USA:s militära Sydkommando gör nu öppet anspråk på Latinamerikas litium, olja, gas och guld ·

 

LAURA RICHARDSON, general och chef för USA:s Södra Militärkommando som tror sig ha "vårdnaden" över Latinamerika och dess enorma naturtillgångar.

USA:s militära Sydkommando gör nu öppet anspråk på Latinamerikas litium, olja, gas och guld

•       ”Hemisfärens naturresurser ska vara disponibla för att motsvara VÅRA nationella prioriterade BEHOV”!
•        ”Om dessa länder bara producerade rädisor eller rovor skulle det inte hända dem någonting”!

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2023-01-28 / LAURA RICHARDSON, general och chef för USSOTHCOM, USA:s Militära Sydkommando gick i veckan ut och formaliserade nu ett republikanskt utkast ör tjugo år sedan till USA:s politik visavi Latinamerikas och dess naturresurser. Det som inte republikanerna öppet vågade säga blir nu demokratisk statspolitik. Ett verkställande av Monroedoktrinen; ”Amerika till amerikanerna”!

Och frågan som Latinamerika i dag ställer sig efter det sällsynt cyniska som fräcka utspelet är vad Pentagon och general Laura Richardson har med Latinamerikas naturresurser att göra? Vad är det som säger att hon ska ha den politiska, och i konsekvens med den, den militära ”vårdnaden” över Latinamerika? För det är det hela frågan handlar om; ”Varken Kina eller Ryssland har rätt att röra sig på min bakgård”!

 

    

SANTA FE I-IV ÄR EN SERIE DOKUMENT [1] som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Det första dokumentet publicerades 1980, författat av högerextrema utrikespolitiska rådgivare till Ronald Reagan. Santa Fe II kom 1989 och uttryckte stor oro för den politiska och militära utvecklingen i El Salvador och Colombia där man varnade för den ”växande kommunistiska gerillan”. Santa Fe IV, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush tvivelaktiga valseger i Florida, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet):

• Kontroll över sunden i Atlanten.
• Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
• Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
• Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA.
• Att hemisfärens naturresurser är disponibla för att motsvara VÅRA NATIONELLA PRIORITERADE BEHOV.

Eller för tala med dåvarande försvarsminister (US) COLIN POWELL, som vid tidpunkten fällde det franka uttalandet:

”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären”.

 

FERNANDO BOSSI, argentinsk vänsterintellektuell skribent och författare sammanfattade ovanstående punkter på följande sätt:

”Det här dokumentet bekräftar principerna för Monroe-doktrinen och beskriver helt enkelt en plan för att annektera Latinamerika och Karibien. Enligt denna annekteringsplan utarbetas strategierna och fienderna definieras”.

Och vilka är general Laura Richardsons ”fiender”?

– Jag pratar om min motståndare nummer 2 i regionen, Ryssland (Kina är Nr. 1, reds anm.), som har förbindelser med Kuba, Venezuela och Nicaragua. Men varför är denna region viktig med alla dess rika naturresurser och sällsynta jordartsmetaller? Där finns ”Litiumtriangeln” som behövs för teknik idag. Sextio procent av världens litium finns i Litiumtriangeln; Argentina, Bolivia och Chile (också Mexiko har enorma tillgångar och har antagit en lag om att instifta ett STATLIGT bolag för utvinning, vilket orsakat ett ramaskri i USA och hos högern i Mexiko, reds anm.).

·       Här har den största oljereserven upptäckts för över ett år sedan utanför Guyana.

·       Här finns Venezuelas olje- och kopparguldresurser.

·       Vi har Amazonas lungor i världen och vi har 31 procent av världens sötvattensreserver i denna region.

Vad jag vill säga är att VI har mycket att göra. Den här regionen har mycket att göra med NATIONELL SÄKERHET och VI måste öka VÅRT deltagande”.

Så långt den kvinnliga generalen Richardson.

