I Colombia pågår en rasande kamp mellan livet och döden, mellan mänskliga rättigheter och en statlig terrorism som under nästan 200 år har utgått från oligarkin, den politiska och ekonomiska eliten i landet, skriver Latinamerikareportern Dick Emanuelsson som har bevakat Colombia sedan 1980.
Av Dick Emanuelsson070918 / En septembernatt förra året slog en lastbil runt på en gata på ön San Andres, i Karibien. Bullret väckte grannarna som storögda såg hur hela gatan hade förvandlats vit av det kristalliknade pulvret som täckte gatan på paradisön. Gatan var täckt av kokain, men av den riktigt fina sorten, svindyr på gatorna i New York eller i Madrid. Kokapartiet sopades och samlades snabbt upp av grannarna innan polisen anlände femton minuter senare. På arbetslöshetens San Andrés kan ett kilo koka för den svarta ursprungsbefolkningen betyda en fet pension för resten av livet.
Mannen bakom lastbilen var ingen annan än Benjamín Gustavo Bent Williams, make till Janeth Archibold. Hon är en favorittippad borgmästarkandidat med sympatier och stöd hos president Uribe på grannön Providencia i valet i oktober till län och kommuner i oktober i år. Och för att denna typiska colombianska anekdot ska vara komplett så tillägger jag att efter sedvanliga förundersökningar av polis och åklagare så lades fallet ner i mars i år.
Långt från Colombias djungler, Andernas berg eller kokafälten, för San Andres och Providencia ligger bara 14 mil öster om den nicaraguanska atlantkusten ute i Karibien, pågår narkotikaaffärerna för fullt. Ögruppen är en knutpunkt för colombianska och mexikanska knarkkarteller som använder öarna för omlastning av sina varor. Men vad de samtidigt representerar är den hycklande USA-politiken som bland annat tar sig i uttryck i Plan Colombia, en militär repressiv plan som officiellt handlade om att bekämpa odlingarna av kokabladsbuskar i Colombia men som alla seriösa bedömare betraktade som en av många militära operationer mot den colombianska gerillarörelsen FARC när den sjösattes år 2000.
Kokapengarna stannar i USA
Varför var och är inte State Departement mer intresserade av att få politiker eller anhöriga till politiker som Janeth Archibold bakom galler? Svaret är att 90 procent av inkomsterna från droghandeln i Colombia cirkulerar inom det amerikanska finanssystemet, som Noam Chomsky beskriver i sina böcker. USA:s underrättelseorgan har kopplingar på den colombianska oligarkin, den politiska och ekonomiska eliten som styrt Colombia sedan Simon Bolivar och frihetshjältarna besegrade den spanska kolonialismen för snart 200 år sedan. Så länge dessa korrumperade politiker, som alltid har varit lierade med narkotikahandeln, agerar på uppdrag av Vita huset, så länge använder sig Vita huset av dem. Som i fallet med nuvarande president Alvaro Uribe Vélez.
I mars 1991 presenterades en konfiditionell rapport för de högsta generalerna inom USA:s försvarsdepartement. På en lista av 103 prominenta herrar och damer beskrevs de som stod Medellinkartellen och dess fruktade ledare Pablo Escobar närmast. Nummer 82 var ingen annan än Uribe, en man som hade agerat i senaten direkt på uppdrag av Pablo Escobar för att förhindra att narkotikaledare utlämnades till USA för att rannsakas där, hävdade rapporten. Den offentliggjordes 2001 av Newsweek men utgjorde inget hinder för att Uribe, med USA:s och den colombianska oligarkins stöd, valdes till president i maj 2002. Sedan dess har USA haft en av de mest pålitliga allierade i Colombia för sin krigföring.
Men varför? Svaret ska sökas i den gamla presidentdevisen i USA om att ”USA har inga vänner, bara intressen”. Och det gäller framför allt det geostrategiska Colombia som redovisar de kanske största naturtillgångarna i Latinamerika, inräknat olja och sötvatten.
Från Alaska till Patagonien
Santa Fe I-IV är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Dokumentet, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush tvivelaktiga valseger, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet):
1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.
Eller, för att använda Colin Powells och USA:s syn på vad Vita huset anser bör utgöra huvudinnehållet i frihandelns ALCA-projekt, så som han uttryckte det efter mötet i Quebec i april, 2001:
”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären.”
Det är i södra Colombia som USA sjösatte sin Plan Colombia. Orsaken till det är inte i första hand att det finns kokaodlingar som ger bönderna och deras familjer en möjlighet att överleva. Putumayo har stora reserver olja där man höra hur pumparna arbetar för de transnationella bolag som opererar här. I Amazonas finns det enorma reserver av sötvatten och en biodiversitet utan gränser.
