De Modlösa, eller hur man prostituerar sig politiskt

<8077 tecken>
Tegucigalpa / 091018 / En svidande vidräkning av politisk och mänsklig opportunism men även politisk prostitution.

Så kan romanen De Modlösa av John Lapidus, sammanfattas. En modig bok för han konfronterar både dubbelmoralen i svensk biståndspolitik som opportunism och underdånighet hos svenska biståndsarbetare i tjänst hos högerregeringens nykoloniala utrikespolitik.

I De Modlösa, som handlar om Sverige i Nicaragua är han skoningslös mot ambassadör ”Kerstin” som i verkligheten är vänsterpartisten Eva Zetterberg. Slutsatsen av hennes politiska förräderi mot både sitt eget parti, hon är ju politiskt språkrör för en högerregering, men även mot det folk och revolution hon en gång för många år sedan sade sig stödja, blir uppenbar i boken.

Ty Lapidus har som koordinatör för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas projekt i det centralamerikanska landet en direkt insyn i hur den nykoloniala europeiska imperialismen agerar. Eller hur Internationella Valutafondens krav på nicaraguansk kapitulation av egna djupgående strukturella förändringar till förmån för sitt folk ställs mot krediter från IMF. Att detta också är ”Kerstins” krav mot Sandinisterna, som återkommit till makten efter 16 år av för Nicaraguas folk förödande nyliberala regimer, gör knappast hennes meritförteckning vackrare.



LAPIDUS, ELLER ”ERIK HOLMBERG” som är bokens huvudperson, är en katt bland hermeliner. Ty få av ”svenskgruppen”, utbildade akademiker, ekonomer, och andra yrkestitlar som imponerar, vågar stödja Eriks politiska ståndpunkter och ta den politiska fighten mot ”Kerstin” när UD-representanterna från Stockholm ska komma på besök i Managua. Där ska de få en bakgrund till läget och därefter fatta beslut om den svenska högerregeringen ska fortsätta biståndet eller klippa det till Sandinistregeringen.

”Kerstin” sitter nästan varje kväll i nicaraguansk oppositions-TV och uttalar sig kritiskt mot sandinistregeringen. Den kvinnliga ambassadören är till och med snäppet värre i sin kritik mot sandinisterna än självaste USA-ambassadören ”Wilson”, som Erik har en förkärlek till att provocera politiskt när det samlas till cocktailpartyn på den luxuösa svenskambassaden som med sitt AC-system mer påminner om ett ishotell vid polcirkeln än en fastighet i ett tropiskt land. För varje dag som går retar ”Kerstins” uttalanden upp basen i det parti som i dag samlar över en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare. Men även Eriks biståndskamrater är indignerade men vågar, när det kommer till kritan, inte föra fram kritiken mot Ambassadören.



I PRESENTATIONEN AV De Modlösa hävdar förlaget att boken inte bara handlar om Nicaragua utan också om Sverige och svenskarna. Var går gränsen mellan ett fattigt och ett rikt land? Och boken ställer också den avgörande frågan om ”vem bär egentligen ansvaret för att det ser ut som det gör”? i världen.

För det handlar om ett fenomen som vuxit upp i kölvattnet av den nyliberala modellen som inte bara har en förödande ekonomisk sida utan även en juridisk och kulturell faktor som slagit sönder mycket av den kollektiva solidaritet som nästan hela det 20:e seklet präglades av i folkdjupet. Nyliberalismen har slagit sönder arbetsrätt och fackföreningar och kapitalet har nästan grönt ljus till att göra vad det vill. Rädslan att förlora sin anställning gör att folk i stället vässar armbågarna än sluter sig samman med arbetskamraterna och slår tillbaka offensiven mot arbetarklassen och nationernas suveränitet.



TY SOLIDARITET ÄR en helt annan sak än personlighetsutveckling, försörjning och karriärstege. Det svenska folket och i synnerhet arbetarrörelsen och stora delar av den unga generationen, kan se tillbaka på vackra kapitel som är skrivna i den internationella solidaritetens tecken. Från Spanska inbördeskriget på 1930-talet, efterkrigstidens stöd till den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, den enorma solidariteten till Vietnam och Indokina på 1960- och 1970-talen där också solidariteten med folken i Latinamerika som Chile, Nicaragua och El Salvador växte fram naturligt i spåren på folkens seger i Vietnam 1975. Insamlingslistor på jobben där miljoner kronor samlades in till kämpande folk över världen, solidaritetsaktivister som lördag efter lördag sålde Vietnambulletinen och skramlade med insamlingsbössor står i bjärt kontrast till dagens ”civila samhälle” och dess paraplyer av så kallade ”NGOs”, odemokratiska biståndskonstellationer som skys som pesten i många av de länder som idag, i konfrontation mot såväl nordamerikansk som europeisk imperialism, försöker finna nya vägar för att lyfta sina länder ur underutvecklingen som plundras av transnationella bolag.



”KERSTIN” VAR OCH ÄR inte bara ett politiskt språkrör för högerregeringen på Rosenbad. Hon innehade också rollen som ”Givarländernas” språkrör i Managua, det vill säga de främsta imperialistiska EU-länderna. I likhet med USA-ambassadören ”Wilson” tyckte dessa att fel parti vann kommunalvalen den 9 november 2008 när sandinisterna sopade marken med oppositionen och påstod, trots ett tjog latinamerikanska valobservatörer vid sidan av de sandinistiska och liberala valobservatörerna att valfusk hade förekommit. Det viktigaste valet, det om borgmästarposten i huvudstaden Managua, räknades om på begäran av Eduardo Montealegre, den nyliberale kandidaten, USA:s och IMF:s man i Managua, bankiren och landets tjuv Nr. 1. Men när omräkningen ägde rum fattades just den person som hade begärt omräkningen. I stället krävde då Montealegre att valet skulle räknas om i hela landet. Resultatet av omräkningen i Managua blev nästan exakt det samma som resultatet på valkvällen; solklar sandinistseger.

