HONDURAS: Miami-Ulf och “Det är billigare att köpa en kongressledamot än en åsna” i Honduras

Av Dick Emanuelsson *

Publicerat i Newsmill 2010-11-01
http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/26/miami-ulf-och-det-r-billigare-att-k-pa-en-kongressledamot-n-en-sna-i-honduras


TEGUCIGALPA / 2010-10-25 / Det är inte lätt att heta Ulf Erlingsson och från kokacentret Miami försöka rita upp en bild av Honduras som bara existerar i en politisk mytomans hjärna. Om det inte vore för hans farliga uppmaningar till Honduras korrumperade rättsapparat att ställa mig inför rätta, jodå, du läste rätt, anklagad för ”krigshets” och att vara ideolog för den honduranska Motståndsrörelsen (Sic!), så hade hans alster passerat som en tragikomisk drapa.

Ulf Erlingsson påminner mentalt och fysiskt om Frithiof Enbom, den politiske mytomanen som under 1950-talets antikommunistiska kalla krig i Sverige användes av säkerhetstjänsten med udden riktad mot SKP, Sveriges kommunistiska parti. Ett antal personer anklagades av en sjuk person för att vara Moskvas spioner i Sverige vilket förstörde många liv och familjer [1]. I statskuppens, dödsskvadronernas och den växande Motståndsrörelsens Honduras ställer man inte de som ifrågasätter diktaturen inför rätta. Det Smutsiga Kriget har ett annat mer dramatiskt förlopp.

Miami-Ulf påminner också om den Nysvenska Rörelsens grundare Per Engdahl, den svenska fascismens ideolog och förgrundsgestalt, än den verklighet som vi, som lever och arbetar i Honduras, upplever.

Jag ska inte gå in på Erlingssons totalt förvridna juridiska kullerbyttor som försvarar och rättfärdigar en militär statskupp som till dags dato har haft livet av minst 150 honduraner, enligt landets människorättsorganisationer. Inte heller om vad som hände dagarna innan, under och efter den militära statskuppen den 28 juni 2009.

För den enda gång som jag har gått i polemik mot hans verklighetsfrämmande beskrivningar av ett folks kamp mot en diktatur så gjorde jag det i en utförlig text som kan läsas under rubriken: ” [2] Honduras: Diktaturens Nisse i Miami”. Och där tänkte jag sätta P för han är inte värd att bemötas.

Men många läsare menar att efter publiceringen i Newsmill [3] borde han få svar. Och jag ska begränsa mig till temat som Miami-Ulf placerar i centrum: Påståendet om en internationell konspiration av ”Kokain-kommunisterna” mot den fredliga demokratins Honduras.

UCD:s tentakler till drog- och knarkhandeln

Konspiratörerna är så klart Chavez, FARC och Miami-Uffe har nu till och med lagt till Iran. Fattas bara Hamas, Hizbollah och talibanerna. Dessa har i Miami-Ulfs fantastiska sinnesvärld sina tentakler långt in i den amerikanska administrationen. Och tillsammans med de colombianska knarkbaronerna har de förvandlat Honduras till världens mest trafikerade korridor för knarkets färd mot de kokainsniffande jänkarna. Allt medan världen sviker det som Erlingsson påstår vara rena Muren mot Chavez´ anstormning.

Men vad han talar desto tystare om är att den ende person som avslöjats för knark- och vapensmuggling i Honduras är Miguel Ángel Villela Meza. Han är bror till grundaren av den fascistiska organisationen Unión Cívica Democrática, UCD, Armida Villela Meza de López Contreras. UCD består av den politiska och ekonomiska elit som var arkitekterna bakom den militära statskuppen den 28 juni 2009. Mer om det längre fram. Villela greps i Colombia med händerna i syltburken, anklagad för knark- och vapensmuggling tillsammans med 16 personer ur den colombianska maffian.

Men det är intressant att konstatera att inte ens den honduranska kuppregimens säkerhetsminister Oscar Álvarez ville gripa UCD-grundarens bror i Honduras för att han helt enkelt inte litade på landets domare för ”deras händer skakar” [4].

Billigare köpa en kongressman än en åsna

Ännu mer skakar landets kongressmän och den institution som Miami-Ulf talar om som en demokratins oas. Inget kan vara felaktigare och där borde egentligen diskussionen ta slut för sin totala absurditet.

Honduras är ett av världens mest korrumperade och våldsammaste länder och just de institutioner och statliga organ som Miami-Ulf lovordar och höjer till skyarna är just de mest korrumperade och tjuvaktiva i landet. I särklass står landets Kongress och de 128 ledamöter som utgör denna.

”Det är billigare att köpa en kongressledamot än en åsna”, [5] sa Sam Zemurray, United Fruits Co:s starke man i början av förra seklet. Och med hjälp av mutor och allianser med denna kongress förvandlades Honduras till Bananrepubliken Nr. 1 i Centralamerika. Eller jänkarnas” Bakgård” där USA-ambassadören och inte landets president har varit och är den starke mannen.

Konspiratörerna i kongressen

Till exempel när Kongressen vid lunchtid den 28 juni 2009, dagens för den militära statskuppen, godkände president Zelayas påstådda avgångsbegäran.

Klockan 05,35 på morgonen den dagen besköts presidentens modesta villa i ett medelklassområde i huvudstaden med 100 skott. Plåtdörren på baksidan huset har fortfarande perforationer från automatgevären från ett specialförband ur armén. Sex timmar senare läser kongressens ordförande, Roberto Micheletti, expert på att förlora val till presidentposten men som har suttit som kongressledamot i 26 år (snacka om att bli återvald på samma post, ungefär som Tage Erlander (s) som satt i 23 år som statsminister; 1946-1969), upp ett brev som påstods komma från Manuel Zelaya där han begär avsked som president.

Jisses, så snabbt kongressen agerade! Med vem kom brevet? Ett MC-bud som lämnade av brevet hos portvakten i Kongressen, eller? Och fick Zelaya tid av de 120 militärerna ur specialstyrkorna att sätta sig ner i lugnan ro och författa brevet till kuppmakaren Micheletti? Och då ska vi komma ihåg att kuppmännen inte ens gav Zelaya tid till att sätta på sig kläder avsett för gatan utan sattes på planet fortfarande klädd i pyjamas och tennisskor.

Dessa korrumperade kongressledamöter har så dålig fantasi i sin planering av statskuppen att de till och med kopierade händelseförloppet när samma politiska och sociala överklasskrafter i Venezuela genomförde statskuppen mot Hugo Chavez. Där stod arbetsgivarföreningens chef Pedro Carmona och läste upp ett hopdiktat avskedsbrev från Chavez där han påstods ha begärt avsked som president.

Tyst minut för den i högsta grad levande Cesar Ham

Men det tragikomiska är inte slut.

Kongressledamöterna höll en tyst minut för Cesar Ham, vänsterpartiet UD:s ordförande och kongressledamot som kuppmännen i kongressen trodde hade blivit avrättad. För det var kupplanerna. Men Ham insåg att en militärkupp var på gång och lyckades i sista stund ta sig ut ur sitt hus när militären besköt det och ta sig över gränsen till Nicaragua och därmed rädda sitt liv.

Men där stod Miami-Ulfs politiska polare i kongressen och höll sig för skratt när de med gravallvarliga miner och en obegränsad cynism höll en tyst minut och ”sörjde sin avlidna kongresskamrat”.

På gatorna i Tegucigalpa, där folket i hundratusentals gick mot presidentpalatset för att protestera, sammanfattade honduranen i gemen händelserna med orden; ”Que coman mierda”! Ät skit. Lite vulgärt men verkligheten är desto brutalare.

Den fascistiska frimurarlogen och USA:s inblandning

Arkitekten bakom militärkuppen är en allians av den Verkliga Makten i Honduras, en fascistisk frimurarloge bestående främst av ett tiotal ekonomiska maktgrupper inom näringslivet men också generaler, domare, topparna ur det liberala och konservativa (national) partierna samt de reaktionära topparna inom de katolska och evangeliska sekterna. Deras underhuggare i kongressen och Högsta domstolen verkställer vad denna Frimurarloge bestämmer utan protokoll på sina privata klubbar. Det finns många böcker som är skrivna om den svenska Frimurarlogen på Östermalm eller den italienska Frimurarlogen med tentakler i maffian, fascismen och USA.

Kuppen hade aldrig kunnat verkställas om det inte vore för USA:s aktiva medverkan och gillande.

Planet som förde bort den störtade president Zelaya till Costa Rica, gick inte först söderut mot Costa Rica utan norrut. Planet landade efter 17-18 minuters flygfärd på USA:s största flygbas med den längsta landningsbanan i Centralamerika; Palmerola. Här får inte ens civila flygplan som har motorproblem landa. Men här landade militärens plan. Varför det? Om USA offentligt har sagt att det var en statskupp, varför fängslade man inte kuppmännen och befriade Zelaya? Svaret ska finnas i att Zelaya skulle mördas av kuppmännen men när en dekan, som hade ansvaret för presidentens dotter, hade återvänt med henne tidigt på morgonen för att delta i den icke juridiskt planerade folkomröstningen den 28 juni i Honduras, lyckades hon rädda dottern och undvika att mordet av Zelaya ägde rum. Då bestämdes att Zelaya skulle föras ut ur landet till Costa Rica.

Honduras´ geostrategiska position

Honduras´ geostrategiska position i centrum av Centralamerika, med kuster vid två oceaner, är för viktigt för USA för att en moderat liberal president ska lägga krokben för Imperiets långsiktiga strategiska intressen. Dessa handlar om att ringa in Venezuela som förfogar över världens största olje- och gasreserver.

I den meningen har man fått Colombias tillstånd till sju militärbaser, två militärbaser har man byggt ut i Aruba och Curaçao, bara ett par kilometer från det venezuelanska fastlandet, Haiti militariseras av USA:s trupper, Costa Rica har gett Pentagon tillstånd att under ett år förlägga 7.000 marinsoldater och 46 krigsfartyg i det land där konstitutionen säger att armén är överflödig. I Puerto Rico, en halvtimmes flygfärd till det venezuelanska fastlandet, har USA baser och ett stort antal spionstationer.

Centralamerika förvandlades för ett par år sedan från en region med rena högerregeringar till en region där den nationella suveräniteten och oberoendets krafter vann flera viktiga val. Sandinisterna kom tillbaka till makten efter 16 års frånvaro och har i dag, drygt tre år senare och en oerhört intelligent ekonomisk och social politik främst för de fattiga, ett enormt försprång mot de liberala partier vars politiska program bara handlar om en sak; privatisera det lilla som återstår att privatisera och rikta blicken återigen mot den mäktige Husbonden i Norr, och inte som nu, då Nicaragua har breddat sin exportmarknad mot Sydamerika och USA. Valen i El Salvador och Guatemala men framför allt Honduras innebar att den politiska kartan skrevs om, om inte med dramatiska medel men tendensen var viktig och orsakade mer eller mindre panik hos vissa republikanska krafter i USA.

