<17>
Vad valet i Guatemala INTE handlade om
Den 9 september 2007 genomfördes val till borgmästare, kongress och presidentpost i Guatemala. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson tog pulsen på landet och kandidaterna.
GUATEMALA 070903 / På bägge sidor om motorvägen står sockerrörsodlingarna. Tusentals hektar kontrollerade av en av de fem ekonomiska familje- och maktgrupperna i landet. De övriga fyra kontrollerar, handel, bananer, kaffe och import, säger Jose Pinzon, generalsekreterare i landsorganisationen CGTG medan han rattar bilen i riktning mot hamnstaden Puerto Quetzal. Där ska vi träffa änkan till den mördade hamnarbetarledaren Pedro Zamora och ledningen för det stridbara hamnfacket. Zamora motsatte sig en privatisering av hamnen och fick plikta med sitt liv. Dagliga mordhot svävar över resten av hamnfacket och betalda lönnmördade, så kallade ”sicarios” är lätta att kontraktera för en spottstyver. Guatemala är i dag förmodligen Latinamerikas mest våldsamma land, trots att vissa svenska radioreportrar försöker ge sken av att det råder ”medborgarfest” nu när landets 13 miljoner invånare rustar för val, från kommunalfullmäktige till presidentposten.
– Det är typiskt, att vägavgiften som vi betalade och passerade för fem minuter sedan står på ”rätt” sida för plantageägaren. De tusentals lastbilar som transporterar sockret till Puerto Quetzal betalar inte en Quetzal (ungefär lika mycket som en krona) i vägavgift. Det här Guatemala, min vän, där de som är rika är mycket rika och de fattiga mycket fattiga, tillägger han med en trött sarkasm i rösten.
Eller som presidentkandidaten och Nobels fredspristagare 1992, Rigoberta Menchu, sa några dagar tidigare på ett avslutningsmöte i valkampanjen: ”Här, i samma land, finns både den 1:a och den 5:e världen”.
Landet är samtidigt i dag förmodligen Latinamerikas mest våldsamma nation. Varje år mördas 6.000 personer. ”El Feminicidio”, mordvågen mot fattiga arbetarkvinnor, många från maquilasfabrikerna kring huvudstaden, skördar varje år cirka 600 offer och överträffar antalet mördade kvinnor i den mexikanska staden Juarez. Under valkampanjen mördades femtio kandidater.
SEDAN DEN CIA-LEDDA expeditionen 1954, då en grupp guatemaltekiska militärer i samarbete med CIA och USA:s bombflyg störtade den nationalistiska vänsterregeringen under ledning av president Jacob Arbens, har landet styrts av en militär-civil högerkamarilla. Bakom denna finns de ekonomiska maktgrupperna som roterat vid den politiska makten stödd på en slags beväpnad parastatlig frimurarloge. Denna kontrollerar både militär, polis som rättsväsende vilket gjort att Guatemala uppvisar den kanske högsta straffriheten i världen. Denna ockulta maktgruppering har internationella allierade, främst av grupper i USA men även i Israel och Taiwan som har starka ekonomiska intressen i landet.
Hittills har 49 kandidater mördats under valkampanjen som inleddes i januari i år. Det senaste offret blev Gustavo de León. Han är son till Morris de León, en general och en av undertecknarna till fredsavtalet mellan URNG-gerillan och den guatemaltekiska staten och militären 1996 i Oslo. Den förre generalen är en av de aktiva och framstående inom vänsterpartiet Alianza Nueva Nación, ANN.
Pablo Monsanto, som också var en av undertecknarna till fredsavtalet 1996 men från URNG-gerillan och som kandiderade till presidentposten, fördömde i en kommentar mordet och anklagade vissa krafter för att provocera fram väpnade konfrontationer. Menchus politiska rörelse ”Encuentro por Guatemala”, Samling för Guatemala, har tvingats begrava sju av sina kandidater under valkampanjen, offer för ett till synes sekteristiskt våld, som dock har sina materiella förklaringar menar hamnarbetarna och URNG.
– SJUTTIO PROCENT AV ALLT GODS som importeras och exporteras går via hamnen i Puerto Quetzal, säger Oscar Gonzalo Onado, ordförande för de 580 organiserade av de totalt 620 hamnarbetarna i hamnen på Stillahavskusten. Det är förmodligen den högsta fackliga organisationsgraden i Guatemala som annars bara har en organisationsgrad på cirka 1,5 procent av den yrkesaktiva befolkningen. Till och med under det 36-åriga inbördeskriget var anslutningen till facket 4-5 gånger större. Men den nyliberala modellen och den arbetarfientliga lagstiftningen som följt i modellens spår har slagit sönder det mesta av arbetsrätt och rättigheter för arbetarklassen, inte bara i Guatemala utan hela Latinamerika. Därför är hamnfacket i Quetzal en vagel i ögat på högerregeringen i huvudstaden, ledd arbetsgivarföreningens före detta ordförande Oscar Berger.
