Under Sveriges ordförandeskap i EU ska beslut om fem års migrationspolitik fattas. Det sammanfattas i ”Stockholmsprogrammet”. Och det är med den bakgrunden som Flamman samtalade med David Veisland, aktiv i Asylgruppen Lund, för att känna honom på pulsen om hur fotfolket på basnivå som arbetar med asylfrågorna ser på framtiden.
– Vi har Frontex som är EU:s gemensamma gränspolis som alla europeiska länder bidrar till med ekonomiska och militära medel. Dess främsta syfte är att hålla emigranter borta från EU:s gränser samt medverka i massdeportationer där man dumpar emigranter från Asien och Afrika bland annat i Libyen.
I Europa finns det runt 200 förvar. EU har nyligen antagit en lag som tillåter medlemsländerna att frihetsberöva asylsökande i upp till 18 månader utan att de har begått brott.
– Beslut om förvarstagande i Sverige är ofta mycket godtyckliga och tas i huvudsak med två argument; att personen inte anses samarbeta vid en utvisning, misstänks att avvika eller inte anses ha hjälpt till att styrka sin identitet. Det ställs omöjliga krav på asylsökande att skaffa fram id-handlingar och bevismaterial. En ökning av deportationer tyder på att man fokuserar på utvisningar i EU och Sverige. Man har bl.a. ansett 2009 för återtagandeåret. Deportationer sker ofta under våldsamma former där man bland annat drogar de asylsökande. UNHCR har kritiserat Sverige för bristande samarbete.
Av och till behöver den svenska industrin en viss arbetskraftsinvandring. I EU talas det förnedrande om ”Klinex Migration”. Arbetskraften används så länge man behöver den och gör sig av med den när tiderna försämras.
– Emigranter får tillfälliga uppehållstillstånd och om de förlorar jobbet måste de lämna landet. Papperslösa utan uppehållstillstånd som befinner sig i landet förnekas arbetstillstånd trots att de redan har ett arbete. Det är enbart arbetsgivaren som vinner på det nuvarande arbetskraftsinvandringslagen.
Svartlistad för asylarbete?
Veisland nämner flera exempel på hur möjligheterna att få uppehållstillstånd har skärpts betydligt under de senaste åren och om hur aktivitet i till exempel gruppen Papperslösa Stockholm till och med kan medföra ett avslag. Sarwar från Bangladesh är ett sådant exempel.
– Han var officer i den bangladeshiska armén, sökte asyl i Sverige och blev aktiv under många år i Papperslösa Stockholm. Men han fick först avslag med hänvisning till att han var aktiv i Papperslösa men för ett par veckor sedan fick han ändå uppehållstillstånd.
Varken för vanlig eller ovanlig
Klimatet för flyktingfrågorna har hårdnat och gulleriet med asylrörelsen har minskat, hävdar Veisland. Den gamla Utlänningsnämnden har lagts ned och ersatts av domstolar och i allmänhet är det väldigt svårt att få asyl och man ska ha starka individuella skäl.
– Det räcker inte med att bara komma från ett land där bomberna regnar ned. I det enskilda ärendet sätter man extrem vikt vid trovärdighet. Ens berättelse får inte vara för vanlig men inte heller för ovanlig för då är personen inte trovärdig.
Han berättar om ett fall där han var involverad och som gällde en självmordsbenägen hbt-person från Afghanistan som placerades i häktet istället för förvar. Är man homosexuell i Afghanistan är det stor risk att man får dödsstraff eller misshandlad. Men ingen från domstolen ifrågasatte det. Men på grund av skammen hade han ljugit om sin historia och om sin identitet inför myndigheterna i Sverige. Därmed blev han inte trovärdig trots att det bevisades att han i Sverige hade ett förhållande med en man. Han fick avslag och vägrades också en överklagan av avvisningsbeslutet. Det slutade med att han tog sitt liv efter att ha varit inlåst i 67 dagar i häktet.
Rasistiskt beteende
David Veisland menar att man har kommit långt från tanken bakom asylen att skapa skydd för människor som har flytt från sina hemländer. De svenska migrationsmyndigheterna använder allt sällan UNHCR:s landrapporter utan bygger mer sina slutsatser och handläggningar på vad det brittiska inrikesdepartementets migrationsorganisation Home Office rapporterar. Och Home Office brukar i allmänhet vara mycket hård och Migrationsverket gillar att gå på ”hårda källor” och säga nej till UNHCR:s rekommendationer.
– Jag är nämndeman i länsrätten och ibland får man höra kommentarer från de andra nämndemännen i fråga om trovärdigheten som att ”han tittade konstigt när han sa det, han måste ljuga”. Jag har också lagt märke till, att om afrikanska asylsökande vars ärende prövas i domstolen är vältaliga och självsäkra ogillas det vilket är klart rasistiska inslag. Det är mycket annorlunda än vad det var för tio år sedan.
Dick Emanuelsson
Mostrando entradas con la etiqueta Sverige. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Sverige. Mostrar todas las entradas
viernes, 14 de agosto de 2009
Systembolagets dotterbolag kräver skyhöga strejkbötesbelopp
090721 / Det hjälpte inte att polis och Arbetsdomstol (AD) mobiliserades mot de strejkande lagerarbetarna på Lagena i Jordbro utanför Stockholm. Enigheten om att slå tillbaka arbetsgivarens försök att ”flexibilisera” arbetsplatsen genom att ersätta 33 av dem med inhyrd bemanningspersonal var större. De stämda arbetarna får nu stöd från flera arbetsplatser i Sverige.
– En gruvarbetare från malmfälten ringde igår och berättade att de hade samlat in 1200 kronor för att täcka eventuella strejkböter. Sammanlagt har det till dags dato kommit in 35.000 kronor på solidaritetskontot.
Det säger Jessica Moya, anställd 1998 och som fram till innan strejken var ledamot av klubbstyrelsen på Lagena. Hon avsade sig styrelseuppdraget tillsammans med två andra ledamöter två veckor innan strejken för att facket inte skulle dömas till svindlande böter av AD när de också anslöt sig till sina strejkande kamrater.
Strejken utlöstes måndagen den 15 juni och pågick till klockan 23.00 torsdag samma vecka. Torsdagen den 18 juni kom Arbetsdomstolens (AD) interrimsbeslut som krävde att arbetarna omedelbart skulle återgå till arbetet.
Ersätta fast personal med inhyrd
– Vi har dragits med bemanningsföretag sedan 1995 men lyckades 2003 få bort de flesta av dem. De förvandlades till stor del till visstidsanställningar via ett nytt schema med olika skift som infördes för att vår personal skulle vara mer flexibla och ha kvar jobben.
De 101 kollektivanställda har sedan slutet av förra året varit oroliga för sina jobb. Då varslades ett 40-tal och 34 fick gå i januari-februari i år. När företaget återkom med varsel på avsked av 33 anställda i maj fick facket och arbetarna nog. Den 15 juni satte de sig i en så kallad vild strejk. Då fanns det fyra olika bemanningsföretag verksamma på lagret med ett 40-tal arbetare. Och det var denna tendens som företaget ville förstärka men som fick de anställda att reagera.
– ’Nu är det 33 som får gå. Nästa gång kan det bli vår tur. Nu är vi hundra och kan påverka’, gick tankegångarna, uppger Jessica.
Demonstrationer och andra legala fredliga aktioner genomfördes men utan resultat. De anställda på bemanningsföretagen fick, vid en undersökning av de ekonomiska och sociala villkoren, tio kronor under genomsnittet för Jessica och hennes arbetskamrater.
– Vi har noga kontrollerat att Bemanningsavtalets norm att de ska arbeta efter vår genomsnittslön följs. Och det var vid en av dessa kontroller som vi upptäckte att de betalades tio kronor lägre än oss. Nu är det justerat.
Pressar upp tempo men löner neråt
Till skillnad mot bemanningsföretagens policy har Jessica och hennes arbetskamrater ”målsättningar” medan bemanningsföretagen ställer prestationskrav på sina anställda. Arbetet är oerhört och slitsamt och därför roterar de fast anställda på arbetsuppgifterna medan bemanningsföretagens anställda har en arbetsuppgift med monotona tunga lyft.
– Förra året hade vi en målsättning på 95 kollin i timmen som på en 8-timmarsdag motsvarar 12,6 ton och som höjdes till 120 kollin eller 15,6 ton per dag. Inhyrd personal har berättat att de krävts på att ”om du inte klarar 120 kollin i timmen så passar du inte här”!
Anställda ställs mot inhyrd personal som driver upp tempo och hela tiden är en bromsande faktor för att förbättra arbetsförhållanden och ekonomiska och sociala villkor, menar Jessica. Dessutom spelar bemanningsföretagen rollen som ”legala” strejkbrytare”, vilket fallet Lagena visar.
Militariserade arbetsplatsen
– De, ett 40-tal, arbetade som vanligt och gjorde nästan hela arbetet under strejken. Vårt problem var att polisen kom redan när blockaden inleddes på måndagen den 15 juni. Fjorton piketer och två SL-bussar fulla med poliser anlände, det var poliser överallt. Vi hävdade inför dem att det var en arbetsmarknadskonflikt och att efter ”Ådalen 31” kan inte polis och militär sättas in mot strejkande arbetare. Ett 30-tal poliser befann sig på Lagena under hela strejken! De upprättade vägspärrar för att förhindra vår blockad och hävdade att det hade blivit en ”allmän sammankomst hela vägen”.
LO och det egna förbundet Handels har inte gett något stöd och LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin med hänvisning till att fredsplikt råder. Lagenafallet belyser återigen det klassiska dilemmat just med fredsplikten för trots att det råder fredsplikt har arbetsgivaren möjlighet att förändra både arbetsorganisation, försämra ekonomiska och sociala villkor samt avskeda personal utan att arbetarkollektivet har rätt att använda strejkvapnet.
