URIBE SPIONERAR (1)

Med Uribes politiska polis i hälarna

Den hemliga politiska polisen DAS-G3 bevakade, förföljde och registrerade minut för minut Flammans DICK EMANUELSSON under sin tid som reporter i Colombia. Sammanlagt 450 A4-sidor dokumenterade Emanuelssons liv som i en mapp rubricerades ”OPERACION CANELA”.

Under de drygt fem åren som Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson levde och arbetade från Bogota för tidningens räkning, bevakades han sekund för sekund av G3, en hemlig specialgrupp inom den politiska polisen DAS. Denna lyder direkt under presidenten som under större delen av Emanuelssons fem år i Bogota var Alvaro Uribe.


Som följd av de konstanta mordhoten under 2005 lämnade Flammans reporter Colombia och fortsatte sin Latinamerikabevakning från Honduras. Där är han nu föremål för en politisk häxjakt från flera av de medier som står statskuppens aktörer nära som anser att han granskar makten alltför noga. Här följer hans egen berättelse om tiden i Colombia och orsakerna till att han är en av 16 journalister i Colombia som fick hela sin verksamhet kartlagd av den hemliga politiska polisen DAS-G3.

* * *

”Det finns gårdar som till exempel ’Villa Sandra’ i (staden) Puerto Asís (djungellänet Putumayo), där det enligt demobiliserade (paramilitärer) kan finnas så många som 800 kroppar begravda”. Det skrev [1] dagstidningen El Tiempo den 11 augusti i år och jag är säker på att inte ett enda av de svenska medierna uppmärksammade den hårresande uppgiften.

Puerto Asís ligger vid floden Rio Putumayo som utgör en gräns mellan Colombia och Ecuador mitt i Amazonas’ djungel. Det är en obeskrivlig oas och en explosion av lukter, djur, ljud och synintryck. Som den där dagen som till råga på allt var fredagen den 13 februari, 1998. Jag befann mig i huvudlägret för FARC-gerillans Södra Gerillablock när “Luisa Soto” [*], en kvinna från staden anlände och bad Joaquin Gomez, gerillakommendanten, om hjälp. Befolkningen i staden Puerto Asís stod hjälplösa inför den våg av massmord som 45 ditflugna paramilitärer hade inlett i allians med den 26:e armébataljonen och polisen i staden.

– De säger att “vi är paramilitärer och vi har kommit för att rensa stan på gerilla. Vi har en lista på 500 personer som vi ska ta livet av”. De har bränt folk levande på torget och sedan den 10 februari har 38 personer mördats.

Sa hon medan massor av kolibrin och papegojor kvittrade exotiskt och fridfullt i trädkronorna inne i den täta djungeln. Det skulle bli flera tusen offer till och enbart på gården ’Villa Sandra’ slaktade och begravde denna oheliga allians av paramilitärer & polis/militär 800 människor. Tolv år senare skulle det hela bli officiellt vad som alla visste och såg 1998.



DEN 26:e ARMÉBATALJONEN hade redan 1993 förekommit i utredningar genomförda den Andinska Juristkommissionen:

“Den 17 juli 1990 greps de två indianerna Julia Bellamil Iguaje och Salomon Florentin Iguaje från Sionasamhället i Puerto Asis. Dagen efter påträffades de döda. De hade förts bort av två civila F2-agenter och torterades med nålar som hade hamrats in i deras fingertoppar. En påk fördes in i Bellamils vagina och därefter sköts hon. Salomons kropp visade spår av tortyr och hade kastrerats”.

Fem år efter rapporten landade 20 paramilitärer i den Nationella Polisens flygplan med registreringsnumret GJD-103. I ett annat flygplan kom ytterligare 21-22 paramilitärer, hade Luisa Soto i gerillalägret uppgett. Den 8 februari kom ett tredje plan, arméns Herkulesplan som lossade tre taxibilar och ett stort antal paramilitärer.

Colombias arméchef Mario Hugo Galán pressades på uppgifterna som jag och andra journalister publicerade efter att jag hade lämnat gerillakontrollerat område. Men han förnekade dem ihärdigt. Tolv år senare står vi där med facit i hand. Svart på vitt.

Det var den sortens journalistik som jag i huvudsak sysslade under mina fem år i Colombia, en journalistik som är farlig i Colombia för den konfronterar makten och den statliga terrorism som människorna har fått utstå i ett halvt sekel. Under den senaste 20-årsperioden har omkring 150 journalister mördats för att de inte har dagtingat med sina journalistiska principer.



27:e JULI 2005: Jaime Fernando Ovalle, samordnare för den då okända specialgruppen kallad ”G3” (Grupo Especial de Inteligencia 3) sammanträdde i DAS’ högkvarter med fem personer. Säkerhetsagenten Blanca Cecilia Rubio Rodriguez hade denna dag två uppgifter: ”Organisera en föredragning om Dick Emanuelsson och Hollman Morris”, enligt protokoll från den 25 juli 2005. Hollman Morris är en av Colombias främste dokumentärfilmare, ständigt mordhotad och som med livet som insats har gjort reportage över hela Colombia. I dem beskriver han civilbefolkningens utsatta situation, miljonerna av internflyktningar eller offren för arméns och paramilitärens utomrättsliga avrättningar.

Den 27 juli 2005 befann jag mig på Flammans redaktion och ersatte kamrater på semester, ovetande om att säkerhetspolisen denna dag skulle granska min enkla person för kontraspionagets toppar. I dag sitter 30 av dessa män och kvinnor bakom galler, anklagade av Högsta domstolen och åklagarämbetets utredare för att ha lett den olagliga hemliga gruppen, G3, inom den politiska polisen och som hade som uppgift att från presidentpalatset verkställa skådeprocesser mot bland annat flera av HD:s ledamöter. I början av januari 2010 avled José Ovalle, av åklagarämbetets utredare betecknad som nyckelfigur i utredningen.