”Kerstin” fortsatte att i den privatkontrollerade pressen insinuera om att Nicaragua gick mot diktatur och det var uppenbart att hon ville provocera fram ett beslut där sandinisterna helt enkelt kastade ut henne. USA och EU frös ett par hundra miljoner dollar i bistånd, ett ekonomiskt dråpslag och visade sin nykoloniala karaktär mot det tredje fattigaste landet på kontinenten som i dag med stolthet kan säga att trots fattigdomen, så är Nicaragua ett av få länder i Latinamerika och Karibien som är fritt från analfabetism, trots Kerstin och Wilson och miljarder dollar i inpumpat bistånd under de nyliberala regimerna (1990-2006). Landsbygden redovisar 2009 produktionsrekord av ris, bönor, majs och andra produkter som ett resultat av att Nicaragua inte bara exporterar mot Norr utan har vänt sig mot Syd, anslutit landet till ALBA och Petrocaribe. Imperialismen och ”Kerstin” gjorde en rejäl felkalkyl. Det gick inte att med utpressning knäcka Nicaraguas folk.


DE MODLÖSA INNEHÅLLER så mycket mer av denna politiska cynism och dubbelmoral som inte bara är svensk utan en tendens som vuxit fram i länder och personer som, om de någon gång har haft politiska principer, idag har sålt dessa för att inta en plats i UD eller Sida. Eller som ”Kerstin”, få sin dröm uppfylld och inta svenska ambassaden i Santiago de Chile.

Att John Lapidus, som har arbetat i många år har verkat i Zimbabwe och Nicaragua som journalist och solidaritetsarbetare inte tillhör den kategorin står efter en sträckläsning av De modlösa helt klart. Det är dessvärre en ensam unik röst men som därför gör det än mer angeläget att läsa boken.

GÅRDAGENS SOLIDARITETSAKTIVISTER har i dag till stora delar ersatts av det så kallade ”civila NGO-samhället”. I Nicaragua betraktas många av dessa ”NGO:s” av sandinisterna som direkta femtekolonnare. Bolivias president, aymaraindianen Evo Morales, är heller inte nådig mot dessa och hans kritik tangerar till stora delar vad John Lapidus’ De Modlösa vill ställa i blickpunkten:
– Några NGO:s bara utnyttjar de fattiga, indianerna och miljön för att de själva ska leva och må väl. De bor i städerna, de har el, de har allt och de intresserar sig inte för familjerna som lever på landsbygden som varken har el eller basservice[1].

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] Morales critica a las ONG que convierten en un "gran negocio" a los pobres.
http://www.publico.es/internacional/256964/evo/morales/ong/s/pobres/vivir?pagCom=3

--------------------------------------

DE MODLÖSA
Av John Lapidus
Lapidus Förlag
397 sidor
176 kronor
www.lapidusforlag.se
--------------------------------------

MANAmedarbetare hotad av Colombias paramilitär och regering

071206 / Manamedarbetaren och reportern Dick Emanuelsson har hotats till livet för sin bevakning av konflikten i Colombia. Ernesto Yamhure, före detta ansvarig för den militära underrättelsetjänsten på Colombias ambassad i Stockholm, numera skribent i veckotidningen El Espectador i Bogotá har i sina spalter, den 27 september och den 2 december, pekat ut den svenska journalisten som ”FARC-gerillans ambassadör i Europa”.

Utpekanden av oppositionella eller kritiska granskare av makten har i Colombia har inte sällan försatt den utpekades liv i fara. Ett tidigare utpekande som dåvarande president Carlos Lemos Simmons gjorde 1989, av ledaren för partiet Unión Patriótica Bernardo Jaramillo resulterade i mordet bara några månader senare på den utpekade, och på 5.000 av partiets medlemmar. Colombia är full av liknande exempel.

Den 27 juli 2005 publicerade Aftonbladet en rapport av Dick Emanuelsson om det colombianska skolfartyget Glorias besök i Stockholm. På kajen stod då ett stort antal landsflyktiga colombianer som demonstrerade mot att fartygets närvaro i Sverige var ett försök att legitimera en statlig terrorism som har skördat tiotusentals oppositionella colombianers liv. Gloria representerade en regering som är en av de värsta förbrytarna mod de mänskliga rättigheterna i världen, med världens högsta andel av internflyktingar, otaliga oppositionella "försvinnanden" och tusentals mördade fackliga aktivister. Det räcker med exemplet att sex av tio mördade fackligt aktiva i världen 2006 var colombianer, enligt Internationella Fackliga Samorganisationen IFS, som har 180 miljoner medlemmar i världen.

Emanuelssons rapportering bidrog till att Ernesto Yamhures spioneri mot exilcolombianerna i Sverige avslöjades och att han i svenska medier tvingades att medge den Colombianska ambassadens spioneri mot sina egna medborgare i Sverige.

Dick Emanuelsson har rapporterat om Colombia sedan 1980. Hans arbete publiceras i tidningar som Flamman och Mana samt i olika publikationer på spanska. Han har bland annat avslöjat den colombianska statsterrorismen, kopplingarna till regeringen, paramilitären och knarkmaffian samt de multinationella företagens mord av fackliga aktivister i landet. I december 2005 tvingades Emanuelsson att lämna landet på grund av upprepade mordhot. Colombia är ett land där pressfriheten inte existerar. Enligt en ny studie av universitetet La Sabana tror 9 av 10 journalister att den information de får från regeringen är manipulerad och en av tre uppger att han/hon har blivit mordhotad någon gång. Tusentals journalister har mist sina liv. Nu vill paramilitärerna och regeringen att samma princip skall gälla även utanför landets gränser.

