Den hemliga politiska polisen DAS-G3 bevakade, förföljde och registrerade minut för minut Flammans DICK EMANUELSSON under sin tid som reporter i Colombia. Sammanlagt 450 A4-sidor dokumenterade Emanuelssons liv som i en mapp rubricerades ”OPERACION CANELA”.
Under de drygt fem åren som Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson levde och arbetade från Bogota för tidningens räkning, bevakades han sekund för sekund av G3, en hemlig specialgrupp inom den politiska polisen DAS. Denna lyder direkt under presidenten som under större delen av Emanuelssons fem år i Bogota var Alvaro Uribe.
Som följd av de konstanta mordhoten under 2005 lämnade Flammans reporter Colombia och fortsatte sin Latinamerikabevakning från Honduras. Där är han nu föremål för en politisk häxjakt från flera av de medier som står statskuppens aktörer nära som anser att han granskar makten alltför noga. Här följer hans egen berättelse om tiden i Colombia och orsakerna till att han är en av 16 journalister i Colombia som fick hela sin verksamhet kartlagd av den hemliga politiska polisen DAS-G3.
* * *
”Det finns gårdar som till exempel ’Villa Sandra’ i (staden) Puerto Asís (djungellänet Putumayo), där det enligt demobiliserade (paramilitärer) kan finnas så många som 800 kroppar begravda”. Det skrev [1] dagstidningen El Tiempo den 11 augusti i år och jag är säker på att inte ett enda av de svenska medierna uppmärksammade den hårresande uppgiften.
Puerto Asís ligger vid floden Rio Putumayo som utgör en gräns mellan Colombia och Ecuador mitt i Amazonas’ djungel. Det är en obeskrivlig oas och en explosion av lukter, djur, ljud och synintryck. Som den där dagen som till råga på allt var fredagen den 13 februari, 1998. Jag befann mig i huvudlägret för FARC-gerillans Södra Gerillablock när “Luisa Soto” [*], en kvinna från staden anlände och bad Joaquin Gomez, gerillakommendanten, om hjälp. Befolkningen i staden Puerto Asís stod hjälplösa inför den våg av massmord som 45 ditflugna paramilitärer hade inlett i allians med den 26:e armébataljonen och polisen i staden.
– De säger att “vi är paramilitärer och vi har kommit för att rensa stan på gerilla. Vi har en lista på 500 personer som vi ska ta livet av”. De har bränt folk levande på torget och sedan den 10 februari har 38 personer mördats.
Sa hon medan massor av kolibrin och papegojor kvittrade exotiskt och fridfullt i trädkronorna inne i den täta djungeln. Det skulle bli flera tusen offer till och enbart på gården ’Villa Sandra’ slaktade och begravde denna oheliga allians av paramilitärer & polis/militär 800 människor. Tolv år senare skulle det hela bli officiellt vad som alla visste och såg 1998.
DEN 26:e ARMÉBATALJONEN hade redan 1993 förekommit i utredningar genomförda den Andinska Juristkommissionen:
“Den 17 juli 1990 greps de två indianerna Julia Bellamil Iguaje och Salomon Florentin Iguaje från Sionasamhället i Puerto Asis. Dagen efter påträffades de döda. De hade förts bort av två civila F2-agenter och torterades med nålar som hade hamrats in i deras fingertoppar. En påk fördes in i Bellamils vagina och därefter sköts hon. Salomons kropp visade spår av tortyr och hade kastrerats”.
Fem år efter rapporten landade 20 paramilitärer i den Nationella Polisens flygplan med registreringsnumret GJD-103. I ett annat flygplan kom ytterligare 21-22 paramilitärer, hade Luisa Soto i gerillalägret uppgett. Den 8 februari kom ett tredje plan, arméns Herkulesplan som lossade tre taxibilar och ett stort antal paramilitärer.
Colombias arméchef Mario Hugo Galán pressades på uppgifterna som jag och andra journalister publicerade efter att jag hade lämnat gerillakontrollerat område. Men han förnekade dem ihärdigt. Tolv år senare står vi där med facit i hand. Svart på vitt.
Det var den sortens journalistik som jag i huvudsak sysslade under mina fem år i Colombia, en journalistik som är farlig i Colombia för den konfronterar makten och den statliga terrorism som människorna har fått utstå i ett halvt sekel. Under den senaste 20-årsperioden har omkring 150 journalister mördats för att de inte har dagtingat med sina journalistiska principer.
