Colombia: “Yankees Welcome”!

Betyder USA:s sju militärbaser i Colombia förberedelser för krig mot Venezuela? Flammans DICK EMANUELSSON har intervjuat Eva Golinger.

TEGUCIGALPA / 091118 / Den nya administrationen i Vita huset möttes med stora förhoppningar över hela världen om att den krigiska Busheran skulle vara slut. Men Latinamerika har aldrig tagit ut några segrar i förskott, väl medvetna av sina egna erfarenheter vad Pentagon och Vita huset kan vara kapabla till.

Men EVA GOLINGER, USA-advokat och expert på både USA:s utrikespolitik som Latinamerika säger till Flamman att någon skillnad mellan Bush-Obama visavi Latinamerika inte existerar. Bekräftelsen på det är att Obama snarare ökar sin militära och strategiska närvaro via sju nya militärbaser i Colombia, skisserar krigsscenarier mot “anti-USA-länder” och intensifierar sin patrullering av kusterna kring Latinamerika och Karibien via den 4:e Flottan, en enorm koncentration av krigsfartyg- och stridsplan.

I över en timme samtalade Flamman med Eva Golinger om utvecklingen som många befarar kan sluta i ett krig mellan USA&Colombia på ena sidan mot Venezuela, å den andra.


– DE SENASTE MÅNADERNAS accelererande aggressioner från Washington mot Latinamerika visar att det till och med är sämre i dag än tidigare (Bush). Det bekräftar egentligen att innehållet i USA:s utrikespolitik inte är partipolitik utan en Imperiets politik. För såväl demokrater som republikaner tillhör Imperiet och försvarar samma intressen. Även om det är republikaner som författade Santa Fe-dokumenten [1] så stöds de också av demokraterna. Obama är förlängningen av Bush.

• På toppmötet med Latinamerikas statschefer i Trinidad-Tobago i maj sa Obama; ”Låt oss se framåt i stället för bakåt”.

– Det var en ren show. Det hade inget med verkligheten att göra. Obama är kampanjexpert. Han har ett team som skriver hans vällödiga tal. Hans ord om att inte titta bakåt är dessutom en förolämpning mot Latinamerika som har lidit just av USA:s interventionspolitik med statskupper, diktatorer och terror. Det förflutna får vi aldrig glömma för det är det som har gjort vad vi har och är i dag.


GOLINGER HÄVDAR ATT Obamaadministrationen fortsätter att stödja oppositionen i Venezuela som till och med har fått höjda anslag; från sju till tio miljoner dollar, officiellt, för sina aktioner mot regeringen Chavez. Hon liknar USA:s politik vid den ”lågintensiva krigföringen” som Reagan förde mot den sandinistiska regeringen under hela 1980-talet och som kostade 50.000 nicaraguaner livet.

– I dag kallar de officiellt denna krigföring för budgetåret 2010 som “Irreguljärt krig”. Det handlar om att nöta och nöta, både ekonomiskt, psykologiskt som militärt i ett utdraget krig. Målet är att orsaka en inre konvulsion genom att spela på legitima politiska eller ekonomiska problem med målet att folket upphör med sitt stöd till en regering och stat. Målsättningen är att orsaka förändringen inifrån och inte via en direkt militär intervention. Jag kallar den för en ljudlös invasion.

• Den paramilitäre ledaren Geovanny Velásquez uppgav i förhör med åklagarna för några veckor sedan att Chavez’ motkandidat i presidentvalet förra året, Manuel Rosales, ska ha erbjudit Velásquez 25 miljoner dollar för att mörda Chavez och att pengarna förmodas ha USA-ursprung.

– Mina undersökningar sammanfaller med hans uttalanden men också med Rafael Garcia, den colombianska säkerhetspolisens chef för DAS’ hemligaste av hemligt; säkerhetspolisens databas. Det finns många vittnesmål från befolkningen i gränsområdena och med den förre borgmästaren i Maracaibo. Pentagondokument som jag förfogar över från 2003 visar att colombianska paramilitärer samordnar sina terroristoperationer i Venezuela med målsättningen att mörda president Chavez och destabilisera landet. I maj 2004 greps 146 colombianska paramilitärer från AUC på en ranch utanför Caracas i full stridsmundering. Sedan 2003 existerar också AUV, Venezuelas Förenade Självförsvarsstyrkor, bildad under överinseende av AUC-ledaren Carlos Castaño. Uppgiften är att skicka in fler paramilitärer och orsaka terror och skräck hos befolkningen. Målsättningen är att paralysera regeringsarbetet för att förhindra att landet utvecklas. Den psykologiska effekten av denna plan är att frånta Chavez det folkliga stödet.


– VAD GÄLLER MANUEL Rosales så måste man fråga sig varför han flydde landet och bosatte sig i Peru och inte konfronterade rättvisan? Jag tror att han flydde innan myndigheterna hann uppdaga mer av hans gärningar.

• Vilka slutsatser drar du av den colombianska paramilitärens operationer i Venezuela insatt i ett större latinamerikanskt scenario för Pentagon förfogar nu över sju militärbaser i Colombia?

– Det är en militaristisk USA-expansion i Latinamerika med målet att förhindra integrationen och den revolutionära processen.

• Vilka är USA:s strategiskt allierade i denna expansion?

– Colombia, Panama och Peru. Panamas nye högerpresident Ricardo Martinelli erbjuder nu USA två militärbaser. USA förlorade uppmärksamheten över Centralamerika för några år och under den tiden förändrades situationen i Honduras och Nicaragua radikalt och till viss del även i Guatemala och El Salvador. Händelserna i Honduras och Panama visar att regionen är i allvarlig fara. USA:s prioriterade mål är att återerövra förlorad terräng på sin “bakgård”, det är så de ser på Centralamerika. De kommer inte att tillåta att sandinisterna ostört får regera, att ALBA konsolideras eller vänsterregerringar växer fram i Centralamerika. För vad de uppnådde under 1980-talet via massakrer, tortyr och kontraskrig som kostade hundratusentals döda var regeringar som underordnade sig USA.

– I Colombia har man under tio års tid via Plan Colombia skapat en colombiansk version av ”School of Americas” (USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare). Där man har utbildat militära specialstyrkor och kommandogrupper. Med de sju USA-baserna i Colombia förstärks denna krigsakademi även för andra länder (officerare). På schemat finns den “Nationella säkerhetsdoktrinen”, imperialism i handling där den politiska oppositionen, politisk opposition och revolutionära rörelser utpekas som den Inre Fienden. Därför förvånar det mig inte att colombianska paramilitärer också har rekryterats och skickats till Honduras.


I ETT OFFICIELLT DOKUMENT [2] från USA:s flygvapen bekräftas Pentagons militärstrategiska planer för den amerikanska kontinenten. Eva Golinger har dragit fram de viktigaste punkterna i de nära 400 sidorna i dokumentet. Chavez avslöjade redan på UNASUR:s möte den 28 augusti de centrala riktlinjerna i vad den venezuelanske presidenten karaktäriserar som USA:s krigsplaner mot Venezuela och Latinamerika. Den etappen är nu nådd, anser Fidel Castro i en ”Reflektion” och går så långt som att hävda att Colombia också är annekterat av USA som inte bara har tillgång till de sju militärbaserna utan även till alla civila flygplatser om man så önskar.

Senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia sa 1999, att “för att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt” [3]. Han önskar också en intervention i Ecuador: “Det skulle vara mycket vitalt för indianerna där är farliga”!


URIBE OCH OBAMA har hittills hävdat att USA:s sju militärbaser i Colombia ska utgöra spjutspetsen mot knarkkarteller och terrorism. Men flygvapnets dokument kommenterar den viktigaste av de sju baserna, Palanquero, på följande sätt:

“Colombia garanterar möjligheten att anföra operationer i ett komplett spektrum för hela Sydamerika”. Med “komplett spektrum” menas användandet av ALLA VAPENGRENAR SAMTIDIGT.

– Detta påstående motsäger Uribes och State Departments förklaringar, menar Golinger. Både Colombias som USA:s regeringar har offentligt vidhållit att det militära avtalet enbart handlar om operationer och aktiviteter på det colombianska territoriet för att bekämpa knarkhandel och terrorism. Uribe gav samma försäkringar på UNASUR:s möte i Bariloche, Argentina den 28 augusti då militärbaserna debatterades.


DET AMERIKANSKA FLYGVAPNET ska rusta upp Palanquero, förlänga landningsbanan för att förvandla basen till en “Lokalitet för Säkerhetssamarbete” (CSL), ett fantasifullt nytt ord för militärbas där USA-lagar ska stå över colombianska. Och den militärpolitiska målsättningen med denna CSL är glasklar:

“Utvecklingen av denna CSL ger oss en unik möjlighet för operationer av komplett spektrum i delar av en kritisk region i vår hemisfär där säkerhet och stabilitet är under konstant hot av terroristiska upprorsrörelser finansierade av knarkhandeln, antiamerikanska regeringar. . .”

