Svenskföretag och direktör aktiva i statskuppen i Honduras

Högern och CIA har genom statskuppen i Honduras lyckats slå sönder den svagaste länken i kedjan av progressiva länder i Latinamerika. Sedan den 28 juni befinner sig landet och dess folk under militärens stövelklackar medan den latinamerikanska och delar av den europeiska och republikanska högern i USA applåderar statskuppen.

De ser i statskuppen en möjlighet att rulla tillbaka historien för ett rättvist och demokratiskt Latinamerika. Kuppen i Honduras är ett klassiskt exempel på hur en överstatlig fascistisk frimurarloge konspirerar på sina privata societetsklubbar och som resulterar i en militärkupp som avsätter den valde presidenten. När jag skriver detta kommer nyheten om att den 38-årige läraren Roger Vallejo har avlidit av skotten han fick från en krypskytt från polisen när han och 10.000 av hans landsmän demonstrerade i onsdags mot statskuppen, den 32:a dagen utan avbrott av protester.


TIGO ÄR DET SVENSKÄGDA moderföretaget Millicom Internacional Cellular S.A:s dotterbolag i Centralamerika. Som direktör för TIGO i Honduras återfinns Antonio Tavel Otero, en kuban som efter den kubanska revolutionens seger 1959 valde att lämna landet och bosatte sig i Honduras. I dag är han ledamot i styrelsen i COHEP, Honduras’ motsvarighet till SAF, den kanske viktigaste organisationen i förberedelserna och finansieringen av militärkuppen den 28 juni i år.

TIGO anklagas för att gratis förse de militära och polisiära befälen med gratis mobiltelefon och gratis saldo. Men inte bara det. Företaget har dragit tillbaka all annonsering till Radio Globo och Cholusat TV, de enda medierna som öppet har fördömt militärkuppen och försvarat den lagligt valde presidenten, Manuel Zelaya. Han fick sitt hus beskjutet halv 6 på morgonen den 28 juni av 150 soldater från specialtrupperna och i pyjamasen flögs han till Costa Rica.


BILLY JOYA AMÁNDOLA är torteraren som är ansvarig för mer än 200 honduraners försvinnanden under första hälften av 1980-talet. Han är i dag ministerrådgivare och rådgivare till Stenbecks dotterbolag i Honduras.

Så här sa Gloria Esperanza Reyes i en intervju till USA-tidningen Baltimore Sun i juni 1995. Hon hade tur som överlevde tortyren av Joya och den CIA-tränade dödsskvadronen ”Batallón 3-16” men hon glömmer aldrig tortyren och elkablarna som applicerades mot bröst och vagina.

– Den första stöten var så stark att jag bara ville dö.

Männen som torterades ställdes nakna på en stol, fick en korg fastbunden i testikelpungen. Bredvid satt Billy Joya eller någon av de andra torterarna. För varje fråga som offret vägrade att svara eller inte visste svaret på, lades en sten i korgen som puffades fram och tillbaka.

José Barrera, en av bödlarna inom Batallón 3-16, bekräftar den i dag 52-åriga Glorias ord:

– De bönföll oss att döda dem. Tortyren är hemskare än döden, intygade han den 13 juni 1995 till USA-tidningen.

Vilka slags råd är Billy Joya kapabel att ge Stenbecks dotterbolag i statskuppens Honduras?


CARLOS SALAZAR ÄR reporter dagstidningen Nuestro País, i Costa Rica och har grävt i TIGO:s kopplingar i Centralamerika. Moderföretaget Millicom, som är baserat på Nasdaq- och Stockholmbörsen opererar i Centralamerika och har en kombination av bredband, fast- och mobiltelefoni och tjänade första hälften av 2008 608 miljoner dollar i Centralamerika.

Millicom var inblandad i en korruptionsskandal mellan 1989-1995 i Costa Rica och tvingades lämna landet 1995 efter att parlamentets 4:e kommission ansåg att Millicom på olagliga vägar hade fått rätt till mobilfrekvensen som de opererade på. Fackföreningarna i Costa Rica gick ut i strejk mot Millicoms olagligheter och försök att slå sönder det statliga telekomföretaget.

När president Manuel Zelaya höjde minimilönerna den 24 december 2008 från 3300 till 5500 lempiras, 170-280 dollar, skrek de privata företagarna i högan sky och inledde omedelbart sin konspiration mot presidenten. I den konspirationen ser vi nu TIGO och dess direktör Antonio Tavel.

