Latinamerika 2016 tar flera steg åt höger

Tolv USA-presidenter kunde inte
knäcka Fidel och Revolutionen.

Latinamerika 2016 tar flera steg åt höger

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2016-12-18 / Latinamerika drevs under 2016 flera steg åt höger. De mest notoriska händelserna var den ”mjuka” statskuppen i Brasilien i våras, undertecknandet av ett fredsavtal i Colombia och storsegern i valet den 5 november för den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua. Årets mest uppmärksammade händelse var dock den kubanska revolutionens förgrundsgestalt Fidel Castros bortgång.

Argentina: Som Flammans läsare kunde konstatera i början av mars i två megareportage så gick president Mauricio Macri till en bred offensiv med klassiska nyliberala beslut som att skära ned antalet offentlighetsanställda med nära 200.000 anställda, liberalisera ekonomin, betala de närmare tio miljarderna dollar till de så kallade Gamfonderna i USA samt att avreglera offentliga företag. Bankerna, gruv- och agrarexportindustrin gynnas och bankerna redovisade 57 miljarder dollar i vinst. Samtidigt passade han på att avskaffa subventioner till Argentinas ekonomiskt mest utsatta grupper. El, gas, vatten och telekommunikationsavgifter har ökat med 300-1500 procent. Mot denna öppna klasspolitik har demonstrationerna och strejkerna successivt vuxit i styrka.

"MACRI=HUNGER"!

Bolivia:

I söndags (18 december 2016), på elvaårsdagen av vänsterregeringens tillträde, sa Bolivias president Evo Morales inför hundratusentals bolivianer, att den sociala kampen har övergått till en politisk kamp. Han underströk att hans folk och land slår tillbaka varje attacker från ”Imperiet” (läs USA) som under åren av folkregering har försökt lägga under sig nationens naturresurser och slå sönder det plurinationella Bolivias kultur.

– Vi får aldrig glömma för vem vi har gjort denna revolution, sa Morales.

Han underströk vad han kallade för den heroiska kampen för att återerövra de strategiska företagen i landet som gas och olja men även delar av gruvindustrin. Han påpekade även att de sociala rörelserna, som förde fram den unge bondeledaren från Cochabamba till landets högsta ämbete, har kommit för att stanna hos regeringen och för det, sa han, är det viktigt att behålla enigheten.

I sitt tal inskärpte han de antiimperialistiska och antikapitalistiska principen som är Revolutionen kompass.

Bolivia har av internationella ekonomiska och finansiella organ höjts till skyarna för sin förda ekonomiska politik, trots sitt motstånd mot den nyliberala modellen. Under de elva åren av vänsterstyre har BNP:n ökat fem gånger. En ny modern författning som har inkluderat de närmare 50 olika ursprungsfolken Bolivia utarbetades och ställdes för ett avgörande i en folkomröstning. När Evo Morales tog över befann sig 39 procent av folket i extrem fattigdom. I dag är den siffran reducerad till 17 procent.

Tack vare nationaliseringarna av Bolivias naturresurser så som olja och gas, har intäkterna till statskassan femdubblats och landets valutareserv gett stora årliga överskott.

Brasilien:

Avsättandet av president Dilma Rousseff den 31 augusti betecknades av den demokratiska internationella opinionen som en så kallad ”mjuk” statskupp. Hon anklagades för korruption men inga sådana anklagelser kunde läggas fram, bara en påstådd transaktion från ett konto till ett annat inom regeringens arbete.

De internationella konsekvenserna står i dag klara: Brasilien var medlem i den internationella organisationen Brics. I den finns Sydafrika, Kina, Ryssland och Indien, mäktiga tillväxtekonomier. Nu får USA in en pålitlig allierad i Brics, en katt bland hermeliner.

I likhet med Argentina Mauricio Macri igångsatte kuppresidenten Michel Temer ett om än mer hårdare nyliberalt åtgärdsprogram där alla sociala och ekonomiska investeringar ska frysas under hela 20 år. Hans konkreta program, som beslutades den 15 december, innehåller de klassiska åtgärderna om att strama åt ekonomin, ge skattelättnader för att öka företagens produktivitet och vinster eller ”nya anställningar”, som Temer klär besluten i.

