Sean Penn kräver fängelse för journalister som kallar Chavez diktator

<1740 tecken>
TEGUCIGALPA / 2010-03-10 / Det måste finnas några gränser för hur en journalist får uttrycka sig, sa den amerikanske skådespelaren Sean Penn i en intervju i TV-programmet Real Time som leds av Bill Maher i USA. I samma intervju deklarerade Penn sig som en försvarare av ”Socialism i det 21:a seklet”.

– Varje dag kallas denne ledare (Chavez) som är vald av folket, för diktator och vi accepterar det som inget har hänt. Och det händer i de mest framstående medierna. Det borde verkligen finnas en gräns för vad man kan säga och när den gränsen passeras så borde personen ifråga gå direkt i fängelse för sin lögn, uppgav Penn Utan att darra på rösten.

Ett dylikt uttalande i dagens antichavistiska medier i USA slår oundvikligen ned som en bomb. Men den socialistiske skådespelaren Penn laddade bara om och förklarade sig som försvarare av regeringen Chavez, Socialism i 21:a seklet och till råga på allt för bröderna Castro på Kuba. Penn konstaterade även USA-administrationernas svårigheter att begripa sig på Venezuelas och Latinamerikas historia.

– Till exempel; vem här i USA vet att han (Chavez) har genomfört 14 val av den mest hederliga karaktären i världen och har valts på demokratiska grunder?

Sean Penn har flera gånger besökt Venezuela och personligen följt Chavez under ett par av hans resor ute i landet. Och på plats i byar och städer har dokumenterat den venezuelanske statschefens popularitet bland vanliga människor.

Men det finns reaktionära högerextrema krafter som inte skyr några medel. Bland dem den mäktige pastorn Pat Robertson som i augusti 2005 uppmanade Bush att skapa en expeditionsstyrka för att lönnmörda Chavez. Robertson har även gjort sig omtalad efter att ha påstått att jordbävningen i Haiti var Guds straff.

Dick Emanuelsson

De Modlösa, eller hur man prostituerar sig politiskt

<8077 tecken>
Tegucigalpa / 091018 / En svidande vidräkning av politisk och mänsklig opportunism men även politisk prostitution.

Så kan romanen De Modlösa av John Lapidus, sammanfattas. En modig bok för han konfronterar både dubbelmoralen i svensk biståndspolitik som opportunism och underdånighet hos svenska biståndsarbetare i tjänst hos högerregeringens nykoloniala utrikespolitik.

I De Modlösa, som handlar om Sverige i Nicaragua är han skoningslös mot ambassadör ”Kerstin” som i verkligheten är vänsterpartisten Eva Zetterberg. Slutsatsen av hennes politiska förräderi mot både sitt eget parti, hon är ju politiskt språkrör för en högerregering, men även mot det folk och revolution hon en gång för många år sedan sade sig stödja, blir uppenbar i boken.

Ty Lapidus har som koordinatör för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas projekt i det centralamerikanska landet en direkt insyn i hur den nykoloniala europeiska imperialismen agerar. Eller hur Internationella Valutafondens krav på nicaraguansk kapitulation av egna djupgående strukturella förändringar till förmån för sitt folk ställs mot krediter från IMF. Att detta också är ”Kerstins” krav mot Sandinisterna, som återkommit till makten efter 16 år av för Nicaraguas folk förödande nyliberala regimer, gör knappast hennes meritförteckning vackrare.



LAPIDUS, ELLER ”ERIK HOLMBERG” som är bokens huvudperson, är en katt bland hermeliner. Ty få av ”svenskgruppen”, utbildade akademiker, ekonomer, och andra yrkestitlar som imponerar, vågar stödja Eriks politiska ståndpunkter och ta den politiska fighten mot ”Kerstin” när UD-representanterna från Stockholm ska komma på besök i Managua. Där ska de få en bakgrund till läget och därefter fatta beslut om den svenska högerregeringen ska fortsätta biståndet eller klippa det till Sandinistregeringen.

”Kerstin” sitter nästan varje kväll i nicaraguansk oppositions-TV och uttalar sig kritiskt mot sandinistregeringen. Den kvinnliga ambassadören är till och med snäppet värre i sin kritik mot sandinisterna än självaste USA-ambassadören ”Wilson”, som Erik har en förkärlek till att provocera politiskt när det samlas till cocktailpartyn på den luxuösa svenskambassaden som med sitt AC-system mer påminner om ett ishotell vid polcirkeln än en fastighet i ett tropiskt land. För varje dag som går retar ”Kerstins” uttalanden upp basen i det parti som i dag samlar över en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare. Men även Eriks biståndskamrater är indignerade men vågar, när det kommer till kritan, inte föra fram kritiken mot Ambassadören.