Han undrade i en intervju [*] den 17 januari 2008 om “intresserar det Honduras att ha handel med en man som inte är vän till vårt land och som i dag verkar för att göra det skada”, och anklagade direkt Hugo Chavez för att vilja ockupera Honduras.


ALLA DESSA ALLMÄNNA anklagelser mot Venezuelas president blir aldrig mer konkreta än så. Men de ingår i en ytlig internationell propagandakampanj som framställs av ett nätverk mellan olika arbetsgivarföreningar, höger- och vissa liberala partier, så kallade ”civila samhällen”. Där samlas reaktionära krafter eller USA- och EU-finansierade så kallade NGO-organisationer. De verkar under ett politiskt paraply med udden riktad mot alla politiska försök i världen att förändra sina länder till något mer humant, mer värdigt och mer mänskligt.

Som till exempel en miljon extremt fattiga barn i Honduras som tack vare den liberala regeringen Zelaya åtminstone fick ett mål mat om dagen i skolan som också gjordes avgiftsfri av den störtade presidenten. Eller de billiga parallellmediciner från Kuba som markant ökade kvalitén inom den allmänna sjukvården i Honduras. Eller de 152.000 honduranska analfabeterna som id ag kan läsa och skriva tack vare kubanska lärare som idag är tillbaka i Havanna trots att det återstår ytterligare 150.000 hondyranska analfabeter. Eller den billigaste bensinen i Centralamerika som var ett försök av Chavez att ”ockupera Honduras”.


DET FINNS TROTS allt företag som har begripit att genomföra militära statskupper straffar sig på sikt. USA-bolagen GAP, Nike och tyska Adidas skrev i veckan till Hillary Clinton och uppmanade henne att strypa snaran om kuppmakarna i Honduras och underlätta en återgång till demokrati och frihet. Dessa bolag opererar i Honduras och är mer intresserade av att tjäna pengar än att vara verktyg, som Stenbecks man i Honduras, i en brutal militärkupp som hittills har kostat ett 30-tal liv, hundratals sårade och skadade och tusentals honduraner som har torterats och fängslats av militären.

“TIGO är liktydigt med statskuppen, säger David Romero, chef på Radio Globo.

Efter att TIGO drog tillbaka sin reklam från Radio Globo har fler än 38.000 honduraner med TIGO-abonnemang anlänt till radiostationen och förstört sina mobilchips och därefter gått över till ett annat mobilföretag i solidaritet med den enda demokratiska medierösten i Honduras, Radio Globo. Svenska medier och journalister borde också solidarisera sig med denna radio som stängdes och militariserades den första veckan av statskupp.

Är Stenbecksfären verkligheten medveten vad deras underhuggare sysslar med i Honduras?

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] http://www.hondudiario.com/nacionales=0724.php

Sverige byggde marinbas som USA nu tar över i Colombia och som de säger kan användas mot ’tredje land’

<9062 tecken>
TEGUCIGALPA / 090806 / Under den senaste veckan har representanter för Sveriges styrande högerregering, myndigheter och Inspektionen för strategiska produkter, ISP i samklang med regimen i Bogota gjort ett spektakel om tre rostiga granatgevär som påstås ha hittats i ett gerillaläger i Colombias djungel. Uppgifterna kommer från en av de största notoriska lögnhalsarna i världen; Colombias militär, samma militär som av colombianska och internationella människorättsorganisationer anklagas för att de senaste åren ha avrättat över två tusen civila landsmän och senare rapporterat dem som ”gerillasoldater stupade i strid”.

Uppgifterna om att de tre svenska engångsgevären AT4, som 1988 såldes till den korrumperade venezuelanska regeringen Jaime Lusinchi, därefter skulle ha överlämnats av president Hugo Chavez, som tillträdde först i januari 1999, till FARC-gerillan, är ett billigt trick för att intensifiera kriget mot det kanske mest framstegsvänliga politiska projektet i Latinamerika under senare tid, Venezuela och de länder som är anslutna till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Amerika.

“Vi vet inte när det hände, om det hände och om det hände om det hände innan eller efter Chavez’ (1999), inte heller vet vi om de hade stulits”, sa [1] i helgen ’Lulas’ utrikesminister Celso Amorim. Han och Latinamerika vet att “massor av vapen kommer till FARC på samma sätt som de dyker upp i Rio de Janeiros favelor (fattigområden) och händelsen (svenskvapnen) “är bara en liten episod i storlek jämfört med militärbaserna” (läs USA:s nya militärbaser i Colombia).

