Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta massmedia. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta massmedia. Mostrar todas las entradas

jueves, 5 de noviembre de 2009

De Modlösa, eller hur man prostituerar sig politiskt




<8077 tecken>
Tegucigalpa / 091018 / En svidande vidräkning av politisk och mänsklig opportunism men även politisk prostitution.

Så kan romanen De Modlösa av John Lapidus, sammanfattas. En modig bok för han konfronterar både dubbelmoralen i svensk biståndspolitik som opportunism och underdånighet hos svenska biståndsarbetare i tjänst hos högerregeringens nykoloniala utrikespolitik.

I De Modlösa, som handlar om Sverige i Nicaragua är han skoningslös mot ambassadör ”Kerstin” som i verkligheten är vänsterpartisten Eva Zetterberg. Slutsatsen av hennes politiska förräderi mot både sitt eget parti, hon är ju politiskt språkrör för en högerregering, men även mot det folk och revolution hon en gång för många år sedan sade sig stödja, blir uppenbar i boken.

Ty Lapidus har som koordinatör för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas projekt i det centralamerikanska landet en direkt insyn i hur den nykoloniala europeiska imperialismen agerar. Eller hur Internationella Valutafondens krav på nicaraguansk kapitulation av egna djupgående strukturella förändringar till förmån för sitt folk ställs mot krediter från IMF. Att detta också är ”Kerstins” krav mot Sandinisterna, som återkommit till makten efter 16 år av för Nicaraguas folk förödande nyliberala regimer, gör knappast hennes meritförteckning vackrare.



LAPIDUS, ELLER ”ERIK HOLMBERG” som är bokens huvudperson, är en katt bland hermeliner. Ty få av ”svenskgruppen”, utbildade akademiker, ekonomer, och andra yrkestitlar som imponerar, vågar stödja Eriks politiska ståndpunkter och ta den politiska fighten mot ”Kerstin” när UD-representanterna från Stockholm ska komma på besök i Managua. Där ska de få en bakgrund till läget och därefter fatta beslut om den svenska högerregeringen ska fortsätta biståndet eller klippa det till Sandinistregeringen.

”Kerstin” sitter nästan varje kväll i nicaraguansk oppositions-TV och uttalar sig kritiskt mot sandinistregeringen. Den kvinnliga ambassadören är till och med snäppet värre i sin kritik mot sandinisterna än självaste USA-ambassadören ”Wilson”, som Erik har en förkärlek till att provocera politiskt när det samlas till cocktailpartyn på den luxuösa svenskambassaden som med sitt AC-system mer påminner om ett ishotell vid polcirkeln än en fastighet i ett tropiskt land. För varje dag som går retar ”Kerstins” uttalanden upp basen i det parti som i dag samlar över en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare. Men även Eriks biståndskamrater är indignerade men vågar, när det kommer till kritan, inte föra fram kritiken mot Ambassadören.



I PRESENTATIONEN AV De Modlösa hävdar förlaget att boken inte bara handlar om Nicaragua utan också om Sverige och svenskarna. Var går gränsen mellan ett fattigt och ett rikt land? Och boken ställer också den avgörande frågan om ”vem bär egentligen ansvaret för att det ser ut som det gör”? i världen.

För det handlar om ett fenomen som vuxit upp i kölvattnet av den nyliberala modellen som inte bara har en förödande ekonomisk sida utan även en juridisk och kulturell faktor som slagit sönder mycket av den kollektiva solidaritet som nästan hela det 20:e seklet präglades av i folkdjupet. Nyliberalismen har slagit sönder arbetsrätt och fackföreningar och kapitalet har nästan grönt ljus till att göra vad det vill. Rädslan att förlora sin anställning gör att folk i stället vässar armbågarna än sluter sig samman med arbetskamraterna och slår tillbaka offensiven mot arbetarklassen och nationernas suveränitet.



TY SOLIDARITET ÄR en helt annan sak än personlighetsutveckling, försörjning och karriärstege. Det svenska folket och i synnerhet arbetarrörelsen och stora delar av den unga generationen, kan se tillbaka på vackra kapitel som är skrivna i den internationella solidaritetens tecken. Från Spanska inbördeskriget på 1930-talet, efterkrigstidens stöd till den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, den enorma solidariteten till Vietnam och Indokina på 1960- och 1970-talen där också solidariteten med folken i Latinamerika som Chile, Nicaragua och El Salvador växte fram naturligt i spåren på folkens seger i Vietnam 1975. Insamlingslistor på jobben där miljoner kronor samlades in till kämpande folk över världen, solidaritetsaktivister som lördag efter lördag sålde Vietnambulletinen och skramlade med insamlingsbössor står i bjärt kontrast till dagens ”civila samhälle” och dess paraplyer av så kallade ”NGOs”, odemokratiska biståndskonstellationer som skys som pesten i många av de länder som idag, i konfrontation mot såväl nordamerikansk som europeisk imperialism, försöker finna nya vägar för att lyfta sina länder ur underutvecklingen som plundras av transnationella bolag.



”KERSTIN” VAR OCH ÄR inte bara ett politiskt språkrör för högerregeringen på Rosenbad. Hon innehade också rollen som ”Givarländernas” språkrör i Managua, det vill säga de främsta imperialistiska EU-länderna. I likhet med USA-ambassadören ”Wilson” tyckte dessa att fel parti vann kommunalvalen den 9 november 2008 när sandinisterna sopade marken med oppositionen och påstod, trots ett tjog latinamerikanska valobservatörer vid sidan av de sandinistiska och liberala valobservatörerna att valfusk hade förekommit. Det viktigaste valet, det om borgmästarposten i huvudstaden Managua, räknades om på begäran av Eduardo Montealegre, den nyliberale kandidaten, USA:s och IMF:s man i Managua, bankiren och landets tjuv Nr. 1. Men när omräkningen ägde rum fattades just den person som hade begärt omräkningen. I stället krävde då Montealegre att valet skulle räknas om i hela landet. Resultatet av omräkningen i Managua blev nästan exakt det samma som resultatet på valkvällen; solklar sandinistseger.

”Kerstin” fortsatte att i den privatkontrollerade pressen insinuera om att Nicaragua gick mot diktatur och det var uppenbart att hon ville provocera fram ett beslut där sandinisterna helt enkelt kastade ut henne. USA och EU frös ett par hundra miljoner dollar i bistånd, ett ekonomiskt dråpslag och visade sin nykoloniala karaktär mot det tredje fattigaste landet på kontinenten som i dag med stolthet kan säga att trots fattigdomen, så är Nicaragua ett av få länder i Latinamerika och Karibien som är fritt från analfabetism, trots Kerstin och Wilson och miljarder dollar i inpumpat bistånd under de nyliberala regimerna (1990-2006). Landsbygden redovisar 2009 produktionsrekord av ris, bönor, majs och andra produkter som ett resultat av att Nicaragua inte bara exporterar mot Norr utan har vänt sig mot Syd, anslutit landet till ALBA och Petrocaribe. Imperialismen och ”Kerstin” gjorde en rejäl felkalkyl. Det gick inte att med utpressning knäcka Nicaraguas folk.


DE MODLÖSA INNEHÅLLER så mycket mer av denna politiska cynism och dubbelmoral som inte bara är svensk utan en tendens som vuxit fram i länder och personer som, om de någon gång har haft politiska principer, idag har sålt dessa för att inta en plats i UD eller Sida. Eller som ”Kerstin”, få sin dröm uppfylld och inta svenska ambassaden i Santiago de Chile.

Att John Lapidus, som har arbetat i många år har verkat i Zimbabwe och Nicaragua som journalist och solidaritetsarbetare inte tillhör den kategorin står efter en sträckläsning av De modlösa helt klart. Det är dessvärre en ensam unik röst men som därför gör det än mer angeläget att läsa boken.

GÅRDAGENS SOLIDARITETSAKTIVISTER har i dag till stora delar ersatts av det så kallade ”civila NGO-samhället”. I Nicaragua betraktas många av dessa ”NGO:s” av sandinisterna som direkta femtekolonnare. Bolivias president, aymaraindianen Evo Morales, är heller inte nådig mot dessa och hans kritik tangerar till stora delar vad John Lapidus’ De Modlösa vill ställa i blickpunkten:
– Några NGO:s bara utnyttjar de fattiga, indianerna och miljön för att de själva ska leva och må väl. De bor i städerna, de har el, de har allt och de intresserar sig inte för familjerna som lever på landsbygden som varken har el eller basservice[1].

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] Morales critica a las ONG que convierten en un "gran negocio" a los pobres.
http://www.publico.es/internacional/256964/evo/morales/ong/s/pobres/vivir?pagCom=3

--------------------------------------

DE MODLÖSA
Av John Lapidus
Lapidus Förlag
397 sidor
176 kronor
www.lapidusforlag.se
--------------------------------------

viernes, 14 de agosto de 2009

Stormen i vattenglaset om pressfriheten i Venezuela



TEGUCIGALPA / 090810 / Den Nationella kommissionen för telekommunikationer, Conatel, fattade för två veckor sedan beslutet att inte förlänga sändningstillståndet för 32 radiostationer i Venezuela med hänvisning till att dessa medieföretag har brutit mot lagen.

Beslutet orsakade ett ramaskri både hos den venezuelanska högeroppositionen som hos deras uppbackare i omvärlden.

– Under två dagar skrevs 700 artiklar och ledare om beslutet om de 32 radiostationerna och 90 procent av dessa var mycket negativa till Venezuela som utpekades som knarkstat, centrum för terrorism eller att vi förföljer medierna. Globovision användes som referens i ett väl insmort mediemaskineri, kommenterade Blanca Eckhout, Venezuelas informations- och kommunikationsminister.