Med ”knarkkortet” militariseras Centralamerika

Det är där man ska se USA:s militarisering av Centralamerika som med ”knarkkortet” försöker påtvinga länderna USA:s lagar som står över de lokala. Efter militärkuppen i Honduras har en militärbas, vid sidan av Palmerola, byggts med ekonomiskt stöd av USA:s Södra Militärkommando. Ytterligare en marinbas ska byggas i Honduras med USA:s hjälp. Den militära hjälpen, ingen hjälp till de allmänna sjukhusen som saknar ALLT, har inte upphört trots kuppen. För ett par månader offentliggjorde USA-ambassadören Hugo Llorens att 66 miljoner dollar ska ges till de väpnade styrkorna och polisen. Tjugo miljoner dollar i form av militärlastbilar har redan donerats. Det är dessa nya vapen som fortfarande luktar målarfärg, den internationellt förbjudna peppargasen som COBRAS-polisen dränker in Motståndsfrontens demonstranter med (två unga kvinnor har avlidit av gaserna) eller de av soldater fullastade nya lastbilarna som sätts in för att slå ned protesterna, det är denna ”USA-hjälp” som Honduras har fått nog av.

Varför denna militarisering av Honduras?

Det offentliga svaret från USA är att de bidrar till att stoppa upp knarkkartellernas operationer, vilket Miami-Uffe också påstår. Men i bakgrunden handlar det om att befästa sin ekonomiska och politiska makt i Centralamerika. Den enklaste vägen är via olika handelsavtal som i frihandelns namn, så som Puebla Panama, Plan Mérida eller Plan Colombia som i Colombia, drar upp en infrastruktur som främst gynnar USA:s södergående lastbilar men fullständigt skiter i alla andra vägar i Centralamerika och Mexiko. Landets naturresurser läggs under USA:s intressen och ett nytt telekommunikationsnät gynnar och favoriserar USA.

USA:s ”antiknarkpaket” ökar maffians makt

Knarket då, lyckas jänkarna stoppa det med den ökande införseln av vapen, avlyssningsutrustningar, med mera?

Det kuriosa är, att där USA har ”landat” med hela sitt ”antiknarkpaket” har verksamheten från kartellerna eller de kokabladsodlande böndernas sida i stället ökat dramatiskt. Efter tio år av Plan Colombia är antalet uppodlade hektar av kokabuskar långt mycket mer än det var för tio år sedan. Plan Colombia var och är i stället en plan för att bromsa upp den colombianska gerillan.

I Centralamerika kriminaliserar de nya påtvingade lagarna den politiska och sociala oppositionen som till exempel motsätter sig USA:s frihandelsavtal (TLC). Detta förbjuder Centralamerikas regeringar att stimulera och subventionera landets jordbruk medan TLC tillåter att USA-kongressen subventionerar USA:s jordburkare med 50 miljarder dollar per år.

Noam Chomsky hävdar att 90 procent av inkomsterna från knarket i Colombia tvättas och stannar inom det finansiella systemet i USA. Vem har intresse av att bekämpa knarkhandeln när de största inkomsterna i världen, efter USA:s vapenindustri och oljeexploatering, stannar inom de egna gränserna? När har ni läst eller hört om att DEA och FBI har arresterat någon knarkbaron med USA-pass?

Men för Miami-Uffe är Chavez och Venezuela den store banditen trots att det i Venezuela inte finns en kvadratmeter med kokabuskar och att landet har varit oerhört framgångsrik eftersom DEA och USA:s överflygningar av venezuelanskt territorium är bannlysta. Det är i stället USA:s pålitlige gendarm i Latinamerika, Colombia, som odlar, processerar och exporterar kokainet till främst USA och Europa men av någon konstig politisk naturlag är det Vita husets politiska fiender som får bära hundhuvudet när bokföringen ska avslutas.

Miami-Uffes politiska vänner överger honom

Trots allt finns det hederliga politiker i USA-kongressen. Trettio av dessa kongressledamöter skrev för en dryg vecka sedan till Hillary Clinton och krävde att allt ekonomiskt och militärt stöd till regimen Lobo avbryts eftersom regimen är ansvarig för de mest grova brott mot de mänskliga rättigheterna så som mord på Motståndsfronten, facket eller människorättsorganisationerna.

Intressant är att Miami-Uffe är närmast desperat, Porfirio Lobo som valdes i ett val som arrangerades av kuppregimen och militären är inte längre trovärdig i Miami-Uffes ögon. Lobo vill reformera författningen, vilket fick Frimurarlogen att genomföra militärkuppen mot Zelaya förra året.

Återstår då UCD, som är det organisatoriska offentliga uttrycket för Frimurarlogen, den ekonomiska och politiska eliten som i dag, via landets kongress, har fått koncessioner på 46 olika kraftverksbyggen som slår sönder tusentals år av kultur, boplatser och liv för hundratusentals honduraner från indianfolk som Lenka, Tulipan. De lägger under sig naturresurser som borde tjäna landets utveckling i stället för en liten klick kapitalister som plundrar en hel nation.

Colombianska paramilitärer

Miguel Facussé, Honduras rikaste man, jämförbar med Wallenberg, är den störste landägaren i Honduras. I sitt maktimperium finns domare, poliser och militärer som rycker ut när de organiserade bönderna kräver rätten till sin jord som deras förfäder har brukat. Men som i Colombia eller stora delar av Latinamerika står ”Rättvisan” på den rikes sida. När bönderna och motståndet blir alltför starkt kallas militären och paramilitären in. Enbart i år har elva bönder från Aguándalen i norra Honduras mördats av dessa paramilitärer som rekryteras i Colombia av industri- och godsägare i samarbete med de väpnade styrkorna. Bönderna säger att efter mörkrets inbrott, vid 6-tiden på eftermiddagen, råder det utegångsförbud för tiotusentals bönder i Aguándalen, eftersom de inhyrda paramilitärerna patrullerar och likviderar dem som går ut.

Men i Miami-Uffes politiska drömvärld betalar knarksmugglarna ”bondeorganisationerna för att demonstrera och hålla polisen sysselsatt i städerna, så att knarksmugglingen kunde fortgå obehindrat på landsbygden”. Maken till konspirationsteori får man leta efter. Det bästa jag kan säga om Miami-Uffe är att han har en livlig fantasi.

Om Erlingsson hade rest landvägen mellan Tocoa, vid karibiska kusten, och så långt det går att komma landvägen efter kustremsan, kan han konstatera att alla polisiära och militära vägspärrar till trots florerar knarktrafiken för fullt på samma vägar. En honduransk pilot som hoppade av flygvapnet och bosatte sig i USA berättar i ett öppet brev om att 99 procent av polis och militär samt politikerna i Gracias a Dios-länet (vid karibiska kusten) är uppköpta av maffian. Denna passerar dessa vägspärrar med sina fyrhjulsdrivna luxuösa jeepar utan några som helst problem. Mönstret från Colombia och Plan Colombia är det var och är just generalerna och överstarna från polis och militär i korruptionens Colombia som blivit miljonärer om inte de fängslats för sin korruption.

Alliansen politisk- och ekonomisk elit & knarkmaffian

Alla seriösa rapporter om maffian i Colombia visar hur intimt förknippad den varit och är med landets politiska och ekonomiska elit. Och där handlar det inte bara om ”Nr.82”, Alvaro Uribe, som i en hemlig rapport från USA:s Försvarsdepartement daterad i mars 1981 och publicerad och avslöjad 2001 av Newsweek, fick numret ”82” på en lista av 103 personer som anklagades för att tjäna Medellinkartellen.

Topparna av de paramilitära dödsskvadronerna som utvisades till USA har en efter en avslöjat att landets ekonomiska och politiska elit men även transnationella företag som Dole och Chiquita, har varit indragna i knarktrafiken och tjänat gigantiska summor på denna. Men för USA och den statsterroristiska regimen i Bogota handlar det om att demonisera Chavez och FARC och för all del även ETA i Baskien. Den som ifrågasätter denna rent löjeväckande teori står i gerillans eller ETA:s tjänst.

Var finns Chavez ”kokainkommunister” i Honduras?

Vad vi vet, som lever och arbetar i Honduras, är det bara Miami-Uffes politiska polare som avslöjats som knarkhandlare. Vilket skedde för en dryg vecka sedan i Colombia.

Miguel Ángel Villela Meza är bror till grundaren av den fascistiska organisationen Unión Cívica Democrática, UCD, Armida Villela Meza de López Contreras. Hon är även hustru till den förra Michelettidiktaturens vice utrikesminister, Carlos López Contreras.

Knarkbaronen Miguel Ángel Villela, som även arresterades för vapensmuggling i Colombia, är också svåger till Federico Álvarez, en fanatisk och framstående medlem i den fanatiska katolska överklassekten Opus Dei, vars grundare angav tonen i Francos 40-åriga diktatur i Spanien. Álvarez är också den förre högerpresidenten och kuppmakaren Ricardo Maduros stjärnkrönikör i Maduros dagstidning La Tribuna. Opus Dei driver med besatthet en kampanj mot sexualupplysning, abort och en homofobi som påminner om medeltiden. Det är den typen av personer som utgör huvuddelen av UCD, som nu Erlingsson sätter sitt hopp till eftersom alla andra politiska krafter som först stödde militärkuppen förra året nu en efter en drar tillbaka sitt stöd och hävdar att de aldrig i grunden stödde kuppen.

Därför svettas nu Miami-Ulf. För finansieringen av UCD:s svindyra annonskampanjer i all slags media innan, under och efter militärkuppen förra året påstås nu ha betalats av knarkbaronen.

Men mardrömmen är inte slut.

Åttiotvå (82) ”Vitskjortor”. . .

I september förra året, efter att statskuppen hade konsoliderats och USA hade tagit över tyglarna för den samma, drog UCD sig tillbaka, höll en låg profil för att komma tillbaka den 20 oktober i år i form av en demonstration framför landets Kongress. Man skulle protestera mot Pepe Lobos trixande att genomföra författningsändringar.

Hur många var de, Vitskjortorna, som de också kallar sig? Hur många bussar hade hyrt in och där de förra året betalade de fattiga och politiskt omedvetna 500 lempiras (ca 200 kronor) för att delta med familjen i UCD:s manifestationer (som bara höll sig kring presidentpalatset, väl beskyddade av armén)?