I JANUARI 1989 efterträddes Lusinchi av den ännu mer korrumperade Carlos Andrés Pérez som, när han var president 1974-79, öppet skickade fullastade plan med lätta och tunga vapen till Sandinistgerillan som den 19 juli 1979 störtade den USA-stödda Somozadiktaturen. Det var förmodligen det bästa som den professionelle samhällstjuven Perez lyckades prestera under sin tid som president i Venezuela. Han fängslades senare för att ha stulit närmare en miljon dollar av statskassan och i februari 1989 reste sig Caracas’ befolkning mot den nyliberala chockmodellen. För alla med minimal kännedom om Venezuela innan Chavez, är det ingen hemlighet att det var möjligt att köpa det mesta om man hade kontakterna med statskorruptionen.

I Honduras, ett av kontinentens mest korrumperade länder, tog militären 1993 emot 120 pansargevär modell Carl Gustav, trots att landets historia är kantat av korruption och militära statskupper [2]. Inga problem med Krisgmaterialinspektionen där inte.

Men sensmoralen hos dagens högerregering i Rosenbad säger att det är viktigt att av just Chavez kräva en förklaring för vad hans föregångare gjorde för 20 år sedan med tre i dag förmodligen rostiga engångsrör i colombiansk djungel. Att det samtidigt florerar över en miljon (1.000.000) vapen av samma slag i världen, har ingen betydelse, Chavez är skurken som ska nitas, vilket ger Reinfeldt poäng i Washington och Miami.


DE FLESTA COLOMBIANER vet att dagens regim i Bogota för två år sedan dessutom klonerade serienummer på automatgevär som placerades i ett intaget gerillaläger. Därefter beskylldes Chavez som vapensmugglare till FARC-gerillan. CIA och andra jublade och sa att ”nu har vi beviset på att Chavez förser FARC med vapen”! Men även då tvingades de dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Den venezuelanska militären lyckades nämligen få fram originalgevären som visades upp på en presskonferens i Caracas vilket var ytterst pinsamt för regimen i Bogota som tvingades dra tillbaka sina anklagelser som med frenesi hade backats upp av CNN, Washington Times, Post och en uppsjö av antichavistiska medier i världen.

Den statsterroristiska regimen i Bogota är expert på att framställa sig som ett offer och gerillan som mordmaskiner. I Sverige är det legio inom medier att se den komplicerade colombianska konflikten på samma sätt. Därför hamnar de för det mesta på helt fel sida om barrikaderna. Så också nu. FARC-gerillan förfogar över vapen från 20 olika länder, främst israeliska galilgevär som de i strid med Colombias armé har beslagtagit. Men så har ju historien lärt oss, från Pancho Villa över Vietnam till dagens Colombia. Och de visar med stolthet upp sina beslagtagna vapen när man befinner sig i ett gerillaläger. Men jag har aldrig, under de 20 år jag har gjort reportage hos gerillan, sett dessa AT4-gevär.

De tre pansargevären är en storm i vattenglas som ingår i en politisk kampanj från hökarna i USA och den latinamerikanska högern som har förlorat enorm terräng i Latinamerika. Ty samma svenska medier, ministrar och vapeninspektörer borde i stället se om sitt eget hus innan de börjar yla om att stoppa vapenförsäljning till Chavez för tre vilsekomna gevär som Bofors sålde för 20 år sedan till en korrumperad maktelit som i dag politiskt har begravts av det venezuelanska folket. Chavez behöver inte svenska vapen, han kan få mycket bättre vapen från Ryssland och Kina.


1982 FATTADE DEN svenska regeringen beslutet att säga ja till exportkreditgarantier för byggandet av en colombiansk marinbas på stillahavskusten. Jag tror att summan som Exportkreditnämnden EKN under ordförandeskap av Harry Schein garanterade var 250 miljoner dollar, men jag är osäker på den exakta summan. Garantierna ställdes vid den tidpunkten ut till monopolkapitalets och SAF: feminina flaggskepp; Antonia Ax:s Johnsson. Hon ägde och kontrollerade byggjätten ABV som senare slogs ihop med JCC och NCC. Ericsson ansvarade för att marinbasens kommunikationssystem skulle fungera.

1988 befann jag mig på en längre reportageresa i Colombia och fick då jag nys om ABV-bygget utanför hamnstaden Buenaventura. Jag sökte tillstånd hos den svenske platschefen i staden Cali, en göteborgare och gaisare som jag, men fick beskedet att marinen, som stod som köpare (sic!) av basen, vägrade mig tillstånd att göra reportaget på bygget.

