Brics förpassar dollar, IMF och Världsbanken till en sekundär plats?

Till Brics möte i Brasilien inbjöds också ledarna för UNASUR som också poserar på det officiella fotot.

TEGUCIGALPA / 2014-07-20 / Den ekonomiska organisationen Brics beslut att starta Den Nya Utvecklingsbanken skakade om det USA-dominerade internationella finansiella systemet. Bricsmötet förra veckan i Brasilien markerade en kvalitativ förändring av de ekonomiska styrkeförhållandena i världen.

Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika utgör Brics och utpekas som så kallade tillväxtstater. Till skillnad mot EU och USA förfogar dessa fem stater över stora naturresurser, en stor befolkning och därmed marknad.

I korthet kan vi avläsa följande:

·         Den kinesiska ekonomin representerar den andra största BNP:n i världen. Indien är 3:a, Ryssland har den 6:e största, Brasilien den 7:e och Sydafrika ligger på 26:e plats över världens BNP. USA har fortfarande den största medan Japan och Tyskland representerar 4:e och 5:e platsen i BNP-ligan.

·         Kina förfogar över 3800 miljarder dollar i ekonomisk reserv, Ryssland 515 miljarder, Brasilien 378, Indien 295 och Sydafrika har 48 miljarder dollar.

·         Tillsammans innehar de 5.000 miljarder dollar i reserver, vilket som grupp blir den första gruppen av fordringsägare i det amerikanska finansdepartementet med en tredjedel av USA:s skuld.

·         Den sammanlagda befolkningen i dessa fem länder utgör cirka tre miljarder personer eller 40 procent av världsbefolkningen. De utgör en stor potentiell marknad för framtiden.

Strategisk maktfaktor

– Mötet förra veckan går mot en process, även om den kan bli lång, där den nordamerikanska hegemonin kommer att övervinnas i byggandet av en multipolär värld, skriver den brasilianske marxisten Emir Sader och fortsätter:

– Sedan slutet av det kalla kriget och uppkomsten av USA som den enda supermakten, har bildandet och konsolideringen av Brics som en strategisk rörelse av geopolitisk karaktär varit det viktigaste som hänt under det nya seklet.

Han menar att även om det finns symptom på ett försvagande av USA:s hegemoni, har landet fortfarande stor makt. Men Brics möte i Brasilien och de enskilda möten som den kinesiske och ryske presidenten höll innan och efter mötet med statscheferna i Kuba, Nicaragua, Argentina och med den latinamerikanska organisationen Unasur och Celac, bekräftar den nya inriktning som Brics utgör i kommersiella och finansiella relationer.

Jättebank

Under temat “Inkluderande tillväxt, hållbara lösningar” fattade Brics beslutet att grunda den Nya Utvecklingsbanken (NUB). Banken startar med ett ansenligt kapital på 100 miljarder dollar. I huvudsak ska banken kanalisera pengarna inom infrastruktur utan de sedvanliga följdkraven på privatiseringar och statlig avreglering. NUB ger också ett skydd för att finanssystemet i respektive land inte ska krascha på grund av spekulativa internationella aktioner.

Den kinesiske presidenten Xi Jinping sa till pressen att “Brics bildande av den Nya Utvecklingsbanken kommer få betydande konsekvenser på lång sikt för blockets medlemmar, men även för andra utvecklingsländer”, och tillade:

– Vi måste upprätthålla en anda av samarbete och uppnå tillväxt i alla ekonomier i meningen att främja en bredare global marknad och arbeta för en bättre världsekonomi.

Xi Jinping fortsatte till Argentina där han undertecknade 19 avtal på sammanlagt 18 miljarder dollar inom kommunikation, hamn och sjöfart med sin argentinska kollega Cristina Fernandez de Kirchner.