Pizza Hut-anställda ringde till den Motståndsvänliga Radio Globo och rapporterade att de anställda skulle tvingas att delta i demonstrationen och betalas 300 lempiras.

– Jag räknade till 82 personer, sa Marvin Ponce, kongressens vice ordförande och medlem i vänsterpartiet Unificación Democrática, och medlem av Motståndsrörelsen. Ponce fick armen bruten och sönderslagen av armén i augusti förra året när Motståndsrörelsens demonstration attackerades av armén och specialpoliser.

Motståndsrörelsen å den andra sidan är summan av en bred front av partier från liberala gräsrotsmedlemmar, ja till och med medlemmar från Nationalistpartiet återfinns. Men huvuddelen är från fattigområdena i de stora städerna eller landets byar, bönder, lantarbetare, arbetare, arbetslösa, feminister, kvinnoorganisationer, fackföreningar, indianerna och de svarta garifunas, HBT-grupper, alla med det gemensamma att de är motståndare till att demokratin slagits sönder och landets naturrikedomar har överlämnats till en klick förtagare och landets nationella suveränitet till USA.

. . . mot 300.000 från Motståndsrörelsen

När Porfirio Lobo utsågs till president den 27 januari i år lyckades diktaturen och landets företagare INTE fylla den lilla Nationalstadion med plats för 35.000 personer, trots att cirka 10.000 av dessa platser fylldes upp av polis och militär med familjer.

På huvudstaden Tegucigalpas gator demonstrerade mellan 300.000-500.000 honduraner och illustrerade det nya styrkeförhållandet mellan en kuppregim i sin förlängning och folket, organiserad i Motståndsfronten, El Frente Nacional de Resistencia Popular.

Denna har under fyra månader (april-september) samlat in 1,4 miljoner namnunderskrifter med kravet på en ny författning som ska tjäna och inkludera hela folket i stället för som nu, tjäna en liten klick som har plundrat och bestulit denna vackra centralamerikanska nation på alla sina rikedomar, förpassat landet i en misär som bara kan jämföras med Haitis, och som har tvingat närmare två miljoner honduraner av en befolkning på åtta, att emigrera till främst USA.

Den brutala kapitalistiska modell som denna fascistiska Frimurarloge har påtvingat Honduras folk har fått förödande konsekvenser för folkmajoriteten.

”Bananrepubliken” Honduras´ ägare

Men det folk som jag mötte för fem år sedan efter att jag tvingades lämna Colombia, mordhotad av Erlingssons colombianska vänner, är i dag ett helt annat. Folk har rest blicken och vägrar, som tidigare, att underkasta sig diktat och diktatorer. Motståndsfrontens styrka har vuxit till den grad att honduranen i gemen tar det som en förolämpning att kallas ”Golpista”, anhängare till militärkuppen och i stället ler de och tar det som en komplimang att kallas ”Resistente”, anhängare av Motståndsfronten.

Och så är det, Erlingsson. Men det är nog svårt att se den bilden från Miami om du dessutom bara läser dagstidningar eller ser på TV-kanaler som ägs av, just det, Frimurarlogens prominenta ledare som är de samma som äger ”Bananrepubliken” Honduras.

* DICK EMANUELSSON har arbetat som reporter och bevakat Latinamerika sedan 1980. Han levde och arbetade från Colombia från 2000 till december 2005 då han, på uppmaning av sina colombianska kollegor, lämnade landet efter att ha mordhotats under hela 2005. I början av 2010 avslöjades att G3, en hemlig olaglig grupp ur den hemliga politiska polisen DAS, underställd den förre presidenten Alvaro Uribe, minut för minut hade bevakat och förföljt Emanuelsson under flera år. Delar av DAS-G3:s arkiv beslagtogs av en specialavdelning inom åklagarämbetet tidigare i år. 450 A4-dokument i arkiven beskriver i detalj hur säkerhetspolisen opererade mot Emanuelsson, bland annat hur säkerhetsagenterna följde med ombord på ett flygplan som Emanuelsson skulle ta från Bogota till Costa Rica och inne i flygplanet med en magnetremsa raderade ut allt innehåll på Emanuelssons dator.

Blogg: http://dickema24.blogspot.com/
Video: http://vimeo.com/dickmirian
YouTube: http://www.youtube.com/user/dickema?feature=mhum
-------------------------------------


Noter:

[1] Fallet Enbom: en studie av Norrbottenspressens rapportering, av Mattias Åberg; [2008], en C-uppsats från Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap
http://www.uppsatser.se/uppsats/be53805007/

[2] Honduras: “Diktaturens Nisse i Miami”
http://dickema24.blogspot.com/2010/01/honduras-diktaturens-nisse-i-miami.html

[3] Sverige sviker de demokratiska krafterna i kampen mot knarkterroristerna
http://www.newsmill.se/node/29116

[4] Crece disputa entre Álvarez y presidente de los jueces, av La Prensa, ägd av Jorge Canahuati (!) som stödde statskuppen.
http://www.laprensa.hn/Sintesis/Lo-ultimo/Ediciones/2010/10/13/Noticias/Honduras-Crece-disputa-entre-Alvarez-y-presidente-de-los-jueces

[5] Bananas, abogados y ametralladoras, av Roberto Bardini, 20 maj 2007.
http://bambupress.wordpress.com/page/6/
--------------------------------------

Miami-Uffes ”källor”

Som journalist är det alltid intressant att känna till källorna. Och det är, som jag nämnde tidigare, inte alltid lätt att ha förstahandskällor om man ”bevakar” Honduras från Miami.

Så vad blir det då? Den noggranne läsaren kan i Erlingssons text se följande ”andra- eller tredjehandskälla” som formuleras på följande sätt:

Av “allt att döma”. . .

“Zelaya ett kampanjbidrag på 50 miljoner från Sydamerika, enligt uppgift från en honom närstående källa”.

“….. mutor i miljardklass från Chávez, så kallade ALBA-lån, vilka dock är lån bara till namnet enligt vad Zelaya anförtrodde till min sagesman” (Sic!).

“Samtidigt påstås att Pepe Lobos bror var den störste knarksmugglaren i Honduras vid sin död,”

“Genom att de lyckades kontrollera medias rapportering av händelseförloppet, mest tack vare TeleSur, vred de situationen till sin fördel.”

“Det som jag har skrivit om här hittar du därför inte i Honduranska media, spår jag. Däremot kan du hitta det utomlands” (!)

“I Honduras förekommer rykten om att den amerikanske ambassadören där är insyltad i korruption och liknande brottslighet.”

“Själv tror jag att Sverige ännu inte är infiltrerat i nämnvärd omfattning.”

“Jag har gått in i detalj på vad som hänt och händer i Honduras dels därför att jag har relativt god kännedom om läget,. . .” (från Miamis horisont. . . . Jo, jo).

Miami-Ulf som Konspiratören:

“Deras tentakler sträcker sig inte bara till högsta ort i Honduras, utan också högt, högt upp i organisationer och institutioner i USA.”

“I Honduras förekommer rykten om att den amerikanske ambassadören där är insyltad i korruption och liknande brottslighet. (Kuban-amerikanen Hugo Llorens).

“Samtidigt vågar ingen prata om det på telefon, för de är rädda för att ambassadören har tillgång till rapporter från telefonavlyssningar” (var är källan, vem har sagt det förutom Erlingssons “sagesman”?!).

“Det faktum att ordföranden i generalförsamlingen vid den tidpunkten var en fd sandinist-revolutionär borde också ha fått vår utrikesminister att ana oråd.” (bara motgångar överallt).

“Sverige har tagit fel sida i konflikten; för knarkterroristerna, mot de demokratiska institutionerna (samma institutioner, ja samma personer, som Sverige tills helt nyligen stödde)”. Är det verkligen så att Bildt stöder Chavez, Farc och ELN?

Kommentar: För Ulf Erlingsson är numera svenska UD, utrikesministern, spanska regeringen, ja hela världen motståndare mot den verkliga Demokratigräddan inom kuppgarnityret Micheletti-General Vazquez, organiserade i UCD, som nu också avslöjats som en organisation som grundades av en person med tentakler till en vapensmugglande knarkbaron som utpekas som finansiär av UCD.

HONDURAS / VIDEO: La Resistencia dice NO a las maniobras sobre un dialogo con el régimen

POR DICK Y MIRIAN (CÁMARAS) EMANUELSSON


VIDEO; Intervenciones en la Asamblea Nacional del Frente: http://vimeo.com/16018495

101019 FNRP dice NO al diálogo con el régimen de Porfirio Lobo por ser ilegal e ilegítimo from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

1. Apertura; Juan Barahona
2. Luís Sosa, dirigente magisterial
3. Marcelino Borjas, FNRP
4. Beatriz Valle, Ex vice canciller en el gobierno de Zelaya
5. Tomas Andino, FNRP
6. Gilberto Ríos, Bloque Popular
7. Rasel Tome, Liberales en Resistencia
8. Wilfredo Paz, Departamento Colon
9. Bertha Cáceres, COPINH

TEGUCIGALPA / 2010-10-19 / La Resistencia hondureña dijo hoy un rotundo NO al dialogo propuesto por el régimen de Porfirio Lobo Sosa.

Reunidos con 56 delegados elegidos por la base de la Resistencia de los 18 departamentos del país, más representantes de las organizaciones nacionales que constituyen el Frente, la decisión unánime de rechazar cualquier maniobra por parte de la “derecha moderna”, era de esperar por los informes de las diferentes asambleas departamentales que llegaron durante la semana.

TÁCTICA Y ESTRATEGIA

Y comienza a dibujarse la táctica y la estrategia de ambos lados en el enfrentamiento político en Honduras

Los estrategas de Pepe Lobo, como el empresario Arturo Corrales, negociador el año pasado de la dictadura cívica-militar y el Hombre del Departamento de Estado, sabia perfectamente bien que el Frente jamás aceptaría un dialogo con el régimen.

Pero la invitación tenia doble filo. Primero intentar de provocar una división en el Frente a través de una invitación paralela a los “Liberales en Resistencia” o a diferentes personajes como periodistas cercanos al Frente o que tienen influencia a las grandes masas que el Frente mueve.

Por el otro lado, la invitación formal era necesaria para tratar de lavar y legitimar al Rostro Sucio del régimen surgido en unas elecciones espurias el 29 de noviembre de 2009 que ningún gobierno en el mundo reconoció en ese momento.

Si la Resistencia se sentara en la misma mesa con Porfirio Lobo, éste seria automáticamente legitimado ante la comunidad internacional y sobre todo ante los organismos como la OEA.

