Translate-traducir

lunes, 15 de junio de 2009

OAS kritiserar 47 år senare sitt beslut att utesluta Kuba

<6610 tecken>
TEGUCIGALPA / 090605 / Beslutet att utesluta Kuba 1962 från de Amerikanska Staternas Organisation (OAS) upphävdes förra veckan i ett historiskt beslut. Ett motsatt beslut hade med all sannolikhet inneburit slutet på organisationen som Che Guevara föraktfullt döpte till ”USA:s Ministerium för Koloniala frågor”.

Hade inte beslutet att fördöma och upphäva Kubas uteslutning 1962 antagits hade Venezuela lämnat OAS, underströk president Hugo Chavez i en kommentar. Andra länder hade också följt Venezuelas exempel. Venezuelas utrikesminister Nicolas Maduro hade klara order om att vägra acceptera varje krav på Kuba för att upphäva vad alla på OAS:s 39:e konferens anser vara ett skammens beslut, beordrat av USA-administrationen Kennedy.

Först 1962 och 2009

OAS-konferensen som genomfördes i den honduranska industristaden San Pedro Sula vid Atlantkusten speglar väl de nya styrkeförhållandena på den amerikanska kontinenten. ALBA-lägrets medlemsstater, främst Honduras, Nicaragua och Venezuela gav inte USA:s Hillary Clinton något andrum eller politiskt manöverutrymme för att sabotera ett beslut i Kubas favör. Och det var också något av historiens ironi att det var Honduras, som 1962 var det första landet som undertecknade Kubas uteslutning ur OAS, men som nu, med president Manuel Zelaya och hans utrikesminister Patricia Rodas, stod som värd för den 39:e konferensen och som hårdast har drivit frågan om OAS’ skuld i uteslutningen av Kuba i OAS.

Den nya Obamaadministrationen har insett att i Latinamerika och Karibien finns det inte längre någon regering som USA kan skicka fram för att presentera Vita husets förslag för att åtminstone torpedera andra förslag som står i motsättning till USA-regeringen. Högerregeringen Tony Saca i El Salvador var en pålitlig bundsförvant och tillsammans med USA den enda staten i hemisfären som inte hade diplomatiska förbindelser med Havanna. Men den 1 juni, en dag innan OAS’ 39:e konferens, tillträdde Mauricio Funes, uppburen av den forna gerillarörelsen FMLN som vann både kommunal, region, parlament som presidentvalen tidigare i år och bekräftade de nya frihetsvindarna bort från bakgårdar, bananrepubliker och militära USA-interventioner som blåser i Latinamerika och Karibien. De tilltar dessutom nu i styrka när Ecuador också har begärt inträde som ALBA:s 7:e medlemsstat. Nu är USA helt ensam i Amerika om att inte ha diplomatiska relationer med Kuba.

Varnar USA

Den 39:e konferensen gick under mottot ”Nej till Våldet”, ett våld som uttrycks på samhällets alla områden i Latinamerika; från militära interventioner, psykologisk krigföring, till Världsbankens eller IMF:s politiska diktat om privatisering av offentlig sektor eller utförsäljning av ländernas naturresurser till de transnationella trusterna. Men för utrikesministrarna på den 39:e konferensen stod det klart att konferensens motto var en klar varning riktad mot USA att inte längre ge sig in i politiska konspirationer på den amerikanska kontinenten som inte är ”bakgården” från igår.

Kubas regering sa i ett officiellt uttalande att landet inte är intresserade av att återvända till OAS, en organisation som godkänt militärkupper, interventioner och hållit tyst inför brott mot mänskligheten begångna av USA-administrationerna och deras olika lokala militärdiktatorer i Latinamerika. Men Kuba understryker samtidigt att ”Latinamerikas formidabla styrka som är på väg att födas gjorde gottgörelsen, den historiska korrigeringen och det konstruktiva fördömandet av det kränkande förflutna möjligt, trots påtryckningar, villkorande och USA:s manövrar”.