Förutom Dick Emanuelsson har EU-parlamentariker Jens Holm, solidaritetsorganisationen Colombianätverket och föreningen ”Jaime Pardo Leal” i Stockholm utpekats i underrättelseagenten Ernesto Yamhures spalt. Vi varnar den svenska allmänheten för den risk de utpekade löper och uppmanar alla de som bryr sig om de mänskliga rättigheterna, om folkrätten och yttrandefriheten att protestera mot detta.

Efter Emanuelssons avslöjande kallade regeringen i Bogota hem Yamhure som nu i stället ägnar sig att peka ut all opposition mot den regim som satsar alla ekonomiska resurser på det totala kriget mot gerillan.

Militärkupp i Grekland och klasskamp i Göteborg

Den 21 april 1967 genomfördes i Grekland en stats- och militärkupp ledd av överste Georgios Papadopoulos. Krossandet av demokratin utlöste en stor solidaritet i Sverige med det grekiska folket. Där fanns redan ”Alex”.

Grekland var utåt sett demokratins vagga och ett turistparadis i början av 1960-talet med delikat mat och goda viner. Men bakom fasaden fanns en annan sida.

– Förspelet till militärkuppen den 21 april 1967 var att det rådde ett grymt förtryck. Det fanns legala oppositionspartier som det starka EDA, Allmänna vänstern. Trots att det var lagligt var man försiktig när man köpte deras tidning. Gick man till partiets lokaler kunde man vara säker på att man hade en säkerhetspolis i hälarna som antecknade vem man var och var man bodde. Statlig tjänst var det inte tal om.

Det säger Alexandros Chrissopoulos, 67, från sitt lilla hus utanför Falkenberg. Han är inom vänsterpartiet och framför allt dess Göteborgsdistrikt, en välkänd figur eftersom han 1979-1991 representerade vpk i riksdagen. Han hade kommit till Sverige tre år innan kuppen och börjat arbeta som truckförare på Göran Persson Trä AB i Göteborg. När demokratin krossades i hans hemland fanns det vid den tidpunkten inte så många greker i Sverige, ett par tusen, säger han, och de organiserade sig i den Antidiktatoriska kommittén som samlades regelbundet på Avenyn i centrala Göteborg.

För att bättre förstå det politiska förspelet till militärkuppen 1967 går vi så långt tillbaka som den 28 oktober 1940. Då anfölls Grekland av Mussolinis fascistiska Italien, som slogs tillbaka. Den 6 april 1941 angreps Grekland återigen, denna gång av Nazityskland. Mot dem bildade grekerna i juni 1941 EAM, Greklands Nationella Befrielsefront på initiativ av Greklands Kommunistiska Parti (KKE) och ett antal vänster- och liberala grupper. Strax efteråt bildades ELAS, den väpnade grenen av EAM. Vid sidan av ELAS opererade även EDES. EDES stod politiskt till höger och hade mindre styrkor som stod i kontakt med och i tjänst hos kungen och England. 1944 hade EAM c:a 1,5 miljoner medlemmar och ELAS en partisanarmé på c:a 200.000 män och kvinnor. I oktober 1944 befriades Grekland från den tyska ockupationen av den egna motståndsrörelsen.

SAMMA MÅNAD ANLÄNDE brittiska trupper till Aten och i december samma år krävde Storbritannien att ELAS skulle överlämna sina vapen, något som motståndsrörelsen vägrade eftersom kriget fortfarande pågick. Strider bröt ut och pågick i en månad där engelsmännen till och med flygbombade hamnstaden Pireus. I februari 1945 överlämnade ELAS sina vapen med löfte om att en nationell armé skulle bildas och att ingen skulle arresteras eller förföljas. Nästan samtidigt inledde fascistiska grupper en mordvåg som skördade tusentals offer bland kommunistpartiets medlemmar. Val ägde rum i vilket kommunisterna inte deltog eftersom reella demokratiska förutsättningar inte existerade under ockupationen.

Valet präglades av utbrett valfusk och deltagandet var lågt. I slutet av 1946 ansåg KKE att situationen var ohållbar och för att fysiskt försvara sig beslutade partiet att beväpna sig och bildade Greklands Demokratiska Armé (DSE). Inbördeskriget startade och mot sig hade DSE inte bara den nationella armén, uppbyggd av britterna, utan även ockupationsstyrkorna. För första gången använde USA:s bombflyg napalm, en kletig brinnande gelatinmassa som 20 år senare skulle sättas in mot det vietnamesiska folket i massiv skala, ett av historiens värsta krigsbrott.

1949 HADE MOTSTÅNDSRÖRELSEN förlorat inbördeskriget och KKE förbjöds. Men 1958 trädde kommunisterna återigen fram och utgjorde kärnan i vänsterfronten EDA som fick 25 procent av rösterna i valet, en tendens som successivt förstärktes fram till 1967 då den blev ett maktalternativ. Det är mot denna bakgrund som ”överstarnas kupp” utlöstes 1967 av USA, menar många greker, något som Alexandros Chrissopoulos bekräftar:

– I början av 1960-talet hände någonting. Mikis Theodorakis (som hade stridit i ELAS och var medlem i KKE) började sjunga sina sånger med klara politiska budskap. Folk vände förtrycket ryggen, stora massmöten genomfördes, folket brydde sig inte längre om säkerhetspolisen! Det blev ett vakuum och säkerhetstjänsten förlorade kontrollen och hånades av folket. De och amerikanarna fick kalla fötter, därför genomfördes kuppen den 21 april 1967.