Jag var själv överraskad över att Sveriges regering (s) och Krigsmaterialinspektionen hade gett tillstånd och till och med exportkreditgarantier till bygget eftersom huvudmannen var en av de fyra vapengrenarna i det land där det sedan 1964 pågick en militär och social konflikt och där de mänskliga rättigheterna kränktes å det grövsta. Det omfattande reportaget i dagstidningen Norrskensflamman fick stor uppmärksamhet och riksdagsledamoten Bo Hammar (v) tog upp ämnet i en interpellation samtidigt som Konstitutionsutskottet förhörde Harry Schein. Denne försvarade EKN-beslutet med att militärbasen skulle användas till att jaga smugglare från Panama.


VAD HÄNDER NU, i skuggan av affären med de tre granatgevären? Uriberegimen i Bogota erbjuder USA att ta över Bahia Málaga, en plats som Pentagon i sina geologiska undersökningar redan 1944 rekommenderade den colombianska marinen att anlägga en marinbas eftersom platsen har en naturlig djuphamn som möjliggör för djupgående krigsfartyg att angöra. Och så blev det.

Den 17 juli i år uppgav [3] USA att de fem nya baserna, däribland Bahia Málaga, i händelse av att en tredje stat skulle behöva militär hjälp, skulle kunna utgöra en plattform för att USA tar befälet i den militära operationen med målsättningen att interventionen garanterar ”försvaret av nationens demokrati och frihet”, en sliten fras som är kantad av blod och död och som Latinamerika in på skinnet vet vad den innebär.

Medan Reinfeldt, ISP och Svenska Freds sover dåligt för tre förmodade svenska gevär i colombiansk djungel, står alltså den svenskbyggda militärbasen på den colombianska stillahavskusten redo för att ta emot USA-militär som öppet talar om att använda denna som språngbräda för invasion av tredje land.

Som till exempel Ecuador och Nicaragua som i likhet med Honduras har blivit medlemmar av ALBA. Bahia Málaga är beläget mellan de bägge länderna. Två nya militärbaser är belägna i nordöstra Colombia och gränsar mot Venezuela medan en tredje USA-bas finns i länet Arauca och gränsar mot Venezuelas vid dess västra gräns.

I stället för att rusta ned och titta framåt, inte bakåt, som Obama sa vid sitt första möte med Latinamerikas och Karibiens statschefer tidigare i år, så fortsätter han Bushs utrikespolitik. Den 4:a Flottan med hangarfartyg, strids- och spionflyg som lades i malpåse 1954 dammades i juli 2008 av Bush och patrullerar nu mellan Alaska och Patagonien. De fem nya militärbaserna i Colombia kommer att intensifiera spionaget med sina Awacplan som kan flyga fram och tillbaka till Patagonien utan att mellanlanda för att tanka. Det är därför som ’Lulas’ utrikesminister Amorim anser att USA-baserna i Colombia är föremål för oro i synnerhet med tanke på att Vita huset har aktiverat sin 4:e Flotta, trots det latinamerikanska motståndet.

Det är där vi ska se spektaklet med de tre granatgevären. Att Uribe och hans utrikesminister inte ville delta i det sydamerikanska UNASUR:s möte i helgen, är inget konstigt. Lula och en hel kontinent är oroliga för den alltmer uppenbara krigsrisk som de fem nya USA-baserna innebär för freden i Latinamerika.

Dick Emanuelsson

Latinamerikareporter/Tegucigalpa
Noter:
[1] Colombia y E.U. deben "explicar" acuerdo militar, pide Ministro de relaciones exteriores de Brasil, El Tiempo 090802
http://www.eltiempo.com/mundo/latinoamerica/colombia-y-eu-deben-explicar-acuerdo-militar-pide-ministro-de-relaciones-exteriores-de-brasil_5755467-1

[2] ‘Based on information from The Military Balance, 1993- 1994, London, 1993, 180; and Jane's Fighting Ships, 1993- 94, Alexandria, Virginia, 1993, 442.’
http://www.country-data.com/frd/cs/honduras/hn_appen.html#table8

[3] “A EE. UU. también le interesaría estar en bases navales colombianas”, Por: Redacción Judicial / Elespectador.com, 17 Jul 2009 - 10:42 am
http://www.elespectador.com/estados-unidos/articulo151175-ee-uu-tambien-le-interesaria-estar-bases-navales-colombianas

Avrättningen av Victor Jara mot sin lösning

<7997 tecken>
“Jag ska lära dig att sjunga chilenska sånger, inga kommunistsånger”! skrek bödeln.