Häva blockaden

Vad Kuba och Latinamerikas nu kräver är att Obama går vidare och häver den lika långa blockaden mot den karibiska ön som står som segrare mot Imperiet, som Daniel Ortega uttryckte det och tillade att beslutet har endast ”tvättat bort en fläck” i OAS’ historia. Sandinistledaren underströk att OAS’ karaktär ”som ett instrument för Imperiets expansionistiska intressen”, inte har förändrats och därför borde upplösas. I stället bör Latinamerika och Karibien samlas i en egen organisation för att samordna sina intressen både mot USA:s som EU:s politiska och ekonomiska diktat, ett förslag som Ecuadors president Rafael Correa driver sedan flera månader.

USA:s biträdande statssekreterare för Latinamerika, Thomas Shannon, som företrädde USA efter att Hillary Clinton lämnat konferensen för att göra president Obama sällskap till Mellanöstern, menade att hans regerings närmanden till Kuba representerar ”den största förändringen av vår politik mot ön under senaste fyra decennierna”. Han tillade att beslutet om Kuba eliminerar ”ett hinder för Kubas deltagande i organisationen (OAS) samtidigt som det slår fast en process av skyldigheter och en väg mot framtiden baserad på avsikter, principer, värden och organisationens uppfyllanden”, i klartext; Kuba måste förändra sitt politiska system om landet ska bli fullvärdig medlem i OAS.

Samtal i Havanna

– Vi är inte intresserade av att delta i gamla bråk eller leva i det förflutna, vår avsikt är att bygga en bättre framtid för alla i Amerika, sa Shannon som hoppades på att de kommande samtalen i Havanna med regeringen Raul Castro ska kunna skapa förutsättningar för ett närmande mellan länderna.

Shannon anser att bollen nu ligger hos den kubanska regeringen medan Havanna, uppbackad av den förkrossade majoriteten av regeringarna i Latinamerika, menar att nästa steg måste vara ett stopp för USA:s blockad mot Kuba, vilket alla FN:s medlemsstater med undantag för 3-4 stater kräver varje år i FN:s Generalförsamling.

Försvar av principer

Mitt under tvådagarsdebatterna i San Pedro Sula och efter att det blivit offentligt att Kuba besegrat USA:s diktat 1962, skrev den odiskutable ledaren för den kubanska revolutionen, Fidel Castro Ruz, en ”Reflektion” över den historiska händelsen som han avslutade med:

”Aldrig har det upplevts så mycket revolt. (…) Den 2 juni kommer att ihågkommas av de kommande generationerna. Kuba är inte fiende till freden, ej heller motvillig till utbyte eller samarbete mellan länder med olika politiska system, men har varit och kommer att vara orubblig i sitt försvar av sina principer”.

Några som däremot inte firade beslutet var den antikubanska maffian i södra Florida och flera republikanska kongressledamöter. Två av dessa är de före detta kubanerna Mario och Lincoln Diaz-Balart som i The Miami Heralds spanska edition, El Nuevo Herald, rasar mot OAS-beslutet:

– OAS är en illaluktande pinsamhet.

Ett stort antal kongressledamöter kräver nu att USA-kongressen ska dra in sina anslag till OAS.

Dick Emanuelsson

sábado, 13 de junio de 2009

Emboscada al presidente de Honduras

Por Dick Emanuelsson *

TEGUCIGALPA / 090612 / La comitiva del presidente Manuel Zelaya Rosales fue victima de una emboscada esta noche (viernes a las 18.00 horas). Dos impactos quebró el vidrio panorámico del carro que llevaba el presidente que salió ileso del atentado terrorista.


La emboscada fue ejecutada cuando la comitiva del presidente iba por el ‘anillo periférico’ cerca la Colonia Satélite situada cerca la base de aviación de la Fuerza Aérea hondureña en la capital hondureña y solo unos 15 minutos de la oficina de este reportero.

A las 22.30 de la noche este viernes fueron interrumpidos todos los canales de televisión y radio obligados de conectarse en cadena cuando la presidencia en un breve comunicado de prensa leído por el ministro de seguridad Jorge Rodas Gamero informó sobre los sucesos a las 18.00 horas esta tarde en Tegucigalpa, capital de Honduras.

