Translate-traducir
jueves, 19 de agosto de 2010
HONDURAS / VIDEO: Tendenciosos y peligrosos señalamientos por el diario la Tribuna a periodista
¿Que hace el fotógrafo Amilcar Luque del diario La Tribuna entre los soldados del Ejército?
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=3VE57jRTN-4
AUDIO: http://www.box.net/shared/fdza5ahd2z
POR DICK EMANUELSSON
TEGUCIGALPA / 2010-08-19 / Hay una regla sagrada del periodismo y es no fraternizarse con algún actor en conflicto si quieres preservar la objetividad en la profesión.
En la página 14 del diario La Tribuna [1] del ex presidente Carlos Flores Facussé (Liberal) relata que su fotógrafo Amilcar Luque fue agredido por representantes de la Comisión de Seguridad de la Resistencia durante la concentración de la Megamarcha realizada por las tres centrales obreras, Magisterio y la Resistencia.
Lo que también relata el reportaje no firmado es lo siguiente:
“Agregó que un ciudadano supuestamente de origen sueco lo tildó de ser infidente de los cuerpos de seguridad del Estado, al mismo tiempo que lo filmaba.”
Ese señalamiento es sumamente extraña y grave para no decir mentirosa. Por que sino fuera por la presencia de la prensa internacional en el lugar por los hechos ayer y por la iniciativa mía de pedir al diputado Marvin Ponce de encargarse el traslado del señor Amilcar Luque, creo que el señor habría podido pasar otra suerte.
Déjenos hacer el recuento:
EL ACTO DE CONCHITA ALONSO Y MICHELETTI
En la noche del martes topamos con el fotógrafo de La Tribuna. Como es de costumbres se saluda y se intercambia experiencias entre los colegas de los medios. Y con el fotógrafo Amilcar Luque tuve una experiencia el 4 de julio de 2009 cuando nos dirigíamos hacia el aeropuerto Toncontin para cubrir el primer intento del derrocado presidente Zelaya de regresar al país. Me contó que andaba con un carné de la AP pero que trabajaba para La Tribuna.
Durante el acto con la cantante cubana-venezolana le hice la pregunta a la señora Conchita Alonso, si su salida de Venezuela junto con su hermano, Roberto Alonso, tenia que ver con el descubrimiento de 140 paramilitares colombianos que fueron detenidos en el predio de su hermano. Entre las 200 personas presentes, entre ellas el señor Roberto Micheletti, entró una tensión por la delicada pregunta a la cantante que de todas maneras la contestó con todo respeto.
Cuando el señor Micheletti tomó la palabra mucha gente se levantó para tomarle fotos, entre ellos el fotógrafo de La Tribuna, no para registrar al señor Micheletti sino a mi persona.
¿Por qué? ¿Era importante para el reporte en La Tribuna de sacarme a mí una foto? ¿O era por la naturaleza de la pregunta?
REVUELTO CON LOS MILITARES
Miércoles 18 de agosto a las 11,09 horas:
Cubrimos la Megamarcha convocada por el movimiento popular hondureño para exigir resultados de las negociaciones del salario mínimo, el reclamo del Magisterio que el régimen paga lo que el estado le debe a INPREMA, que la rectora de Julieta Castellanos se corrige y reintegre los trabajadores despedidos de la Universidad.
Pasamos Hondutel y el General Romeo Vázquez, entrevistamos a Porfirio Ponce, vicepresidente del combativo sindicato Stibys, el dirigente que a su casa llegó, como dice él en la entrevista un “organismo del estado” para echar cantidades de sangre a la cama matrimonial y los cuartos de sus tres hijos y robar el laptop del sindicato. El grupo asaltó la casa en la tarde hace medio año mientras los vecinos, asombrados y con la aboca abierta fueron testigos del asalto que duró 40 minutos sin que los asaltantes tuviera la más mínima prisa.
Entrevistamos al secretario general del sindicato STENEE cuando llegamos al desvío a la presidencia en donde siempre hay dos vallas del ejercito custodiados. Pero vimos que entre los soldados, sus mandos había dos civiles. Uno en terno y corbata con audiófono en una oreja y el otro sacando fotos dirigido hacia la marcha.
Mi camarógrafa enfocaba el fotógrafo y me dijo que era el fotógrafo que la noche anterior me había “encañonado” con su cámara y me decidí ir allá para registrar la ubicación nada “sagrada” por un periodista o fotógrafo.
Y ahí lo tenemos. En el video se puede ver que el señor Amilcar Luque conversa como fuera amigo o compañero con el oficial.
LA ENTREVISTA CON EL FOTÓGRAFO
De ahí no pasó nada hasta que llegamos al Congreso Nacional donde seguimos a hacer más entrevistas, entre ellas la de Tomy Morales, una líder universitaria del FRU, Frente de Reforma Universitaria, que nos relataba la brutal paliza y tratamiento que los Cobras le dieron el 3 de agosto cuando entraron a la zona autónoma del a UNAH para reprimir por orden de la rectora Julieta Castellanos a los estudiantes y trabajadores del sindicato Sitraunah.
Clausuramos la jornada de trabajo para este día y nos vamos en dirección para almorzar cuando una señora de la Resistencia nos dice que “han atrapado un infiltrado, un fotógrafo”.
Y vamos a la tienda donde se ha refugiado Amilcar Luque. Entramos y le entrevistamos;
* ¿“Qué le pasó?”
– Esos tipos, no sé quienes son, me acusan que yo tomo las fotos y las entrego a las autoridades. Mi único trabajo es tomar fotos para llevárselas al periódico”.
* ¿Como se llama Usted?
– No interesa mi nombre.
* ¿Para quien trabaja?
– Yo trabajo para el diario la Tribuna. Mi trabajo es cubrir todos los eventos acá.
* ¿Por que Usted me sacó una foto anoche en el acto de Micheletti?
– No, yo no he sacado ninguna foto de Usted.
* Si, Usted me sacó una foto apuntándome anoche en el acto de Micheletti.
– Yo nada más sacaba fotos. . .
* ¡Y me estaba apuntando!
– No sé. . . . Yo punté todo el grupo.
MEZCLADO ENTRE LOS MILITARES
Le pregunté por que estaba mezclado entre los militares de las dos mallas y respondió que él salía del hotel y que no podía salir de ahí, lo que es cuestionable por que tenemos una persona en el video que incluso entra a la valla donde él y los soldados del ejército se encontraban.
