifika uppgifter:

(….) Organisera ett föredragande om Dick Emanuelsson till onsdagen den 27 juli 2005. (Föredragande: Blanca Cecilia Rubio).


OVANSTÅENDE MÖTESPROTOKOLL bekräftade den statliga terrorismen i Colombia. Fyrahundra människor, journalister, vänsterpolitiker, fack-, bonde- och studentledare fick telefoner och internetuppkopplingar avlyssnade. Men det allvarligaste är att DAS-chefen Jorge Noguera överlämnade listor över misshagliga personer till de paramilitära dödsskvadronerna AUC som hade det smutsiga arbetet att mörda dessa. Så skedde med universitetsläraren Alfredo Correa som den 24 juni 2004, greps av DAS i staden Barranquilla, anklagad för att var FARC-ideolog. Han släpptes den 17 juli i brist på bevis men mördades tre månader senare, den 17 september. Han fanns på DAS’ lista som överlämnades till AUC som likviderade honom. Samma öde mötte minst sex personer till, de flesta fackliga ledare. Inte bara de paramilitära ledarna har vittnat inför åklagaren om detta. Den förste som beskrev de makabra morden var Rafael Garcia, säkerhetspolisens högste chef för DAS’ datacentral.

ATT SVENSKA SÄPO, DAS’ kollegor i Sverige, också alltid har haft sin uppmärksamhet riktad mot kommunister, vänstern och invandrare är allmänt bekant. Men min förvåning blev stor när jag blev informerad om att flera ledande medlemmar i Föreningen Jaime Pardo Leal hade inkallats till förhör och bland frågorna som ställdes av säpoagenterna var ”känner du Dick Emanuelsson”?

Att mina reportage i Latinamerika i allmänhet men Colombia i synnerhet skulle vara så intressanta för Säpo att de konfronterade min person med de colombianer som flytt undan den parastatliga terrorismen, det hade jag inte trott. Men Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare, som fick sin diplomatiska karriär förstörd för reportaget om hans spioneri mot den colombianska exilkolonin i Sverige, berättar i en av sina veckokrönikor i dagstidningen El Espectador, om hur ambassaden på Östermalmsgatan 44 i Stockholm hade och har regelbundna politiska kontakter med svenska UD och myndigheter, och bland dem finns så klart Säpo.

I BOGOTA HAR Yamhure och hans gelikar i den statsterroristiska Uriberegimen gråtit blod för att de inte lyckats att tysta Anncol och radiostationen Café Stereo eller fått Föreningen Jaime Pardo Leal terroristförklarad. Mig har han utpekat som ”kringresande FARC-ambassadör” och drömmer i en krönika om att få mig utvisad och deporterad från Honduras till Colombia för att där ställa mig inför krigsrätt, anklagad för att vara en internationell terrorist. Det säger den man som avslöjades av Juan R. Garcia, politisk rådgivare till AUC:s f.d. högste man, Carlos Castaño, för att vara en kollega till denne. Yamhure var inte bara rådgivare till den blodbesudlade Carlos Castaño, han var dessutom personlig vän och fick vid ett tillfälle när Juan Garcia var närvarande, 16.000 pesos av Castaño. Denne man försåg UD och Säpo med uppgifter om att exilcolombianer i Sverige samt denne reporter skulle arbeta för FARC-gerillan. Absurditeterna har inga gränser.

Men utsikterna är inte helt mörka för en eventuell deportering, för efter statskuppen den 28 juni råder det i Honduras diktatur. Diktaturens politiska rådgivare är de som lät hundratals folkledare försvinna under 1980-talet under skuggan av USA-ambassadören (1981-1985), John Negroponte.

PÅ NÅGOT SÄTT är alltså cirkeln sluten. Att som reporter ha principen om sanningen som rättesnöre kan ha sina risker. Att den hemliga politiska polisen i Colombia och Sverige, och kanske även i Honduras, ser en reporters arbete som en ”nationell säkerhetsrisk”, är i DAS’ protokoll och Säpos utfrågning en bekräftelse. I Honduras mordhotades Telesurs TV-team och inför de upprepande hoten lämnade teamet Honduras i söndags.

Tjugofems års Latinamerikareportage i Flamman visar med andra ord att vi inte har misstagit oss i de stora redaktionella och politiska frågorna.

För än håller ordspråket:

”Säg mig vem dina vänner är och jag ska säga dig vem du är”.

Dick Emanuelsson
Källa: [1] Revista Semana. http://www.semana.com/documents/Doc-1909_2009711.pdf

lunes, 13 de julio de 2009

Massaktioner mot kuppregimen i Honduras som mördar två vänsterledare



<5079 tecken>

TEGUCIGALPA / 090713 / Honduras gick i söndags in på sin tredje vecka under statskuppsregimen Roberto Micheletti. Motståndet växer och handlar nu om att slå mot den ekonomiska konsolideringen av regimen genom att blockera och ockupera transportnätets strategiska knutpunkter över hela landet, inte bara fredliga demonstrationer i Tegucigalpa. Aktionerna ska nu slå mot den sköra ekonomin som är på väg att kollapsa enligt flera ekonomer.

Världsbanken och Interamerikanska Utvecklingsbanken BID har fryst krediter till juntan på 470 miljoner dollar. EU har gjort likadant och hotar också med att frysa andra projekt. Mot detta har Handelskammaren i Honduras, som ett sätt att hålla regimen under armarna, gått ut med ett vädjande till sina medlemsföretag att göra donationer på tio, tjugo eller trettio tusen dollar beroende på företagets storlek.

– En frysning av Världsbankens och BID:s krediter är ett slag mot ekonomin. För om vi normalt sett har svårigheter då kan ni tänka er hur det blir utan dessa krediter, sa den förre ordföranden för Honduras Ekonomikollegium, Martín Barahona.

Mördade vänsterledare

Landets kongress, under kontroll av kuppmännen, upphävde i ett dekret förra veckan alla författningsenliga personliga och kollektiva rättigheter. Det innebär att polis och militär utan åklagarens beslut kan arrestera vem som helst.

I lördags mördades Roger Iván Bados González i staden San Pedro Sula. Bados var ledare inom Bloque Popular som består av ett 30-tal arbetarorganisationer och ledamot av vänsterpartiet UD:s styrelse i staden. Han var känd och en ärrad ledare inom textilarbetarkåren i San Pedro Sula och mellan åren 1987-1989 var han generalsekreterare för landsorganisationen FUTH i Honduras

Dagen efter mördades Ramón García i staden Macuelizo i länet Santa Barbara. Också han var en ledande medlem i UD och bondeorganisationen CNTC. Den buss han färdades i stoppades på vägen av maskerade män som sköt ihjäl vänsterledaren. Likheterna mellan Colombia och Honduras blir allt mer uppenbara.

Utmattade poliser och soldater

De oavbrutna protesterna gör att såväl militär som polis har ”kasernförbud” sedan den 28 juni.

– Vi pallar inte längre med det här. Många vill att Zelaya återvänder så att vi kan få vila ut och träffa våra familjer, nu är vi mobiliserade 24 timmar om dygnet, sa en kvinnlig säkerhetsagent från DGIC, jag talade med i söndags. Hon uppgav också att det var arméns krypskyttar som från flygvapenbasens kullar sköt ihjäl den 19-årige Isy Obed Murillo som hade kommit till flygplatsen Toncontin för att tillsammans med 500.000 landsmän ta emot president Zelaya den 5 juli.

Världen mot juntan och Obamas dubbelspel

Den internationella isoleringen av kuppregimen i Tegucigalpa fortsätter. De alliansfria staternas rörelse av 130 länder har i skrivande stund samlats i Kairo, Egypten och kommer enhälligt att fördöma Michelettiregimen och kräver att Manuel Zelaya ovillkorligen återinsätts på presidentposten.