Terrorismo mediático

No es de extrañar que algo parecido fuera a ocurrir. Las clases pudientes en Honduras están desesperadas por la “encuesta popular” que se va a realizar el 28 de junio en donde el pueblo puede votar si quiere que se vaya a llamar a elecciones para elegir diputados a una constituyente en el mes de noviembre. El viejo poder político con todo su poderío en el aparato estatal, ha movilizado una furiosa campaña de terror a través de sus medios en donde acusa al presidente Zelaya de crear las condiciones de un golpe de estado e instaurar ‘una dictadura al estilo de Cuba’ o de una ‘tiranía al modelo de Chávez’.

En esa campaña de terror mediático no ha faltado el fiscal general de la republica y la Procuradora que en vez de ser el defensor del gobierno, ha salido junto con el fiscal general del Estado de Honduras, Luís Alberto Rubí, para declarar que la humilde encuesta el 28 de junio es ilegal. El fiscal Rubí incluso en un tono amenazante declara que si los generales del Estado Mayor de las FF.AA. obedecen a las decisiones del ejecutivo de vigilar las urnas y los locales de votación el 28 de junio, serán detenidos y enjuiciados por violar la constitución.

Iglesias, partidos y oligarcas contra el presidente

Es contra ese mismo Ministerio Público que una decena de jóvenes fiscales se declararon en huelga de hambre el año pasado por la corrupción interna que dirigía la cúpula del MP, una huelga de hambre que duró más de 45 días y que recogió una simpatía nacional por las exigencias de estos fiscales que posteriormente fueron amenazados. Uno de los voceros de estos fiscales casi perdió la vida en un atentado contra su vida.

El congreso nacional (CN), un hormiguero de corrupción en donde alberga la élite política y económica de Honduras, ha hecho todo para impedir la encuesta el 28 de junio. La iglesia católica y pastores evangélicos, juristas al servicio de la oligarquía local, los empresarios y todos los partidos políticos menos la PUD (Partido de Unificación Democrática) se ha pronunciado en contra a la Cuarta Urna por ser ilegal. Pero el presidente ha rechazado rotundamente con argumentos válidos y basándose en la constitución vigente y ha logrado convencer a la gran mayoría del pueblo hondureño de la importancia de votar el 28 de junio.

Miles en la calle para la Cuarta Urna

Y ayer jueves manifestaron decenas de miles de hondureños en Tegucigalpa, San Pedro Sula, Ceiba y Choluteca en favor a la “Cuarta Urna”, es decir a favor de la convoctaría para elegir una constituyente que elabora una nueva constitución que transforma la sociedad hondureña a una sociedad en donde la población hasta ahora excluida en la formación de su propio futuro tenga base jurídica para una activa participación. Es esa participación en donde la oligarquía ni siquiera quiere permitir que el pueblo tenga derecho de opinar si o no en una simple encuesta el 28 de junio.

¿Y cómo reporta el “periodismo ético”?

El diario El Heraldo, en manos de Jorge Canahuati, representante de una de las dos familias hondureñas que son los dueños de los medios masivos, tanto de prensa escrita, radioemisoras como canales de televisión en el país, describe las multitudinaria marcha el jueves con el titulo: “Obligados a participar en deslucida marcha”, refiriéndose a los trabajadores públicos. Con la clásica manipulación de los editores que tienen experiencia de manipular una foto para convenga al interés político, intentan de torcer totalmente a la opinión pública hondureña para que ésta tome una actitud negativa a la encuesta el 28 de junio:

“El gobierno obligó ayer a centenares de empleados públicos a marchar a favor de la encuesta ilegal (¡Sic!) que se pretende hacer el 28 de junio, sin embargo, ni esto salvó del fracaso el movimiento apoyado por el Poder Ejecutivo”, escribía El Heraldo este viernes.

Y sigue la nota que no tiene absolutamente nada de periodismo objetivo y que ni siquiera intenta de ocultar su parcialidad con la frase:

“Además de los burócratas, participaron algunos indígenas, miembros de sindicatos y del Bloque Popular.”