Och nu har 71 arbetare anmälts av företaget till AD som kräver bland de högsta strejkböterna under de senaste 20 åren.
– Det har skapats en solidaritetskommitté för Lagenaarbetarna och LO-TCO:s Rättskydd företräder oss i AD eftersom vi är deras medlemmar men de säger att den inte kan sympatisera med oss.
Dick Emanuelsson
– En gruvarbetare från malmfälten ringde igår och berättade att de hade samlat in 1200 kronor för att täcka eventuella strejkböter. Sammanlagt har det till dags dato kommit in 35.000 kronor på solidaritetskontot.
Det säger Jessica Moya, anställd 1998 och som fram till innan strejken var ledamot av klubbstyrelsen på Lagena. Hon avsade sig styrelseuppdraget tillsammans med två andra ledamöter två veckor innan strejken för att facket inte skulle dömas till svindlande böter av AD när de också anslöt sig till sina strejkande kamrater.
Strejken utlöstes måndagen den 15 juni och pågick till klockan 23.00 torsdag samma vecka. Torsdagen den 18 juni kom Arbetsdomstolens (AD) interrimsbeslut som krävde att arbetarna omedelbart skulle återgå till arbetet.
Ersätta fast personal med inhyrd
– Vi har dragits med bemanningsföretag sedan 1995 men lyckades 2003 få bort de flesta av dem. De förvandlades till stor del till visstidsanställningar via ett nytt schema med olika skift som infördes för att vår personal skulle vara mer flexibla och ha kvar jobben.
De 101 kollektivanställda har sedan slutet av förra året varit oroliga för sina jobb. Då varslades ett 40-tal och 34 fick gå i januari-februari i år. När företaget återkom med varsel på avsked av 33 anställda i maj fick facket och arbetarna nog. Den 15 juni satte de sig i en så kallad vild strejk. Då fanns det fyra olika bemanningsföretag verksamma på lagret med ett 40-tal arbetare. Och det var denna tendens som företaget ville förstärka men som fick de anställda att reagera.
– ’Nu är det 33 som får gå. Nästa gång kan det bli vår tur. Nu är vi hundra och kan påverka’, gick tankegångarna, uppger Jessica.
Demonstrationer och andra legala fredliga aktioner genomfördes men utan resultat. De anställda på bemanningsföretagen fick, vid en undersökning av de ekonomiska och sociala villkoren, tio kronor under genomsnittet för Jessica och hennes arbetskamrater.
– Vi har noga kontrollerat att Bemanningsavtalets norm att de ska arbeta efter vår genomsnittslön följs. Och det var vid en av dessa kontroller som vi upptäckte att de betalades tio kronor lägre än oss. Nu är det justerat.
Pressar upp tempo men löner neråt
Till skillnad mot bemanningsföretagens policy har Jessica och hennes arbetskamrater ”målsättningar” medan bemanningsföretagen ställer prestationskrav på sina anställda. Arbetet är oerhört och slitsamt och därför roterar de fast anställda på arbetsuppgifterna medan bemanningsföretagens anställda har en arbetsuppgift med monotona tunga lyft.
– Förra året hade vi en målsättning på 95 kollin i timmen som på en 8-timmarsdag motsvarar 12,6 ton och som höjdes till 120 kollin eller 15,6 ton per dag. Inhyrd personal har berättat att de krävts på att ”om du inte klarar 120 kollin i timmen så passar du inte här”!
Anställda ställs mot inhyrd personal som driver upp tempo och hela tiden är en bromsande faktor för att förbättra arbetsförhållanden och ekonomiska och sociala villkor, menar Jessica. Dessutom spelar bemanningsföretagen rollen som ”legala” strejkbrytare”, vilket fallet Lagena visar.
Militariserade arbetsplatsen
– De, ett 40-tal, arbetade som vanligt och gjorde nästan hela arbetet under strejken. Vårt problem var att polisen kom redan när blockaden inleddes på måndagen den 15 juni. Fjorton piketer och två SL-bussar fulla med poliser anlände, det var poliser överallt. Vi hävdade inför dem att det var en arbetsmarknadskonflikt och att efter ”Ådalen 31” kan inte polis och militär sättas in mot strejkande arbetare. Ett 30-tal poliser befann sig på Lagena under hela strejken! De upprättade vägspärrar för att förhindra vår blockad och hävdade att det hade blivit en ”allmän sammankomst hela vägen”.
LO och det egna förbundet Handels har inte gett något stöd och LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin med hänvisning till att fredsplikt råder. Lagenafallet belyser återigen det klassiska dilemmat just med fredsplikten för trots att det råder fredsplikt har arbetsgivaren möjlighet att förändra både arbetsorganisation, försämra ekonomiska och sociala villkor samt avskeda personal utan att arbetarkollektivet har rätt att använda strejkvapnet.
Och nu har 71 arbetare anmälts av företaget till AD som kräver bland de högsta strejkböterna under de senaste 20 åren.
– Det har skapats en solidaritetskommitté för Lagenaarbetarna och LO-TCO:s Rättskydd företräder oss i AD eftersom vi är deras medlemmar men de säger att den inte kan sympatisera med oss.
Dick Emanuelsson
jueves, 6 de agosto de 2009
Svenskföretag och direktör aktiva i statskuppen i Honduras
Högern och CIA har genom statskuppen i Honduras lyckats slå sönder den svagaste länken i kedjan av progressiva länder i Latinamerika. Sedan den 28 juni befinner sig landet och dess folk under militärens stövelklackar medan den latinamerikanska och delar av den europeiska och republikanska högern i USA applåderar statskuppen.
De ser i statskuppen en möjlighet att rulla tillbaka historien för ett rättvist och demokratiskt Latinamerika. Kuppen i Honduras är ett klassiskt exempel på hur en överstatlig fascistisk frimurarloge konspirerar på sina privata societetsklubbar och som resulterar i en militärkupp som avsätter den valde presidenten. När jag skriver detta kommer nyheten om att den 38-årige läraren Roger Vallejo har avlidit av skotten han fick från en krypskytt från polisen när han och 10.000 av hans landsmän demonstrerade i onsdags mot statskuppen, den 32:a dagen utan avbrott av protester.
TIGO ÄR DET SVENSKÄGDA moderföretaget Millicom Internacional Cellular S.A:s dotterbolag i Centralamerika. Som direktör för TIGO i Honduras återfinns Antonio Tavel Otero, en kuban som efter den kubanska revolutionens seger 1959 valde att lämna landet och bosatte sig i Honduras. I dag är han ledamot i styrelsen i COHEP, Honduras’ motsvarighet till SAF, den kanske viktigaste organisationen i förberedelserna och finansieringen av militärkuppen den 28 juni i år.
TIGO anklagas för att gratis förse de militära och polisiära befälen med gratis mobiltelefon och gratis saldo. Men inte bara det. Företaget har dragit tillbaka all annonsering till Radio Globo och Cholusat TV, de enda medierna som öppet har fördömt militärkuppen och försvarat den lagligt valde presidenten, Manuel Zelaya. Han fick sitt hus beskjutet halv 6 på morgonen den 28 juni av 150 soldater från specialtrupperna och i pyjamasen flögs han till Costa Rica.
BILLY JOYA AMÁNDOLA är torteraren som är ansvarig för mer än 200 honduraners försvinnanden under första hälften av 1980-talet. Han är i dag ministerrådgivare och rådgivare till Stenbecks dotterbolag i Honduras.
Så här sa Gloria Esperanza Reyes i en intervju till USA-tidningen Baltimore Sun i juni 1995. Hon hade tur som överlevde tortyren av Joya och den CIA-tränade dödsskvadronen ”Batallón 3-16” men hon glömmer aldrig tortyren och elkablarna som applicerades mot bröst och vagina.
– Den första stöten var så stark att jag bara ville dö.
Männen som torterades ställdes nakna på en stol, fick en korg fastbunden i testikelpungen. Bredvid satt Billy Joya eller någon av de andra torterarna. För varje fråga som offret vägrade att svara eller inte visste svaret på, lades en sten i korgen som puffades fram och tillbaka.
José Barrera, en av bödlarna inom Batallón 3-16, bekräftar den i dag 52-åriga Glorias ord:
– De bönföll oss att döda dem. Tortyren är hemskare än döden, intygade han den 13 juni 1995 till USA-tidningen.
Vilka slags råd är Billy Joya kapabel att ge Stenbecks dotterbolag i statskuppens Honduras?
CARLOS SALAZAR ÄR reporter dagstidningen Nuestro País, i Costa Rica och har grävt i TIGO:s kopplingar i Centralamerika. Moderföretaget Millicom, som är baserat på Nasdaq- och Stockholmbörsen opererar i Centralamerika och har en kombination av bredband, fast- och mobiltelefoni och tjänade första hälften av 2008 608 miljoner dollar i Centralamerika.
Millicom var inblandad i en korruptionsskandal mellan 1989-1995 i Costa Rica och tvingades lämna landet 1995 efter att parlamentets 4:e kommission ansåg att Millicom på olagliga vägar hade fått rätt till mobilfrekvensen som de opererade på. Fackföreningarna i Costa Rica gick ut i strejk mot Millicoms olagligheter och försök att slå sönder det statliga telekomföretaget.
När president Manuel Zelaya höjde minimilönerna den 24 december 2008 från 3300 till 5500 lempiras, 170-280 dollar, skrek de privata företagarna i högan sky och inledde omedelbart sin konspiration mot presidenten. I den konspirationen ser vi nu TIGO och dess direktör Antonio Tavel.
Han undrade i en intervju [*] den 17 januari 2008 om “intresserar det Honduras att ha handel med en man som inte är vän till vårt land och som i dag verkar för att göra det skada”, och anklagade direkt Hugo Chavez för att vilja ockupera Honduras.
