<8757 tecken>
HONDURAS ALBA:S 6:E MEDLEMSSTAT
Av Dick Emanuelsson
Inför mer än 100 000 honduraner och ALBA:s fem statschefer satte Honduras’ president Manuel Zelaya Rosales sin namnteckning på pappret som betydde att ALBA har fått en sjätte medlem. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson rapporterar direkt på plats.
TEGUCIGALPA / De kom från Honduras alla provinser och denna gång var det inte samma kostymklädda herrar och parfymerade damer från landets Industri- och Boskapsägarförening som 2005 hälsade frihandelsavtalet TLC med USA välkommet. Framför scenen med Zelaya, Chavez, Ortega, Evo, Dominicas premiärminister och Kubas Carlos Lage stod landets fattiga och organiserade bönder i Bloque Popular, paraplyorganisationen för landets revolutionära fackföreningar, studenter och landets vänsterparti; Partido Unificado Democrático, UD * och formade torget till en kokande kittel av glädje och entusiasm över beslutet att ansluta Honduras till det Bolivarianska Alternativet för Amerika, ALBA.
– Jag kan inte försvara ett status cou när produktion och rikedomar koncentreras i ett fåtal händer medan majoriteten av vår befolkning lever i armod, sa Zelaya som uppmanade den politiska och ekonomiska eliten i landet att ”landa i det 21:a seklet” och inte leva kvar i den tid då Bananrepublikens starke man, USA-ambassadören, var den som i allians med den lokala oligarkin bestämde allt i landet. Zelaya svor inför sina 100.000 landsmän att försvara den uppnådda processen och med gemensamma tag dra Honduras ur underutveckling och fattigdom.
För många var beslutet att ansluta Honduras till ALBA ett överraskande beslut. Men något var på gång, det fick vi erfara när Chavez talade på 29:årsjubileet för den Sandinistiska revolutionen den 19 juli i Managua, Nicaraguas huvudstad. Chavez slant med tungan när han informerade 200.000 nicaraguaner att Manuel Zelaya, nu döpt av Chavez till ”Comandante Vaquero” (Cowboy) hade beslutat att ansluta Honduras till ALBA.
”ALBA hot mot jobben”
Zelaya hade inte ens hunnit att resa tillbaka till huvudstaden Tegucigalpa förrän massmedia, ägd av samma politiska och ekonomiska elit, kastade sig över den liberale presidenten och kallade honom för ”Chavez’ överlöpare i Centralamerika”. Hetsen och massmediakriget som igångsattes innehöll allt, från att utlandshonduranerna skulle skickas tillbaka från USA, att deras ”remesas”, pengar från dessa till sina fattiga familjer i Honduras, skulle upphöra, att alla amerikanska maquilasföretag i Honduras skulle lägga ned sin produktion och flytta till Kina, att Honduras skulle förvandlas till en militär plattform för Chavez’ expansionistiska planer i Latinamerika.
De kostymklädda herrarna och de parfymdoftande damerna var nu rasande mot regeringen Zelaya för han äventyrade landets förbindelser med den mäktige grannen i norr som förmodligen skulle dra tillbaka visumen till USA för denna exklusiva befolkningsgrupp.
Negropontes två krig
För Honduras var fram tills i slutet av augusti 2008 en av Centralamerikas viktigaste allierade. På 1980-talet var den starke mannen John Negroponte, mannen som styrde två krig från honduranskt territorium; De USA-stödda ”Contras” som förde krig mot sandinistregeringen i Managua som den 19 juli 1979 med vapen i hand hade störtat den 40-åriga USA-stödda Somozadiktaturen, samt stödet till den fascistiska juntan i El Salvador som hölls under armarna av CIA och Pentagon för att inte braka samman mot den växande FMLN-gerillan. När John Negropontes anlände till Honduras 1981 som ambassadör var den militära budgeten 3,5 miljoner dollar per år men hade 1985, när Negroponte lämnade Honduras, ökat till 78 miljoner dollar.
Honduras är efter Nicaragua Centralamerikas näst största nation, strategiskt placerat med både Atlant- som Stillahavskust. Landet var länge en storproducent och exportör av ädelträ, kaffe, skaldjur och bananer. Halva landet har grävts upp av multinationella gruvbolag och stora dioxinläckor uppdagades när den fruktansvärda orkanen Mitch drog över landet under en vecka i november 1998. Landet är Latinamerikas och Karibiens tredje fattigaste land, bara Nicaragua och Haiti är fattigare.
De fattigas projekt
Silvia Ayala är en ung kongressledamot för det förenade vänsterpartiet UD som de senaste åren har varit partiets språkrör om ALBA.
– Mer än en överraskning var det en bra nyhet för Honduras’ folk. Sedan ALBA bildades den 14 december 2004 som ett resultat av samarbetet mellan Kuba och Venezuela har UD hävdat att ALBA är ett alternativ för de mest fattiga som historiskt sett aldrig har tagits på fullt allvar, säger Ayala när hon tar emot i kongressen där UD har fem ledamöter.
– ALBA ger oss möjlighet att bekämpa analfabetismen (26%), stödja våra småbrukare genom generösa krediter, inte bara via Banco del Sur (Sydbanken) utan också via den förstärkning av den statliga Jordbrukskassan BANADES, (Banco Nacional de Desarrollo Agrícola).
Avtalet med ALBA möjliggör för dessa småbrukare att deras varor och produkter till stora delar kommer att exporteras till Venezuela som därmed blir en säkrare avsättningsmarknad för landsbygden som har drabbats oerhört svårt av TLC-avtalet med USA. Det har inneburit att den honduranska marknaden har översvämmats av importerade subventionerade jordbruksprodukter från USA medan den egna landsbygden lagts i träda.
