Latinamerika skeptiskt mot Obama i Vita Huset

<14685 tecken utan rubrik, ingress och fotnoter>
– Vi kommer inte att böja på nacken för någon

Är Barack Obama, som aldrig har besökt Latinamerika, ett lätt byte för de utrikespolitiska lobbyisterna i Washington, oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet eller är han en av dem? Kommer han utforma en självständig utrikespolitik som kan hälsas välkommen av ett Latinamerika som allt mer går på egna ben och ser med misstro mot varje amerikanskt presidentkandidats utspel? Latinamerikareportern Dick Emanuelsson på plats i Latinamerika reder ut begreppen.

TEGUCIGALPA / 081023 / Stämningen kring kometen i den amerikanska presidentvalkampanjen påminner mycket om ”Kennedyfebern” på 1960-talet. Folkpartisterna kopierade USA:s demokrater och sprang omkring med halmhattar i valrörelsen. Yngve Holmberg, Reinfeldts föregångare fixade till en ”Kennedy-look”, bytte namn på Högerpartiet och trodde sig vinna, inte bara Östermalmsdamerna utan delar av medelklassens kvinnor med den nya frisyren. Men tji blev det och även den Kennedystödda och CIA-ledda Grisbuktsinvasionen den 15 april 1961 mot Kuba.

”Framstegsalliansen” var USA:s svar på att neutralisera det revolutionära uppsvinget i Latinamerika som den kubanska revolutionen 1959 hade inspirerat till. Det kalla kriget var på väg att töa bort och Latinamerika var på fötter. Precis som nu. Kennedys och CIA:s svar blev den ”Gode Grannens Politik” och i spåren följde Coca Cola, Elvis Presley och ett enormt utbud av Hollywood-filmer som hade sitt budskap i ”The American Way of Life”: Jänkar var häftiga och trevliga medan ryssarna beskrevs som illvilliga ondskefulla element eller i bästa fall ”gråa trista kommunister”.

För att binda upp de latinamerikanska regeringarna som allierade i kampen mot kommunismen bjöds inte bara militärer in till The School of Americas, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare. CIA-filialerna bjöd även in fackföreningsledare som ansågs vara ”bearbetbara”. De utgjorde USA:s bundsförvanter inom den latinamerikanska arbetarrörelsen och hade en uppgift; splittra facken som stod under inflytande av de olika kommunistpartierna för att bilda nya ”västvänliga” fackföreningar. De ”Röda” utpekades som potentiella motståndare till USA:s strategiska intressen. Den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, som utgjorde en del av Framstegsalliansen, förvandlade fackföreningsledaren eller den revolutionäre agitatorn i bostadsområdet till samhällets ”Inre Fiende”.

Wall Street och Obama

Kommer Obama bryta den politiken och hur kommer USA:s utrikespolitik se ut mot Latinamerika jämfört med Bushadminstrationens, frågade jag James Petras, marxist och universitetsprofessor i USA, en i Latinamerika omtyckt föreläsare med 50 års forskning av olika konflikter i världen i sitt bagage.

– Obama har tagit emot 500 miljoner dollar till sin valkampanj och det är lögn att han bara skulle ha tagit emot valsanslag från vanliga personer. Pengarna kommer från folket på Wall Street, från mäktiga kapitalgrupper. Kapitalistklassen är splittrad. Det är sant att Handelskammaren stöder McCain och fackföreningarna Obama. I stora drag är kapitalisterna för McCain men många kapitalister har placerat pengar på bägge kandidater för att säkra sin framtid.

Protektionism

– I förhållandet till Latinamerika kritiserar Obama Bush från en mer protektionistisk ståndpunkt. Han vill behålla exportrestriktionerna mot Latinamerika samtidigt som han fortsätter stödja subventionerna till de stora agroexportörerna i USA. Om vi talar om handel så är Obama ett sämre alternativ för Latinamerika jämfört med nuvarande situation, som inte heller är önskvärd.

Plan Colombia

– Obama är för Plan Colombia samtidigt som han har kritiserat det framförhandlade frihandelsavtalet (TLC) mellan Colombia och USA med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Obama har inget emot Uribe bara att det är lite obekvämt med att Uribe mördar så många colombianer, främst fackföreningsaktiva. Men det är dubbelt språkbruk eftersom Obama stödjer Plan Colombia som kanaliserar miljarder dollar till en regim som är bland den värsta förbrytaren av mänskliga rättigheter i världen.

Chavez diktatorisk

Vad gäller förhållandet till regeringen i Venezuela är Obama ambivalent, menar Petras.

– Han är mycket fientlig mot Chavez och använder samma argument mot Venezuela som högern; Chavez är auktoritär, diktatorisk, en fiende till USA medan han samtidigt håller dörren öppen för en direkt dialog med Chavez, men bara om Chavez är beredd upphöra vara fiende till USA, upphöra med sitt oberoende, sitt stöd till folkrörelserna i Latinamerika och acceptera den nordamerikanska hegemonin i Latinamerika och Karibien. Dessa villkor neutraliserar varje form av dialog.

Fortsatt blockad mot Kuba

– Obama vill inte ha slut på den kriminella blockaden av Kuba eller sluta stödja kontrarevolutionen med bas i Miami. Han talar om diktatur men säger att han under speciella villkor är beredd på en dialog med Havanna. Men villkoren för en sådan dialog är nästan de samma som dagens; att Kuba tillåter en politisk plattform för kontrarevolutionen och att den socialistiska ekonomin upphör. Det enda som egentligen skiljer Obama med Bush är att Obama är för att anhöriga i Florida kan skicka pengar till Kuba.