ALLA DESSA ALLMÄNNA anklagelser mot Venezuelas president blir aldrig mer konkreta än så. Men de ingår i en ytlig internationell propagandakampanj som framställs av ett nätverk mellan olika arbetsgivarföreningar, höger- och vissa liberala partier, så kallade ”civila samhällen”. Där samlas reaktionära krafter eller USA- och EU-finansierade så kallade NGO-organisationer. De verkar under ett politiskt paraply med udden riktad mot alla politiska försök i världen att förändra sina länder till något mer humant, mer värdigt och mer mänskligt.
Som till exempel en miljon extremt fattiga barn i Honduras som tack vare den liberala regeringen Zelaya åtminstone fick ett mål mat om dagen i skolan som också gjordes avgiftsfri av den störtade presidenten. Eller de billiga parallellmediciner från Kuba som markant ökade kvalitén inom den allmänna sjukvården i Honduras. Eller de 152.000 honduranska analfabeterna som id ag kan läsa och skriva tack vare kubanska lärare som idag är tillbaka i Havanna trots att det återstår ytterligare 150.000 hondyranska analfabeter. Eller den billigaste bensinen i Centralamerika som var ett försök av Chavez att ”ockupera Honduras”.
DET FINNS TROTS allt företag som har begripit att genomföra militära statskupper straffar sig på sikt. USA-bolagen GAP, Nike och tyska Adidas skrev i veckan till Hillary Clinton och uppmanade henne att strypa snaran om kuppmakarna i Honduras och underlätta en återgång till demokrati och frihet. Dessa bolag opererar i Honduras och är mer intresserade av att tjäna pengar än att vara verktyg, som Stenbecks man i Honduras, i en brutal militärkupp som hittills har kostat ett 30-tal liv, hundratals sårade och skadade och tusentals honduraner som har torterats och fängslats av militären.
“TIGO är liktydigt med statskuppen, säger David Romero, chef på Radio Globo.
Efter att TIGO drog tillbaka sin reklam från Radio Globo har fler än 38.000 honduraner med TIGO-abonnemang anlänt till radiostationen och förstört sina mobilchips och därefter gått över till ett annat mobilföretag i solidaritet med den enda demokratiska medierösten i Honduras, Radio Globo. Svenska medier och journalister borde också solidarisera sig med denna radio som stängdes och militariserades den första veckan av statskupp.
Är Stenbecksfären verkligheten medveten vad deras underhuggare sysslar med i Honduras?
Dick Emanuelsson
Tegucigalpa
[1] http://www.hondudiario.com/nacionales=0724.php
Sverige byggde marinbas som USA nu tar över i Colombia och som de säger kan användas mot ’tredje land’
<9062 tecken>
TEGUCIGALPA / 090806 / Under den senaste veckan har representanter för Sveriges styrande högerregering, myndigheter och Inspektionen för strategiska produkter, ISP i samklang med regimen i Bogota gjort ett spektakel om tre rostiga granatgevär som påstås ha hittats i ett gerillaläger i Colombias djungel. Uppgifterna kommer från en av de största notoriska lögnhalsarna i världen; Colombias militär, samma militär som av colombianska och internationella människorättsorganisationer anklagas för att de senaste åren ha avrättat över två tusen civila landsmän och senare rapporterat dem som ”gerillasoldater stupade i strid”.
Uppgifterna om att de tre svenska engångsgevären AT4, som 1988 såldes till den korrumperade venezuelanska regeringen Jaime Lusinchi, därefter skulle ha överlämnats av president Hugo Chavez, som tillträdde först i januari 1999, till FARC-gerillan, är ett billigt trick för att intensifiera kriget mot det kanske mest framstegsvänliga politiska projektet i Latinamerika under senare tid, Venezuela och de länder som är anslutna till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Amerika.
“Vi vet inte när det hände, om det hände och om det hände om det hände innan eller efter Chavez’ (1999), inte heller vet vi om de hade stulits”, sa [1] i helgen ’Lulas’ utrikesminister Celso Amorim. Han och Latinamerika vet att “massor av vapen kommer till FARC på samma sätt som de dyker upp i Rio de Janeiros favelor (fattigområden) och händelsen (svenskvapnen) “är bara en liten episod i storlek jämfört med militärbaserna” (läs USA:s nya militärbaser i Colombia).
I JANUARI 1989 efterträddes Lusinchi av den ännu mer korrumperade Carlos Andrés Pérez som, när han var president 1974-79, öppet skickade fullastade plan med lätta och tunga vapen till Sandinistgerillan som den 19 juli 1979 störtade den USA-stödda Somozadiktaturen. Det var förmodligen det bästa som den professionelle samhällstjuven Perez lyckades prestera under sin tid som president i Venezuela. Han fängslades senare för att ha stulit närmare en miljon dollar av statskassan och i februari 1989 reste sig Caracas’ befolkning mot den nyliberala chockmodellen. För alla med minimal kännedom om Venezuela innan Chavez, är det ingen hemlighet att det var möjligt att köpa det mesta om man hade kontakterna med statskorruptionen.
I Honduras, ett av kontinentens mest korrumperade länder, tog militären 1993 emot 120 pansargevär modell Carl Gustav, trots att landets historia är kantat av korruption och militära statskupper [2]. Inga problem med Krisgmaterialinspektionen där inte.
Men sensmoralen hos dagens högerregering i Rosenbad säger att det är viktigt att av just Chavez kräva en förklaring för vad hans föregångare gjorde för 20 år sedan med tre i dag förmodligen rostiga engångsrör i colombiansk djungel. Att det samtidigt florerar över en miljon (1.000.000) vapen av samma slag i världen, har ingen betydelse, Chavez är skurken som ska nitas, vilket ger Reinfeldt poäng i Washington och Miami.
DE FLESTA COLOMBIANER vet att dagens regim i Bogota för två år sedan dessutom klonerade serienummer på automatgevär som placerades i ett intaget gerillaläger. Därefter beskylldes Chavez som vapensmugglare till FARC-gerillan. CIA och andra jublade och sa att ”nu har vi beviset på att Chavez förser FARC med vapen”! Men även då tvingades de dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Den venezuelanska militären lyckades nämligen få fram originalgevären som visades upp på en presskonferens i Caracas vilket var ytterst pinsamt för regimen i Bogota som tvingades dra tillbaka sina anklagelser som med frenesi hade backats upp av CNN, Washington Times, Post och en uppsjö av antichavistiska medier i världen.
Den statsterroristiska regimen i Bogota är expert på att framställa sig som ett offer och gerillan som mordmaskiner. I Sverige är det legio inom medier att se den komplicerade colombianska konflikten på samma sätt. Därför hamnar de för det mesta på helt fel sida om barrikaderna. Så också nu. FARC-gerillan förfogar över vapen från 20 olika länder, främst israeliska galilgevär som de i strid med Colombias armé har beslagtagit. Men så har ju historien lärt oss, från Pancho Villa över Vietnam till dagens Colombia. Och de visar med stolthet upp sina beslagtagna vapen när man befinner sig i ett gerillaläger. Men jag har aldrig, under de 20 år jag har gjort reportage hos gerillan, sett dessa AT4-gevär.
De tre pansargevären är en storm i vattenglas som ingår i en politisk kampanj från hökarna i USA och den latinamerikanska högern som har förlorat enorm terräng i Latinamerika. Ty samma svenska medier, ministrar och vapeninspektörer borde i stället se om sitt eget hus innan de börjar yla om att stoppa vapenförsäljning till Chavez för tre vilsekomna gevär som Bofors sålde för 20 år sedan till en korrumperad maktelit som i dag politiskt har begravts av det venezuelanska folket. Chavez behöver inte svenska vapen, han kan få mycket bättre vapen från Ryssland och Kina.
1982 FATTADE DEN svenska regeringen beslutet att säga ja till exportkreditgarantier för byggandet av en colombiansk marinbas på stillahavskusten. Jag tror att summan som Exportkreditnämnden EKN under ordförandeskap av Harry Schein garanterade var 250 miljoner dollar, men jag är osäker på den exakta summan. Garantierna ställdes vid den tidpunkten ut till monopolkapitalets och SAF: feminina flaggskepp; Antonia Ax:s Johnsson. Hon ägde och kontrollerade byggjätten ABV som senare slogs ihop med JCC och NCC. Ericsson ansvarade för att marinbasens kommunikationssystem skulle fungera.
1988 befann jag mig på en längre reportageresa i Colombia och fick då jag nys om ABV-bygget utanför hamnstaden Buenaventura. Jag sökte tillstånd hos den svenske platschefen i staden Cali, en göteborgare och gaisare som jag, men fick beskedet att marinen, som stod som köpare (sic!) av basen, vägrade mig tillstånd att göra reportaget på bygget.
Jag var själv överraskad över att Sveriges regering (s) och Krigsmaterialinspektionen hade gett tillstånd och till och med exportkreditgarantier till bygget eftersom huvudmannen var en av de fyra vapengrenarna i det land där det sedan 1964 pågick en militär och social konflikt och där de mänskliga rättigheterna kränktes å det grövsta. Det omfattande reportaget i dagstidningen Norrskensflamman fick stor uppmärksamhet och riksdagsledamoten Bo Hammar (v) tog upp ämnet i en interpellation samtidigt som Konstitutionsutskottet förhörde Harry Schein. Denne försvarade EKN-beslutet med att militärbasen skulle användas till att jaga smugglare från Panama.
VAD HÄNDER NU, i skuggan av affären med de tre granatgevären? Uriberegimen i Bogota erbjuder USA att ta över Bahia Málaga, en plats som Pentagon i sina geologiska undersökningar redan 1944 rekommenderade den colombianska marinen att anlägga en marinbas eftersom platsen har en naturlig djuphamn som möjliggör för djupgående krigsfartyg att angöra. Och så blev det.