Och jämför citatet från 2001 och Santa Fe IV:

”Att hemisfärens naturresurser är disponibla för att motsvara VÅRA nationella prioriterade behov”, kompletterat med försvarsminister Colin Powells ord: ”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären”.

 

Kartans POLITISKA färg är gjord INNAN
valet i Brasilien som utgör halva Sydamerika.

I DAG ÄR DEN KONTROLLEN STARKT IFRÅGASATT, och USA har inte kunnat hejda framför allt Kinas inträde på den latinamerikanska kontinenten. Därför far general Richardson som en skottspole mellan länderna och ömsom lovar och ömsom hotar regeringarna. För i dag är det delvis en ny politisk karta som har utvecklats i de senaste årens val. Bland de tidigare totalt underordnade högerregimerna återstår i princip bara Uruguay, Ecuador och nu också Peru, efter statskuppen mot president Pedro Castillo.

• Har statskuppen i Peru någon geostrategisk bakgrund?
• Har statskuppsförsöket i Brasilia någon längre koppling till Richardsons oro över naturtillgångarna i Sydamerika?
• Har den politiska högerns inledda offensiv mot Colombias president eller upproret i fascismens bastion Santa Cruz, i Bolivia något gemensamt med de nämnda länderna, där vi också måste inkludera Venezuela, som visserligen har nedgjort kontrarevolutionen och USA:s både mordförsök mot en statschef (4 augusti 2018), väpnade expeditioner som det ekonomiska kriget?

Ja, de är alla länder som tillsammans utgör AMAZONAS.

 

AMAZONAS ÄR EN JÄTTEMARKNAD för de skrupelfria ekonomiska krafterna i världen. I Amazonas finns den största kvantiteten av syre och sötvatten på planeten. Amazonas består av sju miljoner kvadratkilometer och utgör en tredjedel av Sydamerikas yta. Den största delen av Amazonas återfinns i Brasilien. De övriga länderna är Venezuela, Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Guyana, Surinam och franska Guayana.

”Kungen”, som Venezuelas dåtida president Hugo Chavez uttryckte saken, är Amazonasfloden. Det är en av de längsta floderna i världen och den största i vattenmängd. I detta jätteområde finns det järn, olja, ädelsten, trä. I området lever 20 miljoner människor av vilka 300 000 tillhör ursprungsbefolkningen [1].

År 2017 genomfördes en gemensam militärmanöver mellan Colombia, Peru och Brasilien som kallades "AMAZONLOG-EXPO 2017".

Enligt den ecuadorianske forskaren Guillermo Navarro Jiménez utgör Amazonas den största reserven i världen av tropisk skog med 56 procent. Det har en stor
variation av biologiska ekosystem, arter och genetiska resurser. Det finns cirka 1,5 miljoner kända arter men det uppskattas att det kan finnas så många som tio miljoner arter. På detta ska vi lägga 50 000 däggdjur, 20 000 olika slags reptiler, groddjur och fågelarter, 21 000 fiskarter, 140 000 ryggradslösa djur, 90 000 ryggradslösa leddjur, 90 000 underjordsplantor och 270 000 plantor i ytläge samt 55 000 mikroorganismer. I Amazonasfloden och dess 7 000 bifloder flyter 6 000 biljoner kubikmeter vatten per sekund. Denna världsoas är i fara.

Skrev jag 2003 i ett reportage för den då autentiska Norrskensflamman.

 

I ARBETET FÖR ”USA:s GEOSTRATEGISKA globala operation för att annektera Latinamerika hävdar den colombianske sociologen och läkaren Alberto Pinzón att Amazonasområdet utgör ”en gigantisk gemensam oljekälla” för de fem länderna Colombia, Ecuador, Peru, Brasilien och Venezuela. Av dessa länder är det bara två som utvinner olja i begränsad omfattning i området; Colombia och Ecuador.