– Det är inte svårt att föreställa sig vilka sydamerikanska regeringar som av Washington anses vara ‘antiamerikanska regeringar’. Deras (Obamaadministrationen) ständiga aggressiva uttalanden mot Venezuela, Bolivia och till och med mot Ecuador visar att det är ALBA-länderna som uppfattas som ett ‘konstant hot’. Att ett land klassificeras som ‘anti-USA’ är att betrakta det som en fiende till USA. I detta sammanhang är det logiskt att dra slutsatsen att USA kan reagera med en militär aggression mot en region full av ‘fiender’, fortsätter Golinger.



KRIGSHYPOTESEN FÖRSTÄRKS än mer av dokumentet:

“Avsikten är att utnyttja den existerande infrastrukturen, förbättra USA:s kapacitet för att snabbt besvara en kris och försäkra den regionala tillgången och USA:s närvaro. Palanquero bidrar med uppgiften till rörelseförmågan för den garanterar tillträdet till hela den sydamerikanska kontinenten med undantag av Kap Horn”.

USA:s militär gör inga som helst försök att dölja att det militärstrategiska avtalet mellan USA-Colombia förstärker “vår kapacitet för att leda underrättelse-, spionage och rekonoceringsoperationer (ISR), förbättrar den globala räckvidden och förstärka vår kapacitet att genomföra ett expeditionskrig”.

– Krigsspråk i detta dokument belägger de verkliga avsikterna bakom det militära avtalet mellan Washington och Colombia; de förbereder sig för krig i Latinamerika, sammanfattar Eva Golinger.


NÅGRA DAGAR INNAN Flammans intervju med Eva Golinger greps tre colombianska säkerhetspoliser (DAS) i Venezuela och hemliga dokument beslagtogs från agenterna. Sanningshalten i dessa bekräftades av Bogota. Uriberegimens “Operationer Fénix, Salomón och Falcon” hade inletts men planerna korsades av avslöjandena. Målet? Destabilisera Venezuela, Ecuador och Kuba.

Det ansedda veckomagasinet Semana i Colombia valde att rubricera det militära avtalet USA-Colombia med orden: “Yankees Wellcome”! Men frågan som Latinamerika ställer är: Välkommet till vadå?

Dick Emanuelsson

Noter:
[1] Santa Fe- IV:
http://www.uppmana.nu/content/view/5215/92/
[2] Military Construction Program, USA:s flygvapen:
http://www.centrodealerta.org/documentos_desclasificados/original_in_english_air_for.pdf
[3] No son bases de EE.UU., sino militares estadounidenses “operando” en Colombia, dice el imperio: http://www.vtv.gov.ve/noticias-internacionales/22481

------------------------------

SANTA FE IV skrevs i december 2000 av bl.a general Summers med meriter från gerillabekämpning i Centralamerika, Lewis Thambs, USA:s f.d. ambassadör i Bogota som myntade uttrycket «knarkgerilla» första gången 1985 men som visade sig i vara spindeln i knarkfinansieringen av «Contras» i Nicaragua/Centralamerika med Oliver North spetsen, med flera “kännare” av Latinamerika. Dokumentet, som låg till grund för Georg Bushs utrikespolitik anger i korthet följande fyra geostrategiska uppgifter, ordagrant citerade:

1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA (med direkt antydan mot Kuba och Venezuela och i viss mån Brasilien, reds anm.).
Dessutom ska världsdelens naturresurser vara disponibla för att motsvara USA:s nationella prioriterade behov.

D.E.

Stockholmsdiplomat än en gång utpekad som paramilitär politisk rådgivare

TEGUCIGALPA / 090823 / Den före detta colombianske Stocholmsdiplomaten Ernesto Yamhure utpekas än en gång som politisk rådgivare till de paramilitära dödsskvadronernas ledare Carlos Castaño.

Yamhure var 1:e sekreterare på Östermalmsgatan 44 i Stockholm och avslöjade i juli 2005 som spion när han togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianer i Stockholm. Han skulle senare utses som ambassadör i Nederländerna av president Uribe men skandalen, som fick rubriker i Flamman och Aftonbladet, satte stopp för hans diplomatiska karriär.

Väl hemkommen i Colombia har Yamhure i ett otal krönikor i den colombianska dagstidningen El Espectador anklagat denne reporter för att vara FARC-ambassadör.

Men Yamhure tystnade märkbart med sina farliga grundlösa anklagelser efter att Juan Rodrigo Garcia, en politisk rådgivare till Carlos Castaño i en intervju med denne reporter för ett par månader sedan pekade ut Yamhure som politisk rådgivare, personlig vän till Castaño och som också betalade för hans tjänster.

Tiotusentals mördade

Och det är något av ödets ironi, att det är just i El Espectador som Yamhure den 23 augusti än en gång utpekas som politisk rådgivare till Castaño. Denne är ytterst ansvarig för tiotusentals mord i massakrer och blodbad i Colombia där offren mördades med motorsågar eller kremerades i ugnar.

Den paramilitäre ledaren Freddy Rendón, alias 'El Alemán' (Tysken), personligt ansvarig för att ha utdelat order om att fysiskt likvidera över två tusen människor i bananregionen Urabá, säger på frågan i en stor uppslagen intervju om han ”kände till flera politiska rådgivare (till Castaño):

– Ernesto Yamhure såg jag två gånger hos Carlos där han utförde ett akademiskt (Sic!) arbete. Han satt och arbetade i Carlos’ kontor som dessutom betalade för arbetet han (Yamhure) gjorde [1].

Utvisades till USA

De paramilitära grupperna (AUC) demobiliserades i början av 2003 enligt lagen ”Rättvisa och Fred” men de flesta, cirka 15 paramilitära ledare, deporterades till USA när de började lägga korten på bordet vem som är de verkliga politiska arkitekterna bakom de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia.

Carlos Castaño mördades 2004 av sina egna och Freddy Rendón hade vägrat, med sina cirka 1400 beväpnade män, att lägga ned vapnen för han litade inte på de mäktiga politiska krafter som stod bakom AUC. Han misstankar sannspåddes förra året när 13 AUC-ledare utvisades till USA, anklagade för narkotikabrott. Men bakom sig lämnar de hundratusentals anhöriga till dem som slaktades av AUC och som inte har fått svar på vem och varför deras anhöriga mördades. Idag står Freddy Rendón på tur att utvisas till USA.

En slaktad vänster

Urabáregionen kontrollerades av det colombianska kommunistpartiet PCC och vänsteralliansen Union Patriotica (UP) mellan 1988-1995. Partiet och UP vann i kommunalvalet 2002 sju av de elva kommunerna i den bananproducerande delen av Urabá. Där opererade de mäktiga transnationella bananbolagen som Chiquita, DelMonte och Dole.

Dessa bolag betalade tre cent (dollar) per exporterad bananlåda till AUC som också hävdar att de via bolagens privathamn i staden Turbo tog emot containrar med vapen som på tillbakavägen innehöll kokain.

Chiquita erkände att bolaget betalade 1,7 miljoner dollar till AUC som mördade främst ledare och aktiva från vänstern och bananfacket som anklagades för att vara maskerade FARC-soldater. Det colombianska kommunistpartiet förlorade över tusen av sina främsta medlemmar i Urabá under 1990-talet, en region som bara har 300.000 invånare.

Och bland dem som var stakade ut de politiska och militära riktlinjerna för denna dödsskvadron återfinns Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens före detta 1:e sekreterare i Stockholm.

Dick Emanuelsson
Not:
[1] “Los ‘paras’ siguen vivitos”, av Fernando Cárdenas/Especial para El Espectador:
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso157376-los-paras-siguen-vivitos?page=0,1

Förföljelsen mot Dick Emanuelsson i Colombia bekräftad

Risken att aldrig manipulera sanningen

Nytt avslöjande visar att Flammans Dick Emanuelsson är registrerad av den colombianska hemliga politiska polisen samtidigt som Säpo förhör colombianer i Sverige och frågar om de är bekanta med Flammans Latinamerikareporter!

TEGUCIGALPA / 090717 / Che Guevara sa en gång; ”Revolutionärer räds aldrig sanningen”. Och jag anser att det är en viktig livsprincip, oavsett om man är revolutionär eller inte. Jag har under de 25 år som jag har arbetat som reporter för Flamman försökt att hålla på den principen, även om bakslag för den revolutionära rörelsen i och utanför Sverige inte alltid är lätta att bära. Jag har heller aldrig förnekat att min sociala och politiska hemvist är hos arbetarklassen och att jag delar dess marxistiska världsåskådning.

Därför är min journalistiska gärning inte heller neutral. Påstå något annat, vilket är mer än vanligt bland svenska journalister, vore hyckleri. Men jag har däremot alltid försökt dra fram ett politiskt, socialt eller ekonomiskt sammanhang för att läsaren ske ges en fullödig bild av vad jag som reporter försöker presentera av ett speciellt skeende. Att göra det i Sverige kan, som i fallet med Jan Guillou och Peter Bratt, få konsekvenser och till och med fängelse. I andra länder kan det betyda förföljelse och till och med döden.