För den 4:e Flottan

– Obama stöder aktiveringen av den 4:e Flottan. Han säger inget positivt om immigranterna som tar sig över gränsen från Mexiko och han har stött byggandet av Skammens Mur. Han har inte kritiserat den fruktansvärda repressionen och förföljelsen mot papperslösa i USA men även legala invandrare i USA. Som du ser finns det ingen större skillnad mellan de två kandidaterna i frågan om Latinamerika.

– Obama talar i allmänna ordalag om förändringar som attraherar center-vänster och ett antal intellektuella i Latinamerika. I botten gynnas Obama av argument som att ”vem som helst är ett bättre alternativ än det som vi har i dag”. Det vill säga Bush och McCain. Många hoppas att Obama ska skapa politiska öppningar men Obama har inte aviserat några nya reformer eller former som att komma ner från piedestalen och acceptera och se den nya verkligheten i Latinamerika.

Svart=Progressiv?

Frågan om Obamas hudfärg har av liberaler förts fram som en fördel. När den mäktiga svenska folkopinionen mot USA:s folkmordskrig var som starkast i början av 1970-talet, skickade Vita huset hit Jerome Holland, en svart diplomat som av president Nixon utsågs som ambassadör i Stockholm. Hans landsman Sherman Adams, var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali, han var också en svart Vietnamdesertör som fick en fristad i Sverige där han kallade Holland för ”Housenigger”. Holland, som politisk representant för Vita huset, försvarade folkmordskriget och förväntade sig kanske inte att det fredliga Sverige skulle besvara ambassadören med ruttna ägg i det lilla samhället Glanshammar i Örebro län. Bonniersfären anklagade svenska demonstranter för att vara rasister.

Men har hudfärgen någon politisk betydelse? Condoleeza Rice är både svart och intellektuell men samtidigt före detta styrelseledamot och stor aktieägare i Chevron. Känner hon större tillhörighet till sin sociala klass än färgen på sin hud? Betydde Colin Powells deltagande i Bushregeringen något för att förhindra folkmordet i Irak? Vad bryr sig Rice&Powell om att svarta eller vita immigranter från Mexiko förlorar sina liv när de korsar Arizonaöknen?

Obamas 5-punktersprogram

I de få intervjuer Obama har gett på temat Latinamerika har han kritiserat Bush för att ha ignorerat kontinenten söder om Rio Bravo. ”Därför bör vi inte förvånas över att folk som Hugo Chavez eller länder som Kina fyller detta tomrum” [1]. För att ytterligare markera kontinuiteten av USA:s utrikespolitik sammanstrålade han den 23 maj i år med den USA-kubanska terroristgruppen FNCA (Fundación Cubanoamericana) där han försökte vinna de högerextrema USA-kubanerna i södra Florida genom att lägga sig parallellt med den republikanska utrikespolitiken mot Latinamerika. Obama presenterade sitt politiska program visavi Latinamerika i fem punkter [2]:

1. Direktdiplomati mot Kuba, fortsatt blockad.
2. Isolera Venezuela och deras allierade i regionen med hänvisning till att de påstås stödja FARC-gerillan.
3. FARC-gerillan i Colombia ska betraktas och behandlas som Al-Qaeda och blir den perfekta legitima förevändningen för varje form intervention i regionen, skriver latinamerikaexperten José Antonio Gutiérrez D. [3] under rubriken: ”Obama och Latinamerika, en vänlig imperialism”? Obama säger att han inte kommer tillåta att medlemmar i FARC tar sin tillflykt till grannländerna som kommer att drabbas av Obamas bannbullor, en klar indikation till Venezuela och Ecuador, om han blir president.
4. Han ger också fullt stöd till Plan Colombia och Uriberegimen men Nej till frihandelsavtal (TLC) med Colombia så länge morden på fackliga aktiva pågår.
5. Till Mexiko vill han utöka anslagen via Plan Mérida, en mexikansk variant av Plan Colombia, med förevändningen att bekämpa ”narkotikakartellerna och terrorismen”.

Chavez ”ett hanterligt hot”

Nitton dagar senare intervjuades Obama av Jorge Ramos, direktör för den politiskt högerinfluerade tevekanalen Univisión där han konkretiserade sin syn på om Chavez utgör, som Condoleeza Rice hävdar, ett hot för regionen:

”Jo, jag tror att han är ett hot, men ett hanterligt hot. Vi vet till exempel att han kan ha varit inblandad i stödet till FARC som skadar en granne. Den typen av grannar vill vi inte ha. Jag anser därför att det är viktigt att via OAS och FN inleda sanktioner som ger budskapet att den typen av uppförande är inte acceptabelt. Vad jag vill ha sagt är att vi bör ha en direkt diplomati med Venezuela och resten av länderna i världen”, en ståndpunkt som McCain kritiserade Obama för i den sista debatten mellan de bägge innan valet.

Obama beskriver den venezuelanska regeringen som en auktoritär regim som med checkhäftets diplomati och en antiamerikansk retorik ”upprepar falska löften över misslyckade ideologier i det förgångna” [4]

Chavez tillbakavisade oblygt Obamas påhopp:

– Gentlemannen verkar inte ha begripit att Venezuela befinner sig mitt i en revolution, sa Chavez som berättade att han varit i kontakt med de närmaste allierade inom ALBA, bland dem Fidel Castro:

– Vi kommer inte att böja på nacken för någon, försäkrade Chavez [5] den 16 juli.

Vad är det då Obama kan erbjuda Latinamerika?

Chavez blir Saddam

José Antonio Gutiérrez:

”Han erbjuder ett ovillkorligt stöd till en auktoritär regim som Uribes, dollardiplomati, mer ekonomiska interventioner, erbjudanden om mikrokrediter och andra allmosor för att förstärka beroendet (till USA) samt tomma löften om misslyckade ideologier som ’Washingtons-konsensus’. Retoriken är i praktiken impregnerad av den föråldrade ‘Nationella Säkerhetsdoktrinen’ och för att värma upp misslyckade interventionsprogram kallar han bokstavligen till en ny Framstegsallians [6], som ser misstänkt likartad ut som det kritiserade fiaskot som infördes av Kennedy på 1960-talet”.