TEGUCIGALPA / 090724 / Efter 36 år pekas Victor Jaras mördare ut. Den då 19-årige soldaten som först bekände att han hade avlossat de mördande skotten men efter en månad i fängelse tog tillbaka sitt erkännande, anklagas för att ha mördat en av den latinamerikanska politiska folkklorens mest älskade och erkända personligheter.

Victor Jara föddes den 28 september 1932 i samhället Lonquen, samma plats där 15 bönder slogs ihjäl dagarna efter militärkuppen och kastades in i de övergivna kalkugnarna där bara 517 benrester av dessa 15 människor påträffades i slutet av 1978. Victors föräldrar var fattiga bönder men modern var en musikalisk naturbegåvning som förmedlade kunskapen till Victor under tidiga år.

Att skriva om Victor Jara är att återvända till de första åren efter militärkuppen i Chile den 11 september 1973, solidaritetsmöten, demonstrationer med tusentals svenskar och chilenare varje 11 september, långa politiska debatter och diskussioner på möten eller mellan vänstern om den chilenska fredliga vägen till socialism som havererade.

Och på alla dessa aktiviteter fanns Victor Jara med, han förkroppsligade det vackraste som en revolutionär process och samhällsomvandling innebär av kollektiv solidaritet, den enorma kraft som ett revolutionärt projekt som har folkmajoriteten bakom sig innebär på samhällslivets alla områden.

Victor Jara representerade allt detta. Därför hatades han av fascisterna, därför blev de desperata när de såg det breda leendet i hans blodiga ansikte och där det ena ögat mer eller mindre var sönderslaget. Kommunisten som sjöng för och om barnen i fattigkvarteren, de unga arbetarfamiljerna som i kyla och regn försökte bygga sina liv tillsammans i hus som var mer byggda av kartong än trä och cement.

Den mannens liv släckte José Adolfo Paredes Márquez, men på order från sin överordnade. Skotten skulle för all framtid göra Victor Jara odödlig.



SITUATIONEN I CHILE i september 1973 påminner mycket om situationen i Honduras innan den 28 juni. Victor var lärare på det statliga tekniska universitetet i Santiago och han skulle sjunga på ett massmöte på universitetet den 11 september där president Salvador Allende offentliggöra att han skulle utlysa en folkomröstning om Chiles framtid. Högern pressade och i luften låg ett outtalat hot om statskupp.

I Honduras utlöstes stats- och militärkuppen samma dag som Honduras’ folk skulle ta ställning till om landet var moget för en omarbetning av grundlagen eller inte. Men i både Chile som i Honduras förekom generalerna på order från högern och USA och stoppade den demokratiska processen. Allende bombades och mördades i presidentpalatset medan Victor Jaras gitarr slogs sönder av knektarnas stövlar. President Manuel Zelayas enkla hus i Tegucigalpa perforerades med hundra skott den 28 juni och han deporterades i pjymas i ett militärplan till Costa Rica.



– FÖR HIT DEN där horungen! skrek officeren och pekade med sitt finger mot Victor Jara. Han var omgiven av 600 lärare och studenter från universitetet, berättade Boris Navia Pérez, en av få politiska fångar som befann sig tillsammans med Victor Jara de ödesdigra dagarna i mitten av september 1973 när Victor slogs blodig, torterades och slutligen avrättades av militären.

– Din skitstövel! Du är Victor Jara, den sjungande marxisten, den förbannade skitstöveln, sa officeren och sparkade på den liggande Victor en, två, tre tio gånger på kroppen, i ansiktet som han försökte skydda med händerna.

– Jag ska lära dig att sjunga chilenska sånger, inga kommunistsånger, din jävla horunge! skrek officeren.

Medan denne i sitt blinda desperata hat fortsätter den obarmhärtiga misshandeln med stövlar och pistolkolv mot Victors kropp och skriker som en vettvilling som Boris Navia såg som fascistisk hysteri, tittar Victor upp mot sin bödel med sitt typiska bondeansikte. ”Denna syn fastnar för alltid på våra näthinnor”.

Händelsen utspelades på Chiles Stadion, inte den stora beryktade Nationalstadion utan den mindre fotbollsstadion i Santiago. Men där fanns 5.000 politiska fångar som upplevde en obegriplig skräck under en helvetesregim. Denna massa blev vittne när flera av de torterade kastade sig ut i tomma intet från läktarna samtidigt som de skrek ”VIVA ALLENDE”!