UNDER DE 30 ÅR jag har bevakat Colombia, sex av dem på heltid, har jag sett flera av mina colombianska kollegor mördas, en del har gått i landsflykt och räddat livhanken. Andra har köpts upp av politiker, företag eller den militära underrättelsetjänsten. Kamraterna på kommunistpartiets veckotidning sa vid mina första besök i landet i början av 1980-talet att de värsta och mest falska spionerna var våra kollegor; ”Minst femtio procent av Colombias journalister står på den militära underrättelsetjänstens eller DAS’, den hemliga politiska polisens, avlöningslistor”, var deras varning.

Det var därför en tidsfråga innan jag förr eller senare skulle stöta på patrull i Colombia. En sak är att skriva på svenska och till och med göra reportage på gerillaområden. Men när text-, ljud- och videoupptagningar sprids på spanska via Internet hamnar man i ett säkerhetspolitiskt gungfly som på sikt riskerar att dränka en eller få en till insikt att ”hit men inte längre”.

OCH SÅ BLEV DET för mig den 2 december 2005. Då hade jag torterats av nattliga samtal under hela 2005 med orden: ”Din jävla kommunist, om du inte lämnar landet mördar vi dig”! Ett liknande mordhot hade jag fått 1990 efter att jag hade intervjuat en ledande nazist och i samband med att VAM, Vitt Ariskt Motstånd, opererade och hotade vanliga medborgare men särskilt sådana som vägrade att acceptera den växande fascistiska faran i Sverige.

Hoten intensifierades under 2005. Jag gjorde därför reportageresor under långa tider ner till Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay och Bolivia. När jag kom tillbaka till flygplatsen i Bogota och DAS-agenten knappade in mitt namn och colombianska ID-nummer tog det inte mer än ett par timmar innan det första samtalet och hotet ringdes in efter att jag hade anlänt till min bostad i Bogota.

I JULI 2005 KOM jag hem till Sverige och ersatte kamrater på redaktionen under semestermånaden. Och det var den 25 juli 2005 som jag plåtade Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare som avslöjades som spion mot den colombianska kolonin i Sverige, ett spioneri speciellt riktat mot Föreningen Jaime Pardo Leal, radiostationen Café Stereo och nyhetsbyrån Anncol. Spioneriet illustrerades i Flamman och på Aftonbladets kultursidor den 27 juli.

Dessa två datum poppade upp för ett par dagar sedan när ett ”läckande” dokument från DAS avslöjades av veckomagasinet Semana [1]. På sidan 10 (av 13) står det i ett mötesprotokoll upprättat av DAS från den 25 juli 2005:


”HEMLIGT MÖTESPROTOKOLL:

Den 25 juli 2005 i Bogota D.C, hölls ett möte på den operative vicechefens kontor med följande personer närvarande: Dr. Carlos Alberto Arzayús-vicechef för underrättelseoperationer, Dr. Jaime Fernando Ovalle Olaz-Samordnare för Underrättelsetjänstens Tredje Specialenhet och säkerhetsagenterna Blanca Cecilia Rubio Rodriguez, (…) med målsättningen att organisera och anförtro följande specifika uppgifter:

(….) Organisera ett föredragande om Dick Emanuelsson till onsdagen den 27 juli 2005. (Föredragande: Blanca Cecilia Rubio).


OVANSTÅENDE MÖTESPROTOKOLL bekräftade den statliga terrorismen i Colombia. Fyrahundra människor, journalister, vänsterpolitiker, fack-, bonde- och studentledare fick telefoner och internetuppkopplingar avlyssnade. Men det allvarligaste är att DAS-chefen Jorge Noguera överlämnade listor över misshagliga personer till de paramilitära dödsskvadronerna AUC som hade det smutsiga arbetet att mörda dessa. Så skedde med universitetsläraren Alfredo Correa som den 24 juni 2004, greps av DAS i staden Barranquilla, anklagad för att var FARC-ideolog. Han släpptes den 17 juli i brist på bevis men mördades tre månader senare, den 17 september. Han fanns på DAS’ lista som överlämnades till AUC som likviderade honom. Samma öde mötte minst sex personer till, de flesta fackliga ledare. Inte bara de paramilitära ledarna har vittnat inför åklagaren om detta. Den förste som beskrev de makabra morden var Rafael Garcia, säkerhetspolisens högste chef för DAS’ datacentral.

ATT SVENSKA SÄPO, DAS’ kollegor i Sverige, också alltid har haft sin uppmärksamhet riktad mot kommunister, vänstern och invandrare är allmänt bekant. Men min förvåning blev stor när jag blev informerad om att flera ledande medlemmar i Föreningen Jaime Pardo Leal hade inkallats till förhör och bland frågorna som ställdes av säpoagenterna var ”känner du Dick Emanuelsson”?

Att mina reportage i Latinamerika i allmänhet men Colombia i synnerhet skulle vara så intressanta för Säpo att de konfronterade min person med de colombianer som flytt undan den parastatliga terrorismen, det hade jag inte trott. Men Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare, som fick sin diplomatiska karriär förstörd för reportaget om hans spioneri mot den colombianska exilkolonin i Sverige, berättar i en av sina veckokrönikor i dagstidningen El Espectador, om hur ambassaden på Östermalmsgatan 44 i Stockholm hade och har regelbundna politiska kontakter med svenska UD och myndigheter, och bland dem finns så klart Säpo.

I BOGOTA HAR Yamhure och hans gelikar i den statsterroristiska Uriberegimen gråtit blod för att de inte lyckats att tysta Anncol och radiostationen Café Stereo eller fått Föreningen Jaime Pardo Leal terroristförklarad. Mig har han utpekat som ”kringresande FARC-ambassadör” och drömmer i en krönika om att få mig utvisad och deporterad från Honduras till Colombia för att där ställa mig inför krigsrätt, anklagad för att vara en internationell terrorist. Det säger den man som avslöjades av Juan R. Garcia, politisk rådgivare till AUC:s f.d. högste man, Carlos Castaño, för att vara en kollega till denne. Yamhure var inte bara rådgivare till den blodbesudlade Carlos Castaño, han var dessutom personlig vän och fick vid ett tillfälle när Juan Garcia var närvarande, 16.000 pesos av Castaño. Denne man försåg UD och Säpo med uppgifter om att exilcolombianer i Sverige samt denne reporter skulle arbeta för FARC-gerillan. Absurditeterna har inga gränser.

Men utsikterna är inte helt mörka för en eventuell deportering, för efter statskuppen den 28 juni råder det i Honduras diktatur. Diktaturens politiska rådgivare är de som lät hundratals folkledare försvinna under 1980-talet under skuggan av USA-ambassadören (1981-1985), John Negroponte.

PÅ NÅGOT SÄTT är alltså cirkeln sluten. Att som reporter ha principen om sanningen som rättesnöre kan ha sina risker. Att den hemliga politiska polisen i Colombia och Sverige, och kanske även i Honduras, ser en reporters arbete som en ”nationell säkerhetsrisk”, är i DAS’ protokoll och Säpos utfrågning en bekräftelse. I Honduras mordhotades Telesurs TV-team och inför de upprepande hoten lämnade teamet Honduras i söndags.

Tjugofems års Latinamerikareportage i Flamman visar med andra ord att vi inte har misstagit oss i de stora redaktionella och politiska frågorna.

För än håller ordspråket:

”Säg mig vem dina vänner är och jag ska säga dig vem du är”.

Dick Emanuelsson
Källa: [1] Revista Semana. http://www.semana.com/documents/Doc-1909_2009711.pdf

Colombiansk stockholmsdiplomat var politisk rådgivare till paramilitärerna

TEGUCIGALPA / 090514 / En colombiansk stockholmsdiplomat som hotade Flammans latinamerikareporter var personlig vän och politisk rådgivare till Carlos Castaño, de paramilitära dödsskvadronernas AUC:s grundare och högste chef fram till hans död 2004. Diplomaten utpekas för att ha tagit emot pengar av Castaño.

Ernesto Yamhure var fram tills början av 2006 den colombianska ambassadens 1:e sekreterare på Östermalmsgatan 44 i Stockholm. Han avslöjades dock som spion när han fotograferade exilcolombianer som demonstrerade vid Vikingterminalen i Stockholm när ett colombiansk militärt skolfartyg anlände i slutet av juli 2005. Yamhures diplomatiska karriär fick ett snöpligt slut efter artiklar och bild på honom i aktion i både Flamman som i Aftonbladet. Hans ambassadörspost i Nederländerna arkiverades av Uribe, som hade utsett den unge konservative mannen från en bördig oligarkfamilj i norra Colombia.