Den 17 juli i år uppgav [3] USA att de fem nya baserna, däribland Bahia Málaga, i händelse av att en tredje stat skulle behöva militär hjälp, skulle kunna utgöra en plattform för att USA tar befälet i den militära operationen med målsättningen att interventionen garanterar ”försvaret av nationens demokrati och frihet”, en sliten fras som är kantad av blod och död och som Latinamerika in på skinnet vet vad den innebär.
Medan Reinfeldt, ISP och Svenska Freds sover dåligt för tre förmodade svenska gevär i colombiansk djungel, står alltså den svenskbyggda militärbasen på den colombianska stillahavskusten redo för att ta emot USA-militär som öppet talar om att använda denna som språngbräda för invasion av tredje land.
Som till exempel Ecuador och Nicaragua som i likhet med Honduras har blivit medlemmar av ALBA. Bahia Málaga är beläget mellan de bägge länderna. Två nya militärbaser är belägna i nordöstra Colombia och gränsar mot Venezuela medan en tredje USA-bas finns i länet Arauca och gränsar mot Venezuelas vid dess västra gräns.
I stället för att rusta ned och titta framåt, inte bakåt, som Obama sa vid sitt första möte med Latinamerikas och Karibiens statschefer tidigare i år, så fortsätter han Bushs utrikespolitik. Den 4:a Flottan med hangarfartyg, strids- och spionflyg som lades i malpåse 1954 dammades i juli 2008 av Bush och patrullerar nu mellan Alaska och Patagonien. De fem nya militärbaserna i Colombia kommer att intensifiera spionaget med sina Awacplan som kan flyga fram och tillbaka till Patagonien utan att mellanlanda för att tanka. Det är därför som ’Lulas’ utrikesminister Amorim anser att USA-baserna i Colombia är föremål för oro i synnerhet med tanke på att Vita huset har aktiverat sin 4:e Flotta, trots det latinamerikanska motståndet.
Det är där vi ska se spektaklet med de tre granatgevären. Att Uribe och hans utrikesminister inte ville delta i det sydamerikanska UNASUR:s möte i helgen, är inget konstigt. Lula och en hel kontinent är oroliga för den alltmer uppenbara krigsrisk som de fem nya USA-baserna innebär för freden i Latinamerika.
Dick Emanuelsson
Latinamerikareporter/Tegucigalpa
Noter:
[1] Colombia y E.U. deben "explicar" acuerdo militar, pide Ministro de relaciones exteriores de Brasil, El Tiempo 090802
http://www.eltiempo.com/mundo/latinoamerica/colombia-y-eu-deben-explicar-acuerdo-militar-pide-ministro-de-relaciones-exteriores-de-brasil_5755467-1
[2] ‘Based on information from The Military Balance, 1993- 1994, London, 1993, 180; and Jane's Fighting Ships, 1993- 94, Alexandria, Virginia, 1993, 442.’
http://www.country-data.com/frd/cs/honduras/hn_appen.html#table8
[3] “A EE. UU. también le interesaría estar en bases navales colombianas”, Por: Redacción Judicial / Elespectador.com, 17 Jul 2009 - 10:42 am
http://www.elespectador.com/estados-unidos/articulo151175-ee-uu-tambien-le-interesaria-estar-bases-navales-colombianas
miércoles, 22 de octubre de 2008
Pacifistas suecos ”neutralizan” armas para las guerras en Irak y Colombia
Veinte lanzadores antitanque Carl Gustaf han sido dañados este jueves cuando unos activistas pacifistas suecos se introdujeron en varias factorías
TEGUCIGALPA / 081022 / Que orgullo de tener compatriotas como estos, que sí saben actuar en donde le duelen a los militaristas; a las armas de guerra.
El "Grupo Ofog", (Grupo Travieso, así lo llamamos a los muchachos pícaros con cara de chispa simpática) ha ejecutado una acción pacífica y sumamente importante para llamar a la atención de la doble moral y la doble cara de un estado pequeño pero igual imperialista como lo de Suecia.
La industria militar sueca ha sido grande y ha recogido muchas ganancias para la familia Wallenberg, el verdadero dueño de la nación nórdica. Posee de transnacionales como SAAB, que produce no solamente el sistema militar y de comunicación que ahora tiene luz verde para ser exportado a la guerra en Colombia, sino también produce excelentes camiones y carros (muy caros).
Wallenberg es el fundador y principal accionista de las grandes transnacionales suecas como Ericsson (telefonía), Electrolux (refrigeradores, lavadores), SKF; que producía rodamientos para la industria armamentista de Alemania Hitleriana durante la segunda guerra mundial. El magnate sueco posee de una otras cantidades de grandes transnacionales suecas, entre ellas varios de los bancos más grande de Suecia.
O, como decía Lenin en uno de los cinco puntos que caracteríza el imperialismo en su obra "El Imperialismo en su fase superior del Capitalismo: la unión entre el capital industrial y el capital financiero creando monopolio (y oligarquia).
Y así es Suecia bajo el Imperio de la familia Wallenberg, produce y presta plata, no importa si los billetes que entran a su guacas son manchados de sangre de los pueblos.
Y ahora, el "Grupo Ofog" les dio palo entre las piernas a Wallenberg, Bush y a Uribe. ¡Que les duela mucho a esos descarados señores que registran sus fortunas inmensas en las bolsas de acciones, beneficiándose de la sangre derramada de los pueblos, víctimas de las guerras en Irak y Colombia!
Dick Emanuelsson, Tegucigalpa
orgulloso hoy de ser sueco
----------------
Autor: La Haine, Tomado de Aporrea:
http://www.aporrea.org/internacionales/n122699.html
Veinte lanzadores antitanque Carl Gustaf han sido dañados este jueves cuando unos activistas pacifistas suecos se introdujeron en varias factorías
(VIDEOS) Activistas suecos sabotean armamento con destino a EEUU
Por: La Haine
Fecha de publicación: 22/10/08
22 de octubre 2008. - En dos acciones no violentas simultáneas, cuatro activistas rompieron a martillazos armamento destinado a la exportación a EEUU, Reino Unido y la India, entre otros lugares. Las factorías son propiedad de BAE (British Aerospace) Systems y SAAB en Suecia (esta empresa tiene luz verde para exportar su sistema de comunicación militar a las FF.AA. Colombianas, nota de D.E.).
Dos activistas entraron en la unidad de producción de Saab Bofors Dynamics en Eskilstuna, cerca de Estocolmo, Suecia, a las 00.30 del jueves. Rompieron a martillazos y desgarraron 20 lanzadores Carl Gustaf, una de las armas más extendidas del mundo, antes de que ellos mismos avisaran a la policía de su presencia en el interior del establecimiento supuestamente de alta seguridad.
Al mismo tiempo, otros dos activista enytraron en la planta de BAE Systems en Karlskoga, Suecia, en la parte occidental del país. A las 2:36 de la madrugada, forzaron la puerta de un edificio de ensamblaje y procedieron a dañar componentes de los sistemas de artillería Howitzer 77 y Archer, usados en India e Iraq.
"Cuando un gobierno apoya una guerra ilegal y vende armas a dictaduras, es el momento para que los ciudadanos normales como nosotros pasen a la acción," dijo Annika Spalde, diácona de la iglesia sueca y la quinta miembro del grupo. El jueves a mediodia dio una rueda de prensa en Karlskoga y fue también arrestada al intentar entrar en las instalaciones de fabricación de armamento que anteriormente eran propiedad de la famosa Bofors sueca.
Cuando la invasión de Iraq liderada por EEUU empezó, las exportaciones suecas de armamento se incrementaron en un 88%, y han seguido subiendo. El gobierno sueco viola su propia política de paz y neutralidad facilitando armas a los países que emprenden guerras.
Los y las activistas dejaron agujeros en la valla de seguridad con señales de bienvenida: "la puerta está abierta: estás invitado a empezar a desarmar".
El grupo pacifista sueco Ofog trabaja contra el militarismo mediante la acción directa noviolenta.
TEGUCIGALPA / 081022 / Que orgullo de tener compatriotas como estos, que sí saben actuar en donde le duelen a los militaristas; a las armas de guerra.
El "Grupo Ofog", (Grupo Travieso, así lo llamamos a los muchachos pícaros con cara de chispa simpática) ha ejecutado una acción pacífica y sumamente importante para llamar a la atención de la doble moral y la doble cara de un estado pequeño pero igual imperialista como lo de Suecia.
La industria militar sueca ha sido grande y ha recogido muchas ganancias para la familia Wallenberg, el verdadero dueño de la nación nórdica. Posee de transnacionales como SAAB, que produce no solamente el sistema militar y de comunicación que ahora tiene luz verde para ser exportado a la guerra en Colombia, sino también produce excelentes camiones y carros (muy caros).
Wallenberg es el fundador y principal accionista de las grandes transnacionales suecas como Ericsson (telefonía), Electrolux (refrigeradores, lavadores), SKF; que producía rodamientos para la industria armamentista de Alemania Hitleriana durante la segunda guerra mundial. El magnate sueco posee de una otras cantidades de grandes transnacionales suecas, entre ellas varios de los bancos más grande de Suecia.
O, como decía Lenin en uno de los cinco puntos que caracteríza el imperialismo en su obra "El Imperialismo en su fase superior del Capitalismo: la unión entre el capital industrial y el capital financiero creando monopolio (y oligarquia).
Y así es Suecia bajo el Imperio de la familia Wallenberg, produce y presta plata, no importa si los billetes que entran a su guacas son manchados de sangre de los pueblos.