G3 SKAPADES 2003 och avslöjades i slutet av förra året efter att läckor visat att agenterna hade genomfört telefonavlyssningar av medlemmar i den aktade Högsta Domstolen. Denna vägrade låta sig skrämmas eller korrumperas av president Alvaro Uribes allt hotfullare kritik av domstolen. Denna kallade in kongressledamöter, borgmästare eller landshövdingar till förhör för sina påstådda förbindelser med den paramilitära organisationen AUC. Ett hundratal av toppolitikerna fängslades och många avtjänar nu fängelsestraff upp till 15 år. Det gemensamma med dessa höga politiker är att de alla står Uribe nära som gnisslar tänder när Högsta Domstolen nämns vid namn.

HD:s utredningar och pågående rättsprocesser av officerarna inom DAS-G3 kommer allt närmare Uribe. Han har hittills lyckats hålla utredarna på avstånd men allt fler av de fängslade DAS-cheferna har under den nya regimen Juan Manuel Santos inlett förhandlingar med Högsta Domstolen för att åtnjuta strafflindring genom att lägga papperna på bordet.

För en månad sedan kom det första paketet med säkerhetspolisens dokumentation över min verksamhet i Colombia begränsad till slutet av 2004 och fram till oktober 2005. 1,3 kg papper eller 450 A4-ark som berör den första av fyra rättsprocesser mot den politiska polisens högsta befäl och där advokatkollektivet Alvear Restrepo representerar mig mot den colombianska staten.

* * *

JAG NÄSTAN KROCKADE med väktarens huvud när jag öppnade dörren. ”Buenos Días Don Dick”, sa han förläget och jag besvarade hälsningen. Nu med facit i hand begriper varför jag flera gånger stötte ihop med dessa tjuvlyssnade eller ”bandande” väktare när jag var på väg ut. Då trodde jag att de gjorde sin rutinkontroll av de fem våningarna i varje trapphus i husgruppen där jag hyrde en lägenhet. Många gånger blev jag också förvånad när väktarna ringde via husgruppens interntelefon och med en irrelevant fråga konstaterade att jag befann mig i bostaden.

Den var belägen i norra Bogota där savannerna tar över på 2500 meters höjd. I december och januari drar ”La Helada”, iskalla vindar från norr som drar ner temperaturen till nästan nollpunkten, in över Bogota och jag minns att jag tackade högre makter för att jag hade tagit med mig ett IKEA-termotäcke när jag landade i oktober 2005. Tidigt på mornarna kan man se gatubarnen i centrala Bogota ligga omfamnade för att värma varandra i gryningens obarmhärtiga kyla. Årstiden har den fördelen att det regnar lite jämfört med årets tio andra månader.

Vad jag inte visste var att G3 skulle placera ut två skiftlag väktare som skulle ha som uppgift att kontrollera vem som besökte mig, vilken slags post och varifrån den anlände. Stackars satar, analysera tråkiga Lärarnas Tidning eller för att inte tala om Kommun-Aktuellt!

Jag bläddrar i pärmen med de 450 stora arken och läser att jag onsdagen den 8 juni 2005 fotograferades jag när jag joggade mellan 09.00-09.20. Kl. 13.30 registrerades jag återigen när jag lämnade lägenheten och går till busshållplatsen i bostadsområdet. Där väntar jag i två minuter. Agenterna noterar att jag har mina händer fria och lyssnar med uppmärksamhet vad andra säger utan att besvara.

Agenterna sammanfattar denna dag med följande ord:

“Med beaktande av betydelsen av att kontrollera utlänningen Dick Emanuelsson på basis av de varierande kontakter han har, gör det nödvändigt att närmare lära känna hans personliga uppgifter om vem som besöker honom, telefonräkningar, hans post och andra uppgifter så bör möjligheten undersökas för att infiltrera två väktare på väktarföretaget ’TORONTO DE COLOMBIA’ som ansvarar för säkerheten i husgruppen. Dessa personer ska ansvara för att täcka Objektets aktiviteter under de två skiften och informera en disponibel patrull som ska utföra skuggningen och bevakningen”.

I Colombia arbetar 250.000 personer inom väktarbranschen och de ägs till 99 procent av pensionerade generaler och överstar som håller ett militärt reglemente bland denna exploaterade yrkeskår som oftast arbetar 72 timmar i veckan, 12-timmarspass sex dagar i veckan. En baggis för säkerhetspolisen att placera in två skiftlag i husgruppen.



PÅ SIDAN 268 UPPTÄCKER jag en tabell över hela min reseverksamhet sedan den 15 oktober 2001 fram till den 2 maj 2005 då jag anlände till Bogota från Quito, Ecuador. Den dagen dröjde det 90 minuter efter att jag hade kommit in i lägenheten då det första telefonsamtalet kom: ”Om du inte drar från Colombia, så dödar vi dig, din kommunistdjävul”! Dessa telefonsamtal skulle upprepas nattetid ibland upp till tre gånger i veckan och kan stressa den mest psykiskt stryktåliga person.

Varför blev jag föremål för denna uppmärksamhet?

På grund av att reportagen med tiden blev allt detaljrikare och initierade och att jag vägrade att arbeta under regimens villkor där de ställde upp ramarna för journalistiken. Det var kanske en av anledningarna till att jag bjöds in varje fredagskväll i programmet ”Hora 20”, Klockan 20.00, i den största radiostationen Caracol Radio som leds av den seriöse journalisten Nestor Morales. Där konfronterades vi, fyra utländska reportrar ackrediterade i Bogota, om ”Dagens nyhet”. Dussintals sidor i den 450 sidor långa akten från DAS innehåller direkta renskrivningar av programmet med betoning på mina uttalanden i radion. Det är uppenbart att DAS menade att dessa kommentarer utgjorde en bas för att jag arbetade för FARC-gerillan.