– Från Kuba kommer Honduras också att importera läkemedel till mycket låga priser, något som kommer att märkas på de allmänna sjukhusen där det mesta saknas. Många av våra unga fattiga som vill studera till läkare i Havanna och Caracas kommer få ytterligare möjligheter till detta utöver det avtal som finns mellan Honduras och Kuba.
Nationell suveränitet
– Ett av de positiva besluten handlar om att vi återerövrar rätten att vara suveräna i våra internationella förbindelser och sätta stopp för den tjänstevilliga attityden som styrt Honduras inför USA-regeringen. Det finns ett antal honduraner som oroas över USA-regeringens reaktion i stället för att oroa sig över sitt eget folks bekymmersamma situation. Det tog oss flera veckor att övertyga näringslivet att ALBA inte är ett frihandelsavtal och trots att de inte ens hade läst avtalstexten så var de motståndare till ALBA.
I TV- och radionyheterna dök det från en dag till en annan upp okända organisationer som betalade miljoner kronor för annonser på bästa sändningstider där de hetsade mot ALBA som en fara för sysselsättning och ekonomi, mer arbetslöshet och deportationer från USA och att Honduras skulle förvandlas till ett militärt brohuvud för Chavez ”mot den fria världen”. Denna primitiva antikommunism har nu försvunnit men när Kongressens fyra av fem partier röstade för en anslutning av Honduras till ALBA, lade Nationalpartiet, det stora högerpartiet i Honduras, ner sina röster.
Deporteringarna av papperslösa honduraner från USA har intensifierats de senaste tre åren. Varje vecka kommer det fullastade plan med repatrierade honduraner, guatemalaner, salvadoraner eller mexikaner. Deras hemskickade pengar ”remesas” är den främsta posten i de centralamerikanska regeringarnas budgetar och den näst största i den mexikanska regeringens budget. Krisen i USA slår nu ännu hårdare mot Centralamerika när dessa remesas minskar i omfattning för både de fattiga centralamerikanska familjerna, regeringarna och den köpkraft som redan tidigare var låg.
* Vad gör Zelaya och vänstern för att “de med vita kragar” i klassisk honduransk stil inte stjäl de fonder som ALBA innebär?
– Det organiserade folket måste vara på sin vakt. För det är i första hand den organiserade bonderörelsen som gynnas och som själva ska distribuera fonder och de maskiner i form av traktorer som ska doneras till Honduras. Och det retar gallfeber på dessa ”kragar”.
* Hur är det möjligt att en liberal regering och president under det år som återstår av hans mandat ska kunna hålla stånd mot högern som finns också inom hans eget parti?
– President Zelaya har inte stöd av majoriteten av sitt eget parti i beslutet om ALBA. För det liberala partiet är ett högerparti där större delen av partiledningen på nationell och regional nivå representerar den ekonomiska eliten i landet. Ett exempel på det är deras presidentkandidat nästa år, Roberto Micheletti, som är en transportmagnat och USA-vän.
– Därför handlar vänsterns uppgifter om att försvara besluten om ALBA som representerar en kvantitativ och kvalitativ förändring av vårt land. Eller, som en gammal kvinna sa när hon frågades ut av en TV-kanal varför hon stödde ALBA och vad hon visste om ALBA: ”Om de rika är motståndare till ALBA beror det på att det är något utomordentligt bra för oss fattiga!”
* UD är resultatet av sammanslagning av fyra vänsterpartier 1993 och har för närvarande fem deputerade men väntas öka starkt vid valet nästa år.
Mostrando entradas con la etiqueta Sjukvård. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Sjukvård. Mostrar todas las entradas
martes, 27 de enero de 2009
Femton personer dör varje dag i Honduras av sjukdomar relaterade till hunger
TEGUCIGALPA / Varje år avlider 5.000 honduraner på grund av hunger eller fattigdom. Det gör 15 människor per dag.
Den dramatiska siffran i ett land med 7.326.496 invånare illustrerar ett fattigt folks kamp för överlevnad. Och om inga drastiska åtgärder vidtas som i grunden förändrar hela det ekonomiska system som har lett till denna situation, kommer om ett antal år 30 honduraner att avlida per dag.
Det är FN-organet FAO som levererar denna dystra rapport och den förstärks av INE, Honduras motsvarighet till SCB, som säger att 66 procent av honduranerna är fattiga och 49 procent lever i armod, extrem fattigdom.
Enligt FAO är 1,365,000 honduraner eller 21 procent av befolkningen starkt undernärda medan över fyra miljoner personer bara har ett dagsintag av 1815 kalorier. Och bristen på mat förmörkar tillvaron för 743,592 familjer.
Paul Comptom, FAO:s representant i Honduras säger att de 49 procent av honduranerna som lever i extrem fattigdom gör det på grund av minimala inkomster. En familj på fem personer behöver 6.000 lempiras (ca 2000 sv/kr) per månad för att klara sitt livsuppehälle men majoriteten av honduranerna har bara den lagstadgade minimilönen på 3500 lempiras.
Den totala kostnaden för en värdig livskvalité som inkluderar mat, medicin, bostad, kläder med mera uppgår till 19.000 lempiras, eller drygt 6.000 kronor. I Honduras uppskattas att mer än 300.000 barn är undernärda och att 350.000 barn arbetar mer än åtta timmar per dag.
Dick Emanuelsson
Källa: El Heraldo, 27 oktober 2008.
Den dramatiska siffran i ett land med 7.326.496 invånare illustrerar ett fattigt folks kamp för överlevnad. Och om inga drastiska åtgärder vidtas som i grunden förändrar hela det ekonomiska system som har lett till denna situation, kommer om ett antal år 30 honduraner att avlida per dag.
Det är FN-organet FAO som levererar denna dystra rapport och den förstärks av INE, Honduras motsvarighet till SCB, som säger att 66 procent av honduranerna är fattiga och 49 procent lever i armod, extrem fattigdom.