Y ahora, el "Grupo Ofog" les dio palo entre las piernas a Wallenberg, Bush y a Uribe. ¡Que les duela mucho a esos descarados señores que registran sus fortunas inmensas en las bolsas de acciones, beneficiándose de la sangre derramada de los pueblos, víctimas de las guerras en Irak y Colombia!
Dick Emanuelsson, Tegucigalpa
orgulloso hoy de ser sueco
----------------
Autor: La Haine, Tomado de Aporrea:
http://www.aporrea.org/internacionales/n122699.html
Veinte lanzadores antitanque Carl Gustaf han sido dañados este jueves cuando unos activistas pacifistas suecos se introdujeron en varias factorías
(VIDEOS) Activistas suecos sabotean armamento con destino a EEUU
Por: La Haine
Fecha de publicación: 22/10/08
22 de octubre 2008. - En dos acciones no violentas simultáneas, cuatro activistas rompieron a martillazos armamento destinado a la exportación a EEUU, Reino Unido y la India, entre otros lugares. Las factorías son propiedad de BAE (British Aerospace) Systems y SAAB en Suecia (esta empresa tiene luz verde para exportar su sistema de comunicación militar a las FF.AA. Colombianas, nota de D.E.).
Dos activistas entraron en la unidad de producción de Saab Bofors Dynamics en Eskilstuna, cerca de Estocolmo, Suecia, a las 00.30 del jueves. Rompieron a martillazos y desgarraron 20 lanzadores Carl Gustaf, una de las armas más extendidas del mundo, antes de que ellos mismos avisaran a la policía de su presencia en el interior del establecimiento supuestamente de alta seguridad.
Al mismo tiempo, otros dos activista enytraron en la planta de BAE Systems en Karlskoga, Suecia, en la parte occidental del país. A las 2:36 de la madrugada, forzaron la puerta de un edificio de ensamblaje y procedieron a dañar componentes de los sistemas de artillería Howitzer 77 y Archer, usados en India e Iraq.
"Cuando un gobierno apoya una guerra ilegal y vende armas a dictaduras, es el momento para que los ciudadanos normales como nosotros pasen a la acción," dijo Annika Spalde, diácona de la iglesia sueca y la quinta miembro del grupo. El jueves a mediodia dio una rueda de prensa en Karlskoga y fue también arrestada al intentar entrar en las instalaciones de fabricación de armamento que anteriormente eran propiedad de la famosa Bofors sueca.
Cuando la invasión de Iraq liderada por EEUU empezó, las exportaciones suecas de armamento se incrementaron en un 88%, y han seguido subiendo. El gobierno sueco viola su propia política de paz y neutralidad facilitando armas a los países que emprenden guerras.
Los y las activistas dejaron agujeros en la valla de seguridad con señales de bienvenida: "la puerta está abierta: estás invitado a empezar a desarmar".
El grupo pacifista sueco Ofog trabaja contra el militarismo mediante la acción directa noviolenta.
domingo, 3 de agosto de 2008
”Krigsförbrytaren Uribe förtjänar inget Sverigestöd för sin FARC-jakt, bara fördömanden för sin krigspolitik”
Pressmeddelande: Colombianer i Sverige tar avstånd från Bogotaregimens häxjakt på oppositionen i och utanför Colombia
[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”
Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.
Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.
Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes
I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.
Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.
Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop
Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.
Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.
Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.
När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.
Utpekade i Sverige talar ut
Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.
– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.
”Festival för freden i Colombia”
Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.
Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.
– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.
Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten
För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.
I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.
I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:
”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:
1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”
Företag finansierade dödsskvadronerna
– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.
– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.
– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.
’HH’ mördade tre tusen människor
En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.
’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.
För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.
Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.
Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe
Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:
– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.
Säpo: Inga oegentligheter
– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.
– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.
Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman
Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.
– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.
Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia
Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.
– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.
– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.
En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler
Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.
Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.
– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.
– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.
[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57
[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa
[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa
[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab
[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”
Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.
Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.
Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes
I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.
Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.
Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop
Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.
Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.
Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.
När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.
Utpekade i Sverige talar ut
Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.
– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.
”Festival för freden i Colombia”
Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.
Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.
– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.
Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten
För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.
I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.
I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:
”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:
1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”
Företag finansierade dödsskvadronerna
– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.
– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.
– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.
’HH’ mördade tre tusen människor
En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.
’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.
För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.
Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.
Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe
Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:
– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.
Säpo: Inga oegentligheter
– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.
– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.
Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman
Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.
– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.
Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia
Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.
– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.
– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.
En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler
Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.
Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.
– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.
– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.
[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57
[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa
[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa
[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab
jueves, 13 de marzo de 2008
”House-Nigger” eller som dräng åt imperialismen
Nedanstående debatt är viktig, ty Expresseninlägget av Johan Romin försöker revidera historien i dag, 37 år senare, som Stefan Lindgren riktigt på pekar i sin kommentar. Lindgren lyfter också fram att det var Sherman Adams som myntade uttrycket för att beskriva hur Holland, om man så vill, förrådde sin egen ras. Att han också var en bokstavlig dräng i Nixons folkmordskrig i Indokina gör naturlitgvis inte saken bättre.
Men Expressen-Romin rider nu på den antikommunism som råder för nuvarande och som Bonniersfären försöker förvandla till ett nytt kallt krig.
Jag lärde känna Sherman Adams i början av 1970-talet. Han var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali, Adams gjorde som Ali också uppror mot Vietnamkriget och deserterade, jag tror det var från USA:s bas i Västtyskland, som var en knutpunkt för trupptransporter, tur och retur mellan USA och Vietnam. Muhammed Ali vägrade överhuvud taget att sätta på sig US-Armyuniformen och tog i stället fem års fängelsestraff och kom ut som en verklig folkhjälte och sopade tillbaka VM-titeln, mot alla odds. Muhammed Ali gav genom sitt exempel för världens ungdom ett stort personligt bidrag till USA-imperialismens militära och politiska nederlag i Indikina. Sherman Admas fortsatte utomlands den politiska kampen dag och natt mot den gemensamme fienden som bara den svenska högern i moderaterna stödde.
Adams inte bara anklagade Jerome Holland för att vara en "Housenigger", det vill säga en förrädare mot det svarta folkets kamp. För vi ska komma ihåg att det USA som Folkpartiet kallade för ”Världens största demokrati”, var ett öppet rasistiskt klassamhälle där de svarta inte kunde sätta sig på samma parkbänkar som de vita, eller där de vita skolbarnen spottade på de svarta barnen som började att ”bussas” till skolor reserverade för de vita barnen på 1960-talet.
Jerome Holland var anställd och som USA-ambassadör i Stockholm och därmed ett politiskt språkrör och ombud för regeringen Richard Nixon. Men i Romins Expressenartikel framställs Holland som en godtrogen, naiv, snäll, svart, ”opolitisk” diplomat, ”universitetsrektor från Virginia, sociolog och även en framstående sportstjärna i amerikansk fotboll”, men offer för otacksamma vilda, illasinnade och svenska rasistiska vänsterextremister. Snacka om Bullshit!
Ingen, år 1968-70 som Holland var ambassadör i Sverige, kunde vara okunnig om de 4.000 ton bomber som dagligen fälldes över Vietnam, Laos och Kambodja och som bl.a. deformerade en miljon vietnamesiska barn när de exponerades av ”Orange Rain”, det asgiftiga dioxinet som sprutades över Indokina av USA:s B52:or. Eller de tusentals barn och gamla som slets sönder av stålkulebomberna eller kokades av napalmen. Eller splitterbomberna från USA:s flygvapen som förvandlade offret till en liknande mänsklig Schweizerost. Och det var den folkmordsregimen som Holland representerade, försvarade och blev kritiserad för när han, som när han anlände till det lilla samhället Glanshammar utanför Örebro, möttes av svenska demonstranter som inte brydde sig det minsta för att Holland hade en annan hudfärg än de själva, med undantag för Sherman Adams som gav vad imperialisttjänstemannen förtjänade.
I ”Sommar-Kvällsöppet”, ett lätt kaféprogram som brukade avsluta tevekvällen, med en av dåtidens då bästa skådespelare i Sverige som programledare, George Fant, informerades den svenska publiken med ungefär följande ord, som naturligtvis inte gillades av USA-ambassaden:
"I dag har USA:s flygvapen fällt 4.000 ton bomber över Vietnam, enligt USA:s försvarsdepartement. Godafton"!
Det fattades bara att programvärden skulle önska tittarna ett ”sov gott”! Sådana avslutningar förekommer naturligtvis inte i dagens fördummande svenska tevevärld där "lek-vuxenprogrammen" ska få oss att tänka på andra saker än bombade kemikaliermördade barn i Irak eller Afghanistan där svenska legaliserade legoknektar tjänstgör i den naiva tron att de gör en ”patriotisk insats för friheten”.
Men denna enda mening gjorde starkt intryck på det svenska folket som varje lördag lade tusentals kronor i insamlingsbössorna som FNL-aktivisterna skramlade med framför Domus, Epa, eller Systembolaget. Totalt insamlades under FNL-gruppernas cirka 10 år av verksamhet tio miljoner kronor. Vietnamkommittén, som samlade politiska partier och folkrörelser, bidrog också med pengar men framför allt läkarväskor som organiserades av dåvarande riksdagsmannen för vpk, läkaren John Takman, älskad av vietnameserna. Dessa läkarväskor var oerhört viktiga och gick till FNL, den vietnamesiska befrielserörelsen som den 30 april 1975 krossade världens mäktigaste krigsmakt.
Sherman Adams tog också initiativet till att, jag tror det var 1970, att protestera mot att den första McDonaldsrestaurangen i Sverige öppnades på Kungsgatan i Stockholm. Han fick uppbackning av dåtida KU, Kommunistisk Ungdom som demonstrerade utanför USA-placet. Varför protestera mot McDonalds? För att denna hamburgerkedja stödde Nixons och USA:s folkmordskrig i Indokina med miljoner dollar. Att företaget dessutom var och är ett svinaktigt företag som förnekar de anställda de mest minimala rättigheter gjorde bara saken än klarare för Adams och övriga som protetsterade mot etableringen av McDonalds.