Men vad är sanningen bakom anklagelserna om att ”Chavez stryper pressfriheten och skapar en diktatur”?

Privatisera det sista

Det är sällan att de stora medierna, de som ägs av Bonnier, Warner, Berlusconi, Murdoch eller Gustavo Cisnero tränger ner på djupet och för läsarna, lyssnarna eller TV-tittarna på djupet förklarar bakgrunden till ett beslut som i fallet med de 32 radiostationerna.

I augusti 1997 fanns färdiga förslag som lagts fram av advokat Carlos Ayala på att privatisera Public Servicekanalen VTV och den statliga radiostationen RNV i Venezuela. Argumentet var att de bägge företagen var bankrutta. De privata kanalerna hade stulit både arkiv som teknisk utrustning och regeringarna hade sedan 1980 underlåtit att försvara och investera i företagen. Ett ”Högre Medieråd” med deltagande av de privata medierna, regeringen och det ”civila samhället” skulle administrera VTV-RNV och ha full autonomi att anlita tjänster ”utifrån”, som innebar att det privata mediekapitalet styrde både innehåll, administration som framtidsplanering.

Korruptionen inom den venezuelanska samhällskroppen var allmän, så också inom statliga VTV där Martha Colomina, dåvarande styrelseordförande för VTV 1984-1989, använde sex miljoner Bolivar, i dagens penningvärde cirka 28.000 dollar eller drygt 200.000 kronor, till smink till sig själv. Nu är Colomina en blind fiende till Chavez. Chavez’ valseger stoppade privatiseringsplanerna av VTV och RNV.

Personliga sändningstillstånd

Under tio års tid har regeringen Chavez inte rört i temat om radiostationernas sändningstillstånd. Det verkade som regeringen arbetade efter mottot att ”det räcker med det antal fiender vi har, rör vi getingboet får vi ännu fler, särskilt internationellt. Men nu har man bestämt sig för att tillämpa lagen och låt oss se på vad som ligger i botten för beslutet.

I Venezuela finns det familjer som äger 10-20 radiostationer. CNB är ett mediekonglomorat som styrs av Nelson Belfort, ordförande för Radiostationernas förening (Cámera de Radio, SAF-organ för medier). Fem stationer som tillhör CNB ska inte stängas, de får fortsätta sända via Internet, vilket bli allt vanligare men frekvenserna som dessa stationer har opererat under förlorar dem. Nedanstående exempel beskriver varför.

Radiostationen ”102.3 FM (Caracas)” ägdes av Rosa Isbelia Rodriguez. Hon fick sändningstillstånd men har sedan dess inte har reglerat sina förehavanden med Conatel. 1990 sålde hon koncessionen till CNB och Nelson Belfort Istúriz. Stationen har, enligt lagen, opererat olagligt under 18 år.

Samma förehavanden ägde rum med radiostationen ”102.1 FM (Zulia)” där Luis Govea, som innehade koncessionen för sin station, avled och stationen övergick i CNB:s ägo men utan att den nya situationen har reglerats med Conatel.

Tillståndsinnehavaren för ”101.1 FM (Valencia)” och ”96.1 FM (Punto Fijo)” avled och arvingarna har fortsatt att sända olagligt sedan nio år.

”94.5 FM (Tachira)” sålde sändningstillståndet till Arturo Alvares via företaget Maxima Junín FM, som i sin tur ägs av CNB-chefen Nelson Belfort. Övertagandet bryter mot lagen eftersom det ses som en bulvanoperation.

Mediespektakel

– Ett sändningstillstånd är oerhört personligt och får inte säljas innan det godkänts av Conatel. Rosa Isbelia Rodriguez som fick sändningstillståndet 1990 reglerade det året inte sina förehavanden med Conatel vilket är mot lagen, säger Diosdado Cabello.

CNB:s chef och ägare har gått till våldsamma attacker mot de alternativa medierna som anklagats för att vara ”underjordiska, olagliga, etc.”. En sak är att man äger en privategendom som man kan sälja. En annan sak är det allmänna som radio- eller TV-frekvensen som tillhör staten. När en tillståndsinnehavare avlider så övergår tillståndet till det allmänna, inte till familjen eller närmaste som är arvingarna, tillägger Cabello.

– I maj antogs lagen om telekommunikation som applåderas också av dem som i dag säger att pressfriheten beskärs, att det är en politisk förföljelse men ingen säger att beslutet är emot lagen som vi nu tillämpar. Vad vi ser och hör är ett mediespektakel, menar Cabello.

Att uppmärksamheten bara riktas mot Venezuela när myndigheterna där vill reglera många gånger anarkin inom frekvenssystemet är inget kosntigt, det ligger så att säga i medieägarnas politiska filosofi. Men det är få som har talat om att en lag från 1960 i USA förbjuder systemet med ”Playola”. År 2005 bötfälldes Warner Music av New Yorks högste åklagare Ellit Spitzer med fem miljoner dollar efter att ha avslöjats att ha haft icke offentliga avtal för att marknadsföra vissa artister som till exempel Jennifer Lopez på ett otal radiostationer. Betalningarna sker ofta i smyg till radiostationerna. Så också i Venezuela där nästan inget har reglerats av Chavezadministrationen under den tioårsperiod han suttit som president.

CIA-provokatör

När temat om de 32 stationerna hade svalnat bröt sig en grupp från ultravänsterpartiet Unidad Popular (UP) sig in på den extremt Chavezkritiska TV-kanalen Globovision och kastade tårgas och misshandlade ett par väktare. I spetsen för UP går Lina Ron, en före detta medlem i det kristdemokratiska Copei-partiet. Händelsen togs som intäkt för att återigen attackera Chavez och påstå att denne hade beordrat angreppet på Globovision.

Det är inte första gången Lina Ron och hennes aggressiva kumpaner har klampat in när en känslig politisk situation har inträffat. Hon spelar provokatörens roll och gör fienden en björntjänst, menar den venezuelanska vänstern. Tack vare kamerorna i Globovisions lokaler kunde hon och hennes medbrottslingar avslöjas och hon har nu arresteras och ska ställas inför rätta, ”kontrarevolutionär som hon är”, som Chavez sammanfattade hennes agerande. Allt fler pekar nu ut henne som betald CIA-agent.

Men Globovision och deras högerextrema allierade i världen fick vad de ville för att förnya attackerna mot Chavez och beskriva honom som ”diktator”.

Dick Emanuelsson

viernes, 13 de febrero de 2009

Bolivia föds på nytt via en ny författning

Oppositionen allt mer desperat: “Välj Gud, rösta Nej”!
Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 090114 / På söndag den 25 januari folkomröstar Bolivia om en ny författning. Alla opinionsundersökningar pekar på att vänsterregeringen Evo Morales kommer att registrera en ny stor valseger. En desperat högeropposition tar Gud till hjälp med påståendet att Gud skulle rösta nej mot författningsförslaget.



Vad som står på spel är hur och vem som ska styra Bolivia, ett av de fattigaste länderna i Latinamerika. Vänsterregeringen har in i det sista försökt att få till stånd en så bred uppgörelse som möjligt och gjorde stora eftergifter till den politiska högern i Bolivias kongress. Men trots att oppositionen i slutet av oktober sa att den nu var nöjd efter ett hundratal förändringar av de drygt 400 artiklarna som utgör förslaget till den nya författningen, vände högern snabbt på klacken och går nu ut och uppmanar bolivianerna att rösta nej på söndag.

Hundratal stats- och militärkupper

I likhet med övriga Latinamerika är det i Bolivia en politisk och ekonomisk elit, oligarkin, som historiskt sett har skött statsrodret. Den har backats upp av Vita huset och Pentagon som ansvarat för att utbilda de latinamerikanska officerarna på krigsakademin ”School of America”. På så sätt har militären, som yttersta garant, hjärntvättad i antikommunism och teorin om den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, kunnat genomföra ett hundratal statskupper och störtat lika många regeringar i Bolivia som velat gå sin egen väg, uppburna och valda av sin egen befolkning. I februari 2008 informerade president Evo Morales Vita huset att bolivianska militärer inte längre skulle infinna sig längre i skolsalarna där USA:s militära rådgivare via manualer har lärt ut sofistikerad tortyr av ”Den Inre fienden”.

Det är mot denna korrumperade modell, där oligarkin privatiserade och mer eller mindre skänkte bort landets stora naturresurser som gas, olja och metaller, främst tenn, zink och guld i mitten av 1980-talet till de transnationella bolagen, som bolivianerna i december 2005 valde den unge kokabladsodlande bondeledaren från aymaraindianerna till sin president. Den vita rasistiska överklassen, som tidigare styrt Bolivia som sin egen egendom, chockades. Hur skulle det bli möjligt att låta sig regeras av en ”smutsig indian med bara folkskola i ryggen”, som de sa?

Grundläggande strukturella reformer

– Vänsterregeringen Morales har genomfört en rad grundläggande strukturella reformer, säger Luis Gomez, mexikansk reporter som bevakat Bolivia de senaste tolv åren.

Han menar att statens övertagande av gas- och oljefälten från de transnationella bolagen, som till exempel spanska Repsol, har varit avgörande för att utveckla Bolivia. På så sätt har regeringen kunnat reglera skatteuttaget från dessa multinationella giganter som för första gången i Bolivias historia har inneburit ett överskott i statens finanser.