REDAN PÅ SIDAN 3 i min ”akt” framträder denna hypotes:

”Identifiera och lokalisera den förmodade medlemmen som verkar vara en ideolog inom FARC (Sic!), en terroristorganisation med säte i norra Bogota”

Inte illa klättrat. . . . en Svenne som ideolog i en gerillarörelse med nära 50 års existens. . . .

Och ivern och besattheten av att komma mig riktigt nära in på livet tog sig flera uttryck.

“Fredagen den 7 oktober (2005) reste han med Transmileniumbussen till 127:e gatan. Därefter gick han till fots till den 122:a gatan och den 20:e Avenyn där han gick in i restaurangen ’Morrillo Mariachi Rumba Bar’. Där åt han lunch och gick därefter till resebyrån LAB LLOVO AEREO BOLIVIANO, där han förmodligen bokade en flygbiljett. Den 12:e oktober (2005) uppgavs att personen Dick Thompson, lämnade landet klockan 03:35 a.m. med Bolivia som mål”.

Sammanlagt finns det ett 40-tal bilder i DAS’ mapp som säkerhetspolisen har tagit på mig när jag är ute och joggar eller på väg mot bussen. Från och med juni 2005 intensifieras bevakningen av mig. Den 15 juni 2005 har jag planerat att göra en centralamerikaturné för att från Honduras flyga direkt till Stockholm för att semestervicka på redaktionen. Från att jag lämnar min lägenhet har jag agenterna i hälarna och i dokumenten registrerar de på sekunden var jag befinner mig och vad jag gör.

“Klockan 12.20 kommer han ut och tar en taxi (som jag hade beställt via telefon) med registreringsnummer SGW337. Han har två resväskor och en ryggsäck. Taxin kör i riktning mot flygplatsen Eldorado där kontroll av bagaget genomförs för att lämna landet. Han förflyttade sig till andra våningen där han dröjde med att välja en plats för att äta lunch, han kalkylerade tiden (…). Kl. 14.25 gick han till bagageförvaringen på första våningen där han hämtade ut ett paket som innehöll en skrivbordsdator och omedelbart begav han sig till passpolisen för att gå ombord”.

Skriver agenterna som dokumenterade det hela med sex foton.




MEN DET SKULLE INTE stanna vid detta. Agenterna var ute efter innehållet i den tolv år gamla “mystiska” skrivbordsdatorn som jag hade tejpat in i en stor IKEA-kasse. Den hade jag lämnat in på bagageförvaringen för att lura Check-Inpersonalen och för att sedan ta som handbagage. Datorn skulle jag donera till facket i Tegucigalpa. Men först skulle den förstöras av dessa colombianska ”007” i aktion:

“Objektet passerade kontrollerna och gick till utgång 9 där passagerarna omedelbart kallades till att gå ombord på flyget till San José de Costa Rica med anknytning till Tegucigalpa. Medan fortsatt säkerhetskontroll av passagerna pågick genomförde vår personal (DAS-agenterna) underrättelseuppgifter inne i planet och utförde sabotageoperationen (mot datorn)” (sidan 21).

Och vad handlade den om? Jo, att radera ut allt innehåll på datorns hårddisk, vilket också skedde. Även om jag var medveten om att jag med all sannolikhet stod under bevakning i Colombia så trodde jag ändå inte att de skulle gå så långt som att följa med mig in i kabinen för att där, med hjälp av någon slags magnetisk apparat, radera ut allt innehåll i datorn.

Begick agenterna brott mot internationell rätt när de, på internationellt område, genomförde en ”sabotageoperation” inne i planet? Jag är inte jurist men jag är säker på att så är fallet, vilket också min advokat i Bogota anser.

Agenterna sammanfattade sin “Mission” med följande allvariga slutsats:

”Som konsekvens av de vidtagna starka säkerhetsåtgärderna från Objektet lyckades det bli fastslaget att det handlar om en person som är tränad (!) att genomföra egna kontroller av kontrabevakning. Som till exempel iakttagelser av bilars registreringsnummer och beskrivning som han tar upp i sin PC-Hand (min gamla Palmdator) av personer som befinner sig nära hans bostad, användandet av speglar (Sic!), plötsliga vändningar tillbaka på gatan, bland annat”.

I en annan sammanfattning tillägger andra agenter att:

”Innan han går in i en lokal/ställe gör han två-tre vändor i kvarteret (…) Den största tiden håller han sig för sig själv (i bostaden). Han beställer mat eller går bara till restauranger i närområdet. Fram tills nu har han inte stött ihop med någon på gatan. Han lämnar bostaden vid exakta klockslag, han observerar horisonten, använder fria händer men han bara lyssnar utan att ge något som helst svar. Av det anförda förslås att den bästa form av kontroll är via tekniskt stöd” (sidan 71).

Men det skulle bli mer.



DEN 13 JUNI SKICKAR jag en e-post till Carlos Lozano, en gammal vän och chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ. Jag uppger att jag är orolig för de återkommande mordhoten nattetid och misstänker att både telefon och min internetanslutning är avlyssnade. Min hårddisk måste jag formattera regelbundet eftersom den utsätts via nätet för ständiga attacker. Mitt digitala fotoarkiv från hela Latinamerika förstörs delvis. Därför backar jag upp det på en extern disk.

E-posten till Lozano återfinns på sidan 69 i säkerhetspolisens akt och dussintals andra personliga mail från personer i hela världen, helt ovetande och helt utanför det politiska scenariot blev registrerade av Uribes politiska polis.

Lozano och andra kollegor rekommenderade mig att lämna landet efter att agenterna öppet videofilmade mig i mitten av november 2005 när jag kom tillbaka efter en joggingrunda. Det var en öppen varning, lämnade jag inte Colombia skulle jag mördas, underströk de.

* * *

RCN-TV HAR alltid betraktats som Uribevänlig, reaktionär och till och med vänligt inställd till paramilitären. Men för den åldrade och allmänt omtyckte chefen för Radiostationen RCN, Juan Gossaín, blev DAS-G3-skandalen för mycket. Han kände att den lilla återstående friheten i Colombia höll på att kvävas av Alvaro Uribe.