Han så då, 2003, att där har vi den verkliga förklaringen till USA:s direkta attacker i Afghanistan och Irak. Eller som en USA-general frankt uttryckte saken: ”Om dessa länder bara producerade rädisor eller rovor skulle det inte hända dem någonting”.

 

Vita sötvattensdelefiner, ett unikt fenomen i Amazonasfloden.

OLJAN

Enligt en rapport som publicerades i tidskriften Soberanía.info (2004) kommer Venezuela, Irak, Saudiarabien, Kuwait, Arabemiraten, Nigeria, Ryssland och vissa länder i Centralasien vara de enda överlevande producenterna från oljans epok. Alla övriga, så som Norge, Storbritannien och andra medlemmar inom OPEC kommer inom några år att stå utan en droppe olja att pumpa upp [2].

USA behöver förstärka sina energiresurser kraftigt de kommande 40 åren. Det energipolitiska panoramat i världen andas pessimism: USA producerar i dag 73 procent av den totala energi som landet konsumerar. Men samtidigt konsumerar USA (2004):

•       33 procent av alla fossila ämnen i världen som olja, kol och gas.
•       Var 4:e oljefat i världen.
•       40 av 100 liter bensin i världen.
•       1 av 3 fossila derivat.

Underskottet på 25 procent av USA:s energikonsumtion motsvarar tolv miljoner fat av olja och gas per dag som måste importeras, i första hand från Latinamerika. ”De tolv miljonerna fat har år 2020 förvandlats till 25-30 miljoner fat och utgör den främsta orsaken till USA:s väpnade interventioner över planeten”, skriver journalisten och energiexperten Manuel Freytas från nyhetsbyrån IAR-Noticias. USA gör heller ingen hemlighet av att de anser sig ha en slags överstatlig rätt över planetens strategiska naturresurser som olja och gas, vilket illustreras och bekräftas i Dokumentet Santa Fe IV, som utgjorde en outtalad manual för Bushadministrationens utrikespolitik visavi Latinamerika, och som nu blivit statspolitik efter general Laura Richardsons uttalande i veckan, en ”Monroedoktrin” om man så vill.

 

SITUATIONEN ÅR 2004:

•       USA, Japan och EU konsumerar 67 av 100 liter bensin.
•       56 av 100 liter derivater.
•       41 av 100 liter av drivmedel (fule oil, drivstoff)
•       60 av 100 liter av andra destillerade ämnen.
•       44,5 liter av världens gas.
•       50 procent av världens petroleum.
•        De handlar med 65 procent av världens olja.

I dag har dessa stormakter ett underskott på 40 miljoner fat per dag av fossila ämnen som år 2020 kommer att öka till 100 miljoner fat. Ingen av dessa länder beräknas ha oljereserver som räcker längre än 15 år. Äger inga revolutionära förändringar rum på energipolitikens område kommer dessa länders industrier och infrastrukturer att ställas inför en dramatisk situation. Därför existerar det i dag en outtalad allians mellan EU och USA mot länder som förfogar över oljereserverna.

 

SOM SÄKERT MÅNGA MINNS VAR USA:s 6:e president JOHN QUINCY ADAMS också utrikesminister hos sin föregångare, den mer ökände och i Latinamerika föraktade JAMES MONROE. Adams fällde den bevingade frasen: ”USA har inga permanenta vänner, bara intressen”.

Att han hade gått i Monroes skola är uppenbart. Monroe stod ju bakom den klassiska frasen som varit statspolitik sedan dess; ”Amerika till amerikanerna”, som om USA skulle vara Amerika och inte bara en del av denna.

I general Laura Richardson hade de två stofilerna fått en levande efterföljare som Latinamerika bör se upp med. Men, som en vän sa till mig efter uttalandet:

”Ta´t easy, damen, vi har dig i siktet”!

Latinamerika ger svar på tal:

KUBAS president MIGUEL DÍAZ-CANEL, som deltog på CELACs 7:e toppmöte, bekräftade att 'vi måste lära oss (...) var imperiets sanna natur och sanna intresse ligger, och fortsätta att försvara Jose Martis postulat (...) Martí kallade oss att hålla våra nationer enade. Det konceptet är lika giltigt som Our America', enligt Cuba Debate.