Una oligarquía sacudida

La verdad es que había miles de hondureños en Tegucigalpa el jueves pasado en donde este reportero cubría la marcha. Las tres centrales obreras están unidas a favor a la encuesta, venían centenares de indígenas, sindicatos, miles de personas de los barrios y las colonias en los cerros con su extrema pobreza en la capital hondureña, es decir; la marcha el jueves del 11 de junio fue en si una encuesta popular a favor a la cuarta urna. Y la masiva participación del pueblo en las marchas en las cuatro ciudades más importante del país con toda la seguridad sacudía a la oligarquía y los grupos de poder económico y político de la oligarquía en Honduras.

Las cada día más agresivas acusaciones contra el gobierno del presidente Zelaya por instaurar una dictadura o planear junto con los militares un golpe de estado, ha creado una polarización donde todo puede pasar. Por un lado el pueblo y, por primera vez en la historia de Honduras, un presidente, y por el otro lado, un grupúsculo de oligarcas están enfrentados.

La Internacional de la derecha

Aparecen los mismos y costosísimos avisos de publicidad en la prensa, firmados por organizaciones fantasmas sembrando terror y que insinúan que no hay “Democracia y libertad” o que esta en peligro. Es la misma campaña de terror que los pueblos de Venezuela, Bolivia y de Ecuador han pasado y que ha contado con el apoyo de la Casa Blanca y la Internacional de la derecha, encabezado por Maria Vargas Llosa, José María Aznar y toda esa red de destacados representantes de la derecha latinoamericana, que cuando un pueblo quiere crear y formar su propio futuro sin intervención de actores ajenos, son atacados y acusados por querer enterrar la libertad.

Pero habría preguntarse ¿Cuál libertad? ¿Libertad para que y para quienes?

El presidente Manuel Zelaya Rosales salió ileso del primer atentado en la noche del viernes. La derecha y los actores internacionales que no ve con ninguna simpatía que Honduras ha establecido relaciones diplomáticas con Cuba, se ha adherido a la Alternativa Bolivariana de las Américas, es miembro pleno de Petrocaribe que se reunió el mismo día por el atentado en la isla caribeña S:t Kitty, esta en una durísima lucha para sacar Honduras de la extrema pobreza que lo ha situado como el tercer país más pobre del continente americano. Los enemigos de ese proceso han desatado el primer atentado físico contra el mandatario hondureño que solo ha querido acercarse al pueblo para que éste pueda decir si quiere transformar la constitución vigente.
La historia de América Latina esta lleno de experiencias que confirma que los grupos del poder no lo aceptan. Salvador Allende fue un ejemplo que el enemigo de la democracia no acepta en forma voluntaria las grandes transformaciones de la sociedad.

* Reportero sueco en América Latina

jueves, 28 de mayo de 2009

Bolivia: Fyra tusen gruvarbetare på marsch


<3732 tecken>
TEGUCIGALPA / 090524 / Fyra tusen gruvarbetare från gruvcentren Potosi och Oruro anlände i måndags (24 maj) kväll till Bolivias huvudstad La Paz efter att ha marscherat 20 mil under en vecka för att försvara rätten till 8 timmars arbetsdag. Gruvarbetarna, beväpnade med dynamitstavar som de detonerade för att avisera sin ankomst, applåderades och utspisades av befolkningen i förstaden El Alto, på nära 4.000 meters höjd.

Marschen är en påtryckning för att vänsterregeringen Evo Morales ska sätta press på det schweiziska multinationella gruvbolaget Glencore och dess bolivianska filial Sinchi Wayra att respektera bolivianska arbetsmarknadslagar som stipulerar åtta timmars arbetsdag. Enligt den bolivianska nyhetsbyrån Econoticias har såväl regeringen som gruvbolaget förgäves försökt att stoppa marschen till La Paz.

Blodbadet i oktober 2003

Glencore är dessutom inblandad i vad gruvarbetarförbundet anser vara en smutsig affär med den störtade presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada. Denne innehade gruvorna Bolívar, Poopó, Porco, Colquiri, Totoral, San Lorenzo, Colquechaquita, förädlingscentret Don Diego och den termoelektriska anläggningen Aroifilia. Dessa köptes upp av Glencore i en vad gruvfacket anser vara en olaglig och dunkel operation år 2005. Sánchez de Lozada kallade i oktober 2003 ut militären som dödade 67 och skottskadade över 400 i den blodiga massakern i El Alto. Hans tillgångar belades med kvarstad men den efterföljande Carlos Mesa-regeringen anklagas för att ha tillåtit affären mellan Glencore och Sánchez de Lozada.