Dick Emanuelsson

Fem latinamerikanska presidenter med gerillabakgrund

TEGUCIGALPA / FLAMMAN / 2014-06-21 / – Den politiska högern har all anledning att vara bekymrad för med Salvador Sanchez har vi fem presidenter i Latinamerika med gerillabakgrund.

Orden fälldes av Ecuadors president Rafael Correa strax innan installationen av den förre gerillakommendanten Salvador Sanchez Ciren på presidentposten i El Salvador för en månad sedan. Orden illustrerar en realitet som få andra kontinenter i dag kan uppvisa men som har sin bakgrund i den socio- ekonomiska situationen i den kontinent där vänstern har haft relativt stora framgångar de senaste femton åren.

Med undantag för Brasilien och Uruguay, där gerillakampen mer utgjordes av urbana miliskommandon, är det bokstavliga gerillakrigare som leder Kuba, Nicaragua och nu också El Salvador.

Även Colombia?

Blickarna leder osökt mot Colombia där FARC och ELN-gerillan i maj högtidlighöll 50-årsdagen av de bägge gerillornas bildande. Dessa bildades snarare som en självförsvarsmilis mot en blodtörstig boskaps- och landägare än med målet att gripa den politiska makten. Men under årens gång smiddes ett politiskt och militärt program som tog sikte på ett socialistiskt Colombia.

Men är det möjligt att skapa politiska garantier även i Colombia för gerillan och den politiska vänstern utan att de bokstavligen slaktas av den sittande politiska och ekonomiska makten? De historiska erfarenheterna är inte hoppingivande. Fem tusen av de bästa kadrerna i vänsteralliansen Union Patriotica som mördades efter fredsavtalet 1984, illustrerar fredens motståndare.

Presidentvalet den 15 juni visade också att bara hälften av colombianerna tror på den parlamentariska vägen och av dem var det 45 procent som vill avbryta fredsförhandlingarna mellan FARC och regeringen Santos och gå till militär offensiv mot gerillan. I kulisserna finns också USA som i Colombia historiskt sett alltid har haft det sista ordet.

Men låt oss gå tillbaka till de fem som lämnade bergen och djungeln för att “pröva” den parlamentariska vägen utan att för den skull släppa det viktigaste kampavsnittet; kontakten med de sociala massrörelserna. Eller som vietnameserna såg den väpnade kampen; “som fisken i vattnet”.

KUBA

Raúl Modesto Castro Ruz. Som sin bror Fidel föddes han i byn Birán i provinsen Holguin på Cuba den 3 juni 1931. Han studerade på Jesuitskolor, men mer än det andliga väcktes han sitt intresse mer för den marxistiska filosofin. Till skillnad mot sin äldre bror Fidel, som tillhörde det Ortodoxa partiet, anslöt sig Raul Castro till det kommunistiska ungdomsförbundet.

Från och med 1953 deltog han i den väpnade kampen som inleddes i och med attacken på Moncadaregementet i Santiago de Cuba. Attacken var tänkt att vara startsignalen för det väpnade upproret mot Batistadiktauren. Men attacken misslyckades militärt men väckte de kubanska massorna politiskt. Raul Castro dömdes till 13 års fängelse men efter en bred kampanj för frigivning frigavs rebellerna efter två år. Lika lång tid pågick gerillakampen som kröntes med revolutionens seger den 1 januari 1959. Sedan den 24 februari 2008 är Raul Castro Kubas president.

NICARAGUA

José Daniel Ortega Saavedra föddes den 11 november 1945 i gruvarbetarstaden La Libertad i länet Chontales, Nicaragua. 1963 anslöt han sig till Frente Sandinista de Liberación Nacional, FSLN men greps och dömdes till sju års fängelse. Han gick i exil i Kuba men återvände snart för att återuppta den väpnade kampen mot den blodbesudlade Somozadiktaturen.