BOLIVIAS före detta president EVO MORALES (2006-2019), skrev på sitt Twitterkonto: ”Vi påminner chefen för USA:s södra kommando om att Latinamerika inte är hennes bakgård eller hennes gård för att exploatera naturresurser. Inför det nya interventionistiska hotet från dessa yankies upprepar vi att de fria folken i `Folkens Enade Amerika´ kommer att försvara sin suveränitet”.

BOLIVIAS PRESIDENT, LUIS ARCE, sa i en intervju med nyhetsbyrån Télam: 'Vi kommer inte att acceptera att någon hävdar våra naturresurser som sina egna', och tillade att 'det inte är första gången som USA pratar om våra naturrikedomar. Nej. Vi kommer inte att acceptera något påtvingande från någon eller någon som gör anspråk på våra naturresurser som om de vore deras'.

VENEZUELAS FÖRSVARSMINISTER Vladimir Padrino López, försäkrade att ”Latinamerika har upphört att vara en plats för utplundring” och upplyste den kvinnliga generalen i fråga att ”här skapas ett växande geopolitiskt multipolärt världsblock av en ny ordning”!

Den IRLÄNDSKA parlamentsledamoten MICK WALLACE ironiserade över 'USA:s oro för demokrati och mänskliga rättigheter' i Latinamerika, när verkligheten är att 'de är mycket bekymrade över de mineralrikedomar de skulle vilja utvinna.'

Läs mer:

Santa Fe IV:
[1] https://www.oocities.org/proyectoemancipacion/documentossantafe/documentos_santa_fe.htm

[2] Venezuela är USA:s tredje viktigaste oljeexportör /Flamman 2004)
http://flamman.se/a/venezuelas-oljereserver-kan-bli-storst-i-varlden

 

INTERVJU MED GERILLAKVINNORNA SOM STRED i CHE:s GERILLA I BOLIVIA: ”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

<23>

GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

La Paz / 031107 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.

Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.

”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .

För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.

De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.

– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Legitima skäl för väpnad kamp

Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.

Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia, ”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.

Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.

Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.

– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.

– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.

Che med pipa i mitten och till vänster om honom Chino, Pacho och Coco.

Kommunistpartiets roll

Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.

Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.

Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.

– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.

Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.

Till baslägret i djungeln

– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.

I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.

Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.

En daglön till gerillan

– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.

Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:

– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.

Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.

Möte PCB-Che

Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.

”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:

• Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
• Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
• Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”

Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.

För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.

– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.

– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.

Che avrättas

Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.

Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.

Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.

– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.

Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.

– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.

Träning i Sovjetunionen och Kuba

Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.

– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.

• De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?

– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.

• Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?

– Vi har diskuterat den frågan mycket och det är fruktbart att återigen debattera temat, säger Nila.

– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.

CIA-agenter och kubanska exilmän

Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.

– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.

• Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?

– Naturligtvis. Hit kom många CIA-agenter som hade sällskap av kubanska ”gusanos” (som exilkubanerna kallades när lämnade Kuba för Miami efter revolutionen, reds anm.). Det kom Gröna baskrar med erfarenhet från Vietnam, elitsoldater från Stroessners Paraguay med flera länder, säger Loyola.

Che tillbaka till Kuba

Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.

Nila:

– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.

Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.

– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.

LO-ordförande vill ett nytt Kuba

Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.

– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.

– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.

Gerillan reorganiseras efter Ches död

Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.

Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.

– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.

1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia

”Vi återvänder till bergen och djungeln”

Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.

– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.

Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.

– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).

Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.

– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.

Revolutionär samordning mellan länderna

Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.

För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.

– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.

1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.

Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda

De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.

Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.

– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.

Dick Emanuelsson

Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.

– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:

"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"

(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).