No andaba con el carné de su diario visible, no anda con ningún otro carné visible por lo cual la gente en la marcha lo sospechaban de ser un infiltrado.
Terminamos la entrevista y salimos a la calle. Hay gran indignación y rabia de la gente. Un representante de la comisión de seguridad de la Resistencia necesita cuatro personas que puede trasladar Amilcar Luque a un lugar seguro. Llamo a Marvin Ponce que veo diez metros más allá. Le digo que “por favor hacerle cargo” con los otros tres personas para salvar al señor Amilcar Luque.
ABRAZÁNDOSE CON EL GENERAL ROMEO VÁZQUEZ
Después que sale Amilcar Luque topamos con Edy Guifarro, miembro de la Comisión de Seguridad del a Resistencia y le entrevistamos y le preguntamos el porqué la detención del Amilcar Luque. Nos cuenta que Luque andaba sacando fotos de los rostros de los manifestantes. Además relataba que chequeando el celular del fotógrafo de La Tribuna descubrieron una foto de Amilcar Luque abrazándose con el general Romeo Vázquez.
Pues así es la vida.
Al otro día cuando la seguridad de la Resistencia detuvo un infiltrado en la asamblea del Magisterio, siendo miembro del área técnica del Ejercito y la Guardia de Honor del a Casa Presidencial, ese individuo tenia en su pantalla del celular una foto de Roberto Micheletti.
Dos suertes, dos diferentes personas y dos diferentes ídolos.
Lo que me hacer recordar el viejo dicho:
“Dime con quien anda y te diré quien eres”.
NO MEZCLAR EL TRABAJO CON LA POSICIÓN PERSONAL
No hay ningún periodista que no tenga simpatías o posiciones políticas. Él que lo diga es un hipócrita. Pero una cosa es mezclar su trabajo como periodista con la posición personal.
En Colombia me decían los colegas nacionales que:
“En Colombia 50 por ciento de los periodistas son honestos pero ganan muy mal. Los otros 50 por ciento ganan bien por que tienen un sueldo adicional que es de la Inteligencia Militar. Por eso, ¡no confíes en ningún periodista colombiano”!
En el momento que tú pones un pie en el otro lado de la malla es fácil de perder toda la confianza adquirida por el trabajo profesional como periodista.
Como periodista no juzgo a nadie. El periodista estudia el tema, investiga, entrevista y elabora el tema. Y a final edita el material que lo entrega al lector, radioescucha o el televidente para que éste saca sus propias conclusiones.
Es, claro que si, un poco diferente a las declaraciones categóricas del señor Renato Álvarez o el grupúsculo de “opinadores” que no tiene nada que ver con un periodismo verdadero con principios.
No sé si el señor Amilcar Luque trabaja con los organismos de seguridad. Y mientras no lo sé tampoco lo acusa de hacerlo. Seria fatal y más que un periodista se ha quemado basándose en conjeturas. Los 30 años de periodista me han enseñado que en este mundo no se puede descartar nada.
VALIOSA POSICIÓN DE LA RESISTENCIA
En todo caso no hay excusa para maltratara ningún periodista o fotógrafo. Doy bienvenida las declaraciones por parte de la dirigencia de la Resistencia en el sentido que ellos no rechazaron la invitación del gerente de Radio América cuando éste quería hablar con los dirigentes para tener el aval para poder cubrir las actividades de la Resistencia. Cualquier periodista o fotógrafo que trabajan en los medios que la Resistencia considera “golpista” merece ser tomados en cuenta y con respeto, “solo hacen su trabajo”, como decía esta tarde David Romero, antigolpista y director de Radio Globo.
Entiendo que no es lo más fácil para los colegas de los medios hondureños que más que periodismo, ejercen una maquinaria propagandista al servicio de unos dueños que son acusados por la Resistencia de ser los autores intelectuales y financiadores del golpe de estado el 28 de junio 2009. Y los colegas, en vez de prostituírse a esos dueños deberían por su propio orgullo de ser periodista organizarse en un sindicato, luchar tanto por sus derechos y no ser tan explotados como son ahora, y tener el derecho de poder decir “NO” a una tarea que significa dar aval informático y político como un golpe de estado.
Muchos periodistas en el mundo, sobre todo en Europa, tienen ese derecho, decir “NO” si la tarea de punto de vista ética viola la dignidad humana.
¿POR QUE NO HAY SINDICATO EN LA TRIBUNA Y TELEVICENTRO?
¿Qué dirá Carlos Flores Facussé cuando el fotógrafo Amilcar Luque de su diario se niega a arriesgar la vida cubriendo las manifestaciones populares en forma escondida?
¿Qué diría Flores y Ferrari si los trabajadores, periodistas y fotógrafos y todo el personal de Televicentro o de La Tribuna se organizaran en un sindicato?
[1] Colegiales magisteriales y obreros realizan movilizaciones nacionales.
http://www.latribuna.hn/web2.0/?p=170875
VIDEO/HONDURAS/ Los y las Jubiladas del Magisterio marchan para defender sus derechos
MEGAMARCHA POPULAR EN HONDURAS (6)
Los y las Jubiladas del Magisterio marchan para defender sus derechos
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=FvRlFy9ShNE
AUDIO: http://www.box.net/shared/ov6u8za920
POR DICK Y MIRIAN (cámaras) EMANUELSSON
TEGUCIGALPA / 2010-08-18 / En la Megamarcha ayer miércoles hubo muchos jubilados del Magisterio, entre ellos Ilse Mejía y Maria-Elena Portillo, maestras jubiladas, que marcharon para defender sus derechos y conquistas sociales. Pero su pensión esta en peligro ya que ha sido saqueado por el régimen golpista y esta al borde de un colapso económico.
Después 30 años de servicio y después de haber cotizado para su pensión sin faltar un solo día, reciben una jubilación que llega a 11,000 lempiras, equivalente 579 dólares. En primera vista parece no tan mal el ingreso para ser en Honduras. Pero se explica con el titulo académico de las dos compañeras que subrayan, que la mayoría de los maestros y maestras jubilados no ganan esa suma sino obtienen un ingreso que llega más o menos a 3.000 lempiras, 158 US-dólares.
La mayoría de los jubilados hondureños no reciben, como la mayoría de los latinoamericanos, alguna jubilación. El modelo neoliberal y la “flexibilización del mercado laboral” convierte a los jubilados en un ejército sin derechos ni de ingreso, salud o cualquier otro derecho humano.