Enligt The New York Times spelar Obama med dubbla kort och hävdar i en artikel att Micheletti, när han reste till Costa Rica i torsdags förra veckan för att med president Oscar Arias från Costa Rica som medlare söka uppnå en överenskommelse med Zelaya, vägleddes politiskt av Bennett Ratcliff. Denne är en USA-expert och arbetade 1993-2001 för Bill Clinton. Ratcliff befann sig i Costa Rica under de två dagarna av sondering mellan kuppmännen och Zelaya. Hillary Clinton utpekas för att ha påtvingat Zelaya dialogen med Micheletti som han dock vägrade att träffa i Costa Rica. Nu bekräftar USA-tidningen dessa farhågor.

Telesur mordhotad och utvisad

Den kontinentala tevekanalen Telesur och VTV, den statliga venezuelanska tevekanalen, deporterades i söndags kväll från Honduras efter att ha anklagats av kuppregimen för att ha använt en stulen bil under två veckors tid. Men det framkom i måndags att bilen i verkligheten hade hyrts ut till teveteamet av regeringen Zelaya. Men i honduranskt kupptrogen TV framträdde Hernan Mejia, polisens talesman, och hävdade att bilen var stulen men ”att det inte är Telesurs fel”!

Polisen bröt sig in klockan 01.00 på natten mellan lördag och söndag på de rum som våra kollegor i Telesur förfogade på Hotell Clarion i Tegucigalpa. De uppträdde mycket hotfullt och sa; ”ge er iväg, här har ni inget att informera om”. De arresterades och fördes i natten till en polisstation där de hålls arresterade fram till 03.30 på söndagsmorgonen.

Flammans utsände talade två gånger med Adriana Sivori på söndagsmorgonen och vid lunchtid och hon berättade att TV-teamet av polisen och åklagarämbetets representanter inte tilläts att gå ut och göra sitt jobb under söndagen. På söndagskvällen deporterades TV-teamen. Telesurs reporter Madelein García uppgav vid framkomsten till Caracas:

– De mordhotade oss och sa att vi skulle tacka Hugo Chavez för vad som pågick (statskuppen i Honduras).

En hel journalistkår i Latinamerika och Karibien har fördömt hoten och förföljelserna mot Telesur och VTV och isolerar militärjuntan ytterligare.

Dick Emanuelsson

jueves, 9 de julio de 2009

HONDURAS: Zelaya till Costa Rica för förhandlingar med kuppmakarna efter möte med Hillary Clinton

TEGUCIGALPA / 090707 / Honduras laglige president Manuel Zelaya Rosales sammanträffade under trettio minuter i dag tisdag med USA:s utrikesminister Hillary Clinton bakom stängda dörrar. Efter mötet förväntade sig journalisterna att de bägge skulle hålla en presskonferens men president Zelaya avstod och gjorde ett uttalande till den enda honduranska radiostationen som under de tio dagar som statskuppen har pågått har hållit på sina journalistiska etiska principer.

På torsdag samlas kuppmakaren Roberto Micheletti och Manuel Zelaya i San José de Costa Rica där landets president Oscar Arias har sagt att han vill medla för att få till stånd en förhandlingslösning på statskuppen. För demonstranterna som marscherade för tionde dagen i rad kom nyheten delvis som en besvikelse. Många har också i intervjuer för Flammans reporter uttryckt stark misstänksamhet om USA-administrationens verkliga avsikter och eventuella inblandning i statskuppen.

– De har förtrampat författningen och genomfört en statskupp. Vi accepterar aldrig en dialog med kuppregimen, det är liktydigt med att erkänna den som legitim myndighetsmakt, säger till Flamman en förbittrad Luther Harry Castillo, ledare för den halva miljon garifunas, den svarta befolkningen som lever på atlantkusten, och som deltagit aktivt för en fredlig lösning.

* Är det Hillary Clinton som påtvingat Manuel Zelaya denna ”lösning”?

– Presidenten bör tillfråga folket om det accepterar denna förhandling i Costa Rica med kuppmakarna för det är folket som har förlorat fyra döda och dussintals skottskadade. För oss inom den folkliga rörelsen fortsätter vi motståndet.

* Repressionen mot folket fortsätter och i medierna målas ett spöke upp om att det är utlänningar som ligger bakom bombattentat och därför är de ansvariga för utegångsförbudet. Ett 20-tal nicaraguaner har gripits och utmålats som inskickade agenter från Chavez och Ortega.


– Det förstärker vår uppfattning om att vi inte bör sätta oss i en dialog med kuppregimen, det ger den bara legitimitet.

* Vi har fått information om att du är mordhotad och att åklagaren har utfärdat en arresteringsorder mot dig.


– Vi vill deklarera öppet att vi inte är rädda att dö, ty att dö för fosterlandet är att leva och vi fortsätter kampen för att återföda Honduras. Vi har sett dessa mordhot och hot om arresteringar cirkulera men vi räds inte, kampen fortsätter tills den slutliga segern.

Republikens första dam ledde demonstrationen


Demonstrationen gick i tisdag från Lärarhögskolan via presidentpalatset till USA-ambassaden. Platsen var lägligt vald eftersom president Manuel Zelaya just vid denna tidpunkt satt framför Hillary Clinton. På morgonen möttes hade vi mötts av nyheten att Xiomara Castro de Zelaya, republikens första dam, hade lämnat USA-ambassaden dit hon hade tagit sin tillflykt efter att hon och hennes fyra barn jagades av den militära underrättelsetjänsten i länet Olancho. I morse gick hon i spetsen för demonstrationen och talade vid USA-ambassaden och hyllade sitt folk.

Spela inte med två kort!

’Valet av USA-ambassaden som slutmål för demonstrationen hade också en annan baksida.

– Vi har kommit hit för att kräva att USA-administrationen inte spelar med två kort utan att den visar respekt för att demokratin återinförs i Honduras, sa Salvador Zuñiga, ledare för indianorganisationen COPINH.

– Det skulle vara förfärligt om det skulle visa sig att CIA är inblandad i statskuppen. Latinamerika och världen kan inte tillåta att militären återigen tar till vapen för att regera länder och folk. Men jag vill samtidigt passa på och anklaga Otto Reich, f.d. vice statsekreterare inom State Departement och ansvarig för frågor inom den västliga hemisfären, för att ingå, inte bara i konspirationen och statskuppen i Honduras, utan i konspirationer över hela Latinamerika, understryker Zuñiga.

Kuppambasadör?

USA:s ambassadör i Tegucigalpa heter Hugo Llorens. Han anlände plötsligt till Honduras’ huvudstad i september 2008 men höll en låg profil jämfört med sin föregångare, Charles Ford. Denne visade öppet sin vrede mot Zelaya inför pressen när han ironiskt nog anklagade president Zelaya för att hålla hemliga möten med representanter för det venezuelanska oljebolaget PDVSA i Honduras. Samma dag suspenderade USA-ambassaden alla visumansökningar. Men i september 2008 skickades han upp till det Södra Militärkommandot.

Hugo Llorens utexaminerades för 25 år sedan på USA:s Krigshögskola och kom att bli Bushadministrationens främste rådgivare men också det Nationella Säkerhetsrådets rådgivare åren 2002-2003. Det var just de år som statskuppen (april 2002) utlöstes mot Chavez men även oljesabotaget (5 december 2002-3 februari 2003) som kostade Venezuela 16 miljarder dollar.

– På grund av hans utmärkta rekommendationer och erfarenheter av statskupper, är det inte överraskande att State Departement tillstår att deras ambassadör i Honduras ”har haft samtal” med grupper som inblandade i statskuppen mot president Zelaya dagarna innan den genomfördes”, skrev Eva Golinger, advokat, doktor i internationell rätt och författare med dubbelt medborgarskap i USA-Venezuela i en beskrivelse av hur USA, med eller utan Obamas kännedom, förmodas vara inblandad i statskuppen mot Zelaya.