Stora satsningar har därför kunnat genomföras inom utbildningen. Där har det kubanska utbildningsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, inneburit att Bolivia i dag är det tredje landet på den amerikanska kontinenten som deklarerats fritt från analfabetism av UNESCO. Satsningar har också genomförts inom hälsovården med stöd av Kuba och Venezuela och de fattigaste skolbarnen och landets pensionärer har för första gången fått blygsamma barnbidrag respektive pensioner, reformer som högern har motsatt sig med våldsamma medel.

USA-ambassadens konspiration

Dessa strukturella förändringar ökade aktiviteten på den amerikanska ambassaden i La Paz efter 2007. Bush utsåg Philip Goldberg, med förflutet från Jugoslavien där han var aktiv i splittringen av landet, att ta över arbetet på ambassaden i La Paz.

– Goldberg inledde omedelbart kontakter med en rad organisationer och personer som var och är motståndare till vänsterregeringen, säger Gomez. Det är svårt att uppskatta hur många miljoner dollar som USA har finansierat högeroppositionen i Bolivia med. Men aktiviteterna följer samma mönster som i Venezuela och Nicaragua, tillägger den mexikanske reportern.

Antonio Peredo stred tillsammans med Che Guevara i gerillan som 1967 försökte ta över Bolivia. Men han bytte ut geväret och deltog tillsammans med Evo Morales i bildandet av MAS, Rörelsen för Socialism i mitten av 1990-talet. I dag är han senator för MAS och en av de mest tongivande i försvaret av den nya författningen.

– Den nya grundlagen slår fast ett antal rättigheter i sin helhet som rätten till liv, arbete, hälsa, utbildning och bostad som de grundläggande rättigheterna. Dessa rättigheter finns även i rådande författning men dessa har i alla tider varit ointagliga för majoriteten av befolkningen. Förklaringen har varit att det inte funnits ekonomiska resurser. Därför har denna regering sagt att vi måste skapa villkor för att alla bolivianer ska ha rätt till att åtnjuta dessa rättigheter, att de aldrig mer ska finnas arbetslösa, undernärda, analfabeter eller människor utan socialt skydd.

Bönekampanjen för ett NEJ

I dagarna överlämnade president Evo Morales sin årliga rapport om tillståndet i republiken och saldot av regeringens arbete under 2008. I denna framgår det att hans och regeringens popularitet är baserad på de stora ekonomiska och sociala framgångar som avspeglas i förbättrade levnadsförhållanden för bolivianerna. Oppositionen har begripit detta och därför riktat in sin Nej-kampanj på att försöka skrämma det troende bolivianska folket med ”ateistspöket”.

– Kampanjen kan liknas vid den på 1960-talet som hävdade att ”kommunister äter barn”, säger Luis Gomez och skrattar.

I början av januari genomfördes en ”Bönekampanj” med sin udd riktad mot det nya författningsförslaget. Kostsamma annonser i TV och radio påstår att om Gud skulle rösta den 25:e januari så skulle han rösta nej, eftersom regeringen är ateister och ogudaktiga.

De fyra länsprefekterna, som har genomfört våldsamma aktioner för att störta regeringen Morales, bland dem en massaker på ett 30-tal bönder i länet Pando den 10 september förra året, ett blodbad som regeringen ansåg hade USA-ambassaden som intellektuell ansvarig och vilket ledde till att Goldberg utvisades, samlades den 7 januari i den katolska katedralen i staden Sucre till en ”Bönekampanj” med mottot: ”Försvara din tro”, riktad mot författningsförslaget. Sucres ärkebiskop Jesus Perez stod som värd och fick utstå en hård kritik från regeringen men även från en rad präster på basnivå.

“Välj Gud, Rösta Nej”

– De ber för ett NEJ i kyrkorna. De anklagar dem som försvarar JA-sidan för att vara ateister och demoner. De skriker om att tron är i fara om förslaget till ny konstitution antas. Varje argument tas fram för att motsätta sig förändringar. Men det är inget nytt. Så gjorde de i Chile mot president Salvador Allende. Även i Nicaragua, där de attackerade Sandinisterna. 1952 ropade de på ”Kung Kristus” på La Paz’ gator för att fördöma den Nationella Revolutionen, säger Antonio Peredo och avvisar talet om att den nya författningen skulle stå i motsättning till religionsfriheten.

Och det är uppenbart att den reaktionära katolska kyrkans ledning, som historiskt sett alltid har uppträtt på oligarkins sida, har gjort en missbedömning för kritiken har rasat mot ”bönekampanjen” för ett NO. Biskopsrådets generalsekreterare, kardinal Jesus Juarez, tvingades gå ut och förklara att kyrkan som institution inte hade något med bönekampanjen att göra, även om han försvarade den:

– Bönekampanjen var inte programmerad eller understödd av katolska kyrkan. Det handlade bara om en bön för landets enhet, för dess myndigheter och Bolivias folk, sa Juarez som omedelbart angreps av Gustavo Torrico, parlamentsledamot för MAS som menade att katolska kyrkan har förlorat sitt anseende och i stället för att bedriva politik, borde den ägna sig åt det den är till för:

– Prästerna tillåter att man utnyttjar Gudaikonen via en slogan i TV i vilken det påstås: “Välj Gud, Rösta Nej”! Jag anser att kyrkan agerar på ett irrationellt sätt.

Kraftig majoritet för JA

Det är med den bakgrunden som bolivianerna går till valurnorna på söndag för att ta ställning till om de ska ersätta den nuvarande grundlagen, som har varit en garanti för överklassens maktställning. Eller om Bolivia, som president Evo Morales och MAS hävdar, ska ta det första steget mot att bryta de koloniala bojor som binder Bolivia till en utlevad politisk modell och i stället införa en författning som stimulerar landets utveckling och skapar grundläggande politiska, ekonomiska och sociala rättigheter för ett folk som misshandlats under sekel.

– Det råder ingen tvekan. Den nya författningen kommer att få minst två tredjedelars majoritet, säger en Luis Gomez, som har svårt att dölja på vilken sida han står.

jueves, 3 de abril de 2008

Från USA:s ”hangarfartyg” i Ecuador utgick bombplanen mot FARC-lägret



Av Dick Emanuelsson

Bombningen av gerillaledaren Raul Reyes läger var ett verk av USA:s Södra Kommando. Från sin flygbas i den ecuadorianska staden Manta vid stillahavskusten upptäckte USA:s underrättelsetjänst lägret cirka 20 dagar innan bomningen. Denna genomfördes av piloter från USA och Colombia.

Uppgifterna kommer från en högt uppsatt ecuadoriansk militär som intervjuades den 20 mars av IPS:s reporter i Ecuador, Kintto Lucas [1]. Dick Emanuelsson ger här den politiska bakgrunden till bombningen som visar hur politiskt strategiska intressen från främst USA men naturligtvis också den fascistiska regimen i Bogota sammanfaller på de flesta punkterna.



Revolutionärer kämpar och dör. Historien är fylld av kvinnor och män som gett sina liv för politiska och sociala förändringar. Även om revolutionären fysiskt försvinner förblir hans gärningar kvar i de kamrater som tar upp den fallna fanan och fortsätter den inslagna kampens väg. Det krävs ett särskilt virke hos dessa män och kvinnor som är beredda till alla slags uppoffringar. Som gerillakommendanten Raul Reyes, den svarta och vackra Susanna med sitt alltid optimistiska leende, sensuella och milda röst. Eller Catherine, den 40-åriga tunna kvinnan med 20 år i väpnad kamp som inte bara lärde de unga kamraterna att läsa och skriva utan framför allt gav dem politisk orientering i gerillalägret. Eller Arnobis, den svarte muskulöse lite stammande gerillasoldaten som ansvarade för lägrets kulsprutegevär ”Punto 60” och som hade fått sex syskon mördade av armén. De visste att de satte sina liv som insats när de anslöt sig till Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor-Folkets Armé, (FARC-EP). Sina stridsnamn tog de efter kamrater som hade fallit i kampen för ett socialistiskt Colombia som de alla drömde och gav sina liv för.

Raul Reyes träffade jag flera gånger. Första gången var 1988 under Eldupphöravtalet i den centrala gerillastaben bara 20 minuters helikopterfärd från Bogota men för mig, som färdades med häst, tog det tre dagar och en rätt öm ändalykt att komma fram. Bara 20 månader efter att jag hade intervjuat Manuel Marulanda, Jacobo Arenas, FARC-gerillans två legendariska grundare från 1964, bombades Casa Verde av generalernas Mirageplan. I tre månader stred Raul Reyes och hans kamrater i bergen söder om Bogota innan de genomförde en taktisk reträtt och inledde omgrupperingen av gerillastyrkorna och gick till motoffensiv. Den 9 december 1990, då Casa Verde attackerades, hade FARC 42 gerillafronter (100-500 gerillasoldater i varje front) i landet. När regeringen Andres Pastrana och FARC satte sig ned för att inleda fredsförhandlingar tio år senare, hade gerillan vuxit till 60 gerillafronter över det 1,25 miljoner kvadratkilometer stora territoriet. Det absurda försöket att bomba gerillan sönder och samman och besegra den under tre månader blev en grym missräkning för generalerna.

