TEGUCIGALPA / 070601 / I statskuppen den 11 april 2002 kulminerade med framgång ett systematiskt och metodiskt arbete från de fyra främsta privata tevekanalerna och en rad av radiostationer och dagstidningen. President Hugo Chavez störtades i en militär-civil statskupp och Venezuelas SAF-chef Pedro Carmona svor själv presidenteden i presidentpalatset Miraflores dagen efter.
I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.
Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.
Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.
En naiv och godtrogen Chavez
Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.
Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.
Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.
Klasskonfrontation
Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.
I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.
Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.
Oligarkins förlust av RCTV
Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.
Dick Emanuelsson