Den 15 april hade han fått nog efter att ha läst en dossier som åklagarämbetets detektiver hade sammanafattat över DAS’ smutsiga metoder för att svärta ned, genomföra terroristattentat och anklaga gerillan, manipulera och intrigera för att gynna Uribes militarisering av ett helt samhälle.

Sedan 2005 hade denna smutsiga kriminella verksamhet pågått i operationer som av DAS-G3 döpts till “Amazonas”, “Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda” “Internet” och “Europa”.

Några exempel över innehållet:

– Desinformera befolkningen som stöder regeringens baktalare.


– Framkalla splittring inom rörelserna som stöder oppositionen (se fallet Sverige).


– Förhindra genomförandet av aktiviteter som utlysts av oppositionen.


– Neutralisera destabiliserande aktioner av NGO:s i Colombia och ute i världen.


Under rubriken “Strategier; misskreditering och sabotage”, hade DAS-agenterna uppgifterna att:

AKTIONER: Upprätta en allians med utländska underrättelseorgan (där man kan förmoda att det handlar om USA, Israel och politiskt likasinnade regeringar), kommunikéer, anklagelser via webbsidor, juridisk krigföring som till exempel rättsprocessen mot ’Opror’ i Danmark.

SABOTAGE: Terrorism, sprängämnen, bränder, (aktioner mot) offentliga tjänster/hus, teknologisk krigföring (hacka oppositionens webbar eller avlyssna e-post).

PÅTRYCKNINGAR, PRESS: Hot och utpressning

Dessa kriminella terroristuppgifter, som Gossaín läste upp på morgonen den 15 april inför häpnade radiolyssnare, blev för mycket för den ärrade journalisten som slutade ursinnigt med orden:

– Vi colombianer har rätt att få veta vem som försökte att förvandla vårt land till en polis- och terroriststat.
– Vem kom på idén och den makabra planen att förfölja verkliga och overkliga oppositionella som om de vore brottslingar?
– Vem står bakom detta?

– Tre detektiver från DAS? Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!

– Vi vill veta om DAS är ett respektabelt statligt organ eller om det är grotta för banditer. För vad de har gjort är just banditers verk; jaga alla andra, placera ut bomber för att tro att det är oppositionen [4].

* * *

JAG MINNS den 2 december 2005 som igår. Under mig såg jag de gröna savannerna runt Bogota där 100.000 kvinnor av den starka solen färgade och fläckade ansikten sliter för sin överlevnad på de gigantiska blomesterplantagerna. Bergen där jag träffade gerillan och bönderna som strider och sliter för ett Nytt Demokratiskt Colombia och en jordreform. Sorgen kändes tung i hjärtat att lämna det kanske vackraste och mest intressanta landet i Latinamerika när flygplanet tog kurs mot Tegucigalpa, Honduras.

Vetskapen om att jag i praktiken reste till en långvarig exil och att jag under många år inte skulle kunna återvända på grund av att mina reportage inte föll i god jord hos den militaristiska högern i landet, smärtade mig djupt. Under 25 års bevakning av Colombia hade jag många vänner och kamrater, men också mängder av personer som jag hade intervjuat för Flammans och andras mediers räkning som senare fallit offer för denna statliga terrorism. Men att stanna kvar skulle ha varit en dumdristig handling.

Under de första sex månaderna i Honduras vaknade jag nästan varje natt och badade i svett i väntan på telefonsamtalet och mordhotet. Nu vet jag hur det kändes för de latinamerikaner som anlände till Sverige efter militärkupperna under det svarta 1970-talet och den tragedi det innebär att lämna sitt fosterland. Colombia blev under 25 års pressbevakning också mitt andra fosterland och fortsätter vara det.

Men kvar finns miljoner colombianer som varje natt går till sängs med ovissheten om de ska vakna nästa dag.

Eller som Cesar Julio Valencia, före detta ordförande för Högsta Domstolen, numera bara ledamot, som efter att domstolen hade förhört ett antal chefer från DAS sa att han var “förfärad”. Ty presidentpalatset var inte bara mottagare för resultaten av bevakningen och de illegala avlyssningarna utan som även ledde, opererade och manipulerade dessa spaningar”.

Uribe har sagt att han inte kände till något överhuvudtaget.

Vad var det han sa, den gamle kollegan Gossaín?

“Por favor! Försök inte göra mig inte full i skratt”!

[*] Fingerat namn.

[1] http://www.eltiempo.com/colombia/justicia/n-n-sepultados-en-mutata_7855327-1

URIBE SPIONERAR, (2)

BAKGRUND:

Så opererade DAS i Colombia och Europa

2008 avslöjades att DAS’ högste chef, Jorge Noguera, överlämnade namnlistor på fackledare och andra till AUC, paramilitären, som hade order att mörda dem. På en lista från juli 2005 mördades sex, varav fem var fackliga ledare [1].

– Flera av DAS’ olagliga operationer finansierades med kokapengar [2].


– Från presidentpalatset utgick order för att spionera på de mest framstående ledamöterna av Högsta domstolen, oppositionspolitiker och journalister klassificerade som “vänster” och i konsekvens med det ‘samarbetsmän med gerillan’, de viktigaste medlemmarna bland de konsekventa människorättsorganisationerna och framför allt Advokatkollektivet Alvear Restrepo, som representerar denne skrivare i processen mot DAS-cheferna [3].


– Åklagarämbetets tillslag hos DAS 2009 rullade upp det kriminella scenariots metoder: Spioneri, misskrediteringskampanjer av Uribes oppositionella och NGO:s, program för terroristattentat där gerillan skulle ges skulden.


– All denna information ingick i operationer som klassificerades med namnen: “Amazonas”, “Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda” “Internet” och “Europa”. Denne reporter är registrerad i “Arauca” och “Caso Canela”.