I Sverige satte ett stort solidaritetsarbete för Greklands folk snabbt igång.

– Grekerna skulle demonstrera första gången efter kuppen men det fanns bara ett konsulat i Göteborg men den konsuln var ju svensk! säger Alexandros och har svårt att hålla sig för skratt. Vi knallade i alla fall dit med våra plakat.

Den Antidiktatoriska kommittén hittade snart organisatoriska konturer och greker över hela landet samlades på den första kongressen. Där utsågs en ledning som skulle leda stöd- och solidaritetsarbetet med målet att störta militärjuntan och återinföra demokrati i Grekland. Alexandros utsågs som representant för grekerna i Göteborg. En tidning trycktes och grekerna fick stor hjälp av kommunistiska ungdomsförbundet. En av de främsta uppgifterna var att samla in pengar på arbetsplatser, gator och torg för de många politiska fångarna i Grekland. Överallt ägde det rum aktiviteter för Greklands folk, solidariteten var enorm! menar Alexandros.

– I Tjeckoslovakien fanns det en stor grupp exilgreker som hade flytt dit efter inbördeskriget. De hade tryckerier och från Prag skickades lastbilar och tåg med grekiska böcker till övriga Europa. Jag lånade en lastbil på jobbet och på SJ hämtade vi stora jävla lass med böcker med skönlitteratur, Lenins samlade verk, Marx och vänsterlitteratur som var förbjuden i Grekland. Tullmännen i Göteborg drog åt sig öronen när de såg boklassen. ”Vad fan gör ni med de där böckerna? Säljer du dem eller”? frågade tullarna. ”Nä, för fan, vi delar ut dom i Grekland”, svarade jag. Vi sålde sedan böckerna billigt. Stadsbiblioteket på Götaplatsen tog emot 200 böcker på grekiska. Men efter sex månader fanns det inte en bok kvar. Grekerna snodde varenda bok i tron att de inte skulle få läsa de andra.

– Det politiska klimatet i Sverige var oerhört bra för oss och fientligt mot den grekiska militärjuntan, som isolerades. Vi hade en kille från det grekiska kommunistpartiet i Göteborg som hade koll på när det skulle anlända grekiska båtar till frihamnen i Göteborg. Han ringde oss och vi tog med oss böcker och åkte ut till båtarna och snackade med sjömännen och gav dem böcker. Vi gjorde ett jävligt bra utåtriktat jobb och två, tre gånger per år arrangerade vi demonstrationer i Göteborg med så många som 5.000 demonstranter. Plakaten tillverkade vi på Göran Persson Trä AB, jag snodde en massa virke på kvällarna när det inte fanns en människa på jobbet, skrockar Alexandros högljutt. Så höll vi på fram till 1974, då juntan föll.

DET VAR UNDER DEN TIDEN som Alexandros kom i kontakt med de svenska kommunisterna och han anslöt sig 1970 till vpk. Det var ett omvälvande politiskt år såväl ute i världen som i Sverige, där en explosion av så kallade vilda strejker ägde rum. Den mest omtalade var gruvstrejken i malmfälten som bröt ut i december 1969 och pågick i två månader. Men den hade föregåtts månaden innan av hamnarbetarstrejken i Göteborg. Den satte både arbetsgivarnas envälde och byråkratin inom Transport och LO mot skranket. På 1 maj 1970 kom det till konfrontationer i Göteborg mellan polisen och hamnarbetarna, som av polisen förvägrades att demonstrera med vissa plakat. Alexandros blir ivrig när jag för temat på tal.

– På den tiden hade inte vpk egna 1 majdemonstrationer utan gick med i LO-distriktets. Men de socialdemokratiska ombudsmännen gick och pekade ut plakat för polisen som påstods vara misshälliga för LO. En av dessa ombudsmän var Gösta ”Tjocka” Björk, ombudsman hos Bygg-12:an. Han gillade inte hamnarbetarnas stora banderoll med texten; ”BEKÄMPA LO-BYRÅKRATIN. GÖR FACKFÖRENINGARNA TILL KAMPORGANISATIONER”! När demonstrationståget närmade sig Götaplatsen skickade han snuthästarna på hamnarbetarna för att stoppa dem. Jag slet tag i tyglarna på en av hästarna och den stöp i backen. Det var då Göteborgspostens fotograf tog fotot när jag sprang fram med min fana mot hästen. Det är ju svårt att fälla en stor hästjävel, men han kom fel med huvudet på något sätt så den rasade bara ihop. Men då kom en flock av snutar med batonger och gissa om de bankade på oss allt vad de orkade!

1986 GJORDE REPORTERN JANNE JOSEFSSON den omtalade dokumentärfilmen ”Med 5:an spårvagn till Örgryte”. Längst bak i vagnen satt Alexandros och inför Josefsson kommenterade han klassresan från stadsdelen Biskopsgården, där arbetare från varven, Volvo, hamnen eller raffinaderierna hade flyttat in i moderna ljusa lägenheter under ”miljonprogrammet” i slutet av 1950- och början av 60-talet. Själv hade Alexandros flyttat dit i slutet av 1970-talet.

Det var en helt annan värld än den värld som Josefsson beskrev när ”5:an” kom fram till ändhållplatsen för den göteborgska överklassens Örgryte.

Hur ser han på Sverige då och nu?