Enligt FAO är 1,365,000 honduraner eller 21 procent av befolkningen starkt undernärda medan över fyra miljoner personer bara har ett dagsintag av 1815 kalorier. Och bristen på mat förmörkar tillvaron för 743,592 familjer.
Paul Comptom, FAO:s representant i Honduras säger att de 49 procent av honduranerna som lever i extrem fattigdom gör det på grund av minimala inkomster. En familj på fem personer behöver 6.000 lempiras (ca 2000 sv/kr) per månad för att klara sitt livsuppehälle men majoriteten av honduranerna har bara den lagstadgade minimilönen på 3500 lempiras.
Den totala kostnaden för en värdig livskvalité som inkluderar mat, medicin, bostad, kläder med mera uppgår till 19.000 lempiras, eller drygt 6.000 kronor. I Honduras uppskattas att mer än 300.000 barn är undernärda och att 350.000 barn arbetar mer än åtta timmar per dag.
Dick Emanuelsson
Källa: El Heraldo, 27 oktober 2008.
Ögonen börjar se en annan vy i Latinamerika än bananrepublikens. . .
<11260 tecken>
Exklusiv intervju med Kubas samordnare för Mision Milagro i Honduras
TEGUCIGALPA / 081021 / De sitter tysta och spända, kvinnor och män, unga som gamla. Så långt är de mycket olika. Men de har det gemensamma att de är fattiga. Hade det inte varit för detta märkliga lilla sjukhus, Centro Médico Santa Rosa de Lima, långt ute på den honduranska landsbygden mellan huvudstaden Tegucigalpa och den Nicaraguas norra gräns, så hade de gått ett säkert öde till mötes, det bittra ödet att bli blind.
– Hade det inte varit för ’Mission Milagro’ (Uppgift Mirakel) och de kubanska läkarna hade jag förmodligen varit blind, säger José Ramos och krafsar på plasthättan han har på huvudet. En privat operation i Tegucigalpa kostar en förmögenhet och jag har inte de pengarna, tillägger han nervöst i väntan på att lägga sig på bristen framför doktor Ivan Ernesto Cavaihlon och hans fem assistenter från Kuba. I det steriliserade operationsrummet lägger sig José sig på bristen med huvudet under läkaren som har en kameraoptik som avspeglas på en TV-skärm. Förstorningen är enorm och skalpellen rör sig snabbt och erfaret över Josés öga. Blodet forsar fram när en ven skärs av, tänker lekmannen jag.
Yodermi Diaz är den 33-årige svarte läkaren som fungerar som koordinatör för de fyra sjukhusen i Honduras där kubanerna tar emot sina patienter. De är specialiserade på att operera patienter som José. Under de 18 månader som verksamheten har fungerat, helt kostnadsfritt för den honduranska statskassan, har över 30.000 fattiga honduraner blivit opererade och kan nu se utan problem.
– Mission Milagro föddes i juli 2004 på initiativ av Fidel och Chavez. Målsättningen var att skapa de materiella förutsättningarna för att förhindra blindhet hos latinamerikanerna. Det antas att det finns 36 miljoner blinda i världen varav majoriteten av dessa har blivit blinda på grund av ögonkatarr. Det är en kurativ sjukdom som med en modern teknologi och en enkel kirurgi tar cirka 20 minuter att operera. I huvudsak är det detta som vårt arbete går ut på.
Jag hör mig för på en privat ögonklinik i huvudstaden Tegucigalpa och får till svar att en katarroperation kostar 60.000 lempiras, eller drygt 27.000 svenska kronor. På det måste patienten göra en läkarundersökning på en annan privatklinik och genomföra en rad prover innan han kan lägga sig på britsen hos privatkliniken. Vilken fattig människa har råd med det när 2,5 miljoner av sju miljoner honduraner lever i extrem fattigdom med mindre än dollar per dag för att överleva? tänker jag. Över 70 procent av honduranerna är klassificerade som fattiga. ”Skillnaden hos oss, säger Yodermis, är att hit kommer patienten och här tar vi alla prover innan själva operationen genomförs, och allt är gratis”.
– Mission Milagro är bara en droppe av de kubanska hälsovårdshjälpen i världen. I Honduras är den kubanska hälsovårdsbrigaden ett litet 10-årigt barn som stapplar på egna ben. Och så länge honduranerna vill att vi ska fortsätta med vår hjälp så kommer vi att finnas här.
– Av alla patienter som anländer till sjukhusen så är vår inställning ”först de mest fattiga”. Men vi nekar ingen vård eller behandling. Men majoriteten av våra patienter är mycket fattiga. Men i dag har vi haft patienter från alla sociala klasser; från den som inte har en centavo till den som har mycket, miljonärer. Och de är mycket nöjda med våra tjänster.
– Två kriterier ska en patient uppfylla; vara människa och ha en kurativ ögonsjukdom.
* Hur ser processen ut när en person dyker upp på morgonen och säger att han vill ha hjälp för att kunna se bra?
– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även spontant komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).
– Patienten kommer mycket tidigt till oss och genomgår flera ”stationer” där det allmänna hälsotillståndet kontrolleras, en klinisk och ögondiagnostik. Sex timmar efter att patienten har anlänt är han opererad. Vår målsättning är att patienten ska kunna genomföra behandlingen samma dag för att undvika en massa resor och på så sätt undvika höga resekostnader. Man måste komma ihåg att många patienter kommer långtifrån och om han ska resa 3-4 gånger kostar det en hel del.
* Hur är reaktionen hos de honduranska kollegorna? Anklagar de er för att ”ta brödet ur munnen” på dem?