När jag återvände till Colombia i början av augusti 2005 intensifierades mordhoten mot mig via telefonsamtal med orden: ”Comunista de mierda, te vamos a matar si no sales de Colombia”, om du inte lämnar Colombia, din kommunistjävel, dödar vi dig, lät hoten. I december samma år sattes jag mer eller mindre på ett plan från Colombia till Centralamerika av mina colombianska kollegor.

Men hoten upphörde inte. I fyra krönikor i dagstidningen El Espectador har Yamhure öppet deklarerat att jag inte är en journalist och reporter utan en ”kringresande ambassadör för Farcterrorismen”. I Yamhures senaste krönika den 29 april i år skriver han att jag rör mig som ”en fisk mellan Centralamerika och Europa i total straffrihet. Vi behöver mycket av internationellt samarbete för att ställa våldsgruppernas kompanjoner inför rätta”. I klartext; rannsaka och döma mig som en internationell terrorist.

De verkliga terroristerna

Men vem är Ernesto Yamhure som tar sig sådana brösttoner?

Den 3 februari i år fick jag en e-post via en Caracasbaserad nyhetsbyrå som var skriven av Juan Rodrigo Garcia, politisk rådgivare till de paramilitära dödskvadronernas högste chef Carlos Castaño och den regionale paramilitäre ledaren ”El Aleman”. Han hade reagerat över en av Yamhures krönikor och berättade därför att Yamhure i sällskap med Garcia och den argentinske politiske rådgivaren till AUC, Juan Rubini, hade deltagit i ett möte med 70 av de högsta paramilitära ledarna efter att Uribe hade vunnit presidentvalet i maj 2002. Denna uppgift ville jag ha mer klarhet i och därför kontaktade jag Garcia för en vecka sedan och ställde frågan i vilken egenskap Yamhure hade deltagit i detta möte.

– Yamhure deltog i mötet i egenskap av politisk rådgivare och personlig vän till Carlos Castaño. Jag vet inte omständigheterna hur Yamhure kunde nå ända fram till Castaño. Men med tanke på de gemensamma vännerna som de hade så är det kanske inte så märkligt.

– Jag lärde känna honom i Carlos Castaños högkvarter där vi sammanstrålade flera gånger i egenskap av politiska rådgivare och vänner till Carlos. Vi tillbringade hela dagar med Carlos där vi gick igenom politiska teman och vid ett tillfälle, i min åsyn, överlämnade Carlos pengar till honom i form av kontanter, jag uppskattar att det var mellan 3-5 miljoner pesos (10.500-17.500 kronor). Jag är osäker på om det var ett arvode eller för någon annan tjänst.

Polisanmäld i Sverige

Efter att Yamhure hade tagits på bar gärning i Stockholm i juli 2005, anmäldes han till utlänningspolisen för spioneri av exilcolombianerna. Men efter säpoundersökningar lade fallet ned, trots att Yamhure i Sveriges radio erkände att han hade fotograferat exilcolombianerna. Om Säpo vid det tillfället hade haft vetskap om att Yamhure var vän och politisk rådgivare som tog emot pengar av Carlos Castaño hade förmodligen fallet tagit en annan en annan vändning.

Ett av Uribes första dekret när han tillträdde som president 2002 var att inrätta “ Ett nätverk av 100.000 vänner till Colombia i utlandet” som registreras vid respektive ambassad. För exilcolombianerna är detta nätverk inte något annat än en spionorganisation och i Stockholm utpekades redan 2005 dödsskvadronernas personlige vän och politiske rådgivare, Ernesto Yamhure, för att ha varit den som höll i trådarna. Frågan är hur många colombianer, svenskar eller latinamerikaner som Yamhure förde in i sin dator?

En logisk fråga är också vilka kriterier Uriberegimen har för att välja ut sin diplomatkår?

Dick Emanuelsson

Dole och Chiquita finansierade dödsskvadroner som brände hundratals människor i ugnar

SKAKANDE ERKÄNNANDEN I COLOMBIA MOT TRE USA-MULTISAR

TEGUCIGALPA / 090506 / USA-jätten Dole Food Co. betalade de colombianska paramilitärerna för att mörda fackliga ledare som representerade en ”fara” för bolagets affärer. De lokala företagsledarna ringde helt enkelt upp en befälhavare på mellannivå och försåg denne med namn och personbeskrivning på personen de önskade se mördad.

Dole, med säte i Westlake Village, Kalifornien, har alltid förnekat att företaget har finansierat grupper som AUC. Företaget uppgav först att det skulle kommentera anklagelserna i slutet av domstolsprocessen men sa senare till nyhetsbyrån AP, att det ”kategoriskt avvisar alla grundlösa anklagelser mot företaget om olagliga aktiviteter i Colombia” [1].

Dole har stämts av 51 anhöriga till några av de hundratals bananarbetare och fackliga ledare som har mördats av paramilitärerna. De 51 målsägande har i USA fått rättsligt stöd av arbetsrättsadvokaten Terry Collingsworth som även processerar mot Doles konkurrent Chiquita. Det företaget har tidigare bekräftat de paramilitära ledarnas berättelser och erkände att det hade betalat 1,7 miljoner dollar till AUC för ”beskydd” 1997-2004. I en uppgörelse med USA:s Justitiedepartement ska Chiquita betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten men inget till de anhöriga till offren i Colombia. Collingsworth uppger att Dole har betalat så mycket som tio miljoner dollar under en tioårsperiod till dödsskvadronerna.

Slå sönder facket

AUC inledde 2002 en process med regeringen Alvaro Uribe som innebar att de cirka 30.000 beväpnade paramilitärerna skulle demobiliseras innan 2005 års utgång. Men tolv av de 13 ledarna i AUC avvisades till USA 2008 efter anklagelser om att de fortsatte sin knarkhandel från fängelset i Colombia. Det är omvittnat att AUC har bytt skepnad och namn och nu kallar sig ”Aguilas Negras”, de Svarta Örnarna och fortsätter terrorn mot den politiska och legala oppositionen, till exempel facket. Närmare tre tusen människor har mördats sedan 2002 av paramilitärer från AUC. Därför vädjar Collingsworth till domstolen att de 51 målsäganden får anonymitet när de ska vittna under rättegången för att undvika att möta samma öde som sina mördade anhöriga.

Domstolsprocessen mot Dole ska äga rum i Los Angeles, Kalifornien och strävar till att fastslå att Dole agerade med avsikt att slå sönder den fackliga organisationen rent fysiskt genom att likvidera dessa ledare och medlemmar, menar Terry Collingsworth. Han säger att Dole genomförde regelbundna betalningar till AUC mellan 1997-2007, inklusive mindre betalningar redan 1994. AUC tog på sig uppgiften att ”hålla Doles bananplantager ’rena’ från fackföreningar genom att mörda fackliga ledare och använda terror för att försvåra fackföreningarnas rekrytering av nya medlemmar”.

Dole betalade 30 dollar per hektar

Det är fyra av de högsta ledarna inom det fruktade AUC som i den pågående demobiliseringsprocessen i Colombia har lagt papperna på bordet. Salvatore Mancuso, AUC:s högste befälhavare uppgav att ”alla bananbolag betalade till oss”. Men Collingsworths nyckelvittne är den paramilitäre ledaren José Gregorio Mangones, alias “Carlos Tijeras”. Han har erkänt att han är ansvarig för hälften av alla mord som de målsägande anklagar Dole och Chiquita vara de ”intellektuellt ansvariga” för. Han har också bekänt att han har utfärdat tusentals order om att mörda särskilt fackligt aktiva och påstådda sympatisörer till FARC-gerillan i bananregionerna i norra Colombia.

Dole förfogade över minst 3.400 hektar i länen Magdalena och Guajira i norra Colombia och Tijeras hävdar att hans Paramilitära Block varje år fick 30 dollar per hektar av Dole för sina tjänster.

Dödslista

– Tijeras har inte uppgett den totala summan dollar men försäkrar att Doles betalningar representerade 40 procent av kostnaderna för den operativa militära budgeten för hans paramilitära enhet, sa Collingsworth till AP. Han tillade att målsäganden ska bevisa att Doles företagsledning i Colombia inte var några ”oskyldiga lamm som pressades till utpressning” utan aktiva partner (till AUC) i en blodig konspiration för att reducera produktionskostnaderna.

”Doles platsledning visste mycket väl, att när de överlämnade namn till AUC visste de att AUC skulle avrätta dessa personer utan att utreda eller göra någon som helst annan undersökning”, skriver de målsägande i en del av stämningen mot Dole.

– När Dole ville att något skulle göras, ringde plantagechefen direkt till något av mellanbefälen (i AUC) och gav namnen eller en beskrivning av personen. Därefter tog AUC hand om saken, uppgav Tijeras i förundersökningen, och bekräftade anklagelserna från de målsäganden, enligt Collingsworth [2].