Por el contrario, el Gran Capital de las aseguradoras transnacionales saquea y roban a los fondos de los jubilados a través de diferentes formas de “arreglos” con los gobiernos serviles.
Es así hay que ver la intensa lucha que ejecuta el magisterio hondureño unido en su tercera semana de huelga general para exigir que los dineros que los gobiernos de turno han robado del Instituto Nacional de Previsión del Magisterio, INPREMA, sean devueltas a jubiladas como Ilse Mejía y Maria-Elena Portillo y los maestros que todavía no son jubilados pero cuya pensión esta en grave peligro.
La respuesta del régimen de Porfirio Lobo ha sido provocaciones, dicen los maestros, colocando como negociadores personajes que funcionaron como negociadores por el régimen de facto de Micheletti y cuya única función fue dilatar el tiempo para llegar al 29 de noviembre cuando la dictadura cívica-militar celebraba las elecciones que nadie en el mundo reconocía.
HONDURAS/VIDEO: En la Resistencia Popular se baila y canta
MEGAMARCHA POPULAR EN HONDURAS (5)
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=3JyeG24iJYc
POR DICK Y MIRIAN (cámaras) EMANUELSSON
TEGUCIGALPA / 2010-08-18 / Infaltable, la banda de las rancheras, boleros y la música bailable para que la gente no se pone estancada durante la marcha.
Y en la Megamarcha también hubo música y pese a los 35 grados y un sol ardiente en el “cocolito”, las parejas se soltaron y se divirtieron, dejando al lado las facturas de pesadilla para las familias obreras u otras angustias cotidianas.
HONDURAS/VIDEO: La juventud se niega de ser llevada a la carnicería
MEGAMARCHA POPULAR EN HONDURAS:
Entrevista con Alfonso Díaz, dirigente del FUR, Fuerza Universitaria Revolucionaria durante la Megamarcha en Tegucigalpa
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=baayU9Dr7Tc
AUDIO: http://www.box.net/shared/5p2gox0mqz
POR DICK Y MIRIAN (cámaras) EMANUELSSON
TEGUCIGALPA / 2010-08-18 / La masiva participación de juventud hondureña en la Megamarcha de ayer, miércoles 18 de agosto, se explica por el despertar de la consciencia en amplios sectores de la sociedad hondureña.
Con Alfonso Díaz, dirigente del FUR, Fuerza Universitaria Revolucionaria de la Universidad Nacional Autónoma de Honduras, UNAH, conversamos durante la marcha como la juventud se moviliza al lado el movimiento popular como La Resistencia Popular y las centrales obreras para defender la educación pública.
No satisfechos de las innumerables concesiones de los recursos naturales en el país, con la Ley General de Educación pretenden de privatizar la educación pública. Es por eso que la huelga general del magisterio ha recibido como nunca una solidaridad por parte de los padres y madres de familia que ven en esa ley un eminente peligro por el futuro de sus hijos.
En la impresionante marcha de 200.000 hondureños la juventud exclamaba:
“¡Educación gratuita primero para el hijo del obrero…Educación privada después para el hijo del burgués!”
Si el régimen de Pepe Lobo cree que podrá imponer una ley que imposibilita la educación para la próxima generación, pues debería pensar dos veces. Por que lo que hay en Honduras es una generación ya en pie de guerra para defender tanto la educación pública como su Universidad, la UNAH.
HONDURAS/VIDEO: El robo energético y el dramático aumento de las facturas en Honduras
MEGAMARCHA POPULAR EN HONDURAS
Entrevista con Wilfredo Osorio, secretario general del STENEE, Sindicato de Trabajadores de la Empresa Nacional de Energía Eléctrica en Tegucigalpa.
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=RPcUPvrW-V8
AUDIO: http://www.box.net/shared/0gleexfy2m
POR DICK Y MIRIAN (cámaras) EMANUELSSON
TEGUCIGALPA / 2010-08-18 / Las térmicas en manos privadas que se alimienta de la teta del estado con contratos entre estado y el gran capital energético hasta el año 2022, dice el dirigente sindical del sindicato STENEE.
Los Pulpos Petroleros en concordancia con la oligarquia local fueron actores en el golpe de estado, acusó recientmente el derrocado presidente hondureño.
El Gran Capital Energético movia los hilos en el golpe de estado el 28 de junio para expulsar de Honduras del Petrocaribe y el ALBA, dos organismos de la integración latinoamericana que posibilitaron para el gobierno de Manuel Zelaya de bajar los precios del combustible considerablemente para la gente en común y gran parte de la misma industria y comercio.
miércoles, 18 de agosto de 2010
“Ni los golpes de estado ni golpes a las mujeres”
Tomy Morales, líder universitaria golpeada y victima de los COBRAS
POR DICK Y MIRIAN (Cámara) EMANUELSSON
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=dhTGcwkNUb0
AUDIO: http://www.box.net/shared/s69rqmk1as
TEGUCIGALPA / 2010-08-18 / Las secuencias de TV-Globo el 3 de agosto mostraban una particular crueldad de los COBRAS; Hombres fornidos, físicamente muy fuertes, golpeando a una mujer indefensa cuyo único ‘delito’ era defender la Universidad Nacional Autónoma de Honduras, rechazando el Plan Privatizador del régimen de Pepe Lobo y los golpistas del Poder Fáctico en Honduras.
Golpes al cráneo, a los riñones, a la cara, a la espalda, todo eso lo vimos en la televisión. Pero hasta hoy día, dos semanas después, no hay ningún detenido de los policías, menos sancionados por la barbaridad hacia una mujer.
La rectora de la UNAH, Julieta Castellanos, que tiene la tarea quebrar al sindicato de los trabajadores universitarios, SITRAUNAH, había “invitado” a los COBRAS a la Cuidad Autónoma de la Universidad para reprimir a los trabajadores y los estudiantes, lo que nunca había pasado antes en la historia de la UNAH.
Con Tomy Morales, la querida líder universitaria del FRU, Frente de Reforma Universitaria, hablamos durante la Megamarcha en Tegucigalpa sobre:
“Ni los golpes de estado no golpe a las mujeres”
HONDURAS/VIDEO: ¡Centenares de miles del Pueblo Hondureño marcha contra la política de hambre!
Entrevista a PORFIRIO PONCE, vicepresidente de STIBYS, Sindicato de Trabajadores de la Industria de las Bebida y Similares, que comenta las dilataciones del Salario Mínimo.