Reorganiserade paramilitärer
Paramilitären sattes upp på USA:s lista över terroristorganisationer den 10 september 2001. USA har, precis som den svenska regeringen, gett både politiskt som ekonomiskt stöd till den process som inleddes med Uribes valseger 2002. Men det är en process som är kantad av skandaler och motsägelsefulla aktioner. ”Las Aguilas Negras”, de svarta örnarna, är en nygammal paramilitär grupp som har 5.000 beväpnade mördare i sina led. Enligt dagstidningen El Tiempo finns nu paramilitärerna reorganiserade i 16 av Colombias 32 län. Den OAS-stödda ”fredsprocessen” har med andra ord lidit rejält skeppsbrott. Varje månad rapporteras om nya grupper som agerar som förr. Som vid fredsbyn San José de Apartadó, i Urabá.
Den 13 juli (i år) mördades Dairo Torres, en av ledarna för fredsbyn, bara fem minuter från San José de Apartadó av två paramilitärer. De stannade en taxi som Torres färdades i och uppmanade chauffören att fortsätta. På platsen sköts Torres.
– Mordet ägde rum bara två minuter från polisens vägspärr. Men fräckheten stannar inte där. Klockan 09:10 på morgonen hade de två paramilitärerna suttit och samtalat med poliserna vid vägspärren som de har vid utfarten av Apartadó. Samarbetet är totalt, säger invånarnas organisation i ett uttalande.
Men det finns alltid en materiell sida bakom de tre miljoner av internflyktingar som befolkar de större städernas bälten av misär, eller massakrerna och morden på bönder, indianer, fackföreningsaktiva eller den legala politiska vänstern som i Colombia nästan har eliminerats rent fysiskt.
Jordkoncentrationen
I Colombia bildades inte FARC-gerillan 1964 som ett sätt att kanalisera kravet på en jordreform. Gerillan bildades av bönderna för att försvara livet på sig själva. Det är väl omvittnat hur jord- och boskapsägare skar huvudet av de bönder som vågade kräva jord och satte upp huvudena på gärdsgårdsstolpar som avskräckande för andra. Bönderna organiserade sig i gerillan för att överleva. Först 1966 kom FARC-gerillan att kräva en landsomfattande och genomgripande jordreform. Alla i Colombia vet att en jordreform kunde ha sparat hundratusentals människoliv om det inte vore för oligarkins girighet och USA:s paranoida antikommunism.
De paramilitära gruppernas huvudsakliga aktivitet har varit att förstärka jordkoncentrationen i få händer. Så här såg ägandeförhållanden på landsbygden ut 2001:
| Antal hektar av egendomen | Ägare (%) | Andel (%) av totala ytan registrerad jordbruksmark |
| 0-3 | 57,3 | 1,7 |
| 3-100 | 39,7 | 22,5 |
| 100-500 | 2,6 | 14,6 |
| 500- (och tusentals hektar) | 0,4 | 61,2 |
| Totalt: | 100 | 100 |
15 000 familjer, eller 0,4 % av de registrerade ägarna på landsbygden, bland dem familjen Uribe, kontrollerar mer än 60 procent av den bördigaste odlingsbara jorden. Tillsammans med dem som förfogar över 100-
Val och opposition
I oktober är det val till kommunalfullmäktige, borgmästare och länsguvernörer. Vid det senaste president- och parlamentsvalen gick vänsteralliansen Polo Democrático Alternativo (PDA) fram till andra plats efter att ha passerat det liberala partiet. Det traditionella tvåpartisystemets liberaler och konservativa befinner sig, som i övriga Latinamerika, i djup kris. Därför har en rad suspekta Uribe-partier poppat upp och med hjälp av företag och knarkpengar har de lyckats ge Uribe en bekväm majoritet i kongressen, senaten och underkammaren.
Men under 2006-2007 har över ett dussin av dessa kongressledamöter fängslats efter att en dator från den paramilitäre ledaren ”Jorge
Denna politik har vänstern i Colombia länge betraktas som en del av den statliga terrorismen. Eller, som Salvatore Mancuso, högste ledare för AUC karaktäriserade sin organisation inför åklagaren i den 14 maj: ”Statspolitik, organiserad av den ekonomiska makten och underhålld av militären”.
Rent objektivt skulle en bred folklig politisk rörelse utgöra ett alternativ mot Uribe och makten. Men utsikterna är små. Betänk att varken generalerna som deltagit i den statliga terrorn eller den paramilitära strukturen har ställts inför rätta respektive brutits ned. Det är förutsättningen för fred, och att den lokala och regionala paramilitära maffiastruktur som Uribe baserade sin valkampanj på 2002 och 2006, är intakt.
Det finns i dag inget som säger att en politisk vänsteropposition ska kunna rent fysiskt och materiellt utgöra ett alternativ utanför de större städerna i Colombia. Uribe har fortfarande stöd av USA och den aggressiva militaristiska delen av den colombianska oligarkin. Eller, som Horacio Serpa, gammal liberal kandidat sa vid presidentvalet 2002:
– Trots att jag gjorde den bästa valkampanjen någonsin, hade etablissemanget redan bestämt sig för Uribe. Och så blev det.
