jueves, 4 de octubre de 2007

Che vinner en ny seger mot sina mördare, 40 år efter han avrättades i Bolivia

<8406>

Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Nationella Befrielsearmén”.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp men skulle släckas, tillfälligt, den 9 oktober samma år då Che avrättades.

Den 7 oktober hade han sårats och tillfångatagits. Che fördes till skolan i den lilla byn La Higuera. Sergeanten Mario Terán anmälde sig som frivillig för att genomföra avrättningen av Che, som i tidningarna redan hade förklarats ”död i strid”. Men Terán hade först inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske, kubanske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!”.

FÖRSPELET TILL GERILLAN I Bolivia hade tagits redan 1965 i Havanna, främst med det bolivianska kommunistpartiet (PCB) och dess ledare Mario Monje.

– I november 1966 var jag medlem i och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade inlett de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Så sa Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne, när jag träffade henne och Nila Heridia, ”Ivana”, student vid den medicinska fakulteten i La Paz som 1968, året efter Ches död, anslöt sig till ELN-gerillan. Nu är hon hälsovårds- och idrottsminister i Evo Morales’ regering.

Jag träffade dem bara några dagar efter att det bolivianska folket hade störtat president Sanchez de Lozada den 17 oktober 2003, nästan på 36-årsdagen av avrättningen av Che. Men det är nog först nu som Che och de politiska principer han stod skördar sina frukter.

BARA ETT ÅR INNAN Che avreste till Bolivia, talade han till delegaterna på den Trikontinentala konferensen i La Havanna 1966 och till försvar av det vietnamesiska folket som stred mot USA-administrationens folkmordskrig i Indokina:

”Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!” [1].

Che visste att förr eller senare skulle Latinamerika resa sig. I dag pågår i hela Latinamerika en intensiv politisk process. En brokig social, folklig och demokratisk revolutionär vänster erövrar politiskt inflytande i en takt som gör Vita huset och det internationella storkapitalet nervösa. I söndags vann Ches idéer i Ecuador där det ecuadorianska folket skördade en brakseger och bokstavligen sopade bort de gamla korrumperade partierna från den politiska scenen när det valde ledamöter till en konstituerande församling som ska utarbeta en ny grundlag i landet.

Och där i skolan i den lilla fattiga och totalt okända byn La Higuera för 40 år sedan, mötte Che döden med ett mod och ett kurage som få personer kan uppvisa. Det är denna rebellanda som gör honom odödlig bland de latinamerikanska massor som älskar honom och ser honom som prototypen av den Nya Människan som Che slogs och gav sitt liv för. Det finns till och med de, som i fallet med invånarna i La Higuera och Vallegrande i Bolivia, som i Che ser sitt eget lokala helgon; SAN ERNESTO.

FÖR ETT ÅR SEDAN visade den kubanska televisionen ”San Ernesto de La Higuera”. Det är en fantastisk vacker dokumentärfilm som låter byinvånarna komma till tals under ett tre månaders långt reportage. Det är sant att Che:s gerilla inte lyckades eller hann rekrytera många bönder och att misstänksamheten mot denna var stor hos civilbefolkningen. Men historien kommer för det mesta ikapp verkligheten. I dag tänder bönderna i detta område ljus för att be till sitt eget helgon.

Elia Ariega var sjuksköterska och tvättade Che efter att han avrättats.

– När en person dör förändras ansiktsfärgen. Men inte på Che. Hans ögon var öppna som om han levde. De intensiva ögonen reflekterade inte död och han har sedan den dagen förblivit levande i våra hjärtan hos var och en av oss.

Historikern Pastor Rocabado berättar om ett möte med en nunna som hade sett Che: död

– ”Pastor, det är otroligt! Che ser precis ut som Jesus när han togs ner från korset. Han har ögonen öppna och han ser ut som om han skulle vilja säga något”.