Chiquitadirektörerna som betalade AUC

Under två år vägrade Chiquita Brands att uppge vilka av företagets lokala direktörer som ansvarade för utbetalningen till de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. Chiquita erkände i mars 2007 att företaget hade utbetalt 1,7 miljoner dollar till de blodbesudlade mördarna i AUC som är ansvariga för tiotusentals mord på opposition och folkrörelse i Colombia, bland dem ett par tusen fackligt aktiva. I en uppgörelse med Justitiedepartementet, landets åklagare och en domstol kom parterna överens om att Chiquita skulle betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten, men inte en dollar till offren för AUC.

Hemligheten med vem i Chiquita som hade gjort utbetalningarna bröts i slutet av april i år när företaget till domaren Kenneth Marra i en domstol i Florida överlämnade en slags intern egen utredning, 'Special Litigation Committe', som omfattar 269 sidor. Dessa beskriver hur Chiquita under två decennier gjorde utbetalningar till både gerillagruppen Farc som den högerextrema paramilitära gruppen AUC. Men det var knappast av oegennyttiga motiv som Chiquita lade fram sin egen utredning. USA-jätten kände pressad efter att ha stämts nio gånger av anhöriga till offren i bananregionen Urabá. Bedömare anser därför att utredningen tillkom som en juridisk strategi för att majoriteten av anklagelserna mot företaget ska ogillas av domstolen.

SLC-rapporten tog nio månader att skriva och baserades på 750.000 dokument och 50 intervjuer med vittnen och andra inblandade. Den upprepar i stort vad företagsledningen har sagt ända sedan det blev offentligt att det hade gjort stora utbetalningar till främst AUC. Vad som dock är tvivelaktigt är de inblandade direktörernas uttalanden om att de först 2003 blev medvetna om att USA-regeringen karaktäriserade AUC som en terroristorganisation, ett beslut den antog 12 september 2001. Få tror på den försäkran eftersom terroriststämpeln fick stor uppmärksamhet i Colombia när beslutet antogs av Bushregeringen.

Chiquitas betalningar till AUC fick också åklagarämbetet i Colombia att kräva namnen på de inblandade i Chiquitas företagsledning som var ansvariga för dessa utbetalningar. Men riksåklagaren har uttryckt frustration över avvisandet av denna lista som, enligt Colombias riksåklagare Mario Iguarán, skulle kunna utgöra grunden för en rättslig process i Colombia och utlämnande från USA av de nu offentliga direktörerna.

– Det är otroligt att de gjorde så mycket utan att någon kände till någonting, sa Steven Steingard, advokat som representerar anhöriga, till dagstidningen Cincinnati Bussinees Courrier, som var det första mediet som rapporterade om Chiquitarapporten [3].

Mancuso uppgav [4] under förhören i USA att Chiquitas vice styrelseordförande Charles Kaiser 1997 anlände till Colombia och där sammanträffade med Carlos Castaño i staden Medellín i stadsdelen El Poblado. Det är från det året som AUC började ta emot de regelbundna månatliga betalningarna från Chiquita som pågick till 2004.

Gruvjätte från USA anklagas

Mancuso vittnade också i förhören i USA, att han flera gånger hade sammanträffat med representanter för företagsledningen i det multinationella USA-bolaget Drummond Ltd i Colombia för att utverka ”säkerhetstjänster” till detta bolag.

– Att ge säkerhet till företaget Drummond i länet Cesar var en prioriterad uppgift som låg på (det paramilitära) Blocket som leddes av ”Jorge 40”. Vi krävde att fackets ledare rättade sig efter dessa riktlinjer, sa Mancuso i de öppna förhören i USA [3].

Drummond har tidigare anklagats av det colombianska gruvfacket Sintramienergetica, för att vara direkt ansvariga för morden på de tre högsta fackliga ledarna i kolgruvan La Mina de La Loma 2001. Men i en rättegång 2007 i USA frikändes Drummond för anklagelserna om morden på Valmore Locarno Rodriguez, Victor Hugo Orcasita och Gustavo Soler Mora, de två förstnämnda ordförande respektive vice ordförande i det lokala gruvfacket.

Enligt Rafael Garcia, säkerhetspolisen DAS’ förre chefen för Informations- och säkerhetspolisens databas, dömd till 18 års fängelse för sina paramilitära förbindelser, betalade Drummond de paramilitära dödsskvadronerna 217.000 dollar för att utföra mordet på de tre stridbara gruvarbetarledarna, en anklagelse som företaget konsekvent har förnekat.

Gruvfacket säger i ett pressmeddelande i början av maj att ”med detta nya vittnesmål under ed från den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso, öppnas möjligheten att inleda en ny utredning på morden 2001 på arbetarledarna”. Enligt facket mördades de tre fackledarna för sin kritik mot arbetsförhållandena i gruvan. Morden på de två första ägde rum när en buss med femtio anställda lämnade gruvan och stoppades av en paramilitär grupp. Locarno sköts i huvudet på platsen medan Orcasita fördes bort, torterades för att senare avrättas. Soler som ersatte Locarno på ordförandeskapet, mördades sju månader senare av ett AUC-kommando [4].

Hundratals offer kremerades i ugnar

Den paramilitära terrorn i Colombia har bland annat uttryckts i att offren har styckats av motorsågar för att utså skräck hos civilbefolkningen. I förhören under ed med Mancuso i USA, uppgav denne att AUC byggde ugnar och i likhet med de tyska nazisterna brände upp sina offer för att undvika att lämna spår efter sig.

Mancuso hävdar att det var den förre AUC-ledaren Carlos Castaño, mördad den 16 april 2004 av sina egna, som efter ett möte med höga militärer och politiker gav order om att bygga ugnarna.

– På mötet med militärerna, politikerna och höga personligheter sa de till kommendant Castaño att om offret, som var begravt, skulle påträffas, skulle antalet offer för våldsam död i landet öka och det skulle bryta och skada den statistik som förelåg för våldsamma mord och visa upp en mycket mer motsägelsefull bild av konflikten, vidhöll Mancuso.

De första uppgifterna om att ”försvunna” skulle kunna ha kremerats i ugnar framkom i oktober 2008. Den paramilitäre ledaren Jorge Iván Laverde, alias “El Iguano'”, vittnade då om att den första av dessa ugnar hade byggts 2001 för att 98 kroppar skulle brännas upp. År 2003 byggdes en andra ugn och nu bekräftas uppgifterna än en gång.

De paramilitära ledarnas bekännelser har naturligtvis skakat om den allmänna opinionen i Colombia och väcker opinion i utlandet. Men frågan är om det är tillräckligt med dessa bekännanden för att väcka åtal och ställa de verkligt ansvariga för den blodiga terrorn mot den colombianska folkrörelsen till svars för en av mänsklighetens värsta brott mot mänskligheten.

Militärens krig mot civila

Tre överstar och ett 40-tal underofficerare och armésoldater fängslades av Colombias åklagarämbete under den första veckan i maj [6]. Deras brott är att de har avrättat civila men rapporterat de döda som ”gerillasoldater stupade i strid med armén”. Kriget i Colombia brutaliseras allt mer i den väpnade konflikt som pågått i nära ett halvsekel. President Uribe har krävt ”resultat” och colombianska officiella siffror tror att så många som 1100 civila kan ha dödats av armén under de senaste fem åren och som visat upp dem som ”krigstroféer” i kriget mot gerillan.

Internationella människorättsorganisationer menar att den siffran är alldeles för låg och pekar på att militären hävdar att den har dödat över 14.000 gerillasoldater i strid och att över 15.000 har deserterat. Dessa siffror anses vara helt orealistiska eftersom gerillan då i praktiken skulle ha upphört att existera vilket striderna i landet är en dementi på. Många av dessa ”14.000 gerillasoldater” antas därför ha varit civila som iklätts den olivgröna uniformen och presenterats som gerillasoldater.

Dick Emanuelsson

[1] Suit claims Dole bankrolled Colombia death squads, av Frank Bajak, The Associated Press (AP).
[2] Ordenaban asesinar sindicalistas, av nyhetsbyrån YVKE.
[3] Chiquita Brands reveló los nombres de sus ejecutivos comprometidos con pagos a 'paras' en Colombia.
[4] Mancuso revela sus socios 'narcos' y salpica a Moreno, av VERDADABIERTA.com, 29 april 2009.
[5] El jefe paramilitar Salvatore Mancuso denuncio a la multinacional Drummond, av Juan Mora Romero, 29 april, 2009.
[6] Van tres coroneles capturados en una semana por casos de 'falsos positivos', av El Tiempo 7 maj 2009.

Nytt mord på fackledare i Colombia

<875 tecken>
TEGUCIGALPA / 090511 / Vilma Carcamo Blanco, medlem av sjukvårdsfacket ANTHOC:s ledning i staden Magangue i norra Colombia, mördades den 9 maj av okända personer. ANTHOC har begravt hundratals ledare och medlemmar under den senaste 20-årsperioden i Colombia.