REFORZAR EL FRENTE DE LA DERECHA LATINOAMERICANA

No es ningún secreto que Hillary Clinton y sus aliados trabajan intensamente para que el régimen de Lobo sea incorporado en la organización y así reforzar el Frente de la Derecha Latinoamericana en la organización que el Che una vez caracterizó como “El Ministerio de Asuntos Coloniales de EE.UU.”.

Y tienen mucho afán, por que el régimen y el estado hondureño están pasando por la crisis más profunda que Honduras ha vivido quizás desde la década –50, cuando el pueblo se levantó en la Gran Huelga General que comenzó en las bananeras en la costa atlántica.

El Instituto de Estadísticas del estado publicó la semana pasada las cifras OFICIALES que muestran que el pueblo ha caído en la más profunda pobreza y miseria, consecuencia del golpe de estado y las “facturas” que los golpistas ahora envían a Porfirio Lobo y al Congreso Nacional, un congreso controlado hasta 70 por ciento por los golpístas.

EL MODELO EN EL CALLEJÓN SIN SALIDA

Los recursos naturales como ríos, tierras, aguas están siendo entregadas a los oligarcas del país en forma absolutamente vergonzosa. Paquetazos que convierten a los pobres más pobres y los que viven en la miseria caen aún más en la miseria. Carreteras, casas, edificios y hasta el Estadio Nacional están cayendo en pedazos lo que ilustra la crisis profunda sin salida en que se encuentra el modelo salvaje del capitalismo hondureño.

El país se ha vuelto aún más propiedad del gran capital especulativo, de los terratenientes sedientos de sangre y de tierra, sectores que están conduciendo al país a un abismo que se reflejaba en el contenido de las intervenciones de los delegados en la Asamblea Nacional del Frente Nacional de Resistencia Popular este martes.

A la Resistencia y sus bases cae una enorme responsabilidad política. Un Partido Liberal históricamente protagónico esta agonizando, pese a los esfuerzos que el embajador estadounidense Hugo Llorens ha hecho y hace para salvaguardar el bipartidismo.

Pero el Partido Liberal ya esta enterrado por la misma Locomotora de la Historia hondureña, lo que el derrocado presidente Manuel Zelaya subrayó en su intervención hace una semana en Nicaragua cuando la Dirección Nacional del Frente se reunió con el Coordinador General para programar los próximos pasos de acciones políticas del Frente.

LA AMBIVALENCIA DEL FRENTE

La decisión de la Asamblea Nacional del Frente de decir unánimemente NO al Dialogo con Porfirio Lobo, se basaba justamente en que su régimen es ilegal e ilegitimo. Pero al mismo tiempo hay ambivalencia si el Frente esta dispuesto a sentarse con el régimen si regresara Manuel Zelaya a Honduras, exigencia que la OEA y los gringos mueven, sabiendo la confusión y división que podría crear esa decisión.

Y en esa dirección esta la propuesta de Andrés Pavón, presidente de CODEH que la presentó en un documento elaborado por su organización; “Aceptación del FNRP por parte del gobierno actual (Sic!), como una fuerza política social beligerante”. Esto no es más que un mutuo reconocimiento de ambas partes que en consecuencia significa un reconocimiento que necesita Lobo, Clinton y los oligarcas hondureños para que el régimen de facto sea blanqueado y reconocido por la comunidad internacional.

Las preguntas que el Frente debe hacerse son, en consecuencia:

¿Sería menos ilegitimo el régimen de facto si regresara Manuel Zelaya?

¿Será aceptable el régimen y apto para negociar con el Frente si llegara Zelaya?

¿Qué garantía da un reconocimiento del régimen de Lobo que la Constituyente sea una realidad y no sea archivada?

UN ESTADO IMPREGNADO POR EL GOLPISMO

Casi todos los delegados en la Asamblea estaban de acuerdo que la institucionalidad no será posible de rescatar sin la asistencia internacional, sencillamente por que los organismos y las instituciones del estado hondureño son impregnados por el golpismo.

El veterano de la lucha política en Honduras, Marcelino Borjas, enumeró todos esos organismos estatales, incluyendo el Tribunal Supremo Electoral, TSE, que ya tiene experiencia en fraude del 29 de noviembre de 2009 que, según Lobo y todos los golpistas, seria el ente que ejecutaría un plebiscito sobre la Constituyente dibujado por Corrales y sus patronos en el Departamento de Estado.

PREPARAR LA HUELGA GENERAL

Delegados como Tomás Andino advirtió que el Imperio estadounidense no descansan y que el Frente tiene que estar también un paso por delante, calculando los pasos del enemigo. Andino recomendó al Frente de comenzar los preparativos para la Huelga General y el derrocamiento del régimen, propuesta que en parte fue compartido por los delegados de la ciudad Danlí. Ellos propusieron que el Frente se prepara para la insurrección, invitando a militares patriotas en la tarea.

Las diferentes formas de lucha y los planes de acciones discutidos por la Asamblea Nacional muestran que el Frente y el pueblo están entrando a una nueva fase de lucha y de consolidación. La formidable tarea de recaudar casi 1,4 millones de firmas para Refundar a Honduras a través de una nueva Constituyente, tarea bajo un régimen en donde son asesinados militantes del Frente cada semana, es una confirmación del crecimiento descomunal del Frente como protagonista político nuevo en Honduras. El bipartidismo liberal-nacionalista ha sido lo dominante desde que la corona española fue derrotada por las fuerzas lideradas por Francisco Morazán, pero su dominio esta ahora cuestionado por el Frente.

EL EJEMPLO ECUATORIANO

El debate interno del Frente sobre las diferentes formas de lucha puede y debe enriquecerse, como decían varios delegados. Debe tomarse en cuenta las experiencias de otros pueblos latinoamericanos. Ahí están los bolivianos que con las piedras en las carreteras, huelgas de hambre, mineros con el taco de dinamita en la mano y grandes movilizaciones populares lograron tumbar dos regimenes corruptos y asesinos 2003 y 2005.

La experiencia ecuatoriana es otra, quizas más parecida la de Honduras, en donde el pueblo derrocó al traidor coronel Lucio Gutiérrez (“el mejor amigo de Bush”). La posterior consigna popular fue ¡“Que se vayan todos”! refiriéndose a los diputados del Congreso Nacional.

El pueblo ecuatoriano logró instalar un gobierno transitorio bajo el médico Alfredo Palacio que preparó el terreno para las elecciones presidenciales en donde Rafael Correa ganó en forma abrumadora contra Gustavo Noboa, el hombre más rico de Ecuador, el Miguel Facussé ecuatoriano).

Correa en la presidencia “archivó” prácticamente el corrupto Congreso Nacional y convocó elecciones para elegir diputados a una Asamblea Nacional Constituyente que a su vez elaboró una nueva constitución que fue comprobado por el pueblo ecuatoriano en un plebiscito.

Y con la nueva Carta Magna fueron convocadas las elecciones legislativas en donde los viejos politiqueros fueron totalmente derrotados. Por que por primera vez en la historia de ese país, el Soberano, el Pueblo de Ecuador, fue tomado en cuenta.

LA PESADILLA DE LA OLIGARQUÍA HONDUREÑA

Es esa pesadilla que la oligarquía hondureña quiso evitar el año pasado ejecutando el golpe de estado militar, sabiendo que una nueva constitución verdaderamente democrática no excluye al pueblo, sino lo incluye y lo hace participativo en las tareas de su futuro.

Es por eso que la “derecha moderna” de Honduras tiene tanto afán y que ha invitado a todos los sectores bajo su control más a la Resistencia a un “monólogo”, como caracteriza el Frente el dialogo propuesto por Lobo.

Lobo, Clinton y la oligarquía hondureña quiere evitar a cualquier costo que la voluntad de los 1,4 millones de hondureños se convierta en una nueva Carta Magna Popular que quita poder del Poder Fáctico en Honduras.

Lo cierto es que el Frente Nacional de Resistencia Popular en 15 meses ha crecido y ha ganado un prestigio enorme en el pueblo hondureño. Ser “Resistente” se ha vuelto todo normal en conversaciones en la calle. Ser “golpista” es un insulto y el grupo que encabezó el golpe de estado el año pasado se ha reducido pero no ha desaparecido del mapa político.

Pruebas de eso es que controla el aparato judicial, legislativo, militar y la cúpula de las organizaciones empresariales, tres puntos claves en el manejo de un estado.


VIDEO; Intervenciones en la Asamblea Nacional del Frente: http://vimeo.com/16018495

1. Apertura; Juan Barahona
2. Luís Sosa, dirigente magisterial
3. Marcelino Borjas, FNRP
4. Beatriz Valle, Ex vice canciller en el gobierno de Zelaya
5. Tomas Andino, FNRP
6. Gilberto Ríos, Bloque Popular
7. Rasel Tome, Liberales en Resistencia
8. Wilfredo Paz, Departamento Colon
9. Bertha Cáceres, COPINH

Solidaridad y protección a los periodistas hondureños

Tres nuevos ataques a los colegas en 24 horas. Solo éste año ha sido asesinados diez colegas y compañeros.

Con pavor e indignación recibimos ayer información sobre los ataques a nuestros colegas y a las instalaciones de la emisora de RADIO UNO de San Pedro Sula. Gasear y destruir una redacción radial convirtiendo no solamente los comunicadores sociales sino a cualquier ser humano adentro a un objetivo militar, rompe cualquier norma civilizada en un estado de derecho.

También nos solidarizamos con la redacción del periódico El Libertador y especialmente a su director JHONNY LAGOS que ha sido objeto y victima por repetidos seguimientos e intimidaciones.

El colega LUÍS GALDAMEZ, director del programa Tras la Verdad en Radio Globo y Globo-TV, fue victima de un atentado en la noche del 14 de septiembre cuando regresaba a su casa y fue alertado por sus hijos sobre un carro de desconocidos que lo estaban esperando al frente de su casa para matarlo. Fue disparado varias veces pero el colega Galdamez respondió el fuego y salió ileso. Exigimos una profunda investigación para que este crimen de nuestro colega no quede impune y que las Medidas Cautelares expedidas por la Corte Interamericana de Derechos Humanos con sede en San José de Costa Rica a este compañero sean cabalmente aplicadas por el gobierno de turno, presidido por el señor Porfirio Lobo Sosa.

Es obvio que hay sectores oscuros en Honduras que quieren impedir que se ejerza un periodismo que cuestiona al poder y los medios que aplican el ABC del periodismo. Consecuencia de este estado de horror son los diez colegas y compañeros asesinados durante la administración del señor Lobo, más los colegas amenazados y forzados de irse al exilio.