Likheterna mellan Jesus och Che är att bägge tog ställning för de fattiga och de utsatta, arbetade för att skapa en Ny Människa och gick bägge sina öden till mötes med fysisk smärta och död.

PÅ MORGONEN DEN 9 oktober hade den kubanskfödde CIA-agenten Felix Rodriguez anlänt till La Higuera och på eftermiddagen avrättades Che av sergeant Mario Terán. Officiellt var det ett beslut som togs av president och general René Barrientos och överbefälhavaren Alfredo Ovando Candía, flygvapenchef och landets ÖB, men inofficiellt togs beslutet av CIA och dess utsände.

“När jag kom in i skolsalen satt Che på en bänk”, berättade Terán [3]. Han såg på mig och sa:

– Ni har kommit för att skjuta mig.

“Jag kände mig hämmad och sänkte huvudet utan att svara. Då frågade han mig:

– Vad har de andra sagt?

“Jag svarade att de inte hade sagt något, och han grymtade:

– Så modiga!

“Jag vågade inte skjuta och i det ögonblicket såg jag att Che växte, han blev mycket stor, enorm! Hans ögon lyste intensivt, jag kände som om han kastade sig över mig och när han tittade med den fasta blicken mot mig blev jag yr. I ett ögonblick tänkte jag att Che skulle kunna ta ifrån mig mitt vapen.

– Var förnuftig! beordrade han mig, och sikta väl, ni ska skjuta en människa!

”Då tog jag ett steg tillbaka mot tröskeln vid dörren, slöt ögonen och sköt den första salvan. (…) Jag återtog modet och sköt den anda salvan, som träffade honom i armen och i hjärtat. Då han var han redan död”.

MEDAN FELIX RODRIGUEZ fick nya CIA-uppdrag i Vietnam, Centralamerika och ständiga terroristuppgifter riktade mot Kuba, glömdes Sergeant Mario Terán helt bort av både Bolivia och världens historiker. Han levde i misär på en miserabel armépension, fick gråstarr men hade inte pengar att betala en enkel operation och blev slutligen blind [2].

Och livet kan ibland ta ironiska svängar, vilket Pablo Ortiz, journalist på dagstidningen El Deber i Santa Cruz fick erfara:

– Terán opererades mot starren av kubanska läkare helt gratis. Ingen på sjukhuset visste vem han var tills hans son kom till tidningen i augusti 2006 och berättade för oss (vad som hänt hans far) och ville att vi skulle publicera ett offentligt tack (till Kuba).

Sedan Evo Morales vann presidentposten i december 2005 har Ches bödel och ytterligare 110.000 bolivianer opererats. De har fått tillbaka sin syn igen tack vare att Kuba och Venezuela igångsatt ett av de mest humana projekt som Latinamerika skådat; Mision Milagro, där sex miljoner fattiga latinamerikaner under en tioårsperiod ska opereras mot ögonsjukdomar.

Varje år mister 650.000 fattiga latinamerikaner, likt Mario Terán, sin syn eftersom de inte har pengar till att betala en ögonoperation. I dag går flygplanen i skytteltrafik mellan kontinenten och Havanna & Caracas med fattiga människor som i morgon kommer att se färger, solen, regnet och sina närmaste.

Utan tvekan har Che vunnit ännu en seger, 40 år efter sin död och han kommer, med all sannolikhet, att skörda nya segrar. Eller, som pionjärerna (skolbarn) alltid avslutar sina tal på Kuba:

”Pioneros! Por el Comunismo! Seremos como El Che”!

Pionjärer, för Kommunismen, vi ska bli som Che!

Dick Emanuelsson

[1] Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

[2] Héctor Arturo, «Che vuelve a ganar otro combate», Granma, 29 de septiembre de 2007.

[3] Mario Terán, «Extractos», sin fecha. http://fotolog.terra.com.ar/desdelaterraza:26 (sitio consultado el 30 de septiembre de 2007), citerat av fransk-algeriske universitetsläraren Salim Lamrani, Rebelión.