– DAS-agenten Germán Villalba skickades till Europa och installerade ett spionhögkvarter i flera europeiska huvudstäder varifrån han ledde spionverksamheten som inkluderade inspelningar i video och audio, fotografier och register över DAS’ objekt, i huvudsak colombianer med uppehållstillstånd. Från sitt högkvarter i Europa skickade Villalba sin information till DAS i Bogota som arkiverades i mappen med namnet “Europa”.


– För att nå framgång i “Operación Europa” (se bredvidstående artikel) misskrediterades det europeiska rättssystemet, NGO:s, människorättsorganisationer, fackföreningar, m.fl. genom aktioner som falska kommunikéer, falska uppgifter via olika webbar och genom att sabotera (hacka) målgruppernas webbar, radiostationer, nyhetsbyråer, med mera samt att inleda rättsprocesser mot vissa.


– I Sverige skickades en e-post från Krigshögskolans bibliotek som gick till en stor del av vänsterpartiet Polo Democraticos (vari kommunistpartiet ingår) medlemmar i exil. Författarna framträdde som förmodade medlemmar i FARC och svärtade ned vissa kandidater inom Polo Democrático. Det var ett typiskt sätt för att via psykologisk krigföring splittra vänstern inför presidentvalet tidigare i år. Den välkände Rinkebybon Juan Fonseca citerades i Uribevänlig press där han anklagade Föreningen Jaime Pardo Leal för att ha legat bakom e-posten, en anklagelse som föreningen avfärdade som absurd. Men Säpo larmades och utredde frågan som i själva verket var just en typisk aktion från DAS (se Flamman 11/9-2008;
http://www.flamman.se/colombiansk-agent-pa-forsvarshogskolan).


– DAS-agenterna deltog i flera konferenser i Europa som arrangerades av colombianer i exil eller av nationella människorättsorganisationer där framstående personer fotograferades och registrerades i DAS’ akter [4].


– Åklagarämbetets detektiver uppmärksammade att det fanns en mapp hos DAS med namnet “Parlamento Europeo” i vilken namnen över EU-parlamentariker som är anhängare respektive motståndare till den colombianska regeringen är dokumenterade. Har förre EU-parlamentarikern Jens Holm (v) begärt att få reda på om han finns registrerad?

 Dick Emanuelsson

1. Colombia saldrá hoy a la calle para denunciar el «terrorismo de Estado»  
http://www.voltairenet.org/article155722.html
2.  «Operación Europa»: espionaje internacional del gobierno colombiano
http://www.voltairenet.org/article165181.html#nb2

3. El DAS sigue grabando

http://www.semana.com/noticias-nacion/das-sigue-grabando/120991.aspx 

4. «Operación Europa»: espionaje internacional del gobierno colombiano

http://www.voltairenet.org/article165181.html#nb7%27 

URIBE SPIONERAR (3)

DAS’ spionage i Europa

– Ansvaret för avlyssningarna ligger inte på DAS-agenterna utan presidentpalatset, sa Ernesto Samper, före detta president i Colombia i en intervju den 17 maj 2010 i den spanska dagstidningen Público.

I klartext är det Alvaro Uribe som gav order om att inleda vad som alltid har existerat i Colombia men aldrig varit så omfattande och personifierad som skandalen med DAS-G3. Skandalen bekräftade Colombia som en paranoid polisstat.

SVERIGE: Spionaget mot journalister, domstolsledamöter och fackligt-politiska ledare begränsades inte enbart till Colombia. Samma dag som DAS-agenten Blanca Cecilia Rubio Rodriguez höll en föredragning över mig och dokumentärfilmaren Hollman Morris’, fotograferades Ernesto Yamhure, förste sekreterare på Colombias ambassad på Östermalmsgatan 44 i Stockholm.

Det colombianska skolfartyget “Gloria” hade anlänt till Stadsgårdskajen i Stockholm och bakom en av livbåtarna fotograferade denne “diplomat” de colombianer som stod på kajen och demonstrerade mot det militära flottbesöket från Colombia.

Yamhure fick stå till svars i både Flamman och Aftonbladet och hans diplomatiska karriär avslutades med skandalen den 25 juli 2005. Mannen har sedan det datumet aldrig förlåtit mig och har, via sina krönikor i dagstidningen El Espectador, vid upprepade tillfällen anklagat mig för att var FARC-gerillans ambassadör i Europa.

Men sanningen kommer alltid i kapp och i stället är det Yamhure som har avslöjats än en gång. Nu var det de paramilitära ledarna som pekade ut Yamhure för att ha varit personlig politisk rådgivare till dödsskvadronerna AUC:s högste ledare, Carlos Castaño. Ett nyligen publicerat brev daterat från november 2002 avslöjar hur Yamhure gav Castaño råd inför demobiliseringen av AUC.


BELGIEN, EU-PARLAMENTET: En av de mest framstående dagstidningarna i Belgien, Le Soir, skrev den 19 maj i år att det främsta målet för DAS-G3:s spionage och infiltration i Europa var att neutralisera all opposition mot undertecknandet av ett frihandelsavtal Colombia-EU.

“Dessa olagliga aktioner från DAS-G3 genomfördes inte enbart i Belgien”, skrev Hernando Calvo Ospina, colombiansk journalist och författare i exil i Paris och medarbetare i Le Monde Diplomatique. Även i Spanien, Frankrike och Schweiz har bosatta colombianer i exil, NGO’s, politiska personligheter eller EU-parlamentariker utsatts för spioneriet.

DAS-G3:s operationer var inte enbart avsedda för att spionera utan även manipulera, förvrida sanningen med målet att avleda uppmärksamheten på de permanenta brotten av de mänskliga rättigheterna i Colombia, skriver Calvo Ospina. Han säger att tillvägagångssättet för agenterna var att sammanlänka de i Europa kritiska personerna med den colombianska gerillan och på så sätt reducera deras trovärdighet i den offentliga debatten, ungefär som Yamhures försök att svärta ned denne skrivare eller colombianernas aktivitet i Sverige kring radiostationen Café Stereo samt nyhetsbyrån Anncol.

