La solidaridad obrera con Honduras crece

Los obreros del puerto en Boston, EE.UU., no descargaron guayabas procedentes de Honduras en el primer día de huelga general

Entrevista Rafael alegría dirigente campesino de la resistencia nacional contra el Golpe de Estado 09/07/16 (toma de carretera norte)

POR DICK EMANUELSSON

Escucha la entrevista en audio: http://www.box.net/shared/i4f4n6tmeb

TEGUCIGALPA / 090716 / Este jueves, 16 de julio, el pueblo hondureño se lanzó a una huelga general por dos días. La solidaridad obrera y de los pueblos hermanos en los países se hizo sentir por que fueron bloqueados los puestos fronterizos para que ningún transporte pesado pudiera pasar desde Guatemala, El Salvador y Nicaragua.

En la capital hondureña, el Frente Nacional de Resistencia contra el Golpe de Estado tomó las tres salidas/entradas a la capital, golpeando así a la economía en que se basa la dictadura bajo el presidente de facto, Roberto Micheletti.

En la carretera norte, quizás la más importante por ser la carretera que va hacia el Puerto Cortéz, el más importante de Honduras que al mismo tiempo es un puesto fronterizo con Guatemala, conversamos con Rafael Alegría, dirigente nacional de la Vía Campesina sobre el balance de la jornada de lucha.

* ¿Como esta la situación? ¿Como esta el ambiente? ¿Cómo esta el animo de la gente? Se dice que unos cinco mil que han hecho la toma de este punto que esta ubicado prácticamente en el campo afuera de Tegucigalpa, lejísimos del centro de la capital y en donde hay kilómetros de colas de carros y camiones.

RAFAEL ALEGRÍA (RA): Esta trancado todo el transporte de mercancías de combustibles. Las personas se bajan y toman otro. No es nuestro fin de obstaculizar el transito de personas por que es una protesta pacifica. Así lo entendieron la policía y la pactamos de que iba ser pacifica y que ellos no nos iban ha desalojar. El asunto es que no solamente es en Tegucigalpa, es a nivel nacional esta movilización y ahora nos han informado que San Pedro Sula, que en el puente hacia Puerto Cortés han extendido la toma por 72 horas en ese puente estratégico donde vienen o van las mercancías de Honduras al exterior. Por otro lado ya sabemos que en Boston EE.UU. los trabajadores del puerto no descargaron guayabas procedentes de Honduras y eso se va extender. Nos han dicho que de Holanda nos han llamado que en Holanda están listos a no descargar mercancía hondureña o sea que puede haber un bloqueo internacional de grandes proporciones.

DE: Los sindicatos centroamericanos también han declarado cuarenta y ocho horas de bloqueo en las fronteras.

RA: Ya nos informaron que han crecido mucho la movilización entre Nicaragua y Honduras, igualmente lo están haciendo en El Salvador y Honduras, Guatemala y Honduras, eso es muy importante porque la solidaridad ya no solamente es una declaración o es un documento, sino que es una cuestión concreta físicamente y muy importante.

DE: ¿Qué tipo de confianza tiene Usted sobre resultados en el encuentro en Costa Rica el sábado (entre Zelaya-Micheletti)?

RA: Nuestra resistencia es pacifica. Pero dentro de esta resistencia pacifica esta precisamente bloquear las mercancías, el combustible y todo eso para obligar al gobierno golpista de que desaloje el poder y se lo entregue a Manuel Zelaya Rosales y vuelva la institucionalidad en el país. Eso es así, lo estamos haciendo con mucho éxito. Ya ayer el señor Micheletti anuncio que podía renunciar pero con una condición de que no regrese Zelaya. Bueno, la segunda podía ser esa, de que se instale Zelaya y volvamos otra vez a la normalidad y ha discutir y debatir entre hondureños todos somos hondureños el problema es que el país no solamente es de unos pocos sino que es todos y entre todos discutamos una estrategia de desarrollo pero normalicemos una institucionalidad, normalicemos la llegada del presidente Zelaya y después hablamos sobre el devenir histórico de nuestra patria.