– Den som kommer till oss har inte pengar för att ”ta brödet ur munnen” på de honduranska läkarna, för de har helt enkelt inte dessa pengar. Och som jag sa till dig har några av de honduranska läkarna börjat att remittera flera av sina patienter till oss för de vet att dessa patienter inte kan betala för deras tjänster. Förhållandet mellan det honduranska sällskapet för ögonläkare och oss är utmärkta.
* Och med den honduranska regeringen?
– Utmärkta! Vi har slutit ett arbetsavtal där Mission Milagro har förbundit sig att göra en investering på fem miljoner lempiras, cirka 1,7 miljoner kronor i tre områden med extrem fattigdom. Där kommer vi genomföra ett projekt där alla med preventiva synproblem ska få behandling och kunna se fullt ut igen, ett projekt som går lite längre än de gängse projekten.
* Ni lever inte bara luft under de två åren ni verkar utomlands. Hur mycket betalar den honduranska staten för era tjänster?
– Vår lön som vi får är tillfredsställelsen över att ha kunnat erbjuda det honduranska folket hälsovård. Det ”andra”, får vi från Kuba. Lönen som vanligtvis får för vårt jobb i Kuba tas ut av familjen som är kvar. Men ”stipendiet” som ska svara för mat, transport och övriga kostnader här kommer från Kuba. Vi betalar elen för de sjukhus där vi arbetar i Honduras, en kostnad som varje månad uppgår till cirka 13.000 lempiras, (ca 4500 kr) för att driva operationssalen, laboratoriet, batterier, bensin med mera. Stiftelsen ”Barnens Vänner” har upplåtit ett hus där vi härbärgerar. I de tre andra kommunerna i Honduras betalar kommunalförvaltningen de fasta kostnaderna, allt annat betalas från Kuba. Från Kuba kommer också en gång i veckan med flyg allt sjukvårdsmaterial, allt från reservdelar till vätskorna som vi gör rent ögonen på våra patienter.
* På Kuba finns det stora materiella behov (intervjun gjordes innan de förödande orkanerna ”Gustav” och ”Ike”) och frågan som man gör är om inte den omfattande sjukvårdshjälpen till andra länder skapar motsättningar till den egna befolkningen på Kuba?
– Nej, fram tills i dag har vi inte upplevt några motsättningar. Vi har vuxit under mottot som sammanfattas i en enda fras av vår befälhavare; ”Kuba är inte ett land som skänker det som blir över utan delar med sig av det lilla det har till väl i hälsovård”. Det kubanska folket är lyckligt över att kunna dela med sig av sina mänskliga resurser genom att bryta blockaden för att dela med sig till dem som behöver.
* Vilka regler gäller i uttagningen av personal som ska jobba utanför Kuba?
– Alla har utexaminerats på Kubas Medicinska Högskola vars center återfinns på Havannas universitet och diverse filialer som finns utspridda på olika universitet runt om i landet. Alla läkare som kommer till Honduras är fortbildade specialister inom sitt område med utmärkta betyg, erfarenheter och arbetsdisciplin. Saknar en läkare dessa kvalifikationer så uppfyller han inte kraven på ett internationalistiskt uppdrag. Många tror att detta är en stor uppoffring men för oss är det en tillfredsställelse och stimulans att kunna hjälpa människor i andra länder. Därför anstränger sig många kubanska läkare och övrig sjukvårdspersonal för att kunna uppfylla kraven på utlandsarbete.
* Världshälsoorganisationen konstaterar i varje årsrapport att det kubanska folket är mycket friskt. Vad tänker ni läkare när ni konfronteras med lepra, tbc, undernäring som finns i ett så fattigt land som Honduras?
– Det gör djupt intryck för vi är inte vana att se dessa problem i Kuba. Men vi ser inte det skulle vara omöjligt att förbättra situationen genom en omstrukturering av hälsovården genom att arbeta med befolkningen och med en preventiv hälsovård. Det skulle skapa positiva förbättringar, inte bara i Honduras utan även i andra länder med likartade problem.
* Vad säger en kubansk läkare när han anländer till ett land i Latinamerika där den nyliberala modellen som har påtvingats av IMF och Världsbanken har gått fram som en ångvält mot den offentliga sjukvården?
– Den chockar. Men vi måste så klart acceptera realiteterna utan att vilja förändra dem. För vår uppgift är inte att förändra modellen. Vi har kommit för att ge något av våra resurser och kunskap för att bidra till den allmänna sjukvården. Men jag vill understryka att vår uppgift är inte att komma med politiska pekfingrar, det är inte därför vi har kommit till Honduras, utan bara humanitära motiv. Politiken överlåter vi till honduranerna, vi är till och med försiktiga över att yttra oss i dessa ämnen.
* Bush påstår att ni håller på och ”destabiliserar regionen” , genom att operera och ge en (1) miljon latinamerikaner sin syn tillbaka via Mission Milagro. Eller via alfabetiseringsprogram så att analfabeten ska kunna läsa och skriva. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten. Hur känner sig en kuban inför det faktumet?
– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva me den och segra. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Jag skulle vilja till Señor Bush att USA:s utrikespolitik sedan 1902 har varit att just destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de har tagit sig dessa rättigheterna så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten för hela livet att fortsätta destabilisera i världen.
– Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva.
* Vilket är Kubas och Venezuelas perspektiv för Mission Milagro och de gemensamma hälsovårdsprogrammen samt utbildandet av tusentals latinamerikanska läkare i Havanna?
– För den kommande tioårsperioden handlar det om att fortsätta öka antalet läkare och förstärka hälsovårdsprogrammen genom att använda sig av den mänskliga resursen som är på väg att utformas i dessa länder. I Caracas har ytterligare en läkarfakultet grundats. Men vi kan inte hålla på och utbilda människorna under hela livet för våra folk behöver också slå vakt om den sociala rätten till gratis hälsovård som det har slagits för under 50 års Revolution. Men vi kommer att fortsätta att utbilda den mänskliga resurs som behövs här.