POR DICK Y MIRIAN (Cámara) EMANUELSSON
Tegucigalpa / 2010-08-18 / Un mar de obreros, campesinos, indígenas, estudiantes, amas de casa, el Pueblo en General, marcharon hoy miércoles en toda Honduras contra la política de hambre del régimen de Porfirio Lobos.
En Tegucigalpa se calcula que más de 200.000 personas marcharon, convocados por las tres centrales obreras (CUTH, CGT, CTH), el Frente Nacional de Resistencia Popular y el conjunto de los Colegios Magisteriales en una descomunal movilización popular.
En la costa norte, en la zona industrial de Honduras (San Pedro Sula, Puerto Cortés) fueron agredidos brutalmente los miles de manifestantes. Desde un carro con personas vestidos de civil dispararon a la manifestación. Cuatro personas resultaron heridas. Otras treinta personas fueron detenidas por los uniformados de las cuales todavía, a las 21.00 horas de la noche, siguen detenidas cuatro.
El ex jefe del régimen de facto, Roberto Micheletti, apareció por primera vez en público en muchos meses cuando presenció un acto cuya protagonista era la cubana-venezolana Conchita Alonso. El tema era protestar contra “El CASTRO-COMUNISMO” en Venezuela. Y Micheletti clausuró el acto, agradeciendo a la Sra. Alonso por haber creado la oportunidad de otra vez reencontrarse con los y las Camisas Blancas. Terminó su intervención gritando que los hondureños que se manifiestan públicamente no son más que “CUATRO VAGOS”.
Doce horas después comenzaron a moverse, solo en la ciudad donde vive Micheletti, 200.000 “vagos”. Con varios de ellos conversamos éste día.
lunes, 16 de agosto de 2010
Puerto Ricos kommunistiska parti bildat
PUERTO RICO&SAN JUAN / 100620 / I helgen bildade Puerto Ricos Kommunistiska Parti, PCPR Efter nio års ideologiskt och politiskt arbete under organisationen Refundación Comunista.
– Det har varit en relativ lång period som har gått via en ideologisk mognad, djupa teoretiska debatter med Marx och Lenins revolutionära teori som bas, säger till Flamman Miguel Cruz Santos, ett av språkrören för partiet.
Under de nio åren har RC byggt upp partiskolan Vladimir Lenin på fyra olika platser på ön som samlas varje lördag. Det är framför allt en inriktning på Puerto Ricos arbetarklass samt den militanta ungdomen som partiet baserar sin verksamhet på, tillägger Cruz.
Kommunistpartiet föddes egentligen den 23 september 1934 när 14 marxist-leninistiska grupper föenades i PCPR men som 1991 upplöstes formellt. Men de kadrer som fortsatte det politiska arbetet i den bredare Frente Socialista de Puerto Rico, i vilken RC ingår tillsammans med andra delar av vänstern, anser nu tiden mogen för att kommunistpartiet träder fram igen.
Dick Emanuelsson
– Det har varit en relativ lång period som har gått via en ideologisk mognad, djupa teoretiska debatter med Marx och Lenins revolutionära teori som bas, säger till Flamman Miguel Cruz Santos, ett av språkrören för partiet.
Under de nio åren har RC byggt upp partiskolan Vladimir Lenin på fyra olika platser på ön som samlas varje lördag. Det är framför allt en inriktning på Puerto Ricos arbetarklass samt den militanta ungdomen som partiet baserar sin verksamhet på, tillägger Cruz.
Kommunistpartiet föddes egentligen den 23 september 1934 när 14 marxist-leninistiska grupper föenades i PCPR men som 1991 upplöstes formellt. Men de kadrer som fortsatte det politiska arbetet i den bredare Frente Socialista de Puerto Rico, i vilken RC ingår tillsammans med andra delar av vänstern, anser nu tiden mogen för att kommunistpartiet träder fram igen.
Dick Emanuelsson
Vem vill störa förbindelserna Venezuela-Colombia . . .
“Dörren till fredsdialogen är inte stängd med nyckel”
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2010-08-15 / Venezuela och Colombia återupprättade den 9 augusti fulla diplomatiska förbindelser, förbindelser som den 23 juli hade avbrutits abrupt av president Chavez. Den värsta krisen sedan 1 mars 2008, då Colombia bombade och invaderade grannlandet Ecuador, hade, åtminstone temporärt, fått en lycklig upplösning.
– För vår värdighet bryter Venezuela alla sina förbindelser med Colombias regering, sa Chavez den 23 juli på en presskonferens. Bredvid honom stod Diego Maradona och ömsom applåderade Chavez och ömsom, i likhet med journalisterna framför paret, ställde frågor till Venezuelas president.
Det var efter att Chavez hade uttalat sig om förhoppningar om bättre förbindelser med Juan Manuel Santos, Colombias nye president sedan den 7 augusti, som Maradona på det typiskt melankoliska argentinska sättet att uttrycka sig tittade upp på den mycket längre Chavez och frågade;
– Men är inte Santos bara en fortsättning av Uribe?
Frågan blev en hård tackling som nästan fällde Chavez’ sinnesro. Men han fann sig och svarade:
– Oye chico, hörrudu grabben! Den där frågan är delikat. . .
“GOOGLE-BEVIS”
Under en vecka hade Colombias då avgående president hållit åtminstone den latinamerikanska presskåren i ett järngrepp. Presidentpalatsets presschef hade sammankallat de ackrediterade medierna i Bogota och hade aviserat att Uribe och militären skulle presentera foton och videos på morgonen. Dessa skulle bevisa att Venezuela skulle ha upplåtit ett gränsområde för FARC-gerillan. Tre läger för 1500 gerillasoldater påstods härbärgeras 20 km in i Venezuela med Chavez’ kännedom.
För en person med kännedom om FARC-gerillans organisatoriska struktur så utgör påståendet en enorm truppkoncentration som i Colombia innebära minst 10, kanske 15 gerillafronter.
Men reportrarna i Bogota fick åka tillbaka till sina redaktioner utan varken fotografier eller videos. Ett utslätat pressmeddelande lästes upp och efter 2,5 minuter var presskonferensen avslutad. Uribes presstalesman förklarades att ”bevisen” skulle presenteras veckan därpå på OAS’ extrainkallade möte som skulle behandla frågan. Men det som retade medierna mest, var att 3-4 direktörer från de Uribetrogna colombianska medierna fick tillgång till ”bevisen” i ett rum i presidentpalatset.
Uribes utspel sågs av de flesta som en öppen provokation och avledningsmanöver för egna inrikesproblem.