NÄR VICTOR MED hjälp av de andra fångarna lyckas att repa sig så pass att han kan använda sina fingrar för att skriva sin sista text, beskriver han helvetet på fotbollsstadion och vad han tror vara situationen i landet, ett sista brev till sin USA-födda fru Joan. Han ber Boris att smuggla ut det som blir hans sista rader i livet. Det är den 15 september 1973:

“Vi är fem tusen
i denna lilla del av staden.
Vi är fem tusen,
Men hur många är vi inte
i städerna och hela landet?
Så mycket mänsklighet,
hunger, kyla, panik, smärta, moralisk press, terror och galenskap!
Vi är tio tusen händer färre som inte producerar.
Hur många är vi inte i fosterlandet?
Blodet från vår Kamrat President
pulserar hårdare än bomberna och kulsprutekärvarna.
Så kommer vår knutna näve än en gång att slå.”



Två marinofficerare är på besök och en ohygglig misshandel börjar mot Victor som är reslig och stark, van som byggnadsarbetare att ta i. Två gånger reser han sig blödande men blir sedan liggande. Det är det sista som Boris och de närmaste kamraterna ser av Victor Jara. När han och kamraterna lämnar Chilestadion senare på natten för att förflyttas till den större Nationalstadion ser de vid utgången kropparna av 38 mördade, bland dem Victor Jara som är perforerad med 44 kulor. Dagen efter kastas han kropp av en lastbil utanför huvudstadens allmänna kyrkogård. I januari 1980, mitt under militärdiktaturen, tar jag fotografiet av hans enkla gravplakett men dekorerad med hundratals hälsningar från Chiles kämpande folk som trots terrorn visade sin hyllning till honom.



DET SKULLE DRÖJA tills den 5 juni i år när hans grav öppnades och hans kropp blev föremål för en rekonstruktion av hur döden hade inträffat. Förspelet var bekännelsen från José Alfonso Paredes Márquez, i dag 55 år. Under 36 år hade ingen vittnat om mordet på Victor Jara. Chefen för det provisoriska koncentrationslägret på fotbollsstadion, översten César Manríquez Bravo, hade fram tills Paredes’ erkännande varit den ende militär som ställts till ansvar för massmorden och tortyren dagarna i september 1973.

Han uppgav att han ”blev vittne till när en marinlöjtnant började leka rysk roulett med sin revolver som han tryckte mot folksångarens tinning”. Jara hade torterats brutalt. Närvarande var löjtnant Nelson Edgardo Haase. Enligt Paredes gick kulan genom kraniet på Victor och han var nästan död när marinlöjtnanten beordrade Paredes och hans kamrater att avlossa sina gevär mot Jaras kropp.

När obduktionen och rekonstruktionen av Jaras kropp genomfördes för en dryg månad sedan kunde obducenterna konstatera att Victor Jara hade tagit emot sammanlagt 44 kulor. Paredes försäkrade att “allt ägde rum inför Nelson Haase som satt bakom skrivbordet där förhören med fångarna ägde rum”.

Paredes hade envist vägrat att tala, men när han bröt samman inför domaren berättade han på rekordtid allt han hade burit på i hemlighet till och med inför sin fru under mer än tre decennier.

Paredes var vid mordet på Jara en enkel värnpliktig 19-åring. Om han bar denna oerhörda samvetsskuld under två generationer av ett mord på en av Chiles största personligheter, hur många samveten plågas fortfarande inte i Chile, Argentina, Colombia, länder där Pentagons ”Nationella Säkerhetsdoktrin om den Inre Fienden” har uttryckts i samhällssystem som ska garantera rätten till ”frihet, familj och privategendom” och medlemskap i den ”demokratiska västliga hemisfären”?

Det är mot denna perversa samhällsformation som Latinamerika i dag har rest sig och som Victor Jara gav sitt liv för att den en dag skulle bli verklighet i hans Chile.

I dagens plågade Honduras, mitt under diktaturen, sjungs hans sånger varje dag, på universiteten, på gatorna och i arbetarkvarteren. Jaras leende syns och hörs överallt och inga fascister kan släcka det.

Dick Emanuelsson

“Mañana puede ser que contamos con armas y la situación va a ser diferente”

René Andino, presidente del Sindicato de Trabajadores de la UNAH, Sitraunah advierte al régimen de facto de Micheletti que el pueblo puede empezar de armarse para defenderse

Por Dick Emanuelsson / Tegucigalpa / 2009-08-05 /

“Ni en la época más oscuras de la década -80 cuando había un régimen represivo, habían entrado como han hecho hoy. Vamos a luchar hasta las últimas consecuencias para que el país vuelva a la institucionalidad en nuestro país.”