Gutierrez menar att Obamas uttalande och programmatiska utspel bekräftar att State Departement inte kommer att förändra sin linje mot Latinamerika i avgörande grad med Obama i Vita huset. Han byter ut Al-Qaeda mot FARC, kampen mot terrorismen ersätts av kampen mot narkotikahandeln. Chavez ersätter Saddam Hussein och Venezuela blir Irans motsvarighet i Sydamerika. ALBA:s medlemsländer varnas för att de kan komma att inordnas i ”Ondskans axelmakter” eftersom de slår vakt om rätten att gå egna vägar, fjärran från Washingtons konsensus.

Vill se om Muren fungerar

För Mexikos 105 miljoner invånare och 12 miljoner i USA, varav majoriteten är papperslösa, utgör Obama på presidentposten ingen större skillnad mot en republikan. Obama stödde beslutet att bygga den 1.100 kilometer långa muren mellan Mexiko och USA för att förhindra 400.000 mexikanska ekonomiska flyktingar som varje år försöker att ta sig över gränsen till USA. På Jorge Ramos’ fråga om han kommer stoppa murbygget om han blir president svarar Obama:

– Jag vill först se om den fungerar.

– Men en mur fungerar.

– Det vet vi ännu inte.

– Men Ni har redan röstat för att bygga muren.

– Det är sant att jag röstade för att inleda byggandet av muren i vissa delar av gränsen, Jag tror att muren har betydelse och där den kan rädda människoliv (500-600 personer dör varje år).

Inte heller Mark Weisbrot, Latinamerikaexpert och chef för Center for Economic and Policy Research i Washington, tror att Obama kommer betyda en helomvändning från USA:s sida mot Latinamerika.

”Om Obama vinner är det troligaste konceptet att president Chavez kommer att hälsa en ny administration välkommen och erbjuda (Obama) en olivkvist. Om Obama lyssnar på sina rådgivare kommer han avvisa (Chavez’ erbjudande) på ett sätt som kommer förstärka status cou. Det finns naturligtvis en möjlighet att Obama kommer gå emot sina rådgivare och överge Washingtons kampanj mot Venezuela. Men det är inte det mest troliga resultatet”, säger Weisbrot [7] i en kommentar över valkampanjen och den ekonomiska krisen i USA.

Latinamerikas nya realiteter

Efter att ha läst säkert ett hundra artiklar, krönikor eller ledare i latinamerikanska medier på temat Obama och Latinamerika, har jag stött på en och annan som hoppas att Obama i grunden kan bryta USA:s morot och piskapolitik visavi Latinamerika. Det är främst den latinamerikanska högern och liberaler som har förhoppningar om att Obama kan skapa illusioner hos latinamerikanerna och få dem att tänka på andra utvecklingsprojekt än ALBA, Petrocaribe eller Banco del Sur. För övrigt är den förkrossande majoriteten av progressiva, demokratiska och vänstern i största allmänhet mycket skeptiska till att Obama i Vita husets innebär någon förändring av förhållandet till grannarna söderut.

Han verkar heller inte ha insett de nya realiteterna i Latinamerika där länderna skapar sina egna banker och frigör sig ur det skruvstäd som Världsbanken och IMF pressade in dem i under skuldkrisens år. Chavez och Venezuela har diversifierat handeln med omvärlden. Exemplet Kina, Ryssland, Frankrike, Iran, Portugal är slående och visar vägen för att vara mindre sårbar när den cykliska kapitaliska krisen nu slår igenom brutalt i den ”friaste” av världar. I dag exporterar Venezuela 250.000 fat olja till Kina. Nästa år har den siffran stigit till 500,000 och om fyra år cirka 1 miljon fat. Exportberoendet till USA minskar parallellt.

Dollarn arkiveras

Tendensen hos övriga Latinamerika är den samma, även om dessa länders manöverutrymme, med undantag för Kuba, är mindre än Venezuelas. Men ett illustrativt exempel på hur Latinamerika förändras är överenskommelsen mellan Brasilien och Argentina som i början av oktober beslutade att betalning för handeln mellan de bägge länderna från och med nu ska ske med den egna valutan. Dollarn arkiveras.

Mitt i den värsta ekonomiska krisen i modern tid debatterar och föreslår ALBA-lägrets och flera av UNASUR:s statschefer att IMF bör läggas ned. Samtidigt föreslås och beslutas om investeringar i infrastruktur, utbildning, hälsovård och byggandet av nya raffinaderier som för Wall Street nyliberala yuppies måste kännas som en politik avsedd för Månen, så avlägsen är den i förhållandet till krisen i USA.

Eller, som Chavez svarade på frågan vad han rekommenderade latinamerikaner som har sina besparingar i USA-banker att göra:

– Ta ut varenda dollar och placera dem i stället i Latinamerika!

För Barack Obama

Dick Emanuelsson
Noter:

[1] Barack Obama on Iraq War
http://www.ontheissues.org/Celeb/Barack_Obama_War_+_Peace.htm

[2] Remarks of Senator Barack Obama: Renewing U.S. Leadership in the Americas

[3] Obama y América Latina, ¿el imperialismo amigable?
http://www.anarkismo.net/newswire.php?story_id=9067

[4]http://espanol.news.yahoo.com/s/23052008/54/internacional-obama-considera-necesaria-nueva-alianza-latinoam-rica.html

[5] Chávez critica a Obama y dice que "el Imperio es el único agente destructor".
http://www.atravesdevenezuela.com/html/modules.php?name=News&file=article&sid=17778

[6] http://espanol.news.yahoo.com/s/ap/080523/eeuu/amn_pol_obama_latinoamerica

[7] The United States and the World: Where Are We Headed?
http://www.cepr.net/documents/publications/us_world_2008_09.pdf

”Historisk seger” för skadade bananarbetare

­­<3338>

TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.