UTRIKESPOLITISKT STICKSPÅR OCH FÖRSTÄRKT GERILLA
För Uribe återstod det två veckor innan han skulle överlämna presidentbaneret till Juan Manuel Santos, Uribes före detta försvarsminister. Han är en klassisk representant för den colombianska oligarkin och bördig Santosklanen i landet. Denna är landets Berlusconi, äger den enda dagstidningen av nationell spridning och en rad TV-kanaler, tidskrifter som ”tillsätter och avsätter presidenter”, som colombianen i gemen säger om El Tiempo-gruppen.
Uribe var rejält pressad och hade i sin tur pressat hela det militära ledargarnityret den senaste sexmånadersperioden för att detta skulle gripa eller döda åtminstone någon av gerillabefälhavarna i FARC innan Uribe lämnade in. Mot Alfonso Cano, FARC:s högste kommendant, hade över 20.000 elitsoldater satts in som med stöd av stridsflyget inte lyckades döda eller gripa honom. Striderna har varit oerhört hårda och förluster har registrerats på bägge sidor. Uribe hade vid sitt tillträde i augusti 2002, som alla tidigare presidenter den senaste 50-årsperioden, försäkrat nationen att han skulle krossa gerillan militärt.
Men alla rapporter, både i Colombia som hos Internationella Röda Korset eller FN:s representanter, konstaterar att gerillan tvärtemot Uribes och Santos’ uttalanden, har förstärkts och omgrupperats i nästan hela landet. Arméns förluster under 2010, sa en spansk konfliktforskare många gånger anlitad av FN, är en bekräftelse på denna förstärkning av FARC.
MASSGRAVEN I URIBES POLISSTAT
Uribe är också enormt ansatt av skandalen med den hemliga politiska polisen DAS, direkt underställd presidentpalatset. Denna har under flera år har förföljt, spionerat och avlyssnat journalister (bland annat denne reporter), ledamöter av den Högsta Domstolen samt vänster och fackföreningsrörelse. I dag sitter 30 höga officerare inom Uribes kontraspionage bakom galler, fängslade på order av Högsta Domstolen som vägrat att låta sig skrämmas av Uribes hot.
Den andra skandalen handlar om massgraven i den lilla staden Macarena som innehåller 2000 kroppar, offer, enligt bondebefolkningen i området, för arméns ’smutsiga krig’ mot civilbefolkningen som anklagas att tjäna FARC-gerillan. Tack vare en brittisk parlamentsdelegation som besökte området i juli kunde Latinamerikas största massgrav med internationell draghjälp uppdagas. Den kan jämföras med massgraven i Srebrenica i Bosnien den 11 juli 1995 där tusentals bosniska män mördades och fyllde massgraven hela världen skakades av. Men massgraven i Macarena har knappt fått en notis i västmedierna.
Men Uribe kontrade och anklagade människorättsorganisationerna i Colombia för att vilja misskreditera de väpnade styrkorna och för att tjäna gerillan. State Departement har hittills inte sagt ett enda ord i denna fråga.
BESÖK USA:s SJU MILITÄRBASER I COLOMBIA
Det är denna bakgrund man ska ha för att bättre förstå Uribes anklagelser om FARC-baser i Venezuela, menar både Chavez och det colombianska kommunistpartiets generalsekreterare Jaime Caicedo. Uribes OAS-ambassadör Luis Alfonso Hoyos anklagade den 23 juli Venezuela för att hysa gerillaläger och gerillasoldater. ”Bevisen” som presenterades orsakade många sura kommentarer i korridorerna bland ambassadörerna som i likhet med de flesta med lite datakunskap konstaterade att Uribes militärer hade använt Googles sökmotor för att lokalisera vad Hoyos ansåg vara tre gerillaläger. Uribe krävde en internationell oberoende kommission som under en 30-dagarsperiod skulle inspektera området för att verifiera Uribes anklagelser.
Venezuelas OAS-ambassadör Roy Chaderton, kontrade och föreslog att en bred delegation av OAS-ambassadörer i stället skulle besöka USA:s sju militärbaser i Colombia.
Men skadan var redan skedd och Chavez bröt förbindelserna med omedelbar verkan och beordrade den colombianska ambassaden i Caracas att packa sina pinaler under 72 timmar och lämna landet.
URIBES UPPDRAGSGIVARE TALAR
USA:s reaktion kom redan dagen efter när State Departements språkrör J. P. Crowley sa att “vi stöder vad Colombia föreslog igår att skapa en internationell kommission som besöker och undersöker de identifierade gerillalägren”. För de olika USA-administrationerna som upprepade gånger har insinuerat men aldrig lyckats bevisa att den colombianska gerillan har läger på venezuelanskt territorium med tillstånd av Chavez, uttalade nästan omedelbart sitt stöd för Uribe och hade redan sin ståndpunkt klar i ”skuldfrågan”; lägren var ”identifierade”.
Nu följde slag på slag.
Den 5 augusti anklagade Crowley Venezuela för att inte samarbeta i kampen mot terrorismen. Några månader tidigare anklagades Caracasadministrationen för att inte samarbeta i kampen mot den internationella narkotikahandeln.
VEM RÄDS EN DIALAG SANTOS & FARC?
Den 7 augusti, dagen för Santos’ installation på presidentposten, uttalande denne att han skulle arbeta för ett slut på våldet, kriget, och att “dörren till fredsdialogen är inte stängd med nyckel”.
FARC-gerillans ledare Alfonso Canos hade via en video dagarna innan riktat en direkt uppmaning till Santos om att ”låt oss samtala”, utan några som helst villkor.
Både Santos’ som Canos uttalande förkastades av den högerextrema sektorn där Uribe och en stor del av den militära hierarkin är grupperad i men hälsades välkommen hos breda samhällsgrupper i Colombia.
Det besatta motståndet hos den politiska och militära eliten mot en fredlig politisk förhandlingslösning med FARC och ELN-gerillan är impregnerad i ryggraden.
CHAVEZ’ TAKTIK OCH STRATEGI
Chavez hade i sin tur sin strategi klar. Om inte Santos, som tidigare öppet har uttalat sin fiendskap mot Chavez, förändrar Uribes krigiska attityd mot Venezuela, kommer Colombias exportörer, både inom industri, jordbruk, boskap som den lätta industrin att fortsätta registrera gigantiska förluster. Venezuela är Colombias tredje största exportmarknad efter USA och Europa. Enbart bilindustrin har förlorat 5.000 arbetstillfällen och de tre landsorganisationerna i Colombia har försökt vädja till Chavez att ändra ståndpunkt. Enligt den antichavistiska venezuelanska dagstidningen El Universal har exporten från Colombia till Venezuela minskat med 72,8% det senaste året.
