COLOMBIA USA:s NYA VIETNAM

COLOMBIA USA:s NYA VIETNAM? (I)
Samma korruption, vapen- och knarksmugggling och till och med framställanden av porrfilmer med fattiga unga colombianskor ökar motståndet hos colombianerna mot USA.


Det okända kriget i Colombia som pågått i 41 år drar in allt fler militärer från USA och inhyrda legoknektar från hela världen. Parallellerna med Vietnam börjar skönjas i ett krig som USA påstod vara mot kokainkartellerna men där USA-officerare avslöjas som knark- och vapenhandlare.

Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har besökt gerillakontrollerat område i södra Colombia och fattigområden i södra Bogta som är utsatta för en mordvåg av de paramilitära dödsskvadronerna. Här är hans rapport som skiljer sig mycket från den gängse bilden av den colombianska konflikten i massmedia.

* * *

Vi har sett det förr på många videorullar. Desperata amerikanska soldater som kidnappar sina egna helikoptrar för att ta sig ur stridsområdena i Vietnam. Men vi skriver 2005 och det är Colombia.

Även om det inte var 18 USA-soldater som kidnappade Black&Hawkhelikoptern för några månader sedan utan elitsoldater från de colombianska specialtrupperna kunde scenen varit som klippt och skuren ur en Hollywoodfilm.

– Vi vill inte fortsätta här, djungeln håller på och gör oss galna! var de förtvivlade orden som en av de 18 soldaterna skrek till armépsykologen efter att helikoptern hade kapats och landat på den stora jägarbataljonen i San Vicente del Caguán, i södra Colombia. Andra dramatiska händelser som beskrivits i colombiansk press talar om hur soldater hängt sig fast vid helikoptrarnas landningställ, desperata att lämna krigsområdet.

Likviderad elitbataljon

Efter två månader strider med den rutinerade FARC-gerillan var det inte mycket med dessa muskelknippen från specialstyrkorna, de män som får en värre och tuffare än USA:s gröna baskrar. Men gerillan var inte den lätta munsbit som president Alvaro Uribe och hans generaler hade sagt skulle besegras på åtta månader. De väpnade styrkornas chef, general Alberto Ospina tvingades medge att hälften av de 18.000 elitsoldaterna har begärt att bli demobiliserade.

En sak var att leka krig och skrika ”död åt gerillan” på militärens välbevakade övningsfält i samhället Tolemaida, 15 mil söder om huvudstaden Bogota, en annan är att möta gerillan på dess egen hemmaplan, djungeln.

Den 10:e Mobila armébrigaden är ett illustrativt exempel. I december 2004, efter nära ett års strider, var 884 soldater, 76 procent av brigadens manskap, stridodugliga. Döda eller sårade med skottskador, sjuka i malaria eller ”djungelns lepra” hade bokstavligen likviderat denna elitbataljon

Efter 15 månaders strider under den militära operationen ”Plan Patriota”, den största i den 41 år långa väpnade konflikten i Colombia, lyser resultaten med sin frånvaro. Det går inte riktigt för de hundratals militära rådgivarna och officerarna från USA trots den jättelika militära insatsen.

– Plan Patriota är ett fullständigt fiasko! Gerillan har systematiskt attackerat trupperna, använts folkets alla till buds stående medel och vapen mot sin fiende för att erövra och uppnå sin frihet.

Gerillahälsning till Norden

Det säger Raul Reyes när träffar honom i hans högkvarter i djungeln i södra Colombia, mitt i ”Orkanens öga”, Plan Patriota. Han inger lugn och inte alls den skräckinjagande demon som han utmålas i Bogota av presidenten. Han ber mig att hälsa alla svenskar och norrmän han träffade när han 1997 och i början av 2000 gjorde en rundresa i Sverige, Norge och flera andra europeiska länder för att vinna internationellt stöd för den tidens fredsprocess.

Men fredsprocessen, som inleddes i december 1999, rasade ihop den 20 februari 2002. President Pastrana beordrade militären att bomba ”Fredslaboratoriet” i södra Colombia och ockupera det militärt. Pastrana drog fram sitt andra ess ur rockärmen; ”Plan B”, som var den största militära upprustningen i Colombias historia. Denna pågick under USA:s överinseende samtidigt som Pastrana förhandlade om fred med gerillan.

– Pastrana trodde att han kunde besegra gerillan vid förhandlingsbordet. Men agendan på tio politiska teman fick aldrig en chans att ventileras eftersom Pastrana och den colombianska korrumperade överklassen aldrig var intresserad av att förhandla om sina ekonomiska och politiska previlegier.

Ett halvår senare, i augusti 2002, valdes Alvaro Uribe Velez till president. Han hade hela denna överklass samt topparna inom militären bakom ”Stort hjärta men skoningslös hand”! Militariseringen av de colombianska samhället intensifierades på alla fronter.

”FARC-gerillan står intakt”

Krigszoner upprättades där USA:s oljeledningar drog fram. De väpnade styrkorna ökade både i manskap och eldkraft från cirka 220.000 till dagens 376.000 soldater och poliser. Med Plan Colombia kom en armada på cirka 100 bepansrade helikoptrar Black&Hawk och Huey som i första omgången skulle ”eskortera” flyget som besprutade kokafälten med växtgiftet glisofat men som nu har fått grönt ljus av Pentagon att bekämpa gerillan så mycket som det går.

Men kriget går inte efter kalkylerna, och det är de inte i första hand gerillan som påstår det utan höga politiker eller militäranalytiker i presidentens närhet. ”FARC-gerillan står mer eller mindre intakt”, är till exempel Alfredo Angels slutsats. Han var militärrådgivare till den förre presienten Pastrana.

Reyes bekräftar gärna detta påstående:

– FARC-soldaterna är modiga och har varit framgångsrika i bekämpandet av armén och flyget, säger han och inbjuder mig att titta på 19-nyheterna.

I gerillalägret samlas nu de nybadade gerillasoldaterna varav 40 procent utgörs av unga kvinnor. Nyhetsprogrammet Caracol toppar med den pågående gerillaoffensiven kring städerna Toribio och Jambaló i sydvästra Colombia, två timmar från miljonstaden Cali. Armén och flyget har satt in tusentals man som landsätts med Black&Hawkhelikoptrarna som kan ta 30 soldater var. Pansarvagnar beväpnade med lätta kanoner avancerar men mycket långsamt mot utkanten av städerna där striderna pågår som häftigast. Flera av dessa pansarvagnar slås ut av gerillans hemmagjorda artilleri eller bomber som grävts ned i grusvägen och som exploderar med fjärrkontroll när fordonen dyker upp.

Gerillan är som fisken i vattnet

På topparna runt Toribio, som ligger omgiven av Andernas västra bergskedja, ligger gerillans kulsprutegevärsskyttar på strategiska positioner och skapar panik hos militären nere i stadskärnan. Den indianske borgmästaren kräver att regeringen Uribe ska dra tillbaka militärgarnisonen som använder den lilla stadens skola, sjukhus och rådhus som ett stort stridsvärn, en slags mänsklig civil sköld som står i klar motsättning till den internationella humanitära rätten.

Gerillans hemmagjorda artilleri är inte särskilt pricksäkert och dussintals granater har slagit ner i bostadshusen som övergivits innan gerillan inledde attacken. Gerillan gick in i staden och med högtalare uppmanade man civilbefolkningen att evakuera stadskärnan inför attacken mot militären. Strax därefter kom bombflyget och bombade urskillningslöst och ökade på antalet raserade hus under striderna.

– I dag fick jag ett internt meddelande från kamraterna i Toribio som säger att kulsprutegevären ”Punto 50”, som vi använder mot flyget, trilskades i början men är nu reparerade. Kamraterna har under tolv dagar slagit tillbaka alla försök från militären att driva bort dem från Toribio, säger Reyes och på teven ger en lokal gerillakommendant en improviserad presskonferens på landsvägen, helt oberörd av kriget. Det stora antalet internationella reportrar är förbittrade på sina colombianska kollegor för deras totalt vinklade rapportering under dagarna som bataljen om Toribio pågår. Denna självcensur är allmänrådande i Colombia.

– Fiaskot i Plan Patriota är inte bara regeringens, det är lika mycket USA:s fiasko. De kommer gå samma väg som i Vietnam om de inte drar sig tillbaka, försäkrar Reyes segervisst.

– Slaget om Toribio, som har en majoritet av indianbefolkningen Paez, visar att gerillan är som fisken i vattnet som kamraterna i Vietnam sa. Utan civilbefolkningens stöd hade vi inte kunnat bita oss fast i nästan två veckor.

Miljökatastrof

USA har satsat över 25 miljarder svenska kronor i Plan Colombia. När besprutningarna av kokafälten inleddes år 2000 fanns det 130.000 hektar odlat med kokabuskar. Över 400.000 hektar har besprutats och fortfarande finns det, enligt officiella uppgifter, 110.000 hektar med kokafält. Orsaken är enkel; när flyget besprutar kokabuskarna drar sig bönderna längre in i djungeln. Kalkyler säger att för varje hektar besprutad mark hugger bönderna ner fyra hektar skog. Arealen odlad mark med kokabuskar förblir därmed konstant.

Denna miljökatastrof ifrågasätts i hela det colombianska samhället. Men Uribe vägrar retirera och han får allt tänkbart stöd av Bush-administrationen. Nu har Uribe gett grönt ljus att även bespruta alla de unika naturparkerna med sina våtmarker och enorma antal av flora och fauna, vilket orsakat ett ramaskri från miljövänner i hela världen.

‘Pornosoldiers’. . .