Besluten har utlöst en bred proteströrelse från fackföreningar, MST och andra sociala rörelser som i nästan undantagslöst möts av utkallad kravallpolis. Den statliga repressionen är ett nytt inslag i dagens Brasilien, jämfört med PT-regeringens tre tidigare perioder.

Temers popularitet är bokstavligen golvad och bara 13 procent av de tillfrågade i Instituto Brasileño de Opinión (Ibope), uppger att de stöder Temer. Hela 72 procent uppger att de inte har något förtroende för Temer.

Motståndet mot kuppregimen Michel Temer har hela tiden växt sedan den USA-stödda "mjuka statskuppen" mot president Dilma Rousseff genomfördes av en genomkorrumperad kongress.

Chile:

Det som har utmärkt 2016 i Chile är de gigantiska demonstrationerna mot AFP, det från militärdiktaturens privatiserade pensionssystem. Miljoner chilenare har gått ut på gatorna för att kräva ett annat system och protesterar mot att pensionsfonderna stora summor är en lukrativ kapitalistisk marknad för ett litet fåtal enormt rika. Kraven på att ”MOT-AFP-rörelsen” ska omvandlas till ett politiskt parti förverkligades också i slutet av 2016.

Högern vann kommunalvalen medan kommunistpartiet behöll kontrollen i sex chilenska städer. Regeringskoalitionen som leds av socialisten Michel Bachelet, i vilken även kommunisterna för första gången deltar, är i gungning.

Colombia:

Efter nära fyra års fredsförhandlingar i Havanna undertecknade president Juan Manuel Santos och gerillans överbefälhavare Timoleon Jimenez fredsavtalet i slutet av september. Den 2 oktober genomfördes en folkomröstning där nejsidan, företrädd av den militaristiska högern i Colombia vann med 50.000 röster, ett nesligt nederlag för freden. Därefter presenterade nejsidan en rad förslag i de nya förhandlingar som ägde rum under 40 dagar och som landets kongress godkände för några veckor sedan. Nejsidan, företrädd av den förre presidenten Alvaro Uribe valde att lägga ned sina röster i kongressen vilket markerar den osäkra situationen för den framtida freden i landet.

I slutet av december registrerade FARC-gerillan sin politiska rörelse Voces de Paz, Fredsröster, som är embryot till gerillans framtida politiska parti.

I Colombia har alla tidigare fredsprocesser dränkts i blod och år 2016 är inget undantag. Över 50 människorättsledare har mördats under året. Vänsteralliansen Marcha Patriotica, som av extremhögern har utpekats som allierad till FARC, har sett 123 av sina ledare mördas samtidigt som fredsförhandlingarna har pågått. Därför är utsikterna ovissa om detta fredsavtal kan konsolideras till den grad att colombianerna i framtiden inte behöver organisera sig i en gerilla för att försvara sina liv mot fascismen.

Gerillakvinnorna Susena och Taina kommer att lämna över sina gevär till FN om sex månader, om freden konsolideras, det vill säga. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Nicaragua:

I Nicaragua gick folket till valurnorna den 5 november för att välja en ny Nationalförsamling samt president och hans vice. Valet blev en förkrossande seger för det styrande Sandinistpartiet FSLN som fick kvalificerad majoritet i Nationalförsamlingen medan president Daniel Ortega valdes om för tredje gången med rekordsiffrorna 72,5 procent. Det är den latinamerikanska vänsterns enskilt största framgång under 2016.

Nicaraguas nye president, 10 januari 2007 tillsammans med Hugo Chavez och Evo Morales och 250.000 nicaraguaner på Juan Pablo II-torget i Managua. Den 5 november 2016 fick Ortega 72,5 procent av rösterna i presidentvalet och börjhar nu sin tredje mandatperiod med ett stöd större än någonsin för den sandunistiska FSLN-regeringen. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Kuba:

Den 13 augusti 1926 föddes Fidel Castro Ruz och den 25 november klockan 22.30 slutade hans hjärta att slå. För oss som följt den kubanska revolutionen sedan slutet av 1960-talet kom nyheten kanske inte som en överraskning. För Fidel var trots allt 90 år. Men det kändes overkligt att denne legend inte längre finns.