Domslutet bygger på anklagelser om att Dole utsatte de sex lantarbetarna för exponering av kemikalien Nemagón/DBCP [1] som förbjöds 1977 i USA men som fortsatte att användas i flera år av bananbolagen i Centralamerika. Domstolen konstaterade att de sex arbetarna hade blivit sterila som konsekvens av exponeringen.

– För första gången i en lång rättsprocess har en USA-jury dömt till förmån för bananarbetare som exponerats av Nemagón och mot företag som köpte och applicerade växtgifterna, säger Orlando Barrantes, ordförande för de costarrikanska bananarbetarnas fackförbund CONATRAB.

Fackledaren har, precis som i Nicaragua, fört en lång och bitvis bitter strid mot Dole och andra bananbolag i Costa Rica och har flera gånger utsatts för såväl mordattentat som hot om fängelse. Barrantes anser att juryns utslag den 5 november var en ”historisk seger”.

Den halvmiljon dollar i ersättning i genomsnitt för de sex arbetarna som juryn anser vara en rimlig ersättning för de obotliga och oåterkalleliga skador växtgifterna åsamkade arbetarna, står i en naken kontrast till vad Dole, eller Standard Fruit, som företaget hette på 1970- och 80-talet, föreslog de skadade arbetarna. Jag minns Armando [2], en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar [3] i ”sveda och värk” av Standard Fruit. Arbetarna undertecknade ett dokument där de för all framtid inte kunde åberopa ekonomiska krav på företaget för eventuella yrkesskador. I Costa Rica erbjöd och betalade Dole 358 dollar.

Dole dolde farorna

– Dole skräms inte av smutsiga anklagelser och bedrägliga stämningar. De sex fällande domarna är helt felaktiga och resultatet av skräpvetenskap, råa känslovädjanden och falska vittnesmål, sa Doles vice styrelseordförande C. Michael Carter i en vresig kommentar av domen. Men juryn ansåg att Dole medvetet och aktivt dolde farorna om Nemagón för sina arbetare.

Arbetarnas advokater och Stephenie Hendricks från nätverket och stödorganisationen för pesticidernas offer, the Pesticide Action Network North America, är euforiska över domen:

– Det är skönt att beskåda rättvisa, det är ett hoppingivande tecken, sa de till Los Angeles Times.

Dow Chemical varnade

Doles leverantör av DBCP var det ökända Dow Chemical Co. I mitten av 1970-talet hade Dow Chemical varnat Dole för de faror som är förenade med DBCP. Dow ville upphöra med produktionen men Dole pressade kemiföretaget att leverera en halv miljon gallon (1 gallon=3,5 liter) som applicerades på företagets plantager i Centralamerika.

– Fallet med Nemagón är den värsta arbetsrättsmedicinska tragedin i världen, hävdar Barrantes.

Men han är optimist, 2300 av hans skadade kamrater har via advokatbyrån Provost & Umphrey stämt Dole i Los Angeles, fall som kommer upp inom kort.

Dick Emanuelsson

Fotnoter:

[1] När USA-företagen hemlighöll testresultaten om Nemagón (DBCP), av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/nr-usa-fretagen-hemlighll.html)

[2] Bananpesticiderna tvingade Armando amputera sin penis, Av Dick E.
http://dickema24.blogspot.com/2007/11/bananpesticiderna-tvingade-armando.html

[3] ”Det är Davids kamp mot Goliat”: Standard Fruit Co betalade skadestånd på hundra dollar för ett förstört liv”, av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/det-r-davids-kamp-mot-goliat-standard.html)

Läs mer om Doles miljömord på centralamerikanska bananarbetarna och Chiquitas finansiering av paramilitärer i Colombia: http://dickema24.blogspot.com/search/label/banan

När USA-företagen hemlighöll testresultaten om Nemagon (DBCP)

<3839>

Kemiföretagen i USA visste att användandet av DBCP, eller Nemagón, var farligt. Det visade deras hemliga studier. Men de höll tyst tills det upptäcktes, för 30 år sedan.

Enligt dessa studier kunde människor i lantarbete eller på kemiföretag drabbas av en rad komplikationer, som till exempel sterilitet vid exponering av DBCP. Men företagen höll tyst.

Men till slut sprack hemlighetsmakeriet och laboratoriestudier bekräftade att män kunde bli sterila via en kraftig reducering av spermier. En annan sekundär effekt är cancer och deformationer på nyfödda.

Arbetare på manufakturföretag och plantager i USA bekräftade sina svårigheter att få barn. USA:s miljödepartement förbjöd till slut DBCP för nästan all slags tillämpning i jordbruk. Ställd inför detta faktum öste de multinationella bolagen ut dessa gifter över Centralamerika. Tolv USA-bolag inom banannäringen som till exempel Standard Fruit eller United Fruit Company tog emot gifterna som spreds över bananer och arbetare giftet.

Efter att plantagerna hade besprutats fanns ångorna från DBCP kvar lång tid under de stora bananbladen som formade ett tak ovanför arbetarna. Arbetare utsattes också för kontakt med giftet när de fyllde de stora besprutningsbehållarna eller när giftet skvätte tillbaka när det sprutades på stenar eller andra föremål.

Många arbetare vittnade om att de absorberade Nemagón varje dag utan att kunna göra något och på kvällen luktade det Nemagón när de urinerade.

VAD ÄR NEMAGÓN

Nemagón är ett vetenskapligt uttryck för och är en komponent från Dibromo med Cloro Propano kallad DBCP. Den appliceras på en rad pesticider och gödningsmedel som används i jordbruket för att utrota en mask som angriper bananplantan och som i sin mikroskopiska form är känd som Nemátodo.