DRAMATISK EXPORTSVACKA
Första kvartalet 2009 exporterade Colombia handelsvaror till Venezuela för 1.397 miljoner dollar. Motsvarande siffror för första kvartalet 2010 är 380 miljoner dollar. Colombias procentuella andel av sin export till Venezuela var 2009 18,4% av den totala exporten. Detta år utgör den bara 4,2 procent.
Bakom den dramatiska reduceringen av både export som bilaterala förbindelser är Uribes godkännande att upplåta sju militärbaser till USA:s Södra Militärkommando samt varenda flygplats, hamn eller annan militär installation för USA:s väpnade styrkor som åtnjuter diplomatisk immunitet.
Men Chavez kastade dagarna innan Santos’ presidentinstallation ut en signal om att situationen skulle kunna förändras:
– Hoppas att vi efter den 7 augusti (när Santos tog över) kan genomföra ett möte på utrikesministernivå för att samtala över våra förbindelser.
Och mötet hölls tisdagen den 9 augusti, två dagar efter presidentinstallationen i den karibiska staden Santa Marta där Venezuelas landsfader Simon Bolivar vilar.
”Under fyra timmar löste Santos och Chavez den mest allvarliga bilaterala krisen de senaste åren”, rubricerade El Tiempo mötet. Colombias industriförbund och en rad företagsledare välkomnade mötet och avtalet som slöts medan Uribe surt sammanfattade mötet med att ”Chavez är feg”.
FÖRSTÄRKTA FÖRBINDELSER, ELLER?
Överenskommelsen mellan de bägge statscheferna innebär bildandet av fem arbetsgrupper som ska normalisera handel, ekonomiskt utbyte, sociala och sysselsättningsåtgärder i gränsområdet (200 mil), gemensamma satsningar på utbyggnad av infrastruktur samt skapandet av en säkerhetskommission.
Chávez’ taktik hade lyckats. Åtminstone temporärt. Han utnyttjade motsättningarna mellan den mäktiga industri- och jordbruksexporterande sektorn och den militaristiska delen av den colombianska oligarkin.
Frågan är om Santos har en seriös och verklig vilja att förstärka freden i stället för att ge sig in på militära äventyr? Eller om han tillåts av USA och den extrema högern i Colombia att föra en självständig politik och förstärka de historiska förbindelserna mellan två broderfolk?
Historien ger dessvärre ett dystert besked.
VEM TJÄNAR PÅ ATT SPRÄNGA EN BILBOMB?
Två dagar efter 5-punktsöverenskommelsen exploderade en kraftig bilbomb utanför redaktionen för Caracol Radio, Colombias största radiostation. Tre veckor tidigare hade den polisiära bevakningen dragits tillbaka utan någon som helst förklaring från gatan utanför Caracol, uppgav Caracols chefredaktör Dario Arismendi. Bilen som exploderade tillhörde också en hög militär.
Till skillnad mot de åtta åren av Uribestyre uttalades efter bilbomben inga kategoriska domar över vem som var ansvarig för bilbomben. Tidigare behövdes det varken poliser, åklagare eller ännu mindre preliminära förundersökningar med indicier eller tekniska bevis för att Uribe och hans ministrar och generaler omedelbart skulle anklaga FARC-gerillan för aktionen.
Det är också från denna radiostation som Flammans Latinamerikareporter gick ut klockan 22.00 nästan varje fredagskväll efter att ha deltagit i ett radioprogram som kommenterade ’dagens nyhet’ tillsammans med tre andra utländska reportrar ackrediterade i Colombia.
Inte bara radioprogrammen skrevs rent hos den hemliga politiska polisen DAS utan även min utgång registrerades med klockslag och en rad fotografier som beskrev min sju kvarter långa promenad till Avenidas Caracas där jag tog matarbussen hem till min lägenhet i norra Bogota (längre fram kommer ett reportage om säkerhetspolisens förföljelser).
BILBOMB MOT SENATOR
På torsdagskvällarna deltog den högerextreme senatorn Vargas Lleras i samma program. Hans bil sprängdes i luften en kväll efter att hans livvakter från DAS hade dragits tillbaka tidigare under dagen. Uribe och DAS anklagade omedelbart FARC-gerillan för att vara ansvarig för terroristaktionen. Vargas Lleras är nu inrikes- och justitieminister och redan förra året anklagade han öppet DAS, inte FARC, för att vara de ansvariga för bilbomben. För många av de hemliga dokumenten som avslöjats visar hur DAS genomförde terroristaktioner som FARC-gerillan anklagades för att ligga bakom.
Det är också mot Uribe som misstankarna dras angående bildbomben förra veckan. De 30 officerare från DAS som sitter bakom galler har erkänt att de spionerade på journalister och ledamöter från Högsta Domstolen. Och för varje förhör så har pusslet kommit allt närmare sin lösning där Uribe står i centrum. Bomben, säger både den liberala senatorn Piedad Cordoba som kommunistpartiets ledning, ska ses som ett försök att skrämma både regeringen Santos som DAS-officerarna och Högsta Domstolen att om rättsprocesserna kommer allt för nära den verkliga makten i Colombia så vet den att försvara sig med de medel den alltid har använt, våld.
Chavez å sin sida behöver neutralisera en flank i det krig han är utsatt för från USA och den inhemska oppositionen. Den 26 september är det parlamentsval i Venezuela och högeroppositionen vädrar morgonluft. Att slippa ett flerfrontskrig är en fördel och Chavez kan därför ägna sig med all kraft att hans socialistparti i allians med kommunistpartiet vinner parlamentet även denna gång.
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2010-08-15 / Venezuela och Colombia återupprättade den 9 augusti fulla diplomatiska förbindelser, förbindelser som den 23 juli hade avbrutits abrupt av president Chavez. Den värsta krisen sedan 1 mars 2008, då Colombia bombade och invaderade grannlandet Ecuador, hade, åtminstone temporärt, fått en lycklig upplösning.
– För vår värdighet bryter Venezuela alla sina förbindelser med Colombias regering, sa Chavez den 23 juli på en presskonferens. Bredvid honom stod Diego Maradona och ömsom applåderade Chavez och ömsom, i likhet med journalisterna framför paret, ställde frågor till Venezuelas president.