Exklusiv intervju med Kubas samordnare för Mision Milagro i Honduras
TEGUCIGALPA / 081021 / De sitter tysta och spända, kvinnor och män, unga som gamla. Så långt är de mycket olika. Men de har det gemensamma att de är fattiga. Hade det inte varit för detta märkliga lilla sjukhus, Centro Médico Santa Rosa de Lima, långt ute på den honduranska landsbygden mellan huvudstaden Tegucigalpa och den Nicaraguas norra gräns, så hade de gått ett säkert öde till mötes, det bittra ödet att bli blind.
– Hade det inte varit för ’Mission Milagro’ (Uppgift Mirakel) och de kubanska läkarna hade jag förmodligen varit blind, säger José Ramos och krafsar på plasthättan han har på huvudet. En privat operation i Tegucigalpa kostar en förmögenhet och jag har inte de pengarna, tillägger han nervöst i väntan på att lägga sig på bristen framför doktor Ivan Ernesto Cavaihlon och hans fem assistenter från Kuba. I det steriliserade operationsrummet lägger sig José sig på bristen med huvudet under läkaren som har en kameraoptik som avspeglas på en TV-skärm. Förstorningen är enorm och skalpellen rör sig snabbt och erfaret över Josés öga. Blodet forsar fram när en ven skärs av, tänker lekmannen jag.
Yodermi Diaz är den 33-årige svarte läkaren som fungerar som koordinatör för de fyra sjukhusen i Honduras där kubanerna tar emot sina patienter. De är specialiserade på att operera patienter som José. Under de 18 månader som verksamheten har fungerat, helt kostnadsfritt för den honduranska statskassan, har över 30.000 fattiga honduraner blivit opererade och kan nu se utan problem.
– Mission Milagro föddes i juli 2004 på initiativ av Fidel och Chavez. Målsättningen var att skapa de materiella förutsättningarna för att förhindra blindhet hos latinamerikanerna. Det antas att det finns 36 miljoner blinda i världen varav majoriteten av dessa har blivit blinda på grund av ögonkatarr. Det är en kurativ sjukdom som med en modern teknologi och en enkel kirurgi tar cirka 20 minuter att operera. I huvudsak är det detta som vårt arbete går ut på.
Jag hör mig för på en privat ögonklinik i huvudstaden Tegucigalpa och får till svar att en katarroperation kostar 60.000 lempiras, eller drygt 27.000 svenska kronor. På det måste patienten göra en läkarundersökning på en annan privatklinik och genomföra en rad prover innan han kan lägga sig på britsen hos privatkliniken. Vilken fattig människa har råd med det när 2,5 miljoner av sju miljoner honduraner lever i extrem fattigdom med mindre än dollar per dag för att överleva? tänker jag. Över 70 procent av honduranerna är klassificerade som fattiga. ”Skillnaden hos oss, säger Yodermis, är att hit kommer patienten och här tar vi alla prover innan själva operationen genomförs, och allt är gratis”.
– Mission Milagro är bara en droppe av de kubanska hälsovårdshjälpen i världen. I Honduras är den kubanska hälsovårdsbrigaden ett litet 10-årigt barn som stapplar på egna ben. Och så länge honduranerna vill att vi ska fortsätta med vår hjälp så kommer vi att finnas här.
– Av alla patienter som anländer till sjukhusen så är vår inställning ”först de mest fattiga”. Men vi nekar ingen vård eller behandling. Men majoriteten av våra patienter är mycket fattiga. Men i dag har vi haft patienter från alla sociala klasser; från den som inte har en centavo till den som har mycket, miljonärer. Och de är mycket nöjda med våra tjänster.
– Två kriterier ska en patient uppfylla; vara människa och ha en kurativ ögonsjukdom.
* Hur ser processen ut när en person dyker upp på morgonen och säger att han vill ha hjälp för att kunna se bra?
– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även spontant komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).
– Patienten kommer mycket tidigt till oss och genomgår flera ”stationer” där det allmänna hälsotillståndet kontrolleras, en klinisk och ögondiagnostik. Sex timmar efter att patienten har anlänt är han opererad. Vår målsättning är att patienten ska kunna genomföra behandlingen samma dag för att undvika en massa resor och på så sätt undvika höga resekostnader. Man måste komma ihåg att många patienter kommer långtifrån och om han ska resa 3-4 gånger kostar det en hel del.
* Hur är reaktionen hos de honduranska kollegorna? Anklagar de er för att ”ta brödet ur munnen” på dem?
– Den som kommer till oss har inte pengar för att ”ta brödet ur munnen” på de honduranska läkarna, för de har helt enkelt inte dessa pengar. Och som jag sa till dig har några av de honduranska läkarna börjat att remittera flera av sina patienter till oss för de vet att dessa patienter inte kan betala för deras tjänster. Förhållandet mellan det honduranska sällskapet för ögonläkare och oss är utmärkta.
* Och med den honduranska regeringen?
– Utmärkta! Vi har slutit ett arbetsavtal där Mission Milagro har förbundit sig att göra en investering på fem miljoner lempiras, cirka 1,7 miljoner kronor i tre områden med extrem fattigdom. Där kommer vi genomföra ett projekt där alla med preventiva synproblem ska få behandling och kunna se fullt ut igen, ett projekt som går lite längre än de gängse projekten.
* Ni lever inte bara luft under de två åren ni verkar utomlands. Hur mycket betalar den honduranska staten för era tjänster?