USA:s närvaro i Colombia är sedan länge ifrågasatt men den senaste tiden har fientligheten mot Bushregimens soldater förstärkts märkbart. Den 3 januari i år visade USA-kanalen Univision ett nyhetsinslag som den rubricerade “Porno mariners”. I oktober 2004 utsattes tre minderåriga flickor i den lilla turiststaden Melgar för en förnedrande behandling med grova sexuella inslag som marinsoldaterna spelade in på en video. Denna massproducerades och spreds senare i Melgar, som också är granne med den största militärbasen för militär utbildning i Colombia där flera av lärarna är USA-officerare. De tre marinssoldaterna betalade de tre unga flickorna, som är från mycket fattiga hem, en löjlig summa pengar men lovade dem arbete i USA. Den lokale prästen sa till Univision att marinsoldaterna spelade in porrvideon för att förstöra flickorna värdighet inför befolkningen i den lilla staden där alla känner alla. ”De vill visa vem som bestämmer i samhället”, sa prästen. Tonåringarna och deras familjer tvingades att lämna Melgar inför den skam de utstått efter spridnignen av videon.

‘Drugsoldiers’

Men inte bara förnedrande porrullar har förstärkt fientligheten mot USA:s närvaro i Colombia. Måndagen den 28 mars i år landade ett plan från USA:s flygvapen på flygbasen i El Paso, Texas. Fem USA-officerare greps och i deras bagage kunde den amerikanska militären plocka fram 16 kilo kokain värt en halv miljon dollar.
Militärplanet kom från djungellänet Guaviare i Colombia där officerarna var instruktörer och rådgivare i kampen mot den colombisnaka knarkhandeln och den colombianska gerillan. Enligt de colombianska myndigheterna deltog även colombianska militärer och paramilitärer i den knarkandel som påstås ha pågått sedan 2003.
Den colombianska opinionen var förbittrad, igen. Ingen gick på det officiella påståendet att USA-militärerna hade avslöjats först när de landade på USA-mark. Bakgrunden är att USA-militär inte kan fängslas och ställas inför en colombiansk domstol. Ett avtal från 1974 ger USA-personal i Colombia rättslig immunitet.

Knarkpost från USA-ambassaden

1999 slutade inte särskilt bra för Laurie Hiett. Hon var en yppig blond fru till James Hiett, överste på den amerikanska ambassaden i Bogota och ansvarig för hur kampen mot den colombianska knarkhandeln skulle bekämpas i Colombia.

Via ambassadens diplomatpost skickade fru och överste Hiett hem åtskilliga kilo kokain och heroin som gav dem en bra slant. Fru Hiett var vid gripandet starkt beroende av knarket hon köpte billigt i norra Bogota bland barer och nattklubbar. Hennes colombianska chaufför säger att han mer eller tvingades till att delta i att skaffa kontakterna för uppköp av knark.

Fru Hiett dömdes tills ex månaders husarrest. Maken och översten James Hiett fick villkorligt men sparken från armåen medan den colombianske chauffören fortfarande sitter i amerikanskt fängelse där han sak sitta sammanlagt åtta år.

Vapensmugglare Made in USA

Bara ett par veckor efter skandalen med de 16 kilo tunga paketet med kokain beslagstogs i Texas, var det dags igen den 3 maj i år i närheten av turistorten Carmen de Apicalá i länet Tolima, cirka 4 timmars resa från Bogota..

Denna gång var det allvarligare eftersom den amerikanske översten och hans sergeant togs på bar gärning när de skulle överlämna 32.000 kulor till de högerextrema paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. De bägge var ”instruktörer i prickskytte för den colombianska armén” och försökte klara sig ur situationen genom att muta poliserna, som dock tillhörde den hederliga flygeln av den nationella polisen.

Fyra paramilitära befälhavare i regionen Magdalena Medio var uppköparna och de hade betalat 60 miljoner pesos, cirka 200 000 kronor. Till tidskriften Semana sa agenter från den militära underrättelsetjänsten att beslaget av de 32.000 skotten bara var ”toppen på ett isberg”. De inblandade utgjorde ”ett nätverk på minst 25 personer, majoriteten militärer från både USA och Colombia samt entreprenörer (legoknektar) som kontrakterats av USA:s regering”. Enligt konfiditionella rapporter har även automatgevär och granater sålts vidare till de blodbesudlade dödskvadronerna som för närvarande förhandlar om en demobilisering med regeringen Uribe.

De 800 nordamerikanska reguljära militärerna och de flera tusen ”entreprenörerna” från USA som deltar i kriget i Colombia har alla immunitet. De kan inte ställas inför rätta i Colombia utan har, som i dessa fall, avvisats till USA där de ställs inför rätta under hermetiskt tillslutna rättsprcesser.

COLOMBIA USA:s NYA VIETNAM? (II)
I den andra delen av Latinamerikareportern DICK EMANUELSSONS reportage från Colombia, beskriver han hur koncentrationen av jorden i landet har accelererat. En av de största jord- och boskapsägarna är landets president Alvaro Uribe.
Emanuelsson intervjuar även gerillaledaren Raul Reyes om gerillans finansiering och anklagelserna om att denna finansierar kriget via narkotikahandlen.
* * *

Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i 41 år. Den grupp på 48 fattiga lantarbetare som odlade sin mark långt bort från huvudstadens stressande muller 1964 sågs som farliga element som hade som mål att upprätta en ”Oberoende republik” där uppe i Andernas berg i den lilla byn Marquetalia. ”Operation Lazzo”, skisserad och planerad av USA-militären på den andra våningen i försvarsministeriets byggnad i centrala Bogota skulle ändra på den saken. Trodde man.

Den 27 maj 1964 bombade det colombianska flygvapnet Marquetalia samtidigt som 16.000 infanterisoldater omringade regionen där lantarbetarna gjorde motstånd med enkla hagelgevär och pistoler. Under tre veckor höll de ut samtidigt som de inledde Colombias variant av ”Den långa marschen” som slutade i samhället Uribe, i länet Meta. Det året fattade dessa lantarbetare som leddes av den förre liberalen men numera medlemmen i det colombianska kommunistpartiet, Manuel Marulanda, beslutet att bilda Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor, FARC som i första hand en väpnad rörelse med syftet att försvara livet på Colombias lantarbetare. Den politiska frågan som stod i förgrunden var en genomgripande jordreform. Först senare kom FARC att ställa målsättningen om erövrandet av den politiska makten i Colombia och införandet av socialism på dagordningen.

Från 48 lantarbetare till i dag 20.000 väl beväpnade gerillsoldater över hela Colombias territorium. Pentagons kalkyler slog fel. Men varför?

Presidenten och koncentrationen av makt och jord

Colombia var och är fortfarande ett land med en halvfeodal landsbygd där ”los Caciques”, lokala och regionala maktmän är de som bestämmer över både politik och ekonomi. Det räcker att studera den egna officiella statistiken över hur maktstrukturen och ägarkoncentrationen ser ut i Colombia. Här ser vi den avgörande orsaken till varför de sociala och politiska konflikterna har uppstått och exploderat i Latinamerika, som nu i fallet Bolivia.

I Colombia finns det 15.000 familjer som äger 61,2 procent av all registrerad jord i Colombia. President Alvaro Uribe är en av dessa familjer av jord- och boskapsägare. De utgör 0,4 procent av de registrerade ägarna och har minst 500 hektar. Jordägare med 100-500 hektar har 14,6 % av all registrerad jord i Colombia och utgör 2,6 % av alla registrerade ägare. Dessa tre (3) procent av Colombias jordägare förfogar med andra ord över 75 % av all registrerad mark i landet.

Men den stora massan fattiga bönder, de 57,3 procent av de registrerade ägarna, förfogar över 0-3 hektar per gård och representerar 1,7 procent av den registrerade jorden på Colombias landsbygd, enligt IGAC, en officiell institution inom jordbruksministeriet och Corpoica som är en mixad institution mellan staten och jordburksorganisationer.

Bönderna förvandlas till interflyktingar

– Dessa stora jordägare, bland dem president Uribe, som har stora arealer i länet Cordoba, Antioquia och regionen Urabá, visar hur koncentrationen av mark har exploderat parallellt sedan 1984 med vågen av internflyktingar som tvingats bort från sina gårdar. Sedan 1995 har denna tendens accelererat ännu mer.

Det säger Hector Mondragon, journalist och en av de mest anlitade föreläsare över temat om den colombianska landsbygden, såväl i Colombia som internationellt.

Samma dag som jag talar med honom har regeringen Uribe överlämnat 500 hektar mark till ett antal bönder som Mondragón anser vara ett demagogiskt försök att spela bort korten i kravet på en jordreform. I det 12-punktersprogram som FARC-gerillan och president Andres Pastrana upprättade under fredsprocessen i början av 2000, stod frågan om en jordreform högst upp på listan. Alvaro Uribe attackerade dessa politiska frågor och i synnerhet frågan om en jordreform, kanske inte så konstigt med tanke på att han är en av Colombias största land- och boskapsägare och tillhör den grupp som skulle förlora på en jordreform..

– Överlämnandet av dessa hektar från en fängslad mafioso till ett litet antal bondefamiljer kontrasterar mot den fortsatta flykten av bönder från landsbygden som förlorar tusentals hektar mark. Förra året blev 287 000 colombianer eller 58 000 familjer fördrivna i landsflykt. Enbart under de första tre månaderna i år har 66 000 colombianer fördrivits eller 14 000 familjer, blivit internflyktingar. Samtidigt slår regeringen upp stora rubriker för att den har överlämnat en (1) gård till ett litet antal internflyktingar.