Hacemos llegar esta declaración a la Comisión Investigadora de Atentados a Periodistas (Ciap), de la Federación Latinoamericana de Periodistas (Felap) para su conocimiento.

Tegucigalpa 2010-09-16

Dick y Mirian Emanuelsson
Periodista y camarógrafa, respectivamente en América Latina.

HONDURAS: Massmord på organiserade bönder samtidigt som landet och bostadsområden militariseras

Colombianiseringen av Honduras  är inledd

Av Dick Emanuelsson

Víctor Mata Oliva, 40

TEGUCIGALPA / 2010-09-12 / Elva organiserade lantarbetare har mördats de senaste nio månaderna enbart i Aguándalen (Valle de Bajo Aguán) vid Honduras’ atlantkust. Mordvågen ingår i en strategi för att kriminalisera alla sociala protester med USA:s krig mot knarkkartellerna som förevändning.

Det är 3500 synnerligen välorganiserade och politiskt mycket medvetna lantarbetarfamiljer som för två månader sedan mer eller mindre tvingade regimen Porfirio Lobo att underteckna ett avtal mellan regeringen och böndernas organisation MUCA (Movimiento Unificado de Campesinos del Bajo de Aguán) som gav varje familj 4,5 hektar mark.

Sergio Amaya, 18

Det är mark som landets rikaste och mäktigaste man, Miguel Facussé, bestulit bönderna på genom regeringskorruption i början av 1990-talet. Men bönderna bidade sin tid och inledde återerövringen av marken mitt under diktaturen förra året.

Anklagade för planera gerillauppror

Men trots det rådande avtalet och trots att Facussé har fått betalt för marken av regeringen, har han via sina medier gått till våldsamma angrepp mot bönderna och MUCA som anklagas för att planera ett väpnat uppror. Det är inga nya anklagelser utan har förekommit så länge kampen om jorden har pågått.

Roldin Villeda, 1

Därför har morden intensifierats de senaste månaderna då sex bönder har mördats av de hundratals inhyrda AK-beväpnade paramilitärer.

Månadstidningen El Libertador fick tillstånd av de anhöriga till de senaste fyra morden, som ägde rum i slutet av förra veckan, att publicera slakten av de fyra bönderna i Aguán. Det är bilder som alltmer bekräftar en ”Colombianisering” av Honduras. Ju mer Motståndsfronten och den folkliga kampen stärks i Honduras, desto mer våldsamma och desperatare blir den statliga terrorismens och oligarkins svar.

Te en titt på de bifogade bilderna, de är grymma men det är en grym värld som Honduras visar upp i dag. Aguán ligger vid Karibiska havet och en region som jag är rent av förälskad i. Staden Trujillo är en pärla vid Karibiska havet och en besökare tror att han har kommit till en av Latinamerikas vackraste platser med det turkosblåa havet.

Dränks i blod från de fattiga

De tre senaste offren är Víctor Mata Oliva, 40, Sergio Amaya, 18 och Roldin Villeda, 15 som körde i riktning mot en av MUCA:s bosättningar nära staden Tocoa. I en ödslig plats låg sex AK-beväpnade män i ett bakhåll och öppnade eld. Chauffören förlorade medvetandet av skotten och bilen stannade. Där fick han nådeskottet i huvudet. Det andra offret påträffades några meter från bilen där han sköts ihjäl. Det tredje offret var fortfarande vid liv när ambulansen kom men avled på väg till sjukhuset.

Francisco Miranda, 55

Vid en annan väg mot Tocoa sköts Francisco Miranda, 55, ihjäl. Även han var medlem i bondekooperativet ”La Aurora”, Gryningen. Han sköts ihjäl när han cyklade mot Tocoa.

– Men denna gång har vi vittnen, säger Juan Chinchilla. Sex personer från en fyrhjulsdriven pickup sågs gömma sig i Facussés palmplantage och när Francisco Miranda kom cyklande öppnade de eld mot honom. Juan Chinchilla är medlem av MUCA:s högsta ledning och den nationella styrelsen för den Nationella Motståndsfronten, Frente Nacional de Resistencia Popular.

– Alguánregionen fortsätter att dränkas i blod från de fattiga för att föda de privilegierade, säger Chinchilla till Flamman. Oligarkin och politikerna mördar med absolut straffrihet i Honduras, sammanfattar han bittert den senaste massakern.

USA och Pentagon

Richard Downie och Porfirio Lobo

På lördagskvällen avslutade president Porfirio Lobo en konferens för ett litet urval av personligheter under temat; ”Planering för Strategier för den Nationella Säkerheten”. Men det var ingen honduran som var huvudtalare utan Richard Downie, chef för Centret för Studier av Hemisfären som lyder under USA:s Försvarsdepartement. På plats fanns Honduras högsta generaler.

– Ett handlingsprogram med datum och konkreta aktioner har beslutats för att uppfylla målen, sammanfattade Downie självsäkert.

Redan samma kväll patrullerade arméstyrkor i de fattiga bostadsområdena i Tegucigalpa och San Pedro Sula. Men de fyra böndernas mördare var är vid denna pressläggning på fri fot.

Dick Emanuelsson: “El magisterio hondureño logró una victoria estratégica"

Publicado en voselsoberano.com
http://voselsoberano.com/v1/index.php?option=com_content&view=article&id=7242:dick-emanuelsson-el-magisterio-hondureno-logro-una-victoria-estrategicaq&catid=1:noticias-generales
y en efensoresenlinea.com

Martes 31 de Agosto de 2010

En entrevista con Defensores en línea, Dick Emanuelsson –corresponsal del semanario sueco Flamman- habla del papel de la prensa durante el régimen de Lobo: “Los norteamericanos controlan a la gran mayoría de las corporaciones informativas, por eso reina el silencio en todo el mundo sobre Honduras; la semana pasada los maestros lograron sacar al Ejército de sus posiciones en la calle frente a Casa Presidencia, cómo es posible que las corporaciones informativas no pueden considerar una gran noticia la resistencia del magisterio, si esto hubiera pasado en La Habana, Caracas o en Managua de qué tamaño sería la noticia, allí CNN habría editado series de reportajes especiales, la BBC habría enviado a un equipo de corresponsales, pero Honduras no les interesa, y aquí hay confrontaciones diarias, asesinatos selectivos y graves violaciones a los Derechos Humanos”.

Por Mario Casasús


MC.- ¿Qué instancia del régimen de Lobo solicitó información sobre tus documentos migratorios y acreditación de prensa internacional?


DE.- Lo que hemos leído en el periódico El Heraldo –el 20 de agosto- son las declaraciones del “Comisionado de los derechos humanos” Ramón Custodio, en el sentido de que verificaría mi estatus legal en Honduras ante el Ministerio del Trabajo, con el Departamento de Migración y aduanas; yo no tengo ningún problema ante esa solicitud, el señor Custodio –conocido como el “señor balas de goma”, porque a pesar de que la policía ha asesinado a personas inocentes, el Ombudsman sostiene que son balas de goma- y ese mismo Custodio ya me sentenció, diciendo que yo había pasado información a la Resistencia sobre un fotógrafo de La Tribuna que está enviando material gráfico a las Fuerzas Armadas y a la Policía Nacional, eso es totalmente falso, nosotros no somos “soplones” ni informantes de nadie, somos comunicadores sociales y si nuestros reportajes han caído mal en algunos sectores es problema de ellos. Pero llegar a ese tipo de acusaciones sin pruebas es muy delicado, es como si yo dijera que Pepe Lobo está violando a su hija cada día –de tan sólo 10 años- si yo publico una acusación de tal naturaleza lógicamente que tengo que comprobarlo, pero aquí están tirando una información que me pone en riesgo ante el terrorismo de Estado. Mi situación es un poco complicada, estoy viviendo de forma legal en Honduras, he trabajado 20 años como periodista en Suecia y desde hace 10 años estoy acreditado como corresponsal en Latinoamérica de tiempo completo.

MC.- Durante la dictadura de Micheletti se desató una grave xenofobia, incluso contra la prensa internacional; con Lobo las cosas se están poniendo peor, al punto que El Heraldo publicó una nota donde amenazaba que cualquier extranjero que acompañe una marcha de la Resistencia será deportado, y a la fecha un ciudadano español todavía tiene medidas cautelares que le impiden salir de Honduras, ¿cuándo inició la campaña xenofóbica de El Heraldo?


DE.- No me extraña que El Heraldo esté tirando ese tipo de informaciones, a mí no me gusta criticar a los diferentes medios y menos a los colegas periodistas, pero a veces tenemos que hacerlo, sobre todo ante mentiras flagrantes; mira Mario, la primera vez que tuve un problema con El Heraldo fue el 14 de marzo de 2005 cuando publicó una serie de reportajes, durante 5 días consecutivos, asegurando que las FARC tenían células en Honduras; llegué en una gira por Centroamérica y vi el reportaje de 6 páginas –más la portada-, revisando página por página no aparecía ninguna información que confirmara el titular de El Heraldo, fui a la redacción, hablé con el Jefe Editorial y quería conversar con los reporteros enviados a Bogotá desde Tegucigalpa, invitados por la Inteligencia Militar de Colombia, por cierto, en un recuadro del viaje de los reporteros a Bogotá, decían que fueron recogidos en el aeropuerto por los agentes de la Inteligencia Militar y estuvieron albergados en el Club de Oficiales, donde les proyectaron videos e intervenciones telefónicas; yo pregunté en El Heraldo dónde estaba la cobertura informativa que anunciaban en la portada, para mí era sumamente interesante el tema porque desde 1980 cubro las noticias de Colombia y en el momento de la publicación del “reportaje” de El Heraldo, (14-marzo-2005), yo vivía en Colombia.

MC.- Acusación que después montaron en varios países gracias a la “mágica computadora” del Comandante Raúl Reyes, cuando Uribe y Santos invadieron Ecuador, asesinando a ciudadanos mexicanos y colombianos…


DE.- Exactamente, la misma acusación sin fundamentos, después fui a entrevistar a Juan Barahona –Presidente de la Federación Unitaria de Trabajadores de Honduras- sobre el titular de El Heraldo y otros temas sindicales, él me dijo: “es pura paja de El Heraldo, lo que están haciendo es crear un clima de guerra psicológica desde los medios de comunicación para redactar una legislación que pueda aplastar nuestras protestas en contra del Tratado de Libre Comercio”; tres meses después de que publiqué mi entrevista con Barahona, entraron 4 agentes encapuchados a la casa de él -ante su esposa y sus 3 hijas- los policías rompieron prácticamente el departamento “buscando armas”. Mi segundo choque con El Heraldo fue cuando escribí un reportaje sobre la Universidad Nacional Autónoma de Honduras (UNAH), para desmentir el titular: “Extranjeros se infiltran en la Resistencia” porque tampoco aparecía ninguna información que cubriera las 8 columnas del título, sino que en una foto –de 5 que aparecían en el reportaje- muestran un barril encendido con el siguiente pie de foto: “ciudadano hindú está liderando los actos anárquicos en la Universidad”, y todos –en Tegucigalpa- sabemos que se referían a “Emo” que vive aquí hace 35 años; fíjate que El Heraldo dice: “extranjeros” –en plural- y sólo sale una foto con “Emo”, su hija estudia derecho en la Universidad y “Emo” la acompañó en una marcha en defensa de la universidad pública. La guerra chovinista de Lobo es para desviar el tema de los verdaderos problemas del país.