Och det var i september förra året när regeringen bestämde att bygga en specialhamn för containers för 600 miljoner kronor som förföljelsen intensifierades mot facket. Detta krävde alla papper på bordet i det genomkorrumperade Guatemala. Facket insåg också att det fanns starka internationella kretsar inblandade. USA vill ha en parallell kanal till Panamakanalen, en så kallad ”torr korridor”, ett vägnät från Stillahavs- till Atlantkusten för sin containertrafik. Denna ”Norra Triangel” i Centralamerika, mellan El Salvador, Guatemala och Honduras, är tänkt att bindas samman i ett annat megaprojekt mellan Mexiko och USA; Plan Puebla Panama. Men för att kunna binda samman Nord- och Sydamerika som i ett infrastrukturnät, där USA-långtradarna ska kunna rulla obehindrat, behövs frihandelsprojektet, TLC. Detta slår sönder den nationella lagstiftningen för medlemsländerna som definitivt förvandlar dessa råvaruproducerande nationer i Centralamerika till vad de historiskt har kallats; Bananrepubliker. Men hamnfacket var i vägen och därför mördades Pedro Zamora.
CHEFREDAKTÖREN FÖR DAGSTIDNINGEN La Hora, Oscar Clemente Marroquin, säger i en ledare den 30 augusti att ”tack vare TLC-avtalet har Guatemala inte rätt att göra en revisionskontroll av sina egna beslut när de handlar om utländska investeringar” [1]. Det är bara en internationell skiljenämnd, företrädesvis en underavdelning inom Världsbanken, som genomför dessa kontroller. I andra fall står USA:s lagstiftning över den nationella om det handlar om TLC-avtalet.
Men Guatemala knyts också ihop på det militära och polisiära planet. Några dagar innan valet genomförde specialstyrkor från USA träning med sina guatemaltekiska kollegor i antinarkotikabekämpning. Några veckor tidigare hade den mexikanska regeringen uppgett att den har planer på att ingå en slags Plan Colombia, fast i mycket större omfattning för att bekämpa de mexikanska knarkkartellerna. Det innebär att mexikansk och guatemaltekisk polis och militär skickas till USA för utbildning. USA:s underrättelseorgan bygger upp och skapat strukturer som gör mottagarländerna totalt beroende av framtida USA-samarbete, säger skriftställaren Carlos E. Wer i en krönika över ”Plan Guatemala”. Han varnar för konsekvenserna i kölvattnet av Plan Puebla-Panama och dess konsekvenser för Guatemala:
– Det här är en politik som reflekteras i USA:s ”Nationella Säkerhetspromemoria 200”. Den handlar om att garantera det landets (USA) företag exploateringen av naturresurserna av särskilt strategiskt värde, skriver Wer.
I det republikanska manifestet mot Latinamerika, Santa Fe IV, bekräftas ovanstående: ”En försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.
När Bushadministrationens Energiplan presenterades i maj 2001 underströks att:
”. . . utan en ansenlig ökning av sina energireserver kan USA:s nationella säkerhet och ekonomiska välfärd komma att möta en ny fara” 2).
Och förre utrikesministern Colin Powell sammanfattade problematiken mer konkret i sin syn på frihandel:
”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären” 3).
Det var denna politik som tog livet av Pedro Zamora, menar hans närmaste kamrater i facket. Men de vägrar ge upp, trots en daglig terror.
NÄR KVINNORNA FRÅN MAQUILASFABRIKERNA slutar det sena skiftet vid 10-tiden på kvällen i Guatemala City är de inte bara trötta efter 10-12 timmars arbetsdag till slavlöner utan också på helspänn för hemfärden. Det är under denna som många av dess arbetskamrater har överfallits, våldtagits, torterats, styckats och skändats å det grövsta. Sedan 2001 har 2500 kvinnor mördats i ett ”Feminicidio” som överträffar mordorgien i den mer kända mexikanska gränsstaden Juarez. Och tendensen är ökande. Under 2006 mördades 600 i en mordvåg som egentligen saknar en rimlig logisk förklaring till varför fattiga arbetarkvinnor, inte alla maquilasarbetare, mördas.
ENLIGT DET PRESTIGEFULLA forskningsinstitutet, Wola (The Washington Office on Latin America), som specialiserat sina undersökningar på Latinamerika, är den guatemaltekiska polisens och åklagarens undersökningar mycket bristfälliga. Samma organisation hävdar att fem hemliga organisationer står bakom den organiserade brottsligheten i landet. De har nästan alla sina rötter i inbördeskriget där de utgjorde ”antiupprorsspetsen” och majoriteten är kretsar kring generalstaben: Denna styrde och ägde och äger delvis fortfarande landet och utgör även kärnan i narkotikakartellerna, vapensmuggling och andra kriminella verksamheter.