Sjuttio procents fattigdom

Den 19 maj kunde den enda dagstidningen med nationell täckning, El Tiempo, presentera en undersökning genomförd av regeringens Plan-och Utvecklingsinstitut som visar att 69 procent av människorna på Colombias landsbygd lever i fattigdom. Det är en ökning sedan 2003 med nära tre procent. Andelen människor som lever i misär, extrem fattigdom, ökade från 24,9 till 28,3 procent mellan 2003-2004, det vill äsga under Uribes regeringsperiod.
– De aktuella nivåerna över fattigdomen på landsbygden är de samma som för tio år sedan och landsbygden har inte utvecklats, sa Alejandro Gaviria, före detta chef för regeringens Planinstitut som uppmärksammade att denna situation är en faktor som gör det lätt för gerillan att rekrytera nya män och kvinnor.
Och denna bild bekräftar gerillasoldaten Arnobis, 27, som strider på en av fronterna mot den colombianska armén och de militära rådgivarna från USA.

– Jag anslöt mig till gerillan för vi höll på att svälta ihjäl. Staten gör inte ett smack, den satsar alla pengar på kriget och för att göra slut på kriget måste vi resa oss i vapen, något annat alternativ har vi inte.

Säger han och gör i ordning sitt maskingevär för att vara stridsberedd.

Mordvåg mot ungdomar

Men inte alla på Colombias landsbygd ansluter sig till gerillan för att undvika de paramilitära dödsskvadronerna som utpekas som privatarméer i tjänst hos land- och boskapsägare. Över tre miljoner colombianer, den förkrossande majoriteten fattiga bönder, har fördrivits till de stora städernas slumområden som reser sig som bälten runt Bogota, Medellin eller Cali. I södra Bogota är det hundratusentals internflyktingar som har försökt starta ett nytt liv i sina ”kartonghus”. Men inte ens där går de numera säkra.

– Min Johan mördade de den 24 maj. Mördarna var otroligt grymma mot honom för de skar halsen av honom.

Johan blev bara 17 år och vad mamman inte säger, är att Johan torterades bestialiskt och fick tungan avskuren och placerad i halsen.

De paramilitära dödsskvadronerna som patrullerar öppet på Ciudad Bolivars och Cazucas gator, trots att polis och armébaser har installerats i dessa bostadsområden, har det senaste året mördat över 600 ungdomar i åldern 15-24 år. På husväggarna har paramilitärerna sprayat sina varningar till ungdomarna som många gånger aklagas för att stödja gerillan eller att de ägnar sig åt drogförsäljning. Dessa professionella mördare står under befäl av paramilitära ledare som samtidigt förhandlar med regeringen Uribe i det lilla samhället Santa Fe de Ralito, i länet Corodoba, norra Colombia. President Uribe, som inte missar ett tillfälle att fördöma gerillans verksamhet, har inte med ett ord nämnt eller fördömt den gigantiska mordvågen mot ungdomarna i södra Bogota.

”Har inhandlat kistan”?

– Paramilitärerna patrullerar öppet på gatorna och drar ibland ut någon som förs bort och mördas. Klockan 20.00 tvingas alla befinna sig inomhus med släckta ljus, annars frågar de om vi ”har inhandlat kistan”.

Det säger en 25-årig fattig kvinna med två barn som hon är livrädd ska råka ut för samma öde som hundratals ungdomar i Cazuca. Uriberegeringen anser att det inte finns något paramilitärt nätverk i huvudataden Bogota. Men invånarna som jag träffar här skakar på hvudet och säger att regeringen inte vill stöta sig med dessa blodbesudlade paramilitära chefer ska kunna legalisera så mycket som möjligt av de nära fem miljoner hektar mark de har stulit från de tre miljoner internflyktingarna.

Jaime Andrés Marulanda eller alias “El Chiquitín”, greps av åklagarmyndigheternas specialpolis efter att hans fästmö inte längre stod ut med de upprepade morden och massakrerna i Cazuca. Den 27 oktober 2004 ställdes han inför rätta och framför den kvinnliga domaren höll han på att orsaka hjärtinfarkter hos fler än en person i rättegångssalen:

– Åklagaren accepterar att jag har dödat 37 personer men jag uppgav att jag hade mördat 137 personer. Jag begriper inte!? sa han och domaren undlät ett “Oiiiii!”

Hundrasextio dollar per mord

“El Chiquitín” var en av paramilitärernas lokala mördare i Cazuca. Mellan april-november 2002 härjade han och paramilitärerna med en sällsynt vidrig mordhunger i området. De gick systematiskt tillväga med hjälp av den lista som den paramilitäre chefen i Bloque Capital hade försett “El Chiquitín” med. För varje mord fick han 400.000 pesos, cirka 160 dollar. Hans öppenhjärtliga bekännelse den 27 oktober förra året avslöjar det makabra paramilitära nätverket i huvudstaden Bogota.

* Vilken organisation tillhör Ni?
– Bloque Capital.
* Var opererade du?
– I området Altos de Cazuca.
* Var du chef för gruppen?
– Nej, bara en ”patrullero”, fotsoldat.
* Vilka andra personer arbetade för Er?
– Vi var flera. Jag kan inte identifiera dem på grund av att vi roterade från en plats till en annan.
* Vem mer tillhörde gruppen?
– Snälla domaren! Om jag skulle sätta i gång och tala öppet vad som hände där skulle personer som ni aldrig skulle kunna föreställa falla.

“El Chiquitín” dömdes till 28 års fängelse men morden fortsätte mer intensivt än någonsin, trots att en elitbataljon av antigerillapoliser och en armébas av antigerillasoldater har upprättats i området. Men befolkningen anklagar polisen och armén för att spela med paramilitärerna.

Från analfabet till föreläsare

– Här är vi mer säkra än många av dagens ungdomar i städerna, menar Arnobis, och inleder vapenvård av maskingeväret. Men de urskillningslösa bombningarna mot civilbefolkningen har fördrivit ännu mer bönder från sina små gårdar, till städerna.

Arnobis var som många av dagens gerillasoldater analfabet när han anslöt sig till gerillan för tolv år sedan. I lägret studerar gerillasoldaterna varje dag. Här slipper ingen undan läxorna och Dario, en indian från länet Tolima, sitter och studerar anatomi och synonymer för olika kroppsdelar.

Men jag upptäcker, att även om de kan läsa och skriva och hålla föredrag kring olika komplicerade teman på kvällarna i lägret, att den ömma punkten är matematik. Så när jag stöter på en gerillasoldat på vägen frågar jag:

– 7 gånger 8?
Och så döps jag till ”El terrorista mono”, den ljushårige terroristen.

Den colombianska armén har nästan fördubblats sedan den USA-ledda Plan Colombia inleddes för fem år sedan. Totalt kostar planen 7,5 miljarder dollar varav USA står för tre miljarder i form av en armada av helikoptrar och militärt materiel. Colombia har köpt bombplan, attackplan, skapat 19 nya mobila antigerillabataljoner, satsat enorma pengar på underrättelseverksamhet, inrättat ett underättelsenät med 3,5 miljoner civila colombianer och skapat en bondemilis på 25.000 man. I ett land där halva befolkningen är arbetslös är det inget problem att fylla dessa militära organisationer med folk. Men det kostar, de 4,5 miljarderna som återstår att finansiera av Plan Colombia landet lånat upp på den internationella finansmarknaden, främst av Världsbanken till höga räntekostnader. Nästan halva nationalbudgeten går till att betala räntor på utlandsskulden.

“Knarkgerilla” eller USA-propaganda?

Gerillan å andra sedan har anklagats för att finansiera kriget med knarkpengar, en anklagelse som väcker ont blod hos gerillaledaren Raul Reyes. Även om en specialistgrupp inom det colombianska finansdepartementet avvisade sin kollegor i Försvarsdepartementet som hävdade att gerillan hade inkomster på en miljard dollar varje år, så har det I dag allmänna talet om att FARC-gerillan finansierar sina operationer via egna kokaodlingar skadat organisationens politiska anseende.

– Om FARC:s finansering har det sagts och skrivits en massa saker. Den militära underrättelsetjänsten har under gerillans 41 års existens hittat på en massa historier och lögner. Under dessa år har en rad olika finansieringskällor skapats för att kunna lösa de ekonomiska brådskande problem som en gerillaarmé står inför, sager gerrillaledaren bakom sin portabla dator som drivs av en bensindriven generator.

Han avvisar talet om att FARC finaniserar kriget via knarkodlingarna och hänvisar i stället till hur Lewis Thambs, USA:s ambassadör i Colombia på 1980-talet var den som första gången myntade “knarkgerilla”. Men Thambs fick ett sorgligt slut som diplomat när han som USA-ambassador i Costa Rica själv avslöjades som en av spindlarna i “Iran-Contra-Gate”, USA:s finansiering av de nicaraguanska “contras’” krigföring mot sandinistregeringen på 1980-talet.

USA och narkotikakapitalet

– FARC tar ut en revolutionär skatt av dem som kommer hit för att köpa den kokapasta som bönderna framställer. För gerillan är det ointressant om det är självaste påven eller señor Alvaro Uribe som köper. Av bönderna tar vi inte ut några som helst skatter. Däremot är det många bönder som bidrar till gerillans finansiering i form mediciner eller livsmedel. Det är allt, rätt odramatiskt.