DBCP distribuerades till marknaden under olika namn. Nemagón var dock det växtgift som hade mest effekt. Inledningsvis anlände det till Honduras och Nicaragua under namn som Fumazone 86 och Hematicida, eller andra namn som arbetarna i dag för kalla kårar av när de förs på tal.

Besprutning av DBCP på plantagerna accelererar framväxten av bananen och ger även större storlek på frukten. En bananstock kan bli så tung som 125 libras, cirka 60 kilo.

Konsekvenserna av direkt eller indirekt kontakt med DBCP utgörs av ett antal komplikationer för hälsan, där den främsta är sterilitet hos män där kroppen inte längre producerar spermier. Men även en reduktion av spermier eller att spermierna inte har den tillräckliga fart som är nödvändig för att befruktningen ska bli ett faktum, är också vanligt.

Den andra fatala konsekvensen av DBCP är att den utvecklar cancer. I flera latinamerikanska länder med bananodlingar har upptäckter av cancer gjorts i magen, livmodern, njurar, testiklar och i tolvfingertarmen.

Cancerinstitutet i USA anser att DBCP utgör en av de starkaste orsakerna till cancer. I egna studier fastslås att Nemagón utvecklar denna sjukdom i en stor variation av organ och kroppsdelar och i allmänhet av små doser.

DBCP är också förenat med kroppsdeformationer vid födsel. Men den orsakar även missfall på kvinnor som exponerats av pesticiderna. I Honduras rapporterades om hundratals missfall vid Standard Fruits plantager efter att pesticider hade använts som gödningsmedel.

En annan skada som upptäckts är Dermatitis, på svenska Hudceliaki séller Dermatitis herpetiformis, (läs mer på: http://www.gastrolab.net/ksqcehus.htm) som är en hudsjukdom som börjar med lätta skador efter hudkontakt med Nemagón. Med tiden förvärras skadorna och vita fläckar uppstår.

DBCP är betraktad som en högst beständig och lättflyktig pesticid. Den bryts sakta ned i marken men förblir där under flera år och kan nå ner i grundvattnet som förgiftas, liksom luft och markyta. Den är högst beständig i vatten.

Dick Emanuelsson

Källa: La Prensa 29 september, 1997

Historisk seger i FN för världens ursprungsbefolkningar

Mellan den 12-14 oktober samlades i Bolivia 150 representanter för ursprungsbefolkningar från 136 länder i vad arrangörerna kallade för Samling för Ursprungsbefolkningarnas Historiska Seger i Världen. En månad innan, den 13 september, hade FN efter 20 års debatter med 143 röster antagit 46 artiklar som ger ursprungsbefolkningarna i världen de rättigheter de många gånger har gett livet för. Bara USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland röstade nej medan elva länder avstod.

* * *

Den gamle mapucheindianen drog upp skjortan och visade det 40 centimeter långa ärret i magtrakten där kulsprutekärven nära nog hade kluvit hans kropp i två delar.

– I fyra månader svävade jag mellan liv och död. Men Pachamama beskyddade mig, sa han helt odramatiskt när han guidade mig runt i den lilla byn i södra Chile den dagen för drygt 20 år sedan.

Mapucheindianerna i närheten av staden Lumaco hade tagit tillbaka sina marker från den italienske storgodsägaren den 11 september 1986. Det var 13 år efter att general Pinochet hade genomfört en blodig militärkupp och gett grönt ljus till de stora land- och boskapsägarna att lägga under sig indianernas historiska marker men även de tusentals hektar mark som vänsterregeringen under ledning av socialisten Salvador Allende hade fördelat bland de jordlösa bönderna i Chile 1970-1973. Men mapucheindianernas aktion, denna dag i september 1986, fick ett blodigt slut när armén öppnade eld mot de obeväpnade indianerna.

Militärdiktaturens klassiska svar i Latinamerika på indianernas historiskt berättigade krav ägde rum nästan samtidigt som FN inledde debatten om ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Men det skulle dröja över 20 år innan världsorganisationen nästan enhälligt slog fast ursprungsbefolkningarnas ”rätt att förfoga över sin jord och territorier, som inkluderar naturresurserna som återfinns på deras områden”, som Artikel 26 och 28 säger. Fyrtisex artiklar slår fast krav som ursprungsbefolkningarna har kämpat för i sekel men där de i stället har blivit vittnen till hur regeringar och transnationella bolag har plundrat, stulit och lurat miljoner indianer på sina egendomar och mänskliga etniska rättigheter. I Latinamerika dödades miljoner indianer under de första 150 åren av den spanska kolonialismens intrång.

– Denna deklaration är ytterligare en milstolpe i den långa processen för befrielse och avkolonialisering för mer än 370 miljoner indianer, fördelade på 5.000 olika indianfolk i 70 länder, säger journalisten Jubenal Quispe i en värdering av FN-deklarationen.

Han menar att nästa steg måste vara att förmå de stater som röstade för deklarationen att förvandla Deklarationen till ett Internationellt Avtal med obligatorisk juridisk bindning. I länder som Bolivia, som har en indian som president, bör denna deklaration förvandlas till lag, vilket Evo Morales försäkrade när han öppningstalade på Världskonferensen i La Paz.

President Evo Morales var lyrisk när han på världskonferensen sammanfattade slutdeklarationen betydelse för ursprungsbefolkningarna: Uppgiften att ta den från land till land, parlament till parlament, sa Morales och uppmanade det Amerikanska Parlamentet för Ursprungsfolken att besöka alla presidenter och parlament i Latinamerika och ställa krav på att dessa bör ratificera FN-deklarationen.

