Jordbävningen i Chile en mänsklig och social katastrof

<4375 tecken>

TEGUCIGALPA / 2010-03-01 / Jordbävningen i Haiti var 35 gånger starkare än atombomben som USA fällde över Hiroshima. Jordbävningen i Chile i lördags var 50 gånger starkare än den i Haiti.

Krafterna som Pachamama, Moder Jord, utlöser över planeten är enorma. Och som vid alla naturkatastrofer är det de fattiga och de som inte har råd att bygga sina hus så att de kan stå emot jordbävningen som utsätts värst. Trots det var Chile bättre förberett än Haiti. Efter jordbävningen 1960 fastställdes regler för att bygga husen så att de kunde stå emot de gigantiska krafter som utlöses vid en jordbävning.

Men förstörelsen är enorm och när hjälp i form av vatten, förnödenheter, tält och kläder inte kommer finns det bara gevärskulor som kan stoppa den hungrande massan från att inta Wal-Mart och andra storköpskedjor som omedelbart skriker på militär och polis för att aktiekurser och vinster inte ska sjunka alltför dramatiskt.

Så ser bilden ut i Chile och i Haiti. President Michel Bachelet har för första gången sedan 1985 utfärdat ett dekret om katastroftillstånd. För situationen är mycket värre än den har återspeglats i massmedia.

Livsverk i spillror

Mario och Regina Toro är politiska flyktingar som kom till Sverige i slutet av 1970-talet från Chile, närmare bestämt kuststaden Constitución, en pärla vid Stilla havet, nästan i själva epicentret för jordbävningen. De besökte Reginas bror, Nacho Chamorro i februari månad och de återvände bara för några dagar sedan. Nu är de som alla chilenska anhöriga i Sverige och i världen chockade och starkt oroade över vad som har hänt.

– Hälften är raserat i Constitución. Det som inte raserades av jordbävningen raserades av Tsunamin som kom efteråt. Min bror har en enorm vilja att fortsätta, trots det som har hänt, men det är tungt att börja om efter att ett helt livsverk har raserats under några minuter, säger Regina till Flamman.

Nacho Chamorro tillhörde innan militärkuppen det chilenska kommunistpartiet och fortsatte den politiska kampen i exil med sitt parti. I Sverige uppträdde han som trubadur på ett oräkneligt antal solidaritetsmöten men när juntan drog sig tillbaka 1990 var Nacho bland de första som återvände för att fortsätta kampen i Chile. Men nu är det naturens krafter som skapat tragedier hos de mest fattiga i Chile.

– Sjukhuset i Constitución har kollapsat som på många andra platser och mobila sjukhus är på väg. Men det finns varken vatten eller el.

Svensk bland offren

I måndags förekom pressuppgifter i lokal radio om att en svensk man, sägs ha omkommit under jordbävningen. Han arbetade många år på massafabriken i Constitución, berättar Regina. Nacho stötte på honom en dag i staden och frågade på sin chilensk-svenska ”hej, hur mår du”, och så inleddes en lång vänskap mellan de två.

– För några månader ringde han, som jag tror är från Göteborg, och frågade mig om jag hade telefonnumret till min bror. Han berättade att han skulle resa till Chile för att träffa Nacho som han betraktade som den stora vänskapen. Och på den vägen var det, Mats reste till Chile och träffade Nacho och nu fick vi veta att han omkommit under jordbävningen.

Badorten försvann i Tsunamin

Juana Gonzalez kom till Sverige 1977 som politisk flykting undan militärdiktaturen Pinochet som grep hennes två syskon som ”försvann”. Hon är från staden Chillán i centrala-södra Chile och som på mapuchespråket betyder ”Solstolen”. Den 24 januari 1939 drabbades staden av en förödande jordbävning med 28.000 offer som saldo. Jordbävningen i lördags mätte 8.8 på Richterskalan vilket gör den till den sjätte värsta jordbävningen i världen sedan dessa började registreras.

– Jag kom tillbaka från Chile för två veckor sedan och tillbringade bland annat en dag i bad- och fiskeorten Dichato. I dag återstår det ingenting av byn, säger hon till Flamman med oro i rösten. Hennes mor, dotter och två barnbarn finns i staden Chillán och det enda besked hon har fått är av en moster i huvudstaden Santiago som uppgav att Juanas familj i Chillán mår bra. Men inget mer.

– Det är fruktansvärt det som har hänt! Broar och huvudvägar är till stora delar förstörda vilket försvårar hjälpen. Min dotters familj bor i ett relativt bra hus men min mor bor i ett äldre flerfamiljshus på tredje våningen.

Dick Emanuelsson

Militären kontrollerar gatorna i Chile

TEGUCIGALPA / 2010-03-01 / Mer än femtio procent av Chiles befolkning, som är koncentrerade i de tre regionerna söder om Santiago, drabbades av jordbävningen i lördags som mätte 8,8 på Richterskalan.

– Otillräckligheten i regeringens beredskaps- och katastrofplaner av katastrofer av denna storlek har bekräftats. I den här typen av katastrofer är det som vanligt de fattiga som drabbas värst.

Det säger Hernan Soto, reporter på tidningen Punto Final i Santiago, när Flamman lyckas få telefonkontakt med Chile för första gången sedan jordbävningen i lördags.

Militärdiktaturen och de efterföljande center-socialistregeringarna privatiserade nästan allt som går att privatisera. Chile är kanske det mest mobiltelefontäta landet i Sydamerika och Karibien, cirka tio miljoner men hela mobiltelenätet slogs ut av jordbävningen.

Förstörelsen är enorm och när hjälp i form av vatten, förnödenheter, tält och kläder inte kommer finns det bara gevärskulor som kan stoppa den hungrande massan från att inta Wal-Mart och andra storköpskedjor som omedelbart skriker på militär och polis för att aktiekurser och vinster inte ska sjunka alltför dramatiskt.