Narkotikahandeln är en avvart av det kapitalistiska systemet, menar Reyes. ”Det är varken det socialistiska systemet eller kommunisterna som har hittat på knarkhandeln utan deformationerna av det kapitalistiska systemet”, tillägger Reyes och citerar Noam Chomsky:

– Det räcker att läsa sociologen Noam Chomsky som uppger att nittio procent av kapitalet som kommer från narkotihandeln i världen cirkulerar inom USA finanssystem. Det är där som de stora pengarna finns, inte hos revolutionärerna som inte är de som skapat denna handel.

FARC-gerillan har flera gånger föreslagit att kokabuskarna ska ersättas genom ett pilotprojekt i staden Cartagen de Chairá. Men Pastrana, som pick erbjudandet under fredsprocessen, besvarade inte ens FARC-ledaren Manuel Marulandas förslag. Gerillan har också föreslagit ett legaliserande av konsumtionen. “Men Imperiet (läs USA) och de främsta kapitalistiska länderna, där konsumtionen äger rum, är inte intresserade av att detta fenomen upphör eftersom det är en förevändning för att intervenera i de interna angelägenheterna i länderna i tredje världen”, förklarar Reyes.

Granater

Efter tre veckor i djungeln är det dags att återvända till Bogota. En “Chalupa”, en jättelik lång båt utgjord av det jättelika trädet regnskogsceiba, tar mig tillbaka till “civilisationen”. Men först gör vi ett uppehåll för att lasta ett hundratal paket. Konturerna avslöjar innehållet; granater. Det måste vara minst 700-1000 granater och jag säger till gerillakaptenenen att “ta det jävligt lugnt”! Jag vill komma tillbaka med livet i behåll”.

Ett par veckor senare atttackerar den den 32:a och 48:e FARC-fronten en militärbas i länet Putumayo med granater som “regnade över oss”, som en av antigerillasoldaterna sa till dagstidningen El Tiempo. Han hade tur, 19 av hans kamrater stupade den 25 juni när 500 ur gerillasoldater från FARC attackerade armébasen i Teteyé.

RETRATOS DE GUERRILLERAS EN COLOMBIA (II)

“Antes que ser mujeres somos combatientes”

”El machismo no se erradica así de la noche a la mañana”

ENTREVISTA CON CATHERINE MILLÉR, GUERRILLERA DE LAS FARC-EP
Por Dick Emanuelsson *

MONTAÑAS DE COLOMBIA / ABRIL 2005 / De una familia humilde Catherine Miller se incorporó a la lucha armada y la guerrilla de las FARC-EP a los 17 años. Fue detenida durante una “misión” y pagó dos años y medio de una sentencia de cinco años y . Durante un permiso eligió de no regresar a la cárcel sino a sus compañeros de lucha en la FARC-EP.

Ya lleva 17 años en la lucha armada y brilla optimismo a pesar los cruentos enfrentamientos militares con un enemigo que ha sido reforzado en los últimos cinco años con más de 150.000 nuevos soldados, más un aporte logístico militar y tecnológico de Estados Unidos sin precedentes en el conflicto armado y social que vive Colombia.

Entrevisté a Catherine Miller en uno de los campamentos del Bloque Sur de las FARC-EP. Es delgada, rostro alegre y tiene facilidades de reír. Muestra gran sensibilidad, ajeno de las historias de horror que son descritos los guerrilleros de las FARC-EP en la prensa controlada por el gobierno del presidente Álvaro Uribe Vélez.

Esta es la segunda entrevista en una serie de “retratos femeninos de las guerrilla colombiana”. La primera fue realizada con Lucero Palmera, guerrillera y más conocida como la esposa de Ricardo Palmera, alias Simón Trinidad, los dos fueron capturados en Quito el 2 de enero del 2004 y posteriormente extraditado a Estados Unidos por Uribe el 31 de diciembre del 2004.

* * *

Dick: Primero que nada, muchas gracias Catherine por darme esta entrevista. Tú llevas bastante tiempo aquí en el movimiento armado y cuéntame de ti. ¿Porque llegaste a tomar una decisión tan drástica como es la de incorporarte al movimiento, como era tu infancia por ejemplo?

Catherine: Yo vengo de una familia humilde, como es la procedencia de la gran mayoría de los guerrilleros que decidimos en algún momento ingresar a las FARC. Mi padre era un empleado del gobierno y mi madre ama de casa. Y bueno, fui creciendo en medio de las dificultades de las penurias propias de un hogar pobre en donde solamente nos sosteníamos con el salario de mi padre y éramos muchos hijos, éramos cinco hijos.

Dick: ¿Es bastante normal en la Costa?


Catherine: Aunque es bastante normal, de todas maneras, es una familia grande para sostener con un solo empleo. Y mi madre solamente hacia las labores de la casa y de lo cotidiano.

Dick: Cuando tú dices que tu papá era empleado del gobierno, en nuestro país suena como un puesto bastante bueno. ¿Pero aquí en los ministerios de gobierno significa trabajadores como cualquiera?


Catherine: Si, un trabajador que en promedio gana un poco más que el salario mínimo, pero aquí ser un empleado del gobierno no tiene, bueno que sea un gran empleado un ministro, un embajador algo así, de alto rango por decir algo. El resto de los empleados oficiales por decir los maestros y varios empleados que trabajan con el estado pero no devengan grandes salarios; un salario de pronto un poquito más que el mínimo pero de todas maneras insuficiente para sufragar los gastos. Porque no teníamos casa propia, no teníamos otra cosa de que vivir sino del salario de mi padre. Y así fue pasando la infancia en medio de las dificultades, medianamente pudimos estudiar, y bueno ya cuando fui creciendo, de pronto el hecho de estar en una familia con tantas penurias y viendo la situación del país eso me fue motivando y también que mi papá era sindicalista o sea él también hacia su lucha a través de los sindicatos.

Dick: ¿Del estado?


Catherine: Si, si entonces tenia ideas de que había que luchar por tener mejores salarios, que las huelgas y ya de estudiante me fui dando cuenta de eso, por ejemplo cuando estaba en el bachillerato, estudiaba en un colegio público, un colegio del estado, que el estado no les da los recursos suficientes y entonces son pésimas las condiciones allí. Medianamente se aprende algo allí, todo eso me fue motivando y escuchando las noticias, escuchando todo lo que sucede en nuestro país y un día decidí que la mejor manera de luchar y de aportar para que nuestro país tuviera un futuro mejor era empuñar las armas. Porque también he tenido conocimiento desde muy niña que él que lo hace por la vía legal generalmente es asesinado, desaparecido, torturado y tuve experiencias cercanas, porque compañeros de mi padre por ser sindicalistas fueron asesinados y otros fueron encarcelados, bueno y siempre en la casa vivimos eso, vivimos de que el estado a través de su ejercito, a través de su policía, a través de sus organismos reprimía a los pobres, reprimía a quien luchaba. Entonces yo pensaba; yo quiero luchar pero no quiero morir así tan rápido, sino morir luchando, peleando, no así tan fatal.

Dick: ¿Tú también te incorporaste a la Unión Patriotica o estuviste cerca de de ese movimiento que nació en la sombra del acuerdo de la paz entre el presidente Belisario Betancourt y las FARC el 1984?


Catherine: Si también estuve un poco por ahí siendo estudiante. Conocí la UP, me vinculé, allí también vi la misma experiencia, mucha gente que conocí de la U P fue asesinada, solamente por hacer su planteamiento porque yo fui testigo de que esa gente no luchaba por las armas, era testigo de que no eran guerrilleros, yo veía que eran personas comunes y corrientes, que eran obreros, amas de casa, lideres populares, era gente sencilla, era gente del pueblo, gente pobre que veía en la unión Patriotica la posibilidad de que ese gran movimiento llegara al poder sin armas o sea por la vía política y legal. Y mire, que muchos de ellos, es de conocimiento nacional e internacional que los muertos de la Unión Patriotica son alrededor de 5.000 personas y de que el movimiento fue practicamente exterminado.

Conoció a Simón Trinidad


Dick: En el departamento en donde tu viviste y militaste en la UP según el libro el baile Rojo, que trata sobre el genocidio de la UP, allí estuvo también creando movimiento Simón Trinidad. ¿Qué recuerdas tú de esa época legal, en la que él como tú tuvieron que irse al monte para no ser asesinados?


Catherine: Tuve la oportunidad como costeña de conocer a muchos dirigentes, de conocer mucha gente que luchaba y tuve la oportunidad de conocer a Ricardo Palmera o sea a Simón Trinidad siendo el gerente de un banco, entonces el era conocido, como son pueblos pequeños las personas que ocupan algún puesto, casi siempre son conocidos y a él lo admiro profundamente porque no es común dentro de la guerrilla que personas como él, que han tenido la posibilidad de tener una posición económica y social muy por encima del nivel de la gran mayoría de los guerrilleros, haya decidido por conocimiento y por las injusticias que veía tomar las armas, digo por conocimiento porque tengo entendido que él estudiaba mucho el marxismo y entonces todo eso lo llevaba a complementar lo práctico. De pronto él no lo padecía en carne propia, pero si veía que había mucha injusticia, que el estado no resolvía los problemas, que la gente vive en la penuria. Bueno, la cantidad de problemas que hay en este país y también la falta de la libertad de expresión. Entonces a lo mejor pienso yo acá que si él hubiera tenido la posibilidad de participar en un movimiento amplio legal y que no fueran reprimidos, lo hubiera hecho, como muchos de nosotros hubiéramos podido haber hecho, pero en este país no hay las condiciones, de haberlas creo que no sería necesario empuñar las armas, se lucharía por esa vía. Pero como no las hay, el mismo gobierno, el mismo estado es el que nos obliga a tomar las armas para defender, no solamente nuestra vida, sino nuestras ideas.