Den 19 juli störtades Somoza och Daniel Ortega utsågs till samordnare för Återuppbyggnadsregeringen. Han valdes till president 1985-1990. Men 1990 förlorade Sandinistfronten makten till Violetta Chamorro. I valet den 5 november 2006 valdes Ortega återigen till president, en seger som han upprepade i november 2011 med två tredjedels majoritet.

EL SALVADOR

Salvador Sanchez Cerén, lärare till yrket, föddes den 18 juni 1944 i kommunen Quezaltepeque i länet La Libertad, El Salvador. Var under det nästan 15 år långa folkkriget mot den USA-stödda diktaturen en av fem gerillakommendanter i den högsta politiska-militära ledningen för gerillafronten FMLN. Sanchez Ciren ledde organisationen FPL, de Folkliga Befrielsestyrkorna där han gick under alias “Leonel González”.

Fram till valet i februari i år var Sanchez vicepresident efter valsegern i april 2007 där sportjournalisten Mauricio Funes fördes fram som FMLN:s presidentkandidat. Sanchez tillträdde som president den 1 juni 2014.

URUGUAY

José Alberto Mujica Cordano, “El Pepe”, föddes den 20 maj 1935 i Montevideo, Uruguays huvudstad. Han anslöt sig till den underjordiska milisgruppen ”Movimiento de Liberación Nacional”, mer känd som Tupamaros. Han tillhörde den högsta ledningen av Tupamaros men greps efter att ha tagit emot sex skott i en militär konfrontation. Mujica tillbringade nästan 15 år i fängelse och av dessa var han isolerad i nästan 11 år. Mujica tillträdde som president den 1 mars 2010.

BRASILIEN

Dilma Vana Rousseff föddes den 14 december 1947 i staden Belo Horizonte, i länet Minas Gerais. Hennes far var en bulgarisk kommunist och i hemmet fördes intensiva politiska debatter. När militärkuppen genomfördes 1964 i Brasilien var Dilma 17 år. Hon anslöt sig senare till ”Organización Revolucionaria Marxista Política Operaria”. En tid senare ombildades gruppen till en underjordisk milisgrupp med socialistiska och kommunistiska strömningar som bekämpade militärdiktaturen. Dilma Rousseff greps och dömdes till tre års fängelse. Under förhören, som pågick i 45 dagar och nätter, torterades hon av bödlarna och nyligen utbrast hon på ett massmöte för PT: “Vi ska aldrig mer leva i en bur eller fängelse”. När hon släpptes ur fängelset varnades hon av en militär för att fortsätta den politiska kampen: “Om du fortsätter kommer du att dö med munnen full av myror”!

Dick Emanuelsson

USA:s frihandelsprojekt ALCA tillbaka i form av Stillahavsalliansen

“Udden är riktad mot Latinamerikas frigörelseprocess”

TEGUCIGALPA / 2014-04-01 / Fyra länder, Mexiko, Peru, Chile och Colombia utgör i dag den så kallade Stillahavsalliansen. De representerar 216 miljoner invånare och 40 procent av den samlade bruttonationalprodukten i Latinamerika och Karibien.

– Udden i denna Allians är riktad på att försvaga den latinamerikanska integrationsprocessen och de olika organen som ALBA, Celac, Mercosur och Unasur. Alliansen kan också komma att förvandlas till ett framtida militärt hot varje land på kontinenten som vågar träda in på en självständig väg.

Det säger till Flamman Stella Calloni, legendarisk argentinsk reporter, författare och expert på USA:s olika interventionsprojekt i Latinamerika. Hon har skrivit flera böcker om till exempel Operation Condor eller USA:s lågintensiva krigföring mot Centralamerika under 1970-1990-talet som krävde tiotusentals liv.