Undviker ta ställning

– Zelaya, sa Hillary, är överens om att i stället för denna konfrontation måste man försöka inleda en dialog. Vi har under flera dagar försökt övertyga OAS och de inblandade parterna att det bästa är att honduranerna talar med varandra, sa Hillary Clinton till pressen efter mötet med Zelaya.

Hon undvek konsekvent frågan om hon ansåg att det som ägde rum den 28 juni var en statskupp. I hennes svar kan man läsa ”konfrontation”, inte att militären har gripit makten och störtat demokratin i fördärvet.

Utan tvekan har Manuel Zelaya utsatts för en stenhård press om att acceptera dialogen som, klockan 23.00 i Tegucigalpa på tisdagskvällen (07.00 onsdag i Sverige), hälsas välkommen av alla ledande politiker i såväl landets kongress som medlemmar av kuppregimen. Det erkännande som ”part” de nu har fått av Clinton kommer att noteras med oro i övriga Latinamerika. För det bekräftar mångas oro, att USA spelar med dubbla kort som Salvador Zuñiga befarade bara några minuter innan han och demonstranterna fick beskedet via president Zelaya att han ska träffa kuppledaren Roberto Micheletti på torsdag i Costa Rica.

Ingen folkomröstning

I flera latinamerikanska högertidningar med bra kontakter med den latinamerikanska högern och känningar inom USA-administrationerna, ser det ut som om kuppen har fått avsedd politisk verkan.

– Om Zelaya insisterar i en ovillkorlig återkomst skulle detta bara komplicera sakerna. En lösning måste tillfredsställa både de inhemska politikerna som den internationella samfälligheten, säger Peter De Shazo, på Institutet för Studier av Internationella Strategier till den colombianska högertidningen El Tiempo.

Samma tidning förstärker också den tesen genom att hänvisa till flera ”trovärdiga källor” i Washington som påstår att de är övertygade om att den enda utvägen för att finna en lösning på krisen är en förhandling som skapar förutsättningar för en villkorad återkomst av Zelaya men i praktiken utan någon makt. I en sådan lösning har ”opinionsundersökningen” om en ny författning eller inte, som skulle ha genomförts den 28 juni, arkiveras. Zelaya skulle också fråntas maktmedel att vidta rättsliga och politiska åtgärder mot kuppmännen.

I klartext betyder det att Zelaya inte har några kort kvar att spela ut, trots det totala internationella avståndstagandet mot den blodiga kuppregimen.

Obamas spel

Allt mer framträder alltså en bild där Obamaadministrationen först ansåg att statskuppen som utfördes av militärerna var just en statskupp mot demokratin. Och trots att alla i Honduras och Latinamerika vet att om Clinton eller Obama bara lyfte på telefonluren och ringde till Mechiletti och krävde av denna att lämna in, hade det förmodligen bara dröjt några timmar innan tillkännagivandet om kuppens misslyckande hade blivit bekräftad. Men USA har bara fryst krediter och projekt, den har varken brutit med militären eller den omfattande militära assistens som USA betalar ut varje år till kuppmilitärerna.

Det är uppenbart att det råder starka krafter som inte vill se ett nytt Venezuela, men inte det spöke som den internationella högern och deras medier försöker framställa Chavez som, utan högerns mardröm om att även Honduras folk genom egen kraft utan stöd utifrån skulle kunna återinsätta sin president på presidentposten som venezuelanerna gjorde på den tredje kuppdagen i april 2002.

ITF-blockad?

I dag finns det knappt kvar en enda ambassadör. Hugo Llorens, Israels och Taiwans ambassadörer är på plats. En tillfällighet eller ett utslag av dessa tre länders inställning till internationell rätt och syn på mänskliga rättigheter.

Men i horisonten finns det ändå ljusa moln. Internationella Transportarbetarfederationen aviserar att ITF eventuellt utlyser en total blockad av gods till och från Honduras via hamnar, flygplatser och vägar. Ett sådant beslut skulle förstärka den internationella isoleringen av kuppregimen men framför allt visa Honduras folk att världens organiserade arbetare inte sviker eller bluffar.

Dick Emanuelsson

HONDURAS: Diktaturen massakrerar folket


<9400 tecken>
”Idag kom vi obeväpnade, men inte i morgon”!

Det som skulle bli presidentens återkomst förvandlades till en blodig fälla. Flammans Dick Emanuelsson fortsätter bevaka statskuppens Honduras och aktörerna bakom denna.


Tegucigalpa / 090707 / Känslan av att befinna sig i ett ingenmansland med en halv miljon personer ryggen och hundratals tungt beväpnade soldater och poliser framför sig, kan få vem som helst att drabbas av klostrofobi. Men där stod vi, min fotograf Mirian och jag och intervjuade den honduranska folkrörelsens ledare om läget i huvudstaden och läget i landet. Spänt sa de, men intygade samtidigt att massdemonstrationerna mot diktaturen fortsätter så länge den sitter kvar vid makten.

SÖNDAG DEN 5 JULI, den 8:e dagen av statskuppen. Regimen under ledning av Roberto Micheletti har under de åtta dagarna bränt alla sina internationella förbindelser, isolerats totalt och till och med avstängts från sitt medlemskap i OAS, de Amerikanska Staternas Organisation. Bara USA:s, Israels och Taiwans ambassadörer är kvar i landet. 192 FN-stater i FN:s generalförsamling fördömde kuppregimen Micheletti och förklarade att Honduras legitime president är Manuel Zelaya Rosales.

FRÅN LÄRARHÖGSKOLAN utgår nu de dagliga marscherna mot diktaturen. I universitets stora samlingssal ligger sovsäcksunderläggen eller tunna filtar på rad där bönder, indianer, garifunas, ungdomar och gamla som kommit från Honduras’ alla län för att delta i massrörelsen mot regimen övernattar. En av dem är José Fulgar, indianledare från staden Arendique, i länet Lempira.

– Den enda regeringen i Honduras’ historia som har verkligen har hjälpt oss är Manuel Zelaya.

Indianledarens berättelse från det län som är det fattigaste i Honduras, kan lika gärna vara taget från vilket län som helst. Regeringens sociala insatser och åtgärderna för att skapa arbete i samarbete med ALBA, Alliansen för Vårt Amerika, har gett stora resultat för de mest fattiga i Honduras som känner att om de inte lyckas återinföra Zelaya på presidentposten kommer alla sociala reformer och projekt att slås sönder av kuppregimen.

– Zelaya utfärdade ett dekret där han överlät gruvbrytningen till de fattigaste människorna i Lempira, gruvor som de transnationella bolagen ville lägga beslag på. Vet du vad som hände när de kubanska bröderna kom till våra byar? De lagade tänderna på invånarna gratis, skickade dem som behövde opereras för gråstarr till Kuba för att bli opererade. De har låtit upprätta ett mobilt sjukhus i detta län där vi aldrig tidigare har sett en honduransk läkare sätta sin fot. Nu kan alla gå till den kubanske läkaren och bli kurerad för avtalet med ALBA har betytt en verklig social revolution för de fattigaste i Honduras. Därför försvarar vi president Zelaya med våra liv!

MARSCHEN STARTAR, stämningen är på topp denna heta söndagsmorgon. Vägen till flygplatsen är cirka fem-sex kilometer. När vi anländer till den norra delen av landningsbanan, står hundratals uniformerade beväpnade med batonger, tårgas och AK-47:or. Efter en halvtimme och förhandlingar med organisationsledningen drar sig soldaterna och poliserna tillbaka och de slappnar märkbart av när de ledigt och löst går mot huvudingången till flygplatsen. Jag pratar med två befäl från polisen som säger att det verkar som att regimen har gett president Zelaya tillåtelse att landa och massorna applåderar de uniformerade.