Ingresando a la guerrilla


Dick: Justamente en el primer capitulo del libro El Baile Rojo, se habla de que Simón Trinidad venía de una familia adinerada, practicamente aristocrática, y que fue prácticamente un escándalo de que él se incorporara en el movimiento armado. ¿Cuándo tomaste tú la decisión de irte al monte y cuantos años tenías cuando empuñaste las armas?


Catherine: La decisión de irme al monte no fue de la noche a la mañana. Sino que yo estaba en la lucha estudiantil, y entonces a través de ella fui teniendo conocimiento más amplio de algunas cosas. Allí conocí muchachos y muchachas que eran del campo, aunque vivían en la ciudad. Ellos tenían oportunidad de vivir en el campo de conocer la guerrilla personalmente. Me hablaban ellos exactamente de las FARC. Entonces decían que esa gente lucha, que nos han explicado bien cuales son sus planteamientos y eso a mi me fue motivando. Entonces cualquier día decidí, pues si yo quiero luchar, pero no hice una vinculación de una vez coger mis tres trapos e irme para el monte sino que yo subí, yo hablé mucho con los guerrilleros. Ellos me explicaron sus planteamientos, sus estatutos porque hay unas normas, unas normas internas de convivencia y hay un estatuto de régimen disciplinario que normatiza nuestra vida, nuestro comportamiento y yo tuve conocimiento de eso antes de ingresar.

Dick: ¿No era como a veces dice la prensa acá en Colombia, de que tú fuiste reclutada a la fuerza?


Catherine: No, no es más aquí en la guerrilla hay mucha gente que quiere entrar y a veces no reúne los requisitos, no lo dejan, o sea, se puede vincular a otro tipo de organización nuestra, pero no directamente empuñar las armas y ser un guerrillero.

Dick: porque eso significa mucho sacrificio. ¿Como fue tu primer tiempo cuando ya tomaste la decisión drástica de irte al monte?


Catherine: Para mí por haber sido criada no en una ciudad grande, pero de todas maneras en un pueblo, lo más pesado que cargaba era un lapicero para escribir, una cuchara para comer, y un libro para leer. Y los trabajos cotidianos de la casa, barrer cosas así, que no implicaban gran esfuerzo físico, ni estaba acostumbrada a caminar en el monte, ni estaba acostumbrada a andar de noche, ni estaba acostumbrada a trabajar materialmente o sea a hacer más esfuerzo físico para trabajar.

Entonces fue muy difícil, implica mucho sacrificio, pero que si uno esta convencido de los ideales, si esta convencido de porque lucha, esos sacrificios uno los va superando, uno va haciendo un esfuerzo y de pronto uno no es exactamente igual que una mujer del campo, pero si puede cumplir muchas tareas de las que ellas cumplen. Como ellas tienen que hacer el esfuerzo por aprender muchas cosas, que nosotros traemos de la ciudad, de pronto algunos conocimientos por tener la oportunidad de haber estudiado. Entonces aquí es un movimiento integral, es complementado, no es excluyente sino, complementario implica grandes sacrificios como te decía el hecho de que yo vi en carne propia como era el orden, todo en su sitio, todo bien organizado, yo dije; esto es como un estado, esto aquí es un estado en pequeño, tiene una constitución, hay sanciones para quien infringe y hace cosas que no se pueden hacer. Entonces tenemos deberes, tenemos derechos, y algo muy bueno y especial es que los guerrilleros se convierten en nuestra familia, porque entre otras cosas uno deja todo, por las condiciones de represión uno no puede estar en contacto permanente con la familia, porque interceptan una llamada o lo cogen a uno visitando la familia o detectan que la familia tiene vinculo con nosotros, aunque sea de familiaridad y es reprimido, lo pueden asesinar. Entonces sí hay oportunidad, entonces de saber y de verlos pero no es cotidiano, no es seguido, no es cuando se presenten las oportunidades y con muchas medidas de seguridad, entonces eso significa un sacrificio muy grande pero ha valido la pena, estoy luchando por lo que quiero, quiero ver un país libre un país diferente, un país donde se viva como se debe vivir con dignidad, un país que defienda la soberanía, un país realmente libre y donde los pobres no tengamos las enormes dificultades que tenemos.

El sueño de un día tener un niño


Dick: ¿Tú tienes niños?


Catherine: Pues no, no tengo niños porque aquí no se puede tener los niños, pude haber tenido pero he decidido, yo particularmente no, porque yo quisiera tener niños para tenerlos yo, a mi lado para criarlos yo, para yo consentirlos, para yo mimarlos, para yo verlos crecer y eso. Y entonces aquí es difícil, como entenderás bastante pesa el morral, el fusil, las fornituras, todo lo que uno tiene que llevar. Aquí en la vida de la guerra como para también tener niños, no las condiciones no dan, mira que un asalto, que las dificultades propias de la guerra, que hay muchos zancudos, que hay dificultades, y por nuestras mismas estructuras aquí no es permitido dentro de los campamentos que una muchacha este criando y la otra también criando, entonces dime como sería, no cumplirías las tareas como combatientes, porque nosotros aquí antes que ser mujeres somos combatientes, sino que nos dedicaríamos a ser madres. Algunas han tenido sus niños pero tienen que dejárselos a las familias, particularmente no se si será que tengo mucho apego o soy sensible en ese aspecto, pero decidí que si lo iba a tener para no verlo continuamente, para que otro lo criara, para no darle yo todo el cariño que yo quería, bueno o esperar tenerlo más adelante o sino con el dolor del alma, bueno yo soy optimista creo que la revolución va a triunfar pronto que voy a tener la oportunidad de hacer muchas cosas que no he podido hacer como guerrillera.

Formación ideológica y política

Dick: Las muchachas jóvenes que llegan al campamento diecisiete, dieciocho años, que orientación que consejo le das tú a ellas porque tu estuviste en la misma situación cuando entraste al movimiento, un poco de incertidumbre del futuro, mucho sacrificio físico y también psíquicamente es duro estar siempre bajo tensión de ser atacado por la aviación o los de las contraguerrilleras, ¿que de pronto hacer un acercamiento al campamento, que consejo les das a ellas cuando están preocupadas?


Catherine: Generalmente las muchachas que vienen, vienen de extracción campesina, o sea si vienen muchachas de la ciudad pero en menor proporción. La mayoría es del sector campesino y cuando vienen aquí saben absolutamente todo eso. Porque resulta que en el campo colombiano se desarrolla la gran parte del conflicto. Entonces ya han escuchado combates, sus casas han sido bombardeadas. Porque resulta, que cuando el ejercito bombardea no tiene ese cuidado que dicen ellos que tienen, de no darle a la población civil, es mentira ellos bombardean, muchos niños han muerto y destruyen casas, matan ganado y las pertenencias de los campesinos son destruidas. Entonces muchos muchachos y muchachas cuando vienen aquí ya han tenido esa experiencia. O sea que la orientación de decirles como es lo de los combates y esa parte es más bien poco, más bien es la orientación de la formación ideológica y política.

Discusiones permanentes

Dick: Yo te escuche la otra noche dando una buena charla y una intervención, cuando estaban hablando del movimiento bolivariano y se dice en la prensa de que la guerrilla de las FARC no tiene un norte político, que es narcoterrorista, etcétera. Pero aquí hay política cada noche en el campamento ante los guerrilleros.


Catherine: Si, no solamente cada noche, sino todos los días nosotros tenemos un régimen interno que es que tenemos distribuido el trabajo físico y el trabajo de formación política e ideológica y también cultural. Todos los días hay información sobre las noticias, de lo que esta ocurriendo en el país y esas noticias son discutidas y se informan de las cosas como son. O sea, se cogen por los medios que uno escucha Caracol, RCN y por los medios nuestros también como La Voz de la Resistencia. Nosotros cogemos toda esa información, la procesamos, la discutimos y opinamos sobre ellas, por que hay que tener actualización sobre todo lo que ocurre en el mundo, no solamente en nuestro mundo pequeño del campamento sino de toda las FARC, de lo que ocurre en el país y a nivel internacional. Además de eso hay las charlas de formación política e ideológica que por días nos distribuimos entre los compañeros que tenemos un poco de más claridad al respecto, y se dan las charlas. Se dan no solamente sobre los documentos internos sino también sobre opiniones de mucha gente que esta de acuerdo con la lucha de los pueblos. También estudiamos el pensamiento bolivariano, nosotros estudiamos el marxismo, no somos unos grandes teóricos, porque nosotros somos marxistas leninistas, pero más en la practica. De pronto tú le preguntas a un guerrillero; ¡“dime los principios del leninismo”! de pronto él no te los puede explicar pero él lo vive, en la misma organización se vive. Y en las noches hacemos lo que se llama la hora cultural, que también es de formación. Entonces es una formación permanente, todos los días aprendemos algo nuevo y aprendemos los unos de los otros. Los muchachos nuevos que van llegando han vivido una cruda realidad y les explicamos que esa realidad que han vivido no es porque Dios no los quiera como algunos piensan, sino porque hay unas condiciones en nuestro país, un gobierno que no se preocupa por solucionar los problemas elementales, sino que solamente se preocupan por enriquecerse cada día mas y al país lo llevan al garete como decimos en la costa.

Encarcelada y otra trinchera de lucha


Dick: Tú has sido también encarcelada, ¿Cuanto tiempo estuviste en la cárcel y cual fue la acusación hacia ti?


Catherine: Yo fui encarcelada por rebelión, fui condenada a cinco años, seis meses por ese delito.