– Dessa selektiva mord på fackliga ledare, bönder, studenter, politiker och folkrörelseledare är resultatet av en utrotningspolitik mot dem som vågar resa sin röst och offentligt anklaga kränkningarna och förgripandena som dagligen begås i detta land, säger Javier Correa, ledamot i det colombianska Elektrikerförbundets ledning, i ett uttalande i den fackliga nyhetsbyrån Rebanadas i Argentina. Correa var personlig vän till den 42-åriga Vilma och uppmanar IFS, ILO och de spanska landsorganisationerna UGT och CCOO att protestera mot terrorn mot facket i Colombia.

Dick Emanuelsson

1994: Kommunalvalet ett förkastande av tvåpartisystemet

Denna artikel skrev jag den 1 november 1994 i samband med kommunalvalen i Colombia, kan vara intressant att läsa i samband med intervjun med Gloria Cuartas (2009-02-12 på spanska) med saldo i handen.

1994-11-01 / En politisk bomb med dimensioner som få hade väntat sig blev resultatet när borgmästar-, kommunal- och landstingsval genomfördes i söndags i Colombia. De alternativa kandidaterna, ofta företrädda av religösa, idrottsliga och andra representanter valdes till många av de sammanlagt 12.500 posterna som stod på spel. Det liberala partiets representanter behåller dock majoriteten av makten i Colombias drygt tusen kommuner.

Den största skrällen svarade filosofiprofessorn vid Bogotas universitet, Antanas Mockus, som överlägset vann borgmästarvalet i Bogota med drygt 60 procent av rösterna. Han tolkade sin seger som en förkastelse av Colombias korrumperade och traditionella partier, liberaler och konservativa. Mockus, som ställde upp som oberoende kandidat, blev känd i hela världen förra året när han visade rumpan för upproriska studenter under en föreläsning. Det ledde till att han avsattes som rektor för universitetet i Bogota. Sextioåtta procent valskolk Men Mockas är ingen politisk kontroversiell figur för det etablerade Colombia. Han förespråkar samma nyliberala ekonomiska modell som de flesta liberaler och konservativa. Valutgången i Bogotá ska i stället ses som ett protestval från befolkningen som till 68 procent avstod från att rösta i söndagens val.

Aida Avella (UP) valdes in i Bogot s fullmäktige

För vänstern blev valet ett status qou, vilket ändå var en framgång eftersom vänsterns kandidater utestängs från debatter och ej heller har ekonomiska medel för reklaminslag i massmedia. I Bogot ökade vänsteralliansen Uni¢n Patri¢ticas (UP) kandidat Aida Avella starkt och kom på fjärde plats i röstetal bland dem som valdes till Bogot s kommunfullmäktige, El Consejo. Žven den förre gerillaledaren för M-19-gerillan, Antonio Navarro slog i genom i den sydliga staden Pasto där han valdes till borgmästare.

I den omstridda bananregionen Urabás centrum, staden Apartadó vann vänsterns samlade kandidat Gloria Isabel Cuartas Montoya borgmästarplatsen trots att militären och riksåklagarämbetet redan i februari fängslade den förre borgmästaren Nelson Campos (se bredvidstående artikel).

Mordplan mot vänstern

Däremot återtog liberalerna borgmästarposterna i städerna Chigorodó och Turbo från vänstern. Men liberalerna hade även här god hjälp av militären som i mars fängslade även borgmästarna från dessa städer. Sedan oktober förra året har över hundra medlemmar av UP mördats och i februari avslöjades en mordplan under namnet "Plan de Retorno", Plan för ett återvändande, åsyftande den tidigare liberala dominansen i bananregionen. Nu har den delvis slagit i genom, med undantag för den viktigaste staden, Apartadó.

Dick Emanuelsson

”Krigsförbrytaren Uribe förtjänar inget Sverigestöd för sin FARC-jakt, bara fördömanden för sin krigspolitik”

Pressmeddelande: Colombianer i Sverige tar avstånd från Bogotaregimens häxjakt på oppositionen i och utanför Colombia

[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”

Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.

Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.

Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes

I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.

Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.

Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop

Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.

Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.

Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.

När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.

Utpekade i Sverige talar ut

Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.

– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.

”Festival för freden i Colombia”

Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.

Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.

– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.

Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten

För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.

I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.

I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:

”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:

1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”


Företag finansierade dödsskvadronerna

– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.

– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.

– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.

’HH’ mördade tre tusen människor

En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.

’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.

För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.

Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.

Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe

Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:

– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.

Säpo: Inga oegentligheter

– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.

– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.

Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman

Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.

– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.

Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia

Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.

– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.

– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.

En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler

Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.

Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.

– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.

– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.

[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57

[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab

MANAmedarbetare hotad av Colombias paramilitär och regering

071206 / Manamedarbetaren och reportern Dick Emanuelsson har hotats till livet för sin bevakning av konflikten i Colombia. Ernesto Yamhure, före detta ansvarig för den militära underrättelsetjänsten på Colombias ambassad i Stockholm, numera skribent i veckotidningen El Espectador i Bogotá har i sina spalter, den 27 september och den 2 december, pekat ut den svenska journalisten som ”FARC-gerillans ambassadör i Europa”.

Utpekanden av oppositionella eller kritiska granskare av makten har i Colombia har inte sällan försatt den utpekades liv i fara. Ett tidigare utpekande som dåvarande president Carlos Lemos Simmons gjorde 1989, av ledaren för partiet Unión Patriótica Bernardo Jaramillo resulterade i mordet bara några månader senare på den utpekade, och på 5.000 av partiets medlemmar. Colombia är full av liknande exempel.

Den 27 juli 2005 publicerade Aftonbladet en rapport av Dick Emanuelsson om det colombianska skolfartyget Glorias besök i Stockholm. På kajen stod då ett stort antal landsflyktiga colombianer som demonstrerade mot att fartygets närvaro i Sverige var ett försök att legitimera en statlig terrorism som har skördat tiotusentals oppositionella colombianers liv. Gloria representerade en regering som är en av de värsta förbrytarna mod de mänskliga rättigheterna i världen, med världens högsta andel av internflyktingar, otaliga oppositionella "försvinnanden" och tusentals mördade fackliga aktivister. Det räcker med exemplet att sex av tio mördade fackligt aktiva i världen 2006 var colombianer, enligt Internationella Fackliga Samorganisationen IFS, som har 180 miljoner medlemmar i världen.

Emanuelssons rapportering bidrog till att Ernesto Yamhures spioneri mot exilcolombianerna i Sverige avslöjades och att han i svenska medier tvingades att medge den Colombianska ambassadens spioneri mot sina egna medborgare i Sverige.

Dick Emanuelsson har rapporterat om Colombia sedan 1980. Hans arbete publiceras i tidningar som Flamman och Mana samt i olika publikationer på spanska. Han har bland annat avslöjat den colombianska statsterrorismen, kopplingarna till regeringen, paramilitären och knarkmaffian samt de multinationella företagens mord av fackliga aktivister i landet. I december 2005 tvingades Emanuelsson att lämna landet på grund av upprepade mordhot. Colombia är ett land där pressfriheten inte existerar. Enligt en ny studie av universitetet La Sabana tror 9 av 10 journalister att den information de får från regeringen är manipulerad och en av tre uppger att han/hon har blivit mordhotad någon gång. Tusentals journalister har mist sina liv. Nu vill paramilitärerna och regeringen att samma princip skall gälla även utanför landets gränser.

Förutom Dick Emanuelsson har EU-parlamentariker Jens Holm, solidaritetsorganisationen Colombianätverket och föreningen ”Jaime Pardo Leal” i Stockholm utpekats i underrättelseagenten Ernesto Yamhures spalt. Vi varnar den svenska allmänheten för den risk de utpekade löper och uppmanar alla de som bryr sig om de mänskliga rättigheterna, om folkrätten och yttrandefriheten att protestera mot detta.

Efter Emanuelssons avslöjande kallade regeringen i Bogota hem Yamhure som nu i stället ägnar sig att peka ut all opposition mot den regim som satsar alla ekonomiska resurser på det totala kriget mot gerillan.

I Colombia har staten bara dömt 1,2 procent av mördarna av facket

<3658>

Etthundrafyrtiofyra mördade fackledare 2006

TEGUCIGALPA / 070924 / Under 2006 mördades 144 fackligt aktiva människor i världen. Deras enda brott var att de försvarade rätten att organisera sig och rätten till ett kollektivavtal. Det slår den Internationella Fackföreningskonfederationen (IFK) fast i sin ”Årsrapport 2007, över brott mot de fackliga rättigheterna” i världen.

I rapporten konstaterar den fackliga internationalen med 168 miljoner medlemmar att antalet mördade fackföreningsledare har ökat med 25 procent och att förföljelsen på alla nivåer har intensifierats. Den nyliberala modellen inte bara dräper arbetarledare utan slår även sönder de lagar som skyddar och ger de anställda vissa rättigheter på arbetsmarknaden, hävdar rapporten.

