<11850>
HAVANNA / När EU ställer in sig i ledet hos State Departement för att isolera Kuba, håller Latinamerika på att ställa USA åt sidan och i stället utöka och förstärka sina förbindelser med Kuba.
Nästan en miljon latinamerikaner har räddats från att bli blinda efter att de ögonopererats i Havanna eller i sina hemländer. ALBA, det Boliviarianska Alternativet för Amerika, växer fram, detta är en bokstavlig export av revolutionen, inte via geväret utan kubanska läkare och lärare.
De två nicaraguanerna, José 68 och Liliana, 8, illustrerar den nya situationen i Latinamerika.
– Utan kommendant Fidel och Chavez skulle vi ha förblivit i ett mörker. Nu är livet värt att leva igen, säger José, mycket rörd medan blyga Liliana säger att nu ska hon börja skolan i Managua, denna gång ska hon kunna se vem som är hennes nya kamrater.
Jag träffade dem på planet från Havanna till Managua. De är inte ensamma. I Latinamerika har nästan en miljon människor ögonopererats mot starr och andra enklare ingrepp av kubanska ögonläkare. Fullastade flygplan landar varje dag i Havanna. Det gemensamma med dessa människor är att de är fattiga och det spelar ingen roll om de har kommit upp i en ansenlig ålder. De skulle också ha blivit blinda, som 600 000 latinamerikaner blir varje år, om de inte hade kunnat flyga till Havanna och nu också Caracas och La Paz för att ögonopereras i ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel. Sammanlagt ska sex miljoner latinamerikaner under en tioårsperiod ögonopereras.
Dessa sociala missioner, kombinerat med en imponerande satsning på utbildning av nya latinamerikanska läkare i både Havanna och nu också i Caracas, har mjuknat upp de mest blinda Kubahatare i Latinamerika. Den egendomliga och totalt ensidiga debatten i Sverige och EU om brott mot mänskliga rättigheter på Kuba är en mer eller mindre okänd i debatt Latinamerika. Här är barna- och mödradödlighet många gånger är den vanligaste dödsorsaken för dessa.
Industrisatsningar inom ALBA
Men nu kompletteras de sociala missionerna inom ALBA med stora industriella och finansiella megaprojekt. Järnvägar, Internet mellan Kuba och Venezuela, gasledningar och en Bank för Syd (Bancosur), som ska knäcka IMF och Världsbanken ska sjösättas. Kärnan i dessa projekt utgörs främst av Venezuela, som med sin ekonomiska potential och politiska strategi är ett dödligt hot för USA-administrationens historiska grepp över sin ”bakgård”. Kubanerna å sin sida har en armé av sjukvårdspersonal och lärare som i massiv skala sätts in i nya medlemsländer inom ALBA, som till exempel Bolivia och Nicaragua. Nu handlar det om det sociala exemplets makt mer än gevärets som gäller. Inte ens USA-vänliga regeringar accepterar längre Bushs diktat utan ett visst motstånd.
Lourdes Regueiro är kubansk ekonom från Centret för Studier av Amerika och har föreläst i nästan alla länder i såväl Nord- som Latinamerika och Karibien. Hon är expert på ALBA och den oerhört intressanta integration som pågår.
Vad finns det för positiva erfarenheter från Kubas integration i SEV-ländernas* ekonomiska gemenskap som skulle kunna vara till nytta för ALBA?
– En positiv erfarenhet är den autonoma prissättningen av det kubanska sockret. SEV köpte sockret till ett högre pris än världspriset. Denna erfarenhet kan du se i avtalen mellan Kuba-Venezuela i frågan om de höga oljepriserna. År 2004 fastställdes att oavsett hur mycket priset på olja skulle höjas under en överskådlig tid, så köper Kuba oljan till ett fast pris på 27 dollar per fat.
– Integrationen är ett privilegium där gemensamma projekt många gånger kan utvecklas bättre än att ett mindre land själv slår sig på den uppgiften. Det kan vara hur och med vad man ska finansiera projektet, eller om landet innehar den tekniska kunskapen. Via ALBA har vi inlett en sådan process. Det har talats mycket om sociala projekt inom ALBA men även inom andra områden som till exempel industrin. Vi utvinner nickel som förföljs av USA-blockaden men där venezuelanerna tillför järn och gemensamt ska vi skapa rostfritt stål, enligt nya stora projekt som slutits i det senaste avtalet mellan Kuba och Venezuela den 24 januari i år.