Enligt Wola utgör dessa fem organisationer ett ”hemligt lösformigt nätverk. […] Dess aktiviteter undergräver rättssystemet, beskyddade av sina politiska förbindelser, korruptionen och våldet”, skriver Wola i sin rapport ”Dolda maktgrupper, Illegala väpnade grupper i Guatemalas Postkonflikt” som ger följande grupper den direkta skulden för det allmänna våldet i Guatemala:
La Cofradía
Är en kamarilla av aktiva eller pensionerade militärer, en slags intern kamratklubb inom armén. Under inbördeskriget utgjorde de en grupp militärer av den ”hårda linjen” som sympatiserade med de taiwanesiska militärerna. De opererade enligt mottot: Är du inte med mig så är du emot mig och betraktade alla civila som potentiella oppositionella.
El Sindicato
Uppstod 1969 i den Polytekniska skolan. Dess ledargestalt utgjordes av general Otto Pérez Molina, militärens man och regeringsförhandlare i fredsavtalet med URNG-gerillan. Molina är förmodligen Guatemalas näste president den 14 januari 2008 i spetsen för ”Partido Patriota”.
Till skillnad mot “La Cofradía”, ansåg medlemmarna i “El Sindicato”, att armén inte behövde döda alla bybor som misstänktes för att stöda gerillan, ”bara” 30 procent. De övriga 70 procent av byborna skulle vinnas via ”utvecklingsprojekt”. Därför kallades general Otto Perez Molina, även chef för landets militära underrättelsetjänst, för ”Konstitutionella antiupprorskrigare”.
I mars 1982, mitt under den värsta epoken av den “Brända Jordens Taktik”, där indian- och bondbyar jämnades med marken och befolkningen massakrerades, skickades Perez Molina till staden Nebaj i det mayadominerande länet Quiché. Av människorättsorganisationer anklagas han för att ha genomfört några av de värsta blodbaden i norra Guatemala och utpekas som ansvarig för gripandet och avrättandet av gerillaledaren Efraín Bámaca.
El Estado Mayor Presidencial (EMP)
Denna grupp hade en dubbel funktion; ge beskydd, logistiskt stöd och rådgivning till presidenten samt att operera med militär underrättelsetjänst och genomföra hemliga uppdrag. När de civila regeringarna tog över 1996 fungerade EMP som en förbindelselänk mellan de väpnade grupperna och presidentpalatset. Dess medlemmar anklagas för att vara ansvariga för ett oräkneligt antal kidnappningar, försvinnande, utomrättsliga avrättningar och en bred korruption. Dess förgrundsgestalt är överste (p) Juan Guillermo Oliva Carrera.
Patrullas de Autodefensa Civil
PAC, som de också kallas, hade under inbördeskriget nästan en miljon personer i sina led, främst bönder som antingen tvingades in i dessa civila patruller eller som stödde armén i kriget mot gerillan, framför allt i den brända jordens strategi som brände ner hundratals bonde- och indianbyar. CAP har en dubbel funktion där den ena är kriminell verksamhet samt en politisk sida med stöd till partiet Frente Republicano Guatemalteco (FRG) som leds av den general som kanske är den mest avskydde bland de militära bödlarna, general Ríos Montt. CAP kallas också den lokala organiserade brottslighetens ”infanteri”. En av dess ledare är den pensionerade brigadgeneralen Luis Felipe Miranda Trejo.
La Red Moreno y el “Grupo Salvavidas”
Enligt Wola illustrerar grupperna “la Red Moreno” och “Grupo Salvavidas” hur långt de dolda maktgrupperna i Guatemala har nått i sin kriminella verksamhet, fördärvliga förbindelser och struktur. Inom dess led återfinns en rad militära officerare och regeringstjänstemän som tidigare tillhörde “La Cofradía”, “El Sindicato” och “EMP”. Grupperna leds av salvadoranen Alfredo Moreno Molina som etablerade sina strukturer inom tullsystemet och andra statliga organ inom det offentliga finanssystemet varifrån de genomför smuggling och statliga bedrägerier. “Grupo Salvavidas” utgör ett mäktigt nätverk inom alla statliga, offentliga och politiska sfärer i Guatemala.
”MANO DURA”, HÅRDA NYPOR, är Perez’, valslogan och när jag frågar om han är beredd att öppna militärens och polisens hemliga arkiv för att gå till botten med den allmänna straffriheten, säger han att han inte har några invändningar.
- Här finns det röster som säger att Ni har en hel del att berätta om massakrer och blodbad under den tid när Ni var chef för den militära underrättelsetjänsten och ledde infanteristyrkor i norra Guatemala.