Maradona-Chavez |
– Men är inte Santos bara en fortsättning av Uribe?
Frågan blev en hård tackling som nästan fällde Chavez’ sinnesro. Men han fann sig och svarade:
– Oye chico, hörrudu grabben! Den där frågan är delikat. . .
“GOOGLE-BEVIS”
Under en vecka hade Colombias då avgående president hållit åtminstone den latinamerikanska presskåren i ett järngrepp. Presidentpalatsets presschef hade sammankallat de ackrediterade medierna i Bogota och hade aviserat att Uribe och militären skulle presentera foton och videos på morgonen. Dessa skulle bevisa att Venezuela skulle ha upplåtit ett gränsområde för FARC-gerillan. Tre läger för 1500 gerillasoldater påstods härbärgeras 20 km in i Venezuela med Chavez’ kännedom.
För en person med kännedom om FARC-gerillans organisatoriska struktur så utgör påståendet en enorm truppkoncentration som i Colombia innebära minst 10, kanske 15 gerillafronter.
Men reportrarna i Bogota fick åka tillbaka till sina redaktioner utan varken fotografier eller videos. Ett utslätat pressmeddelande lästes upp och efter 2,5 minuter var presskonferensen avslutad. Uribes presstalesman förklarades att ”bevisen” skulle presenteras veckan därpå på OAS’ extrainkallade möte som skulle behandla frågan. Men det som retade medierna mest, var att 3-4 direktörer från de Uribetrogna colombianska medierna fick tillgång till ”bevisen” i ett rum i presidentpalatset.
Uribes utspel sågs av de flesta som en öppen provokation och avledningsmanöver för egna inrikesproblem.
UTRIKESPOLITISKT STICKSPÅR OCH FÖRSTÄRKT GERILLA
För Uribe återstod det två veckor innan han skulle överlämna presidentbaneret till Juan Manuel Santos, Uribes före detta försvarsminister. Han är en klassisk representant för den colombianska oligarkin och bördig Santosklanen i landet. Denna är landets Berlusconi, äger den enda dagstidningen av nationell spridning och en rad TV-kanaler, tidskrifter som ”tillsätter och avsätter presidenter”, som colombianen i gemen säger om El Tiempo-gruppen.
Uribe var rejält pressad och hade i sin tur pressat hela det militära ledargarnityret den senaste sexmånadersperioden för att detta skulle gripa eller döda åtminstone någon av gerillabefälhavarna i FARC innan Uribe lämnade in. Mot Alfonso Cano, FARC:s högste kommendant, hade över 20.000 elitsoldater satts in som med stöd av stridsflyget inte lyckades döda eller gripa honom. Striderna har varit oerhört hårda och förluster har registrerats på bägge sidor. Uribe hade vid sitt tillträde i augusti 2002, som alla tidigare presidenter den senaste 50-årsperioden, försäkrat nationen att han skulle krossa gerillan militärt.
Men alla rapporter, både i Colombia som hos Internationella Röda Korset eller FN:s representanter, konstaterar att gerillan tvärtemot Uribes och Santos’ uttalanden, har förstärkts och omgrupperats i nästan hela landet. Arméns förluster under 2010, sa en spansk konfliktforskare många gånger anlitad av FN, är en bekräftelse på denna förstärkning av FARC.
MASSGRAVEN I URIBES POLISSTAT
Ett offer för den colombianska militärens krig mot civilbefolkningen |
Några av de 2000 kropparna i massgraven i Macarena. |
Men Uribe kontrade och anklagade människorättsorganisationerna i Colombia för att vilja misskreditera de väpnade styrkorna och för att tjäna gerillan. State Departement har hittills inte sagt ett enda ord i denna fråga.
BESÖK USA:s SJU MILITÄRBASER I COLOMBIA
Det är denna bakgrund man ska ha för att bättre förstå Uribes anklagelser om FARC-baser i Venezuela, menar både Chavez och det colombianska kommunistpartiets generalsekreterare Jaime Caicedo. Uribes OAS-ambassadör Luis Alfonso Hoyos anklagade den 23 juli Venezuela för att hysa gerillaläger och gerillasoldater. ”Bevisen” som presenterades orsakade många sura kommentarer i korridorerna bland ambassadörerna som i likhet med de flesta med lite datakunskap konstaterade att Uribes militärer hade använt Googles sökmotor för att lokalisera vad Hoyos ansåg vara tre gerillaläger. Uribe krävde en internationell oberoende kommission som under en 30-dagarsperiod skulle inspektera området för att verifiera Uribes anklagelser.
Venezuelas OAS-ambassadör Roy Chaderton, kontrade och föreslog att en bred delegation av OAS-ambassadörer i stället skulle besöka USA:s sju militärbaser i Colombia.
Men skadan var redan skedd och Chavez bröt förbindelserna med omedelbar verkan och beordrade den colombianska ambassaden i Caracas att packa sina pinaler under 72 timmar och lämna landet.
URIBES UPPDRAGSGIVARE TALAR
USA:s reaktion kom redan dagen efter när State Departements språkrör J. P. Crowley sa att “vi stöder vad Colombia föreslog igår att skapa en internationell kommission som besöker och undersöker de identifierade gerillalägren”. För de olika USA-administrationerna som upprepade gånger har insinuerat men aldrig lyckats bevisa att den colombianska gerillan har läger på venezuelanskt territorium med tillstånd av Chavez, uttalade nästan omedelbart sitt stöd för Uribe och hade redan sin ståndpunkt klar i ”skuldfrågan”; lägren var ”identifierade”.
Nu följde slag på slag.
Den 5 augusti anklagade Crowley Venezuela för att inte samarbeta i kampen mot terrorismen. Några månader tidigare anklagades Caracasadministrationen för att inte samarbeta i kampen mot den internationella narkotikahandeln.
VEM RÄDS EN DIALAG SANTOS & FARC?
Den 7 augusti, dagen för Santos’ installation på presidentposten, uttalande denne att han skulle arbeta för ett slut på våldet, kriget, och att “dörren till fredsdialogen är inte stängd med nyckel”.
FARC-gerillans ledare Alfonso Canos hade via en video dagarna innan riktat en direkt uppmaning till Santos om att ”låt oss samtala”, utan några som helst villkor.
Både Santos’ som Canos uttalande förkastades av den högerextrema sektorn där Uribe och en stor del av den militära hierarkin är grupperad i men hälsades välkommen hos breda samhällsgrupper i Colombia.
