KOMMENTAR OM VALET I PERU:
”Makten att utöva politik är begränsat till storkapitalet. Majoriteten av yrkespolitikerna förvandlas till anställda, avlönade av och underställda denna makt”.
Citatet, skrivet av Simone de Beauvoir användes av sociologen, journalisten och kolumnisten Ivan Salas Rodríguez i en analys av presidentvalets andra omgång i Peru den 4 juni.
De två kombattanterna, Alan Garcia från det socialdemokratiska APRA fick 52 procent medan Ollanta Humala från Unión Partido Nacionalista-UPP, fick 48 procent av de 14,978,909 röstberättigade i Peru.
De stora lokala och internationella mediamonopolen har karaktäriserat valen i Colombia (28 maj) och Peru som en motgång för vänstervågen i Latinamerika som under de senaste åren har vunnits av center-vänsterkoalitioner. Med speciell skadeglädje har kommentarerna talat om att Chavez nu har bromsats. Inget kunde vara felaktigare.
I Colombia var återvalet av Uribe väntat. Majoriteten av colombianerna gjorde som alltid, de röstade inte för de tror inte på den varianten av demokrati. Trots det gjorde den parlamentariska legala vänstern sitt bästa val under modern tid med 22 procent av rösterna för Carlos Gaviria.
I Peru röstade nästan halva landet för Humala där hans UPP, som inte ens har ett år på nacken, vann 15 av 25 län, vilket måste betraktas som en enorm framgång. Humala fick i den första valomgången 32 procent av rösterna medan högerns Lourdes Flores Nano fick drygt 23 procent och Alan Garcia en procent mer. Ett mindre antal centerhögerpartier fick de resterande rösterna.
Tiden från den första till den andra valomgången kännetecknades av en våldsam offensiv från massmedia, USA och olika inflytelserika samhällssektorer i Peru. Humala utpekades som en vasall till Chavez, som, vilket ska erkännas, gjorde ett klumpigt otaktiskt inhopp i den interna valrörelsen i Peru som utnyttjades till absurdum av Humalas och Chavez´ politiska fiender.
Trots att Alan Garcias regering (1985-1990) var ett av de största politiska fiaskon med en inflation på 3.000 procent och två miljoner färre i arbete (Garcia valdes med löftet om två miljoner nya jobb), visar valresultaten den 4 juni hur den borgerliga varianten av parlamentsval alltid har en klassprägel. Efter valsegern var Lourdes Flores lagom giftig och påminde Garcia om att segern baserades på högerns ”lånade röster”.
Å andra sidan har inte den öppna högern vunnit ett presidentval sedan 1980, då Bermudez Belaunde vann. 1985 tvingades Alan Garcia till en andra val omgång mot den Förenade Vänsterns Alfonso Barrantes. Denne valde dock att backa ur eftersom han visste att högern skulle göra gemensam sak med Garcia. Tjugoett år senare upprepades historien.
1990 ställdes högerns Mario Vargas Llosa upp mot den okände rektorn Alberto Fujimori. Den välkände författaren hade IMF:s och storkapitalets välsignelse men Fujimori genomförde en briljant och intelligent valkampanj med ett populistiskt alternativ mot det öppna IMF-programmet som Llosa representerade. Efter valsegern genomförde Fujimori allt det som den nyliberala modellen och Vargas Llosa föreslog. Trots det återvaldes ”El Chino” vid 1995 års val i brist på starka politiska alternativ.
År 2000 ställde Toledo upp mot Fujimori, nu högerns och USA:s man. Valet karaktäriserades av öppet valfusk organiserat av rådgivaren Vladimir Montesino. Men Fujimori störtades, bland annat på grund av den militära resning som Humala genomförde i staden Tacna i södra Peru. Toledo, som hade lanserat sig som ”ursprungsbefolkningens andinske representant”, tog över. Men Toledo vände på kappan precis som hans företrädare hade gjort och blev Bushs man i Peru.
Garcia vann Lima där en tredjedel av rösterna finns och där sviterna av den nyliberala modellen känns mindre än i landets provinser och där Humala i flera län vann så mycket som 80 procent av rösterna, den bortglömda delen av folket. Därför var valet den 4 juni mycket ett val mellan rika och fattiga, mellan stad och land och mellan rika och fattiga stadsdelar i de större städerna, eller, sammanfattningsvis, ett val mellan två sociala klasser. Att Lourdes Flores vann Lima var ingen överraskning.
Ollanta Humala sa i en kommentar efter valet att han kommer att arbeta för bildandet av en bred vänsterfront som ska bilda front mot den nyliberala politiken som alla vet att Garcia kommer att föra. Humala är också medveten att om han hade vunnit hade hans politik obstruerats i kongressen av Garcia och Flores eftersom han bara har 45 av de 120 platserna. Men inte heller Garcia och Flores har egen majoritet, 36 respektive 17 ledamöter ger ingen majoritet, Fujimoris rörelse Alianza Fujimorista fick 13 ledamöter och kan bli tungan på vågen. Därför är underlaget för en kommande regering synnerligen tunt och instabilt.
Tiden fram till nästa presidentval, om Garcia lyckats sitta perioden ut, kan användas till att bygga ut, både politiskt som organisatoriskt, UPP och den framtida vänsterfronten. Parallellerna med Evo Morales´ parti MAS, är slående, även om inte Humala har samma sociala bakgrund.
Dick Emanuelsson