– Vår lön som vi får är tillfredsställelsen över att ha kunnat erbjuda det honduranska folket hälsovård. Det ”andra”, får vi från Kuba. Lönen som vanligtvis får för vårt jobb i Kuba tas ut av familjen som är kvar. Men ”stipendiet” som ska svara för mat, transport och övriga kostnader här kommer från Kuba. Vi betalar elen för de sjukhus där vi arbetar i Honduras, en kostnad som varje månad uppgår till cirka 13.000 lempiras, (ca 4500 kr) för att driva operationssalen, laboratoriet, batterier, bensin med mera. Stiftelsen ”Barnens Vänner” har upplåtit ett hus där vi härbärgerar. I de tre andra kommunerna i Honduras betalar kommunalförvaltningen de fasta kostnaderna, allt annat betalas från Kuba. Från Kuba kommer också en gång i veckan med flyg allt sjukvårdsmaterial, allt från reservdelar till vätskorna som vi gör rent ögonen på våra patienter.
* På Kuba finns det stora materiella behov (intervjun gjordes innan de förödande orkanerna ”Gustav” och ”Ike”) och frågan som man gör är om inte den omfattande sjukvårdshjälpen till andra länder skapar motsättningar till den egna befolkningen på Kuba?
– Nej, fram tills i dag har vi inte upplevt några motsättningar. Vi har vuxit under mottot som sammanfattas i en enda fras av vår befälhavare; ”Kuba är inte ett land som skänker det som blir över utan delar med sig av det lilla det har till väl i hälsovård”. Det kubanska folket är lyckligt över att kunna dela med sig av sina mänskliga resurser genom att bryta blockaden för att dela med sig till dem som behöver.
* Vilka regler gäller i uttagningen av personal som ska jobba utanför Kuba?
– Alla har utexaminerats på Kubas Medicinska Högskola vars center återfinns på Havannas universitet och diverse filialer som finns utspridda på olika universitet runt om i landet. Alla läkare som kommer till Honduras är fortbildade specialister inom sitt område med utmärkta betyg, erfarenheter och arbetsdisciplin. Saknar en läkare dessa kvalifikationer så uppfyller han inte kraven på ett internationalistiskt uppdrag. Många tror att detta är en stor uppoffring men för oss är det en tillfredsställelse och stimulans att kunna hjälpa människor i andra länder. Därför anstränger sig många kubanska läkare och övrig sjukvårdspersonal för att kunna uppfylla kraven på utlandsarbete.
* Världshälsoorganisationen konstaterar i varje årsrapport att det kubanska folket är mycket friskt. Vad tänker ni läkare när ni konfronteras med lepra, tbc, undernäring som finns i ett så fattigt land som Honduras?
– Det gör djupt intryck för vi är inte vana att se dessa problem i Kuba. Men vi ser inte det skulle vara omöjligt att förbättra situationen genom en omstrukturering av hälsovården genom att arbeta med befolkningen och med en preventiv hälsovård. Det skulle skapa positiva förbättringar, inte bara i Honduras utan även i andra länder med likartade problem.
* Vad säger en kubansk läkare när han anländer till ett land i Latinamerika där den nyliberala modellen som har påtvingats av IMF och Världsbanken har gått fram som en ångvält mot den offentliga sjukvården?
– Den chockar. Men vi måste så klart acceptera realiteterna utan att vilja förändra dem. För vår uppgift är inte att förändra modellen. Vi har kommit för att ge något av våra resurser och kunskap för att bidra till den allmänna sjukvården. Men jag vill understryka att vår uppgift är inte att komma med politiska pekfingrar, det är inte därför vi har kommit till Honduras, utan bara humanitära motiv. Politiken överlåter vi till honduranerna, vi är till och med försiktiga över att yttra oss i dessa ämnen.
* Bush påstår att ni håller på och ”destabiliserar regionen” , genom att operera och ge en (1) miljon latinamerikaner sin syn tillbaka via Mission Milagro. Eller via alfabetiseringsprogram så att analfabeten ska kunna läsa och skriva. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten. Hur känner sig en kuban inför det faktumet?
– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva me den och segra. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Jag skulle vilja till Señor Bush att USA:s utrikespolitik sedan 1902 har varit att just destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de har tagit sig dessa rättigheterna så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten för hela livet att fortsätta destabilisera i världen.
– Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva.
* Vilket är Kubas och Venezuelas perspektiv för Mission Milagro och de gemensamma hälsovårdsprogrammen samt utbildandet av tusentals latinamerikanska läkare i Havanna?
– För den kommande tioårsperioden handlar det om att fortsätta öka antalet läkare och förstärka hälsovårdsprogrammen genom att använda sig av den mänskliga resursen som är på väg att utformas i dessa länder. I Caracas har ytterligare en läkarfakultet grundats. Men vi kan inte hålla på och utbilda människorna under hela livet för våra folk behöver också slå vakt om den sociala rätten till gratis hälsovård som det har slagits för under 50 års Revolution. Men vi kommer att fortsätta att utbilda den mänskliga resurs som behövs här.
lunes, 14 de mayo de 2007
Strejk mot honduranska “Kubaläkare”
6081 tecken
TEGUCIGALPA / 070515 / I Honduras pågår en märklig strejk. 500 honduranska AT-läkare [1] har i 55 dagar strejkat mot drygt 300 landsmän som utbildats till läkare på den Latinamerikanska Medicinhögskolan (ELAM) i Havanna. Honduras allmänna sjukvård är på gränsen till en kollaps.
I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig. Därför är behovet av hälsovård i Honduras enormt.
När orkanen Mitch dessutom dränkte omkring 40 000 människor 1998 beslöt den kubanska regeringen, mitt under sin svåraste ekonomiska kris, att inte bara skicka 300 högt kvalificerade läkare till Honduras som, innan de tilläts återvända till Kuba, skulle rädda livet på lika många som hade förolyckades 1998.