I världen arresterades 5.000 personer och 8.000 arbetare avskedades på grund av sina fackliga aktiviteter. De multinationella bolagen anklagas för att utnyttja den ”flexibla” arbetsmarknaden och införa sina egna regler där bildandet av ”gula fackföreningar” har blivit legio i vissa delar av världen.

I Panama sköts Osvaldo Lorenzo, den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet i huvudstaden, ihjäl den 14 augusti i år. Han ledde sina medlemmar i en strejk mot det stora brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht. Företaget hade avskedat 100 arbetare som var anslutna till Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS och det var mot detta beslut som byggfacket demonstrerade när Lorenzo sköts ihjäl. Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Byggnadsarbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget hade organiserat i Sindicopp, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de sociala och ekonomiska rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

Colombia toppar som vanligt, med 78 mord eller drygt hälften, listan över fackligt aktiva som mördades 2006. Mellan 1994-2006 har 1.165 colombianer från facket mördats men bara 56 förmodade mördare har gripits och av dessa har 14 dömts som skyldiga, eller 1,2 procent, en bekräftelse på den totala straffriheten.

Efter Colombia följer Filippinerna där den antifackliga mordvågen 2006 skördade 33 offer. Myndigheterna i flera asiatiska och afrikanska stater anklagas också för att vara delaktig i eller ansvarig för mord på facket.

Även om inte fackligt aktiva mördas i den industrialiserade världen i Nord, visar IFK:s årsrapport att förföljelsen inte är mindre än i Syd. Australien är ett exempel på hur högerregeringen försämrar arbetsrätten samtidigt som den attackerar fackets kamp för värdiga arbets- och löneförhållanden. Lagen ”Alternativ för de anställda” innebar att en rad sociala och ekonomiska erövringar som facket hade gjort under decenniers kamp försämrades kraftigt. Det fackliga manöverutrymmet begränsades dramatiskt samtidigt som en lag mot vilda strejker infördes med skyhöga böter för att förhindra arbetarna att gå ut i försvar för sina rättigheter eller mot hänsynslösa arbetsgivare.

I USA försvann genom en lagändring rätten för miljoner offentlighetsanställda att tillhöra en fackförening. Årsrapporten pekar också ut transnationella bolag som Coca Cola, Wal-Mart, Goodyear, Nestlé och franska byggiganten Bouygues som speciellt antifackliga som bland annat utnyttjar de antifackliga lagar som införts i länder som Polen.

Precis som tidigare år fördömer det internationella facket de så kallade Maquilasföretagen i de ekonomiska frizonerna i Asien, Latinamerika och Afrika som i första hand drabbar den kvinnliga arbetskraften.

Dick Emanuelsson

Dollar för att stoppa vänstern i valen i Latinamerika

<14286>

”Mycket av det som vi gör i dag utförde CIA i hemliga uppdrag för 25 år sedan”

CENTRALAMERIKA / 060328 / En ansenlig människorättsorganisation i Peru som anklagade vänsterns kandidat i Peru för brott mot de mänskliga rättigheterna under hans tid som arméofficer, visar sig nu vara finansierat av USA. Över hela Latinamerika går den kristdemokratiska internationalen till offensiv och stöder alla högerkandidater i valen för att stoppa den ”Chavistiska smittan”.

* * *

Det luktar något unket skrev USA-journalisten Jeremy Bigwood den 28 mars när han granskade den pågående presidentvalskampanjen i Peru. Presidentkandidaten Ollanta Humala anklagades av CNN, börsanalytiker och politiska ledare för att ha orsakat ett börsras under ett antal dagar i Lima. Orsaken till den häftiga reaktionen att denne antiliberal i början av året tagit ledningen i opinionsundersökningarna inför presidentvalet den 9 april.

Valet hade fram till ”överraskningen” Humala betraktats som en promenadseger för högerns kandidat Lourdes Flores. Hon är ordförande för ODCA, den kristdemokratiska internationalens kontinentala avdelning i Latinamerika och Karibien.

Folkomröstningen om Chavez

Flores och ODCA engagerade sig intensivt i augusti 2004 då en folkomröstning om president Hugo Chavez´ mandat skulle ges förnyat förtroende eller om han skulle avsättas och nyval utlysas. På plats i Caracas fanns inte bara Lourdes Flores utan också en liten grupp av kubanska kristdemokrater, fast med kontoret i Miami i stället för i Havanna. Resultatet i folkomröstningen blev en chock för denna höger; Chavez ökade med två miljoner röster jämfört med valet 2000 och fick sammanlagt 60 procent av rösterna. Kubanerna grät och protesterade och var de första, enligt dem själva, som anklagade Chavez för valfusk (se www.pdc-cuba.org).

Från den dagen insåg den latinamerikanska högerns samordningsorganisation att Chavez måste stoppas med alla medel. Visserligen hade de redan 2002 stött militär- och statskuppen mot Chavez samt den efterföljande lockouten under två månader samma år, men det var efter folkomröstningen som den ODCA insåg att Chavez var något mer än en ”typisk nationalistisk populist”.

Valen i Ecuador (Lucio Gutierrez 2002), Brasilien (Lula 2002), Argentina (Kirchner 2003), Tabaré Vazquez 2004 i Uruguay och Evo Morales i december 2005 i Bolivia, förstärkte denna slutsats. Störtandet av presidenterna Gutierrez i Ecuador och Sanchez de Lozada och Carlos Mesa i Bolivia sågs av högern och Vita huset som en bekräftelse på att den ”Chavistiska smittan” inte bara kan manipulera väljarna att rösta på de Chaveztrogna kandidaterna utan även störta dem om de förråder folket.

Anklagelserna mot Humala

Och när då Ollanta Humala, denne överstelöjtnant med mestisiskt blod i ådrorna, som hade rest sig med sitt regemente i staden Tacna i södra Peru 2001 mot den valfuskande president Alberto Fujimori, tog ledningen inför presidentvalet från ingenstans, orsakade det ett närmast nervöst sammanbrott hos den politiska och ekonomiska eliten i Lima. Något måste göras för att stoppa ”Chavez´ lokale representant”, menade de som vill försvara det bestående systemet i Peru.

Om Humala var officer under Fujimoriregimen och det dessutom i regioner där Sendero- och MRTA-gerillan hade inflytande och där militären anklagats för att ha genomfört sitt klassiska ”smutsiga krig” mot civilbefolkningen”, då måste Humala ha varit inblandad i detta smutsiga hantverk.

Så presenterades och anklagades Humala den 15 februari. Det en relativt ansenlig människorättsorganisation, CNDH, Coordinadora Nacional para las Derechos Humanos, Nationella samordningsorganisationen för mänskliga rättigheter som hävdar detta. CNDH kan liknas vid svenska ”Frivillighetsorganisationernas Fond för mänskliga rättigheter”, en slags paraplyorganisation av en rad olika peruanska organisationer som arbetar med det så kallade ”civila samhället”.

Anklagelserna tog skruv. Humala sjönk den kommande månaden kraftigt i opinionsundersökningarna medan Lourdes Flores, och till och med den skamfilade socialdemokraten Alan Garcia, seglade förbi Humala som sjönk till en tredjeplats.

USA-reporter gräver

Humalas förflutna började synas i sömmarna men några direkta bevis kunde inte läggas fram mot honom. I dag leder Humala igen i opinionsundersökningarna.

Men ingen i massmedia tog sig egentligen tid för att syna vem som stöder och finansierar CNDH som hade lyckats med konststycket att peta ner Humala i opinionsundersökningarna. Jeremy Bigwood tyckte att det luktade unket och inledde sitt ”grävande” fast i USA.

Han kan sin sak och vet i vilka trådar han ska dra i och vem och hur han ska gå till väga om herrarna och damerna i CIA eller State Departement har hemlighetsstämplat dokumenten han vill få ut.

Bigwood var egentligen den person som gjorde grovjobbet när den politiska högeroppositionen och det ”civila samhället” i Venezuela avslöjades som USA-finansierat. Bigwood ansökte om att få ut alla dokument från State Departements olika underorgan som misstänktes för att finansiera oppositionen i Venezuela. Efter att CIA först vägrat släppa dokumenten överklagade Bigwood och hänvisade till lagen om informationsfrihet (Ley Libertad de Información) FOIA. Han fick då ut över 2000 dokument som bearbetades tillsammans med USA-advokaten Eva Golinger.

Samma sak gjorde Bigwood i fallet Peru. Vad dolde sig bakom denna människorättsorganisation som under alla år hade hållit tyst i fallet Humala påstådda människorättsbrott från 1992 men som Gubben ur lådan hoppade upp när Humala intog tätplatsen inför presidentvalet och anklagade denne för brott mot de mänskliga rättigheterna?

USA-finansierad människorättsorganisation

Enligt Bigwood har CNDH tagit emot tusentals dollar av USAID (US Agency for the International Development) samt NED, (National Endowment for the Democracy).