DE: El Heraldo (diario de extrema derecha hondureña) esta hablando de un supuesto plan ´Operación Caracas, lo mismo dice el vocero de la policía Héctor Mejia que supuestamente ya tiene conocimiento que van hacer quince diferentes atentados, y que esta mañana o anoche exploto una bomba en un MacDonald.¿Pero eso es parte de la guerra psicológica contra el pueblo?

RA: Si, tomando en cuenta que este momento asesora en materia de seguridad a Micheletti un ciudadano que ha tenido una historia negra, violador de los derechos humanos, responsable de desaparecidos, ese hombre se llama Billy Joya y precisamente era lo que hacían en los ochenta, ponían bombas se los adjudicaban al movimiento popular a la izquierda hondureña y eso justificaba la persecución, la desaparición de personas en el país, la misma estrategia están aplicando ahora.

Lo que pasa en estas manifestaciones hemos invitado a la policía para que verifique si hay grupos de extranjeros cumpliendo otras misiones. Ustedes son periodistas, pero ellos están diciendo que hay nicaragüenses, hay salvadoreños, hay grupos armados venezolanos, que Chávez esta queriendo una masacre, un baño de sangre. Esto es terrible lo que están haciendo pero el pueblo ya no creo en eso, eso es política psicológica de intimidación para que la gente no salga a la calle. La gente sale a la calle porque la gente no quiere continuar con este golpe de estado y la policía se dio cuenta que es completamente pacifica y nos manifestó, que estaba mas bien contento, de que no había ninguna agresión, ninguna violación y entonces es lo que estamos haciendo. Denunciamos algunos ciudadanos venezolanos y cubanos de Miami que están aquí haciendo provocación, ellos están definiendo estrategias de apoyo a Micheletti; inclusive en las manifestaciones que hacen los blancos (los golpistas) que les llamamos aquí, ellos organizan las consignas inclusive asesoran las movilizaciones, ellos si hacen eso definitivamente.

DE: ¿Si Zelaya es detenido cuando el regresa al país en los próximos días, que será la respuesta del pueblo, porque hasta ahora los 18 días ha sido todo en forma pacifica? ¿Pero el pueblo tiene todo el derecho según el tercer articulo de la constitución de rebelarse?

RA: El Art.3 de la constitución de la republica dice que nadie debe obediencia a un gobierno usurpador y que tiene derecho a la insurrección. Eso no hay duda, nos podemos cobijar bajo ese principio y articulo constitucional, la insurrección puede ser: pacifica o armada, nosotros hemos estado por la pacifica.

DE: ¿Eso no depende la respuesta del adversario?

Ahora el movimiento social esta por la forma pacifica pero tampoco respondemos que en el futuro haya gente que quiera luchar de otra forma y eso no será responsabilidad nuestra sino del señor Micheletti y los golpista de este país.

DE: ¿Si las circunstancias no permiten la lucha pacifica?

RA: Se va ha convertir en una lucha violenta pero nadie quiere eso definitivamente por eso el llamado a los militares al grupo de poder.

DE: Están cansados los militares y los policías se notaba en los rostros de los uniformados en la carretera sur que estaban agotadísimos.

RA: Y dijeron que tenían horas y horas de estar ahí que no tienen relevo. Definitivamente eso significa que el ejército realmente debería reflexionar.

DE: ¿Y esto solamente es un inicio?

RA: Si solo es el inicio.

DE: ¿Y ni siquiera ha regresado Mel?

RA: No, ni tan siquiera nosotros estamos cansados como para la idea de retirarnos. Esto va a continuar. Entonces, la solidaridad es tremendamente grande en todos los países de América y aquí la resistencia continua, así es que solo falta que el señor Micheletti anuncie hoy de que esta dispuesto a permitir con el ejercito y otros que regrese Mel y que resuelva el problema institucional del país.