Portarna till flygplatsen öppnas och vi, ett hundratal reportrar, fotografer och kameramän springer in i flygplatsbyggnaden och upp till andra våningen där de ställer sig på stolar och bord för att få en bra utsikt. Panoramafönstren ger en utmärkt utsikt över landningsbanan och en bra bild på planet som ska landa med president Zelaya. Efter tjugo minuter inser vi att det här kommer ta längre tid, förmodligen förhandlar kuppmännen med Zelaya om amnesti.

Vad vi då inte vet är att tusentals demonstranter befinner sig utanför stängslet vid landningsbanans södra del. Plötsligt börjar armésoldaterna att skjuta tårgas samtidigt som kulsprutesalva efter kulsprutesalva avlossas mot de chockade människorna. Folk reagerar bestört och besvarar eldgivningen med stenar. Ovanför cirkulerar helikoptrar, stridsplan samtidigt som en militärlastbil parkerar mitt på den korta landningsbanan. Ett civilt flygplan cirkulerar och senare får vi bekräftat att president Zelaya befann sig i cockpiten i detta plan och ville gå ner men omständigheterna tillät det inte.

Vi journalister inser att vi har gått i fällan som militären listigt arrangerade. Regimen och generalerna har aldrig haft för avsikt att släppa in president Zelaya. I stället har de genomfört en massaker på sitt eget folk denna dag och neutraliserat medierna med undantag för Telesur och BBC som i dramatiska bildsekvenser filmar det urskillningslösa skjutandet mot människorna.

Klockan 18.15 blåser organisatörerna av dagens manifestation, regimen har i en nationell radio och TV-utsändning utfärdat ett dekret om att utegångsförbudet träder i kraft redan 18.30. Folk är förbittrade och skriker ”ASESINOS”! Mördare, till soldater och poliser som står fem meter ovanför vägen utanför flygplatsen. ”Idag kom vi obeväpnade, men inte i morgon”! varnar demonstranterna de uniformerade som ser skakade ut.

VEM ÄR DET SOM står bakom statskuppen? Vem är det rycker i trådarna och utlöser vad som i Latinamerika betraktas som ”Gorillornas kupp”?

När John Negroponte anlände som USA:s ambassadör 1981-1985 var militärens budget ynka 3,7 miljoner dollar. Fyra år senare hade den ökat till 77,8. Den civila-militära diktaturen under ledning av general Alvarez Martinez hade skapat Bataljon 3-16 som var ansvarig för försvinnanden, tortyr och mord på hundratals honduraner med revolutionära uppfattningar. Den man som ledde denna dödsskvadron heter Billy Joya Améndola, utpekad för brott mot mänskligheten av den Interamerikanska domstolen 1983. I dag är han, tillsammans med den pensionerade generalen Mario Villanueva Reyes, kuppregimens osynliga politiska och militära rådgivare som drar i alla trådar från presidentpalatset.

Dessa personer tillhör en grupp som på 1980-talet hette APROH, Asociación para el Progreso de Honduras, föreningen för Honduras utveckling. Organisationen kompletterade den militarisering av det honduranska samhället som inleddes med Negropontes intåg. APROH var en honduransk variant av en fascistisk frimurarloge där landets främsta företagsägare, biskopar, domare, åklagare, höga militärer, massmediaägarna och olika sociala rörelser ingick, en över staten och de politiska partierna stående rörelse.

MARIA-LUISA BORJA började sin 25-åriga poliskarriär i början av 1980-talet och kröntes med överstes grad men hon kom på kant med landets säkerhetsminister på grund av att hon uppmärksammade korruptionen inom polisväsendet.

– Det är ingen hemlighet att männen bakom statskuppen kommer från näringslivet, före detta presidenter, nuvarande presidentkandidater i det liberala och konservativa partiet (Reinfeldts och Bildts broderparti), militär och polis, massmedian och topparna inom katolska och evangeliska kyrkan. Billy Joya är strategen bakom statskuppen, menar Borja, när Flamman träffar henne under en av demonstrationerna.

– Synar du cheferna inom den nuvarande polisen så har de förflutet från Bataljon 3-16 såsom general Leonardo Nazareth Herrera, säkerhetspolisens chef René Maradiaga Panchamé och till och med högste polischefen i landet som är Salomón de Jesus Escoto Salinas.

HILDA RIVERAS ÄR en kvinna kring 50-strecket och var en av sex studenter som 1982 kidnappades av Bataljon 3-16. Hon menar att det är uppenbart att bakom statskuppen står den latinamerikanska högern med sina militära instrument som utgör en del av USA:s Nationella Säkerhetsdoktrin. På 1980-talet blev hon offer för denna doktrin, torterad och försvunnen.

– Vi var sex studenter som kidnappades personligen av Billy Joya och hölls fångna under tio dagar på hemlig ort där vi torterades men räddades mirakulöst, berättar Hilda med tårar i ögonen vid minnet. Hennes fall ligger sedan flera år hos den Interamerikanska Domstolen i Costa Rica. Det är oerhört smärtsamt att Billy Joya återigen står på estraden och dirigerar statskuppen.

General Alvarez Martinez blev pensionär och på äldre dagar religiös. Han fick dåligt samvete, ville resa till USA för att inför USA-kongressen vittna om sitt ansvar inför de barbariska bestialiteterna som Bataljon 3-16 hade utfört. Men USA vägrade honom inresa och en kort tid senare avled generalen under ”mystiska omständigheter”.

APROH:s AKTUELLA avläggare heter Union Civica Democratica, UCD, och är en identisk kopia på vilka sociala klasser och rörelser som konspirerade och som stöder statskuppen. Enligt den amerikansk-venezuelanska advokaten Eva Golinger har de inblandade i UCD tagit emot över 50 miljoner dollar i ekonomiskt stöd av CIA-organet USAID.

USA:s ambassadör i Tegucigalpa, Hugo Llorens, sammanträffade den 22 juni med höga politiska och militära ledare i Tegucigalpa. I dag är Llorens närmast ensam bland diplomatkåren i Honduras, alla övriga ambassadörer har kallats hem av sina regeringar i protest mot statskuppen den 28 juni.

Flygvapenchefen general Luis Javier Prince Suazo och de väpnade styrkornas befälhavare general Romeo Vásquez, nyckelfigurer i militärkuppen, är båda utbildade vid School of America, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare.

– Saken är den, sammanfattar vänsterdebattören James Petras från USA, att statskuppen aldrig hade genomförts om kuppmännen inte hade haft USA:s stöd. Om Zelaya vill tillbaka till Honduras, måste han ge upp medlemskapet i ALBA och bli fientlig mot Chavez. Det kommer med all säkerhet Hillary Clinton förslå Zelaya när han träffar henne.

Text: Dick Emanuelsson
Foto: Mirian Huezo Emanuelsson

miércoles, 1 de julio de 2009

STATSKUPP I HONDURAS





Honduras vaknade vid 6-tiden på söndagsmorgonen med beskedet att president José Manuel Zelaya Rosales hade gripits av flera hundra armésoldater och deporterats till Costa Rica. Flammans Dick Emanuelsson rapporterar direkt från statskuppens Honduras.

TEGUCIGALPA / 090625 / När detta skrivs kl. 23.00 på måndagskvällen (07.00 tisdag i Sverige) för att hinna komma in i Flammans pappersedition på torsdag, får jag beskedet att över 100 obeväpnade honduraner har skadats och minst två har dödats när specialtrupper från armén och polisen har attackerat tusentals människor som hade samlats framför president- och regeringspalatset tidigt på söndagsmorgonen. Med tårgas, gummikulor, bombdetonationer och skarp gevärseld svarade kuppregimen på dessa människors krav på att Honduras legitime och lagligt valde president Manuel Zelaya Rosales ska återinsättas på sin post.

Men låt oss ta det från början.

I februari 2006 tog ”Mel”, som han kärleksfullt kallas av sina anhängare, över presidentposten i Honduras. Han kommer från det traditionella liberala partiet som sedan spanjorerna besegrats av Honduranskfödde och Centralamerikas befrielsehjälte Francisco Morazon har tävlat om makten med det konservativa Nationalpartiet.