Till Sverige för freden

Det var ett år innan fredsprocessen inleddes som Raul Reyes diskret anlände till Sverige och togs emot av både norska som svenska UD. Det var förberedelsen på vad som skulle komma för två år senare ledde han en mixad delegation av gerilla, regering- som colombianska arbetsgivarrepresentanter. Bakgrunden till denna nya fredsvilja hos staten förklarades med gerillans ökade politiska och militära styrka. Men den 20 februari 2002, två år av fredsförhandlingar slogs även denna fredsprocess sönder av bomberna som fälldes över den avmilitariserade zonen i södra Colombia, lika stort som Schweiz’ yta och dit alla slags folk; allt från ordföranden för Wallstreetbörsen till representanter för irländska Sinn Fein, anlände för att ta del av erfarenheterna. Under tiden i fredszonen, eller ”Fredslaboratoriet”, som gerillan kallade området, genomfördes varje söndag genomgripande debatter som sändes direkt i den colombianska statliga tevekanalen. Sammanlagt gjordes 29.000 inlägg och föreläsningar på samhällslivets alla områden. Det diskuterades med andra POLITIK, orsakerna och bakgrunden till 40 års krig i landet. Dessa debatter, där Folkrörelse-Colombia anlände, allt från fackföreningsledare, lärare, läkare, kvinnor och till och med representanter för näringslivet, bojkottades och förtegs av den officiella massmedia, till hundra procent i händerna på den colombianska oligarkins 3-4 klaner som äger republiken Colombia, däribland 98 procent av all betydande medier.

Bluffen mot Ecuador

– Raul Reyes, mer än en gerillasoldat, var en diplomat, en politiker, dessutom en politiker som var i full färd med frigivandet av fångarna i djungeln. Enligt alla officiella informationer som vi förfogar över var han fast besluten att frige Ingrid Betancourt, sa Ignacio Ramonet, chefredaktör för Le Monde Diplomatique, till Radio Café Stereo och nyhetsbyrån ANNCOL genom journalisten Ricardo León, när den franske journalisten och författaren besökte Sverige den 18 mars i år [2].

Och det är sant. Raul Reyes var mannen som höll i de internationella kontakterna inom den högsta gerillastaben, El Secretariado. Han var också ansvarig för det Södra Gerillablocket och den Internationella Kommission inom FARC. Via dessa kontakter var han i ständig kontakt med besök och därmed också enklare att spåra upp.

Ecuadors minister för den interna och externa säkerheten, Gustavo Larrea, var en av dem som hade samtal med Raul Reyes för att underlätta frigivandet av gerillans cirka 45 militära officerare och tre höga colombianska politiker. Han fick känna på hur den psykologiska krigföringen från den militära underrättelsetjänsten i Colombia inte skyr några som helst medel. När uppgifterna om det påstådda innehållet i Reyes’ dator börja filtreras av säkerhetstjänsten i Bogota publicerades ett foto som påstods föreställa Larrea. I själva verket föreställde det Patricio Echegaray, generalsekreterare för Argentinas Kommunistiska Parti under ett besök han gjorde hos Reyes i djungeln 2004. Men målet, att ”plantera” tvivel och framställa Ecuador som ett ”värdland” för gerillan var nått och hysterin bland colombianska medier nådde Göbbelsnivå.

Uribes ”Franska kort”

Hur var det möjligt att USA och den colombianska militären lyckades fastställa den geografiska positionen för att senare bomba gerillalägret? är frågan som många har ställt sig.

Den liberala kvinnliga senatorn Piedad Cordoba, som tillsammans med Chavez har medverkat till att underlätta frigivandet av sex av gerillans civila krigsfångar, uppgav den 16 mars till den kontinentala TV-kanalen Telesur, att en politisk rådgivare i det franska utrikesdepartementet, Mario Sandoval, med förflutet från den argentinska militärdiktaturen, vid ett av mötena med Reyes hade överlämnat en satellittelefon till denne för ”att underlätta kontakterna och samordningen vid frigivandet av Ingrid Betancourt”.

Den ansedda webbportalen Red Voltaire, skriver den 26 mars [3] under rubriken ”Ingrid Betancourt: Den franske presidenten Nicolás Sarkozys dubbelspel”, att den Nationella Kommissionen över Försvinnanden av Personer (Conadep), ett statligt organ som undersöker militärjuntans (1976-1983) brott, säger att Mario Sandoval var lärare för Argentinas Polishögskola i slutet av 1970-talet och begick flera brott (ärende 1076/1163). Den colombianska dagstidningen El Tiempo, uppgav i en artikel förra året att Sandoval för närvarande arbetar som rådgivare till den högsta befälstaben i Frankrike.

Den mexikanska dagstidningen La Jornada rapporterade [4] den 17 mars i en utförlig artikel om Sandovals bakgrund och förflutna. År 2002 närvarande Sandoval på en konferens som arrangerades av Argentinas Krigshögskola som “ombud” för EU. Temat för konferensen var “Fredsamtal i Colombia” och handlade om att ge argentinska militärer en föreläsning om Colombia. Det året inleddes legaliseringen av de paramilitära grupperna i AUC, en process som stöddes politiskt och ekonomiskt av Sverige och Holland och senare hela EU. Amnesty International karaktäriserade den nya lagen som skulle demobilisera paramilitärerna för en “Lag om Straffrihet”.

Sandovals medarbetare och följeslagare på konferensen i Buenos Aires presenterade sig mycket riktigt som “Befälhavare inom AUC”, vilket fick till följd att de militära arrangörerna avbröt konferensen.

Enligt den argentinska dagstidningen Pagina 12 och Le Monde Diplomatique är Sandoval också en av intrigörerna bakom anklagelsen att de så kallade “piqueteros”, stridbara sammanslutningar av arbetslösa argentinare, skulle ha förbindelser med FARC, anklagelser som de fascistiska högergrupperingarna i Argentina har påstått sedan dessa grupper bildades under och efter den ekonomiska krisen 2001.

Men enligt flera vittnesmål är eller var Mario Sandoval politisk rådgivare till AUC. I hans sällskap finns annan argentinare, Juan Antonio Rubbini Melato,. Han intervjuades i den colombianska veckotidningen El Espectador den 25 februari 2007, en intervju som hängdes upp på paramilitärernas egen webbportal [5] under rubriken “AUC:s egen Che”, en skymf mot den Heroiske Gerillakrigaren.

Enligt El Tiempo deltog både Rubbini och Sandoval som politiska rådgivare till AUC. De anses vara de politiska arkitekterna bakom det beryktade mötet den 2001 i den lilla colombianska byn Santa Fe de Ralito. Där, inför 50 civila politiker, elva kongressmän, flera länsguvernörer och borgmästare, presenterade AUC sin politiska programdeklaration som handlar om hur en paramilitär maffiastat i Colombia växer fram. I dag, den 1 april 2008, är 99 kongressledamöter, eller 37,5 procent av den colombianska kongressen, bakom galler eller är arresterade, misstänkta för att utgöra strategiska brickor i denna paramilitära maffiastat.

Men enligt en kommuniké från den franska ambassaden i Bogota uppger man att Sandoval inte uppbär en officiell tjänst hos Nicolas Sarkozy vilket inte är samma sak som att han kan ha anlitats som konsult i konkreta frågor där han har kännedom. Och vad kan han bäst? Polisrepression och Colombia.

Uribe: Stoppa alla kanaler till FARC!

Uribe är besatt av att strypa all slags information om gerillan, dess politiska förslag och program och alla slags kanaler där gerillan kan uttrycka sig. Därför har den flera gånger vänt sig till den svenska regeringen och dess myndigheter och krävt att regeringen ska förbjuda exilorganisationernas radiostation Cafe Stereo,[6] nyhetsbyrån Anncol [7] och dess föreningar, bland dem Föreningen Jaime Pardo Leal. Hittills har ingen, varken Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts regering backat för de aggressiva påtryckningarna, som naturligtvis har USA-regimens stöd. Och det skulle naturligtvis vara makabert, att de som flytt undan den statliga terrorismen och de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, här ska utsättas för samma terrorism från staten. Det hör till saken att Uribe är den som utpekas som Paramilitärens Gudfader och som hyllades av Medellinkartellen Pablo Escobar som “mannen som har gett oss flygtillstånd så att vi slipper simma till Miami med kokainet”. Pentagon slog i en hemlig rapport som offentliggjordes 2001 av News Week fast att Uribe stod i tjänst hos Escobar och Medellinkartellen och placerade in Uribe som Nr. 82 på en lista av 103 personer som arbetade för den fruktade knarkbaronen i Colombia.

Vad Uribe medvetet gjorde natten den 1 mars var att skjuta processen med frigivandet av gerillans krigsfångar i sank. Uribe är beredd att offra de krigsfångar som gerillan håller, även om de i militär uniform har försvarat den korrumperade militaristiska stat som Uribe representerar. Därför bombades gerillalägret den 1 mars, nästan på dagen tre år efter att jag hade långa samtal och gjorde intervjuer kring i stort alla de centrala teman som rör den colombianska väpnade konflikten med Reyes. Och med sitt lugna, metodiska och övertygande sätt att presentera gerillans politiska och militära program stod det klart att FARC inte kan besegras men att gerillan, i denna stund, inte heller är kapabel att besegra den colombianska staten.

När jag fick beskedet om att Raul Reyes, Susannas och Arnobis läger hade bombats och att alla utom två kvinnliga gerillasoldater och en mexikansk studentska hade dödats av bomberna, befann jag mig i Venezuelas andra stad Maracaibo. Nyheten skakar om en eftersom man under veckor får en alldeles speciell kontakt med dem som befinner sig i lägret. Och 2005 befann jag mig kanske en halv dagsmarsch från den plats där lägret bombades, fast på den colombianska sidan.

Men varför bombades lägret? Denna är bakgrunden.

Latinamerikas väg mot Monroe

Monroedoktrinen som förfäktar att länderna söder om Rio Bravo utgör USA:s bakgård har aldrig upphört att gälla mot de latinamerikanska folken. Även om USA inte i lika hög grad som under förra seklet har intervenerat militärt, framför allt efter det förnedrande militära-politiska nederlaget i Vietnam 1975, har den ekonomiska krigföringen via olika frihandelsavtal eller andra påtryckningar varit minst lika effektiv. Nästan inga svenska reportrar i Latinamerika skrapar egentligen inte mer än på ytan i frågan om vilka som är USA:s strategiska intressen och ger därmed ej heller opinionen några riktlinjer som gör att situationen lättare kan förstås.