Escucha la entrevista en audio: http://www.box.net/shared/i4f4n6tmeb

Förföljelsen mot Dick Emanuelsson i Colombia bekräftad

Risken att aldrig manipulera sanningen

Nytt avslöjande visar att Flammans Dick Emanuelsson är registrerad av den colombianska hemliga politiska polisen samtidigt som Säpo förhör colombianer i Sverige och frågar om de är bekanta med Flammans Latinamerikareporter!

TEGUCIGALPA / 090717 / Che Guevara sa en gång; ”Revolutionärer räds aldrig sanningen”. Och jag anser att det är en viktig livsprincip, oavsett om man är revolutionär eller inte. Jag har under de 25 år som jag har arbetat som reporter för Flamman försökt att hålla på den principen, även om bakslag för den revolutionära rörelsen i och utanför Sverige inte alltid är lätta att bära. Jag har heller aldrig förnekat att min sociala och politiska hemvist är hos arbetarklassen och att jag delar dess marxistiska världsåskådning.

Därför är min journalistiska gärning inte heller neutral. Påstå något annat, vilket är mer än vanligt bland svenska journalister, vore hyckleri. Men jag har däremot alltid försökt dra fram ett politiskt, socialt eller ekonomiskt sammanhang för att läsaren ske ges en fullödig bild av vad jag som reporter försöker presentera av ett speciellt skeende. Att göra det i Sverige kan, som i fallet med Jan Guillou och Peter Bratt, få konsekvenser och till och med fängelse. I andra länder kan det betyda förföljelse och till och med döden.

UNDER DE 30 ÅR jag har bevakat Colombia, sex av dem på heltid, har jag sett flera av mina colombianska kollegor mördas, en del har gått i landsflykt och räddat livhanken. Andra har köpts upp av politiker, företag eller den militära underrättelsetjänsten. Kamraterna på kommunistpartiets veckotidning sa vid mina första besök i landet i början av 1980-talet att de värsta och mest falska spionerna var våra kollegor; ”Minst femtio procent av Colombias journalister står på den militära underrättelsetjänstens eller DAS’, den hemliga politiska polisens, avlöningslistor”, var deras varning.

Det var därför en tidsfråga innan jag förr eller senare skulle stöta på patrull i Colombia. En sak är att skriva på svenska och till och med göra reportage på gerillaområden. Men när text-, ljud- och videoupptagningar sprids på spanska via Internet hamnar man i ett säkerhetspolitiskt gungfly som på sikt riskerar att dränka en eller få en till insikt att ”hit men inte längre”.

OCH SÅ BLEV DET för mig den 2 december 2005. Då hade jag torterats av nattliga samtal under hela 2005 med orden: ”Din jävla kommunist, om du inte lämnar landet mördar vi dig”! Ett liknande mordhot hade jag fått 1990 efter att jag hade intervjuat en ledande nazist och i samband med att VAM, Vitt Ariskt Motstånd, opererade och hotade vanliga medborgare men särskilt sådana som vägrade att acceptera den växande fascistiska faran i Sverige.

Hoten intensifierades under 2005. Jag gjorde därför reportageresor under långa tider ner till Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay och Bolivia. När jag kom tillbaka till flygplatsen i Bogota och DAS-agenten knappade in mitt namn och colombianska ID-nummer tog det inte mer än ett par timmar innan det första samtalet och hotet ringdes in efter att jag hade anlänt till min bostad i Bogota.

I JULI 2005 KOM jag hem till Sverige och ersatte kamrater på redaktionen under semestermånaden. Och det var den 25 juli 2005 som jag plåtade Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare som avslöjades som spion mot den colombianska kolonin i Sverige, ett spioneri speciellt riktat mot Föreningen Jaime Pardo Leal, radiostationen Café Stereo och nyhetsbyrån Anncol. Spioneriet illustrerades i Flamman och på Aftonbladets kultursidor den 27 juli.