Men något förändrades med Mel för ett drygt år sedan.

– Jag begrep att jag befann mig i en rävsax och politisk återvändsgränd. Den ”Osynliga Makten”, de ekonomiska maktgrupperna i Honduras, som består av 5-6 familjer samt de transnationella bolagen som har en enorm makt över landet, gjorde det omöjligt att förändra och utveckla landet. Och det är framför allt den nuvarande konstitutionen som bromsar utvecklingen.

Politiskt brott

Det sa han i lördags kväll när han i presidentpalatset tog emot de internationella valobservatörerna och samlade hela den diplomatiska kåren, bland dem USA-ambassadören Hugo Llorens.

Honduras hade 2007 anslutit sig till PetroCaribe, som leds av Venezuela via det statliga oljebolaget PDVSA. Organisationen har nästan 20 medlemsstater som får billig olja och oerhört förmånliga krediter samtidigt som de för länderna, som i Honduras’ fall, öppnas en jordbruksmarknad i Venezuela. Texaco och Shell rasade och den förre USA-ambassadören hotade och stoppade alla visumansökningar under ett par månader.

Men när Honduras i augusti 2008 anslöt sig till det Bolivarianska Alternativet för America, ALBA, och knöt direkta förbindelser på alla plan med Venezuela och Kuba, inleddes på allvar konspirationerna mot den liberale presidenten som naturligtvis inte har något som helst med de svenska liberalernas proimperialistiska flirtande med förkärlek till privatiseringar.

Med medlemskapet till ALBA fick de organiserade bönderna traktorer, teknisk assistens och krediter. Landet fick plötsligt ett stort utbud av generiska kubanska mediciner som på de allmänna sjukhusen innebär ett mirakel. Forskning har inletts inom jordbrukssektorn och prospekteringar för att söka olja i Karibien i samarbete med PDVSA pågår.

Bananrepublikens uppror

Den stat i Centralamerika som betraktades som Bananrepublikernas vagga var i färd med att bryta sig ur Imperiets grepp och hade fräckheten att inleda ett nära samarbete på alla nivåer med Imperiets fiende Nr.1, Kuba. Landets egna åkeriföretagare eller de tiotusentals taxichaufförer som är offer för den nyliberala modellen, eftersom de tidigare har haft ett arbete i offentlig tjänst men vars arbetsplats har privatiserats eller sålts ut och rationaliserats bort, fick kraftiga bränslesubventioner från staten. Landets lärare erkändes som docenter och garanterades sina ekonomiska, sociala och pensionsrättigheter, ett unikum i dagens Latinamerika med undantag för ALBA-lägrets medlemstater.

Taxichaufförerna tillhör, som 60 procent av Honduras’ befolkning, till den informella sektorn och tillsammans med majoriteten av landets anställda, har de mindre än den magra minimilönen som fram till julaftonen 2008 utgjorde 3300 lempiras eller 160 dollar. Mel höjde deras lön med 60 procent i ett dekret på julaftonen, till 5500 lempiras eller cirka 280 dollar. Landets privata företagare rasade och massavskedade arbetare under ett par månader eftersom de fick plötsliga besök av inspektörer från landets arbetsdepartement som kontaktades av arbetare som vittnade om att företagsägarna vägrade att höja lönerna. De fem familjerna som äger Honduras svor att hämnas när de tvingades av inspektörerna.

400 000 krävde reform

Och hämnden kom när Mel inledde en kampanj för att utlysa val till en konstituerande församling som skulle utarbeta ett förslag till ny grundlag. Honduras’ alla reaktionära advokater, domare, åklagare, före detta politiker, ministrar, presidenter och pensionerade militärer samlades i en gemensam front för att piska in i den vanlige honduranen att den grundlag som utarbetades 1982 i skuggan av den civil-militära diktaturen under överinseende av Honduras’ verkligt starke man, USA-ambassadören John Negroponte, förvandlades plötsligt till en guldsten med en obegränsad demokratisk frihet men som var oantastlig.

Fyrahundra tusen honduraner som skrivit under med sin namnteckning och fingeravtryck att de ville se en ny modern grundlag som inkluderade i stället i stället för som nu, exkluderade alla utom den rika antikommunistiska eliten vars innersta kärna utgörs av vad president Zelaya kallar för ”Den Osynliga Makten”. Denna består av fem familjer som råkar, som också i Venezuelas fall, kontrollera och äga de privata tevekanalerna, radiostationerna och de främsta dagstidningarna.

Regeringen ville genomföra en enkel icke juridisk bindande opinionsundersökning, inte ens en folkomröstning, där honduranen kunde kryssa för ”SI” eller ”NO” om Honduras behöver en omarbetning av grundlagen eller inte. Att fråga folket hade aldrig tidigare ägt rum i Honduras och oligarkerna i landets Kongress, ett drygt hundratal, började ana oråd och slöt sig samman ”som en enda man”.

President Zelaya utpekades offentligt av kongressens ordförande, Roberto Micheletti, en transportmagnat som suttit i kongressen i 34 år, som ”efterbliven och allmänt sinnesjuk”. Mel anklagades av Micheletti och hela massmediesfären för att vilja cementera sig på presidentposten trots att ett omval i november enligt den nuvarande konstitutionen inte är möjligt. Men seriösa sansade argument och försäkringar om att den enkla icke bindande frågan till folket den 28 juni inte handlade om ett återval av Zelaya möttes av litania och totalt döva öron.

Konfrontationerna har intensifierats under de senaste sex veckorna. Oppositionens organisering i Union Civica Democratica har haft, nästan kalkerat från Venezuela, Ecuador och Bolivia, paroller om ”Frihet och demokrati” i största allmänhet men med insinuationer att en enkel fråga till folket betyder slutet på frihet och demokrati. Att Sverige och större delen av Europas länder har rätt för presidenter eller andra statsministrar att ställa upp till omval har mötts med argumentet att vi är civiliserade likar medan honduranen och latinamerikanen i gemen inte är kapabel att bära för många demokratiska rättigheter, med undantag för den politiska och ekonomiska eliten.

Avskedad ÖB

Torsdagen den 24 juni insåg vi att konfrontationen hade nått en mycket allvarlig nivå. På morgonen antogs en motion i kongressen om att välja en kommission som skulle utreda om president Zelaya var vid sitt sinnes fulla bruk och om han hade begått allvarliga tjänstefel. Natten mellan onsdag och torsdagen hade Micheletti sammanträffat med landets ÖB, general Romeo Vásquez Velásquez. Denne lät förstå och lät sippra ut att han inte var överens med Micheletti att låta de väpnade styrkorna genomföra en militärkupp för att störta presidenten. Men nu, med saldo på hand, vet vi att generalens ståndpunkt var en del av den psykologiska taktiken han hade lärt sig på School of Americas på USA:s krigsakademi för Latinamerikanska officerare.

Generalen hade sent på onsdagskvällen avskedats av president Zelaya. Motivet var att general Vásquez hade beordrats av Zelaya att ansvara för all logistik under ”Opinionsundersökningen” den 28 juni. I fyra månader hade generalen funderat, som han sa två dagar innan militärkuppen, och efter att ha rådgjort med ett antal advokater kom han fram till att vägra lyda order från Honduras högste befälhavare för de väpnade styrkorna som enligt författningen är landets president. Zelaya hade inget annat val än att avskeda generalen.

En teknisk statskupp

Men att offentliggöra ett sådant beslut i en nationell utsändning via alla teve- och radiokanaler är en sak. Men en annan är att presidentens beslut också ska ”kungöras” i en offentlig bulletin för att beslutet ska få en juridisk giltighet. Därför var det oerhört snabba beslutet från landets Högsta domstol, fyra timmar, unikt och totalt rättsvridigt för på morgonen den 24 juni offentliggjorde Rosalinda Cruz, HD:s kvinnlige ordförande, att HD hade återinsatt generalen på sin post och desavouerade presidentens avskedande av general Vásquez. ”Tänk om USA:s HD hade gjort på samma sätt mot USA:s president”, kommenterade Zelaya.