MC.- Con el fraude electoral de Lobo, prácticamente todos los equipos de prensa internacional salieron de Honduras, justo ahora se vive una feroz represión en contra del magisterio, con el régimen de Lobo comenzaron los detenidos desaparecidos y las sistemáticas violaciones a los DDHH tampoco han llamado la atención de la prensa extranjera, ¿a qué atribuyes el nulo interés de CNN, EFE, BBC y compañía para desmotar las mentiras de Lobo, del Heraldo y su séquito?


DE.- Sabemos quiénes son los dueños de las grandes corporaciones de la “prensa internacional”, ellos tienen intereses políticos, el principal es tratar de legitimar al régimen que surgió de las elecciones espurias de noviembre del año pasado, Pepe Lobo asumió la presidencia sin la presencia de jefes de Estado, sólo asistió Leonel Fernández –porque invitaría a Mel Zelaya a República Dominicana, para sacarlo de su cautiverio de 4 meses en la Embajada de Brasil- el reconocimiento de Pepe Lobo es una “papa caliente”, en Latinoamérica son pocos los gobiernos que han reconocido a Lobo, él no tiene la mayoría de votos para reinsertar a Honduras en la OEA, así que está gobernando de forma ilegitima, las elecciones del 29 de noviembre no fueron reconocidas por ningún país en el mundo –sólo por Estados Unidos, ya que su embajador Hugo Llorens anduvo en diferentes centros electorales, diciendo: “qué bonito, esto es una gran democracia”- sabemos que los gringos del Departamento de Estado aliados con la oligarquía hondureña fueron los arquitectos del golpe de Estado, es obvio, y los norteamericanos controlan a la gran mayoría de las corporaciones informativas, por eso reina el silencio en todo el mundo sobre Honduras; Mario, tú lo podés ver, cada día hay confrontaciones físicas y verbales, la semana pasada los maestros lograron sacar al Ejército de sus posiciones en la calle frente a Casa Presidencia, cómo es posible que las corporaciones informativas no pueden considerar una gran noticia la resistencia del magisterio, si esto hubiera pasado en La Habana, Caracas o en Managua de qué tamaño sería la noticia, allí CNN habría editado una serie de reportajes especiales, la BBC habría enviado a un equipo de corresponsales, pero Honduras no les interesa, y aquí hay confrontaciones diarias, asesinatos selectivos y graves violaciones a los Derechos Humanos.

MC.- ¿Qué tipo de testimonios grabaste con los profesores en su campamento de la Universidad Nacional Pedagógica Francisco Morazán?, ¿qué impresión te queda de su heroica resistencia?


DE.- El Estado tiene miedo, las imágenes en la televisión mostraron a un oficial del Ejército mientras empujaba a un miedoso soldado raso, como lo que vimos en la década de 1970 en Vietnam, cuando los oficiales del ejército gringo empujaban con las bayonetas a sus subalternos para obligarlos a combatir. Los maestros lograron una victoria estratégica, se les veía un ánimo de victoria por derrotar a los chepos (milicos), es impresionante ver a los maestros atravesar las nubes de gases lacrimógenos, repeler la agresión en la Universidad Pedagógica y verlos avanzar hacia la Casa Presidencial, demostrando que el pueblo hondureño no tiene miedo, lo decía Pablo Neruda en un poema del Canto general (1950) “El pueblo hondureño puede dormir 100 años, pero cuando el pueblo de Francisco Morazán despierta con todo”.

MC.- Leí un comunicado de la Federación Latinoamericana de Prensa (FELAP) firmado por los chilenos Hernán Uribe y Ernesto Carmona, denunciando el acoso que sufres por parte del régimen de Lobos, ¿te sientes respaldado ante el asedio del Custodio del Lobo?, ¿la Sociedad Interamericana de Prensa te ha dado una palmadita de apoyo?


DE.- No creo que la Sociedad Interamericana de Prensa vaya a darme una palmada de apoyo, tampoco quisiera el respaldo de la SIP (risas), ellos representan a los dueños de las corporaciones informativas y mantienen un lineamiento político contra todo lo que sea democrático y progresista en este mundo, la SIP es una explotadora de los trabajadores de los medios de comunicación –de los obreros gráficos en las imprentas y de los reporteros mal pagados-. Me siento muy respaldado, he recibido muchos comunicados y saludos, eso me refuerza; En diciembre de 2005 los colegas periodistas colombianos prácticamente me echaron del país para que no fuera otra víctima porque durante todo el 2005 recibí amenazas de muerte semanalmente. Hace un mes me llegó una carpeta de 450 folios que tenía la Policía Política Secreta de Álvaro Uribe (DAS) que me había seguido durante mucho tiempo. Los 450 folios es el resultado del seguimiento que DAS me había hecho durante 2004-2005 y la carpeta es una de las primeras en el proceso contra Jorge Noriega –el Jefe de la DAS y otros 30 jefes de la contrainteligencia que en este momento están detrás las rejas, procesados por la Corte Suprema de Justicia por el escándalo de "Las Chuzadas", las interceptaciones, montajes y seguimientos ejecutados por el DAS que obedece directamente de la presidencia, en este caso fue Uribe. Hasta entonces pude leer los archivos del seguimiento que me hacían al salir de casa, por hora, minutos y rutas, detallaron qué comunicaciones hacía, con quién me reunía, al extremo de que si me veían acompañado con un desconocido en cualquier cafetería, una vez que yo salía entraban los agentes y tomaban muestra del ADN de mis amistades y colegas. Soy uno de los 16 periodistas víctimas del DAS colombiano, junto a varios magistrados de la Corte Suprema de Justicia; uno se va forjando, pero no es agradable vivir el acoso del Estado, yo quisiera dedicarme exclusivamente a escribir y no a cuidarme la espalda. Nuca he dicho que soy neutral, porque el periodista que dice que es apolítico es un hipócrita, todos tenemos simpatías por las diferentes clases sociales que influyeron en nuestra vida.

MC.- Finalmente, así como en 2005 investigaste la mentira de El Heraldo sobre los “presuntos guerrilleros” colombianos en Honduras, ¿abordarás la noticia sobre los testimonios de paramilitares colombianos en el caribe hondureño”


DE.- El tiempo es el peor enemigo, me gustaría investigar la presencia de paramilitares colombianos en Honduras; Mario mira cómo es la vida, yo salí de Tegucigalpa el 4 de septiembre de 2009, para impartir algunas charlas en universidades de Suecia sobre el golpe de Estado, ese día estábamos sentados en la cafetería del aeropuerto y vimos a Billy Joya –el Jefe de los Escuadrones de la Muerte en la década de 1980-, intenté entrevistarlo en la sala de espera, pero no lo encontré, seguramente entró a una sala VIP con destino a Panamá y conexión a Colombia. El 13 de septiembre, leí en Suecia un titular del periódico El Tiempo de Colombia que decía: “Reclutan paramilitares colombianos en Magdalena contratados por empresarios hondureños”. A las 13 hrs, sale un vuelo de COPA con escala en Panamá y una hora después puedes abordar la conexión para Bogotá, yo no puedo descartar que Billy Joya viajó a Colombia el mismo día que yo lo vi en el aeropuerto para ofrecerles 400 dólares mensuales a los paramilitares colombianos. En el Comité de Familiares de Detenidos Desaparecidos de Honduras (COFADEH) están los testimonios de la presencia de paramilitares colombianos en las haciendas y maquilas de la costa atlántica hondureña, así como de asistentes de seguridad israelitas; aquí han traído cualquier cantidad de personas para realizar la guerra sucia, como en la década de 1980

honduras/video: El gobierno prepara deportación “de extranjeros que andan en marchas”

Untitled from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.


HONDURAS entra a la guerra fría y cacería de bruja contra oposición:


¿Será que el oligarca Freddy Nasser es más hondureño que Emo, vendedor de llantas y que es de “FULL RESISTENCIA”?


VIDEO, entrevista a EMO (15 min.): http://vimeo.com/14412721

AUDIO: http://www.box.net/shared/s8m54a9ffh


POR DICK y MIRIAN (cámaras) EMANUELSSON

El Heraldo, 24 de agosto en donde amenaza de deportar a EMO

TEGUCIGALPA / 2010-08-24 / El gobierno de Porfirio Lobo Sosa, respaldado por varios medios ligados al Poder Fáctico en Honduras, preparan deportaciones de extranjeros y hasta extranjeros que son “naturalizados”.

Ese fue el mensaje, según el diario El Heraldo, del ministro de Gobernación y Justicia, Áfrico Madrid tras una reunión de Consejo de Ministros celebrada el martes pasado en Casa de Gobierno. Dice el ministro que pedirá informes de inteligencia sobre los extranjeros que supuestamente participan en las marchas.

Varias delegaciones internacionales han llegado al país desde el 28 de junio de 2009 cuando el golpe de estado militar era un hecho. Esta última semana Honduras tuvo presencia de delegados sindicales de todo el continente americano que son lideres sindicales de la UITA *. El lunes pasado presentaron su informe en una rueda de prensa en la sede de Stibys (afiliado a la UITA) en donde subrayaron que recomendará al mundo sindical que el gobierno de Porfirio Lobo no será reconocido por los gobiernos del mundo por ser políticamente responsable de violaciones de derechos humanos en el país centroamericano.

EL CASO del CATRACHO ‘EMO’

El Heraldo ha reportado en varias ediciones y denunciado “un ciudadano Indio” que el diario de Jorge Canahuati Larach (de descendencia árabe que también es dueño del diario La Prensa y una cantidad de diferentes empresas en el país) ha acusado de ser la persona que lidera “los actos anárquicos” de la Resistencia Popular.

Y ante el descomunal crecimiento del Frente de Resistencia que próximamente esta por alcanzar un millón de firmas para exigir una Constituyente, la campaña contra los extranjeros en el país se ha intensificado para desviar la atención a la impresionante movilización popular cada día en el país.