– Är det en organisation som bara har gjort sitt jobb eller var anklagelsen (mot Humala) ett resultat av något hemligt, mer avskyvärt, bakom deras anklagelser? undrar Bigwood.

Han ställer sig också frågan om finansiering av en så kallad NGO, som vi på svenska brukar kalla “frivillighetsorganisation”, kan inverka på deras självständiga roll och om anslagen kan utgöra en press på de politiska ställningstaganden.

– Andrew Natsios, den förre Chefen på USAID sa helt öppenhjärtigt i ett tal år 2003, att till och med utländska entreprenörer som tar emot anslag från NED och USAID ”utgör en förlängd arm för USA-regeringen”.

Bigwood fortsätter punktera försvararna av ekonomiska medel från “civila” organ inom State Departement:

– NED:s uppgifter klarlades också när Allen Weinstein, en av NED:s grundare, i en artikel i The Washington Post 1991 skrev att ”mycket av det som vi (NED) gör i dag utförde CIA i hemliga uppdrag för 25 år sedan”.

Sex miljoner kronor

Den peruanska människorättsorganisationen CNDH finansierades under många år av USA-organen via USAID:s lokala kontor i Lima som heter Oficina de Initiativas para Transición (OTI). Detta kontor har en uppgift och det är att förmedla ekonomiska ”politiska anslag”. Deras uppgifter, säger Bigwood, är att ”tillfälligt etablera sig i länder där USA-regeringen har intresse av att byta regering eller att stödja politisk allierade med finansiella medel”.

OTI-kontor finns det massor av i världen men Bigwood nämner särskilt länderna i Karibien, Bolivia, Colombia, Venezuela, Perú och Haiti.

– Det är inget som helst överraskande att OTI:s största kontor för närvarande återfinns i Irak, uppger Bigwood.

I sina samtal och brevväxlingar med USAID, som inte alltid är lika lätta att ha med att göra som svenska myndigheter, lyckades Bigwood få ut uppgifter som styrker att CNDH har tagit emot 762,750 US-dollar. I svenska kronor cirka sex miljoner kronor. En ansenlig summa i ett fattigt Peru.

Francisco Soberón, chef på CNDH, bekräftade att hans organisation har tagit emot pengar från USAID men att man inte längre gör detta. Däremot uppgav han att flera av paraplyorganisationens medlemsorganisationer har tagit emot och att flera av dem fortfarande tar emot pengar från USA. En av dessa är en annan människorättsorganisation, APRODEH, som tagit emot minst 53,246 dollar från USAID.

– Soberón förnekade att CNDH hade tagit emot pengar av NED men på NED:s webbplats står CNDH upptagen som mottagarorganisation, säger Bigwood.

Informerade USA-ambassaden

Han ställer sig också frågan vilka relationer CNDH kan ha haft med USA-ambassaden i Lima som, i likhet med alla USA-ambassader i världen, har ett kontor med personer i tjänst hoa USAID och Pentagon.

– Enligt ett avkrypterat svar från State Departement 1993, försåg CNDH USA-ambassaden i Lima med information om organisationens resor till regioner i Peru där den peruanska gerillan fortfarande var aktiv, skriver Bigwood.

Året 1993 var såväl Sendero Luminoso som MRTA i högsta grad aktiva, även om ledarna för de bägge gerillaorganisationerna hade gripits under 1992. Situationen i Peru var oerhört spänd och dokumenten som Bigwood lyckats få ut är avslöjande om de nära relationerna mellan USA-ambassaden och CNDH. USA var i högsta grad inblandat i kriget mot gerillan och hade intima relationer med Fujimori. Bigwood menar därför att samarbetet kan ”klassificeras som spioneri” för utländsk makt och ställer sig återigen en fråga:

– Är det så att USA fick något i gengäld för sina pengar? vilket naturligtvis både Soberón som vilken annan representant för de s.k. ”NGO”:s dementerar eftersom hela dess existens och arbete då skulle ifrågasättas.

När Humala tog ledningen i början av året i opinionsundersökningarna anklagades han vara finansierad av Chavez. Nu ser vi lite klarare vilka som var finansierade av vem.

Chavezspöket i Mexikoval

I Mexiko går folket till val den 2 juli för att utse president. Vänsterkandidaten López Obrador från PDR, ser ut att vinna till regerings- och högerpartiet PAN:s och Vita husets förtret. Högern drar därför fram Chavezspöket.

PAN visade förra veckan (i slutet av mars) en video där López Obrador framställs som en primitiv underhuggare till Chavez. Den venezuelanske presidenten varnade som bekant Fox, efter Sociala forat i Rio de La Plata, Argentina, för att blanda sig i de inre angelägenheterna i Latinamerika och upphöra att vara en politisk springpojke till Bush-administrationen. Fox försökte i Rio de la Plata att återigen ta upp USA:s frihandelsprojekt ALCA men led ett pinsamt nederlag. I Mexiko försökte PAN och Fox att förvandla Chavez´ kritik mot Fox som en förolämpning mot Mexiko, vilket inte föll väl ut. Men Fox fortsätter på temat och framställer, mer eller mindre, López Obrador som en fosterlandsförrädare i tjänst hos Chavez.

López Obrador menar att videon utgör en desperat kampanjstrategi för PAN för att partiets egen kandidat i presidentvalet, Felipe Calderón, ska öka i opinionsundersökningarnas. I videon anklagas López Obrador för att vara finansierad av Chavez och att denne lägger sig i valkampanjen i Mexiko, vilket både Lopez som Chavez frenetiskt har förnekat. Chavez menar att den mexikanska högern använder sig av lögnen och egna fabricerade filmsekvenser ”för att stoppa vänsterns och dess kandidat, López Obradors, framgångar”.

López har 41 procent medan PAN-kandidaten bara ligger på 31 procent i opinionsundersökningarna.

Latinamerikas höger med USA

Men det finns starka utländska och ekonomiska krafter som stöder PAN. Kristdemokratiska ODCA satsar allt i México på Felipe Calderón, skriver Edgar González Ruiz, mexikansk filosofiprofessor och författare till flera böcker om de konservativa rörelserna i Mexiko och Latinamerika.

Han bekräftar att den kristdemokratiska internationalen i allians med Vita huset och Spaniens förre statschef José Maria Aznar har gått till offensiv mot vad de betraktar som en ”export” av den chavistiska revolutionen i Latinamerika. Och de är beredda att använda alla slags medel för att stoppa den politiska vind från vänster som blåser för närvarande på kontinenten.

– Antichavismen är ett banalt favorituttryck för den internationella högern och framför allt för regeringen Vicente Fox som underordnar sig de riktlinjer som dragits upp av Vita huset, skriver Edgar González Ruiz i en analys av denna högern.

PAN-partiets internationella sekreterare Rolando García, var ännu tydligare:

– PAN är övertygat om att vi måste göra allt som står i vår makt för att Latinamerika ska vara en region med pålitliga och ansvarsfulla regeringar. Innebär det ett slags internationellt agerande så kommer vi att stå för det.

Dick Emanuelsson

-------------------------

Kristdemokratiska Internationalen, en bakgrund

Den kristdemokratiska internationalen är en brokig samling av högerpartier som de svenska moderaterna, men där finns också suspekta rörelser som Moon-sekten, rena fascistpartier och före detta falangistpartier som spanska Partido Popular. Alla har de det gemensamma att de bekämpar socialistiska och revolutionära idéer och rörelser med alla medel, inklusive väpnade. De stöder USA-regimen i nästan allt.

• ODCA, Organización Demócrata Cristiana de América, är den kristdemokratiska internationalens kontinentala avdelning i Latinamerika och Karibien.
• Lourdes Flores är ordförande för ODCA och högerns kandidat i presidentvalet den 9 april i Peru.
• ODCA har 24 medlemsorganisationer fördelade i 16 länder i Latinamerika och Karibien.
• ODCA:s förre vice ordförande är Felipe Calderons, PAN-partiets presidentkandidat den 2 juli. Han har besökt Peru för att ge sitt stöd till ODCA:s nuvarande ordförande, Lourdes Flores i den pågående valkampanjen i Peru.
• PAN är något av spindeln i nätet och en av de viktigaste draghästarna i den internationella kampanjen mot Chavez med att det är nödvändigt att ”undvika att Chavez´ inflytandesmittar av sig på andra länder i Latinamerika”, vilket innebär ”stöd till all de politiska alternativ i center eller kristen höger, framför allt i de länder där det kommer att genomföras val nästa år”, uttalade PAN i december 2005.

Dick Emanuelsson

Huvudkandidaterna i valet i Mexiko

• PAN, Partido Acción Nacional, höger och regeringsparti i México under ledning av president Vicente Fox. Kandidat i presidentvalert den 2 juli är Felipe Calderón.
• PRD, Partido de la Revolución Democrática, är en sammanslagning av flera vänster- och kommunistpartier. Presidentkandidat är Andrés Manuel López Obrador, f.d. borgmästare i Mexiko City.

Dick Emanuelsson