Dick: ¿Qué habías hecho?


Catherine: ¿Que había hecho? Soy guerrillera y era guerrillera cuando me capturaron.

Dick: ¿Te tomaron en flagrancia, como se dice?


Catherine: No, no fui tomada en flagrancia como se dice, sino por esas políticas que tiene el gobierno de los sapos y eso, entonces alguien nos delató.

Dick: ¿Estaba en una misión en forma civil?


Catherine: Si, si en forma completamente civil y un infiltrado del ejercito que había estado vinculado a la organización, él nos vio y nos delató y fuimos capturados. Todo el proceso torturados y llevados a la cárcel, fuimos condenados y pagamos por el delito de rebelión, solamente nos colocaron ese delito porque no había prueba de otra cosa. Es más, él no tenía ninguna prueba sino que fue solamente su testimonio, el testimonio del desertor.

Dick: ¿Como se tortura a una mujer en el estado colombiano?


Catherine: Hay varios tipos de tortura, a mi las torturas más grandes me las hicieron en la cabeza, halándome mucho el cabello, me agarraban mucho por los cabellos y me daban golpes en la cabeza y también en las rodillas, en las mejillas.

Dick: ¿Eso fue en el interrogatorio?


Catherine: si eso fue en el batallón en Santa Marta, exactamente, pero cuando nosotros somos capturados, estamos concientes de que la cárcel se convierte en otra trinchera de lucha, tal vez uno de las más difíciles porque la lucha allí no es con un fusil, no es con un arma, sino que es ideológica es el estado que te reprime allí y te quiere pisotear tu dignidad y quieres que tu cambies tus ideales y todo eso, y la lucha nuestra por seguir en las condicione que sean, defendiendo nuestros ideales, defendiendo nuestra posición, siendo dignos y bueno pagar el carcelazo y regresar.

Regresando a la montaña


Dick: ¿Cuanto tiempo estuviste en la cárcel?


Catherine: Fui condenada a cinco años y seis meses, pero físicamente dos años y pico porque uno paga, con estudios tuve libertad condicional y toda una serie de cosas.

Dick: ¿Y que hiciste después de esos dos años y tanto?


Catherine: Apenas me dieron la libertad condicional, pegue la carrera para acá y aquí estoy.

Dick: ¿Otra vez a la guerrilla, mejor dicho?


Catherine: Si, y así debe ser la posición de todos los guerrilleros, a pesar que cuando la familia de uno lo va a visitar, le dicen “a uno bueno, ya esta bueno, de que ya luchaste, ya te sacrificaste, vuélvete a la familia”. Pero considero de que el aporte nunca es suficiente, uno antes quisiera tener muchos años más de vida para seguir aportando. Si no puede aquí seguir aportando desde otro campo de lucha, es que nuestra lucha es noble, es digna, nuestra lucha es inmensa y no solamente somos nosotros aquí sino que muchos pueblos del mundo están luchando por vivir en condiciones mejor,

Dick: Entonces ¿qué piensas tú cuando el gobierno de Álvaro Uribe habla mucho de que hay miles de desertores de la guerrilla, que están buscando dejar la guerrilla y que están buscando llegar a Bogotá por ese proyecto o programa de reinserción como dicen ellos, tu nunca tomaste ese tipo de programas sino que volviste al monte pero que piensas sobre esas estadísticas e informes del gobierno?


Catherine: ¡Eso es falso, completamente falso! Si hay desertores, o sea uno no puede negar esto, si pero no es masivo, como lo muestra el gobierno y algunos son infiltrados, que después se van porque han cumplido su misión aquí. Y entonces hacen creer que estuvieron aquí y se aburrieron y los trataron mal, porque inventan una cantidad de cosas que son completamente falsas y entonces se presentan allá y van aprovechar los beneficios que les da el gobierno que nosotros sabemos que tampoco es así como el gobierno lo quiere hacer creer.

Sin embargo, en la guerra se dan esas cosas, pero no en la forma como dice el gobierno y no es la cantidad que ellos dicen, si fuera así nuestro movimiento estuviera diezmado, y nuestro movimiento es numeroso y cada día por la represión que ejerce el estado, es mucha gente que va tomando la decisión de venirse, porque no tienen alternativa.

Si se van para la ciudad por ejemplo los campesinos que es lo que más vivimos en carne propia porque nos desenvolvemos en este medio. Los campesinos algunos son desplazados y salen a engrosar esos cordones de miseria en las ciudades, a sufrir, no encuentran empleo, no tienen casa. Si se enferman no tienen ni como ir a un medico, no tienen ni que comer. Entonces muchas de estas personas ven en nosotros la alternativa e ingresan. Entonces lo que hace el gobierno con tanta represión es propiciar para que mucha gente se decida a venirse para acá y engrosar nuestras filas y la gente como nos ve, nosotros hablamos con los campesinos les explicamos. Entonces ellos desde pequeños saben porque lucha la guerrilla, van conociendo como es nuestro comportamiento, que nosotros somos unos defensores de sus intereses y no alguien que los atropella. Entonces se van vinculando o por que también ingresan otros miembros de la familia, que se encargan de explicarle el resto, entre esas cosas porque luchamos y que esta es la mejor opción de vida.

¿Abuso sexual en las FARC-EP?


Dick: ¿Tú tienes hermanos también en el movimiento?


Catherine: No tengo hermanos en el movimiento porque como te digo, yo vengo de un pueblo y mis hermanitas pues decidieron conseguir marido, se casaron y mis dos hermanos consiguieron trabajo y se casaron y hacen una vida común y corriente. Pero ellos si son claros de que nuestra lucha, es una lucha justa y están muy orgullosos de que yo este aquí. Ellos siempre me dan su voz de aliento, están de acuerdo con los planteamientos de las FARC y son gente que quiere que triunfe la revolución.

Dick: No solamente el tema de la deserción que ha inflado mucho el gobierno de Uribe, sino que también mirando las noticias hoy día esta el tema del abuso sexual a las muchachas menores de edad, en las ciudades sobre todo. También había un informe incluso por parte de Amnistía Internacional en donde acusaba, no en forma general, pero también había casos de abuso sexual en el movimiento guerrillero. ¿Que sabes tu sobre eso? ¿Has escuchado tú alguna vez, durante los tantos años que llevas en el movimiento, más de diecisiete años, de casos de abuso sexual por parte de los comandantes o guerrilleros y cuales son las sanciones, si esto fuera verdad?


Catherine: Esto es totalmente falso, aquí no se ve eso. Aquí la mujer es un combatiente más, junto con lo hombres nosotras somos parte activa en la vida política y militar, en al vida cotidiana de aquí estamos estructurados, aquí la mujer desempeña un papel como los hombres. O sea; aquí no hay división del trabajo especifico, que las mujeres hacen esto y los hombres hacen esto, no sino que entre todos hacemos lo mismo. Ahora la mujer es libre, nosotras somos libres, en el sentido de que nosotras podemos escoger nuestro compañero, pero nosotras jamás somos obligadas, de que hay que vivir con tal o cual, o como dicen los medios de comunicación de que el comandante se aprovecha de su rango para abusar. No, eso aquí no se da, ni se puede dar. Yo no he conocido casos, pero en caso de que se de, en el caso de que haya una violación por ejemplo, en nuestro reglamento en el régimen disciplinario eso esta constituido como un delito y los delitos aquí, el procedimiento para la sanción es consejo revolucionario de guerra y en el consejo revolucionario de acuerdo a lo que decida la asamblea ese delito puede dar para fusilamiento. Entonces mire que tan grave es, entonces eso es completamente falso, nosotras tenemos nuestros compañeros, podemos tener una relación de pareja.

La vida de la pareja en la guerrilla


Dick: Porque aquí hay muchas parejas, viven juntos en las caletas. . .


Catherine: Si, si con el compañero, lo que si es que nosotras vivimos con el compañero y lo fundamental para nosotras es el amor. Nosotras no tenemos que exigir del compañero si un club, una vida social, económicamente que nos tengan que comprar cosas, que buscar un compañero con una posición económica privilegiada. No, eso aquí no, porque aquí la organización nos abastece de todo lo necesario, la organización nos da lo que nosotros necesitamos para vivir. Entonces nosotros aquí somos profesionales de la revolución, donde si conocemos a un muchacho que nos guste y nosotros le gustamos a él.

No es tampoco desordenada la relación, nosotros tenemos que cumplir unos pasos y de acuerdo a nuestro comportamiento disciplinario. Se reproduce lo que se llama asociamiento que es que el compañero y la compañera viven juntos en la misma caleta y hacen una vida de pareja. En el momento que ese amor se acabe, que ya no se entiendan por algún tipo de circunstancias, se va también al organismo y se plantea; “Bueno camarada no me entendí con el compañero”, y entonces listo se separan y sus relaciones siguen con fraternidad y solidaridad, de compañerismo. Pero ya no hay la relación de pareja como tal, ahora si la muchacha más adelante conoce a otro que le guste o él a otra que le guste puede establecer su nueva relación de pareja.

O sea, hay esa libertad, ahora eso no es desordenado que si yo mañana o pasado voy cambiando, no aquí hay parejas de muchos años. De pronto las muchachas más jóvenes que no tienen esa formación a veces pueden incurrir un poco más en eso, pero se les va explicando se les va diciendo de que lo correcto es tener una relación con bastante estabilidad.

Dick: ¿O sea, estar convencido, bien antes de que se junten en la caleta?


Catherine: Eso, estar convencido para que no haya mayores dificultades después, pero lo más lindo, lo mas importante es de que nos une el afecto, el amor no nos une ningún otro tipo de interés, no hay absolutamente ningún otro tipo de interés.