En grundlag för socialism i Venezuela

<8922>

TEGUCIGALPA / 071001 / Med det nya reviderade förslaget till en ny konstitution i Venezuela, tar landet och den politiska processen de första stegen mot att strukturera den juridiska basen för införandet av socialism. Synen på konsekvenserna av förslaget är både regeringen och den politiska oppositionen överens om, men sympatierna är förstås delade.

Den 15 augusti presenterade Chavez 33 grundlagsartiklar som han föreslås ska förändras. Även om det bara är tio procent av konstitutionen så handlar det om djupgående och avgörande förändringar av grundlagen som ger den politiska Chartan en kvalitativ ny inriktning. Målet för hela den politiska processen är att skapa grunden för Poder Popular, Folkmakt och socialism. Venezuela kommer att ta ställning till förslagen via en folkomröstning.

Grundlagen skapar nya folkmaktsorgan som drar in de breda befolkningskretsarna som tidigare varit exkluderade i samhällsutvecklingen. Konstitutionen ger regeringen den juridiska fullmakten den behöver för att bryta den gigantiska jordägarkoncentrationen hos en handfull män, så kallade ”Latifundistas”. Regeringen tar också kontrollen över den strategiska Centralbanken, frågor som oundvikligen skapar en total konfrontation hos den sociala och ekonomiska klass som styrt Venezuela sedan spanjorerna kastades ut.

Såväl i Latinamerika som i USA och Europa har debatten om de 33 artiklarna nästan enbart koncentrerats på artikel 230 om möjligheten att återväljas som president fler än en gång, vilket gäller nu. Expressens ledare den 19 augusti med rubriken ”En lektion i diktatur”, påstår ”Att Chavez kommer att kunna väljas om i oändlighet”.

Frågan är när Bonniersfärens språkrör tänker gå till attack mot Sveriges, Spaniens, Norges, Danmarks eller varför inte Storbritanniens grundlag och statskick där inte bara statschefen föds och dör på tronen utan att folket får ta ställning till om det vill ha en livstidsanställd statschef och att denna post ska gå i arv, utan att också de statsministrar eller regeringschefer i nämnda länder faktiskt också utnyttjar en rätt som den som nu föreslås i den venezuelanska grundlagen. Nicolas Maduro, Venezuelas utrikesminister, berättade förra veckan att 18 medlemsstater inom EU har just rätt till återval av sin statschef eller regeringschef. Men ingen i dessa länder ställer till skandal för det.

I Artikel 230 föreslås mandatperioden förändras från 6 till 7 år, från en extra omedelbar mandatperiod till löpande mandatperioder.

– Men det handlar inte val på obestämd tid, säger Chavez, och det (återvalet) beror framför allt på viljan hos ett suveränt folk.

I Venezuela kan folket avsätta presidenten efter halva mandatperioden, i vilket EU-land eller i USA har folken rätt till det?

Manuel Rosales, oppositionens presidentkandidat i december förra året sammanstrålade med 13 EU-ambassadörer i torsdags i förra veckan. Hans sammanfattning av de 33 reviderade artiklarna är stark:

– Godkänns (grundslags)reformen är det ett slag mot det venezuelanska politiska systemet. Det kommer innebär en oreparerbar skada mot alla medborgare och kommer beröra grunderna för det venezuelanska folket. Vi talar om en ny modell (…) och vi har en allvarlig fara, varnade Rosales.

Och Chavez bekräftar att förslagen får konsekvenser, vilket är målsättningen, på samhällslivets alla områden:

– Det handlar om att fördjupa den folkliga Boliviarianska demokratin. Inom ekonomin; att förbereda de bästa villkoren och så fröna för en socialistisk, produktiv ekonomisk modell. Samma inom politiken, skapa den socialistiska demokratin, sa Chavez som citerade den italienske marxistiske revolutionären Antonio Gramsci:

– Om vi inte förändrar den gamla strukturen kommer den att rasa över oss och krossa oss, förändrar vi inte strukturen kommer den att stoppa upp den revolutionära processen.