¿Pero quien es Emo?

Pues se llama Mahadeo Roopchano Sadloo Sadloo, pero todos, tanto los activistas de la Resistencia como los periodistas que cubrimos los sucesos en Honduras, le conocemos sencillamente como “EMO”.

¿EXTRANJERO CON 35 AÑOS EN EL PAÍS y 10 HIJOS?

Lo entrevistamos en la Megamarcha el 18 de agosto, la marcha convocada por las tres centrales obreras y el magisterio que juntó más de 200.000 personas en Tegucigalpa. Y ahí nos contó que lleva 35 anos en Honduras, ha estado casado dos veces y tiene en total diez hijos. Una hija estudia derecho en la UNAH, la Universidad Nacional Autónoma de Honduras donde Canahuati el 5 de agosto acusó a Emo por ejecutar “actos anárquicos”, mostrando fotos, sin Emo, de barriles quemados y barricadas cuando el humilde vendedor de llantas cerca el Hospital Escuela, solo quiere defender la UNAH como una Universidad del Pueblo y que no sea privatizada por los amigos de la misma clase social de Jorge Canahuati.

Dice el ministro Áfrico Madrid, que igual como Emo tampoco tiene un nombre tan hondureño, que “hemos girado instrucciones precisas a la Dirección de Migración para que desplacen agentes que investiguen si hay extranjeros que participan en manifestaciones”.

¿Qué mensaje trae el gobierno de Pepe Lobo con ese aviso?

¿DEPORTARÁN A EMO?

Según El Heraldo, ya tienen identificadas a varias personas que recibieron la naturalización y que participan de estas actividades. Áfrico Madrid “está pidiendo los videos para proceder contra todos estos ciudadanos, especialmente extranjeros, y proceder a su deportación”.

Y uno de los extranjeros que ha sido captado en varias de las recientes manifestaciones ha sido bautizado como “Emo”, relata El Heraldo.

Pues claro, ese medio ha sido el principal “agente” en su sistemática campaña en contra Emo.

Pero cuando entrevistamos al señor que no nació en India sino en Surinam, nos dimos cuenta que los miles de Catrachos de la Resistencia lo consideran más Catracho que cualquier hondureño. Y si el gobierno de Pepe Lobo tiene problemas de ser reconocidos en el mundo por ser violador de los derechos humanos, no será más fácil después una eventual deportación del querido Emo, advierten l os amigos en el alrededor.


VIDEO, entrevista a EMO (15 min.): http://vimeo.com/14412721
AUDIO: http://www.box.net/shared/s8m54a9ffh

* Unión Internacional de Trabajadores de la Alimentación, Agrícolas, Hoteles, Restaurantes, Tabaco y Afines (Rel-UITA)


----------------------------

LOS FANTASMAS DE EL HERALDO Y LA CACERÍA POLÍTICA

El diario El Heraldo es conocido en Honduras de ver “terroristas extranjeros” en plena luz del día. Antes el golpe de estado el 28 de junio 2009 advertía sobre “comandos” de terroristas de Venezuela y de Nicaragua que iban a cometer masacres a la población hondureña que nunca, hasta hoy, han aparecido, menos han sido detenidos.

El odio y la obsesión contra Chávez se intensificaron cuando Honduras se afilió a Petrocaribe y a ALBA. El derrocado presidente Manuel Zelaya fue convertido en un demonio al servicio de poderes extranjeros.

Los sindicatos y el Partido Unificación Democrática (UD) corrieron la misma suerte. El Heraldo vio una oportunidad dorada cuando el régimen de Álvaro Uribe envió copias de supuestos archivos del ‘blindado’ computador del asesinado comandante guerrillero Raúl Reyes, sosteniendo que la Federación Unitaria de Trabajadores de Honduras, FUTH, y la UD eran financiados por las FARC, lo que Micheletti repitió el año pasado desde la Presidencia.

Los mismos cuentos publicaba la revista de extrema derecha VEA en Brasil, acusando a Lula por haber financiado su campaña electoral el 2001 con cinco millones de dólares donados por las FARC. Seguramente la guerrilla colombiana habría querido tener esa millonada para comprar misiles antiaéreos para tumbar los aviones de guerra que bombardean aldeas de indígenas y campesinos en el país suramericano.

Pero fue en marzo de 2005 cuando fui a la redacción del diario de Canahuati, solicitando una entrevista a los colegas que habían sido invitados por la inteligencia militar colombiana en Bogota y en donde les habían entregado documentos e interceptaciones que confirmaban que en la tierra del guerrillero Francisco Morazán había células de las FARC. Semejante noticia habría que profundizar más pensé y tomé contacto con el redactor de apellido Fernández.

Pero éste dijo que el tema era delicado y no quería exponer sus reporteros a una entrevista para enfrentar los elementos publicados durante toda una semana. Estos reporteros pasaron tres días y noches, según su reportaje, encerrado en el Club de Oficiales en Bogota. No mucho periodismo investigativo pero bueno, bastante charlas y ‘carretas’ de los agentes colombianos.

Fernández se puso incómodo cuando le pregunté sobre el titulo de su diario que sostenía que en Honduras había “Células de las FARC”, acusación que no tenía fondo en el texto y los artículos publicados en el mes de marzo de 2005. Decepcionado regresé de El Heraldo sin haber podido constatar donde El Fantasma de las Farc en Honduras se encontraba.

Dick Emanuelsson

“Statskuppen skapade Motståndsfronten och denna förändrade hela vårt sätt att leva”

Några reflektioner av ett år av den militära statskuppen i Honduras den 28 juni 2009
 

”Ingen är skyldig att underordna sig en regering som via vapnens makt gripit makten (. . . ). Folket har därför rätt att göra uppror för att försvara den konstitutionella ordningen,”.

Författningens 3:e artikel:

Flammans Dick Emanuelsson sammanfattar ett år av kamp mot den militära statskuppen, arkitekterna bakom kuppen och Motståndsfrontens möjligheter att bygga ett nytt Honduras (publicerat något förkortad den 1 juli 2010 i Flamman http://www.flamman.se/statskuppen-skapade-motstandsfronten).

TEGUCIGALPA / 2010-06-25 / Med ett leende trädde han i den stora samlingssalen i presidentpalatset. Klockan var 21.30 den 27 juni. Iklädd en klanderfri vit struken Guayaberaskjorta hälsade han på de inbjudna gästerna en efter en. När han kom till den amerikanske ambassadören Hugo Llorens samlades journalisterna som flugor kring en sockerbit för att höra något av samtalet mellan Honduras president Manuel Zelaya Rosales och den kubanskfödde Llorens. Men det var bara ett utbyte av formella fraser. Efter cirka trettio minuter av mötet mellan Zelaya och de 40-tal internationella valobservatörerna som skulle bevaka morgondagens icke jurdiskt bindande folkomröstning, reste sig Llorens och lämnade presidentpalatset omringad av sina livvakter.

Vad rörde sig i huvudet på den tunne skallige Llorens som är specialist i terrorism? År 2002 rekryterades han av Bush som chef för det Nationella Säkerhetsrådets Andinska Enhet. Han var Bushs främste rådgivare i frågor om Venezuela. Statskuppen i Venezuela i april 2002 genomfördes samtidigt som Llorens arbetade sida vid sida med en annan kubansk CIA-agent, Otto Reich, andre statssekreterare för ’Frågor på Hemisfären’. I juli 2008, bara några veckor innan Manuel Zelaya anslöt Honduras till ALBA, utsågs Llorens till ambassadör i Tegucigalpa.

Men Llorens var inte ensam om att utses till ambassadör i Centralamerika.

EL SALVADOR Den 2 juli 2008 hade Robert Blau utsetts till USA:s ambassadör i El Salvador. Den forna gerillafronten FMLN tippades att vinna valet i mars 2009 och bryta 20 års styre av det USA-vänliga ARENA-partiet, ansvarigt för 80.000 civilas död innan och under inbördeskriget (1980-1992). Tidigare hade Blau arbetat som vice chef och politisk rådgivare för det amerikanska utrikesdepartementets avdelning för ”Kubanska Angelägenheter” med två års arbete på USA:s intressekontor i Havanna. Där utmärkte han sig så till den grad i arbetet med de få kontrarevolutionära krafterna på ön att han dekorerades av State Departement med James Clement Dunn-utmärkelsen. Llorens och Blau är gamla vänner efter att de hade arbetat tillsammans i samma lag som Otto Reich.

GUATEMALA Den 5 augusti 2008 utsågs Stephen McFarland som USA:s ambassadör i Guatemala. Han hade utexaminerats vid USA:s Krigsakademi och var före detta medlem av Marinstyrkorna i Irak. Han var även andremannen på USA-ambassaden i Venezuela under ambassadör William Brownfield, spindeln i den dramatiska ökningen av penningaströmmen till den högerextrema oppositionen i landet. McFarland hade också opererat från USA:s ambassad i Paraguay och anses ha varit en ”stark kraft” i beslutet att bygga en av Pentagons största militärbaser i Latinamerika. Som kronan över verket var McFarland chef för det amerikanska utrikesdepartementets avdelning för “Kubanska Angelägenheter” och utpekas som en expert på “demokratiska övergångar, mänskliga rättigheter och säkerhet” vilket ska läsas som destabilisering och kontrarevolution. I Guatemala hade den socialdemokratiske Alvar Colon brutit decennier av högerstyre när han valdes till president 2006 och anslutit landet till Petrocaribe, som leds av Venezuela.

NICARAGUA Robert Callahan kom till Nicaragua den 24 juli. Han hade arbetat på USA:s ambassader i Bolivia och Costa Rica och varit lärare på USA:s Krigsakademi. År 2004 skickades han till Irak som pressattaché. Vid hemkomsten fick han uppgiften att skapa pressenheten på The Director of National Intelligence (DNI), den mäktiga paraplyorganisationen för USA:s samlade underrättelsetjänster (totalt 24). I januari 2007 hade Sandinisterna återtagit makten efter 16 års frånfälle och nu skulle även de stoppas, var Callahans uppgift.

Llorens, Blau, McFarland och Callahan, “tillsammans är dessa ambassadörer experter på statskupper, destabilisering och propagandakampanjer. De förberedde statskuppen mot Honduras’ president Manuel Zelaya” skrev Jean-Guy Allard, kanadensisk journalist och expert på USA:s utrikespolitik den 13 juli 2009, bara två veckor efter statskuppen i Honduras.