Situationen i landet skärptes till det yttersta i synnerhet efter att massmedia meddelade att landets riksåklagare Jorge Alberto Rubí hade beslagtagit allt valmaterial och koncentrerat det på flygbasen Hernán Acosta Mejía, bara tio minuter från mitt hem i Tegucigalpa. Nu befann sig Manuel Zelaya i ett politiskt ingenmansland där hans maktposition som republikens högste representant inte bara var ifrågasatt utan ställd inför en teknisk statskupp som slog undan benen på hans auktoritet.

Inför tusentals huvudstadsbor som hade samlats framför presidentpalatset på ”Frihetstorget” underströk Zelaya att demokratin stod på spel och anklagade landets kongress, åklagarämbete och en grupp generaler för att utdela ett knytnävsslag mot landets medborgare och republikens existens. ”Gör ni mig sällskap till en plats som jag inte offentliggör nu?” frågade Zelaya massorna som unisont ropade ”ja”! Dussintals gamla bussar kördes fram och Zelaya tog plats i den första och med sin vita Stetsonhatt ledde han karavanen mot flygbasen Hernán Acosta Mejía.

Ett historiskt fenomen

– När vi kom fram höjde soldaten sitt gevär och siktade mot folk som stod på andra sidan porten. Men jag förklarade för soldaten att jag var landets president och hade kommit för att ta kontroll över valmaterialet, berättade Zelaya inför de internationella valobservatörerna och de förbluffade ambassadörerna, bara några timmar innan general Vásquez skulle tränga in i samma presidentpalats och utdela det dödliga slaget mot landets demokrati. Soldaten med AK-47-an och hans 200 tungt beväpnade kamrater stod efter vägen som ledde upp mot hangaren där allt valmaterial var lagrat. Flygvapenchefen sa att han inte tänkte vägra lyda ordern och uppgav till Zelaya att han betraktade presidenten som sin överordnade, också en lögn upp i ansiktet på presidenten.

Soldaternas ansiktsuttryck vittnade om ovisshet och rädsla inför det faktum att tusentals honduraner vällde in i flygbasen, en mänsklig reaktion som om den kombineras med ett automatgevär kan innebära livsfara för omgivningen. Men denna dag avlossades varken skott eller kastande stenar utan de tre lastbilarna som körde fram till hangaren kunde lastas fulla av kartongerna som lyftes fram i en kedja utan problem.

– Jag tror att det är första gången som en stor massa honduraner har trängt in på en militärbas. Detta är ett historiskt fenomen som aldrig har ägt rum tidigare i Honduras, sa till Flamman Carlos Reyes, stridbar fackföreningsordförande för alla arbetare på Coca Colas och Pepsi Colas tappningsanläggningar i Honduras men också presidentkandidat för den samlade sociala och folkrörelsen i landet, ett val som äger rum den 29 november i år.

– Det är ännu viktigare eftersom vi idag återerövrar ett valmaterial som kidnappades av riksåklagaren men som Honduras’ folk skulle använda för att utöva sin demokratiska rättighet, en rättighet som de till och med vill frånta oss. Ingenting är gratis, vi måste kämpa för allt. Det här är en politisk lektion som heter duga, sa en nöjd Reyes som dock varnade:

Stridbar presidentdotter

På flygbasen stötte jag på Xiomara Zelaya, ‘La Pichuu’, presidentens dotter. Hon var genomblöt som vi alla av det tropiska regnet men full av stridskänsla.

– ”Opinionsundersökningen” på söndag har fått ett enormt stöd av folket där över 400.000 personer har satt sin namnunderskrift för att begära att en konstituerande församling väljs och som kan utarbeta en ny författning, säger hon till Flamman och torkar bort vattnet från sitt ansikte. Hon skakar av köld precis som alla andra men är beredd att slåss till det yttersta med honduranerna för att valet skulle genomföras den 28 juni, säger hon.

– Presidenten kommer tillsammans med folket att kämpa tills slutet. Om vi inte hade folkets stöd skulle vi vara mycket försvagade och utan moral. Men vi har stödet från både folket och Gud, sa ‘La Pichuu’ med ett smil och tillade:

– Denna kamp är inget som jag, som presidentens dotter önskar till folket utan något som de har all rätt att kräva.

”Arbetarklassen är mobiliserad”

Även landets fackföreningar deltog i aktionen på flygbasen, bland dem Juan Barahona, ordföranden för landets största och mest kampberedda LO, FUTH:

– Arbetarklassen är mobiliserad och kommer att bevaka valmaterial som ska placeras i presidentpalatset för att undvika att de väpnade styrkorna saboterar eller rent av stjäl materialet. Vi litar inte på deras löften, underströk Barahona.

– Tusentals arbetare, bönder, studenter, indianer och garifunas är på marsch mot huvudstaden för att ge sitt stöd till presidenten, sa Barahona.

När Zelaya stod inför det bistra faktumet att militären inte skulle ansvara för logistiken och distribuera valmaterialet runt om Honduras’ 198 kommuner och bevaka så att allt skulle gå rätt till, stod folkrörelsen till buds.

– När jag sammanträffade med representanter för hela den samlade sociala och folkliga rörelsen och sa att ‘vi får nog skjuta på valet ett par veckor innan vi kan organisera Opinionsundersökningen på ett korrekt sätt’ så fick jag svaret att ’då kommer presidenten att betraktas som en lika stor förrädare som general Vásquez! Låt oss ansvara för distributionen’, berättade Zelaya i lördags kväll om folkrörelsens vilja att organisera valet.

Och så skedde också. Nästan genast efter att allt valmaterial hade samlats i presidentpalatset anlände över 200 minibussar som lastades och körde ut till många av städerna och de otillgängliga byarna där bara fyrhjulsdrivna fordon tar sig fram. Hundratals taxichaufförer ställde upp i Tegucigalpa och San Pedro Sula. Organisationen för omröstningen i söndags såg ut att bli en ytterligare seger för den folkliga rörelse som började bli farlig för den honduranska högern och den ekonomiska eliten. Därför måste den stoppas.

President kidnappad i pyjamas

Lördagen den 27 juni var lugn. Ja-sidans aktivister delade ut information om hur och var valet skulle genomföras. Motståndarna hade en misstänkt låg profil efter att under sex veckor bedrivit ett psykologsikt primitivt mediekrig som nådde nivåer som människor med normala hjärnor har svårt att förstå. Tusentals reservister som var aktiva militärer under militärdiktaturen på 1980-talet marscherade i de tre största städerna vilket skrämde många personer, vilket var meningen; att få dem att avstå att gå och rösta vilket var motståndarsidans främsta uppmaning och direkta order från ”massmediaterrorismen”.

Klockan 19.00 var vi internationella valobservatör, pressen och diplomatkåren i Tegucigalpa inbjuden till presidentalatset där Zelaya informerade om den enkla frågan som Honduras folk skulle ta ställning till på söndagen. Efter detta möte bjöds vi in till en mindre sal och bjöds på en enkel middag med vatten och valaktivister från de fattiga områdena i huvudstaden som serverade valobservatörerna.

Klockan 01.00, natten mellan lördag och söndag slog jag på teven och Kanal 8 där president Manuel Zelaya tillsammans med journalisten Eduardo Maldonado gick i genom valorganisationen där varje valsamordnare i de 18 länen och de 198 städerna kontaktades. ”Vilken president gör en sådan uppgift och bara några timmar innan själva valet ska börja”, tänkte jag där jag låg i sängen och började somna in. Det återstod då bara tre och en halv timma innan armésoldaterna skulle tränga in i presidentpalatset och beskjuta hans enkla hus i centrala Tegucigalpa för att kidnappa och utvisa presidenten till Costa Rica i pyjamas.