– Det är ett helt annat land, man känner inte igen sig. Då var det solidaritet som gällde, ett helt annat tänkande. Nu är det bara en massa armbågar och individualism. Det är inte klokt. Medmänsklighet... Då var det ett helt annat samhälle, det fanns klasskänsla oavsett om man var en socialdemokratisk eller kommunistisk arbetare. Nu försöker folk på jobben sticka kniven i eller trampa på varandra. Principen om att sparka neråt och slicka uppåt har blivit kutym. Jag är så jävla besviken på samhällsutvecklingen, säger Alexandros som även är djupt besviken på det parti han tillhörde fram till för några år sedan.

Men han lever upp när han nämner hur Latinamerika rör sig framåt, framför allt den ledande politiska roll som Chavez och Venezuela har tagit.

– Den mannen har pondus och darrar inte på stämman, vi får hoppas att han ror socialismen i land, säger han.

Dick Emanuelsson

<20617>

Vänsterpartiet, Nicaragua och den Svarta Internationalens offensiv i Latinamerika

Efter en rätt skakig resa med buss från El Salvador och med orkanen ”Felix” över huvudet i onsdags (3 september) kom jag tillbaka till Honduras. Under färdens gång såg man förstörelsen och bedrövelsen och där, bland invånarna, var det få som tänkte på att ”Sverige har spelat en helt avgörande roll när det gäller att få till internationella protester mot abortförbudet i Nicaragua. Man ställer sig frågan vem som kommer att lyfta de frågorna nu? Risken finns att det blir helt tyst”, som vänsterpartiets Hans Linde påstod i Flamman den 30 augusti.

Orkanens katastrofhärjningar i Nicaragua kom bara några dagar efter att Sveriges politiska representant, ambassadör Eva Zetterberg, på en presskonferens i i Managua hade offentliggjort beslutet att Sverige gradvis ska upphöra med sitt bistånd till Nicaragua. Förmodligen är Zetterberg en av de mest flitigt citerade diplomaterna i Sandinos vagga. Tidigare i våras varnade hon flera gånger offentligt, i egenskap av taleskvinna för EU:s 10-gruppen ”Givarländer”, att den gruppen av mäktiga länder kanske skulle frysa de 90 miljoner dollar som årligen går direkt in i den nicaraguanska regeringsbudgeten. Många i Nicaragua anklagade gruppen för att ansluta sig till Bushs och Vita husets isoleringspolitik av landet i Centralamerika.

Palmes politiska och ekonomiska stöd mot USA

USA-regeringens ogillande av Sandinisterna är av gammalt datum. Under ett decennium förde man ett låg- och högintensivt krig mot den unga Revolutionen som den 19 juli 1979 avskaffade 50 års familjedynasti av Somozadiktaturen. Fonsecabukten framför hamnstaden Corinto minerades 1983 av Reagan som bröt flagrant mot internationell rätt. Internationella kreditorgan anslöt sig till isoleringen av revolutionen medan regeringen Olof Palme och (s) höll en anmärkningsvärd progressiv politik och utgjorde ett stort ekonomiskt stöd för den sandinistiska regeringen. Men han begränsade sig inte enbart till att ge ett ekonomiskt stöd. Jag minns att han var den första personen som undertecknade Nicaraguas rätt till nationellt oberoende och stöd i det första allmänna valet i landets historia 1984, en namninsamlingskampanj som Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua startade med stor framgång inför USA:s försök att dränka den unga demokratin i blod och invasion.

Men kriget för ett land med då fyra miljoner människor tär på krafterna. Medan kubanerna övervann en (1) Grisbuktsinvasion befann sig Nicaragua utsatt för en Grisbuktsinvasion varje dag under tio års tid. Krafterna nöttes och Reagan och Vita huset fick utdelning i valet 1990 när Violetta Chamorro intog presidentposten med en koalition av 14 partier bakom sig, allt från påstådda kommunist- och socialistpartier till den yttersta Contrashögern, finaniserade, nu som då, av USA och dess olika öppna som förtäckta CIA-organ. Först då tystnade gevärspiporna, men till priset av en saboterad jordreform, ett stopp för satsningar på utbildning och hälsovård och allt det andra som alltid följer i kontrarevolutionens och interventionens spår.

Nicaragua var inget undantag

Tre Bananrepubliksregeringar

Under 16 år slogs det nicaraguanska folket ner i skoskaften, utsattes för en hänsynslös exploatering som slavarbetskraft i maquilasfabriker, såväl kvinnor som män, analfabetismen som under sandinisterna hade pressats från 51 till 12 procent ökade under dessa 16 år till 38 procent. Den allmänna utbildningen blev som under alla nyliberala modeller sönderslagen och förlorade allt vad utbildningskvalité betyder. Bananarbetare utsattes för pesticider och har dött i vad man skulle kunna kalla för ”pesticididio”. Landet bröt sina diplomatiska förbindelser med Kuba och förstärkte dem på motsvarande sätt med USA och övriga vasallstater i världen.

Nicaraguas löftesrika sociala utveckling 1990 vände och är i dag kontinentens tredje fattigaste land. Men valet i november förra året innebar, trots att USA-ambassadören varnade för ett nytt krig, att folket inte längre lät sig hotas. Sandinisterna kom tillbaka till makten.

Och det innebar en radikal förändring av många områden. I stället för att ha enkelriktat mot Syd och motorvägar mot Norr, gav landets nye president Daniel Ortega landets medborgare, bland dem företagarna, möjlighet att också sälja sina varor till länderna i Karibien och Sydamerika. Han anslöt landet till ALBA, som innebar en reell möjlighet att eliminera analfabetismen och inleda en preventiv OCH kurativ hälsovård i stället för, som under 16 år, endast en kurativ sjukvård för att landets reaktionära läkare ska ha livstidspatienter för simpla åkommor.