Men regeringen i Havanna erbjöd också fattiga honduranska ungdomar att utbilda sig till läkare på ELAM som invigdes den 27 februari 1999. Ländernas utrikesministrar undertecknade ett avtal och sympatin för Kubas humanism mot detta fattiga folk växte enormt i Honduras, trots att det då inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de bägge länderna.
105 000 läkare ska utbildas
Den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare på ELAM utexaminerades den 20 augusti 2005 då de mottog sin läkartitel. Av dessa var 216 honduraner. Sammanlagt studerar 1000 honduraner på ELAM, erkänd i hela världen för sin extraordinära utbildning.
När de fick sin läkartitel denna augustikväll fanns också Venezuelas president Hugo Chavez på plats. I ett specialavtal mellan Kuba och Venezuela som offentliggjordes av de bägge statsledarna, informerades att en ny läkarhögskola skulle byggas i Venezuela (som nu står klar) och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare.
Den typiske läkarstudenten på ELAM är fattig. Han och hon är också indian eller svart. I Honduras kommer ett 50-tal gariffunas, svarta afrikaättlingar på landets atlantkust, att utbildas. De kommer att utgöra ett ovärderligt stöd för de svarta samhällena som saknar det mest grundläggande i hälsovård. Samma sak med miskitoindianerna som lever avlägset från civilisationen.
Omvänt argument
Men det var inte alla som välkomnade Kubas generositet att utbilda och ge fattiga honduraner en dyr läkarutbildning. Honduras Läkarsällskap, precis som övriga latinamerikanska läkarsällskap, startade omedelbart en misskrediteringskampanj och påstod att de Kubautbildade honduranerna inte hade praktik i kurativ hälsovård.
Conrado Oseguera är talesman för de strejkande studenterna och använder det egendomliga omvända argumentet att i Kuba är människorna så friska och allt är lugnt och inga massakrer eller våldsamheter äger rum som i Honduras där vården enbart är kurativ. Hälsovården på Kuba är preventiv så därför måste våra landsmän som utbildats till läkare i Havanna gör två års praktik i Honduras när de återvänder för att lära känna landet.
Men denna syn tillbakavisas av Nelson Menocal, talesman för ELAM-läkarna.
– Vi utbildas inte bara för preventiv sjukvård utan preventiv-kurativ sjukvård. Vi har dokumentation på alla de krav som de har ställt och de har vi utfört under utbildningen. De anför bara svepskäl, understryker Menocal.
Epidemi av blödande denguefeber
I fredags upprepade landets Högsta Utbildningsråd, sammansatt av rektorerna på landets tolv universitet, sitt beslut från 20 november, 2006, att Kubaläkarna bara behöver göra ett års praktik (servicio social) eftersom de har gjort de två åren som AT-läkarna kräver, i Kuba. Det akademiska rådet som är högsta beslutande organ står mot landets läkarsällskap som hotar med att trappa upp konflikten. Just nu pågår en epidemi i Centralamerika med blödande denguefeber som nu också har kommit till Honduras. Sjuka människor på landets allmänna sjukhus skriker av smärta i brist på läkarvård.
– Det är en reaktionär överklasstrejk med politiska förtecken riktat mot det socialistiska Kuba och de fattigas mänskliga rättigheter. Dessa överklassungdomar kommer aldrig att resa till Mosquitia (indianområden vid gränsen mot Nicaragua) eller tjänstgöra i de fattiga bostadsområdena i städerna. Vi slår tillbaka varje försök från deras sida att obstruera samarbetsavtalet med Kuba om att utbilda nya ungdomar, säger Juan Barahona, ordförande för den största landsorganisationen i Honduras, FUTH. Dessa ungdomar är Honduras’ framtidshopp.
Terror på sjukhusen
De Kubautbildade honduranska läkarna utsätts allt mer för en bokstavlig terror som kulminerade för snart två månader sedan när AT-läkarna inledde sin strejk, uppbackade av Läkarsällskapet i Honduras. För 30 dagar sedan anslöt sig allmän- och operationsläkare. Den allmänna sjukvården står inför ett sammanbrott och bara akuten tar emot de livshotande fallen. Nästan alla operationer har uppskjutits.
– Vi upplever en terror på sjukhusen. Vi tvingas att arbeta tre dagar i sträck utan uppehåll och det är livsfarligt, säger Menocal. De väntar på att vi ska göra ett misstag mitt under denna fysiska och psykiska press för att sedan peka på ”dålig kubansk utbildning”, tillägger han.
Han understryker att ELAM-läkarna ”aldrig kommer att överge de fattiga som fyller de redan överfyllda sjukhusen i landet”.
– Vi vet att det är en strid som leds av Läkarfakulteten och Honduras’ Läkarsällskap med målet att inte öppna portarna för oss. Vi har uppfyllt kriterierna för att kunna inlemmas i det nationella hälsovårdssystemet och all vår dokumentation från ELAM har godkänts.
Två synsätt på människan
I bakgrunden handlar det om att två synsätt på vård står mot varandra, säger Juan Baharona. En som vill att allt ska förbli som det är, det vill säga en social och mänsklig katastrof för majoriteten av Honduras befolkning och stora inkomster för en privilegierad samhällselit. Eller, som Kubaläkarna fört med sig till Honduras, vård som en mänsklig rättighet för alla, fattiga som rika.
Dick Emanuelsson
[1] AT-läkare är studenter i 7:e och 8:e klassen på den medicinska fakulteten.
TEGUCIGALPA / 070515 / I Honduras pågår en märklig strejk. 500 honduranska AT-läkare [1] har i 55 dagar strejkat mot drygt 300 landsmän som utbildats till läkare på den Latinamerikanska Medicinhögskolan (ELAM) i Havanna. Honduras allmänna sjukvård är på gränsen till en kollaps.
I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig. Därför är behovet av hälsovård i Honduras enormt.