27:e JULI 2005: Jaime Fernando Ovalle, samordnare för den då okända specialgruppen kallad ”G3” (Grupo Especial de Inteligencia 3) sammanträdde i DAS’ högkvarter med fem personer. Säkerhetsagenten Blanca Cecilia Rubio Rodriguez hade denna dag två uppgifter: ”Organisera en föredragning om Dick Emanuelsson och Hollman Morris”, enligt protokoll från den 25 juli 2005. Hollman Morris är en av Colombias främste dokumentärfilmare, ständigt mordhotad och som med livet som insats har gjort reportage över hela Colombia. I dem beskriver han civilbefolkningens utsatta situation, miljonerna av internflyktningar eller offren för arméns och paramilitärens utomrättsliga avrättningar.
Den 27 juli 2005 befann jag mig på Flammans redaktion och ersatte kamrater på semester, ovetande om att säkerhetspolisen denna dag skulle granska min enkla person för kontraspionagets toppar. I dag sitter 30 av dessa män och kvinnor bakom galler, anklagade av Högsta domstolen och åklagarämbetets utredare för att ha lett den olagliga hemliga gruppen, G3, inom den politiska polisen och som hade som uppgift att från presidentpalatset verkställa skådeprocesser mot bland annat flera av HD:s ledamöter. I början av januari 2010 avled José Ovalle, av åklagarämbetets utredare betecknad som nyckelfigur i utredningen.
G3 SKAPADES 2003 och avslöjades i slutet av förra året efter att läckor visat att agenterna hade genomfört telefonavlyssningar av medlemmar i den aktade Högsta Domstolen. Denna vägrade låta sig skrämmas eller korrumperas av president Alvaro Uribes allt hotfullare kritik av domstolen. Denna kallade in kongressledamöter, borgmästare eller landshövdingar till förhör för sina påstådda förbindelser med den paramilitära organisationen AUC. Ett hundratal av toppolitikerna fängslades och många avtjänar nu fängelsestraff upp till 15 år. Det gemensamma med dessa höga politiker är att de alla står Uribe nära som gnisslar tänder när Högsta Domstolen nämns vid namn.
HD:s utredningar och pågående rättsprocesser av officerarna inom DAS-G3 kommer allt närmare Uribe. Han har hittills lyckats hålla utredarna på avstånd men allt fler av de fängslade DAS-cheferna har under den nya regimen Juan Manuel Santos inlett förhandlingar med Högsta Domstolen för att åtnjuta strafflindring genom att lägga papperna på bordet.
För en månad sedan kom det första paketet med säkerhetspolisens dokumentation över min verksamhet i Colombia begränsad till slutet av 2004 och fram till oktober 2005. 1,3 kg papper eller 450 A4-ark som berör den första av fyra rättsprocesser mot den politiska polisens högsta befäl och där advokatkollektivet Alvear Restrepo representerar mig mot den colombianska staten.
* * *
JAG NÄSTAN KROCKADE med väktarens huvud när jag öppnade dörren. ”Buenos Días Don Dick”, sa han förläget och jag besvarade hälsningen. Nu med facit i hand begriper varför jag flera gånger stötte ihop med dessa tjuvlyssnade eller ”bandande” väktare när jag var på väg ut. Då trodde jag att de gjorde sin rutinkontroll av de fem våningarna i varje trapphus i husgruppen där jag hyrde en lägenhet. Många gånger blev jag också förvånad när väktarna ringde via husgruppens interntelefon och med en irrelevant fråga konstaterade att jag befann mig i bostaden.
Den var belägen i norra Bogota där savannerna tar över på 2500 meters höjd. I december och januari drar ”La Helada”, iskalla vindar från norr som drar ner temperaturen till nästan nollpunkten, in över Bogota och jag minns att jag tackade högre makter för att jag hade tagit med mig ett IKEA-termotäcke när jag landade i oktober 2005. Tidigt på mornarna kan man se gatubarnen i centrala Bogota ligga omfamnade för att värma varandra i gryningens obarmhärtiga kyla. Årstiden har den fördelen att det regnar lite jämfört med årets tio andra månader.
Vad jag inte visste var att G3 skulle placera ut två skiftlag väktare som skulle ha som uppgift att kontrollera vem som besökte mig, vilken slags post och varifrån den anlände. Stackars satar, analysera tråkiga Lärarnas Tidning eller för att inte tala om Kommun-Aktuellt!