Flera av de europeiska fackföreningarna och solidaritetsorganisationerna är dokumenterade i de arkiv som åklagarämbetet beslagtog förra året i DAS’ högkvarter. Dokumenten bekräftar vidden av säkerhetspolisens operationer på den europeiska kontinenten..

Tre stora fackförbund i Belgien skriver i ett uttalande att de “är förbluffade” över DAS’ spioneri och att de anser att “det utgör en extrem allvarlig inblandning i vårt lands suveränitet (…) och vi kräver att det genomförs en skyndsam och fullständig utredning över DAS’ operationer i Belgien och att de ansvariga ställs inför skranket”.

Fackförbunden kräver också att Belgiens utrikesminister, inrikesministern och den egna säkerhetstjänst snabbt agerar för att protestera såväl hos Colombias ambassadör i Belgien som att gå till botten med det allvarliga spioneriet i landet.

Dick Emanuelsson

URIBE SPIONERAR (4):

DAS värre än Watergateskandalen

När det ansedda veckomagasinet Semana den 21 februari 2009 avslöjade att DAS genomförde olagliga telefonavlyssningar och spaningar, fattade det colombianska åklagarämbetet beslutet att inleda en undersökning. Men beslutet läckte till DAS och en videokamera kunde registrera hur den hemliga politiska polisens agenter bar ut låda efter låda strax innan åklagarnas detektiver gjorde sin razzia.

Ingen vet hur många lådor med komprometterande material säkerhetstjänsten lyckades försvinna men det återstående är tillräckligt graverande för att konstatera att vad som DAS-G3 sysslade med var allt anat än ”inom lagens ram”.

Bland dessa arkiv finns instruktioner till en DAS-agent som fick ordern om att genomföra ett mordhot mot journalisten Claudia Julieta Duque genom hennes lilla dotter. I instruktioner skulle DAS-agenten läsa följande efter att Claudia hade svarat i telefonen:

”REKOMMENDATION: Gör samtalet i närheten av polisens underrättelsetjänst. Stamma inte mer än 49 sekunder…. TEXT: God eftermiddag, finns Claudia Julieta Duque hemma? MEDDELANDE: Är Ni mor till María Alejandra? [Vänta tills hon svarar]. Bra, jag måste tyvärr meddela Er att Ni inte ger oss något annat alternativ, vi sa till Er men Ni ville inte lyssna på oss. Nu kan Ni inte rädda er ens med en skottsäker bil”! [1]


VID NÅGRA TILLFÄLLEN bevakade, skrämde och hotade agenterna barn till “målen”. Enligt FN:s Högkommissionärskontor i Bogota stod DAS bakom mordhoten mot de ledande personerna inom människorättsorganisationerna i Colombia. De till och med stod bakom leveransen av en blodfläckad docka med en text där det stod ”Till min kära dotter”.

Dockan lämnades i Soraya Gutiérrez’ bostad. Hon är ordförande för det ansedda Advokatkollektivet José Alvear Restrepo (CCAJAR). Advokaterna är hatade av landets generaler efter att flera av dessa har dömts till långa fängelsestraff för massakrer på civilbefolkningen.


UNDERRÄTTELSEOPERATIONERNA inkluderade även att misskreditera och inleda falska anklagelser mot journalister. Tillvägagångssättet var fotomontage där journalisten bakades in i en videofilm som påståtts ha spelats in av gerillan. Därefter krävde den ”upprörda opinionen” att journalistens visum till USA skulle dras in, efter det att han hade vanhedrats som en simpel terrorist i de Uribetrogna medierna.

I medlen för att misskreditera och vanhedra oppositionen och de hederliga höga topparna inom rättsapparaten återstod också att länka samman dem med gerillan eller korruptionsskandaler. Agenterna stal pass som användes i skådeprocesserna.


DAS’ G3-ENHETENS målsättning var att knyta samman de bevakade och förföljda med gerillan. Men DAS-G3 har inte i något enda fall lyckats fastställa denna anknytning.

Familjeanhöriga till de DAS-agenter som nu har börjat berätta vad som utspelades under flera år inom säkerhetstjänsten har nu börjat ta emot mordhot. Det är fallet med Martha Leal, före detta chef för DAS’ politiska analysenhet som sedan maj 2009 började ge åklagarna och domstolen information om förre DAS-chefen Jorge Nogueras band till de paramilitära dödsskvadronerna.


DEN TEKNISKA avlyssningsutrustning som DAS-G3 har använt sig har, enligt USA:s ambassadör i Bogota, William Brownfield, skänkts av USA. En DAS-agent uppgav i förhören i Högsta Domstolen, att när G3 spionerade mot facket möjliggjordes detta spioneri genom de skänkta USA-medlen men även experter inom området som deltog var från USA.

USA-kongressen reagerade omedelbart och förbjöd fortsatt finansiering av DAS under 2010.

Dick Emanuelsson

Källa: Fondo de Educación del Grupo de Trabajo sobre América Latina, Oficina en EEUU sobre Colombia, Centro Internacional de la Politica, y de la Oficina de Washington para Asuntos Latinoamericanos.

Den nykoloniala lightvänstern och Nicaragua

Kan man lita på Flammans nyhetsrapportering från Latinamerika?

Efter att i ett antal artiklar läst den nyhetsrapportering Flamman genom Dick Emanuelsson gett från Nicaragua så undrar jag hur mycket man kan tro på av de nyheter jag inte själv genom andra källor kan bedöma.

I Flamman har jag fått läsa om sandinisternas valframgångar i de senaste kommunalvalen för två år sedan, medan jag från alla andra källor vet att valen, genom sitt omfattande valfusk var ett stort bakslag för demokratin i Nicaragua.