Bush´ nederlag

När George Bush Jr. Fick politiskt spö efter noter på det Iberoamerikanska toppmötet för Statschefer i Rio de la Plata i Argentina i november 2005, då Chavez, Maradona, Evo Morales och Nestor Kirchner gick arm i arm och demonstrerade under parollen att “En annan värld är möjlig”, insåg de politiska strategerna på Wall Street att frihandelsprojektet ALCA måste hitta andra kanaler för att vinna framgång. Chavez och Venezuela bokstavligen utmanade Vita huset i en fredlig ekonomisk tävlan och skapade ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Folken i Vårt Amerika. Den talade om “komplettering” i stället för en mördande konkurrens mellan länder och folk.

Stillahavsalliansen bildades 2011 på initiativ av den socialdemokratiske USA-vänlige Alan Garcia, dåvarande president i Peru. Inbjudan gick till högerregeringarna i Colombia, Mexiko och Chile som accepterade att gå in som fullvärdiga medlemmar.  Strax därefter anslöt sig Costa Rica och Panama som observatörer.

Colombia till Nato

– Bara ett år efter att Stillahavsalliansen skapats, uppgav Colombias försvarsminister att regeringen Santos´ intention var att ansluta landet till NATO. Att en av de då fyra medlemmarna, den som upplåtit sju militärbaser till USA också deklarerade att landet ville ansluta sig till Atlantpakten, orsakade politisk uppståndelse i Latinamerika. Kontinenten har frenetiskt förklarat sig som en “Fredens kontinent utan kärnvapen”. Med NATO följer en militarisering och upprustning av hela samhällslivet, menar Calloni.

Hon understryker med skärpa i rösten att  NATO verkligen inte har någonting att göra i vår region.

– Framför allt inte efter att organisationen har utsett sig själv till en världspolis med rätt att intervenera vad den behagar med privatarméer som inleder väpnade aktioner.

Vad gör Rajoy?

Ett 30-tal regeringar i Latinamerika och Karibien, men även i Europa, har accepterats som “anslutna observatörer”. Det gemensamma är att länder som Panama, Costa Rica eller Spanien, ledd av Rajoy, representerar en brutal tillämpning av den ekonomiska nyliberala modellen.

Men det är inte alltid som direkta militära interventioner är det mest adekvata för att bryta upp med progressiva förändringar på en kontinent som Latinamerika. I boken “Intelligent strategi för latinamerikansk världspolitik”, varnade författaren Sherman Kent för något som i dag är en realitet: “Kriget är inte alltid konventionellt. Ja en stor del av fjärrkontrollens krig har alltid genomförts med icke konventionella vapen”.

ALCA i ny tappning

– Santos talade på Stillahavsalliansens möte i Cali juni 2013 om Alliansen som en ny “motor” i den regionala ekonomin. Men vad det handlar om är inget annat än en fördjupning av det nykoloniala ALCA-projektet, säger Calloni och tillägger:

– Enligt Alliansen och Santos är uppgiften att på kort sikt ta bort 90 procent av tullavgifterna och skapa en marknad för 216 miljoner personer, inklusive de 30 länder som är observatörer. Målet är att avreglera den statliga kontrollen av strategiska samhällssektorer typ jordbruksprodukter och naturresurser. I korthet är det USA:s ALCA-projekt fast en ny modern skepnad.

Hon anser denna Alliansens ekonomiska målsättning är en enorm tillbakagång för folken i de länder som utgör Alliansen.

– Den motsvarar inte de regionala strategiska intressena utan imperialismens intressen.

Panama mot Venezuela

Allt oftare agerar också Alliansens medlemmar som ett block i kontinentala sammanhang, som till exempel Panama i fallet Venezuela, säger Calloni.

– Panama misslyckades med att ta upp den politiska krisen i Venezuela på OAS´s möte. Då bjöd Martinelli in den venezuelanska högeroppositionens Corina Machado. Och via den diplomatiska kuppen överlämnade Panama sin plats i OAS till denna kvinna som går i spetsen för en statskupp i Venezuela. Men bakom Martinelli och Machado står sedan tidigare, USA.

Dick Emanuelsson