”Blandade reaktioner på Castros död”, skrev Flammans utrikesredaktör och det kanske man kan påstå om man då menar reaktionerna i Kuba och i Miami. För var det något som bekräftades så var det den enorma politiska bas och stöd som Fidel och revolutionen hade och har på Kuba. Bilderna av de ändlösa köerna under tre dagar för att ta ett sista farväl av Fidel eller den miljon som hyllade hans verk på Revolutionsplatsen den 27 november är ett illustrativt bevis för det stödet.

Nu vill både Sverige och EU knyta nya förbindelser och avtal med den ö i Karibien som blivit ett exempel för små stater och folk. Den har blivit ett bevis för att det går att bygga ett nytt samhälle trots att världens mäktigaste stat under 55 års tid har blockerat ön på alla sätt, intervenerat militärt via ombud men det är ett folk som har gjort motstånd och inte besegrats av elva USA-presidenter.

Barack Obama tror att via de diplomatiska förbindelserna kan han rulla tillbaka historiens gång och bryta upp socialismen. USA släpper inte på blockaden och med Donald Trump som ny president är det få som tror att den tidigare knölpåkspolitiken ska förändras.

”Simon Wiesenthal-Centret utgör en del av den israeliska underrättelseapparaten”, säger argentinsk jude som svar på Centrets kritik av Iransk Latinamerikaturné

Såväl sionistiska som sektorer i USA har kritiserat och försökt stoppa den iranske utrikesministerns besök i Chile genom att bespotta Venezuela och ALBA, Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika, menar den argentinske judiske universitetsläraren Jorge Beinstein. Pentagon är oroad över att deras "Bakgård" inte längre går lydigt i deras ledband. Därför stimulerar och konspirerar USA med reaktionära sektroer i Latinamerika för att framkalla "juridiska statskupper", likt den i Brasilien mot Dilma Rousseff.

”Simon Wiesenthal-Centret utgör en del av den israeliska underrättelseapparaten”, säger argentinsk jude som svar på Centrets kritik av Iransk Latinamerikaturné

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA-BUENOS AIRES / Irans utrikesminister Mohamad Yavad Zarif besökte förra veckan sex latinamerikanska länder. Resan bekräftar att Irans internationella isolering är på väg att brytas, trots USA:s och Israels motstånd.

Kuba, Nicaragua, Ecuador, Chile, Bolivia och Venezuela tog förra veckan emot en iransk delegation bestående av ett 90-tal företagsledare, 60 från den privata sektorn och 30 från den offentliga.

Delegationens mål är att utveckla handelsrelationerna med Latinamerika efter att kärnenergiavtalet JCPOA mellan Iran och 5+1-Gruppen (USA, Storbritannien, Ryssland, Kina och Tyskland), som undertecknades förra året, hävde de västerländska sanktionerna mot Iran. Men Iran har sedan flera år bra förbindelser med den latino-karibiska ALBA-gruppens (Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika) medlemmar och bland dem främst Venezuela.

Vetenskapsteknologi, gruvindustri och mejerianläggningar

Kuba var den första anhalten för utrikesministern där han sammanstrålade med president Raul Castro och ekonomiministern Ricardo Cabrisas. Därefter flög Yavad till Managua, Nicaragua där president Daniel Ortega och utrikesminister Samuel Santos stod som värdar. Byggandet av världens största kanal i Nicaragua och Irans intressen av att exportera vetenskapsteknologi, dela med sig av sina erfarenheter inom livsmedel samt gruv- och fordonsproduktion diskuterades där på högsta nivå.

I Ecuador hölls ett ekonomiskt symposium med över hundra företagsledare och ekonomer på plats. De båda länderna är oljeproducerande och oljepriset var ett centralt tema.

Irans utrikesminister Mohamad Yavad Zarif lyssnar med nöje på Ecuadors president Rafael Correa under sitt besök i den ecuadorianska huvudstaden Quito. Där genomfördes också ett ekonomiskt symposium med ett 100-tal iranska och ecuadorianska företagsledare.

I Santa Cruz, Bolivia höll president Evo Morales ett möte med utrikesministern bakom stängda dörrar under en timme. Därefter deltog den iranska delegationen i en ekonomisk konferens med bolivianska företagare.