Detta gillas inte i Vita Huset eller hos dess kvinnliga krigiska utrikesminister, Condoleeza Rice. Helt enkelt för att hon politiskt representerar samma sociala klass som Bush och männen i de regeringar som styrde Nicaragua 1990-2006. Svårare än så är det inte. Och det hjälpte inte att dessa krafter finansierade den nicaraguanska vasall- och bananrepublikshögern, folket ville ha förändring år 2006.

Sandinisternas taktik och strategi

Men det var ingen promenadseger. I stället för att ladda kanonerna mot Sandinisterna för deras inställning till abortfrågan, borde Linde och vänsterpartiet i stället studera i hur en framgångsrik valkampanj bedrivs i massomfattning. FSLN är ett starkt parti som under 2006 besökte i stort sett varje hem och väljare i landet. Sandinisterna visste att de inte ensamma skulle få majoritet i Nationalförsamlingen.

Och i politiken måste man, om man ska uppnå resultat för de strategiska målen, både utnyttja motsättningarna hos klassfienden, som Lenin hävdade, och skapa politiska allianser som inte alltid är så enkla att svälja men som är taktiska betingelser för att nå ett högre mål, mer strategiskt viktiga.

Abortfrågan var en sådan fråga som förvirrade också mig i början tills jag på plats i början av 2007 fick en bakgrund till sandinisternas taktiska agerande. Jag intervjuade kvinnliga läkare som hade bedrivit en stenhård kamp för den så kallade terapeutiska aborten men som inte var intresserade om landet skulle underteckna ett frihandelsavtal som ödelägger landsbygden och tvingar kvinnor att riskera livet för att ta sig över hela Centralamerika och Mexiko för att hitta en form för att överleva på andra sidan gränsen av Rio Grande.

Detta är realiteter i dagens Central- och Latinamerika. Förstår eller har man inte den bakgrunden klart för sig, då är det lätt att hamna på en ståndpunkt som den som Linde förfäktar i Flamman den 30 augusti. Risken är då, att man förvandlar ett parti till en så kallad NGO, en frivillige- eller en-fråge-organisation som inte ser till den ekonomiska, politiska och ideologiska helheten. Och då är man dömd att hamna fel i debatten, framför allt när det handlar om ett parti som i sina program talar för socialismen.

Biståndets ideologiska bakgrund

Orkanen Felix har kostat cirka 30 miljoner dollar, pengar som Nicaragua behöver för att bygga nya hem åt de tiotusentals, främst miskitoindianer men också många svarta på Atlantkusten, människor som blivit hemlösa. Tills i dag, fredag den 7 september, har hittills 72 människor rapporterats påträffade döda, cirka 120 är försvunna, enligt tevekanalen TeleSUR. Förödelsen är enorm.

Hade jag inte haft verkligheten i Nicaragua och Centralamerika så påträngande nära när jag reste med bussen från El Salvador till Honduras, hade jag kanske bara noterat Lindes uttalande. Men såväl Nicaraguas som Chavez' Venezuela har större problem just nu än att delta i en internationell enhetsfront för ett slopande av abortförbudet i de båda länderna, vilket den nuvarande sandinistregeringen vill men inte kan av de skäl jag har redovisat.

Slopandet av biståndet till Nicaragua och en del andra länder, med undantag för höger- och arbetsgivarregimerna i Guatemala och Colombia, har naturligtvis en politisk-ideologisk bakgrund. Reinfeldt skiter uppriktigt sagt om det finns abortförbud i Nicaragua eller inte. Men han kan säkert skriva under en appell om att detta måste slopas, också i Venezuela där myndigheterna faktiskt spärrar in de läkare som begår ”brottet” att göra abort på småtjejer.

För den subjektiva faktorn som Che talade om, har inte mognat till den grad att den venezuelanska allmänheten, skrämd, bombarderad och manipulerad under två sekel av reaktionär katolsk kyrka, skulle kunna acceptera ett slopande av ett abortförbud, trots att samma massor i landet i dag inte tvekar om att ge sina liv för den gryende folkmakten som har socialismen som det historiska målet i förslaget till ny grundlag i Venezuela.

Och historiens ideologiska erfarenheter visar detta i all sin nakenhet: Man kan inte påtvinga folken en politik som de inte är överens om. I Nicaragua, med sin djupt troende befolkning, skulle ett ställningstagande mot abortförbudet inför valet ha betytt att USA:s representanter i landet skulle ha fått förtroende för en ny mandatperiod. Och det hade heller inte spelat någon roll om sandinisterna röstat för ett slopande, det fanns ändå majoritet för ett fortsatt förbud. Däremot avstod ett tiotal sandinister att delta i beslutet och det existerar en stark debatt inom regeringspartiet, vilket jag kunde konstatera när jag intervjuade en av dem som inte hade deltagit i beslutet i Nationalförsamlingen.

I Latinamerika pågår en oåterkallelig politisk, ekonomisk och social rörelse. En ny medvetenhet föds och rullar fram med en hastighet som inympar optimism för oss som i decennier har slagit för en ny värld i konfrontation mot imperialism och kapitalism. Vita huset och de imperialistiska blocken i EU och Japan, de transnationella bolagen som vill att allt ska förbli vid de gamla, är förfärade men lamslås inte av utvecklingen. De trodde att historien hade gått mot sin ände men de misstog sig. De konspirerar och smider planer av alla slags modeller med målet att slå tillbaka den vänsteroffensiv med miljoner latinamerikaner bakom.