TVÅ VECKOR INNAN den sista kvällen för Manuel Zelaya i presidentpalatset, hade USA:s Hillary Clinton känt av in på skinnet de nya politiska styrkeförhållandena i Latinamerika. OAS (Amerikanska Staternas Organisation) samlades i Honduras andra stad San Pedro Sula för att diskutera frågan om Kubas återinträde i organisationen. Efter tolv timmars diskussion yttrade fru Clinton till utrikesminister Patricia Rodas att hon fortfarande inte hade fått ordet varvid Rodas kontrade:

– Latinamerika har väntat i 40 år på att få ordet.

Clinton lämnade Honduras utan att ha trätt talarstolen. Men hon skulle komma igen.

Framför de 45-50 internationella valobservatörerna sa Zelaya orden som blir svåra att glömma och som sammanfattar hans politiska godtrogenhet och övertro på USA:

– I morgon går vi till folkomröstning. Gårdagens statskupper och inbördeskrig i Centralamerika tillhör det förgångna. Idag genomförs gerillakriget i valurnorna.

Sex timmar senare besköts och intogs presidentens enkla hus i Tegucigalpa av 120 soldater från specialstyrkorna. Iförd pyjamas och gummiskor förs han till flygbasen och lämnar Tegucigalpa i ett militärplan som landar på USA-basen Palmerola, 15 minuters flygfärd norr om huvudstaden. Efter 20 minuter lyfter planet och går söderut igen, mot Costa Rica där presidenten framträder på en presskonferens.

Var det därför som ambassadör Llorens var tvungen att bryta upp på kvällen den 27 juni? För att samlas med den civila-militära junta som hade bildats flera veckor ja kanske månader innan och som också hade träffat Llorens för att dryfta frågan om USA:s stöd till militärkuppen den 28 juni 2009?


ETT ÅR AV KAMP MOT statskuppen har förändrat Honduras. Jag tror att indianledaren Berta Cáceres’ ord kan sammanfatta våra intryck och förhållande inför landet och framtiden under detta år;

– Statskuppen skapade Motståndsfronten och denna förändrade hela vårt sätt att leva.

Därför inget är sig likt i dag, ett helt folk har väckts och upptäckt att tillsammans kan de förändra sitt land och liv, även om det kostar blod.

Den Motståndsfront som bildades på en liten uterestaurang framför det militärt ockuperade presidentpalatset kvällen den 28 juni 2009 har inte bara lyckats att hålla samman utan har organiserats i varenda liten by i det 114.000 kvadratkilometer territoriet.

– ’La Resistencia’ är i dag organiserat i nästan hela Honduras, sa frontens språkrör Juan Barahona i januari i år när Flamman intervjuade honom. I februari samlades den första nationella konferensen som drog upp de kommande riktlinjerna för fronten som sammanfattas i “Politisk utbildning, mobilisering och aktion”, eller mer försvenskat; Studera, lär, kämpa!


HONDURAS BEFINNER sig i en av landets djupaste ekonomiska kriser någonsin som ett resultat av den militära statskuppen. Ekonomin har slagits sönder och Clinton kräver att kongressen ska besluta om ett ekonomiskt biståndspaket för att landet inte ska rasa samman helt och hållet. Clinton hävdar att det militariserade valet i november 2009, som inte erkändes eller övervakades av några seriösa organisationer eller stater, gick korrekt till trots ett stort antal rapporter om motsatsen. En minoritet, 46 procent av honduranerna, enligt kuppmännens Valtribunal, gick till urnorna för att lägga sin röst i ett val där Zelaya och Motståndsfronten och det liberala partiets medlemsbas uppmanade till röstbojkott. Under den nye presidenten Porfirio Lobos första fem månader har nio journalister mördats. Ett stort antal av Motståndsfrontens medlemmar och ledare fortsätter att mördas. Högsta domstolen avskedar domare och domstolsjurister för att de vägrar att underkasta sig HD:s godkännande av militärkuppen.


FÖR ETT PAR VECKOR sedan intervjuades Zelaya av den legendariska argentinska reportern och författaren Stella Calloni som ställde frågan vilka som låg bakom kuppen den 28 juni.

– Statskuppens strukturer är intakta och flera av de militära figurerna (kuppgeneralen Romeo Vazquez, överbefälhavare för de väpnade styrkorna) har utsetts som vd i Hondutel (Honduras’ Telia). Nio journalister har mördats de senaste månader (under den nye presidenten Pepe Lobo). En i varje region mördades för att sätta skräck i folk.

På frågan om USA:s roll innan, under och efter den militära statskuppen svävar Zelaya heller inte på ordet:

– USA:s budskap i fallet Honduras är att de kan gå tillbaka till tiden för militärkupper, nu med andra mer sofistikerade vapen.

Den facklige veteranen Carlos H. Reyes, en av Motståndsfrontens språkrör och folkrörelsens oberoende presidentkandidat som följde frontens beslut att bojkotta valen i november, är lika kritisk och säger att Honduras är nedslagen i de ekonomiska skoskaften:

– Den ekonomiska eliten som är allierad med USA har försatt landet i en katastrofal situation. Vi upplever en social, ekonomisk och politisk kris. Om någon tror att honduranerna splittras mellan liberaler och konservativa så tror de fel. Vi befinner oss i en process av skärpning av klasskampen. Den kräver mobilisering, förberedelser, enighet, organisation och en politisk medvetengörande av folket, säger Reyes till Flamman.



VARJE DAG AVLIDER 15 honduraner, enligt FAO, av sjukdomar relaterade till undernäring. Arbetslösheten och krisen slår sönder fattiga familjer och det lilla sociala nätverk som fanns innan statskuppen. Den miljon honduraner i USA som varje år skickade hem 15 miljarder dollar, den främsta inkomstposten i regeringens budget 2008, har minskat dramatiskt dessa pengar som tidigare var livbojen för flera miljoner honduraner.

Men Clinton, som lägger ner hela sin kraft på att få Latinamerika att erkänna regimen Pepe Lobo, skickar nu militära lastbilar till ett värde av 20 miljoner dollar i ett större paket på 75 miljoner dollar samtidigt som det inte finns mediciner på de allmänna sjukhusen.

Under de sex månaderna från militärkuppen till valen den 29 november blockerade USA inte en enda exportprodukt med den honduranska handelsoligarkin. Textiler från maquilasfabrikerna, räkor och humrar från fiskeindustrin, ädla trävaror från skogarna eller bananer och palmolja från plantagerna fortsatte att exporteras i en obruten export till den stora marknaden i norr, till skillnad mot USA:s 50-åriga blockad mot Kuba som inbegriper cancermedicin till små babysar.


DET ÄR DENNA POLITIK som Motståndsfronten vill bryta i sin kampanj för att ”ÅTERFÖDA HONDURAS”. Men inte genom att förvandla sig till vilket valparti som helst där korruption och köpslagan är legio. Motståndsfronten har hållit vissa liberala ledare stången som har velat förvandla fronten till sin egen politiska karriärstege. För dessa liberaler vet att de står helt chanslösa utan stöd från Motståndsfronten.

– Vi vill inte veta av det liberala partiet! För oss liberaler i Motståndsfronten är partiet är dött och begravet av oligarkin som tog över partiet. Nu är vi bara Motståndskämpar, säger en kvinna som Flamman träffar på Coca Colafackets lokaler.

Detta uttryck är typiskt för den liberala medlemsbasen som i dag till sin karaktär revolutionär. De var en gång stolta liberaler. Men den politiska medvetandeprocess det gångna året har inneburit att många av dessa liberaler har förvandlats till revolutionära socialister som i dag slåss för införande av socialism i Honduras. Kuppmännen och Clinton gjorde sig verkligen en björntjänst när de utlöste militärkuppen förra året och det var nog en av historiens största felkalkyler. Hugo Llorens och de liberala oligarkerna har flera gånger träffats och är synnerligen oroade över att det liberala partiet har rasat samman och förlorat en förkrossande majoritet av sin medlemsbas som i dag befinner sig i Motståndsfronten.

Den liberale ledaren Rasel Tomé, politisk rådgivare till Manuel Zelaya, säger till Flamman att varje försök av de liberala oligarkerna att förvandla Motståndsfronten till en politisk språngbräda kommer att slås tillbaka. Och det är en uppfattning som slogs fast på Motståndsfrontens senaste nationella möte med 300 valda delegater från hela landet.

– Valtemat är av tradition smutsigt. Motståndsfronten har sagt nej till varje form av partipolitisering av fronten och Ja till kampen för en ny författning. Varken den ena eller andra valkandidaturen utan ”Ja till kampanjen för en ny författning”.

– Detta är inte tillfället att diskutera valprocesser, det är i stället ett ögonblick för att förenas, att organisera oss och politiskt formera oss. För vi vet att med detta tema vill de splittra oss i små strömningar och på så sätt neutralisera Motståndsfronten.

HONDURAS HAR siffran ”29” av totalt 75 länder som Obama och Pentagon har skickat ut specialstyrkor till (se utrikessidorna http://www.flamman.se/obama-intensifierar-sitt-hemliga-krig). Med all sannolikhet deltog dessa i både förberedelserna som genomförandet av själva militärkuppen den 28 juni 2009. Och det är som William Howard Taft, USA:s 27:e president, ord från 1912 går igen:

”Den dagen är inte fjärran då tre flaggor med band och stjärnor, med samma avstånd mellan sig, visar hur långt vårt territorium sträcker sig. En flagga vid Nordpolen, en annan vid Panamakanalen och en tredje vid Sydpolen. Hela hemisfären kommer att vara vår. Faktum är att den redan moraliskt är vår i kraft av vår överlägsna ras”.

RENE ANDINO är ordförande för de universitetsanställdas fackförbund Sitraunah i Honduras, ett av de mest stridbara facken i landet och en av medlemsorganisationerna i Motståndsfronten. Ett tiotal av hans medlemmar har hungerstrejkat i över 45 dagar mot universitetsledningen beslut att i militärkuppens skugga avskeda 185 anställda och privatisera universitetet. Andino representerar en kritisk del av fronten som kräver att denna lyssnar mindre på de liberala krafter som helt och hållet satsar på den pacifistiska linjen och i stället tar hårdare tag mot den illegala och illegitima regimen Lobo.

– Vi bör satsa med alla medel. Vi är trötta på att ta emot slag efter slag och begrava kamrater. Men snart kommer vi att ha vår organiserade och väpnade gren, som vi av strategiska skäl inte kan tala alltför mycket om.

Säger en av Honduras folkledare som illustrerar vilka konsekvenserna kan bli om den statskupp som USA och oligarkin utlöste för ett år sedan i Honduras inte rullas tillbaka. Motståndsfronten nöjer sig i dag inte med att bara kräver demokrati och mänskliga rättigheter. Målet är att gripa den politiska makten, med fredliga medel, säger man offentligt.

Dick Emanuelsson