I PRESENTATIONEN AV De Modlösa hävdar förlaget att boken inte bara handlar om Nicaragua utan också om Sverige och svenskarna. Var går gränsen mellan ett fattigt och ett rikt land? Och boken ställer också den avgörande frågan om ”vem bär egentligen ansvaret för att det ser ut som det gör”? i världen.

För det handlar om ett fenomen som vuxit upp i kölvattnet av den nyliberala modellen som inte bara har en förödande ekonomisk sida utan även en juridisk och kulturell faktor som slagit sönder mycket av den kollektiva solidaritet som nästan hela det 20:e seklet präglades av i folkdjupet. Nyliberalismen har slagit sönder arbetsrätt och fackföreningar och kapitalet har nästan grönt ljus till att göra vad det vill. Rädslan att förlora sin anställning gör att folk i stället vässar armbågarna än sluter sig samman med arbetskamraterna och slår tillbaka offensiven mot arbetarklassen och nationernas suveränitet.



TY SOLIDARITET ÄR en helt annan sak än personlighetsutveckling, försörjning och karriärstege. Det svenska folket och i synnerhet arbetarrörelsen och stora delar av den unga generationen, kan se tillbaka på vackra kapitel som är skrivna i den internationella solidaritetens tecken. Från Spanska inbördeskriget på 1930-talet, efterkrigstidens stöd till den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, den enorma solidariteten till Vietnam och Indokina på 1960- och 1970-talen där också solidariteten med folken i Latinamerika som Chile, Nicaragua och El Salvador växte fram naturligt i spåren på folkens seger i Vietnam 1975. Insamlingslistor på jobben där miljoner kronor samlades in till kämpande folk över världen, solidaritetsaktivister som lördag efter lördag sålde Vietnambulletinen och skramlade med insamlingsbössor står i bjärt kontrast till dagens ”civila samhälle” och dess paraplyer av så kallade ”NGOs”, odemokratiska biståndskonstellationer som skys som pesten i många av de länder som idag, i konfrontation mot såväl nordamerikansk som europeisk imperialism, försöker finna nya vägar för att lyfta sina länder ur underutvecklingen som plundras av transnationella bolag.



”KERSTIN” VAR OCH ÄR inte bara ett politiskt språkrör för högerregeringen på Rosenbad. Hon innehade också rollen som ”Givarländernas” språkrör i Managua, det vill säga de främsta imperialistiska EU-länderna. I likhet med USA-ambassadören ”Wilson” tyckte dessa att fel parti vann kommunalvalen den 9 november 2008 när sandinisterna sopade marken med oppositionen och påstod, trots ett tjog latinamerikanska valobservatörer vid sidan av de sandinistiska och liberala valobservatörerna att valfusk hade förekommit. Det viktigaste valet, det om borgmästarposten i huvudstaden Managua, räknades om på begäran av Eduardo Montealegre, den nyliberale kandidaten, USA:s och IMF:s man i Managua, bankiren och landets tjuv Nr. 1. Men när omräkningen ägde rum fattades just den person som hade begärt omräkningen. I stället krävde då Montealegre att valet skulle räknas om i hela landet. Resultatet av omräkningen i Managua blev nästan exakt det samma som resultatet på valkvällen; solklar sandinistseger.

”Kerstin” fortsatte att i den privatkontrollerade pressen insinuera om att Nicaragua gick mot diktatur och det var uppenbart att hon ville provocera fram ett beslut där sandinisterna helt enkelt kastade ut henne. USA och EU frös ett par hundra miljoner dollar i bistånd, ett ekonomiskt dråpslag och visade sin nykoloniala karaktär mot det tredje fattigaste landet på kontinenten som i dag med stolthet kan säga att trots fattigdomen, så är Nicaragua ett av få länder i Latinamerika och Karibien som är fritt från analfabetism, trots Kerstin och Wilson och miljarder dollar i inpumpat bistånd under de nyliberala regimerna (1990-2006). Landsbygden redovisar 2009 produktionsrekord av ris, bönor, majs och andra produkter som ett resultat av att Nicaragua inte bara exporterar mot Norr utan har vänt sig mot Syd, anslutit landet till ALBA och Petrocaribe. Imperialismen och ”Kerstin” gjorde en rejäl felkalkyl. Det gick inte att med utpressning knäcka Nicaraguas folk.


DE MODLÖSA INNEHÅLLER så mycket mer av denna politiska cynism och dubbelmoral som inte bara är svensk utan en tendens som vuxit fram i länder och personer som, om de någon gång har haft politiska principer, idag har sålt dessa för att inta en plats i UD eller Sida. Eller som ”Kerstin”, få sin dröm uppfylld och inta svenska ambassaden i Santiago de Chile.