Nobels fredspristagare 1992, Rigoberta Menchu underströk å sin sida att FN-organets historiska deklaration ”inte är slutet på en kamp”.

– Det är inledningen på den största kampen hittills, ingen får stå kvar utan låt oss alla marschera tillsammans! sa Menchu samtidigt som hon fördömde USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland som hade röstat emot FN-resolutionen [*].

I den politiska slutdeklarationen från Världskonferensen konstaterar deltagarna att ”trots 515 år av förtryck och dominans, här är vi, de har inte kunnat likvidera oss. Vi har slagit tillbaka och gjort motstånd mot folkmordspolitiken. De påtvingade ekonomiska system som kapitalism, krigen och de sociala och miljömässiga katastroferna, är system som utgör hot mot vårt levnadssätt”.

Ursprungsbefolkningarna uppmanar världen att förändra hela formen för existens ”ty Moder Jord är dödligt sårad”, vi upplever en klimatförändring utan jämförelser”.

”Vi hälsar godkännandet av FN-deklarationen för Ursprungsbefolkningarnas Rättigheter, som är elementär för 370 miljoner indianers överlevnad och väl. Efter mer än 20 års kamp, besvaras våra historiska anspråk på folkens rätt att fritt bestämma och erkännandet av de kollektiva rättigheterna”.

Dick Emanuelsson

FN-deklarationens viktigaste artiklar

· Rätt till fullt självbestämmande (Art. 3 och 4) vilket är helt annorlunda än ”politisk autonomi”.

· Rätt att delta med sina egna institutioner och, om de så önskar, i nationalstaterna (Art. 5).

· Rätt att utöva utbildning i sina territorier enligt sina egna filosofiska och pedagogiska principer (Art. 12).

· Rätt att återställa och förstärka sina egna kommunikationssystem (Art. 16).

· Rätt att förfoga över och återta mark och områden, inklusive egendomar som naturresurser (Art. 26 och 28).

· Rätt över intellektuell egendom (copyright) (Art. 31).

· Rätt att tillämpa egna politiska, juridiska, ekonomiska, själsliga och kulturella system på sina territorier (Art. 11, 14, 20, 25 och 27).

· Rätt till en nationell ursprungsidentitet, vid sidan av den nationella republikanska (nationalstatens) (Art. 33).

· Rätt till återförening i händelse av att folken har delats av internationell gränsdragning. (Art.36º)

Dick Emanuelsson

ALBA:s strategiska karaktär förstärks efter toppmöte

1439 tecken
TEGUCIGALPA / 070430 / ”Vi ratificerar idén om att ALBA:s vägledande princip är den mest breda solidaritet mellan folken, fritt från en egoistisk nationalism, inte heller en nationell restriktiv politik som förnekar målsättningen om att skapa det Stora Fosterlandet”.

Med dessa ord i den politiska slutdeklarationen, reste presidenter och utrikesministrar för fyra medlemsländer i ALBA hem till sina respektive länder i söndags. Det fjärde toppmötet för ALBA i den venezuelanska framtidsstaden Barquisimeto innebar en ny milstolpe i den latinamerikanska integrationen.

Successivt materialiseras nu innehållet i det Bolivarianska Alternativet för Amerika, ALBA. I helgen beslutades om en rad nya projekt på i stort sett alla samhällslivets områden så som utbildning, hälsovård, energi, transport och telekommunikation, bostäder, infrastruktur, nationella livsmedelsförsörjningsprogram med flera program.

Ecuador nästa medlem?

På mötet deltog för första gången representanter för Ecuadors regering. Den kvinnliga utrikesministern Maria Fernanda Espinosa uppgav att hennes regering “stöder varje initiativ till samarbete och integration mellan länderna i Latinamerika”. Hon betonade dock att ett eventuellt ecuadorianskt medlemskap i ALBA måste tas av president Correa.

ALBA:s medlemmar är Kuba, Venezuela, Nicaragua och Bolivia. På mötet deltog inbjudna regeringsrepresentanter för Haiti, Dominica, San Vicente & Granadinas, Uruguay och Ecuador.

Dick Emanuelsson

Bildtext:

Representanter för tio regeringar, fyra medlemsländer och sex aspiranter, bland dem Ecuadors utrikesminister Maria Fernanda Espinosa, samlades den 28-29 april, 2007 i den venezuelanska staden Barquisimeto för att dryfta frågor som TCP, Folkens Handelsavtal som svar på det nyliberala TCL. FOTO: PRESIDENCIA MIRAFLORES.

KOMMENTAR ECUADOR: Kampen om statsmakten fortsätter

3480 tecken
TEGUCIGALPA / 070430 / Först avsatte högermajoriteten, bestående av 57 kongressledamöter, ordföranden i landets valkommission. Därefter avsattes de 57 av Valdomstolen, med motiveringen att de obstruerade beslutet om att folkomrösta om en ny författning i landet genom att avsätta valkommissionens ordförande.

Men folkomröstningen gick inte att stoppa och resultatet var glasklart: högern, den gamla politiska och ekonomiska eliten i Ecuador hade bokstavligen massakrerats. Nejsidan fick bara 12 procent medan president Rafael Correa och hela den folkrörelse som hade kampanjerat för en ny grundlag fick nästan 82 procent.

Men ett lik är inte alltid dött även om det ser ut att var dött. Kampen om den ecuadorianska statsapparaten har knappt börjat. Likheterna från erfarenheterna från Venezuela och nu också Bolivia är slående; de privilegierade klasserna gör förtvivlat motstånd mot allt som är nytt och som hotar deras privilegier. Festen i Ecuador över resultatet hade därför knappt börjat förrän den gamla partimaktens oligarker började att konspirera genom att dra i sina trådar som återstår inom statsapparaten, och de är fortfarande många och ska inte på något sätt underskattas.