(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

Läs mer om Bolivia

Den antiimperialistiska Tribunen i bostadsområdet Barbosa

Invånare i bostadsområdet Barbosa och CDR-Kommitté 12 hälsar 1400 internationella delegater välkomna till den antiimperialistiska tribunalen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Den antiimperialistiska Tribunen i bostadsområdet Barbosa

Av Dick Emanuelsson

HAVANNA / BARBOSA / 1 november 2019 / Där stod de, kvinnor och män med sina plakat som de stolt visade upp; ”Zona 72, CDR 6”, ”Zona 72, CDR 17”, sammanlagt 20 CDR-kommittéer i det stora bostadsområdet Barbosa i kommunen Playa, Havannaprovinsen.

Närmare 1400 internationella delegater från 85 länder hade anlänt till bostadsområdet Barbosa där den antiimperialistiska Tribunen skulle genomföras denna ljumma behagliga fredagskväll. Tillsammans med invånarna skulle de komma rikta sina krav och förslag till en bättre och rättvisare värld. Men framför allt, lägga fram konkreta arbetsuppgifter för på pappret är inte förslagen värda ett dugg.

– Det är en viktig händelse för den binder samman Kuba med världen och visar att vi står med en fast beslutsamhet trogna Revolutionens principer under den upplysta fyren som är Fidel, sa Ileana Medina, ordförande för CDR-kommittén Nr. 8 i Barbosa när hon tar emot oss.

Blockaden skärps på alla områden

Femvåningshusen är de gängse som i de flesta bostadsområden i de kubanska städerna. Den pastellgröna färgen är relativt intakt jämfört med många andra hus i Havannaprovinsen där blockaden har gått hårt fram med bristen på underhåll.

CDR-kommittéerna är oundgängliga, inte bara i den ”revolutionära vakthållningen” mot kontrarevolutionära aktioner utan även i frågor som se till att området ser snyggt och städat ut, att inpränta betydelsen av att spara energi, delta i kampanjer för att donera blod. Kommittéernas betydelse är än mer viktigare nu när blockaden skärps på alla samhällslivets områden. Trump hotar rederier som transporterar alla slags nödvändiga produkter till Kuba och försäkringsbolag som försäkrar fartygen. Deltar de inte i den brottsliga blockaden mot Kuba, förlorar de USA-marknaden.

7,6 miljoner medlemmar!

Den 28 september 1960, efter en rad attentat och bara ett halvår innan den CIA-planerade invasionen i Playa Giron (16-19 april 1961) ställde Revolutionens förgrundsgestalt Fidel Castro förslaget om att skapa dessa kommittéer. Framför honom stod tiotusentals Havannabor som i ovationer samtyckte.

Tjugo år senare, i Nicaragua skapades CDS, de Sandinistiska Försvarskommittéerna som fyllde i princip samma roll. På murarna i städerna målades inskriften; ”Miles de Ojos te vigilan”, tusentals ögon bevakar dig, en varning till Contras, USA:s legoknektsarmé som under tio år dödade cirka 50.000 nicaraguaner.

CDR-kommittéerna i Kuba är organiserade i varje gata. De utser sin egen styrelse med ordförande med mera och den organisatoriska strukturen går ända upp till nationell nivå. Sammanlagt beräknas 7,6 miljoner kubaner över 14 år vara medlemmar i CDR.

Fidel väcker rörelse

Enorma tygstycken med Kubas flagga, Fidel och Kvinnoförbundets banderoller hänger på husfasaderna eller balkongräcket. En stor scen med bildprojicering vid sidan av scenen fångar publikens intresse. Allt från medryckande salsa med socialt innehåll till reggeaton presenteras på jätteskärmen.

Flera korta videofilmer projiceras. En av dem en vacker hyllning till Fidel. Det äldre paret i 60-70-årsåldern som står snett framför mig kramar om varandra när Fidel säger några korta ord. Ett par tårar rullar nerför kvinnans fårade kind. Det är andäktig stämning och respekt när denne Revolutionens oegennyttige Fader talar.