Att John Lapidus, som har arbetat i många år har verkat i Zimbabwe och Nicaragua som journalist och solidaritetsarbetare inte tillhör den kategorin står efter en sträckläsning av De modlösa helt klart. Det är dessvärre en ensam unik röst men som därför gör det än mer angeläget att läsa boken.

GÅRDAGENS SOLIDARITETSAKTIVISTER har i dag till stora delar ersatts av det så kallade ”civila NGO-samhället”. I Nicaragua betraktas många av dessa ”NGO:s” av sandinisterna som direkta femtekolonnare. Bolivias president, aymaraindianen Evo Morales, är heller inte nådig mot dessa och hans kritik tangerar till stora delar vad John Lapidus’ De Modlösa vill ställa i blickpunkten:
– Några NGO:s bara utnyttjar de fattiga, indianerna och miljön för att de själva ska leva och må väl. De bor i städerna, de har el, de har allt och de intresserar sig inte för familjerna som lever på landsbygden som varken har el eller basservice[1].

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] Morales critica a las ONG que convierten en un "gran negocio" a los pobres.
http://www.publico.es/internacional/256964/evo/morales/ong/s/pobres/vivir?pagCom=3

--------------------------------------

DE MODLÖSA
Av John Lapidus
Lapidus Förlag
397 sidor
176 kronor
www.lapidusforlag.se
--------------------------------------

Honduras: Statskuppens allierade inom medierna

Av Dick Emanuelsson
Tegucigalpa


TEGUCIGALPA / 091023 / Journalisten och juriststudenten Behrang Kianzad inledde en debatt på Journalistens nätsida för några veckor sedan under rubriken “Ingen kupp i Honduras”. Men få delade hans mening om ens någon av kollegorna, trots att han påstod att den militära statskuppen hade en juridisk bakgrund.


Det är ett argument som främst har drivits av extremhögern med säte i Miami, Bogota och delar av Latinamerika, de politiska rådgivarna till de civila och militära kuppmakarna. Statskuppen har fördömts av en hel värld för vad den är; en militär statskupp där inte antalet lik är det avgörande för om den ska karaktäriseras som en statskupp eller inte utan att den konstitutionella ordningen har brutits.

Det är heller ingen hemlighet att det finns politisk-ekonomiska krafter som gärna ser att den politiska process som pågått och pågår i Latinamerika slås tillbaka. Kuppens direkta eller taktiska allierade satsar allt på att konsolidera den.

Kuppmakarnas egna erkännanden om kuppens karaktär

I ett upphetsat svar till en av hans kritiker ansåg Behrang Kianzad sig ha rätt för att han studerar rätt och placerar sig som en slags juridikens överstepräst på de högsta stolarna i sin tolkning av den militära statskuppen i Honduras [1]. Knappast någon falsk blygsamhet där inte.

I frågan om det var kupp eller inte kunde det egentligen ha räckt med kuppledaren Roberto Michelettis [2] egna ord till El Clarins (Argentinas största dagstidning) reporter där han frankt förklarade att “vi plockade bort Zelaya för att han drog till vänster, tillsatte kommunister. Han var liberal när han blev president, som jag. Men han blev vän med Daniel Ortega, Chavez, Correa, Evo Morales”.

Eller varför inte orden som fälldes av Daniel Molina, Polisens presstalesman och språkrör som också lika frankt inför ett dussin internationella reportrar sa [3]:

“Här har en kupp genomförts av militärer, men vi för inte befälet, teoretiskt sett. Men om ni analyserar (läget i) landet så visst för vi befälet. Vi återfinns i Presidentpalatset men vi låter de dem (de civila) prata och prata. Men i verkligheten är det vi som har befälet. Där det finns ett kontor med en civil, men där är det en militär som för befälet”, underströk Molina som tillade:

”. . . här finns det officerare som lever gott, de har fina hus, bilar, privilegier, även egna företag. . .”

Men polistalesmannen inte bara var öppenhjärtlig i förhållande till sina kuppkamrater. Han till och med uttalade sig positivt mot ‘Mel’, Manuel Zelaya, den störtade presidenten:

“Jag är Melist, jag erkänner det, jag är Melist till 90 procent. Han gjorde saker som de andra horungarna (före detta presidenter) inte gjorde. De andra stal och levde, dessa horungar. . . , de stal och skänkte. . . han (Mel) kunde komma till en by och åtminstone ge (folk) 1000-2000 pesos”.

När Jorge Morín, venezuelansk journalist och kameraman på VTV, public servicekanalen Venezolana de Televisión, hörde att tungan på Molina började slinta allt mer, satte Morín på kameran som han hade plockat bort den röda inspelningslampan på för att undvika misstankar. Och så var det slut med Molinas karriär. Det tog två dagar så var han sparkad eller förflyttad. I dag har till och med CODEH, Honduras Kommission till Försvar för de Mänskliga Rättigheterna, gått ut med ett S.O.S. efter att anhöriga till det förra språkröret för den Nationella Polisen har försvunnit.