När orkanen Mitch dessutom dränkte omkring 40 000 människor 1998 beslöt den kubanska regeringen, mitt under sin svåraste ekonomiska kris, att inte bara skicka 300 högt kvalificerade läkare till Honduras som, innan de tilläts återvända till Kuba, skulle rädda livet på lika många som hade förolyckades 1998.
Men regeringen i Havanna erbjöd också fattiga honduranska ungdomar att utbilda sig till läkare på ELAM som invigdes den 27 februari 1999. Ländernas utrikesministrar undertecknade ett avtal och sympatin för Kubas humanism mot detta fattiga folk växte enormt i Honduras, trots att det då inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de bägge länderna.
105 000 läkare ska utbildas
Den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare på ELAM utexaminerades den 20 augusti 2005 då de mottog sin läkartitel. Av dessa var 216 honduraner. Sammanlagt studerar 1000 honduraner på ELAM, erkänd i hela världen för sin extraordinära utbildning.
När de fick sin läkartitel denna augustikväll fanns också Venezuelas president Hugo Chavez på plats. I ett specialavtal mellan Kuba och Venezuela som offentliggjordes av de bägge statsledarna, informerades att en ny läkarhögskola skulle byggas i Venezuela (som nu står klar) och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare.
Den typiske läkarstudenten på ELAM är fattig. Han och hon är också indian eller svart. I Honduras kommer ett 50-tal gariffunas, svarta afrikaättlingar på landets atlantkust, att utbildas. De kommer att utgöra ett ovärderligt stöd för de svarta samhällena som saknar det mest grundläggande i hälsovård. Samma sak med miskitoindianerna som lever avlägset från civilisationen.
Omvänt argument
Men det var inte alla som välkomnade Kubas generositet att utbilda och ge fattiga honduraner en dyr läkarutbildning. Honduras Läkarsällskap, precis som övriga latinamerikanska läkarsällskap, startade omedelbart en misskrediteringskampanj och påstod att de Kubautbildade honduranerna inte hade praktik i kurativ hälsovård.
Conrado Oseguera är talesman för de strejkande studenterna och använder det egendomliga omvända argumentet att i Kuba är människorna så friska och allt är lugnt och inga massakrer eller våldsamheter äger rum som i Honduras där vården enbart är kurativ. Hälsovården på Kuba är preventiv så därför måste våra landsmän som utbildats till läkare i Havanna gör två års praktik i Honduras när de återvänder för att lära känna landet.
Men denna syn tillbakavisas av Nelson Menocal, talesman för ELAM-läkarna.
– Vi utbildas inte bara för preventiv sjukvård utan preventiv-kurativ sjukvård. Vi har dokumentation på alla de krav som de har ställt och de har vi utfört under utbildningen. De anför bara svepskäl, understryker Menocal.
Epidemi av blödande denguefeber
I fredags upprepade landets Högsta Utbildningsråd, sammansatt av rektorerna på landets tolv universitet, sitt beslut från 20 november, 2006, att Kubaläkarna bara behöver göra ett års praktik (servicio social) eftersom de har gjort de två åren som AT-läkarna kräver, i Kuba. Det akademiska rådet som är högsta beslutande organ står mot landets läkarsällskap som hotar med att trappa upp konflikten. Just nu pågår en epidemi i Centralamerika med blödande denguefeber som nu också har kommit till Honduras. Sjuka människor på landets allmänna sjukhus skriker av smärta i brist på läkarvård.
– Det är en reaktionär överklasstrejk med politiska förtecken riktat mot det socialistiska Kuba och de fattigas mänskliga rättigheter. Dessa överklassungdomar kommer aldrig att resa till Mosquitia (indianområden vid gränsen mot Nicaragua) eller tjänstgöra i de fattiga bostadsområdena i städerna. Vi slår tillbaka varje försök från deras sida att obstruera samarbetsavtalet med Kuba om att utbilda nya ungdomar, säger Juan Barahona, ordförande för den största landsorganisationen i Honduras, FUTH. Dessa ungdomar är Honduras’ framtidshopp.
Terror på sjukhusen
De Kubautbildade honduranska läkarna utsätts allt mer för en bokstavlig terror som kulminerade för snart två månader sedan när AT-läkarna inledde sin strejk, uppbackade av Läkarsällskapet i Honduras. För 30 dagar sedan anslöt sig allmän- och operationsläkare. Den allmänna sjukvården står inför ett sammanbrott och bara akuten tar emot de livshotande fallen. Nästan alla operationer har uppskjutits.
– Vi upplever en terror på sjukhusen. Vi tvingas att arbeta tre dagar i sträck utan uppehåll och det är livsfarligt, säger Menocal. De väntar på att vi ska göra ett misstag mitt under denna fysiska och psykiska press för att sedan peka på ”dålig kubansk utbildning”, tillägger han.
Han understryker att ELAM-läkarna ”aldrig kommer att överge de fattiga som fyller de redan överfyllda sjukhusen i landet”.
– Vi vet att det är en strid som leds av Läkarfakulteten och Honduras’ Läkarsällskap med målet att inte öppna portarna för oss. Vi har uppfyllt kriterierna för att kunna inlemmas i det nationella hälsovårdssystemet och all vår dokumentation från ELAM har godkänts.
Två synsätt på människan
I bakgrunden handlar det om att två synsätt på vård står mot varandra, säger Juan Baharona. En som vill att allt ska förbli som det är, det vill säga en social och mänsklig katastrof för majoriteten av Honduras befolkning och stora inkomster för en privilegierad samhällselit. Eller, som Kubaläkarna fört med sig till Honduras, vård som en mänsklig rättighet för alla, fattiga som rika.
Dick Emanuelsson
[1] AT-läkare är studenter i 7:e och 8:e klassen på den medicinska fakulteten.