Dessa två datum poppade upp för ett par dagar sedan när ett ”läckande” dokument från DAS avslöjades av veckomagasinet Semana [1]. På sidan 10 (av 13) står det i ett mötesprotokoll upprättat av DAS från den 25 juli 2005:


”HEMLIGT MÖTESPROTOKOLL:

Den 25 juli 2005 i Bogota D.C, hölls ett möte på den operative vicechefens kontor med följande personer närvarande: Dr. Carlos Alberto Arzayús-vicechef för underrättelseoperationer, Dr. Jaime Fernando Ovalle Olaz-Samordnare för Underrättelsetjänstens Tredje Specialenhet och säkerhetsagenterna Blanca Cecilia Rubio Rodriguez, (…) med målsättningen att organisera och anförtro följande specifika uppgifter:

(….) Organisera ett föredragande om Dick Emanuelsson till onsdagen den 27 juli 2005. (Föredragande: Blanca Cecilia Rubio).


OVANSTÅENDE MÖTESPROTOKOLL bekräftade den statliga terrorismen i Colombia. Fyrahundra människor, journalister, vänsterpolitiker, fack-, bonde- och studentledare fick telefoner och internetuppkopplingar avlyssnade. Men det allvarligaste är att DAS-chefen Jorge Noguera överlämnade listor över misshagliga personer till de paramilitära dödsskvadronerna AUC som hade det smutsiga arbetet att mörda dessa. Så skedde med universitetsläraren Alfredo Correa som den 24 juni 2004, greps av DAS i staden Barranquilla, anklagad för att var FARC-ideolog. Han släpptes den 17 juli i brist på bevis men mördades tre månader senare, den 17 september. Han fanns på DAS’ lista som överlämnades till AUC som likviderade honom. Samma öde mötte minst sex personer till, de flesta fackliga ledare. Inte bara de paramilitära ledarna har vittnat inför åklagaren om detta. Den förste som beskrev de makabra morden var Rafael Garcia, säkerhetspolisens högste chef för DAS’ datacentral.

ATT SVENSKA SÄPO, DAS’ kollegor i Sverige, också alltid har haft sin uppmärksamhet riktad mot kommunister, vänstern och invandrare är allmänt bekant. Men min förvåning blev stor när jag blev informerad om att flera ledande medlemmar i Föreningen Jaime Pardo Leal hade inkallats till förhör och bland frågorna som ställdes av säpoagenterna var ”känner du Dick Emanuelsson”?

Att mina reportage i Latinamerika i allmänhet men Colombia i synnerhet skulle vara så intressanta för Säpo att de konfronterade min person med de colombianer som flytt undan den parastatliga terrorismen, det hade jag inte trott. Men Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare, som fick sin diplomatiska karriär förstörd för reportaget om hans spioneri mot den colombianska exilkolonin i Sverige, berättar i en av sina veckokrönikor i dagstidningen El Espectador, om hur ambassaden på Östermalmsgatan 44 i Stockholm hade och har regelbundna politiska kontakter med svenska UD och myndigheter, och bland dem finns så klart Säpo.

I BOGOTA HAR Yamhure och hans gelikar i den statsterroristiska Uriberegimen gråtit blod för att de inte lyckats att tysta Anncol och radiostationen Café Stereo eller fått Föreningen Jaime Pardo Leal terroristförklarad. Mig har han utpekat som ”kringresande FARC-ambassadör” och drömmer i en krönika om att få mig utvisad och deporterad från Honduras till Colombia för att där ställa mig inför krigsrätt, anklagad för att vara en internationell terrorist. Det säger den man som avslöjades av Juan R. Garcia, politisk rådgivare till AUC:s f.d. högste man, Carlos Castaño, för att vara en kollega till denne. Yamhure var inte bara rådgivare till den blodbesudlade Carlos Castaño, han var dessutom personlig vän och fick vid ett tillfälle när Juan Garcia var närvarande, 16.000 pesos av Castaño. Denne man försåg UD och Säpo med uppgifter om att exilcolombianer i Sverige samt denne reporter skulle arbeta för FARC-gerillan. Absurditeterna har inga gränser.