Venezuelas väg mot socialism är inte via kooperativ, slog Chavez fast med skärpa. I landet finns hundratals och en del ledande Chavister har förfäktat att detta är vägen mot socialism.

– Kooperativrörelsen garanterar absolut ingen väg mot socialism. Tvärtom kan den förvirra folket, kollektivet och många gånger oss själva, sa Chavez och citerade Che efter att han besökt Jugoslavien: ”Det är kapitalism”.

Privat, allmän, statlig och kooperativ egendom

I Artikel 115 slår grundlagen fast vilka komponenter den ekonomiska modellen ska representera och de egendomar som ska garanteras i konstitutionen. I den kapitalistiska världen grundlagsfästes nästan alltid den privata egendomen men aldrig den allmänna, offentliga eller statliga egendomen. Men Chavez slår nu ett slag för detta.

I artikelns nuvarande skrivning från 1999 “garanteras rätten till egendom”. Men enligt Chavez’ ord breddas nu denna syn. I Venezuela existerar det statliga oljebolaget PDVSA, landets ekonomiska kronjuvel och motor. Men Chavez vill nu att denna ägandeform ska kallas “Social egendom”, eller kanske mer svenskt; gemensam egendom, där staten förvisso leder företaget men där företaget tillhör folket, oantastligt enligt det nya förslaget till att bli privatiserat. PDVSA kan ha både en direkt och indirekt huvudman/ägare.

– Detta företag är och förblir alltid en social egendom genom staten, inte den kapitalistiska utan den stat vi nu bygger som är den socialistiska, underströk Chavez.

Den direkta sociala egendomen är när någon samhällsgrupp, till exempel de anställda, leder det företag där de arbetar i. Om staten i dag leder och administrerar ett företag, finns det inget, enligt lagen, som hindrar arbetarna på ett företag att i morgon ta över det direkta styret av detta.

Den kollektiva egendomen ”tillhör sociala grupper eller personer” medan kooperativet alltid är privat-kollektiv egendom, det är ingen social egendom och låt oss inte luras av detta, upprepade Chavez.

Blandegendom, ”Propiedad Mixta”, är skapad mellan den gemensamma, sociala, kollektiva och den privata sektorn i olika kombinationer för att utnyttja till exempel naturresurser som landegendomar som lagligt har övertagits och kompenserats ekonomiskt.

Artikel 136 reglerar den nya Folkmakten och den struktur som ska byggas upp i Venezuela:

Där finns de sedvanliga valen av politiker till fullmäktige; från kommunerna till Nationalförsamlingen. Men konstitutionen talar nu också om ”Råd”; allt från de Kommunala råden, Arbetar-, bonde-, studentråd, med flera organ som ska utgöra basen för den venezuelanska vägen till Folkmakt och socialism.

Artikel 141 handlar om traditionell myndighetsutövning som regleras enligt lag. Myndighetsutövningen delas nu i den nya konstitutionen upp i två kategorier; den traditionella och den som har med “Las Misiones” att göra. Denna sista ska vara en mekanism för att tillfredsställa de mest omedelbara behoven hos befolkningen, behov som inte alltid är lätta att tillfredsställa med en byråkrat bakom skrivbordet som kanske inte alltid heller är sympatiskt inställd till revolutionen.

I artikel 318 tas kontrollen av Centralbanken över av de politiskt valda i Venezuela. Den antidemokratiska formeln om en ”oberoende” bank, att ekonomerna står över folket, försvinner i det nya förslaget. Oppositionen rasar förstås eftersom Centralbankens enorma reserver på sammanlagt 60 miljarder dollar, som delats mellan en investeringsfond och de traditionella reserverna, nu kan användas till det som de är till för; finansiera social och industriell utveckling och garantera landets ekonomiska självständighet.