Jag bläddrar i pärmen med de 450 stora arken och läser att jag onsdagen den 8 juni 2005 fotograferades jag när jag joggade mellan 09.00-09.20. Kl. 13.30 registrerades jag återigen när jag lämnade lägenheten och går till busshållplatsen i bostadsområdet. Där väntar jag i två minuter. Agenterna noterar att jag har mina händer fria och lyssnar med uppmärksamhet vad andra säger utan att besvara.
Agenterna sammanfattar denna dag med följande ord:
“Med beaktande av betydelsen av att kontrollera utlänningen Dick Emanuelsson på basis av de varierande kontakter han har, gör det nödvändigt att närmare lära känna hans personliga uppgifter om vem som besöker honom, telefonräkningar, hans post och andra uppgifter så bör möjligheten undersökas för att infiltrera två väktare på väktarföretaget ’TORONTO DE COLOMBIA’ som ansvarar för säkerheten i husgruppen. Dessa personer ska ansvara för att täcka Objektets aktiviteter under de två skiften och informera en disponibel patrull som ska utföra skuggningen och bevakningen”.
I Colombia arbetar 250.000 personer inom väktarbranschen och de ägs till 99 procent av pensionerade generaler och överstar som håller ett militärt reglemente bland denna exploaterade yrkeskår som oftast arbetar 72 timmar i veckan, 12-timmarspass sex dagar i veckan. En baggis för säkerhetspolisen att placera in två skiftlag i husgruppen.
PÅ SIDAN 268 UPPTÄCKER jag en tabell över hela min reseverksamhet sedan den 15 oktober 2001 fram till den 2 maj 2005 då jag anlände till Bogota från Quito, Ecuador. Den dagen dröjde det 90 minuter efter att jag hade kommit in i lägenheten då det första telefonsamtalet kom: ”Om du inte drar från Colombia, så dödar vi dig, din kommunistdjävul”! Dessa telefonsamtal skulle upprepas nattetid ibland upp till tre gånger i veckan och kan stressa den mest psykiskt stryktåliga person.
Varför blev jag föremål för denna uppmärksamhet?
På grund av att reportagen med tiden blev allt detaljrikare och initierade och att jag vägrade att arbeta under regimens villkor där de ställde upp ramarna för journalistiken. Det var kanske en av anledningarna till att jag bjöds in varje fredagskväll i programmet ”Hora 20”, Klockan 20.00, i den största radiostationen Caracol Radio som leds av den seriöse journalisten Nestor Morales. Där konfronterades vi, fyra utländska reportrar ackrediterade i Bogota, om ”Dagens nyhet”. Dussintals sidor i den 450 sidor långa akten från DAS innehåller direkta renskrivningar av programmet med betoning på mina uttalanden i radion. Det är uppenbart att DAS menade att dessa kommentarer utgjorde en bas för att jag arbetade för FARC-gerillan.
REDAN PÅ SIDAN 3 i min ”akt” framträder denna hypotes:
”Identifiera och lokalisera den förmodade medlemmen som verkar vara en ideolog inom FARC (Sic!), en terroristorganisation med säte i norra Bogota”
Inte illa klättrat. . . . en Svenne som ideolog i en gerillarörelse med nära 50 års existens. . . .
Och ivern och besattheten av att komma mig riktigt nära in på livet tog sig flera uttryck.
“Fredagen den 7 oktober (2005) reste han med Transmileniumbussen till 127:e gatan. Därefter gick han till fots till den 122:a gatan och den 20:e Avenyn där han gick in i restaurangen ’Morrillo Mariachi Rumba Bar’. Där åt han lunch och gick därefter till resebyrån LAB LLOVO AEREO BOLIVIANO, där han förmodligen bokade en flygbiljett. Den 12:e oktober (2005) uppgavs att personen Dick Thompson, lämnade landet klockan 03:35 a.m. med Bolivia som mål”.
Sammanlagt finns det ett 40-tal bilder i DAS’ mapp som säkerhetspolisen har tagit på mig när jag är ute och joggar eller på väg mot bussen. Från och med juni 2005 intensifieras bevakningen av mig. Den 15 juni 2005 har jag planerat att göra en centralamerikaturné för att från Honduras flyga direkt till Stockholm för att semestervicka på redaktionen. Från att jag lämnar min lägenhet har jag agenterna i hälarna och i dokumenten registrerar de på sekunden var jag befinner mig och vad jag gör.