Men utsikterna är inte helt mörka för en eventuell deportering, för efter statskuppen den 28 juni råder det i Honduras diktatur. Diktaturens politiska rådgivare är de som lät hundratals folkledare försvinna under 1980-talet under skuggan av USA-ambassadören (1981-1985), John Negroponte.

PÅ NÅGOT SÄTT är alltså cirkeln sluten. Att som reporter ha principen om sanningen som rättesnöre kan ha sina risker. Att den hemliga politiska polisen i Colombia och Sverige, och kanske även i Honduras, ser en reporters arbete som en ”nationell säkerhetsrisk”, är i DAS’ protokoll och Säpos utfrågning en bekräftelse. I Honduras mordhotades Telesurs TV-team och inför de upprepande hoten lämnade teamet Honduras i söndags.

Tjugofems års Latinamerikareportage i Flamman visar med andra ord att vi inte har misstagit oss i de stora redaktionella och politiska frågorna.

För än håller ordspråket:

”Säg mig vem dina vänner är och jag ska säga dig vem du är”.

Dick Emanuelsson
Källa: [1] Revista Semana. http://www.semana.com/documents/Doc-1909_2009711.pdf

Centralamerikas fack blockerar Honduras för att störta diktaturen

<5686 tecken>
Två dagars generalstrejk i Honduras


TEGUCIGALPA / 090716 / Honduras blockeras i dag torsdag och i morgon fredag av medlemmar i Centralamerikas fackföreningar. Arbetarsolidariteten från grannländerna ska bidra till att knäcka diktaturen i Tegucigalpa.

– Målsättningen är att strypa den aktuella regimen i Honduras handelspolitiskt, sa i onsdags Jorge Coronado, facklig samordnare för de centralamerikanska facken på en presskonferens i Costa Rica och tillade att blockaden äger rum vid gränsposteringarna mot Honduras i Guatemala, El Salvador och Nicaragua.

Generalstrejk

När detta skrivs på onsdag kväll i Honduras, förbereder landets fyra landsorganisationer, bönder, studenter, transportsektorn som framför allt består av buss och taxi, en total generalstrejk under torsdag och fredag. Den kommer utan tvekan att slå hårt och det är också första gången som transportsektorn ska delta i protesterna för att fälla kuppregimen. Den har dessutom retat upp taxisektorn, som till 95 procent stöder den avsatte president Manuel Zelaya, genom att ha sänkt taxipriset för kollektivresor från 11 till 9 lempiras.

Utegångsförbud återinförs

Huvudstaden Tegucigalpa kommer i morgon att lamslås genom att den ’Nationella Motståndsfronten mot Statskuppen’ kommer att blockera de tre infartsvägarna från norr, söder och öster vilket slår stenhårt mot landets ekonomiska livsnerver. Sent på onsdagskvällen meddelande landets kuppregim i en nationell TV- och radioutsändning att utegångsförbudet återigen införts från 24.00 till 05.00 på morgonen.

Hillary Clintons dubbelspel

På lördag genomförs i Costa Rica en massdemonstration till stöd för Honduras folk men också mot att representanter för kuppjuntan anländer till Costa Rica för att delta i ett samtal med landets president Oscar Arias som vill medla mellan Manuel Zelaya och kuppregimen. Det är samtal som allmänt betraktas ha påtvingats Zelaya av Hillary Clinton och som ingen har någon som helst tilltro till. En hel värld kräver att kuppmännen ovillkorligen ska träda tillbaka och återlämna makten till landets avsatte president men State Departement har vädjat till president Zelaya om att ha ”tålamod för att medlingen ska ge resultat”. Kritikerna menar att Arias och Clinton bara vill vinna tid och trötta ut och försvaga folkets motstånd i Honduras mot diktaturen. Diktaturens representanter i Tegucigalpa har välkomnat medlingen och talar om ”försoning och fred”.