Vad jag inte får veta i Flamman är att att Nicaraguas politik sedan mer än 10 år domineras av den politiska pakten mellan Daniel Ortega och den tidigare liberale presidenten Arnoldo Aleman, som dömts till 20 års fängelse för sin svindlande korruption under sin tid vid makten.

I utbyte mot att ge sina liberala röster till Ortega har han inte behövt sitta en dag i fängelse medan Ortega kunnat få igenom sin förändring av konstitutionen som innebar att det i förra valet räckte med 35% av rösterna för att bli president. Genom att Aleman splittrade den borgerliga oppositionen kunde sedan Ortega med 38% av rösterna bli president.

Genom pakten har Ortega också fått fullständig kontroll över Högsta Domstolen och Högsta Valrådet, där man inför det senaste kommunalvalet förbjöd det sandinistiska utbrytarpartiet MRS att ställa upp i valet, liksom man förbjöd alla oberoende valobservatörer och därmed banade väg för valfusket.

När jag nu i nr 46 av Flamman kan läsa att Ortega inför valet nästa år redan ”har presidentposten och en majoritet i Nationalförsamlingen som i en liten ask”, så undrar jag om Flamman är med och bereder marken för accepterandet av ett omfattande valfusk.

D.E. glömmer också att upplysa Flammans läsare om att Nicaraguas konstitution förbjuder Ortega att ställa upp i valet, vilket han förväntas kringå genom sin kontroll över Högsta Domstolen. Hur Ortega skulle få en majoritet i Nationalförsamlingen då han aldrig i någon opinionsundersöknig varit i närheten av att ha stöd av majoriteten av nicaraguanerna (oftast betydligt lägre stöd än i förra valet) är något man också kan fråga sig.


Björn Eriksson



Den nykoloniala lightvänstern och Nicaragua

Dick Emanuelsson svarar Björn Eriksson:

1. Björn Eriksson undrar om det går att lita på Flammans Latinamerikabevakning och hänvisar till ”andra källor”. Vilka då? för det finns inga ”opolitiska eller ”oberoende” källor. Det är viktigt eftersom den sandinistiska vänsterregerringen i Managua har varit utsatt för en enorm politisk hetskampanj från västmedier men även från ambassadörer som representerar högerregimer, till exempel Sverige och USA.

2. Resultatet av den taktiska ”pakten”, inte med Aleman utan med det liberala partiet PLC, är att USA-imperialismens och IMF:s allierade i Nicaragua led nederlag i valet 2005. Och det var en mycket skicklig sandinistisk politisk ingenjörskonst från sandinisternas sida som gav resultat till förmån för det nicaraguanska folket, inte den sociala klass Aleman representerar.

3. Låt oss inte framställa oss som oskyldiga lamm, Björn. Borgarklassen har aldrig förnekat och har alltid strävat efter ”total kontroll” över alla nivåer av statsapparaten. Allt annat är att sprida illusioner om den borgerliga demokratins begränsningar. Men när vänstern accepterar att spela på samma planhalva och på samma villkor som borgarklassens politiska aktörer och dessutom lyckas att få inflytande över delar av denna borgerliga statsapparat, då är det plötsligt fel och ett demokratiskt dilemma.

Rätten att ställa upp till återval togs som en förevändning av den honduranska fascistiska frimurarlogen för att med USA:s hjälp genomföra en militär statskupp den 28 juni 2009. Fascisterna anklagade den störtade president Manuel Zelaya att via en icke bindande konsultär fråga klamra sig fast vid presidentposten, en absurd lögnaktig anklagelse. Men frågan om rätten att ställa upp till återval i Nicaragua drivs av samma reaktionära kretsar över hela världen men är tysta inför det faktum att i sina egna länder är detta en självklarhet sedan ett sekel tillbaka. Tage Erlander var statsminister i 23 år och ingen anklagade honom för att vara diktator, inte ens dåvarande högerpartiet. I Latinamerika är det 3-4 länder där rätten att inte ställa upp existerar. Men trots det, anklagas Chavez för att vara diktator eftersom rätten att ställa upp till återval skrevs in i grundlagen för några år sedan. Till skillnad mot Sverige, USA och Costa Rica, för att nämna några ”acceptabla demokratier” för de självutnämnda liberala ”demokraterna”, existerar inte i dessa länder rätten, som i Venezuela, att i mitten av mandatperioden kräva presidentens avgång. Den grundlag som det venezuelanska folket godkände i en folkomröstning 1999, ger folket rätt, om antalet namnunderskrifter uppnår en viss procent av det avgivna antalet rösterna i det föregående valet, att utlysa en folkomröstning av regentens vara eller icke vara. Detta skedde den 15 augusti 2004 och blev en brakseger för Chavez som vann med 63 procent.

Att det finns kretsar inom den svenska vänstern som i dag förfäktar att både Chavez och Daniel Ortega är diktatorer är heller ingen hemlighet. När borgarklassens medier klämmer dem på den ömma punkten tittar de tyst ned i marken eller gör sitt traditionsenliga ”avståndstagande från diktaturen”. Det gamla mottot om ”ger du fienden lillfingret så kniper han hela handen” har sedan decennier full giltighet i denna vänster som i stället för att följa devisen från SKU på 1930-talet om ”studera, lära, kämpa” i dag har förlorat en stor del av sin politiska identitet, som inte ser den verklige klassfienden bland alla borgerliga medier vars politiska uppgift alltid har varit att förgifta och förljuga verkligheten, såväl i Honduras, Nicaragua som i USA och Sverige.

4. Vad gäller Högsta Valrådet har Sandinisterna och liberalerna lika många ledamöter medan en oberoende ordförande fäller avgörande vid lika röstetal. Det är samme ordförande som konstaterade det sandinistiska valnederlaget i valet 2001 och den sandinistiska valsegern i kommunalvalen i november 2008.