La organización política; El Partido Comunista Clandestino


Dick: ¿Porque crees que esas desertoras que han salido han hecho declaraciones de que han sido objeto de abusos sexuales?


Catherine: No, eso son políticas para desprestigiar el movimiento, generalmente esas muchachas son inducidas a decir eso, y lo otro; algunas son infiltradas entonces dime tu que se puede esperar de un infiltrado, sino que salga a inventar cosas que jamás han existido en la organización, para que mucha gente de pronto no ingrese o para que los que estamos aquí creamos ese cuento y entonces las veamos como unas victima, pero eso no existe. Es más, si un comandante hace eso, al comandante también se le aplica el reglamento o sea que el reglamento no es solamente para los guerrilleros de base sino para los comandantes y desde el comandante en jefe hasta el guerrillero acabado de ingresar.

Dick: Ese tipo de criticas se les puede hacer al comandante en las reuniones de la célula del partido, porque aquí todo el mundo esta organizado también en el Partido Comunista Clandestino, ¿que se reúne cada catorce días, no?


Catherine: Si claro, hacen parte y además los comandantes, no pueden ser miembros de dirección de la célula. O sea ellos allí son un guerrillero más. Se le puede hacer la crítica como a cualquier otro.

Dick: Mejor dicho ¿es un militante raso?


Catherine: En la célula es un militante raso, la jerarquía militar es ya en la estructura orgánica y jerarquica, pero en la célula de partido es un militante raso, porque sino no habría democracia y la célula es un organismo democrático donde uno puede plantear, nos corregimos nuestros errores, nuestras dificultades y bueno nos superamos y hacemos las criticas, aplicamos los principios leninistas allí.

¿Diferencias de tares entre los sexos?


Dick: Una pregunta para redondear esta entrevista tan interesante, ¿hay algunos temas, de todas maneras somos tan diferentes entre los distintos sexos, temas o problemas referentes a la mujer en la guerrilla?


Catherine: ¿Así como que nos reunamos las mujeres para tratar cosas nuestras? No, no eso no existe como te he dicho ya varias veces somos un combatiente más.

Dick: Incluso yo he visto que hay mujeres muy fuertes. . .


Catherine: ¡Ay no!

Dick: Aunque tu también te ves muy delgada. . .


Catherine: Es que yo soy delgada por que me cuido la estética, dice y se larga a una carcajada.

Hay mujeres muy fuertes, incluso cuando vienen muchachos de la ciudad no son ni comparables de fuertes a las muchachas del campo que están acá. Ellas son mucho más fuertes y tienen más resistencia y son capaces de hacer trabajo físico de mucha fortaleza. Las muchachas que venimos de los pueblos tenemos un poco de dificultad, pero uno lo puede superar. De pronto no a la par cien por ciento pero, si se puede si se hace el esfuerzo.

Aquí específicamente para tratar problemas de la mujer como tal, no hay ninguna estructura, nosotras caí en todo somos un combatiente más y aquí a la hora de sacar para las tareas no dicen mujeres a un lado hombres a otro. ¡No, no! para combate para todo es igual. Si va a la escuadra y en la escuadra hay cuatro mujeres y el resto son hombres, no hay problema, si vamos a cocinar, si le tocó el turno al hombre, el hombre va a cocinar, porque aquí las actividades no son tampoco que estas para mujeres y estas para los hombres, a nosotros no nos dedican a planchar, lavar y eso, no, aquí todos hacemos de todo.

”El machismo no se erradica así de la noche a la mañana”


Dick: ¿No es como a veces la mujer pobre, sobre todo en la ciudad dice, pues “nosotras las mujeres somos dedicadas para el hogar y la cocina mientras el hombre, es la persona que decide en el hogar”?


Catherine: ¡No, no, no aquí decidimos por igual!

Dick: ¿No hay machistas también en el movimiento?


Catherine:”Es que el machismo es una cuestión cultural que viene desde nuestros ancestros, eso no se erradica así de la noche a la mañana. Yo soy de la opinión particular que aquí estamos luchando todos en conjunto, por la construcción del socialismo. Pero si llegamos allá y los hombres siguen con su machismo, hay que volver a empuñar los fusiles.

Dick: ¿Eso es muy drástico, no?


Catherine: Muy drástico, pues así tendrá que ser porque nosotros estamos luchando por la libertad de hombres y mujeres, todos en conjunto, ¡pero que no nos vengan con el cuento de que cuando estemos liberados del estado, de la opresión, entonces nos van a tener subyugadas!

Dick: ¿Tú estas segura del éxito, de la victoria de la revolución colombiana?


Catherine: Si, cien por ciento,

Dick: Tu estas con fuerza y optimismo, en este momento hay combates en Toribio, hace diez, once días y los guerrilleros se quedan allá y hay fuertes combates. . .


Catherine: Si cada día nuestra lucha es más contundente, cada día somos más, cada día tenemos más fortaleza y cada día tenemos también más apoyo de más gente, no solamente en los países latinoamericanos sino en otras partes del mundo. La gente se esta convenciendo de que por ejemplo todas esas mentiras que dice este gobierno, que son las mentiras más grandes del mundo, son tan grandes que ni el mismo se las cree y que el movimiento insurgente cada día es mayor y mas contundente. Yo estoy cien por ciento segura de que nosotros vamos a hacer poder, nosotros vamos a triunfar más temprano que tarde. Eso tampoco es que va hacer eterno y siendo poder, bueno que lindo, va a venir todo ese proceso que nosotros esperamos que llegue.

Después el triunfo. . . .

Dick: ¿Que vas a hacer tu cuando ya triunfe la revolución? Me imagino que tienes sueños como todos.


Catherine: Si, tengo sueños, si yo quisiera ser una gran diplomática.

Dick: ¿De pronto podría ser embajadora en Estocolmo?


Catherine: Si, me gustaría conocer, yo no conozco. Imaginase que lindo, uno solamente mira por televisión, por las revistas y entonces uno dice; “¡ay no, que lindo conocer Europa!” Estados Unidos no, pero si me gustaría conocer Europa y bueno, Suecia es un país que a uno siempre le llama la atención porque se habla de que las condiciones climáticas son tan diferentes a las nuestras y uno dice bueno, como chévere conocer algo tan diferente y bueno. Conocer otras culturas, a mi me gustaría porque yo quiero conocer muchas culturas, me gusta mucho que me cuenten experiencias de como viven en otros países y de como es su folclor, como es su cultura como es su gobierno, toda esa serie de cosas y ese es mi sueño.

Dick: ¿Y el sueño tuyo para el pueblo colombiano, los niños?


Catherine: Para los niños, para todo el pueblo colombiano en general, vivir en un país en donde nosotros tengamos por lo menos las necesidades básicas satisfechas. Por ejemplo, que haya empleo, que la gente pueda estudiar, que tenga cada quien su vivienda, que haya libertades democráticas, o sea que las personas puedan expresar realmente lo que piensan, lo que sienten , que puedan participar activamente de la vida política de nuestro país, que puedan decidir, que sean participes de todo eso, un país más justo, un país donde se defienda la soberanía, en donde las armas del ejercito, las armas deben ser utilizadas es para defender nuestra soberanía y no para reprimir al mismo pueblo. En general sueño con un país justo, donde hay libertad y pan para todos.

Dick: Muchas gracias Catherine, no te voy a quitar más tiempo, porque en cualquier momento te va a llamar tú comandante para la formación y luego para la cena. Muchas gracias y mucha suerte y que siempre te queremos con vida.


Catherine: Si gracias a ustedes que a través de este trabajo pueden dar a conocer nuestro planteamiento y que en el mundo se sepa realmente como somos nosotros y que no comemos “peladitos” (niños) y que no somos bandoleros, que somos gente sencilla, que somos gente común y corriente. Bueno con nuestros aciertos y nuestros desaciertos que es propio de cada ser humano pero que lo mas importante es que estamos en una lucha justa y en una lucha donde el mismo estado nos abocó y estamos defendiendo una patria para todos, no individualmente, no queremos beneficios particulares, sino el beneficio general de todo el pueblo colombiano y bueno yo creo que las gracias tengo que dárteles a ti.

-----------
Posiblemente Cathrine Miller murió en el bombardeo del campamento del Raul Reyes el 1 de marzo de 2008, del cual pertencia como integrante de la fuerza de seguridad al Comandante Reyes.


* Corresponsal sueco en América Latina desde 1980.

Perus LO uppmanar medlemmar donera blod

<980>
Perus största landsorganisation, CGTP, uppmanar i ett pressmeddelande sina medlemmar att donera blod och livsmedel för att lindra de fatala konsekvenserna av den svåra jordbävningen i onsdags förra veckan som uppgick till 7,9 på Richterskalan. Det var den värsta jordbävningen på över 40 år i Peru som är vant vid att det skakar ofta.

CGTP, i vilket det stora Byggnadsarbetareförbundet ingår, har erbjudit att fysiskt delta i återuppbyggnadsarbetet av landets infrastruktur. Landsorganisationen uppmanar också sina medlemmar att bevara lugnet och vara på vakt mot nya skalv.

Den marxistiska arbetarcentralen, som organiserar 80 procent av de fackligt organiserade i Peru, förkastar de affärskretsar som försöker utnyttja den mänskliga tragedin genom att höja priserna på basmatlivsmedel. Jordbävningen beräknas, vid denna pressläggning, hittills har kostat 500 människoliv och 1600 skadade. Den materiella förstörelsen är stor.