Generalerna styr

– Det är logiskt att folk reagerar så när deras basbehov inte tillfredställs. En tredjedel av Santiago har inte haft tillgång till energi. Många bostadsområden har inget vatten vilket är ganska oförklarligt för det hände aldrig när företaget var i allmän ägo, tillägger Soto.

– Efter tjugo år finns militären återigen ute på gatorna. Ansvaret för upprätthållandet av ordning och lag ligger nu hos generalerna som i praktiken står över de civila myndigheterna även om man inte säger det högt.

Dick Emanuelsson

(VIDEO): “No podemos seguir hablando solo sobre violencia doméstica sino ponerlo en un contexto social y político en que estamos viviendo”

Gilda Rivera, directora de Centro de Derechos de Mujeres, CDM, Honduras en el día de 8 de marzo:

Por Dick y Mirian Emanuelsson

VER LA ENTREVISTA EN VIDEO / YOUTUBE:
1: http://www.youtube.com/watch?v=GDkMVtPGSlI
2 http://www.youtube.com/watch?v=xNePSrdGXFY
3: http://www.youtube.com/watch?v=lJA8fBdcKco

TEGUCIGALPA / 2010-03-08 / Las mujeres hondureñas ya no son las iguales como antes el 28 de junio de 2009 cuando el país despertó temprano esa mañana con un golpe de estado. Salieron a las calles para protestar contra el golpe de estado por que sabían que en la pista del golpe se intensificaría la explotación y la violencia contra una mujer ya mal tratada en casi todos los sentidos.

Pero no se doblegaron. Las mujeres que no aceptaron que los militares y la oligarquía hondureña asesinaran a la pobre democracia representativa se organizaron en una diversidad de organizaciones que se juntaron en el amplio Frente Nacional de Resistencia Contra el Golpe de Estado, hoy llamado Frente Nacional de Resistencia Popular, FNRP.

Gilda Rivera es una de esas incansables motores en la lucha por los derechos de la mujer hondureña que día a día, como tantas otras mujeres, han podido resistir un estado de carácter patriarcal, machista cuya legislación dice que el hombre tiene que mantener la mujer por lo cual el hombre, creado y formado con esa mentalidad, muchas veces considera que la mujer es de su propiedad.

Pero Honduras cambió con el golpe de estado. Y Gilda Rivera, directora de Centro de Derechos de Mujeres, CDM, nos cuenta y confirma en el día de 8 de marzo en una entrevista sobre como las mujeres hoy día son grandes protagonistas en Honduras que resiste el viejo y actual poder para crear algo nuevo.

“Hay cantidades de hombres y mujeres que volvimos a vivir con la Resistencia y es un orgullo de ser hondureña en este momento”!

Las mujeres hondureñas asumen su papel histórico en la Resistencia por una Nueva Honduras

Después el golpe de estado las mujeres hondureñas ya no son sumisas ante el hombre o el estado patriarcal si no protagonistas por sus derechos y para construir una Nueva Honduras hombro a hombro con los hombres. Centenares de miles de mujeres lo han mostrado en las grandes marchas contra el golpe de estado rechazando tanto el golpe de estado como los golpes que los policías, militares pero también de los hombres que ve como algo normal de dar golpes a su esposa, compañera o hermana.

El Frente Nacional de Resistencia Popular tiene una descomunal tarea de cambiar, no solamente una sociedad clasista sino la mentalidad machista y patriarcal, tarea mucho más compleja.

Hay hombres que lleva toda una vida de formación machista que ha traído también esa deformación humana a la Resistencia y no ve la compañera femenina como una igual. La mayoría de los dirigentes entienden que esa lucha ideológica no es fácil y en ese sentido todos, tanto mujeres como hombres, tienen que movilizar máximos esfuerzos para crear un nuevo hombre y mujer, de lo que hablaba el Che pero sobre todo el gran pedagogo soviético, Antonio Makarenko que en su obra maestral “Poema Pedagógico” relata como fundó en 1920, con un mínimo de recursos materiales del gobierno revolucionario encabezado por Lenin, la legendaria “Colonia Máximo Gorki”, cuyos integrantes eran en su mayoría niños de la calle, vagabundos o ladrones. Pero muchos volvieron posteriormente científicos, ingenieros o maestros.

Es ese tipo de papel que las mujeres de la Resistencia pueden jugar en las tareas inminentes de la Resistencia. Gilda Rivera:

“Nosotras queremos construir mucho al trabajo de formación del Frente Nacional de Resistencia Popular, especialmente lo que tiene que ver con educación de la mujer, fortalecer su capacidad de análisis y su lectura política de la realidad, creemos que es una tarea pendiente del país, una tarea integral del país.”

“No podemos seguir hablando solo sobre violencia doméstica sino ponerlo en un contexto social y político en que estamos viviendo. Nosotras seguimos atendiendo denuncias de mujeres, tanto violencia doméstica como sexual, discriminación y también violencia laboral que hacemos desde San Pedro Sula (centro industrial y segunda ciudad en Honduras) especialmente contra mujeres obreras en las maquilas. Ahora estamos atendiendo lo que tiene que ver con violencia contra la mujer provocada por instancias del estado como resultado de ese quiebre institucional que hemos tenido en el país desde el 28 de junio de 2009”.

CDM hace parte de la Plataforma de Derechos Humanos junto con otros organismos de derechos humanos y sociales del país y agrega que la Plataforma no reconoce el régimen de Porfirio Lobo, gobierno que ha surgido de las elecciones militarizadas del 29 de noviembre de 2009 que no fue supervisada por ningún organismo electoral internacional ni de gobiernos.