“Klockan 12.20 kommer han ut och tar en taxi (som jag hade beställt via telefon) med registreringsnummer SGW337. Han har två resväskor och en ryggsäck. Taxin kör i riktning mot flygplatsen Eldorado där kontroll av bagaget genomförs för att lämna landet. Han förflyttade sig till andra våningen där han dröjde med att välja en plats för att äta lunch, han kalkylerade tiden (…). Kl. 14.25 gick han till bagageförvaringen på första våningen där han hämtade ut ett paket som innehöll en skrivbordsdator och omedelbart begav han sig till passpolisen för att gå ombord”.
Skriver agenterna som dokumenterade det hela med sex foton.
MEN DET SKULLE INTE stanna vid detta. Agenterna var ute efter innehållet i den tolv år gamla “mystiska” skrivbordsdatorn som jag hade tejpat in i en stor IKEA-kasse. Den hade jag lämnat in på bagageförvaringen för att lura Check-Inpersonalen och för att sedan ta som handbagage. Datorn skulle jag donera till facket i Tegucigalpa. Men först skulle den förstöras av dessa colombianska ”007” i aktion:
“Objektet passerade kontrollerna och gick till utgång 9 där passagerarna omedelbart kallades till att gå ombord på flyget till San José de Costa Rica med anknytning till Tegucigalpa. Medan fortsatt säkerhetskontroll av passagerna pågick genomförde vår personal (DAS-agenterna) underrättelseuppgifter inne i planet och utförde sabotageoperationen (mot datorn)” (sidan 21).
Och vad handlade den om? Jo, att radera ut allt innehåll på datorns hårddisk, vilket också skedde. Även om jag var medveten om att jag med all sannolikhet stod under bevakning i Colombia så trodde jag ändå inte att de skulle gå så långt som att följa med mig in i kabinen för att där, med hjälp av någon slags magnetisk apparat, radera ut allt innehåll i datorn.
Begick agenterna brott mot internationell rätt när de, på internationellt område, genomförde en ”sabotageoperation” inne i planet? Jag är inte jurist men jag är säker på att så är fallet, vilket också min advokat i Bogota anser.
Agenterna sammanfattade sin “Mission” med följande allvariga slutsats:
”Som konsekvens av de vidtagna starka säkerhetsåtgärderna från Objektet lyckades det bli fastslaget att det handlar om en person som är tränad (!) att genomföra egna kontroller av kontrabevakning. Som till exempel iakttagelser av bilars registreringsnummer och beskrivning som han tar upp i sin PC-Hand (min gamla Palmdator) av personer som befinner sig nära hans bostad, användandet av speglar (Sic!), plötsliga vändningar tillbaka på gatan, bland annat”.
I en annan sammanfattning tillägger andra agenter att:
”Innan han går in i en lokal/ställe gör han två-tre vändor i kvarteret (…) Den största tiden håller han sig för sig själv (i bostaden). Han beställer mat eller går bara till restauranger i närområdet. Fram tills nu har han inte stött ihop med någon på gatan. Han lämnar bostaden vid exakta klockslag, han observerar horisonten, använder fria händer men han bara lyssnar utan att ge något som helst svar. Av det anförda förslås att den bästa form av kontroll är via tekniskt stöd” (sidan 71).
Men det skulle bli mer.
DEN 13 JUNI SKICKAR jag en e-post till Carlos Lozano, en gammal vän och chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ. Jag uppger att jag är orolig för de återkommande mordhoten nattetid och misstänker att både telefon och min internetanslutning är avlyssnade. Min hårddisk måste jag formattera regelbundet eftersom den utsätts via nätet för ständiga attacker. Mitt digitala fotoarkiv från hela Latinamerika förstörs delvis. Därför backar jag upp det på en extern disk.
E-posten till Lozano återfinns på sidan 69 i säkerhetspolisens akt och dussintals andra personliga mail från personer i hela världen, helt ovetande och helt utanför det politiska scenariot blev registrerade av Uribes politiska polis.
Lozano och andra kollegor rekommenderade mig att lämna landet efter att agenterna öppet videofilmade mig i mitten av november 2005 när jag kom tillbaka efter en joggingrunda. Det var en öppen varning, lämnade jag inte Colombia skulle jag mördas, underströk de.
* * *
RCN-TV HAR alltid betraktats som Uribevänlig, reaktionär och till och med vänligt inställd till paramilitären. Men för den åldrade och allmänt omtyckte chefen för Radiostationen RCN, Juan Gossaín, blev DAS-G3-skandalen för mycket. Han kände att den lilla återstående friheten i Colombia höll på att kvävas av Alvaro Uribe.