I fyra punkter i det utrikespolitiska dokumentet “Santa Fe IV” [8] från år 2000, konkretiserar Lewis Thambs [9] och Jeanne Kirkpatrick, två republikanska kallakrigare men framför allt ideologiska arkitekter för det republikanska partiets utrikespolitik visavi Latinamerika, vad USA strävar efter i Latinamerika den närmaste tiden:

1. Kontroll över sund och farleder på Atlantkusten.
2. Tillgång och utnyttjande av Panamakanalen.
3. En säker farled runt Kap Horn som ingår i det strategiska marina scenariot.
4. Skapa försäkringar att hemisfärens (kontinentens, reds anm.) länder inte är fientliga i förhållande till vår oro för den 'Nationella Säkerheten'. Dessutom ska hemisfärens naturresurser stå till vårt förfogande för att tillfredsställa våra nationella prioriteringar. En 'Monroedoktrin' om man så vill.


Men Latinamerika accepterar i dag inte Bushs Monroedoktrin från 1823. Hade det republikanska partiet haft majoritet i kongressen skulle Venezuela i dag redan ha bakats in i “De Ondas Gäng” i sällskap med Kuba med flera. Så hur ska oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet, de två verkliga maktfaktorerna i och utanför Vita huset, bära sig åt för att få en majoritet och stöd för aktioner mot Venezuela, ett Venezuela som inte bara har världens största energireserver utan också förfogar över världens 8:e största sötvattenreserver, enorma järnmalmstillgångar och en gigantisk biodiversitet?

Den bepansrade Laptopen

Attacken och bombningen natten den 1 mars mot gerillalägret där FARC-ledaren Raul Reyes uppehöll sig innebar att USA-Bogota slog flera flugor i en smäll. Operationen följer samma mönster som när USA förberedde terrängen inför kriget mot Irak. Invasionsstyrkan som trängde in på ecuadorianskt territorium hade ett centralt mål framför alla andra; finna och föra tillbaka till colombianskt territorium den dator som Raul Reyes kommunicerade med övriga gerillafronter. Den beslagtagna datorn har nu blivit en guldgruva för alla fantasifulla CIA-konspirationer mot Venezuela, Ecuador, FARC och privatpersoner och organisationer. Att datorn skulle ha klarat sig har alla dataexperter av hårdvaror undantagslöst uteslutit. Ta en titt på gerillaledarens klocka som stannade på 00:26 då de första bomberna fälldes, skulle en laptop som är oerhört känslig ha klarat sig men inte klockan?

– Raul Reyes’ laptop har nu blivit källan för alla slags urskillningslösa lögner mot alla som sätter sig upp mot Imperiet", summerade Chavez inför utländska reportrar i tisdags förra veckan.

PGP-kryptering

Vad medierna också har förtigit är att FARC kommunicerar via krypterad PGP-skrift i operativsystemet DOS, föregångaren till Windows. Detta är omöjligt att “låsa upp” i klartext utan att du har tillgång till krypteringsnycklarna. Därför är denna programkryptering förbjuden i USA. Pentagon har gjort allt för att tvinga Europa och resten av världen att gå över till annan datorbaserad kryptering som USA lätt kan “låsa upp”. Men Europa vägrar, bland annat för att skydda sin egen industri.

En dag i gerillalägret instruerade mig Raul Reyes och hans radiooperatör Eliana, med 35 år i gerillan, hur de krypterar eller dekrypterar ALLA meddelanden som kommer från FARC:s olika fronter eller gerillablock. Dessa operationer genomförs på disketter för att inte lämna ett enda spår på hårddisken, trots att det är PGP-filer. Varje eftermiddag brände Reyes alla papper som skulle kunna efterlämna spår i händelse av att lägret skulle attackeras. Så strikta är reglerna för kommunikationerna inom gerillan. Den vet att den har världens mest avancerade stormakt i militärteknologi som sin fiende och ger därför inte denna något gratis.

** Med de tre datorerna som den colombianska styrkan tog med sig till Bogota och som omedelbart sändes till Pentagon för översyn, har såväl USA som president Alvaro Uribe i Bogota dragit i gång en internationell massmediekampanj som saknar motsvarighet.

Enligt de dokument som redan några dagar efter attacken offentliggjordes så fick USA det man ville: Venezuelas president Hugo Chavez har inte bara överlämnat 300 miljoner dollar till FARC, han har också skänkt 50 kg uran för att bygga atombomber. Därmed har terroristkortet blivit brännande och beviset är att det kommer från gerillaledarens egen laptop. Av en tillfällighet ”påträffades” 30 kg anrikat uran vid en vägkant i Bogota förra veckan efter “information” av två angivare. Myndigheterna säger att uranet visserligen inte går att använda till att tillverka kärnvapen, men ändå, tvivlet är sått. Bättre att förekomma än förekommas.

Ecuadors ”brott”

** Venezuelas folk är i dag inte ensamt om att vilja vara fria i Latinamerika. I Ecuador vann den breda demokratiska vänsterfronten “Alianza País”, fosterlandsalliansen, både presidentvalet i november 2006 som valet i juli förra året av deputerade till en församling som ska utarbeta en ny grundlag för landet. Attacken mot Reyes ägde rum 36 timmar efter att den 9:e kommissionen i denna församling som leds av María Augusta Calle, antog en resolution som förbjuder utländska trupper och militärbaser på ecuadorianskt territorium. Den unge och populäre president Rafael Correa har också inlett ett intimt industriellt och ekonomiskt samarbete, främst inom oljeindustrin och utbildning, med Venezuela och Kuba och det har setts med starkt ogillande i State Departement.

** FARC-gerillan, som den tysk-mexikanske universitetsprofessorn och marxisten Heinz Dieterich anser vara en “skyddsvall mot Venezuela och Ecuador mot USA-imperialismens annekteringsplaner av Latinamerika”, har också ansett tiden mogen för att överlämna de civila fångarna de har hållit. Och det trots att dessa kommer från den colombianska eliten där de flesta är kongressledamöter som har beslutat om att bjuda in både USA-trupper som att godkänna Plan Colombia, öka de väpnade styrkorna från cirka 225.000 till dagens dubbla antal. För att finansiera kriget har krigsskatterna tredubblats sedan Plan Colombia sjösattes år 2000.

Att en gerillakommendant som Ivan Marquez, från El Secretariado, skulle tas emot av Chavez i presidentpalatset i Caracas blev för mycket för Uribe som klippte alla band med Chavez och den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba i december 2007. Paret fungerade som medlare och kontakter med gerillan för att förmå denna att släppa i första hand de civila fångarna, totalt ett tiotal.

Gerillalägret på ecuadoriansk mark

Raul Reyes var, enligt den militära underrättelsetjänsten i Colombia, den ende inom det högsta gerillabefälet som hade ansvaret för de internationella kontakterna, bland dem Frankrikes president Sarkozy men även med andra länder. Med bombningen klipptes alla internationella förbindelser med gerillan. Det var också Uribes och den colombianska militärens mål; döda gerillans utpost för att döda alla politiska öppningar som kan leda till fångutväxling och fred i Colombia.

“I diplomatiska kretsar (i Bogota) är det oro eftersom Reyes' död drabbar en humanitär överenskommelse. Enligt vad El Tiempo erfar var 'Reyes den enda kontakten med de tre länderna (Frankriken, Spanien och Schweiz)”, skrev dagstidningen El Tiempo dagarna efter attacken [10].

Frågan till varför gerillalägret var beläget på ecuadoriansk mark kan ses just i att Ecuador, och främst landets säkerhetsminister, hade förhandlingar med Raul Reyes. Enligt alla källor var ett frisläppande av presidentkandidaten Ingrid Betancourt förestående. Men bombningen bokstavligen krossade alla sådana möjligheter rent fysiskt.

Mexikanska offer

** I Latinamerika växer både medvetenheten och den sociala, ekonomiska och politiska integrationen. Fem länder har bildat ALBA, motsatsen till USA:s ALCA, en frihandelsannektering av kontinenten. Bush&Rice anklagar Chavez för att destabilisera kontinenten efter att en miljon av de fattigaste latinamerikanerna som är eller var på gränsen att bli blinda har återfått synen efter att ha opererats av kubanska läkare. I onsdags invigdes bygget av världens största raffinaderi vid gränsområdet mellan Venezuela och Brasilien. Sjutton länder i Karibien, Central- och Sydamerika har anslutit sig till Petrocaribe, ett initiativ av Chavez. Den kontinentala TV-kanalen Telesur har blivit en reell utmanare till ytliga och Warnerstyrda CNN. Ett nytt raffinaderi byggs i Nicaragua och venezuelanska ingenjörer har reorganiserat och delvis byggt om raffinaderiet i Cienfuegos, Kuba, vilket är ytterligare en spik i USA:s blockadkista. Och så skulle vi kunna räkna upp massor av exempel.

Den 24-27 mars genomfördes i Ecuadors huvudstad Quito den 2:a kongressen för den Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB) [10] som samlade hundratals delegater från alla länder söder om USA. Bland dem fem mexikaner som den 29 februari hade anlänt till Raul Reyes läger där de togs emot av gerillakommendanten och hans gerillasoldater. Ytterligare en stor delegation som kom från Quito var försenade och tvingades övernatta i den näraliggande staden Lago Agrio. Det blev deras räddning för klockan 00.25 den 1 mars bombades lägret och fyra av de fem mexikanerna slets sönder av tio “smarta” bomber och ett 30-tal klusterbomber.