– Centralbanken kan inte vara autonom, det är en nyliberal föreställning. Den strategin som lanserades i Latinamerika av IMF och Imperiet (läs USA) och som till och med statsfästes i grundlagarna gjorde oss beroende av den monetära diktaturens världsdominans, fruktansvärt! dundrade Chavez när han presenterade artikelförändringen.

I artikel 328 regleras de väpnade styrkornas roll och karaktär. De olika vapengrenarna får nu namnet ”Bolivarianska” tillagt och understryker därmed Simon Bolivars gamla ord om att vapnen aldrig kan vändas mot folket och är till för att försvara den nationella suveräniteten.

I den gamla konstitutionen står det: ”De väpnade nationella styrkorna utgör en i huvudsak professionell institution utan politisk deltagande, organiserad av staten”.

Men Chavez är inte nöjd med denna skrivning, som han anser vara ”elitistisk”, utan föreslår bland annat:

”I uppfyllandet av sin funktion ska den (försvarsmakten) alltid stå i tjänst hos Venezuelas folk i försvar av dess okränkbara intressen, och inte i något fall i tjänst hos någon oligarki av något slag eller utländsk imperiemakt”.

I Artikel 329, som också den handlar om de olika vapengrenarnas mera konkreta uppgifter, föreslås att den gamla Reserven omvandlas till en Bolivariansk Folkmilis. Grundlagsändringen är egentligen en anpassning till den nya verkligheten där USA utgör ett latent hot och där stora delar av civilbefolkningen redan nu ges militär träning och kan delta massivt i det militära försvaret av fosterlandet.

Dick Emanuelsson

-------------

<4087>

En grundlag för socialism

TEGUCIGALPA / 071001 / Med det nya reviderade förslaget till en ny konstitution i Venezuela, tar landet och den politiska processen de första stegen mot att strukturera den juridiska basen för införandet av socialism.

Det är 33 grundlagsartiklar eller tio procent av konstitutionen som Chavez föreslås ska förändras. Målet för hela den politiska processen är att skapa grunden för Poder Popular, Folkmakt för socialism.

Grundlagen skapar nya folkmaktsorgan som drar in de breda befolkningskretsarna som tidigare varit exkluderade i samhällsutvecklingen. Konstitutionen ger regeringen den juridiska fullmakten den behöver för att bryta den gigantiska jordägarkoncentrationen hos en handfull män, så kallade ”Latifundistas”. Regeringen tar också kontrollen över den strategiska Centralbanken.

Såväl i Latinamerika som i USA och Europa har debatten om de 33 artiklarna nästan enbart koncentrerats på artikel 230 om möjligheten att återväljas som president fler än en gång, vilket gäller nu. Expressens ledare den 19 augusti med rubriken ”En lektion i diktatur”, påstår ”Att Chavez kommer att kunna väljas om i oändlighet”.

Men i Bonniersfärens Sverige eller varför inte i Spanien, Norge, Danmark och Storbritannien så garanterar grundlagen att statschefen kan födas och dö på tronen utan att folket får ta ställning till det. I de nämnda länderna ges också de statsministrarna eller regeringscheferna rätten till omedelbara återval, en rätt som nu föreslås i Venezuela. 18 medlemsstater inom EU, monarkier eller republiker, har också denna grundlagsrätt. I Venezuela kan folket avsätta presidenten efter halva mandatperioden, i vilket EU-land eller i USA har folken rätt till det?

De viktigaste förändringarna är följande:

I Artikel 115 slår grundlagen fast vilka komponenter den ekonomiska modellen ska representera och de ägandeformer som ska garanteras i konstitutionen. I Venezuela existerar det statliga oljebolaget PDVSA, landets ekonomiska kronjuvel och motor. Men Chavez vill att denna ägandeform ska kallas “Social egendom”, eller kanske mer svenskt; gemensam egendom, där staten förvisso leder företaget men där företaget tillhör folket, oantastligt enligt det nya förslaget till att bli privatiserat. PDVSA kan ha både en direkt och indirekt huvudman/ägare.