¿El pueblo y los universitarios se defienden, como podemos ver acá, con piedras contra francotiradores y uniformados con todo tipos de armas?

“Hoy lamentablemente solo contamos con piedras que encontramos, pero mañana puede ser que contamos con armas y la situación va a ser diferente”.

Escucha la entrevista completa en audio:
http://www.box.net/shared/4a6usizz9q

Andrés Pavón: “Hoy he recibido una lección de la resistencia en la Universidad”

Andrés Pavón, presidente del Comité de Derechos Humanos de Honduras, CODEH sobre las agresiones policiales en la Universidad Autónoma de Honduras, UNAH:


Por Dick Emanuelsson / Tegucigalpa / 2009-08-05 /

“Los muchachos han ganado, han triunfado acá hoy”, dice el presidente de CODEH al respecto de los miles de universitarios y trabajadores del a UNAH que resistieron y expulsaron a los policías antimotines que no solamente atacaron a las desarmadas masas hondureñas en el territorio de Alma Mater, sino violentó ese territorio atacando brutalmente disparando por lo menos 150 balas de gomas más los gases lacrimógenas, contaba Pavón. Ni siquiera la vicerrectora de la UNAH, Rutilia Calderón, se salvó de la represión cuando intentaba de negociar con la fuerza uniformada y fue golpeada en su pecho por un agente y tirado a la calle.

Entrevista de Dick Emanuelsson en audio:
http://www.box.net/shared/1fecfnhtlv

¡Que pena, Evo!

Por Dick Emanuelsson


TEGUCIGALPA / 090805 / Que pena que los acontecimientos históricos no dejan enseñanzas a personajes tan importantes y forjados luchadores como Evo Morales, presidente de Bolivia.

Por que el presidente de Bolivia dijo este miércoles que el mayor grupo guerrillero de Colombia, las FARC, se ha convertido en “el mejor instrumento” de Estados Unidos para justificar un despliegue militar en la región.

“Quiero decir algo: las personas que están en las FARC son el mejor instrumento del imperio en este momento”, agregó Morales, llamando al grupo colombiano a dejar las armas y buscar cambios políticos por vía pacífica, como dijo que trata de hacer en Bolivia, según una nota de Reuters, publicada en varios medios [1], entre ellos Radio La Primerisima, Managua.

En primer lugar es imposible comparar a Bolivia con Colombia, porque si fuera así, que mecánicamente pasamos un modelo a otro país, pues la situación sería totalmente diferente en Colombia. El presidente boliviano voltea increíblemente la responsabilidad por las 5-7 nuevas bases gringas en Colombia a las FARC, cuando la intolerante oligarquía, desde el general Santander hasta Uribe, siempre ha hecho la guerra contra su propio pueblo. Por algo traicionó Santander a Bolívar y por algo Uribe y los anteriores presidentes siempre han sido unos vasallos al Imperio gringo.

La matanza en las bananeras 1928

Ni siquiera existía el Partido Comunista Colombiano y menos la insurgencia armada en diciembre 1928 cuando, por ordenes de United Fruit Co, el ejercito colombiano abrió fuego contra las familias bananeras. Ellas se habían agrupado en la zona bananera de Cienaga y con la Biblia en la mano pedía un aumento del salario y mejores condiciones de vida y de trabajo. Recibieron fuego y muerte, 3000 colombianos de todas las edades y sexos.

La creación de las FARC no fue para tomar el poder político, sino en autodefensa porque el campesinado estaba siendo aniquilado físicamente por los terratenientes y el estado terrorista EN COMPLICE CON PENTAGONO! No venga, Evo, a reconstruir la historia.

El ejército no necesitaba y no tenía en la mano ni el partido comunista ni las FARC para arremeter y masacrar al pueblo. Uribe inventa cada vez cualquier cosa, fantasías y montajes cuando esta en aprietos. Si no hubiese existido las FARC, Uribe habría inventado otra cosa.

Chávez esta hoy penosamente conciente de la traición de su “amigo” que en este momento saca unos viejos tubos del 1988 ya incluso usados como lanzagranadas para tener “papaya” para instalar tres bases militares que estarán dirigidos, no contra las FARC sino a Venezuela Bolivariana. Con razón Chávez considera que el papel de Uribe es como “una jugada sucia y traicionera” [2].

¿Quién define el carácter de lucha del pueblo hondureño?