Transnationaliserad ekonomi
Flera länder i Latinamerika som till exempel Nicaragua har också skrivit under frihandelsavtalet TLC med USA. När Nicaragua nu med nye presidenten Daniel Ortega ansluter sig till ALBA, vilka juridiska följder kan detta få för landet?
– Nicaragua befinner sig i dag i ett dilemma. Samarbete handlar om utbyte mellan regeringar till exempel i sociala frågor. Men Daniel Ortega ärver en ekonomi som är transnationaliserad och manöverutrymmet är begränsat. Många av Latinamerikas nya vänsterregeringar gick till val på ett vänsterprogram som i dag, när de befinner sig i regeringsställning, är komplicerade att förverkliga. Detta är en process, inget slags stormöte för dessa regeringar utsätts för stora risker, liksom själva ALBA. Vi hävdar att ALBA är en inbjudan om samarbete där regeringar kan skriva under delar (av ALBA) där landet gradvist inlemmas under en begränsad tid för att anpassas till samarbetet i ALBA. Integreringen i ALBA ska vara en spegelbild av den egna nationella politiken. Många vänsterregeringar har tagit över administrationer i Latinamerika där nyliberalismen har haft en förödande effekt på ekonomin. När de velat förändra ekonomi och politik har detta väckt opposition hos de transnationella företagen men också hos USA-administrationen.
– Ta till exempel samarbetet mellan Argentina-Venezuela. Argentina ska bygga oljetankers för Venezuela på varv i Rio Santiago (som togs över av varvsarbetarna 2002 när ägaren ville lägga ned). Ritningarna för dessa tankers skulle köpas in hos en europeisk ritningsfirma som hade slagits ihop eller sålts till ett företag i USA. Men blockadlagarna satte P för inköpen av ritningarna. Men i Nicaraguas fall har de en alternativ integrering med alla dessa motsättningar och problem som kan finnas.
I frågan om frihandelsavtalet mellan USA och Nicaragua så står USA:s lagstiftning ovanför Nicaraguas. Vilka konsekvenser kan detta få för Nicaraguas medlemskap i ALBA?
– Det är svårt att prognostisera utan att känna till detaljerna i avtalen mellan Kuba-Venezuela och Nicaragua. Men här fungerar symmetrin och det är obegripligt hur den amerikanska lagstiftningen ska stå över den nationella lagstiftningen. Jämfört detta med USA:s egen lagstiftning där delstaternas lagstiftning många gånger har företräde framför den federala.
Gas och järnväg
Chavez har föreslagit en järnväg som binder samman den latinamerikanska kontinenten samtidigt med byggandet av en gasledning från Venezuela till Patagonien. Men spridda röster har varnat för att denna gigantiska infrastruktur och energikälla kan komma att utnyttjas av de transnationella bolagen i stället för att tjäna folkens bästa.
– Gasledningen har orsakat mycket debatt i den latinamerikanska regionen, framför allt i Brasilien. Men det finns ett stort behov av gas i Argentina och Chile. Den Sydamerikanska Unionen av Nationer (åtta länder, SUN) har som en av sina grundpelare skapandet av en infrastruktur. Men frågan som måste ställas är; infrastruktur för vem och till vad? Jag tycker att det vore fantastiskt om det gick att genomföra med hjälp av till exempel Ryssland som har stor erfarenhet i gasrörsbyggen. Infrastruktur är något nödvändigt och visst kan det stå i tjänst hos projekt som TLC, ALCA men även ALBA. Ty globaliseringen behöver infrastruktur i handelsutbytet.
– Vad är målet för denna infrastruktur? Vilka villkor skapar byggandet av denna infrastruktur? Med vilken slags teknologi byggs infrastruktur? Hur skyddas miljö och ekosystem när detta megaprojekt ska byggas? De miljömässiga effekterna måste också tas i beaktande.
