VENEZUELA: Facken tar över fabrikerna om ägarna stoppar produktionen

9512 tecken
TEGUCIGALPA / 070531 / Arbetare och fackföreningar över hela Venezuela varnar nu den politiska högeroppositionen att om arbetsgivarna stoppar maskinerna tar arbetarna över fabrikerna.

– Och vi kommer inte att lämna tillbaka dem, som vid statskuppen 2002, varnade LO-distriktet (UNT) i Carabobo, Venezuelas andra största stad.

Bakgrunden är den proteströrelse, med internationella förgreningar till massmediaägarnas organisation SIP (Interamerikanska Pressällskapet) och den Svarta Internationalen bestående av höger- och kristdemokratiska partier, som pågått sedan den 27 maj då markkoncessionen upphörde för den högerextrema radio och TV-kanalen RCTV, en koncession som inte förlängdes av Chavez. Beslutet mot den tevekanal som gick i spetsen för statskuppen i april 2002 är ett suveränt nationellt beslut.

Men beslutet har tagits som förevändning för en ny offensiv som påminner om förberedelserna inför statskuppen i april 2002. Och i den konspirationen återfinns delar av det venezuelanska näringslivet.

Destabiliseringsplaner

– Klockan har slagit för att vi ska vara på vår vakt, ständigt mobiliserade i en ny etapp mot denna kontrarevolutionära process har inletts som sätter oss på prov, säger LO-distriktet i Carabobo i ett uttalande.

– UNT är beredda att ockupera företagen om ägarna vågar sig på att inleda ett nytt arbetsgivarsabotage. Stänger ägarna fabriksportarna kommer vi att öppna dem, säger facken i staden.

Samma varningar ger fackföreningarna och arbetarna vid Latinamerikas största stålverk, Sidor, i staden Ciudad Guayana, i länet Bolívar. De avvisar talet om att yttrandefriheten i Venezuela i hotad efter att RCTV upphörde som markbaserad kanal (men fortsätter via satellit):

Den nya sagan är det påstådda försvaret av informationsfriheten. För varje gång när de ska igångsätta sina destabiliseringsplaner använder de en annan historia, sa kassören för fackföreningen på Sidor, José Meléndez

Återförstatligande av Latinamerikas största stålverk

– Vi arbetare avvisar provokationerna och de nya våldsamheterna som ägarna till massmedia i samförstånd med andra aktörer utövar. Från denna region av järnfyndigheter i Guyana kommer arbetarna än en gång att hissa nationens fana med kravet på ett återförstatligande av företaget. De nuvarande ägarna (från Argentina) stöder och finansierar och solidariseras sig med dem som i dag går ut på gatorna och stöder Marcial Granier (RCTV:s ägare). Vi är beredda på att ta kontrollen över företaget.

Från Miami sänder flera radiokanaler av ”utlandsvenezuelaner” upprop både via sina radiosändare som via internet. Det gäller framför allt www.Ruédalo, orvex, foristadigital, radionexx, resistenciaestuadiantil och caracasradiotv som uppmanar till att störta president Chávez.

Uppmaning till uppror mot Chavez

Bland dem som framträtt i Miami återfinns Carlos Ortega, före detta ledare för det nu starkt försvagade CTV, den landsorganisation som utlyste generalstrejken i april 2002 i allians med arbetsgivarorganisationen Fedecamera som utmynnade i statskuppen. Dagen efter denna utsågs Fedecameras ordförande Pedro Carmona till kuppresident. Från Miami uppmanar nu Ortega återigen Venezuelas folk att störta den ”diktatoriske tyrannen”.

Den okände ordföranden för den subversiva och tillika okända organisationen ORVEX i Miami gav Chavez 72 timmar på sig att återge RCTV koncessionerna. ”Tidsfristen” löpte ut klockan 20.00 på torsdagskvällen (31 maj). Accepterade inte Chavez ultimatumet skulle uppmaningen till ett folkligt uppror göras.

Kommer att bli folkets egendom

De fackliga ledarna runt om Venezuela varnar för att detta är tydliga signaler till att intensifiera våldsamheterna från dessa våldsgrupper som söker en martyr som kan visas upp för omvärlden på hur Venezuela trätt in i ett tillstånd av kaos och oregerlighet och behöver interveneras. Arbetarledarna varnar arbetsgivarna för äventyrligheter:

– Om de så bara andas om att stanna en fabrik eller företag kommer arbetarna ta över och normalisera produktionen. Vi varnar företagsledarna att noga analysera situationen för att de inte ska missta sig. För denna gång kommer vi inte att lämna tillbaka företagen, de kommer att förbli folkets egendom, uppgav Servando Carbone, fackledare från UNT i Caracas.

Skillnaden 2002-2007

Det är dock en stor skillnad mellan ett kontrarevolutionärt uppror 2002 och 2007. Då var den Bolivarianska processen bara i sin linda. Generaler och överstar var inte bara militärt skolade på School of America, i USA, de var också politiskt indoktrinerade i USA:s Nationella Säkerhetsdoktrin där den politiska oppositionen är det samma som ”Den Inre Fienden”.

