Under Sveriges ordförandeskap i EU ska beslut om fem års migrationspolitik fattas. Det sammanfattas i ”Stockholmsprogrammet”. Och det är med den bakgrunden som Flamman samtalade med David Veisland, aktiv i Asylgruppen Lund, för att känna honom på pulsen om hur fotfolket på basnivå som arbetar med asylfrågorna ser på framtiden.
– Vi har Frontex som är EU:s gemensamma gränspolis som alla europeiska länder bidrar till med ekonomiska och militära medel. Dess främsta syfte är att hålla emigranter borta från EU:s gränser samt medverka i massdeportationer där man dumpar emigranter från Asien och Afrika bland annat i Libyen.
I Europa finns det runt 200 förvar. EU har nyligen antagit en lag som tillåter medlemsländerna att frihetsberöva asylsökande i upp till 18 månader utan att de har begått brott.
– Beslut om förvarstagande i Sverige är ofta mycket godtyckliga och tas i huvudsak med två argument; att personen inte anses samarbeta vid en utvisning, misstänks att avvika eller inte anses ha hjälpt till att styrka sin identitet. Det ställs omöjliga krav på asylsökande att skaffa fram id-handlingar och bevismaterial. En ökning av deportationer tyder på att man fokuserar på utvisningar i EU och Sverige. Man har bl.a. ansett 2009 för återtagandeåret. Deportationer sker ofta under våldsamma former där man bland annat drogar de asylsökande. UNHCR har kritiserat Sverige för bristande samarbete.
Av och till behöver den svenska industrin en viss arbetskraftsinvandring. I EU talas det förnedrande om ”Klinex Migration”. Arbetskraften används så länge man behöver den och gör sig av med den när tiderna försämras.
– Emigranter får tillfälliga uppehållstillstånd och om de förlorar jobbet måste de lämna landet. Papperslösa utan uppehållstillstånd som befinner sig i landet förnekas arbetstillstånd trots att de redan har ett arbete. Det är enbart arbetsgivaren som vinner på det nuvarande arbetskraftsinvandringslagen.
Svartlistad för asylarbete?
Veisland nämner flera exempel på hur möjligheterna att få uppehållstillstånd har skärpts betydligt under de senaste åren och om hur aktivitet i till exempel gruppen Papperslösa Stockholm till och med kan medföra ett avslag. Sarwar från Bangladesh är ett sådant exempel.
– Han var officer i den bangladeshiska armén, sökte asyl i Sverige och blev aktiv under många år i Papperslösa Stockholm. Men han fick först avslag med hänvisning till att han var aktiv i Papperslösa men för ett par veckor sedan fick han ändå uppehållstillstånd.
Varken för vanlig eller ovanlig
Klimatet för flyktingfrågorna har hårdnat och gulleriet med asylrörelsen har minskat, hävdar Veisland. Den gamla Utlänningsnämnden har lagts ned och ersatts av domstolar och i allmänhet är det väldigt svårt att få asyl och man ska ha starka individuella skäl.
– Det räcker inte med att bara komma från ett land där bomberna regnar ned. I det enskilda ärendet sätter man extrem vikt vid trovärdighet. Ens berättelse får inte vara för vanlig men inte heller för ovanlig för då är personen inte trovärdig.
Han berättar om ett fall där han var involverad och som gällde en självmordsbenägen hbt-person från Afghanistan som placerades i häktet istället för förvar. Är man homosexuell i Afghanistan är det stor risk att man får dödsstraff eller misshandlad. Men ingen från domstolen ifrågasatte det. Men på grund av skammen hade han ljugit om sin historia och om sin identitet inför myndigheterna i Sverige. Därmed blev han inte trovärdig trots att det bevisades att han i Sverige hade ett förhållande med en man. Han fick avslag och vägrades också en överklagan av avvisningsbeslutet. Det slutade med att han tog sitt liv efter att ha varit inlåst i 67 dagar i häktet.
Rasistiskt beteende
David Veisland menar att man har kommit långt från tanken bakom asylen att skapa skydd för människor som har flytt från sina hemländer. De svenska migrationsmyndigheterna använder allt sällan UNHCR:s landrapporter utan bygger mer sina slutsatser och handläggningar på vad det brittiska inrikesdepartementets migrationsorganisation Home Office rapporterar. Och Home Office brukar i allmänhet vara mycket hård och Migrationsverket gillar att gå på ”hårda källor” och säga nej till UNHCR:s rekommendationer.
– Jag är nämndeman i länsrätten och ibland får man höra kommentarer från de andra nämndemännen i fråga om trovärdigheten som att ”han tittade konstigt när han sa det, han måste ljuga”. Jag har också lagt märke till, att om afrikanska asylsökande vars ärende prövas i domstolen är vältaliga och självsäkra ogillas det vilket är klart rasistiska inslag. Det är mycket annorlunda än vad det var för tio år sedan.
Dick Emanuelsson