Adams avled 1985 under mystiska orsaker, och den egentliga dödsorsaken, som inträffade i Köpenhamn, blev föremål för många debatter. Det förekom många misstankar att han hade mördats för sin skoningslösa kritik av USA-imperialismens folkmord i Indokina och det då (1985) pågående interventionskriget i Centralamerika med dagens 2:e chef i State Departement, John Negroponte. Han hade 1980-82 varit ambassadör i Honduras och spindeln i interventionskriget mot vänsterregeringen i Managua och befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala. Negroponte har under Bushadministrationen varit både ambassadör i Irak som chef för den samlade underrättelsetjänsten i USA, sammanlagt 23 olika organ, innan han blev näste högste chef för USA:s utrikespolitik.
Att folkpartiets husorgan Expressen nu drar en politisk vals och försöker intensifiera antivänsterkampanjen och hetsen mot allt progressivt, är inte alls oväntat. Det ligger så att säga i tidningens natur att verka mot all sans och förnuft och fortsätta att manipulera opinionen.
Vi som var med på den tiden säger, som Stefan Lindgren, att Johan Romins "Vänsterrasism är inget nytt" nog är "något av det mest korkade jag har läst". Men det är jävligt farligt tankegods för dagens ungdom var inte med på den tiden.
Det svider naturlitgvis för dagens vänner till USA:s krigföring, då som nu, att Holland drevs på flykten, inte rent bokstavligt utan för att hans tjänst i Stokholm blev ohållbar. Inte för att han var svart eller för att vänstern skulle ha varit rasistiskt, utan för att det folkmordskrig som Holland tvingades försvara blev allt svårare att försvara, både politiskt som militärt. Det var alltså inte en i dag påhittad ”vänsterrasim” utan den enorma solidariteten med Indokinas folk som det svenska folket, i en sällan skådad politisk och folklig bredd uppvisade, som tvingade Jerome Holland att göra ”sorti” 1970 med svansen mellan benen.
Den sortin blev en försmak till USA-imperialismens totala militära och politiska nederlag fem år senare. På Norra Bantorget stod 1 maj 1975 över 50.000 jublande svenskar och firade freden i Indokina som den hade gjort 8 maj 1945 när den tidens folkmordsregim, Hitlerfascismen, hade besegrats!
Dick Emanuelsson
jueves, 6 de diciembre de 2007
MANAmedarbetare hotad av Colombias paramilitär och regering
071206 / Manamedarbetaren och reportern Dick Emanuelsson har hotats till livet för sin bevakning av konflikten i Colombia. Ernesto Yamhure, före detta ansvarig för den militära underrättelsetjänsten på Colombias ambassad i Stockholm, numera skribent i veckotidningen El Espectador i Bogotá har i sina spalter, den 27 september och den 2 december, pekat ut den svenska journalisten som ”FARC-gerillans ambassadör i Europa”.
Utpekanden av oppositionella eller kritiska granskare av makten har i Colombia har inte sällan försatt den utpekades liv i fara. Ett tidigare utpekande som dåvarande president Carlos Lemos Simmons gjorde 1989, av ledaren för partiet Unión Patriótica Bernardo Jaramillo resulterade i mordet bara några månader senare på den utpekade, och på 5.000 av partiets medlemmar. Colombia är full av liknande exempel.
Den 27 juli 2005 publicerade Aftonbladet en rapport av Dick Emanuelsson om det colombianska skolfartyget Glorias besök i Stockholm. På kajen stod då ett stort antal landsflyktiga colombianer som demonstrerade mot att fartygets närvaro i Sverige var ett försök att legitimera en statlig terrorism som har skördat tiotusentals oppositionella colombianers liv. Gloria representerade en regering som är en av de värsta förbrytarna mod de mänskliga rättigheterna i världen, med världens högsta andel av internflyktingar, otaliga oppositionella "försvinnanden" och tusentals mördade fackliga aktivister. Det räcker med exemplet att sex av tio mördade fackligt aktiva i världen 2006 var colombianer, enligt Internationella Fackliga Samorganisationen IFS, som har 180 miljoner medlemmar i världen.
Emanuelssons rapportering bidrog till att Ernesto Yamhures spioneri mot exilcolombianerna i Sverige avslöjades och att han i svenska medier tvingades att medge den Colombianska ambassadens spioneri mot sina egna medborgare i Sverige.
Dick Emanuelsson har rapporterat om Colombia sedan 1980. Hans arbete publiceras i tidningar som Flamman och Mana samt i olika publikationer på spanska. Han har bland annat avslöjat den colombianska statsterrorismen, kopplingarna till regeringen, paramilitären och knarkmaffian samt de multinationella företagens mord av fackliga aktivister i landet. I december 2005 tvingades Emanuelsson att lämna landet på grund av upprepade mordhot. Colombia är ett land där pressfriheten inte existerar. Enligt en ny studie av universitetet La Sabana tror 9 av 10 journalister att den information de får från regeringen är manipulerad och en av tre uppger att han/hon har blivit mordhotad någon gång. Tusentals journalister har mist sina liv. Nu vill paramilitärerna och regeringen att samma princip skall gälla även utanför landets gränser.
Förutom Dick Emanuelsson har EU-parlamentariker Jens Holm, solidaritetsorganisationen Colombianätverket och föreningen ”Jaime Pardo Leal” i Stockholm utpekats i underrättelseagenten Ernesto Yamhures spalt. Vi varnar den svenska allmänheten för den risk de utpekade löper och uppmanar alla de som bryr sig om de mänskliga rättigheterna, om folkrätten och yttrandefriheten att protestera mot detta.
Efter Emanuelssons avslöjande kallade regeringen i Bogota hem Yamhure som nu i stället ägnar sig att peka ut all opposition mot den regim som satsar alla ekonomiska resurser på det totala kriget mot gerillan.
miércoles, 28 de noviembre de 2007
Kungen, Aznar och den spanska nykolonialismen av Latinamerika
Spanska företag äger enorma tillgångar i Latinamerika som de många gånger kommit över på ett tvivelaktigt sätt. Nu höjs kritiken från Alba-länderna om inflytandet från den gamla kolonialmakten.FAKTA: STARKA SPANSKA INTRESSEN
Telekommunikationer: Telefónica
Gas och olja: Repsol
Elektricitet: Endesa
Finanssektorn: BBVA
“Varför håller du inte käften!” Den spanske kungen Juan Carlos´ utbrott på Hugo Chavez kablades under de kommande timmarna ut över hela världen. Chavez hade kallat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.
Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.
Den nuvarande spanske regenten har också, liksom Jose Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen gradvis övergick till parlamentarisk demokrati efter 1975.
Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed inför den fascistiska rättsmyndigheten. Juan Carlos fortsatte att träffa general Franco varje måndag.
1970 genomfördes en opinionsundersökning som visade att 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte “Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen”!
I den spanska författningens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”! undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift [1] om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.
MANUEL FRAGA IRIBARNE var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200.000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare till avläggaren av Francos fascistiska Falangistparti, Partido Popular utan också politisk mentor till Jose Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen där hans far och farfar hade framträdande uppgifter.
“Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Gelfenstein.
Den politiska konflikten mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.
DE SPANSKA MULTINATIONELLA företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot ett Latinamerika i djup ekonomisk kris och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.
– 1990-talet karaktäriserades för en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt [2] över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.
DE SPANSKA BOLAGEN investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker, företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.
– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.
Och i Latinamerika med sina slavlöner, ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.
Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.
På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska “nykoloniala invasionen” av Latinamerika:
– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det det.
– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med talet om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de utbrister; ”vi förlorar”! Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa som tog över när det statliga bolaget privatiserades. I dag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.
DE SPANSKA AMBITIONERNA i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar.
När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och högerpartier av det spanska Partido Populars karaktär förenades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.
I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den “vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte bara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.
I BÖRJAN AV 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: “Latinamerika, en agenda för frihet” [3]. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ser ned på och ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.
Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från genomförda val”.
Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma, offentliggjorde den 24 april i år att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chavez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.
Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.
[1] Crónica de una agresión: La derecha fascista contra América Latina y el Caribe, av Sergio Rodríguez Gelfenstein. http://www.voltairenet.org/article153151.html
[2] “El nuevo colonialismo español: Las multinacionales españolas continúan el despojo de América Latina”, av Luís Miguel Busto Mauleón / Rebelión. http://www.espacioalternativo.org/node/1072
[3] “América Latina. Una agenda de libertad”, av José Maria Aznar.
http://documentos.fundacionfaes.info/document_file/filename/712/00072-00_-_america_latina_una_agenda_de_libertad.pdf
FAKTA: STARKA SPANSKA INTRESSEN
Telekommunikationer: Telefónica
Ägare är 1,7 miljoner aktieägare men kontrolleras av bank- och finansgrupperna Grupo La Caixa och BBVA. Telefónica har 88,5 miljoner kunder, finns i 16 länder och 157.000 anställda i världen. Det är det 6:e största företaget i världen inom sin verksamhetssektor räknat i aktiekapital och det största i Spanien. Det har varken skapat fler arbeten eller inneburit billigare telekostnader i Latinamerika där vinsten under 2004 blev 806,6 miljoner euros, 44 procent mer än 2003.
Gas och olja: Repsol
Repsol YPF är verksamt i 28 länder och ett av de tio största i världen och det största privata energibolaget i Latinamerika. Det producerar dagligen 1,1 miljoner fat olja och har egna erkända reserver på fem miljarder fat, främst i Latinamerika och Nordafrika. De främsta aktieägarna är som i Telefonicas fall finansgrupperna La Caixa och BBVA.