Kontroll över naturresurserna. . .
– Frihandelsavtalen är allt annat än handel. Om du sätter dig och analyserar avtalen märker du att handeln regleras av mycket låga tullar. Där det inte finns frihandelsavtal är tullarna i regel mycket högre. Vad vill USA med dessa selektiva tullar? Med dessa frihandelsavtal som förvändning vill USA skaffa sig ett skydd för sina investeringar och reella möjligheter till att ta kontrollen över respektive lands naturresurser. Vilka är dessa? Olja, gas och något som det har talats mindre om; den latinamerikanska biodiversiteten.
– Studerar vi den andinska regionen, där brännpunkten och centrum utgörs av Plan Colombia som i regional omfattning sofistikerat kallas ”Iniciativa Regional Andina”, hittar du Brasilien, Ecuador, Peru, Colombia men också Panama där det andra megaprojektet, ”Puebla-Panama” 1) har inletts. Det handlar alltså om hela Amazonasområdet men även ”La Triple Frontera”, tregränsområdet mellan Argentina, Brasilien och Paraguay där världens största sötvattenreserver är belägna. Dessa är heller inte förorenade till skillnad mot de stora sötvattenreserverna i de Stora Sjöarna i USA. Med den nya teknologin har man nu också planerat att transportera sötvatten från Centralamerika (som lider enorm brist på vatten) till USA. Helt perversa förslag har ställts som att Mexiko skulle betala sin vattenskuld (vid gränsen mot USA) i monetära papper. Men det går också att vända på steken; stats- och utlandsskulder kan konverteras till betalning i sötvatten vilket skulle vara en annan fördärvlig form för att utplundra folk och nationer på dess naturresurser.
. . och biodiversiteten
– Av de 16 länder som förfogar över den största andelen biodiversitet i världen återfinns en rad latinamerikanska länder. Ta en titt på studierna av biodiversiteten som till exempel virus där man bara har upptäckt 0,12 procent och 0,8 procent av bakterier. Var finns mikroorganismerna? Just där den stora biodiversiteten återfinns. Med avtalen om frihandel finns klausulerna om ”intellektuell upphovsrätt” och ambitionen är att kunna ta patent på levande organismer som bryter mot alla normer och internationella avtal. När du också studerar kartan så sammanfaller den rika biodiversiteten med USA:s militära närvaro i Latinamerika; Colombia, Ecuador, Paraguay, Brasilien, Peru.
Kan det industriella nationella kapitalet vara en temporär allierad i den latinamerikanska integrationen och motståndare till det transnationella kapitalet?
– Vi talar inom ALBA om en latinamerikansk produktiv sammanlänkning vilket betyder interna politiska förändringar. I Argentina har man föreslagit en ”reindustrialisering” eftersom landet förlorade nästan hela sin nationella produktiva sektor, inte bara under president Carlos Menems privatiseringsprocess utan delvis även tidigare. Jag tror inte att detta skulle vara en slags industrinostalgi men det står helt klart, att utan industrialisering blir det heller ingen utveckling. Å andra sidan är det svårt att försvara en produktion som inte är konkurrenskraftig. Men den främsta uppgiften hos en produkt är inte att konkurrera utan att tillfredsställa ett behov.
Dick Emanuelsson
Fotnoter:1) SEV, eller Comecon, som det kallades på engelska, var de ”realsocialistiska” ländernas ekonomiska samorganisation.
2) ”Puebla-Panama” är ett megaprojekt som innebär att framför allt infrastrukturen mellan den mexikanska industristaden Puebla och staten Panama knyts ihop och förbättras. Colombia har nu också anslutit sig med president Uribes förevändning att Colombia vill vinna nya marknader. Men kritikerna menar att det pågår ett fult spel där Panama i dag ska bredda och modernisera sin kanal, som, enligt kritikerna, ska kunna transportera USA:s hangarfartyg som därmed lätt och snabbt kan byta världshav och rycka in, till exempel i en invasion av Kuba eller Venezuela, från Stilla havet till Atlanten. USA-vänliga Colombia är å sin sida ett uppmarschområde