Venezuelas säkerhets- och militära underrättelseagenter hade samma politiska skolning som med antikommunismen som ledstjärna slog ned på sitt eget folk, sin egen regering och sin egen grundlag som de i ett enda penndrag avskaffade den 12 april 2002.

I dag är de främsta ledarna bortrensade från de väpnade styrkorna. Huvudstadspolisen ”La Metropolitana”, har fått sina officerare avsatta och kommer att lyda under en nationell polis som inte kan komma att användas av oppositionella borgmästare eller länsguvernörer som inte har sympati för den federala regeringen i Caracas och anser sig ha rätt att sätta in ordningsmakten mot människorna som går ut på gatorna för att försvara sin regering och demokrati.

De partier, den maffiakorrumperade LO:n CTV, Fedecamera, kort sagt; hela den politiska oppositionsledning som organiserade och samordnade statskuppen 2002 är i dag helt ”brända” eller förbrukade.

Medel- och överklasstudenter från privata universitet

Därför har de kört medel- och överklasstudenter från de privata universiteten framför sig i ett försök att ta det politiska initiativet, sabotera den ekonomiska och politiska processen genom att organisera blockader av livsmedelsförsörjningen, det klassiska sabotaget i en politisk social process som den venezuelanska, den chilenska, den kubanska, den nicaraguanska eller, varför inte, de första åren efter Oktoberrevolutionen 1917 då 14 av de största imperialistiska staterna i världen, från USA till Storbritannien i allians med Tyskland invaderade Ryssland och försökte krossa den unga Sovjetrepubliken mellan 1918-1922. Den ekonomiska eliten har alltid reagerat så inför genomgripande och djupa förändringar av det gamla politiska systemet.

Lenin sa att ”varje autentisk revolution förmår att försvara sig”. Venezuela är i dag starkare än 2002 och förmår försvara sig. Det viktigaste av allt är att folket organiseras. Den nya landsorganisationen som vuxit fram under de senaste åren har successivt tagit över rollen som den största landsorganisationen i Venezuela och ersatt CTV, som genomskådats som en femtekolonn i tjänst hos de venezuelanska arbetarnas klassfiende och som en släpvagn till Imperiet i norr.

Reservmilis, radiostationer och alfabetisering

I de stora fattigområdena tränas inte bara den militära reserven, som ska uppnå till en miljon kvinnor och män om ett par år, här organiserar sig också hemmafruarna i sina egna organisationer. Över allt växer det fram radiostationer där programmen produceras och framförs av människorna i området. Det går inte att nog betona den enorma betydelsen av att de fattiga vaknar ur analfabetismens mardröm och ges den mänskliga rätten till att kunna läsa och skriva, att bli kurerad och få orientering i hur dessa miljonmassor ska undvika att bli sjuka, med enkla medel och råd. De tusentals kubanska läkare och sjukvårdspersonal som gett sig ut i dessa bostadsområden för att kurera sina karibiska bröder och systrar har gett venezuelanerna ett bevis på vad människan är kapabel att utföra om den har solidariteten som princip.

Landet tar över oljeproduktion och distribution. De utländska företag som vill operera i landet tvingas nu finna sig i de regler och lagar som råder, inte som tidigare, då de betalade en (1) procent i skatt. Resten av de miljarder dollar i vinst som de utvann ur den venezuelanska naturresursen placerade de i sina banker i utlandet.

Nationell identitet och värdighet

Venezuela har, genom den Bolivarianska revolutionen, inte bara återvunnit miljarder dollar som placeras i byggen av tusentals nya grundskolor där barnen får frukost, lunch mellanmål och gratis utbildning, eller där de ensamstående mödrarna med lugn kostnadsfritt kan lämna sina barn på morgonen på ett daghem utan att vara rädda att de, inlåsta i sitt hem, ska brinna inne om stearinljuset ramlar ner på mattan som fattar eld.

Venezuela har också, framför allt, återvunnit sin nationella identitet och värdighet. I dag är det Venezuela som har kontroll över Venezuela. Inte en liten oerhört rik och dryg oligarki som lät sina barn studera i Miami, New York eller Los Angeles.

Därför är de i dag rasande när deras megafoner i form av RCTV inte längre har något kontrakt på markkoncessionen för att fortsätta sina manipulationer av sina tittare. De kan helt enkelt inte begripa att de, som styrt detta vackra land sedan spanjorerna besegrats av Simon Bolivar och befrielsearmén, och som alltid har kunnat fatta besluten i Venezuela nu står där utan både armé, polis och RCTV som vapen för att slå ned, både militärt som medialt, det venezuelanska folkets dröm om ett Venezuela med social rättvisa.

Chavez, med fem miljoner partimedlemmar i Venezuelas Förenade Socialistparti, backar inte för den lokala oligarkin eller Imperiets Bushadministration, utan fortsätter utstakandet av den komplicerande vägen till ”Socialism i det 21:a seklet”.

Dick Emanuelsson