En Honduras no es el pueblo que elige las formas de lucha de masas. El pueblo se adapta y cambia día tras día la forma de lucha, exactamente igual como hace la guerrilla para no ser derrotado militarmente. Es el enemigo y principalmente las FF.AA. y policía pero también las decisiones que toma el gobierno de facto que son voceros y ejecutores de la oligarquía local en alianza con los gringos que decide como el pueblo va responder las arremetidas fascistas.

¿Quien puede condenar o desde afuera decir al pueblo hondureño como tiene que luchar? ¿Y si el pueblo dentro de poco cambia la característica de la lucha contra el régimen de facto con las armas, lo que cada día más gente exige, que dirá Evo? ¿Que es algo de la Revolución cubana pero ahora no?

En Suecia había maoístas que querían manejar la batuta de la lucha del pueblo vietnamita contra la ocupación estadounidense. Pero la consigna de la solidaridad entonces fue: ¡“Todo el apoyo a la lucha del pueblo vietnamita bajo sus propias condiciones, posiciones y circunstancias”!

Ese es el principio que debe ser el principio por la solidaridad de cada pueblo en lucha, también para el pueblo colombiano, sin dedos desde afuera, sea quien sea que viene con las imposiciones de la lucha.

Evo recibe un narcopresidente

Triste que algunos mandatarios recibe el Padrino del Estado Terrorista Colombiano cuando deberían rechazarlos y dar su apoyo al heroico pueblo colombiano que ponen el pecho arriesgando la vida en las calles y campos colombianos.

Lo que el pueblo colombiano requiere y exige no son declaraciones anticomunistas de comprensión en el exterior hacia el narcopresidente sino una auténtica solidaridad al pueblo colombiano que detesta el hombre que en marzo de 1990 fue colocado con el número “82” en una lista de 103 personas ligadas al Cartel de Medellín y su Padrino Pablo Escobar. No fue las FARC que colocó ese número a Uribe sino el Departamento de Defensa de Estados Unidos, que ahora esta en una buena posición de imponer 5-7 nuevas bases en su planificada guerra del petróleo y el agua dulce en Venezuela.

Obama se desenmascara, rechaza a Zelaya

Por el otro lado muestra una carta del Departamento de Estado que los gringos no están a favor a consideradas sanciones económicas severas sobre el Gobierno de facto de Micheletti.

“Hemos rechazado los llamados para tomar sanciones económicas agobiantes y dejado en claro que todos los estados deberían buscar facilitar una solución sin llamar a la violencia y con respeto al principio de la no intervención”, dijo la carta.

Interesante porque Bolivia y Nicaragua si ha sido sancionados por la Casa Blanca por defender su soberanía, perdiendo millones de dólares en asistencia.

Zelaya por su lado ya se ha dado cuenta el rol de doble cara que los gringos han jugado contra él y ya no confíe en el apoyo de los gringos:

“Estados Unidos tiene que entender este mensaje porque ELLOS MISMOS SE PONEN EN RIESGO SI EMPIEZA A SURGIR LA VIOLENCIA EN AMÉRICA LATINA”, dijo Zelaya.

¿Qué quiere decir Zelaya?

Sencillamente, que las decisiones cosméticas de congelar (ni siquiera cancelar) las visas de cuatro funcionarios de Micheletti, en el fondo no tiene absolutamente ningún papel decisivo para tumbar la dictadura y para restaurar la institucionalidad.

Nadie impuso ordenes para el pueblo boliviano

¿Entonces. . . . quien pone las reglas para las formas de lucha de masas?

Pues Gorriletti y Obama&Clinton, la administración que no ha regresado la 4ª Flota a sus garajes flotantes en USA, que no reduce sino aumenta la cantidad de bases militares, rodeando la Venezuela Bolivariana.

El mundo y la política son un poco más complicados que si o no a las urnas, sobre todo el conflicto colombiano.

En vez de legitimar a través de recibir el cobarde mandatario del Palacio de Nariño, que no quiso participar y defender su decisión en la Cumbre de Unasur ante los jefes de estado, Evo debería hacer como hizo Zelaya; recibir los pueblos trabajadores tanto de la ciudad como del campo en el palacio presidencial, entender que el enemigo no son las FARC sino Uribe y el Imperio. Que los pueblos definen sus propias formas de lucha, exactamente como hizo el pueblo boliviano cuando tumbaron los últimos dos presidentes, tarea exclusivamente del pueblo boliviano.

[1]Las FARC, el mejor instrumento de EU, afirma Evo Morales
http://www.radiolaprimerisima.com/noticias/alba/58007

[2] Chávez desenmascara a Uribe con armas suecas, «una jugada sucia y traicionera»
http://www.radiolaprimerisima.com/noticias/general/57991