Men med dessa finansjättar i ryggen har det varit lätt för Repsol att köpa upp latinamerikanska statliga företag för skrattretande priser tack vare bilaterala politiska och ekonomiska avtal. Ett exempel: 1996 köptes raffinaderiet La Pampilla de Perú upp av Repsol för 180 miljoner dollar som ska jämföras med de 657 miljoner dollar som företaget hade redovisat i vinst två år tidigare. Under 2004 tjänade Repsol YPF 1.950 miljoner euros.
Elektricitet: Endesa
Endesa är ett av de största europeiska elföretagen och det främsta i Spanien och många latinamerikanska länder. Det ägs av stora börsföretag som Cajamadrid och Chase International.
Finanssektorn: BBVA
Den spanska bank- och finanssektorn är i dag praktiskt taget koncentrerad i två giganter: BBVA och BSCH. Med privatisering av pensions- och försäkringssystemen i Latinamerika under den nyliberala offensiven på 1980- och 90-talen kom stor del av denna offentliga lukrativa marknad att hamna under kontroll av dessa två som 2006 kasserade in 4,9 miljarder euros i vinst.
----------------------------
Citat:
”Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april
– Vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid. Luis Miguel Busto Mauleón om den spanska företagsexpansionen.
viernes, 25 de mayo de 2007
Eva Zetterberg (v-m) fryser bistånd till Nicaragua
TEGUCIGALPA / 070525 / Sveriges ambassadör i Nicaragua, vänsterpartisten Eva Zetterberg hotar att frysa inne 90 miljoner dollar i bistånd till den nya sandinistregeringen för korruption som de tidigare högerregeringarna är ansvariga för.
– Så snyggt, Doña Zetterberg! Den som INTE slog sönder fönsterrutan ska nu betala den! kommenterade Mirtha Moraga, en läsare i dagstidningen El Nuevo Dario, Zetterbergs uttalande som uppfattas som en bestraffning av EU av den nya vänsterregeringens nya utrikespolitik.
Den svenska ambassadören har många års förflutet i det svenska solidaritetsarbetet med Latinamerika, framför allt med Chile. Hon är även före detta riksdagskvinna för v. I Nicaragua är Zetterberg ett språkrör för tio biståndsländer från EU. De 90 miljoner dollar som gruppen nu har frusit fram till ett möte de ska ha i juni, skulle gå till att direkt förstärka den nicaraguanska regeringsbudgeten.
Det är allmänt välkänt att de tre USA-vänliga högerregeringarna som styrde Nicaragua 1990-2006 var starkt korrumperade och försnillade statsmedel nästan helt öppet. Fattigdom, misär och analfabetism ökade kraftigt, trots bistånd och välgörenhet från den industrialiserade världen. Men dåtidens givarländer sa inget för regeringarna var ju ”demokratiska”, det vill säga vänligt inställda till EU och USA och bröt också de diplomatiska relationerna till Kuba
Populär president
Den nya sandinistregeringen som vann valet i november 2006 har gjort tvärtom; gått till offensiv på alla nivåer för att utrota hungern, analfabetismen och öka sysselsättningen genom att inleda ett intensivt samarbete med Venezuela och Kuba. Nicaragua, det fattigaste landet i Latinamerika och Karibien efter Haiti, har också anslutit sig till ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika. Resultaten i denna politik har medfört att president Daniel Ortegas popularitet hela tiden har stigit och uppgår i dag till drygt 60 procent.
Zetterbergs kritiska uttalande mot delar av landets revisionskontrollanter har fått många att lyfta på ögonbrynen och karaktäriserat det som en inblandning i Nicaraguas inre angelägenheter där sandinisterna, inte de tidigare högerregeringarna, ska bestraffas.
EU:s krigsförklaring?
Jorge Capelán är partikamrat från Malmö och bodde i Nicaragua 1979-1989, de tio första åren efter revolutionen. Han gjorde också forskningsarbeten under sex månader 2005 och är svidande i sin kritik mot Zetterberg.
– Nittio miljoner dollar är inte så mycket pengar jämfört med de dryga 1,5 miljarder regeringen har fått från Chávez, Iran och andra samarbetspartners. Men det bör ändå ses som en markering på att kriget mot sandinisterna har börjat på allvar. USA-ambassaden försöker samtidigt att förena förnyarsandinister [1] med liberaler i en ny upplaga av 80-talets Contras-front.
– Att Zetterberg nu väljer att agera språkrör för EU/USA borde inte förvåna någon. Det har hon mer eller mindre gjort hela tiden. Detta har redan uppmärksammats internt inom (v) och det blir nu dags att öppet diskutera om partiet har råd att behålla Eva Zetterberg blandpartikadern och samtidigt driva antiimperialistisk politik.
Dick Emanuelsson
[1] MRS, Movimiento de Renovación Sandinista är en socialdemokratisk utbrytning ur sandinistpartiet FSLN. MRS tog emot ekonomiska medel av USA för att finansiera olika konferenser inför valet förra året och har även starkt kritiserat regeringen för att skapa konfrontationer med USA. USA agerade öppet inför valet förra året och hotade de nicaraguanska väljarna för konsekvenserna av en röst på FSLN. Trots det, och trots muller om krigshot, vann Daniel Ortega presidentmakten. Men USA försöker sedan valrörelsen skapa en gemensam front mellan MRS, som bara fick knappt sex procent i valet, med den samlade fronten av liberaler och konservativa, mot FSLN-regeringen.
– Så snyggt, Doña Zetterberg! Den som INTE slog sönder fönsterrutan ska nu betala den! kommenterade Mirtha Moraga, en läsare i dagstidningen El Nuevo Dario, Zetterbergs uttalande som uppfattas som en bestraffning av EU av den nya vänsterregeringens nya utrikespolitik.
Den svenska ambassadören har många års förflutet i det svenska solidaritetsarbetet med Latinamerika, framför allt med Chile. Hon är även före detta riksdagskvinna för v. I Nicaragua är Zetterberg ett språkrör för tio biståndsländer från EU. De 90 miljoner dollar som gruppen nu har frusit fram till ett möte de ska ha i juni, skulle gå till att direkt förstärka den nicaraguanska regeringsbudgeten.
Det är allmänt välkänt att de tre USA-vänliga högerregeringarna som styrde Nicaragua 1990-2006 var starkt korrumperade och försnillade statsmedel nästan helt öppet. Fattigdom, misär och analfabetism ökade kraftigt, trots bistånd och välgörenhet från den industrialiserade världen. Men dåtidens givarländer sa inget för regeringarna var ju ”demokratiska”, det vill säga vänligt inställda till EU och USA och bröt också de diplomatiska relationerna till Kuba
Populär president
Den nya sandinistregeringen som vann valet i november 2006 har gjort tvärtom; gått till offensiv på alla nivåer för att utrota hungern, analfabetismen och öka sysselsättningen genom att inleda ett intensivt samarbete med Venezuela och Kuba. Nicaragua, det fattigaste landet i Latinamerika och Karibien efter Haiti, har också anslutit sig till ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika. Resultaten i denna politik har medfört att president Daniel Ortegas popularitet hela tiden har stigit och uppgår i dag till drygt 60 procent.
Zetterbergs kritiska uttalande mot delar av landets revisionskontrollanter har fått många att lyfta på ögonbrynen och karaktäriserat det som en inblandning i Nicaraguas inre angelägenheter där sandinisterna, inte de tidigare högerregeringarna, ska bestraffas.
EU:s krigsförklaring?
Jorge Capelán är partikamrat från Malmö och bodde i Nicaragua 1979-1989, de tio första åren efter revolutionen. Han gjorde också forskningsarbeten under sex månader 2005 och är svidande i sin kritik mot Zetterberg.
– Nittio miljoner dollar är inte så mycket pengar jämfört med de dryga 1,5 miljarder regeringen har fått från Chávez, Iran och andra samarbetspartners. Men det bör ändå ses som en markering på att kriget mot sandinisterna har börjat på allvar. USA-ambassaden försöker samtidigt att förena förnyarsandinister [1] med liberaler i en ny upplaga av 80-talets Contras-front.
– Att Zetterberg nu väljer att agera språkrör för EU/USA borde inte förvåna någon. Det har hon mer eller mindre gjort hela tiden. Detta har redan uppmärksammats internt inom (v) och det blir nu dags att öppet diskutera om partiet har råd att behålla Eva Zetterberg blandpartikadern och samtidigt driva antiimperialistisk politik.
Dick Emanuelsson
[1] MRS, Movimiento de Renovación Sandinista är en socialdemokratisk utbrytning ur sandinistpartiet FSLN. MRS tog emot ekonomiska medel av USA för att finansiera olika konferenser inför valet förra året och har även starkt kritiserat regeringen för att skapa konfrontationer med USA. USA agerade öppet inför valet förra året och hotade de nicaraguanska väljarna för konsekvenserna av en röst på FSLN. Trots det, och trots muller om krigshot, vann Daniel Ortega presidentmakten. Men USA försöker sedan valrörelsen skapa en gemensam front mellan MRS, som bara fick knappt sex procent i valet, med den samlade fronten av liberaler och konservativa, mot FSLN-regeringen.
lunes, 14 de mayo de 2007
Strejk på Skanskaanläggning i Peru
PERU Under tolv timmar strejkade arbetarna på Skanskas anläggning i staden El Alto-Talara i länet Piura i norra Peru den 7 maj. Aktionen var en protest bland annat mot utdragna löneförhandlingar.– Vi kräver en lösning på våra avtalskrav som vi lade fram redan den 1 december 2006, säger J.Alex Martinez Mariñas, generalsekreterare för fackförbundet SUTSP * som organiserar medlemmar hos Skanskas olika anläggningar i Peru, i ett uttalande till den fackliga nyhetsbyrån Rebanadas.