Dick Emanuelsson

Strejkbrytare sköt ihjäl byggnadsarbetare i Panama

<1360>

TEGUCIGALPA / 070815 / Den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet Osvaldo Lorenzo, sköts ihjäl den 14 augusti i Panama city när han ledde sina medlemmar i en strejk mot det brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht i Panama. Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Han uppger att byggnadsarbetarna i Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS, och arbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget har organiserat i SINDICOPP, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

SUNTRACS är bland de starkaste fackförbunden i Panama och ledde en total generalstrejk med över 350.000 strejkande arbetare för två år sedan när regeringen ville privatisera pensions- och sjukvårdsförsäkringssystemet, en strid som blev en total seger för facken.

Det brasilianska företaget Norberto Odebrecht är ökänt i Latinamerika för sin antifackliga attityd. I Peru har företaget försökt använda sig av samma metoder som nu i Panama och tvingat fram en rad konflikter med det också starka byggfacket.

Dick Emanuelsson

Nicaragua säger tack och adjö till DEA?

<2134>
TEGUCIGALPA / 070814 / Nicaraguas president Daniel Ortega säger nu tack och adjö till USA:s antinarkotikapolis, DEA (Drug Enforcement Administration, DEA). Ortega anser att det kontroversiella USA-organet representerar mer obskyra politiska intressen än att jaga knarkledare. Tillkännagivandet gjordes under en ceremoni när arméns flottenhet firade 27 år.

Under året har Nicaragua själva tillfångatagit 27 narkotikaledare, beslagtagit elva snabbgående yachter och 2,8 ton kokain och 300.000 dollar i kontanter. Men president Ortega satte upp ett varningsfinger för gemensamma operationer mellan DEA och de nicaraguanska militära- och polisiära styrkorna:

– Vi kan inte vara godtrogna i vårt förhållande till DEA. DEA förfogar över mer information och det är DEA som planerar och beslutar om operationer. Men DEA har oanade intressen som går mycket längre än kampen mot narkotikan och Nicaraguas intressen, underströk Sandinistledaren. Ortega tillade att Managua inte tillåter DEA att operera självt med egna agenter, trupper eller helikoptrar. Det är helt uteslutet, för det har vi vår egen armé och flygvapen.

Venezuelas president Hugo Chavez varnade USA-ambassaden och självaste DEA i början av 2000-talet att han inte skulle acceptera att DEA-agenter opererade på egen hand i landet. Till slut kastade Chavez ut DEA-agenterna och upprepade sitt beslut att inte acceptera att Pentagon gjorde överflygningar över venezuelanskt territorium som skannades i minsta detalj av USA:s flygvapen.

Men DEA har också anklagats för att i själva verket utgöra en kartell och samarbeta med knarkledare på ett eller annat sätt. I Colombia briserade två skandaler nyligen när det visade sig att den största knarkledaren just nu, ”Don Diego”, hade tentakler och direkta förhandlingar om mutor i utbyte mot information om trupprörelser. Samtidigt hade Don Diego ett stort antal generaler och höga officerare på sin avlöningslista. Dom Diego njuter fortfarande av friheten.

Dick Emanuelsson

Israeliska legoknektar kontrakterade av Uribe

TEGUCIGALPA / 070813 / Sex höga israeliska militärofficerare har anställts av den colombianska regimen i sitt antigerillakrig, ett krig som inte har gett några nämnvärda resultat under Uribes fem år av ”totalt krig” mot FARC-gerillan.

Israeliska arméofficerare lärde upp och tränade de paramilitära dödsskvadronerna när dessa bildades i mitten av 1980-talet i Colombia. Yair Klein, var överstelöjtnanten som bjöds in av den colombianska armén och som avlönades av Medellinkartellen och tränade de paramilitärer som skulle komma att begå bland de mest bestialiska massakrer och blodbad man kan tänka sig.

Nu är det regeringen Alvaro Uribe och hans försvarsminister, Juan Manuel Santos, som själva tar initiativet till att anställa sex israeliska legoknektar med underrättelsetjänst som specialitet, avslöjade det colombianska veckomagasinet Semana i förra veckan. Santos bekräftar att han hade anställt sex pensionerade underrättelsemilitärer.

Men varför israeler? Helt enkelt för att bägge regimerna använder sig av ett intensivt spioneri på de egna medborgarna och dessa militärer utger sig för att vara bland de bästa inom branschen, även inom ”förhörsteknik”, som israelerna lär ut.

Vilka är då uppgifterna? Att spåra upp någon eller några av de sju högsta ledarna inom FARC-gerillans generalkommando, det så kallade El Secretariado, en uppgift som regimen Uribe har gått bet på sedan 2002, trots att de militära styrkorna, i vilka även polisen ingår, i dag uppgår till en halv miljon man.

De sex israelerna i Colombia leds av en f.d. General. Gruppen är stationerad på arméns träningsläger i Tolemaida, tre timmar söder om Bogota och betalningen, enligt anonyma källor, uppgår till tio miljoner dollar.

I Colombia växer nu kritiken eftersom den israeliska säkerhetspolisen är väl kända för att ha genomfört operationer utanför sitt territorium. Det har även påståtts att israelerna har satts in i strider eller i dolda aktioner. Men den colombiansk armén avvisar dessa anklagelser:

– De har inget som helst med operationerna att göra. Allt pekar på att vad som är på gång är en omstrukturering till underrättelseverksamheten, sa Santos till veckomagasinet.

Dick Emanuelsson

Sean Penn träffade Chavez

<4002>
TEGUCIGALPA / 070813 / Hollywoodstjärnan Sean Penns besök i Venezuela i början av augusti kunde inte ha kommit olägligare för Vita huset. Alla försök från USA-administrationen att isolera regeringen Hugo Chavez i Caracas har hittills kanske bara väckt ännu mer intresse över vad som pågår i detta land med ett så vackert namn. Så också i fallet med Sean Penn.

Han var ytterst tystlåten och verkade snarare perplex över den enorma uppmärksamhet hans besök i Venezuela rönte, både i landet men även i resten av Latinamerika och i Karibien. Naturligtvis är det en fjäder i hatten för Chavez personligen men framför allt för den politiska process som pågår såväl i Venezuela som i resten av Latinamerika och Karibien. Och så uppfattade också den politiska högeroppositionen i Venezuela besöket och kommentarerna var lagom syrliga.

Under det sex dagar långa besöket reste den 48-årige skådespelaren och regissören runt i sällskap med TV-kanalen Telesurs chef, Andrés Izarra, som tolkade, men också med Chavez, som först hade bjudit in Penn till presidentpalatset Miraflores i Caracas. Chavez, som är raka motsatsen till Penn, bullrig, skämtare och som till och med gillar att stämma upp en sång, både inför sina massor som i direktsändning i TV, tog kontroll över ratten på 'Tiuna', ett venezuelansktproducerat militärfordon med fyrhjulsdrift och så körde de upp i riktning mot Pueblo Encima, en stad med 50.000 invånare på 2500 meters höjd i Anderna, vid gränsen mot Colombia. Penn, som säkert hade hört historier i USA om Chavez som en klassisk auktoritär militär, kunde med egna ögon se hur hundratals bönder efter vägen gick ut och under fyra timmar och ville hälsa på de två. Här gjorde Sean Penn en av de få kommentarer under sina sex dagar som han tillbringade med att träffa bönder, människor i de gigantiska fattigområdena i Caracas och se det som undantagsfall bara visas i USA-TV.

– Jag förväntade mig att se ett Stort Venezuela och det har jag funnit. Jag anlände också som journalist och jag funderar fortfarande på det jag har sett och lärt mig under denna resa. Jag vill tacka hela detta folk och framför allt president Chavez för den gästfrihet han har visat mig, sa Penn.

Ett brinnande inre

Oscarsvinnaren för filmen “Mystic River” (2003) vägrade att ge intervjuer, väl medveten om vikten att också behålla en distans till händelserna eftersom det i USA lätt kan användas emot honom. Men bara det faktum att den kände skådespelaren har sammanstrålat med Chavez och deltagit i flera olika aktiviteter, är ett modigt beslut.

– Han är mycket tystlåten, men har ett brinnande inre, kommenterade Chavez och ansåg att Penn är ”mycket modig” för hans skoningslösa kritik mot Bushs Irakkrig.

– Han söker efter sanningen, sa Chavez som berättade att Penn hade besökt Irak, Iran och nu är i Venezuela för att se sanningen med egna ögon, utled på alla lögner (om Venezuela) och hänvisade till Sean Penns öppna brev till Bush om Irak:

– ”Blodet som spills helt onödigt för din skull, och följaktligen, även för vår, kväver friheten, tryggheten”, citerade Chavez Penns öppna brev till Bush.

Venezuelas Filmhus

Under sitt besök i Venezuela besökte skådespelaren från ”Alla Kungens män” (2006) “Villa del Cine”, Venezuelas svar på Filmhuset, eller alternativet till Hollywood, en statlig inrättning som regeringen har skapat. Penn visade stort intresse för denna institution där den svarte skådespelaren Danny Glover, en stor Chavezbeundrare, för närvarande har en budget på 18 miljoner dollar för att göra en film över den haitianske självständighetsledaren Francois-Dominique Toussaint Louverture kamp mot den franska kolonialismen och för Haitis självständighet. Penn var imponerad av satsningarna på stimulanserna för alternativ film, både i Venezuela som övriga Latinamerika. Villa del Cine skapades 2006 just med målsättningen att utgöra ett alternativ till ”Hollywood-diktaturen”, som Chavez kallar denna gamla institution i USA.

Dick Emanuelsson