Zelaya greps inte i presidentpalatset som det sades först i honduransk kuppkontrolelrade medier utan i sitt hem. Hans livvakter avväpnades, misshandlades och en mördades av specialtrupperna som bestod av en bataljon som stod utanför och hade omringat det lilla huset. Zelaya stod med mobiltelefonen i hand när dörrlåset sköts sönder av infernalisk kulsprutegevärseld och in stormade åtta maskerade soldater och riktade sina AK47:or mot Zelayas ansikte och skrek att de hade order att skjuta honom om han inte släppte ifrån sig sin mobiltelefon som han hade öppnat och ringt till en reporter för att larma om angreppet.

– Om ni har order att skjuta, skjut mig då! svarade Zelaya men en soldat slet ifrån honom mobilen.

Statskuppen fullbordad

Söndagen den 28 juni 06.30 gick jag och min fru Mirian, också min fotgraf, ner till hotellvestibulen där de internationella valobservatörerna skulle avresa med helikopter till olika delar av Honduras för att bevaka valen och på söndagskvällen göra en rapport för hur valet gått till. Men vi möttes av rödögda trötta funktionärer från presidentpalatset som meddelade att en militärkupp hade genomförts och att presidenten var kidnappad och ingen visste var han befann sig. Kanal 8 och Telesur sände fram tills klockan 7 då de släcktes ned av militären. Men innan dess uppmanade Luther Castillo Harry, Garifunafolkets motor och bondeledaren Rafael Alegria alla honduraner att bege sig till ”Frihetstorget” framför presidentpalatset för att isolera kuppmakarna och kräva att president Zelaya återinsätts på sin post.

Den vackra utrikesministern Patricia Rodas’ hus hade omringats av armétrupper. Tre ambassadörer från Kuba, Nicaragua och Venezuela anlände för att rent bokstavligt och fysiskt ge henne diplomatiskt beskydd. Den kubanske ambassadören sparkades ut från bilen som förde bort Rodas och som räddades av de ”Tre Musketörerna”. Patricia Rodas fördes till en militärgarnison och senare, efter att en hel värld krävt att få veta var hon befann sig, flögs hon till Mexiko där hon gavs politisk asyl av högerpresidenten Felipe Calderón.

Kopia av statskuppen i Venezuela

Tillsammans med tre journalister från Nicaragua och Toni Solo från Irland begav vi oss till platsen framför presidentpalatset och möttes av rykande barrikader. Tusentals honduraner omringade palatset. Maskerade ungdomar från vänsterpartiet UD skanderade, kvinnor med barn från de fattiga stadsdelarna i bergen i huvudstaden skanderade framför och mot soldaterna; ”Ni är folkets söner, ni bor i samma eländiga misär som vi, vänd vapnen mot generalerna och de som berikar sig på vårt elände i stället för att rikta dem mot oss”! var budskapet.

Jag gick fram till en grupp soldater och frågade vem som hade skickat dem dit och vilka order de hade. Ingen svarade, inte heller deras befäl, en ung sergeant.

I kongressen lästes en deklaration upp som påstods vara ett brev från president Manuel Zelaya där han ber om att få bli entledigad från sin post på grund av att hans mor hade avlidit. Kongressledamöterna beviljade presidenten sin ansökan om ”uppsägning”.

– Det här är en kalkerad kopia av statskuppen i Venezuela där kuppmakarna också påstod att Chavez hade avgått för att ge legitimitet till statskuppen, säger Andrés Pavón, ordförande för Honduras’ människorättsorganisation CODEH.

”Pinocheletti”

Runt om oss samlas dussintals människor som vill uttrycka sitt fördömande över militärkuppen och kravet på att Mel ska återinsättas på sin post. Kongressen samlas igen och utser Roberto Micheletti till ”övergångspresident” fram till slutet av januari 2010. Framför presidentpalatset skanderar människorna ”Fosterlandsförrädare”. Ecuadors president Rafael Correa döper Micheletti till ”Pinocheletti”, med syftning på den chilenske militärdiktatorn Augusto Pinochet som tog makten i en blodig militärkupp den 11 september 1973.

Radio Globo som är en relativ sansad radiostation släcks ned av militären i likhet med Cholusat TV och alla andra kritiska medier. Efter klockan 14.00 har alla medier släckts ned och tystats, Inte heller telefoni och internet fungerar. TV och radio fungerar bara när den nya regimen ska utfärda sina bulletiner. I en av dessa meddelas att regimen har deklarerat utegångsförbud mellan 21.00-06.00 under två dygn. När klockan är 20.00 beslutar vi oss för att bege oss mot hotellet men ett otroligt oväder med tropiska skyfall gör att vi ställer oss under det stora taket till ingången till lyxhotellet Marriot. Regnet vräker ner i floder som jag aldrig sett tidigare under de 30 år jag har bevakat Latinamerika.

Skottlossning

Plötsligt hör vi skottsalvor. Först enstaka skott som ersätts av ”rafagas”, hela salvor av automateld framför presidentpalatset. Vi springer från platsen för att undvika att skjutas eller bli arresterade och anklagade för att utgöra den ”mobb” som dagstidningen El Heraldo påstod skulle anlända från Venezuela och Nicaragua för att stödja Zelaya.

Under rubriken: “Militärer bevakar byggnader, gator och avenyer. Organisationen UnoAmérica varnar i en kommuniké daterad i Bogota, att Hugo Chavez beordrar ’Mel’ och kan genomföra en massaker i Honduras”!

Och fortsätter:

”Fram tills igår hade regeringen inte dementerat detta rykte”, som om Zelaya inte hade andra saker att göra än att dementera ”rykten”! Men El Heraldo passerar gränsen totalt för etik och journalistisk hederlighet när den citerar en kommuniké från organisationen UnoAmérica med bas i Bogota, Colombia som enligt El Heraldos lördagsupplaga ”varnar för att Hugo Chavez skulle kunna utlösa en massaker i landet för att orsaka oro och störa ordningen”.

Nyfascister som ”källa”

UnoAmérica är en nyfascistisk organisation och “i kommunikén varnar man för att den otillbörliga inblandningen av Hugo Chavez i Honduras’ inre angelägenheter. Enligt UnoAmérica är den venezuelanska regeringens finansiella stöd till president Manuel Zelaya villkorat med en serie av skyldigheter, bland dem; medlemskap i ALBA, alliera sig till axeln Havanna-Caracas, sätta upp sig mot USA, etablera förbindelser till Ahmadinejad, revidera författningen, ta kontroll över rättsinstanserna (HD, riksåklagare, m.m), genomföra valfusk för att föreviga sig vid makten, begränsa press- och yttrandefriheten, förfölja den katolska kyrkan och den politiska oppositionen”.

Med denna skräckbakgrund ställde den avsatte general Vazquez ut 12.000 armésoldater på Tegucigalpas gator under fredagen och varnade för att han hade ytterligare 100.000 reservister att plocka fram om den utländska ”mobben” skulle utnyttja valet för att orsaka samhällsförändringar i Honduras. Vem som helst utan större politisk kunskap kan få mardrömmar av detta scenario som är ett mycket vanligt exempel på hur de sex veckorna av psykologisk krigföring genomfördes av den ”osynliga makten” i Honduras. Dagen efter var statskuppen ett faktum. Men det är typiskt hur högermedier använder sig av ”källor” som ingår i en latinamerikansk höger för att slå politiskt och till och med fysiskt genom att använda sig av journalistiska ”rappakaljor” baserat på en kommuniké från en nyfascistisk organisation med förbindelser hos fascister i Venezuela och Santa Cruz i Bolivia.

Valobservatörerna Persona Nongrata

Ljuset släcks i området kring presidentpalatset och vi känner oss mycket illa till mods när vi lämnar tusentals människor bakom oss. Men jag vet att om jag grips efter utegångsförbudet får regimen en förevändning för att kasta ut mig ur landet. När Micheletti tackade för att ha blivit vald deklarerade han de internationella valobservatörerna Persona Nongrata.