– Detta företag är och förblir alltid en social egendom genom staten, inte den kapitalistiska utan den stat vi nu bygger som är den socialistiska, underströk Chavez.

Den direkta sociala egendomen är när någon samhällsgrupp, till exempel de anställda, leder det företag de arbetar i. Om staten i dag leder och administrerar ett företag, finns det inget, enligt lagen, som hindrar arbetarna på ett företag att i morgon ta över det direkta styret av detta.

Den kollektiva egendomen ”tillhör sociala grupper eller personer” medan kooperativet alltid är privat-kollektiv egendom.

Blandegendom, ”Propiedad Mixta”, är skapad mellan den gemensamma, sociala, kollektiva och den privata sektorn i olika kombinationer för att utnyttja till exempel naturresurser som landegendomar som lagligt har övertagits och kompenserats ekonomiskt.

Artikel 136 reglerar den nya Folkmakten och den struktur som ska byggas upp i Venezuela:

Där finns de sedvanliga valen av politiker till fullmäktige; från kommunerna till Nationalförsamlingen. Men konstitutionen talar nu också om ”Råd”; allt från de Kommunala råden till Arbetar-, bonde-, studentråd, med flera organ som ska utgöra den sociala basen för den venezuelanska vägen till Folkmakt och socialism.

Artikel 318 ger regeringen kontroll över Centralbanken.

– Centralbanken kan inte vara autonom, det är en nyliberal föreställning. Den strategin som lanserades i Latinamerika av IMF och Imperiet (läs USA) och som till och med statsfästes i grundlagarna gjorde oss beroende av den monetära diktaturens världsdominans, fruktansvärt! dundrade Chavez.

I Artikel 329, som handlar om de olika vapengrenarnas mera konkreta uppgifter, föreslås att den gamla Reserven omvandlas till en Bolivariansk Folkmilis. Stora delar av civilbefolkningen ges redan nu militär träning.

Dick Emanuelsson

Förkrossande vänsterseger i Ecuador

<1700>

TEGUCIGALPA / 071002 / “Vägen ligger öppen för socialistiska reformer”, rubricerade internationella nyhetsbyråer som ANSA, Reuters, DPA och EFE söndagens val i Ecuador. Detta gällde val av deputerade till en församling som på sex månader ska utarbeta en ny konstitution som öppnar vägen för ett Ecuador i ”Socialism i det 21:a seklet”, som president Correa har talat om.

Presidentens breda rörelse ”Acuerdo Pais” (AP), har, när detta nummer av Flamman är under pressläggning, fått cirka 71 procent av rösterna och bokstavligen krossat det traditionella partiväsendet i Ecuador. Correas konkurrent i presidentvalet i november förra året, Ecuadors rikaste man, Alvaro Noboa, har, efter att tio procent av rösterna är räknade, fått 4,87 procent eller cirka fem (5) av de 130 platserna i den konstituerande församlingen medan Correas AP:s beräknas få en kvalificerad majoritet. Detta innebär att Correa i princip kan skissera upp en ny grundlag och stadsfästa ”Proletariatets diktatur”, om han så skulle vilja. Men han har gjort klart att Ecuadors grundlag inte kommer att kopieras från någon annan, ett klargörande mot de försök från massmedia, opposition och insinuationer i Vita huset om att president Correa går samma väg som i Venezuela, som också håller på att revidera den nuvarande konstitutionen.

Upplösa kongressen

Men det finns klara likheter mellan Venezuela och Ecuador. Såväl Correa som Chavez har klara intentioner om att ta kontrollen över den påstått ”oberoende” Centralbanken som är ett rött skynke för bägge presidenterna. Correa har också fått ett massivt stöd för att den nuvarande kongressen ska upplösas eftersom den består av de korrumperade partierna som smulades i bitar i söndags.

Dick Emanuelsson