Återinsattes

Författningsdomstolen förklarade den 24 april att Valdomstolens beslut att suspendera de 57 kongressledamöterna inte följde konstitutionen. De 57 återinsattes på sina platser med röstsiffrorna 7-2. Det visar det politiska styrkeförhållandena till förmån för den gamla eliten i en rättsinstans som utåt sett ska stå ”neutral”, vilket alla vet är en politisk illusion.

Reaktionen lät inte vänta på sig och det dröjde bara en halvtimme innan tusentals quitobor strömmade till och tog över domstolens lokaler. Polisen anlände men kastade dock inte ut de uppretade demonstranterna utan eskorterade och de vettskrämda domstolsledamöterna ut i säkerhet.

President Correa sammanfattade den till synes dramatiska situationen lugnt med orden att vad vi åser är ett politiskt hyckleri av ett antal personer från den döende korrumperade partibyråkratin. Samtidigt ansökte den kvinnliga åklagaren Elsa Moreno om tillstånd för en arresteringsorder över 24 av de 57 kongressledamöterna, en ansökan som hälsades med ovation i Ecuador.

Exil på USA-ambassaden och i Bogota

Arresteringsordern, som aldrig utfärdades av domaren Elsa Sanchez, gav dock de 24 stora skälvan. Tio av de 24 tog sig omedelbart in på USA-ambassaden och begärde ansökningsblanketterna för politisk asyl. Nästan lika många flög till Colombia medan andra flög till Peru, som styrs av den USA-vänlige Alan Garcia. Aktionen var även avsedd att framställa Ecuador på väg mot anarki och totalitär diktatur, ledd av Correa som utpekas som en ”kommunistisk diktator i händerna på Fidel Castro och Hugo Chavez”. Correa sa småskrattande med sarkasm i rösten att kongressledamöterna kan återvända till Ecuador utan problem. Samtidigt offentliggjorde han att valen till den konstituerande församlingen ska hållas i september och i oktober ska de valda deputerade inleda sitt arbete med en ny grundlag.

ALBA nästa?

Den politiska radikaliseringen ser alltså inte ut att kunna stoppas. Rafael Correas popularitet stiger också efter varje utspel som den allt mer deprimerade oppositionen genomför. 70-75 procent stöder den unge vänsterekonomen.

I helgen deltog Correas utrikesminister María Fernanda Espinosa som observatör på presidentmötet i Venezuela för ALBA:s medlemsländer. Den konservativa ecuadorianska tidningen El Comercio konstaterade torrt att ”den ecuadorianska regeringen lät sig absorberas från och med igår av det Bolivarianska Alternativet för Amerika (ALBA)”.

Dick Emanuelsson

Jordskredsseger för vänstern i Ecuador

1009 tecken


Folkomröstningen i söndags i Ecuador bekräftade Latinamerikas kurs vänsterut. Med 81 procent för JA till en ny författning mot bara 13 procent för NEJ smulades den gamla politiska eliten organiserad i de gamla centerhögerpartierna sönder och samman.

Den ungen vänsterekonomen Rafael Correa besegrade i presidentvalet i november förra året ”Banankungen” Alvaro Noboa, landets rikaste man. Correa lovade val till en ny författning som ska rensa upp i korruptionen, återerövra landets oljetillgångar från de multinationella bolagen och ansluta Ecuador till den latinamerikanska integrationen som leds av Venezuelas president Hugo Chavez. Detta politiska perspektiv har gett den ecuadorianska oligarkin skrämselhicka och Nej-kampanjens propaganda gick ut på att jämföra Correa med Chavez, Fidel och Hitler på samma affisch.

Men skrämselpropagandan slog helt slint och Ecuador väljer nu deputerade i oktober som ska lägga fram ett författningsförslag i januari nästa år.

Dick Emanuelsson

----------

Lång version: 3413 tecken

KOMMENTAR:

TEGUCIGALPA / 070416 / Ecuadors folk sa ett rungande JA till att utarbeta en ny författning utan korrumperade politiker och för en ny ekonomisk modell.

I söndags gick sju miljoner ecuadorianer till valurnorna för att säga ja eller nej till att utarbeta en ny författning. Valresultatet blev en förkrossande seger för Ja-sidan som fick drygt 81 procent mot Nej-sidans drygt tolv procent. Drygt 70 procent av de 9,8 miljonerna röstberättigade medborgarna deltog i folmkomröstningen.

– Rädslan har vi bakom oss. Den gamla taktiken att utså terror och skapa ovisshet misslyckades. Folket går inte längre att lura, sa den unge vänsterpresidenten Rafael Correa i ett första uttalande på söndagskvällen.

Då hade den första valprognosen offentliggjorts och den blev en bokstavlig chock för Nej-sidan. Denna utgjordes i första hand av de korrumperade partierna från center och högerut i allians med den ekonomiska eliten i Ecuadors som med alla medel först försökte förhindra själva genomförandet av folkomröstningen och sedan uppmanade sina landsmän att säga nej.

Correas motkandidat i presidentvalet i november förra året, Alvaro Noboa, landets rikaste man kallad ”Banankungen”, klagade i teve i sällskap med den förre vicepresidenten Oswaldo Hurtado från kristdemokratiska partiet och hävdade att ”Folket har misstagit sig”. Hurtado gick så långt som att påstå att “det kommer att ångra sig”!



MEN DET ÄR DET korrumperade partiväsendet som genomgår en nästan dödlig kris. I en undersökning som genomfördes i mitten av 2006 av institutet Latinobarómetro, menar 45 respektive 42 procent att det går att ha demokrati utan partier och parlament. Än klarare blir bilden när frågan ställs om ecuadorianen tror att regeringen (innan Correa) gynnar alla. Bara elva procent tror det medan 89 procent tror att regeringen gynnar de rika.