– Som en demokratisk militär är jag öppen för att samarbeta med varje utredning som inleds.
- Skulle Ni som president den 14 januari 2008 göra som myndigheterna gjorde i Paraguay efter att den 35-åriga militärdiktaturen Alfredo Stroessner störtades, öppna arkiven hos polisen och militären?
– Absolut! Jag tror inte att arkiven bör spara på någonting. Efter att fredsavtalet skrevs under 1996 kritiserade jag själv det högsta befälet för att inte ha varit öppna och presenterat planerna (de utförda militära operationerna) vid det givna tillfället. Även om de inte skulle ha rättfärdigat vissa saker, tror jag att guatemaltekerna skulle ha förstått vissa saker. Men nu ska vi ta tag i den saken.
Hos URNG-MAIZ, blir man indignerade över generalens kommentar om att öppna arkiven och gå till botten med straffriheten.
– Jag begriper inte hur han har skam i kroppen att säga något sådant. Otto Perez kommer aldrig att förråda sina generaler och armén. De är bara tomma ord! Hur många gånger har de inte lovat att skapa rättvisa? säger Dora Regina Ruano, kandidat till kongressen, när jag träffar henne på den forna gerillarörelsens valmöte i Zona 5, en typisk arbetarstadsdel i huvudstaden.
VARFÖR HAR INTE VÄNSTERN lyckats ena sig? frågar jag Ruano.
– URNG insisterade hos Rigoberta Menchu och partiet ANN (en tidigare utbrytning från URNG) att skapa EN lista, EN rörelse som representerar, inte bara vänstern utan den samlade sociala folkliga rörelsen i landet. Rigoberta Menchu säger att hon är ”center-vänster” vilket är en odefinierbar bekväm klyscha. Partiet ANN förlorade sina etiska principer genom att tillåta folkmordsmilitärer inom sina led, besudlade med blod från sina offer.
Regina kallar dem för en ”Light-vänster”, en vänsteroligarki som finansieras av arbetsgivarna, som i fallet med Rigoberta Menchu. Hon är inte bara är ägare till en av de största apotekskedjorna i landet utan var dessutom en slags ”Goodwill-ambassadör” för den avgående högerregeringen styrd av företagaren Oscar Berger, ett slags ”indianalibi” för att inför omvärlden visa att i Guatemala respekteras de 23 Mayafolken av demokratin. Men valresultatet visade att bara 3,06 procent av guatemaltekerna gav Menchu stöd, vilket bekräftade hennes brist på en social bas, trots sin etniska bakgrund och namn.
– Den enda verkliga vänstern är URNG-MAIZ, som har lyckats etablera stora viktiga allianser med den guatemaltekiska folkrörelsen hos facken (bland dem landsorganisationen Unsitragua), bönderna, indianerna, hos HTB-rörelser, kvinnorna med målet att uppmärksamma kollektivets intressen framför det personliga med perspektiv för framtiden, understryker hon.
I staden Santa Lucia Cotsumalguapa i länet Escuintla innehar den forna gerillarörelsen borgmästarposten. Staden är den enda i landet där det inte finns analfabeter. Genomsnittsanalfabetismen ligger annars på 31 procent.
VALKAMPANJEN I GUATEMALA är som i övriga länder i Latinamerika numera en show där svindyra valkonsulter, oftast från USA, är arkitekterna och regissörerna för hur komponeringen av klichéer, valsånger och paroller och slogans utformas. I ett land med 31 procent analfabeter utgör det visuella en allt större betydelse, väljarna konsumerar i stället för att ifrågasätta valprogram och kandidater. Är inte de officiella kandidaterna militärer så är de nästan alla stenrika företagare. Och valet vanns i första valomgången av socialliberalen Alvaro Colom. Han är en rik företagare inom textilbranschen som har stora investeringar i maquilasfabrikerna där tusentals kvinnor betalas en slavlön och arbetar under kända vidriga och kritiserade arbetsförhållanden. Han har försökt luta sig tillbaka på att han är brorson till den legendariske socialdemokraten Manuel Colom som sköts av på order av den högsta militärledningen 1979. Det har dock inte hindrat Alvaro Colom att samarbeta med ett flertal regeringar fram till nu vilket illustrerar den politiska inaveln hos de styrande maktgrupperna i landet.
I den andra valomgången den 4 november står Colom mot general Perez. Colom fick 28,37 % mot Perez’ 23,70 %. Men Perez räknar med att få stöd av minst tre högerpartier som tillsammans fick drygt 30 procent. Det skulle ge Perez presidenttiteln.
Vänsterns Regina Ruano och URNG:s presidentkandidat Miguel Ángel Sandoval understryker att de inte hade några illusioner om stora valframgångar. Men de menar att valrörelsen ändå gett den breda rörelse som skapades en start att gå vidare.
Dick Emanuelsson