Strejken som fick en total uppslutning var historiskt eftersom det var den första i förbundets historia. Bland avtalskraven kräver SUTSP att den nya formen för visstidsanställning upphör för arbeten som är betraktade som permanenta tillsvidareanställningar. Arbetarna kräver också att de maskerade avskedandena avskaffas med förevändning att anställningskontraktet upphör.
– Vi anser att det måste bli ett slut på den dåliga behandlingen och hoten mot våra medlemmar. Och vi menar att de internationella normerna måste följas och respekteras så som Skankas egen uppförandekodex ** och avtalet med Bygg- och Skogsinternationalen IFBWW, understryker Martinez.
Skanska lade fram ett förslag till avtalsförslag som facket betraktade som en skrattretande ”ekonomisk kompensation”.
Dick Emanuelsson
Not:
* Sindicato Unico De Trabajadores De Skanska Del Peru S.A. Förbundet är anslutet till landsorganisationen CGTP och ICEM, International Federation of Chemical, Energy, Mine and General Workers' Unions.
** UPPFÖRANDEKODEN mellan Skanska och IFBWW, Internationella Byggnads- och Träfederationen, kan läsas på internet under följande adress:
http://www.skanska.com/files/documents/pdf/code_of_conduct.pdf
domingo, 25 de marzo de 2007
Demonstration mot USA:s intervention i Colombia
3749 tecken
– Ut med Los Gringos från Colombia och Frihet för de politiska fångarna Simon och Sonia i USA”.
Så skanderade en demonstration i lördags från i huvudsak svenskar och colombianer i exil som marscherade till USA-ambassaden i Stockholm. Polisen stod utposterad under marschvägen och vid ambassaden.
Demonstrationen arrangerades av den colombianska Föreningen Jaime Pardo Leal * som den senaste tiden har anklagats av vicepresident Francisco Santos för att utgöra FARC-gerillans internationella språkrör, som föreningen ser som ett absurt påstående. Den fascistiska Uriberegimen utövade påtryckningar på Lena Nordström, Sveriges ambassadör i Bogota, för att svenska regeringen skulle stoppa ett informationsmöte den 12 mars på ABF-huset i Stockholm. Detta handlade om de skandalösa rättsprocesserna i USA mot gerillaledaren Simon Trinidad och gerillasoldaten ”Sonia”. Mot den senare presenterades 30 vittnen, nästan alla från den colombianska säkerhetstjänsten men Sonias försvarsadvokat fick inte presentera ett enda, enligt USA-advokaten Paul Wolf, som talade på ABF-huset.
Processen mot gerillans fredsförhandlare Simon Trinidad var än mer skandalös och slutade i att juryn inte kunde enas och rättegången annullerades. Men domaren, tillsatt av Bush, har utsett en ny jury och i måndags inleddes den andra rättegången mot Trinidad.
Fångutväxling
Trinidad greps den 2 januari 2004 i Ecuadors huvudstad Quito av ett kombinerat kommando från CIA och den colombianska polisen. Han hade gerillans uppdrag att träffa Kofi Annans ansvarige för Colombia, James Lemoyne för att få till stånd en fångutväxling mellan gerillan och den colombianska regimen. Bland dem som gerillan skulle frige fanns Ingrid Betancourt, det gröna partiets presidentkandidat i Colombia 2002, en frigivning som gick i stöpet på grund av gripandet. Gerillan håller framför allt höga officerare som tillfångatagits i strid men även ett antal politiker som den vill se utbytta mot 500 gerillasoldater som är fängslade.
Paul Wolf karaktäriserade rättegångarna som skandalösa och behandlingen i fängelset ännu mer omänsklig. Trinidad får duscha en gång i veckan och när han ska göra det förs hans till duschrummet med hand- och fotbojor, beväpnad av tung beväpnad polis. Samma förhållanden råder för Sonia.
”Folken har rätt att resa sig mot sina förtryckare”
Det var mot denna rättsröta och omänskliga behandling som demonstrationen genomfördes i lördags, säger Cecilia Calero, ordförande för föreningen till nyhetsbyrån Anncol:
– Vi demonstrerar i första hand mot USA-interventionen som har som målsättning att den nuvarande oligarkin sitter kvar vid makten. Och för att göra det utövar den en statlig terrorism som bevisats nyligen när USA-företaget Chiquita Brands avslöjats för att ha finansierat de paramilitära grupperna.
– Det nya är rättegångarna mot Simon och Sonia och jag dessa som en hämnd mot FARC:s vägran att underkasta sig Washingtons diktat.
Hon både förkastar och förnekar att Föreningen Jaime Pardo Leal skulle vara en internationell gren av FARC-gerillan.
– Vi är colombianer i exil, offer för flera olika colombianska regeringar men Uriberegimen har överträffat alla tidigare. Och eftersom vi inte följer Uribes diktat att fördöma FARC-gerillans kamp, anklagar de oss för att vara en av dem. Helt absurt! I vårt dagliga arbete och kamp följer vi FN-chartan som säger att ”folken har rätt att resa sig mot sina förtryckare”.
Dick Emanuelsson
* Jaime Pardo Leal var vänsteralliansen Union Patriotica (UP) förste nationella ordförande (bildat 1985) och presidentkandidat 1986. Han mördades i oktober 1987 och det blev inledningen på det fysiska utrotandet av UP som under 20 år har begravt närmare fem tusen av sina främsta medlemmar.
Bildtext:
”Free Simon Trinidad”, kräver demonstranten på bilden vid USA-ambassaden i Stockholm. FOTO: EL INDIO.
– Ut med Los Gringos från Colombia och Frihet för de politiska fångarna Simon och Sonia i USA”.
Så skanderade en demonstration i lördags från i huvudsak svenskar och colombianer i exil som marscherade till USA-ambassaden i Stockholm. Polisen stod utposterad under marschvägen och vid ambassaden.
Demonstrationen arrangerades av den colombianska Föreningen Jaime Pardo Leal * som den senaste tiden har anklagats av vicepresident Francisco Santos för att utgöra FARC-gerillans internationella språkrör, som föreningen ser som ett absurt påstående. Den fascistiska Uriberegimen utövade påtryckningar på Lena Nordström, Sveriges ambassadör i Bogota, för att svenska regeringen skulle stoppa ett informationsmöte den 12 mars på ABF-huset i Stockholm. Detta handlade om de skandalösa rättsprocesserna i USA mot gerillaledaren Simon Trinidad och gerillasoldaten ”Sonia”. Mot den senare presenterades 30 vittnen, nästan alla från den colombianska säkerhetstjänsten men Sonias försvarsadvokat fick inte presentera ett enda, enligt USA-advokaten Paul Wolf, som talade på ABF-huset.
Processen mot gerillans fredsförhandlare Simon Trinidad var än mer skandalös och slutade i att juryn inte kunde enas och rättegången annullerades. Men domaren, tillsatt av Bush, har utsett en ny jury och i måndags inleddes den andra rättegången mot Trinidad.
Fångutväxling
Trinidad greps den 2 januari 2004 i Ecuadors huvudstad Quito av ett kombinerat kommando från CIA och den colombianska polisen. Han hade gerillans uppdrag att träffa Kofi Annans ansvarige för Colombia, James Lemoyne för att få till stånd en fångutväxling mellan gerillan och den colombianska regimen. Bland dem som gerillan skulle frige fanns Ingrid Betancourt, det gröna partiets presidentkandidat i Colombia 2002, en frigivning som gick i stöpet på grund av gripandet. Gerillan håller framför allt höga officerare som tillfångatagits i strid men även ett antal politiker som den vill se utbytta mot 500 gerillasoldater som är fängslade.
Paul Wolf karaktäriserade rättegångarna som skandalösa och behandlingen i fängelset ännu mer omänsklig. Trinidad får duscha en gång i veckan och när han ska göra det förs hans till duschrummet med hand- och fotbojor, beväpnad av tung beväpnad polis. Samma förhållanden råder för Sonia.
”Folken har rätt att resa sig mot sina förtryckare”
Det var mot denna rättsröta och omänskliga behandling som demonstrationen genomfördes i lördags, säger Cecilia Calero, ordförande för föreningen till nyhetsbyrån Anncol:
– Vi demonstrerar i första hand mot USA-interventionen som har som målsättning att den nuvarande oligarkin sitter kvar vid makten. Och för att göra det utövar den en statlig terrorism som bevisats nyligen när USA-företaget Chiquita Brands avslöjats för att ha finansierat de paramilitära grupperna.
– Det nya är rättegångarna mot Simon och Sonia och jag dessa som en hämnd mot FARC:s vägran att underkasta sig Washingtons diktat.
Hon både förkastar och förnekar att Föreningen Jaime Pardo Leal skulle vara en internationell gren av FARC-gerillan.
– Vi är colombianer i exil, offer för flera olika colombianska regeringar men Uriberegimen har överträffat alla tidigare. Och eftersom vi inte följer Uribes diktat att fördöma FARC-gerillans kamp, anklagar de oss för att vara en av dem. Helt absurt! I vårt dagliga arbete och kamp följer vi FN-chartan som säger att ”folken har rätt att resa sig mot sina förtryckare”.
Dick Emanuelsson
* Jaime Pardo Leal var vänsteralliansen Union Patriotica (UP) förste nationella ordförande (bildat 1985) och presidentkandidat 1986. Han mördades i oktober 1987 och det blev inledningen på det fysiska utrotandet av UP som under 20 år har begravt närmare fem tusen av sina främsta medlemmar.
Bildtext:
”Free Simon Trinidad”, kräver demonstranten på bilden vid USA-ambassaden i Stockholm. FOTO: EL INDIO.