Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Nationella Befrielsearmén”.
Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp men skulle släckas, tillfälligt, den 9 oktober samma år då Che avrättades.
Den 7 oktober hade han sårats och tillfångatagits. Che fördes till skolan i den lilla byn La Higuera. Sergeanten Mario Terán anmälde sig som frivillig för att genomföra avrättningen av Che, som i tidningarna redan hade förklarats ”död i strid”. Men Terán hade först inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske, kubanske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!”.
FÖRSPELET TILL GERILLAN I Bolivia hade tagits redan 1965 i Havanna, främst med det bolivianska kommunistpartiet (PCB) och dess ledare Mario Monje.
– I november 1966 var jag medlem i och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade inlett de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.
Så sa Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne, när jag träffade henne och Nila Heridia, ”Ivana”, student vid den medicinska fakulteten i La Paz som 1968, året efter Ches död, anslöt sig till ELN-gerillan. Nu är hon hälsovårds- och idrottsminister i Evo Morales’ regering.
Jag träffade dem bara några dagar efter att det bolivianska folket hade störtat president Sanchez de Lozada den 17 oktober 2003, nästan på 36-årsdagen av avrättningen av Che. Men det är nog först nu som Che och de politiska principer han stod skördar sina frukter.
BARA ETT ÅR INNAN Che avreste till Bolivia, talade han till delegaterna på den Trikontinentala konferensen i La Havanna 1966 och till försvar av det vietnamesiska folket som stred mot USA-administrationens folkmordskrig i Indokina:
”Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!” [1].
Che visste att förr eller senare skulle Latinamerika resa sig. I dag pågår i hela Latinamerika en intensiv politisk process. En brokig social, folklig och demokratisk revolutionär vänster erövrar politiskt inflytande i en takt som gör Vita huset och det internationella storkapitalet nervösa. I söndags vann Ches idéer i Ecuador där det ecuadorianska folket skördade en brakseger och bokstavligen sopade bort de gamla korrumperade partierna från den politiska scenen när det valde ledamöter till en konstituerande församling som ska utarbeta en ny grundlag i landet.
Och där i skolan i den lilla fattiga och totalt okända byn La Higuera för 40 år sedan, mötte Che döden med ett mod och ett kurage som få personer kan uppvisa. Det är denna rebellanda som gör honom odödlig bland de latinamerikanska massor som älskar honom och ser honom som prototypen av den Nya Människan som Che slogs och gav sitt liv för. Det finns till och med de, som i fallet med invånarna i La Higuera och Vallegrande i Bolivia, som i Che ser sitt eget lokala helgon; SAN ERNESTO.
FÖR ETT ÅR SEDAN visade den kubanska televisionen ”San Ernesto de La Higuera”. Det är en fantastisk vacker dokumentärfilm som låter byinvånarna komma till tals under ett tre månaders långt reportage. Det är sant att Che:s gerilla inte lyckades eller hann rekrytera många bönder och att misstänksamheten mot denna var stor hos civilbefolkningen. Men historien kommer för det mesta ikapp verkligheten. I dag tänder bönderna i detta område ljus för att be till sitt eget helgon.
Elia Ariega var sjuksköterska och tvättade Che efter att han avrättats.
– När en person dör förändras ansiktsfärgen. Men inte på Che. Hans ögon var öppna som om han levde. De intensiva ögonen reflekterade inte död och han har sedan den dagen förblivit levande i våra hjärtan hos var och en av oss.
Historikern Pastor Rocabado berättar om ett möte med en nunna som hade sett Che: död
– ”Pastor, det är otroligt! Che ser precis ut som Jesus när han togs ner från korset. Han har ögonen öppna och han ser ut som om han skulle vilja säga något”.
Likheterna mellan Jesus och Che är att bägge tog ställning för de fattiga och de utsatta, arbetade för att skapa en Ny Människa och gick bägge sina öden till mötes med fysisk smärta och död.
PÅ MORGONEN DEN 9 oktober hade den kubanskfödde CIA-agenten Felix Rodriguez anlänt till La Higuera och på eftermiddagen avrättades Che av sergeant Mario Terán. Officiellt var det ett beslut som togs av president och general René Barrientos och överbefälhavaren Alfredo Ovando Candía, flygvapenchef och landets ÖB, men inofficiellt togs beslutet av CIA och dess utsände.
“När jag kom in i skolsalen satt Che på en bänk”, berättade Terán [3]. Han såg på mig och sa:
– Ni har kommit för att skjuta mig.
“Jag kände mig hämmad och sänkte huvudet utan att svara. Då frågade han mig:
– Vad har de andra sagt?
“Jag svarade att de inte hade sagt något, och han grymtade:
– Så modiga!
“Jag vågade inte skjuta och i det ögonblicket såg jag att Che växte, han blev mycket stor, enorm! Hans ögon lyste intensivt, jag kände som om han kastade sig över mig och när han tittade med den fasta blicken mot mig blev jag yr. I ett ögonblick tänkte jag att Che skulle kunna ta ifrån mig mitt vapen.
– Var förnuftig! beordrade han mig, och sikta väl, ni ska skjuta en människa!
”Då tog jag ett steg tillbaka mot tröskeln vid dörren, slöt ögonen och sköt den första salvan. (…) Jag återtog modet och sköt den anda salvan, som träffade honom i armen och i hjärtat. Då han var han redan död”.
MEDAN FELIX RODRIGUEZ fick nya CIA-uppdrag i Vietnam, Centralamerika och ständiga terroristuppgifter riktade mot Kuba, glömdes Sergeant Mario Terán helt bort av både Bolivia och världens historiker. Han levde i misär på en miserabel armépension, fick gråstarr men hade inte pengar att betala en enkel operation och blev slutligen blind [2].
Och livet kan ibland ta ironiska svängar, vilket Pablo Ortiz, journalist på dagstidningen El Deber i Santa Cruz fick erfara:
– Terán opererades mot starren av kubanska läkare helt gratis. Ingen på sjukhuset visste vem han var tills hans son kom till tidningen i augusti 2006 och berättade för oss (vad som hänt hans far) och ville att vi skulle publicera ett offentligt tack (till Kuba).
Sedan Evo Morales vann presidentposten i december 2005 har Ches bödel och ytterligare 110.000 bolivianer opererats. De har fått tillbaka sin syn igen tack vare att Kuba och Venezuela igångsatt ett av de mest humana projekt som Latinamerika skådat; Mision Milagro, där sex miljoner fattiga latinamerikaner under en tioårsperiod ska opereras mot ögonsjukdomar.
Varje år mister 650.000 fattiga latinamerikaner, likt Mario Terán, sin syn eftersom de inte har pengar till att betala en ögonoperation. I dag går flygplanen i skytteltrafik mellan kontinenten och Havanna & Caracas med fattiga människor som i morgon kommer att se färger, solen, regnet och sina närmaste.
Utan tvekan har Che vunnit ännu en seger, 40 år efter sin död och han kommer, med all sannolikhet, att skörda nya segrar. Eller, som pionjärerna (skolbarn) alltid avslutar sina tal på Kuba:
”Pioneros! Por el Comunismo! Seremos como El Che”!
Pionjärer, för Kommunismen, vi ska bli som Che!
Dick Emanuelsson
[1] Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997
[2] Héctor Arturo, «Che vuelve a ganar otro combate», Granma, 29 de septiembre de 2007.
[3] Mario Terán, «Extractos», sin fecha. http://fotolog.terra.com.ar/desdelaterraza:26 (sitio consultado el 30 de septiembre de 2007), citerat av fransk-algeriske universitetsläraren Salim Lamrani, Rebelión.
