Har Chavez rätt om att media försöker störta honom, igen?

TEGUCIGALPA / 070601 / I statskuppen den 11 april 2002 kulminerade med framgång ett systematiskt och metodiskt arbete från de fyra främsta privata tevekanalerna och en rad av radiostationer och dagstidningen. President Hugo Chavez störtades i en militär-civil statskupp och Venezuelas SAF-chef Pedro Carmona svor själv presidenteden i presidentpalatset Miraflores dagen efter.

I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.

Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.

Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.

En naiv och godtrogen Chavez

Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.

Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.

Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.

Klasskonfrontation

Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.

I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.

Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.

Oligarkins förlust av RCTV

Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.

Dick Emanuelsson

Ny CNN-manipulation mot Venezuela

3711 tecken
TEGUCIGALPA / 070505 / CNN förnekar sig inte, märkligt nog. När motståndarna mot Chavez skulle samla in nära tre miljoner namn för att hålla en folkomröstning mot presidentens fortsatta mandat 2004, filmade USA-kanalen långa köer där fattiga Caracasbor kunde köpa kyckling till halva priset, enligt reformen Mision Mercal. I CNN framställdes människorna i köerna som personer som vill sätta dit sitt namn för att få till stånd en folkomröstning om den venezuelanske statschefens mandat. Det var en reform som Chavez själv förespråkade när den Bolivarianska grundlagen utarbetades 1999 och som folket fick ta ställning till i en folkomröstning.

I veckan som gick var det då dags igen, för CNN.

Denna gång höll den transnationella tevekanalen sig inte ens inom det venezuelanska territoriet. Man tvingades till Acapulco i Mexiko. Där filmade man en protestdemonstration från kollegor, journalister som upprört protesterade mot mordet på den mexikanske journalisten Amado Ramírez. I CNN presenterades det som en demonstration mot den bristande press- och yttrandefriheten i Venezuela.

Till saken hör att den 27 maj upphör koncessionerna för en av de mest reaktionära och oetiska teve- och radiostationerna i Venezuela, Radio Caracas Television, RCTV. Och staten har utnyttjat sin rätt att inte förlänga koncessionen för den kanal som slog sig för bröstet dagen efter statskuppen för att ha varit en avgörande kraft för att samla de kontrarevolutionära krafterna den 11 april 2002. Då förvandlades de fyra största privata tevekanalerna i Venezuela från just tevekanaler till militära sambandscentraler.

RCTV ägare Marciel Granier, var en av flera hundra av den venezuelanska politiska och ekonomiska eliten som deltog när kuppmakaren Pedro Carmona, Venezuelas SAF-chef, självsvor presidenteden i en makaber akt i presidentpalatset Miraflores och samtidigt, i ett 11-punktsdekret, smulade sönder den venezuelanska grundlagen och demokratin. RCTV-chefen och hans tevekanal var euforiska i sin rapportering samma kväll.

Nu gråter RCTV-ledningen medan Globovision och CNN rycker ut för att ge sitt strå till stacken genom att fortsätta ljugarkampanjen som kommer att kulminera den 27 maj.

Den dagen kommer den markfrekvens som RCTV utnyttjat i 50 år att övergå i en allmän offentlig kanal där folkrörelsevenezuela kommer att få göra sin stämma hörd. Vem förvånas över att de antikommunistiska massmediaägarna organiserade i ”Interamerikanska pressällskapet”, SIP, skriker om att diktatur är på gång i Venezuela när det handlar om att bredda press- och yttrandefrihet i landet. I 50 år har RCTV beljugit sitt eget folk. Men den 27:e kan de packa ihop sina pinaler för nu är det folket som tar över.

Kretsar av OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, som Che Guevara döpte till ”USA:s Koloniministerium”, har mullrat om att ett fördömande uttalande kan komma att utfärdas mot den venezuelanska regeringen om den inte förlänger koncessionerna för RCTV. Chavez’ svar lät inte vänta på sig och han varnade för att om OAS fördömer Venezuela kommer landet att lämna OAS på stående fot. Högern i den chilenska senaten har också fördömt beslutet att inte förlänga koncessionen och ett sådant uttalande, från den institution som bygger på Pinochets fascistiska konstitution från 1980, har lika mycket trovärdighet som CNN:s ”planterade” manipulation.

I svenska media kommer krokodiltårar att fällas över RCTV:s väg till de sälla jaktmarkerna. Natchan i DN ackompanjerad av den gamle trotskisten Lars Palmgren i Chile kommer med upprörd penna respektive upphetsad röst beskriva hur Chavez slår in spiken i RCTV och pressfriheten i Venezuela den 27 maj. Men då ska vi komma ihåg, att dessa förmenta liberala försvarare av pressfriheten är de samma som hade förståelse för eller skålade över statskuppen den 11 april 2002 och dagen efter hade ledarrubriker, som till exempel Per T. Ohlsson på Sydsvenskan: Adiós, Hugo Chávez"!

Nu säger vi ”Adiós” till Ohlssons, Natchans och Palmgrens kollega. Framtiden är folkens, Den nämnda trion&Co tillhör det förgångna.

Dick Emanuelsson

Tegucigalpa
Källa: Aporrea.org, 04/05/07

P.S. Den som kan spanska och vill läsa fler av CNN:s ”pärlor” kan gå in på nedanstående länkar:
http://www.aporrea.org/actualidad/n12175.html
http://www.aporrea.org/medios/n87664.html
http://www.aporrea.org/medios/n82397.html
http://www.aporrea.org/internacionales/n78826.html
http://www.aporrea.org/actualidad/n78164.html