– Gruvarbetarna utsätts för hot av arbetsgivarna som tvingar dem att acceptera arbetsförhållanden som bryter mot lagen, sa Guido Mitma, generalsekreterare i det bolivianska gruvarbetareförbundet, till Econoticias.

Enligt Mitma tvingas gruvarbetarna att arbeta upp till tolv timmar per dag, i annat fall anställs de inte av Glencore. Han uppger också att staten exproprierade Sánchez de Lozadas stora metallföretag utan att betala en enda peso men lät Glencore ta över zink, tenn, silver, guld och järngruvorna som ägdes av ”El Gringo”, som Sánchez de Lozada också föraktfullt kallas av bolivianerna. Denne tillbringade halva sitt liv i USA och talar spanska med en accent värdig en amerikan. Nu är han tillbaka i USA, i Miami, där Bush gav honom och ett antal av de närmaste ministrarna politisk asyl för att undgå ställas till rätta för blodbadet i oktober 2003.

Tjänade miljarder dollar

Glencore har, enligt gruvfacket, tjänat uppskattningsvis 4-8 miljarder dollar under de senaste tre åren på grund av de extremt höga mineralpriserna på världsmarknaden men har bara betalat 220 miljoner dollar i skatt till den bolivianska staten. Under det tredje kvartalet 2008 ville företaget avskeda 1277 gruvarbetare och öka arbetsdagen till tolv timmar för de resterande 3500 gruvarbetarna som också skulle få lönesänkningar på 15 procent. Men trots arbetsgivaroffensiven lyckades gruvarbetarförbundet i januari via strejker och mobilisering att bromsa offensiven från Sinchi Wayra/Glencore, bland annat genom att hota att ockupera Glencores alla gruvor. Uppgörelsen blev delvis framgångsrik för facket som lyckades stoppa avskedanden och ökning av arbetsdagen men inga löneökningar. Trots avtalet beslutade Glencores dotterföretag att öka arbetstiden till tio timmar per dag vilket föranledde gruvarbetarna att gå ut i strejk samt att marschera till La Paz för att få vänsterregeringens och folkets stöd.

– Vi marscherar för våra sociala krav som åtta timmars arbetsdag och anställningsskydd som vi har erövrat sedan länge, sa César Lugo, facklig ledare inom den privata gruvindustrin. Han uppger att gruvarbetarna kommer att stanna kvar i La Paz tills deras krav uppfyllts.

Dick Emanuelsson
---------------

<221 tecken>
FAKTA GLENCORE:

Glencore är ett schweiziskt multinationellt bolag med huvudkontor i Baar som opererar i 40 länder och som direkt och indirekt sysselsätter 50.000 anställda. I Latinamerika återfinns företaget i tolv länder.

http://www.glencore.com/pages/company_overview.htm


-------------------


FAKTA BOLIVIA

Statsskick: Republik
Yta: 1.098.581 km², mer än dubbelt så stort som Sverige, beläget i Sydamerikas centrum.

Huvudstad: La Paz och Sucre.

President: Evo Morales, aymaraindian som företräder vänsterpartiet MAS, Rörelsen mot Socialism och som i valet 2005 fick majoritet i underkammaren men blev i minoritet i senaten som kontrolleras av en allians av högerpartier.

Ny författning: I juli 2008 genomfördes en folkomröstning där folket tog ställning till förslaget till en ny författning som godkändes av en kraftig majoritet. I den nya författningen ges utökad makt till såväl provinser som de 36 olika ursprungsfolken som existerar i Bolivia men som under republikens historia har negligerats och förtryckts av centralmakten.

Naturresurser: Latinamerikas näst största gasreserver. Mineraler och olja.

Landsorganisation: COB, Confederación Obrera Boliviana.

Minimilön: 644 Bolivianos, drygt 90 dollar.

Dick Emanuelsson