Länderna har sedan flera år ett väl utvecklat samarbete. Iran finansierade 2010 en mejerianläggning som Tyler Bridgett på amerikanska The Miami Herald skrev var ”en fabrik för framställning av massförstörelsevapen”, vilket ska ses som en del av den ”svarta propagandan”.

Irans förre regeringschef Mahmud Ahmadinejad och Hugo Chavez i november 2012, undertecknar ett av många handelsavtal mellan de bägge länderna till förtret för USA som under hela sin existens har sett Latinamerika som sin egen privata marknad. Bildandet av ALBA var en direkt utmaning mot den politiken.

Venezuela och Iran har under de senaste åren undertecknat ett stort antal handels- och andra avtal om samarbete och den iranske utrikesministern avslutade sin turné i Latinamerika i Caracas förra lördagen.

Mellan den bortgångne president Hugo Chavez och Irans förre regeringschef Mahmud Ahmadinejad inleddes intensiva relationer, även på det personliga planet. Ahmadinejad var starkt berörd när han fick beskedet om Chavez död och deltog i begravningen av den venezuelanske statschefen i mars 2013.

Shimon Samuels, Directör för Simon Wiesenthal-Centret

Brev till president Bachelet

Besöket i Latinamerika väckte kritik bland israeliska grupper. De insåg att mot de åtta ALBA-länderna, med Venezuela i spetsen, var det ingen idé att kräva ett stopp för besöket. I stället blev det besöket i Chile som Simon Wiesenthal-Centret, via Shimon Samuels, internationellt ansvarig för centret, uppmärksammade. Samuels varnade i ett uttalande president Michel Bachelet att antisemitismen kan förvandla Chile till ett ”Nytt Venezuela”:

– Under president Hugo Chavez förvandlades Venezuela till den störste anstiftaren av antijudiskt hat på den amerikanska kontinenten och spred sitt gift via sina allierade i ALBA-blocket. Vi oroas över faktumet att normaliserade förbindelser med det landet (Iran) kan bli en trampolin som öppnar för terroristaktioner i vårt land. Det är detta vi vill varna presidenten för, sa Samuels som citerades i flera chilenska och latinamerikanska medier.

En delegation av judiska antisionistiska rabbiner på officiellt besök hos Irans utrikesminister Mohammad Yavad Zarif i Teheran den 16 maj 2016.

FOTO: AhlulBait News Agency

”Centret en israelisk underrättelse- och propagandaapparat”

Jorge Beinstein.
Foto:Miriam Emanuelsson

Men uttalandet från Simon Wiesenthal-Centret möttes av kritik från breda grupper i Latinamerika, även judiska personligheter som till exempel Jorge Beinstein, universitetslärare i Argentina med lärarstolar i Frankrike och Latinamerika. Han avfärdar kritiken när jag ringer upp honom på den argentinska Pampas-slätten, 60 kilometer utanför Buenos Aires:

– Simon Wiesenthal-Centret utgör en del av den israeliska underrättelse- och propagandaapparaten. I det förflutna, då Centret jagade nazistiska krigsförbrytare fyllde det en roll som gav det prestige. Men nu är Centret ett av många instrument för den israeliska och amerikanska högern. Att påstå att antisemitismen härskar i Venezuela är en fullkomlig dumhet. Det skulle däremot vara på sin plats att fråga vad Simon Wiesenthal-Centret anser om den nazistiska regimen i Ukraina eller det sionistiska folkmordet på det palestinska folket.

På min fråga om Centrets kritik, som framförs i uttalandet, stöds av de olika judiska grupperna, svarar Beinstein kategoriskt:

– Inte på något sätt. Centrets uttalande uttrycker bara de sionistiska gruppernas ståndpunkt. Det är samma grupper som var medbrottslingar till de fascistiska diktaturerna i Chile och Argentina som företräddes av generalerna Augusto Pinochet respektive Jorge Videla.

"Judendom Ja, Sionism Nej", säger denna grupp av judar, som, i likhet med de Alliansfria Staternas Konferens 1976 anser att sionism är likvärdigt med rasism och apartheid, så som den tillämpades i Sydafrika under rasistregimen. FOTO: AhlulBait News Agency