– Halv 4 på morgonen bröt sig specialtrupper ut från palatset och riktade sina gevär mot oss och skrek att vi skulle lämna gatan, säger Dolores som jag träffar på morgonen i måndags. Klockan är 11 och hundratals personer har stått ut och gjort passivt motstånd under hela natten framför palatset. Vid alla barrikader har det funnits folk under natten som också bevakar för att inga provokatörer från säkerhetstjänsten provocerar sina egna för att dessa ska ha förevändning för att attackera med kallt bly Zelayas anhängare.

På morgonen har gatan framför palatset fyllts på och det är återigen tusentals människor. Efter tolv lämnar jag palatset för att bege mig hem och skriva klart det här reportaget. Då har trupperna innanför stängslet förstärkts betydligt och kuppresidenten Micheletti har flugits in av en helikopter eftersom hela palatset är omringat av demonstranter som gör att militären också är omringad. På eftermiddagen svär Micheletti presidenteden och utser sin nya regering. Det är med andra en handlingens man, för i El Salvador, där man genomförde presidentvalet den 15 mars, meddelade segraren Mauricio Funes att först den 1 juni kunde utseendet på hans regering meddelas. Men Micheletti kunde presentera en helt ny regering inom loppet av tolv timmar sedan han utsetts till interimspresident. Detta visar, säger folk, att statskuppen var planerad sedan flera månader.

Militären mördar tre och skadar hundratals

Under hela eftermiddagen och kvällen, nu är klockan 23:39 mellan måndag-tisdag, 07:39 på tisdagsmorgonen i Sverige, har jag fått telefonsamtal, hundratals e-postmeddelanden om hur situationen har utvecklats under dagen. På morgonen har en anställd som deltog i ockupationen av det statliga telefonbolaget Hondutel mördats av armétrupper som anlände till företaget för att ta kontroll över alla telekommunikationer i landet. Det statliga elbolaget ENEE, ockuperades också av militären som arresterade de tre högsta fackliga ledarna för fackföreningen på företaget i landet.

Kl. 16.30 får jag ett telefonsamtal om att arméns specialtrupper har brutit sig ut från presidentpalatsets område och attackerat massorna utanför med tårgas, gummikulor och skarp eld. Två döda och ett hundratal skadade är saldot. Jag kontaktar Luther Harry Castillo som bekräftar att militären har inlett, med hjälp av de dagliga skyfallen på eftermiddagen, en offensiv för att rensa platsen framför palatset och spärra av gatorna och placera ut militär som kontrollerar palatset infarter. I de regimtrogna tevekanalerna som tillåts börja sända igen talas det om ett 15-tal skadade. Därefter börjar TV-kanalen Telecenter att prata fotboll. Under statskuppen mot Chavez i april 2002 sände de privata tevekanalerna tecknade serier med Kalle Anka och Musse Pigg för att distrahera folkets uppmärksamhet.

Militär splittring och förlängt utegångsförbud

Men den inhemska situationen är komplicerad för regimen. Vid 17-tiden uppger Telesur att armébataljonen i staden Ceiba vid atlantkusten, vägrar att lyda order från generalerna i Tegucigalpa. Samma sak upprepas vid 21-tiden i staden Choluteca i södra Honduras nära gränsen till Nicaragua. Där har den 4:e armébataljonen gjort uppror. Rykten börjar gå om att också i San Pedro Sula har militären gjort uppror.

På kvällen meddelar regimen att utegångsförbudet som bara skulle pågå tills tisdag morgon i huvudstaden har utsträckts till på obestämd tid och inleds inte 21.00 på kvällen utan redan kl. 18.00-06.00. Utegångsförbud har nu också införts i Ceiba och San Pedro Sula där det pågått stora och delvis våldsamma protester mot statskuppen. På andra platser har regimen förstärkt repressionen men motståndet, säger bondeledaren Rafael Alegria till Flamman, har knappt påbörjats. Tusentals bönder och garifunas är på marsch mot Tegucigalpa medan man på andra platser kontrollerar de viktiga korridorerna av infrastruktur.

Honduras isoleras från omvärlden

Den internationella isoleringen av Honduras är komplett och till och med USA:s president Obama kallar händelsen den 28 juni i Honduras för vad den är, en statskupp och säger att Mel Zelaya är Honduras’ legitime president.

ALBA:s medlemmar kräver att det internationella samfundet genomför totala sanktioner och bojkotter mot regimen i Tegucigalpa och säger i en sju sidor lång kommuniké på måndagseftermiddagen att det avtal om samarbete och stöd till Honduras bara kommer att utgå till Honduras med Zelaya som president. Större delen av den 450 man starka kubanska hälsovårdsbrigaden i Honduras har på måndagskvällen rest mot Havanna för att undgås att utsättas för risker av den antikommunistiska kongressen.

SICA-gruppen, en grupp för att förstärka den regionala integrationen i Centralamerika, nu förstärkt med Mexikos och Kubas presidenter, Felipe Calderon och Raul Castro, beslutar på måndagskvällen att utlysa en 48 timmar lång blockad av Honduras via landvägen. Det innebär att landet är totalt isolerat från omvärlden vilket åsamkar det privata näringslivet, stora ekonomiska förluster. Riogruppen och Brasiliens Lula erkänner bara Manuel Zelaya som Honduras president och solidariteten från Latinamerika är total.

Ordföranden i FN:s generalförsamling, Fader Miguel de Escoto, gör ett fränt uttalande mot statskuppen och FN:s ordförande bjuder in Zelaya att tala inför FN i veckan. OAS, de Amerikanska Staternas Organisation ska hålla ett blixtinkallat möte på tisdagen i Washington där förslaget om att ”suspendera” Honduras från organisation, vilket skedde med Kuba under 45 år, ska tas upp. Om organisationens ”Demokratiska Charta” ska ha någon trovärdighet i framtiden så bör den chilenske ordföranden Miguel Insulza verka för att Honduras utesluts.

– Om Zelaya bestämmer sig för att resa till Honduras gör vi honom sällskap och vi är beredda att ge honom fysiskt sällskap, sa Insulza.

Kanal 11 sände på måndagskvällen tre minuter av en intervju som Telesur har gjort med president Zelaya från Managua där han riktade sig till Honduras folk, men sändningen stördes och bröts av militären.

Honduras är, trots utegångsförbudet, på marsch och solidariteten från omvärlden är enorm. Men kommer den att övertyga kuppmännen att ge upp makten frivilligt eller kommer den växande organiserade folkrörelsen och tendensen till inre splittring inom militären i Honduras att utdela det avgörande slaget? De fyra landsorganisationerna i landet har utlyst generalstrejk tills att kuppen har slagits ned och alla skolor och universitet är stängda på obestämd tid efter att de 55.000 lärarna i landet redan har gått ut i generalstrejk.

En sak är säker och det är att det gamla mottot om att ”Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig”, har full giltighet i Honduras.

Dick Emanuelsson

JOURNALISTER ATTACKERAS OCH FÖRFÖLJS

Tecknaren på högertidningen El Heraldo, Mario McDonald, som tog ställning för presidentens författningsförslag, fick besök av militär som samlade ihop den omtyckte tecknarens alla originalteckningar och gjorde ett bål i klassisk naziststil. Hans hem förstördes helt och han tilläts bara att ta med sig sitt pass och sin 16 månader gamla bebis innan han fördes bort tillsammans med en annan journalist, Eduardo Maldonado, presidentkandidat i de inre valen i liberala partiet och kampanjledare för författningsreformen. Den tredje journalisten som greps och är försvunnen är Edras Amado López, chef för den regionala tevekanalen ”Cholusat Noticieros” i södra Honduras som offentligt har tagit ställning för Mel.

Dick Emanuelsson