De sociala klassernas språkrör och verktyg

För marxisterna är de politiska partierna språkrör och verktyg för de sociala klasserna. Så föddes det socialdemokratiska partiet för att kanalisera de politiska kraven på rösträtt och medborgerliga rättigheter i slutet av det 19:e seklet. Fackföreningarna växte fram som ekonomiska och sociala försvarsorganisationer för den gryende arbetarklassen men var otillräckliga för att flytta fram det arbetande folkets positioner. Därför krävdes det arbetarpartier som förde klassens talan.

På den andra sidan bildades arbetsgivarorganisationer som syftade till att försvara vinstnivån för sina medlemsföretag och slå tillbaka fackföreningarnas krav på fackliga fri- och rättigheter, bland dem strejkrätten. Men denna sociala klass använde sig av sitt politiska parti i form av Högerpartiet, i Sverige såväl som utomlands. I dag heter det partiet Moderaterna och monopolkapitalet representeras av Fredrik Reinfeldt som stöder sin politik med hjälp av andra till kapitalet närstående partier.

I Latinamerika av idag tar sig denna kamp mellan arbete och kapital sig uttryck i att den förre spanske regeringschefen José Maria Aznar i sällskap med andra ledande politiska personligheter som Vicente Fox, före detta högerpresident och Coca Coladirektör i Mexiko, författaren och högermannen Mario Vargas Llosa, oftast med reaktionära essäer i DN, leder en internationell kampanj mot de revolutionära vindar som drar över Karibiens turkosblåa vatten och öar och Andernas bergskedjor. Bolivars, Maris, Morazans, San Martin, O´Higgins eller Ches söner och döttrar vill förändring oavsett att Aznar anser att västlig nyliberalism är lika med demokrati och frihet.

Svarta Internationalens kurirer

De är representanter för den Svarta Internationalen och reser land och rike runt i Latinamerika. I sina led återfinns fascistiska och mörka krafter som den katolska strömningen Opus Dei, skapad i Spanien och som hade 13 av de 16 ministrar i den första regeringen som general Franco presenterade efter att ha dränkt Spanien i blod och haft ihjäl två miljoner spanjorer under interventionskriget 1936-39, uppbackat av Hitler och Mussolini. Aznars PP är en nedåtstigande avläggare till Frankismen vilke borde få demokratiska liberaler att reagera. Men i Sverige råder DN:s diktatur.

Den kristdemokratiska internationalen genomför i dag en motoffensiv över hela Latinamerika med målet att stoppa ”despoten och diktatorn Chavez och hans uppdragsgivare, Fidel Castro”. Till sin hjälp har de frontorganisationer från det som slarvigt kallas det ”civila samhället”, organisationer som ”Si a la Vida”, en förtäckt organisation av Opus Dei som just har kampen mot kvinnornas rättigheter som främsta mål. Där borde Hans Linde och vänsterpartiet sätta in sina krafter för den främsta uppgiften för denna medeltida kontinentala organisation är ett stopp för kvinnan att bestämma över sin kropp.

Risken är att V indirekt hamnar i ett sådant suspekt sällskap om man inte kan urskilja på fiende och vän. Trist men sant, men vänsterpartiet med antiimperialismen som en historisk princip, ett parti från vilket nästan 600 ungdomar anlände till Spanien 1936 för att med sina liv som insats försvara den spanska republiken (inklusive abortförbud) mot en mångt mycket större fara: Hitlerfascismen och generalrepetitionen för det andra imperialistiska omfördelningskriget, samt mot Sovjetunionen som utgjorde ett hinder för denna uppdelning av jorden och marknaden av de imperialistiska krafterna. I den spanska jorden begravdes 173 av dessa svenska hjältar som stred för demokratin i ett avlägset land.

Stockholm och Washington skiter i abortförbud

Lindes partivän respektive Reinfeldts ambassadör Eva Zetterberg (v), är taleskvinna för de tio imperialistiska EU-länderna som kallas, likt koloniala dagar, ”Givarländer”, som om det svenska transnationella Ericsson eller spanska Repsol-Telefonica skulle operera i landet som oegennyttiga generösa företagare i stället för att bedriva en hård kamp mot USA-bolagen som vill ha total kontroll över marknaden i landet. Ty arbetskraften är billig och avlönas med 60-70 dollar i månaden för arbetsveckor på sex dagar á 10-12 timmar per dag. Det är denna ”frihet” som den Svarta Internationalen anser vara helig och oantastbar för en ”demokrati” eller som svenska SAF kallar för en ”Flexibel arbetsmarknad”.

Nicaragua är kontinentens tredje fattigaste land, bara Haiti och Honduras är fattigare. Men både Nicaragua och Haiti genomför en strid på liv och död för att överleva och framför allt, återerövra sin nationella suveränitet. Att högerregimen i Stockholm och Washington skiter i abortförbud och använder kurirerna Aznar&Fox för att störta dessa två nya regeringar i Managua och Port au Prince och skapa förutsättningar för sina ”egna” bolag, är helt uppenbart för varje människa med ett uns av kunskap av hur högern och imperialismen fungerar till sitt inre politiska och ideologiska väsen och som uttrycks, som vi nu kan se, när biståndet avskaffas till Nicaraguas vänsterregering.