5. Vallagen som reglerar valens genomförande godkändes i mitten av 1990-talet av den döende spillra av socialdemokratiska utbrytare från FSLN som kallar sig för MRS. Valrådet, på basis av denna lag, insisterade inför MRS att fylla i de blanketter med namn på lokala och regionala styrelseledamöter som krävs för att delta i kommunalvalet. Trots påminnelser och ytterligare en frist på nära ett år lyckades MRS bara få ihop namn för 8-9 av de 17 länen. Men det var de liberala ledamöterna i CSE, inte sandinisterna, som drev på beslutet att INTE ge MRS sin ”personeria juridica”.

I dag vet vi att MRS:s organisatoriska ”självmord” ingick i en större plan där förevändningen skapades för att inför världen ge en bild av sandinistregeringen som en diktaturregim för att illegitimera valet som MRS och högern visste skulle bli ett katastrofval. Då var det bättre att kasta in handsken och ge regeringen skulden och anklaga den för ”diktatur”.

6. Ett 40-tal internationella valobservatörer från ett 10-tal latinamerikanska länders Valråd deltog i valet. Man ska också tänka på att ett kommunalval sällan röner ens en rubrik i medierna, än mindre lockar regeringar eller valinstitut att skicka valobservatörer. OAS har också regeln att det måste vara den arrangerade myndigheten som bjuder in OAS till att bevaka valet och det gjorde alltså inte det Högsta Valrådet i Nicaragua, i synnerhet inte efter den internationella presskampanj som igångsattes mot Valrådet innan valet. Valresultatet i november 2008 accepterades och undertecknades av de liberala ledamöterna i Valrådet. En USA-finansierad NGO publicerade därefter en rapport om valfusk som inte vederlades. Den nyliberala högerns Eduardo Montealegre, kandidat till borgmästarposten i Managua, krävde en omräkning av rösterna i Managua som accepterades av Valrådet. Men Montealegre gjorde helt om, överraskad över att Valrådet accepterade omräkningen och varken deltog i omräkningen eller lade fram de ”bevis” han påstod sig förfoga över för ”valfusket”.

7. Björn Eriksson glömmer ett argument och det är vallagen som reglerar valets genomförande innan, under och efter valet. När lagen skulle antas i Nationalförsamlingen mitten av 90-talet fick den ett totalt stöd av MRS:s ledamöter. Men om det stödet hörs det inget. Björn nämner heller inte att MRS sedan flera år är den nicaraguanska högerns främste allierade. På 1980-talet utgjorde de två gamla korrumperade kommunistpartierna en pålitlig allians för den nicaraguanska högern som vann valet 1990 då en krigstrött nation och 50.000 nicaraguanska liv färre gav den USA-vänliga högern sitt stöd.

I dag är det ett utdöende MRS som spelar den ynkliga rollen, som till exempel i presidentvalet 2006 och i borgmästarvalet i Managua 2008 då MRS gav sitt stöd till den nyliberala proimperialistiska högerns kandidat, Eduardo Montealegre. MRS har heller inte dragit sig för att ta emot finansiellt stöd från IRI, det Republikanska Internationella Institutet, konspiratör och finansiär av flera latinamerikanska statskupper och Nicaraguas historiska fiende. Det var den fascistiska Jean Kirkpatrick, tidigare ordförande för det Republikanska IRI, som 1983 i egenskap av USA:s FN-ambassadör försvarade mineringen av Fonsecabukten där Nicaraguas enda djuphamn blockerades av Reagans militära mordmaskin, en upprepning av USA:s blockad av Kuba i oktober 1962! Att MRS tar emot blodspengar i form av ”utbildning i demokrati” från detta antidemokratins förtrupp betraktas av sandinisterna och Nicaraguas folk som ett djupt fosterlandsförräderi.

8. Flamman förbereder ingen mark för eventuella sandinistframgångar i valen till president och parlamentsvalen. Grunden för eventuella valframgångar ligger på de ekonomiska och sociala programmen som främst har gynnat den breda fattiga majoriteten som FSLN-regeringen lovade förbättringar i valet 2005. Till skillnad mot övriga Centralamerika har jordbrukslandet Nicaragua kraftigt ökat sin export som slagit rekord på nästan alla områden. Analfabetismen är utrotad och hälsovården är praktiskt taget gratis. Till skillnad mot de 15 åren av nyliberalt högerstyre har sandinisterna brutit hungerpolitiken och det är förmodligen det som kommer att vara avgörande när Nicaragua går till val senare i år. Men det avgörande för dessa sociala och ekonomiska framfångar har varit den politiska alliansen med övriga länder inom ALBA-sfären med Kuba och Venezuela i spetsen. Sandinisterna riktade efter valsegern i november 2006 blicken mot Syd och inledde en explosion av kommersiellt utbyte med Latinamerika, och då främst med Venezuela.

Men kampen för oavhängighet och nationellt oberoende har även öppnat Nicaragua för länder som Kina, Ryssland och Iran som accepterat rättvisa handelsförbindelser med det lilla men stolta centralamerikanska landet. Och i takt med att Nicaragua vägrar att låta sig styras via USA-ambassaden i Managua eller via utpressningsdiktat om ”donationer från EU” och i stället förstärker sin antiimperialistiska karaktär som Sandino gav sitt liv för, ökar hetsen mot FSLN-regeringen. Det är i det ljuset man ska se den internationella hetsjakten mot regeringen Ortega som inkluderar en nykolonial internationell lightvänster.

9. MRS och den liberala högern har svåra problem. MRS har mer eller mindre försvunnit i opinionsundersökningarna, medan dessa ger sandinisterna stora chanser att vinna de två kommande valen i Nicaragua; president- och parlamentsvalen. Klok av de ekonomiska och politiska misstagen på 1980-talet talar mycket för att sandinisterna konsoliderar sina framgångar i slutet av 2011.


Dick Emanuelsson