Det besatta motståndet hos den politiska och militära eliten mot en fredlig politisk förhandlingslösning med FARC och ELN-gerillan är impregnerad i ryggraden.
CHAVEZ’ TAKTIK OCH STRATEGI
Chavez hade i sin tur sin strategi klar. Om inte Santos, som tidigare öppet har uttalat sin fiendskap mot Chavez, förändrar Uribes krigiska attityd mot Venezuela, kommer Colombias exportörer, både inom industri, jordbruk, boskap som den lätta industrin att fortsätta registrera gigantiska förluster. Venezuela är Colombias tredje största exportmarknad efter USA och Europa. Enbart bilindustrin har förlorat 5.000 arbetstillfällen och de tre landsorganisationerna i Colombia har försökt vädja till Chavez att ändra ståndpunkt. Enligt den antichavistiska venezuelanska dagstidningen El Universal har exporten från Colombia till Venezuela minskat med 72,8% det senaste året.
DRAMATISK EXPORTSVACKA
Första kvartalet 2009 exporterade Colombia handelsvaror till Venezuela för 1.397 miljoner dollar. Motsvarande siffror för första kvartalet 2010 är 380 miljoner dollar. Colombias procentuella andel av sin export till Venezuela var 2009 18,4% av den totala exporten. Detta år utgör den bara 4,2 procent.
Bakom den dramatiska reduceringen av både export som bilaterala förbindelser är Uribes godkännande att upplåta sju militärbaser till USA:s Södra Militärkommando samt varenda flygplats, hamn eller annan militär installation för USA:s väpnade styrkor som åtnjuter diplomatisk immunitet.
Men Chavez kastade dagarna innan Santos’ presidentinstallation ut en signal om att situationen skulle kunna förändras:
– Hoppas att vi efter den 7 augusti (när Santos tog över) kan genomföra ett möte på utrikesministernivå för att samtala över våra förbindelser.
Och mötet hölls tisdagen den 9 augusti, två dagar efter presidentinstallationen i den karibiska staden Santa Marta där Venezuelas landsfader Simon Bolivar vilar.
”Under fyra timmar löste Santos och Chavez den mest allvarliga bilaterala krisen de senaste åren”, rubricerade El Tiempo mötet. Colombias industriförbund och en rad företagsledare välkomnade mötet och avtalet som slöts medan Uribe surt sammanfattade mötet med att ”Chavez är feg”.
FÖRSTÄRKTA FÖRBINDELSER, ELLER?
Överenskommelsen mellan de bägge statscheferna innebär bildandet av fem arbetsgrupper som ska normalisera handel, ekonomiskt utbyte, sociala och sysselsättningsåtgärder i gränsområdet (200 mil), gemensamma satsningar på utbyggnad av infrastruktur samt skapandet av en säkerhetskommission.
Chávez’ taktik hade lyckats. Åtminstone temporärt. Han utnyttjade motsättningarna mellan den mäktiga industri- och jordbruksexporterande sektorn och den militaristiska delen av den colombianska oligarkin.
Frågan är om Santos har en seriös och verklig vilja att förstärka freden i stället för att ge sig in på militära äventyr? Eller om han tillåts av USA och den extrema högern i Colombia att föra en självständig politik och förstärka de historiska förbindelserna mellan två broderfolk?
Historien ger dessvärre ett dystert besked.
VEM TJÄNAR PÅ ATT SPRÄNGA EN BILBOMB?
Två dagar efter 5-punktsöverenskommelsen exploderade en kraftig bilbomb utanför redaktionen för Caracol Radio, Colombias största radiostation. Tre veckor tidigare hade den polisiära bevakningen dragits tillbaka utan någon som helst förklaring från gatan utanför Caracol, uppgav Caracols chefredaktör Dario Arismendi. Bilen som exploderade tillhörde också en hög militär.
Till skillnad mot de åtta åren av Uribestyre uttalades efter bilbomben inga kategoriska domar över vem som var ansvarig för bilbomben. Tidigare behövdes det varken poliser, åklagare eller ännu mindre preliminära förundersökningar med indicier eller tekniska bevis för att Uribe och hans ministrar och generaler omedelbart skulle anklaga FARC-gerillan för aktionen.
Det är också från denna radiostation som Flammans Latinamerikareporter gick ut klockan 22.00 nästan varje fredagskväll efter att ha deltagit i ett radioprogram som kommenterade ’dagens nyhet’ tillsammans med tre andra utländska reportrar ackrediterade i Colombia.
Inte bara radioprogrammen skrevs rent hos den hemliga politiska polisen DAS utan även min utgång registrerades med klockslag och en rad fotografier som beskrev min sju kvarter långa promenad till Avenidas Caracas där jag tog matarbussen hem till min lägenhet i norra Bogota (längre fram kommer ett reportage om säkerhetspolisens förföljelser).
BILBOMB MOT SENATOR
På torsdagskvällarna deltog den högerextreme senatorn Vargas Lleras i samma program. Hans bil sprängdes i luften en kväll efter att hans livvakter från DAS hade dragits tillbaka tidigare under dagen. Uribe och DAS anklagade omedelbart FARC-gerillan för att vara ansvarig för terroristaktionen. Vargas Lleras är nu inrikes- och justitieminister och redan förra året anklagade han öppet DAS, inte FARC, för att vara de ansvariga för bilbomben. För många av de hemliga dokumenten som avslöjats visar hur DAS genomförde terroristaktioner som FARC-gerillan anklagades för att ligga bakom.
Det är också mot Uribe som misstankarna dras angående bildbomben förra veckan. De 30 officerare från DAS som sitter bakom galler har erkänt att de spionerade på journalister och ledamöter från Högsta Domstolen. Och för varje förhör så har pusslet kommit allt närmare sin lösning där Uribe står i centrum. Bomben, säger både den liberala senatorn Piedad Cordoba som kommunistpartiets ledning, ska ses som ett försök att skrämma både regeringen Santos som DAS-officerarna och Högsta Domstolen att om rättsprocesserna kommer allt för nära den verkliga makten i Colombia så vet den att försvara sig med de medel den alltid har använt, våld.
Chavez å sin sida behöver neutralisera en flank i det krig han är utsatt för från USA och den inhemska oppositionen. Den 26 september är det parlamentsval i Venezuela och högeroppositionen vädrar morgonluft. Att slippa ett flerfrontskrig är en fördel och Chavez kan därför ägna sig med all kraft att hans socialistparti i allians med kommunistpartiet vinner parlamentet även denna gång.