Jag har under årens lopp observerat att vänsterpartiets syn på de internationella frågorna alltmer består av att politiken på en kamp mellan goda eller onda aktörer (där Daniel Ortega är den onde som tillåter förbud av aborter i Nicaragua), inte om en statspolitik där statligt bistånd kan användas för att bistå en annan stat som likt David kamp mot Goliat försöker att resa sig ur spillrorna som imperialismen har lämnat bakom sig. Där finns en väsentlig kvalitativ skillnad mot Olof Palme som använde den svenska nationens kunskap och industriella och finansiella kapacitet för att bistå befriade stater så som Vietnam eller Nicaragua för att kunna hävda sig mot mänsklighetens fiende nummer 1; USA-imperialismen.

Antiimperialisten Eva Zetterberg

I mitten av 1970-talet lärde jag känna Eva Zetterberg som ledande styrelsemedlem i Chilekommittén. Då var hon en antiimperialist som försvarade Chilekommitténs huvudparoll som handlade om att Stödja det chilenska folkets motståndskamp mot fascistjuntan och för socialismen. Zetterberg gjorde i riksdagen bra motioner om Colombia och ett uttalat stöd till vänsteralliansen Union Patriotica som hon har all heder av. Det var i den egenskapen som bägge folkens aktivister i exil i och i länderna lärde känna henne.

Men i dag är läget annorlunda och vad Hans Linde och vänsterpartiets ledning borde fråga sig är vad Eva Zetterberg, som offentligt känd medlem i v och före detta riksdagskvinna, har med högerregeringen Reinfeldt att göra? Partiet hade ett litet dilemma och helsike för några år sedan när en lokal förespråkare för partiet i Västsverige samtidigt var porraktris. Och det kanske var riktigt att ta en debatt på partikongressen och en fight om det principiellt riktiga i att delta i den sortens verksamheter och samtidigt vara medlem i partiet.

Men för mig, som är partilös reporter, men som inte på något sätt står neutral i den politiska kampen (det är bara politiska hycklare inom journalistiken som påstår att de är ”neutrala” och ”opolitiska”), för mig är Zetterbergs position politisk ohållbar. Jag anser att det inte går att sitta på två stolar om man är ledande medlem i v och tala om kamp mot imperialismen och samtidigt försvara den. För vad var det C.H.. Hermansson sa på partikongressen 1972? ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”.

Och då inställer sig frågan: Hur ska vänsterpartisten Zetterberg fördöma högerregeringens utrikespolitik om hon samtidigt dessutom måste försvara den i internationella sammanhang i egenskap av posten som högerregeringens ambassadör i Managua?

Då spelar det också mindre roll om Linde beklagar att det internationella motståndets ”helt avgörande roll” mot abortförbudet i Nicaragua har gått förlorad. Detta är inte bara totalt felaktigt och förvirrande, högern har ALLTID slagits MOT kvinnornas rättigheter.

Där Sverige överger kommer Kuba och Venezuela

Nu kommer det venezuelanska-iranska traktorer, det öppnas jordbruksbanker med lån till en låg och fast ränta till dem som tidigare förvägrades denna rätt. De 38 procent av befolkningen som är analfabeter får nu lära sig att läsa och skriva med hjälp av kubanska och nicaraguanska lärare. När Sverige överger Nicaragua kommer två brigader av 90 kubanska läkare som anlände till Nicaraguas atlantkust för två veckor sedan för att bistå den befolkning av svarta och miskitoindianer som aldrig tidigare har haft den mänskliga rätten till hälsovård, totalt övergivna av de tre tidigare högerregimerna.

Dessa tog emot hundratals miljoner dollar av Zetterbergs ”10-gruppen” och USA men lade i stället beslag på det mesta av pengarna, enligt anklagelser om korruption under flera år. Hela den nicaraguanska energisektorn, totalt körd i botten av de tre nämnda regimerna och stulen på sin sista dollar av det spanska transnationella energibolaget Unión Fenosa, vilket ”köpte” upp det statliga elbolaget för en spottstyver, ska nu omstruktureras. Den avgörande faktorn för Nicaraguas framtid, billig olja från Venezuela, ska nu förädlas i det nya raffinaderiet som Venezuela och Nicaragua gemensamt ska bygga och äga, med aktiemajoritet för Nicaragua. Detta ska producera för det egna energibehovet och exportera resten till sina grannländer och på så sätt förstärka statskassan.

Det är detta som kallas STRUKTURELLA REFORMER som är nödvändiga för att underutvecklingen ska kunna vändas till social och ekonomisk utveckling och på så sätt skapa ett nationellt oberoende värt namnet. Det är också motsatsen till de imperialistiska staternas ”bistånd” eller ”gåvor” som 10-gruppen representerar.

Karl Marx’ historiska optimism

Detta är den framtid, inte helt okomplicerad och enkel, som det fattiga Nicaragua står inför. Det är denna genomgripande omvandling av ett land som bestulits på sina mänskliga och naturresurser som nu överges av regeringen Reinfeldt. Kampen för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp och om hon ska ha rätten till abort går vidare.

Hans Linde behöver inte oroa sig för att regeringen Reinfeldt har lämnat Nicaraguas folk och kvinnor i sticket. De verkligt seriösa kämparna för kvinnans och folkens befrielse är inympade av Karl Marx’ historiska optimism. Och rent objektivt utgör den folkliga offensiven i Latinamerika mot imperialismen och nyliberalismen, och därmed mot Reinfeldt, Bush och Aznar, förgrundsgestalterna i den Svarta Internationalen, ett mångt mycket större stöd för ett framtida slopande av abortförbudet i Nicaragua än Reinfeldts ekonomiska utpressning mot Sandinos hemland.

Men Nicaragua behöver allt stöd för att fortsätta kampen för att alla mänskliga och sociala rättigheter ska uppfyllas. I den kampen har alla demokratiska progressiva krafter en given plats.

Dick Emanuelsson

Latinamerikareporter