Den 15 april hade han fått nog efter att ha läst en dossier som åklagarämbetets detektiver hade sammanafattat över DAS’ smutsiga metoder för att svärta ned, genomföra terroristattentat och anklaga gerillan, manipulera och intrigera för att gynna Uribes militarisering av ett helt samhälle.
Sedan 2005 hade denna smutsiga kriminella verksamhet pågått i operationer som av DAS-G3 döpts till “Amazonas”, “Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda” “Internet” och “Europa”.
Några exempel över innehållet:
– Desinformera befolkningen som stöder regeringens baktalare.
– Framkalla splittring inom rörelserna som stöder oppositionen (se fallet Sverige).
– Förhindra genomförandet av aktiviteter som utlysts av oppositionen.
– Neutralisera destabiliserande aktioner av NGO:s i Colombia och ute i världen.
Under rubriken “Strategier; misskreditering och sabotage”, hade DAS-agenterna uppgifterna att:
AKTIONER: Upprätta en allians med utländska underrättelseorgan (där man kan förmoda att det handlar om USA, Israel och politiskt likasinnade regeringar), kommunikéer, anklagelser via webbsidor, juridisk krigföring som till exempel rättsprocessen mot ’Opror’ i Danmark.
SABOTAGE: Terrorism, sprängämnen, bränder, (aktioner mot) offentliga tjänster/hus, teknologisk krigföring (hacka oppositionens webbar eller avlyssna e-post).
PÅTRYCKNINGAR, PRESS: Hot och utpressning
Dessa kriminella terroristuppgifter, som Gossaín läste upp på morgonen den 15 april inför häpnade radiolyssnare, blev för mycket för den ärrade journalisten som slutade ursinnigt med orden:
– Vi colombianer har rätt att få veta vem som försökte att förvandla vårt land till en polis- och terroriststat.
– Vem kom på idén och den makabra planen att förfölja verkliga och overkliga oppositionella som om de vore brottslingar?
– Vem står bakom detta?
– Tre detektiver från DAS? Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!
– Vi vill veta om DAS är ett respektabelt statligt organ eller om det är grotta för banditer. För vad de har gjort är just banditers verk; jaga alla andra, placera ut bomber för att tro att det är oppositionen [4].
* * *
JAG MINNS den 2 december 2005 som igår. Under mig såg jag de gröna savannerna runt Bogota där 100.000 kvinnor av den starka solen färgade och fläckade ansikten sliter för sin överlevnad på de gigantiska blomesterplantagerna. Bergen där jag träffade gerillan och bönderna som strider och sliter för ett Nytt Demokratiskt Colombia och en jordreform. Sorgen kändes tung i hjärtat att lämna det kanske vackraste och mest intressanta landet i Latinamerika när flygplanet tog kurs mot Tegucigalpa, Honduras.
Vetskapen om att jag i praktiken reste till en långvarig exil och att jag under många år inte skulle kunna återvända på grund av att mina reportage inte föll i god jord hos den militaristiska högern i landet, smärtade mig djupt. Under 25 års bevakning av Colombia hade jag många vänner och kamrater, men också mängder av personer som jag hade intervjuat för Flammans och andras mediers räkning som senare fallit offer för denna statliga terrorism. Men att stanna kvar skulle ha varit en dumdristig handling.
Under de första sex månaderna i Honduras vaknade jag nästan varje natt och badade i svett i väntan på telefonsamtalet och mordhotet. Nu vet jag hur det kändes för de latinamerikaner som anlände till Sverige efter militärkupperna under det svarta 1970-talet och den tragedi det innebär att lämna sitt fosterland. Colombia blev under 25 års pressbevakning också mitt andra fosterland och fortsätter vara det.
Men kvar finns miljoner colombianer som varje natt går till sängs med ovissheten om de ska vakna nästa dag.
Eller som Cesar Julio Valencia, före detta ordförande för Högsta Domstolen, numera bara ledamot, som efter att domstolen hade förhört ett antal chefer från DAS sa att han var “förfärad”. Ty presidentpalatset var inte bara mottagare för resultaten av bevakningen och de illegala avlyssningarna utan som även ledde, opererade och manipulerade dessa spaningar”.
Uribe har sagt att han inte kände till något överhuvudtaget.
Vad var det han sa, den gamle kollegan Gossaín?
“Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!
[*] Fingerat namn.
[1] http://www.eltiempo.com/colombia/justicia/n-n-sepultados-en-mutata_7855327-1