De mexikanska universitetsstuderande var euforiska. Nu hade de möjligheten att berika sina akademiska studier genom att vara direkt på plats hos en av de högsta ledarna för den gerillarörelse som ett tiotal colombianska presidenter och generaler har försökt krossa militärt under närmare 50 års inbördeskrig. För Uribe var tidpunkten utan tvekan väl vald för här hade Uribe och hans generaler inte bara möjligheten att döda en av de sju i El Secretariado i FARC, utan även fysiskt likvidera de mest konsekventa representanterna för den växande revolutionära latinamerikanska rörelsen som hade genomfört en framgångsrik kongress i Quito.

Bomberna som denna natt fälldes med millimeterprecision slog här fyra flugor i en smäll.

USA:s flygbas i Ecuador

1999 rullade Herkulesplan från USA in på det som skulle bli USA:s flygbas i Manta, en liten stad vid stillahavskusten, 230 km från huvudstaden Quito men bara två minuters flygfärd till gränsen mot Colombia. Kontraktet för basen löd på tio år och officiellt sades det att basen skulle tjäna som en bas varifrån USA-flyg skulle rekognosera för att bekämpa knarkkartellerna och kokabladsodlingar i Colombia. Både i Ecuador och i Colombia hävdade dock en stor allmän opinion att basen hade ett syfte; spionera på vänstergerillan i FARC och underlätta den colombianska militärens krig mot gerillan.

Det fanns cirka 100 USA-militärer fram till 2001 då landningsbanan fördubblades och med det också det militära manskapet. Och det är från denna bas som den ecuadorianska militären nu påstår att bombningen av gerillalägret planlades i samarbete med den colombianska militären men utan Ecuadors vetskap.

– Sedan år 2000 när Plan Colombia inleddes har en strategisk allians mellan USA och Colombia konsoliderats, först för att bekämpa gerillan och därefter för att dra in grannländerna i detta krig. Det som händer i dag är en konsekvens av detta, säger IPS:s militära källa som vill vara anonym. Enligt avtalet mellan de bägge länderna får basen endast användas för antinarkotikabekämpning.

Vad som nu är viktigt för de ecuadorianska myndigheter är att registrera alla flygningar som ägde rum från och till Mantabasen 20 dagar innan bombningen. Vilka som befann sig ombord på planen, rutter, uppgifter och komplettera dessa uppgifter med andra utredningar och uppgifter.

USA-ambassadören i Quito, Linda Jewell, hävdar att inga USA-plan eller personal deltog i attacken den 1 mars, vilket avfärdas av delar av den militära ledningen i Ecuador:

– Den teknologi som användes, först för att upptäcka målet, alltså gerillalägret, och därefter för att attackera det, är USA-teknologi.

USA gjorde “jobbet”

Självaste president Correa är av samma slutsats; “den utrustning som användes (vid bombningen) finns inte hos de väpnade styrkorna i Latinamerika”.

Enligt militären avfyrades under natten med plan i hög fart uppskattningsvis fem så kallade “smarta bomber” som användes av USA i Gulkriget 1991. De har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan så “kräver en bombattack med 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer och de som har den är USA:s piloter”.

– Därför tror vi att de (USA) gjorde 'jobbet' och därefter sa till colombianerna att 'åk nu och hämta kropparna' (på andra sidan gränsfloden, men 20 km in på ecuadorianskt territorium, reds. anm.) vilket de gjorde i Black&Hawkhelikoptrarna som transporterade de colombianska styrkorna till Ecuadors territorium.

Enligt den colombianska versionen fälldes tio “konventionella” bomber av fem Super Tucanoplan och tre A-37 av USA-fabrikat.

– A-37:orna fällde fem så kallade “smarta bomber” som användes av USA i Gulkriget 1991. De styrs av GPS (Global Position Satelity) och har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan "kräver en bombattack med dessa 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer. Och de som har den är USA:s piloter.

Enligt IPS:s militära källa kan USA:s direkta deltagande i bombningen av gerillalägret vara ännu större.

– De var USA-piloter, förmodligen från företaget DynCorp.

Detta privata legoknektsföretag, med uppdrag från Jugoslavien, Irak, Afrika och andra regionala konflikthärdar underhåller och förser sina uppdragsgivare med både vapen och militär personal. I Colombia har den privata USA-styrkan en maximal topp på 600 personer, men dessa privatföretag kan teoretiskt sett ta in obegränsat med militär personal från andra delar av världen än USA. Planen som bombade gerillalägret lyfte från USA:s flygbas Tres Esquinas i södra Colombia.

– Planen används för att bespruta kokabladsplantorna eller för att attackera gerillan och de flygs av reguljära USA-militärer eller anställda av privata företag som DynCorp.

Övervakar Venezuela och Ecuador

Den 12 november 2009 upphör USA:s kontrakt för sin militärbas i Ecuador. Den 17 mars antog den grundlagsstiftande församlingen slutligen beslutet om att förbjuda all utländsk militär personal eller byggandet av baser för utländsk trupp i Ecuador. I stället för att skrämmas har de patriotiska krafterna förstärkts, trots den USA-vänliga högeroppositionens försök att misstänkliggöra president Correa och i likhet med Uribe och Bush sammankoppla honom med FARC-gerillan.

Chefen för USA:s Södra Kommando, amiral James Stavridis, har via Mantabasen använt denna för att stödja de colombianska militära styrkorna i dess krig mot vänstergerillan. I ett senatsförhör den 6 mars i år uppgav Stavridis att hans land övervakar alla venezuelanska och ecuadorianska trupprörelser vid gränsen mot Colombia.

– Med USA:s fortlöpande hjälp är Colombia på väg att vinna freden. Framgångarna mot terrorismen är oåterkallelig, påstår Stavridis.

I juli 2001 sa den nu pensionerade översten och chefen för Krigsakademien i Ecuador, Fausto Cobo, att “Mantabasen ingår i Plan Colombia som ett hangarfartyg för USA”.

Fram till april 2001, när USA-militären arbetade med att bredda och förlänga landningsbanan på Mantabasen fanns ett genomsnitt av hundra personer som genomfördes tre flyguppdrag per dag med spionplanet F3. En diplomatisk källa i USA sa till den brittiska dagstidningen The Financial Times, att i oktober det året anslöt sig ytterligare 200 USA-militärer och de efterföljande månaderna ännu fler uniformerade män och kvinnor från USA. Efter att landningsbanan hade förlängts och breddats inleddes flygningar med större och mer sofistikerade plan för rekognosering.

Awacplan på Mantabasen

I augusti 2006 uppgav dagstidningen Expreso att colombianska piloter opererade i samarbete med ecuadorianska i flygningar som utgick från Mantabasen. Rich Boyd, chef för flygskvadronen av Awacplan, försäkrade att en colombiansk flygofficer flög en av dessa plan. Boyd garanterade att när de flög över Ecuador lämnade den colombianske piloten cockpiten för att inte ta del av konfeditionell information om Ecuador. Samma sak skedde med den ecuadorianske piloten över colombianskt territorium.

Enligt Boyd förfogar USA sammanlagt över 27 Awacplan och tre av dessa opererar från Mantabasen. Varje plan kostar en (1) miljard dollar vilket är nästan dubbelt så mycket som budgeten för Ecuadors flygvapen 2005. Ett Awacplan kan avlyssna alla slags radio- eller kommunikationer i en radie av 321,8 kilometer. Inom denna radie återfanns gerillalägret där Raul Reyes och 20 av hans kamrater massakrerades natten den 1 mars.

Javier Delucca, USA:s befälhavare för Mantabasen sa några veckor innan bombningen att militärbasen i Manta har en strategisk nyckelställning för Plan Colombia. I Ecuador tolkades det som att landet, trots att både den allmänna folkopinionen som regeringen Correa upprepade gånger har understrukit att man vägrar att låta sig dras in i USA:s och Bogotaregimens krig mot gerillan, ändå är indraget i kriget i grannlandet.

Noter:
[1] Fuentes militares confirman que EEUU utilizó la base de Manta en Ecuador para el ataque al campamento. Kintto Lucas, IPS, Rebelión, 20 mars, 2008.
http://www.rebelion.org/noticia.php?id=64884

[2] Raul Reyes más que un combatiente era un diplomático, Ignacio Ramonet.
http://ajpl.nu/radio/index.php?option=com_content&task=view&id=503&Itemid=32

[3] Ingrid Betancourt: el doble juego del presidente francés Nicolás Sarkozy, Red Voltaire 26 mars.
http://www.voltairenet.org/article156192.html

[4] Ex represor argentino, integrante del Consejo de Defensa del presidente francés. Av Stella Calloni, 17 mars, 2008.
http://www.jornada.unam.mx/2008/03/17/index.php?section=mundo&article=032n2mun

[5] Paramilitärernas webbportal.
http://www.colombialibre.org/detalle_col.php?banner=6&id=16484

[6] Radiostationen Cafe Stereo.
http://ajpl.nu/Radio/

[7] Nyhetsbyrån Anncol.
http://www.anncol.eu/

[8] Santa Fe IV från år 2000.
http://www.geocities.com/proyectoemancipacion/documentossantafe/documentos_santa_fe.htm

[9] Thambs var USA-ambassadör 1986 i Colombia och myntade "Knarkgerilla" men ertappades själv som "Knarkambassadör" eftersom han och John Negroponte, nuvarande andrechef i State Departement, var spindeln i "Irangateskandalen" i kriget mot sandinisterna i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador. Överste Oliver North och exilkubanska kontrarevolutionärer smugglade knark från Centralamerika till Los Angeles och andra USA-städer där det såldes. För pengarna köptes vapen till kontrarevolutionerna i Nicaragua hos Iran, som USA hade inlett en internationell blockad mot.