Nyhetsbyrån Altercom understryker att den “ecuadorianska processen går med säkra steg mot sin andra självständighet. Nästa steg handlar om att skapa en patriotisk kraft som ska dominerar den grundlagsstiftande församlingen. Lyckas det, går det också att begrava det förflutna”.

Correa varnar dock för att ta ut några segrar i förskott. Nu handlar det om att ”folket utser de bästa kandidaterna inför valet i oktober som möjliggör en representativ och deltagande demokrati som tillåter att landet övervinner den avskyvärda nyliberala modellen”.

Som om inte det förödande valnederlaget för oligarkin var tillräcklig, uppgav Correa att regeringen kommer att kasta ut Världsbankens representant från Ecuador. Orsaken är dennes försök till utpressning under den förra övergångsregeringen där Correa var ekonomiminister. Regeringen vägrade att backa för det transnationella oljebolaget Oxys (USA) krav och Världsbanken gick in och försökte pressa regeringen genom att hålla inne ett lån på 100 miljoner dollar.

Rafael Correa sa också i söndags att i dag torsdag kommer Ecuador att betala nio miljoner dollar som landet är skyldigt Internationella Valutafonden IMF.

– Efter det vill vi inte veta mer av IMF!



VALRESULTATET I SÖNDAGS är inte bara en imponerande seger för demokratin och Ecuadors folk. Det är lika mycket ett stort nederlag för den politiska och ekonomiska modell som förfäktats från Vita huset och de internationella finansorganen. Venezuelas president Hugo Chavez gratulerade i söndags sin ecuadorianske kollega som anlände till Venezuela i måndags för att delta i en konferens med deltagande av tolv länder i Latinamerika och Karibien. Motivet för konferensen är hur de ska hushålla med sina energiresurser utan att vara beroende av de transnationella oljebolagen.

Latinamerika fortsätter att förenas och slå vakt om sitt oberoende.

Dick Emanuelsson

Ecuador mellan två maktblock

3672 tecken

TEGUCIGALPA / 070319 / I Ecuador ökar konfrontationen varje dag mellan den gamla makteliten och det nya som växer fram efter vänsterekonomen Rafael Correas seger i presidentvalet i slutet av förra året. Oligarkin i landet vägrar acceptera att en ny konstitution utarbetas. En dubbelmakt är på väg.

Parlamentsledamöterna Sylka Sánchez och Gloria Gallardo trodde att deras sista stund var kommen. En folkmassa på drygt 2000 personer var nära att lyncha de två kvinnorna när de tillsammans med tio deputerade från de fyra borgerliga partierna i det ecuadorianska parlamentet skulle överklaga beslutet att suspendera dem under ett år för brott mot landets konstitution. De två flydde desperat till en affär och de 25 minuterna de väntade där var nog de längsta i deras liv. Polisen kom och människorna lugnade sig, men först brändes den luxuösa bilen upp.

Händelsen i samhället Rocafuerte, sydväst om huvudstaden Quito, illustrerar det folkliga ursinne som Ecuadors folk känner mot den gamla makteliten. Varje gång folket har störtat den korrumperade regeringen har samma ekonomiska och politiska elit manipulerat bara för att placera dit en likadan korrumperad politiker. Men med valet av Rafael Correa på presidentposten försvann denna möjlighet.



VALET I HÖSTAS STOD mellan Correa, en ung vänsterekonom som hade vänstern och hela folkrörelsen bakom sig och landets rikaste man, Alvaro Noboa, kallad ”Banankungen”. Denne äger och kontrollerar 115 företag och är god för en (1) miljard dollar och som Bush trodde sig vara ”skickad av Gud för att bli Ecuadors president”. Men han tvingades att bita i det sura äpplet och sammanfattade sitt valnederlag framför en skakad tevereporter: ”Det är Djävulen som har saboterat valet och min seger!”

Chocken var enorm hos den gamla makteliten, bestående av fyra partier som kontrollerar kongressen där de har majoritet. Correa, kallad för ”Chavez kronprins i Ecuador” sa redan på valnatten att han som första beslut skulle utlysa val till en grundlagsstiftande församling med uppgiften att utarbeta en ny grundlag som inkluderar i stället för som nu, exkluderar folket från demokratin.



DET ÄR SAMMA VÄG som Venezuela och Bolivia har gått respektive går. Och precis som i Bolivia har den gamla makteliten i Ecuador slagit bakut. I egenskap av sin majoritet i kongressen avsatte högern ordföranden i den Nationella Valtribunalen för att denne hade beslutat att valen till den konstituerande församlingen ska hållas den 15 april. Alla vet att Correa, som i dag har 70 procent av ecuadorianerna bakom sig, kommer att vinna valet, kanske till och med med kvalificerad majoritet.

Högern, ville ha garantier för att deras platser i kongressen inte skulle rubbas. Men det är just det valet gäller, att få bort dessa korrumperade herrar och damer en gång för alla. Därför avsatte de ordförande i Valtribunalen som i sin tur avsatte de 57 ledamöterna eftersom dessa bröt mot grundlagen.

Rafael Correas valallians, Alianza Pais, ställde inte upp i parlamentsvalen i höstas av två orsaker: För det första är det en relativ ny rörelse som behöver konsolideras under processens gång. För det andra ville den inte beblanda sig med den korrumperade och avskydda kongressen förrän folket har en ny grundlag att falla tillbaka på i ett nytt val. Alla vet att detta kommer att vinnas av Correa, indianrörelse och vänstern.

Mot sig har Correa inte bara haft kongressmajoriteten, utan även, som vanligt, massmedia, näringslivsorganen och alla slags civila fasader för oligarkins Ecuador. Bakom dem återfinns USA-ambassaden. Högern är desperat och anklagar Correa för att krossa demokratin och införa kommunism i Ecuador.

Dick Emanuelsson