Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2010-10-18 / Om Chiles LO hade fått bestämma om arbetsmiljö och miljölagar så hade den nu världsomtalade gruvolyckan aldrig hänt. Den nyliberala modellen som påtvingades Chiles folk under militärdiktaturen har kostat 370 chilenska gruvarbetares liv den senaste tioårsperioden.
– Från fackets och gruvarbetarnas sida så borde olyckan aldrig ha hänt. Tillståndet som gruvan San José befann sig i visade att den var dömd på förhand att drabbas av en olycka av den omfattning som nu skedde.
Krävde stängning av gruvan
– I juli i år föll ett stort klippblock ner och krossade benet för Gino Cortés som tvingade amputera det. Klippraset var en förvarning till vad som skulle komma några veckor senare, menar Marco Canales.
Men redan 2007 hade tre arbetare förolyckats. Facket polisanmälde företaget och krävde att gruvan skulle stängas på grund av riskerna i arbetet. Men fram till olyckan den 5 augusti hade den chilenska varianten av Hovrätten fortfarande inte fattat ett beslut. Samma domstol hade 2004 avvisat ett krav på stängning av gruvan efter att gruvarbetaren Pedro González Rojas hade förolyckats.
Gruvbolaget grundades ursprungligen av en ungersk immigrant som avled år 2000. Hans son tog då över företaget. Företaget har redovisat en årsvinst på 8,5 miljoner dollar per år men har miljonskulder som inte har reglerats, trots att ägarna har 4-5 gruvor till och ingår i ett amerikanskt gruvkonsortium, säger CUT-ledaren.
– Det är inte bara gruvarbetet som är hårt olycksdrabbat. Byggnadsindustrin, kemiska fabriker och lantarbetare i den stora frukt- och vinodlingsindustrin redovisar stora olyckstal och arbetssjukdomar som är relaterade till dessa yrkesgrenar, säger Canales.
Oviss framtid för gruvarbetarna
– President Piñera yttrade att gruvan aldrig mer skulle öppnas. Men här har vi en motsättning till modellen som tvingar ner arbetare i gruvor med dessa risker. Vad händer med de övriga 300 gruvarbetarna? frågar sig Canales. Vad händer med arbetare som i andra verksamheter arbetar under livsfarliga förhållanden men som inte vågar anmäla skandalösa arbetsmiljöer? För de vet att de förlorar sitt arbete och alla de andra sociala och ekonomiska rättigheterna om de anmäler företaget.
– Företaget är skyldig oss två månadslöner och övriga avgångsersättningar. Får vi inte dessa så förhindras vi att söka annat arbete, sa ordföranden för San José-gruvan, Horacio Vicencio.
Fem dagar efter att de 33 överlevande har räddats och all världspress lämnat Copiapo, återvänder den hårda vardagen för hundratals gruvarbetare och deras familjer. Dessa fick inte ens fick gå in i kyrkan utan i stället, som under militärdiktaturens dagar, utsattes för repressionen från karabinjärerna.
Pinochets arbetsmarknadslagstiftning
Pinochets skugga vilar fortfarande över den chilenska arbetsmarknadslagstiftningen.
– President Sebastian Piñeras äldre bror José var arbetsmarknadsminister 1980 då diktaturens nya författning infördes. I den arbetsmarknadslagstiftning som infördes, fick José Piñera uppgiften av Pinochet att slå sönder alla sociala och ekonomiska erövringar som den chilenska arbetarrörelsen hade tillkämpat sig under ett sekels kamp. Arbetsmarknadslagstiftningen favoriserar arbetsgivarsidan. Att bilda en fackförening i dag eller att ansluta sig till en innebar ofta avsked. Vad CUT kräver är att facket och de anställda ges rättigheter och kontroll över arbetsmiljön och arbetarskyddet och att de fackliga fri och rättigheterna ges en reell funktion.
Nej till ILO:s 176:e Konvention
Piñera stod framför världens TV-kameror och sa rakt ut att han nu ska garantera ett fullvärdigt arbetarskydd. Men strax innan gruvolyckan bildade han en arbetsmiljökommission med handplockade experter och konsulter med bindningar till det chilenska näringslivet. Canales säger att CUT inte bjöds in till samtal trots att det är deras medlemmar som får betala konsekvenserna av ett undermåligt arbetarskydd. Men Piñera säger nu att han göra arbetslivet anständigt och värdigt.
Men det är få som vet att Chile inte har ratificerat ILO:s 176:e Konvention om Gruvsäkerhet och Hälsa. Konventionen har legat på kongressen bord i 4-5 år men inte någon parlamentsledamot har brytt sig om att ta upp den till debatt, tills tre kommunister valdes in tidigare i år.
– Vi måste förbättra arbetsmiljön och skydda alla gruvarbetare. Därför föreslog jag i representanthuset att Chile måste ratificera ILO:s 176:e Konvention om Gruvsäkerhet och Hälsa. Piñeras parlamentsledamöter gjorde allt för att motionen skulle avvisas men den fick majoritet. Nu ligger bollen hos Piñera som jag hoppas är konsekvent i sitt uttalande om ett ”Chile före och efter” gruvolyckan och lägger fram ett lagförslag där Chile ratificerar ILO:s konvention 176.
Det säger Lautaro Carmona när jag ringer upp honom i Copiapo. Han är generalsekreterare i kommunistpartiet och vald till representanthuset just från gruvregionen i Copiapo. Han är en av tre kommunister som valdes in i parlamentet i det senaste valet efter att kommunisterna, med cirka tio procent av rösterna i Chile, under 20 års tid har exkluderats effektivt av den fascistiska författningen från 1980.
Spansk tidningsanka
I den Francovänliga spanska dagstidningen El Mundo ”planterades” en artikel i den gångna helgen om att pappan och styvfadern till Luis Urzúa, organisatören och den siste av de 33 gruvarbetarna som räddades, skulle ha avrättats av militärdiktaturen. Carmona vill inte gå in i personliga detaljer med respekt för Urzúa och hans familj tills denne själv har trätt fram. Men Carmona intygar att Urzúa kommer från en familj med genuina kommunistiska traditioner. Och i måndags avslöjades tidningsankan.
Den påstådda styvpappan Benito Tapia, var i verkligheten en av 16 politiska fångar som avrättades av general Sergio Arenallo Starks ”Dödskaravan” i Copiapo den 17 oktober 1973. Dödskaravanen inledde sin mordturné i det av kommunist- och socialistpartiet starka fästen som Calama, Copiapo och Antofagasta där totalt 72 chilenska revolutionärer, som hade fängslats vid militärkuppen den 11 september 1973, avrättades och begravdes i Atacamasöknen.
 |
| General Arellano Stark |
General Joaquín Lagos var befälhavare för den 1:a armédivisionen och inlämnade sin avskedsansökan till Pinochet när han fick vetskap om att 56 politiska fångar i hans ansvarsområde hade avrättats av Stark som till och med övernattade i Lagos’ hem medan hans officerare utförde avrättningarna.
Mordorgien, som bestod i att många av fångarna torterades och sprättades upp med huggkrokar, hindrade dock inte att Stark dekorerades med ”Drottningorden Victoria av England” samt den ”Spanska Militära Korsorden för Förtjänsfulla Meriter”.