[10] Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB)
http://www.conbolivar.org/

[11] El Tiempo

jueves, 6 de diciembre de 2007

Folkomröstningen i Venezuela ”en lektion i demokrati”

<4565>

TEGUCIGALPA / 071203 / Nio timmar efter att vallokalerna hade stängts i Venezuela meddelade Valkommissionens kvinnlige ordförande Tibisay Lucena att med 50,7 mot 49,3 procent lyckades oppositionen i Venezuela förhindra att 69 grundlagsartiklar modifierades till sitt innehåll och gav grönt ljus för att skapa den juridiska basen för socialism i Venezuela.

Valresultatet överraskade många men förutsättningarna för ytterligare en valseger för Chavez denna gång var delvis annorlunda. I Nationalförsamlingen blev det socialdemokratiska Podemos motståndare till grundlagsförändringarna samtidigt som general Raul Baudel gick ut och förklarade att han också var motståndare till förändringarna. Baudel tillhörde den grupp av fallskärmsjägare som vägrade att godkänna den kuppjunta som störtade president Chavez i en statskupp den 11 april 2002 och blev en hjälte efter att kuppen slogs ned 47 timmar senare. Nu har han gått över till Chavez’ motståndare.

Omedelbart efter att valkommissionen offentliggjorde sin första bulletin, där tendensen efter 88 procent av de räknade rösterna var ”oåterkallelig”, samlade Chavez pressen i presidentpalatset. Under 30 minuter och mycket samlad och lugn erkände han att oppositionen hade lyckats att stoppa grundlagsförändringarna ”för denna gång”. Men de fortsätter att vara giltiga och alla de sociala och ekonomiska programmen för det venezuelanska folket fortsätter.

Oppositionen lyckades i matematiska termer inte särskilt bra, den ökade, jämfört med presidentvalet 2006, med drygt 200.000 röster till 4,53 miljoner röster. Chavez rasade från 7,3 miljoner röster till 4,37 miljoner. Det är dessa tre miljoner röster som måste analyseras och ställa frågan varför de inte röstade denna gång. Valskolket var högt, 44 procent och nio av landets 16 miljoner röstberättigade röstade.

I den första intervjun som Chavez gav den statliga tevekanalen VTV i måndags uppgav han att han inte hade erkänt en egen seger med en så liten marginal som det nu handlade om. Oppositionens hade inkammat en Pyrrusseger. Men inte heller tidpunkten för en seger var rätt, sa han på måndagen:

– Kanske vi inte är mogna ännu för ett socialistiskt projekt.

EU-parlamentsledamoten Willy Meyer var valobservatör och intervjuades av den statliga TV-kanalen VTV:

– Institutionerna har förstärkts, sabotagen (från oppositionen) upphörde och dess vägran att erkänna valresultat. Vi hoppas att alla smittas av presidentens attityd att erkänna ett nederlag.

Meyer menade också att socialism inte kan införas via dekret, det är en lång marsch som måste baseras i vad som kallas för social hegemoni och folkomröstningen bör vara en konsekvens av detta. Han menade att reformförslaget var komplicerat och svaret på varför det stora valskolket kan sökas häri.

– Vi talar inte om en liten reform, det handlar om en mycket kraftig förvandling (av samhället) och pedagogiken tar tid, det behövs mer debatt, underströk Meyer, vars uppfattningar möttes med mycket stort intresse i bägge lägren i Venezuela på måndagen.

Han tillade att Venezuelas folk ”gav världen en lektion i demokrati” och vad som utspelades den 2 december var ett faktiskt erkännande av Konstitutionen från 1999, något som oppositionen har haft svårt att erkänna under de senaste åtta åren. Den Bolivarianska konstitutionen avskaffades också i ett dekret när oppositionen störtade Chavez 2002.

– Vad ska den europeiska högern göra nu? undrade Meyer och hänvisade till de upprepade anklagelserna från eurohögern och den samlade internationella massmedian om att Chavez är diktator och antidemokratisk.

Den spanske utrikesministern Miguel Ángel Moratinos gratulerade i måndags Venezuela för sin “demokratiska mogenhet” och att ”det demokratiska systemet och friheterna som existerar i Venezuela marscherar väl”. Moratinos tillade att Spaniens regering önskar ”de bästa relationerna med Venezuela”, ett konstaterande som kontrasterar mot kung Juan Carlos uttalande i Santido, Chile när han beordrade Chavez ”varför håller du inte käften”!

Oppositionens borgmästare i den fashionabla Caracaskommunen Chacao Leopoldo Lopez erkände för första gången igår offentligt Chavez som legitim president. Han uppmanade venezuelanerna att “försonas”.

Flera av studentledarna som sedan maj månad har gått i spetsen mot regeringen Chavez’ grundlagsförändringar skanderade också de i söndags natt ”försoning” och förklarade inför pressen i måndags att de kommer att fortsätta att fylla de politiska tomrummen som de traditionella korrumperade partierna har lämnat efter sig. Dagen innan hade Washington Post konstaterat att flera studentorganisationer i Venezuela har tagit emot 216.000 dollar i ”konfliktlösning” av USAID.

Dick Emanuelsson

MANAmedarbetare hotad av Colombias paramilitär och regering

071206 / Manamedarbetaren och reportern Dick Emanuelsson har hotats till livet för sin bevakning av konflikten i Colombia. Ernesto Yamhure, före detta ansvarig för den militära underrättelsetjänsten på Colombias ambassad i Stockholm, numera skribent i veckotidningen El Espectador i Bogotá har i sina spalter, den 27 september och den 2 december, pekat ut den svenska journalisten som ”FARC-gerillans ambassadör i Europa”.

Utpekanden av oppositionella eller kritiska granskare av makten har i Colombia har inte sällan försatt den utpekades liv i fara. Ett tidigare utpekande som dåvarande president Carlos Lemos Simmons gjorde 1989, av ledaren för partiet Unión Patriótica Bernardo Jaramillo resulterade i mordet bara några månader senare på den utpekade, och på 5.000 av partiets medlemmar. Colombia är full av liknande exempel.

Den 27 juli 2005 publicerade Aftonbladet en rapport av Dick Emanuelsson om det colombianska skolfartyget Glorias besök i Stockholm. På kajen stod då ett stort antal landsflyktiga colombianer som demonstrerade mot att fartygets närvaro i Sverige var ett försök att legitimera en statlig terrorism som har skördat tiotusentals oppositionella colombianers liv. Gloria representerade en regering som är en av de värsta förbrytarna mod de mänskliga rättigheterna i världen, med världens högsta andel av internflyktingar, otaliga oppositionella "försvinnanden" och tusentals mördade fackliga aktivister. Det räcker med exemplet att sex av tio mördade fackligt aktiva i världen 2006 var colombianer, enligt Internationella Fackliga Samorganisationen IFS, som har 180 miljoner medlemmar i världen.

Emanuelssons rapportering bidrog till att Ernesto Yamhures spioneri mot exilcolombianerna i Sverige avslöjades och att han i svenska medier tvingades att medge den Colombianska ambassadens spioneri mot sina egna medborgare i Sverige.

Dick Emanuelsson har rapporterat om Colombia sedan 1980. Hans arbete publiceras i tidningar som Flamman och Mana samt i olika publikationer på spanska. Han har bland annat avslöjat den colombianska statsterrorismen, kopplingarna till regeringen, paramilitären och knarkmaffian samt de multinationella företagens mord av fackliga aktivister i landet. I december 2005 tvingades Emanuelsson att lämna landet på grund av upprepade mordhot. Colombia är ett land där pressfriheten inte existerar. Enligt en ny studie av universitetet La Sabana tror 9 av 10 journalister att den information de får från regeringen är manipulerad och en av tre uppger att han/hon har blivit mordhotad någon gång. Tusentals journalister har mist sina liv. Nu vill paramilitärerna och regeringen att samma princip skall gälla även utanför landets gränser.

Förutom Dick Emanuelsson har EU-parlamentariker Jens Holm, solidaritetsorganisationen Colombianätverket och föreningen ”Jaime Pardo Leal” i Stockholm utpekats i underrättelseagenten Ernesto Yamhures spalt. Vi varnar den svenska allmänheten för den risk de utpekade löper och uppmanar alla de som bryr sig om de mänskliga rättigheterna, om folkrätten och yttrandefriheten att protestera mot detta.

Efter Emanuelssons avslöjande kallade regeringen i Bogota hem Yamhure som nu i stället ägnar sig att peka ut all opposition mot den regim som satsar alla ekonomiska resurser på det totala kriget mot gerillan.

miércoles, 28 de noviembre de 2007

Kungen, Aznar och den spanska nykolonialismen av Latinamerika

Spanska företag äger enorma tillgångar i Latinamerika som de många gånger kommit över på ett tvivelaktigt sätt. Nu höjs kritiken från Alba-länderna om inflytandet från den gamla kolonialmakten.

“Varför håller du inte käften!” Den spanske kungen Juan Carlos´ utbrott på Hugo Chavez kablades under de kommande timmarna ut över hela världen. Chavez hade kallat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.

Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.

Den nuvarande spanske regenten har också, liksom Jose Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen gradvis övergick till parlamentarisk demokrati efter 1975.

Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed inför den fascistiska rättsmyndigheten. Juan Carlos fortsatte att träffa general Franco varje måndag.

1970 genomfördes en opinionsundersökning som visade att 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte “Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen”!