Delegaterna hyllas och leverop för solidariteten mellan Kuba och Mexiko hörs. Mexikanerna har så klart tagit med sig sin flagga och de är populära bland kubanerna.

Eftersom det är fredagskväll är människorna lite festklädda. Kvinnorna i alla åldrar har lagt rött på läpparna och stänkt lite parfym här och där. Mammorna har gjort flätor på flickorna som alla gånger har skrikit när mamma har sträckt och fäst håret i två stenhårda flätor. Killar och tjejer i 12-18 år kollar in sina motpartner denna kväll när den stora platsen har fyllts till sista plats. Höfterna vajar utmanande vilket registreras bland fler än en närvarande.

Kamp mot nykolonialism och nyliberalism

Den puertoricanska antikoloniala kämpen MILAGROS RIVERA håller talet i den internationella delegationens namn. Denna fackliga veteran från det puertoricanska elektrikerfacket som stridit i decennier mot en privatisering och för klassolidaritet, framhåller ”solidariteten mellan de kämpande folken i världen med det hjältemodiga kubanska folket”. Hennes tal är en svidande vidräkning mot den stat som tog över från spanjorerna när den spanska kolonialmakten besegrades den 10 december 1898. Den 11 april 1899 införlivades Puerto Rico, Kuba och Filippinerna formellt som kolonier i USA-imperiet, en ordning som rådde fram till 25 juli 1952 då Puerto Rico förklarades som en associerad stat till USA, en nykolonial form.

IRIDIANI SEIBERT, representant för de brasilianska bondekvinnorna talar om den gemensamma kampen mellan folken och ett bevis på denna är den enastående insats som gjorts för att se Lula frigiven. Det kubanska folket samlade in 2,4 miljoner namnunderskrifter med detta mål, ett mål som uppfylldes den 9 november, bara en vecka efter att Iridiani tillsammans med befolkningen i Barbosa unisont ropade: ”LULA LIBRE”!

”Vi ska bli som Che”!

YANILADY TEJERA SANCHEZ är en stolt mamma till den 5-årige Josegalo som just har deklamerat en hyllning till den internationella solidariteten och avslutar med alla pionjärers paroll; ”Por el Comunismo, seremos como el Che”! För kommunismen, vi ska bli som Che!

Yanilady kom till Barbosa när hon var åtta år och har levt och arbetat i området i 26 år.

– Det har varit en imponerande utveckling i Barbosa under dessa år. Jag arbetar i områdets apotek, säger hon och kliar sig på kinden och visar upp naglarna, värdig en kubanska där ringfingrets nagel har en rosa blomma medan pekfingret är ett glittrigt konstverk.

– Barbosa har all slags service som bageri, apotek, daghem, lågstadieskola, lekplatser och andra gröna platser för barnen. Josegalo var hos en dagmamma men går nu i första klass. Där får han lunch som är gratis, säger en stolt mor som är entusiastisk över det utländska besöket.

Festen pågår fortfarande när de 35 bussarna anländer vid 23.30-tiden på fredagskvällen. Bland denna stora massa av människor i alla åldrar ser jag inte en enda som är berusad eller skandalös, utan en litterär familjefest med politiska inslag som handlar om Kubas och världens framtid.

Blanca Rosa Eekhout, kommunminister i Venezuela. FOTO: DICK EMANUELSSON.

5-årige Josegalo som just har deklamerat en hyllning till den internationella solidariteten och avslutar med alla pionjärers paroll; ”Por el Comunismo, seremos como el Che”! För kommunismen, vi ska bli som el Che! FOTO: DICK EMANUELSSON.

Yanilady Tejera Sanchez är en stolt mamma till den 5-årige Josegalo.

FOTO: DICK EMANUELSSON.

Milagro Rivera. FOTO: DICK EMANUELSSON.

La Rumba. FOTO: DICK EMANUELSSON.