– Demonstrationen på lördag är inte bara en protest mot kuppmännens ankomst till Costa Rica utan även mot Arias medling som jämställer den demokratiskt valda regeringen Zelaya med en regering som utsetts genom en statskupp, sa Coronado.

Costa Ricas fackföreningar har också samlat in namn med kravet på att landets åklagarämbete ska ansöka hos landets domstol om att få arrestera kuppmakaren Roberto Micheletti i händelse av att han landar i Costa Rica på lördag, anklagad för att ha olagligt ha gripit makten, mord och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Pansarvagnar mot Feminister

I tisdags morse ockuperade det Nationella Kvinnoinstitutets byggnad av flera olika kvinnoorganisationer. Aktionen var en protest mot att Maria Marta Diaz hade utsetts till institutets chef av kuppregimen. Hon deltog och deltar i den högerextrema organisationen ”Union Civica Democrática” som under sex veckor drev en frenetisk kampanj likt högern i Ukraina, Georgien eller Vitryssland för att destabilisera regeringen Manuel Zelaya och som slutligen resulterade i statskuppen.

Ordföranden för ”Union Civica Democrática”, Armida López de Contreras’ man, Carlos López, utsågs samma dag till utrikesminister.

Denna uppdelning av ”Tårtan Honduras” mellan statskuppens olika aktörer, som uteslutande tillhör den rika sociala klassen i landet, har ytterligare isolerat regimen i Tegucigalpa. Många honduraner på gatan anser att utnämningarna är rena skymfen och ses som ett hån mot folket.

De feministiska organisationernas aktion fick stort Stad över hela Honduras men 24 timmar senare, kring lunchtid i dag onsdags, anlände María Marta Díaz, i spetsen för hundratals kommandopoliser från det fruktade ”Cobra-kommandot” som också hade sällskap av flera pansarvagnar och arméplutoner som bland annat besköt de tusentals demonstranterna med gummikulor och peppargas.

Feministerna hade vid den tidpunkten fått uppbackning av tusentals honduraner som hade anlänt från Lärarhögskolan och som tillsammans med ett 100-tal feminister gjorde motstånd mot militärmaktens utsända. Många kvinnor slogs ned brutalt men höll ut mot repressionen och svor att fortsätta kampen mot diktaturen.

Feministerna lämnade dock bygganden för att ansluta sig till onsdagens massdemonstration som avslutades vid landets kongress.

400.000 bönder väntar på signal på uppror

President Manuel Zelaya, som i skrivande stund befinner sig i grannlandet Guatemala, uppmanade i ett tal Honduras folk ”att resa sig för att röja kuppmännen ur vägen”, och hänvisade till grundlagen som i sin 3:e artikel ”ger folket rätt att resa sig mot dem som via vapen har gripit makten”.

Nästa vecka har Zelaya sagt att han kommer att återvända till Honduras för att återigen inta presidentpalatset. Enligt uppgifter till Flamman från trovärdiga källor uppges så många som 400.000 bönder befinna sig i Tegucigalpa, beredda att när som helst ansluta sig till den megamarsch eller massmobilisering som ska återinsätta den avsatte presidenten. Om så inte sker är risken uppenbar för att de hittills fredliga kampformerna förvandlas till legitima väpnade aktioner för att en gång för alla störta regimen i Tegucigalpa, en utveckling som är en mardröm för Pentagon och Vita huset. För utgången kan bara bli en, och den gynnar inte de högerextrema hökarna i USA eller Latinamerika.

Dick Emanuelsson