I den spanska författningens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”! undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift [1] om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.

MANUEL FRAGA IRIBARNE var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200.000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare till avläggaren av Francos fascistiska Falangistparti, Partido Popular utan också politisk mentor till Jose Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen där hans far och farfar hade framträdande uppgifter.

“Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Gelfenstein.

Den politiska konflikten mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.

DE SPANSKA MULTINATIONELLA företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot ett Latinamerika i djup ekonomisk kris och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.

– 1990-talet karaktäriserades för en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt [2] över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.

DE SPANSKA BOLAGEN investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker, företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.

– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.

Och i Latinamerika med sina slavlöner, ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.

Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.

På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska “nykoloniala invasionen” av Latinamerika:

– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det det.

– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med talet om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de utbrister; ”vi förlorar”! Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa som tog över när det statliga bolaget privatiserades. I dag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.

DE SPANSKA AMBITIONERNA i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar.

När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och högerpartier av det spanska Partido Populars karaktär förenades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.

I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den “vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte bara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.

I BÖRJAN AV 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: Latinamerika, en agenda för frihet[3]. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ser ned på och ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.

Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från genomförda val”.

Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma, offentliggjorde den 24 april i år att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chavez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.

Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.

Dick Emanuelsson

[1] Crónica de una agresión: La derecha fascista contra América Latina y el Caribe, av Sergio Rodríguez Gelfenstein. http://www.voltairenet.org/article153151.html

[2] “El nuevo colonialismo español: Las multinacionales españolas continúan el despojo de América Latina”, av Luís Miguel Busto Mauleón / Rebelión. http://www.espacioalternativo.org/node/1072

[3] “América Latina. Una agenda de libertad”, av José Maria Aznar.
http://documentos.fundacionfaes.info/document_file/filename/712/00072-00_-_america_latina_una_agenda_de_libertad.pdf

FAKTA: STARKA SPANSKA INTRESSEN

Telekommunikationer: Telefónica

Ägare är 1,7 miljoner aktieägare men kontrolleras av bank- och finansgrupperna Grupo La Caixa och BBVA. Telefónica har 88,5 miljoner kunder, finns i 16 länder och 157.000 anställda i världen. Det är det 6:e största företaget i världen inom sin verksamhetssektor räknat i aktiekapital och det största i Spanien. Det har varken skapat fler arbeten eller inneburit billigare telekostnader i Latinamerika där vinsten under 2004 blev 806,6 miljoner euros, 44 procent mer än 2003.

Gas och olja: Repsol

Repsol YPF är verksamt i 28 länder och ett av de tio största i världen och det största privata energibolaget i Latinamerika. Det producerar dagligen 1,1 miljoner fat olja och har egna erkända reserver på fem miljarder fat, främst i Latinamerika och Nordafrika. De främsta aktieägarna är som i Telefonicas fall finansgrupperna La Caixa och BBVA.

Men med dessa finansjättar i ryggen har det varit lätt för Repsol att köpa upp latinamerikanska statliga företag för skrattretande priser tack vare bilaterala politiska och ekonomiska avtal. Ett exempel: 1996 köptes raffinaderiet La Pampilla de Perú upp av Repsol för 180 miljoner dollar som ska jämföras med de 657 miljoner dollar som företaget hade redovisat i vinst två år tidigare. Under 2004 tjänade Repsol YPF 1.950 miljoner euros.

Elektricitet: Endesa

Endesa är ett av de största europeiska elföretagen och det främsta i Spanien och många latinamerikanska länder. Det ägs av stora börsföretag som Cajamadrid och Chase International.

Finanssektorn: BBVA

Den spanska bank- och finanssektorn är i dag praktiskt taget koncentrerad i två giganter: BBVA och BSCH. Med privatisering av pensions- och försäkringssystemen i Latinamerika under den nyliberala offensiven på 1980- och 90-talen kom stor del av denna offentliga lukrativa marknad att hamna under kontroll av dessa två som 2006 kasserade in 4,9 miljarder euros i vinst.

----------------------------

Citat:

”Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.”

– Vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid. Luis Miguel Busto Mauleón om den spanska företagsexpansionen.

viernes, 1 de junio de 2007

Venezuelanska journalister utbildades och finansierades av USA

TEGUCIGALPA / 070601 / State Departement avslöjas nu för att ha bjudit in, finansierat och utbildat venezuelanska journalister med framtida uppgifter för att främja USA:s politiska planer för Venezuela och Latinamerika.

Plötsligts bryts sändningen av programmet ”Memorias del Fuego”, ett dokumentärt utbildningsprogram i den latinamerikanska tevekanalen Telesur. En presskonferens med Eva Golinger ska inledas. Hon är en ung venezuealansk-amerikansk advokat som är ett rött skynke för den venezuelanska högeroppositionen och CIA-organen NED, National Endowment for Democracy och USAID. Dessa finansierade delar av oppositionen mot Chavez inför och efter statskuppen 2002. Golinger och USA-journalisten Jeremy Bigwood lyckades få ut CIA-hemlighetsstämplade dokument på vem som hade finansierats i Venezuela.

Det är två dagar kvar till att marksändningskoncessionen för radio- och tevekanalen RCTV ska upphöra och landet befinner sig i ett spänningstillstånd som känns i luften i Caracas. Oppositionen har kallat till landsomfattande protester och Chavez varnar oppositionen för att ge sig ut på äventyrligheter.

Under en timma presenterar Golinger 200 hemlighetsstämplade dokument från State Departement som hon har fått ut från CIA:s arkiv. De visar hur enskilda personer och organisationer i Venezuela, bland dem venezuelanska journalister, två av dem från Globovision, har fått stipendium för att studera journalistik i USA.

– Dessa journalister kallar de (State Departement) för sina “anställda”, sina “allierade”, säger Golinger i direktsändning i Telesur. Tillvägagångssättet är att utvalda journalister får en inbjudan av USA-ambassaden i Caracas. Den letar upp och analyserar vem de ska bjuda in. Den penetrerar för att vinna politiskt inflytande på ledarsidorna. Journalisterna utgör projektet, säger Golinger.

En av de utpekade journalisterna är Reynaldo Trombetta. Han hade valts ut av USA-ambassaden men tackade nej, vilket ambassaden inte registrerade.

– Jag tackade nej för jag ansåg att det inte var tillbörligt, nödvändigt eller attraktivt att delta i en kurs i USA. Jag har heller inte tagit emot några som helst ekonomiska medel, förklarade Trombetta dagen efter för den statliga nyhetsbyrån ABN.

I dokumentet framställs Trombetta av den ansvarige ambassadtjänstemannen på följande sätt:

“Vi förväntar oss att Señor Trombettas deltagande som en stipendiat ‘becado IV’, ska avläsas direkt i hans reportage angående politiska och internationella teman. Under tiden han fortbildar sig i sin karriär, kommer våra fördjupade förbindelser med honom betyda en potentiell viktig vän vad anbelangar ståndpunkter i ledarinflytande” [1].

Och dokumentet, om den venezuelanske “stipendiaten”, fortsätter:

“Sr. Trombetta har alltid berört USA-ambassaden på ett balanserat sätt. Hans förståelse för och kännedom om politiska venezuelanska angelägenheter visar att han kan komma att uppnå posten som politisk redaktör för El Nacional (den största privatägda och oppositionella dagstidningen i Venezuela) eller andra dagstidningar. Detta innebär att han kommer att ha ett betydelsefullt inflytande över bevakningen av andra tidningar i teman som är av betydelse för ambassaden, som till exempel frågan om ALCA (USA:s förslag till ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten) och politiken mot terrorismen. (…) Detta skulle kunna översättas i en större förståelse och sympati för USA:s ståndpunkter vilket kommer att speglas i hans reportage”.

Klarare sjunger inte ens näktergalen. Det hör till saken att Trombetta arbetade på El Nacional 2001-2006 men är för närvarande chef för Iaem, Institutet för Scen- och Musikkonst som tillhör Kultur och Folkmaktsministeriet. Trombetta blev förfärad över att hans namn finns med och hans person beskriven State Departements arkiv. Därför skrev han till ambassaden med krav på en förklaring varför de svärtar ner hans heder.

Stipendier till venezuelanska journalistiska och politiska påläggskalvar är i Venezuela ett hett ämne. Nationalförsamlingen förbjuder utländska makter och regeringar att ”donera” elelr på annat sätt finansiera de politiska och sociala rörelserna i Venezuela. Men trots det avslöjas USA-organ knytna till den amerikanska administrationen eller State Departement för att finansiera högeroppositionen eller så kallade ”NGO:s”, från det ”civila samhället”. Eva Golinger avslöjade att land- och boskapsägarföreningens förening hade tagit emot pengar. Även privata utbildningsorganisationer knutna har tagit emot miljoner dollar.

Not: [1] El Nacional: “Periodista desmiente que haya recibido financiamiento del Gobierno de EEUU”http://www.el-nacional.com/Articulos/MinutoaMinuto.asp?Id=105085&IdSeccion=64

Har Chavez rätt om att media försöker störta honom, igen?

TEGUCIGALPA / 070601 / I statskuppen den 11 april 2002 kulminerade med framgång ett systematiskt och metodiskt arbete från de fyra främsta privata tevekanalerna och en rad av radiostationer och dagstidningen. President Hugo Chavez störtades i en militär-civil statskupp och Venezuelas SAF-chef Pedro Carmona svor själv presidenteden i presidentpalatset Miraflores dagen efter.

I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.

Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.

Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.

En naiv och godtrogen Chavez

Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.

Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.

Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.

Klasskonfrontation

Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.

I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.

Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.

Oligarkins förlust av RCTV

Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.

Dick Emanuelsson