BEHRANG KIANZAD LJUGER rakt ut när han hävdar att president Manuel Zelaya ville utlysa en folkomröstning med syftet att han skulle sitta kvar på som regeringschef: “Zelaya ville ändra konstitutionen så han KUNDE STÄLLA UPP i nästa val, och inte i någon vag framtid som du påstår. Zelaya ville bli omvald, punkt” [4].

När, var och med vilket innehåll ska Zelaya ha sagt det?

Dessvärre låter Kianzad som ”Vitskjortorna” i Honduras med sina förgreningar från dödsskvadronen ”3-16” på 1980-talet, Opus Dei, de mest högerextrema kretsarna i det honduranska så kallade ”civila samhället”, de som hetsade fram en stämning för att skapa en grogrund för en militär statskupp och som av de civila CIA-filialerna NED (National Endowment for Democracy) och USAID finansierades med 47 miljoner dollar innan kuppen. Paralleller med statskuppen i Venezuela i april 2002 är bara tillfälligheter. Eller?

Men Behrang är ute på både hal som svag is. För hittills har de som drog i tåtarna och senare drivit på statskuppen ännu inte lyckats få fram ett enda bevis för påståendet. Men det spelar egentligen inte någon roll eftersom kuppmakarna till stor del är de samma som äger 95 procent av massmedia som har uppgiften att vara megafoner för att legitimera statskuppen. Något uttalande eller beslut av Zelaya i riktningen att han skulle ändra grundlagen för att sitta kvar finns helt enkelt inte.

Juriststudenten Behrang påstår också att han har besökt Honduras under statskuppen och talat med ett 20-tal honduraner. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Men slutsatsen av dessa 20 samtal mynnar ut i att Zelaya var impopulär medan den militära statskuppen däremot har stora sympatier.

Nit igen! Behrang.

Jag vet inte om besöket sträckte sig fram till den 4 och 5 juli. Då marscherade 100.000 respektive 500.000 honduraner fram till den internationella flygplatsen Toncontin för att ta emot den man som folket i Honduras röstade fram i ett val 2005. Många av dessa röstade inte ens på Zelaya för de var inte överens med honom. Men de var heller inte överens med statskuppens arkitekter och finansiärer. Och det kan jag utan att brösta mig påstå efter att ha gjort minst 500 bandade intervjuer sedan den 28 juni. Med honduraner talar jag varje dag eftersom jag bor och lever i landet sedan december 2005.

Men även om Behrang har träffat kuppsympatisörer, för sådan finns det naturligtvis flera av, så blir den logiska slutsatsen av hans påstående en fråga;

Om Zelaya skulle ha varit så impopulär, Micheletti talar om att bara sex procent skulle stödja den störtade presidenten men själv fick Micheletti bara 25 procent av rösterna i det interna valet i november 2008 för att utse liberalernas presidentkandidat, varför genomförde man en så brutal aktion som en militär statskupp i stället för att besegra Zelaya i enkätundersökningen den 28 juni?

Vad var det Micheletti och general Romeo Vazquez fruktade med den juridiskt icke bindande opinionsundersökningen den 28 juni som var så farlig att man var tvungen att slå sönder demokratin och landsförvisa presidenten? Varför denna rädsla för att undvika att folket fick säga SI eller NO till om man ville gå vidare och i november sätta ut en fjärde valurna där ledamöter till en konstituerande församling skulle väljas och som skulle skriva en ny författning för Honduras? Varför idiotförklara folket?

I en omfattande opinionsundersökning som nyligen genomfördes under bajonetternas skugga visade sig att saken var annorlunda. Förmodligen förväxlade Behrang Micheletti med Zelaya för det visar sig att just Micheletti är den mest impopuläre herrn i Honduras, bara 16,7 procent av de tillfrågade ger han sina sympatier. Däremot fick Zelaya över 51 procent av sympatierna och är landets populäraste person. Över 53 procent är motståndare till statskuppen medan färre än 17 procent stöder den.


DEN HÖGSTA DOMSTOLEN anklagade och upphävde Zelayas beslut att genomföra ”28-junifrågan”. Det är ett helt odiskutabelt påstående av Kianzad. HD i Honduras fattade ett sådant beslut, TROTS att den inte hade befogenhet att göra detta, vilket i stället var en helt annan instans inom det honduranska rättsväsendet som hade den uppgiften.

Men HD fattade domslutet helt enkelt eftersom HD i likhet med topparna inom åklagarämbetet, ’La Procuraduria’ (en slags Justitiekansler), den Nationella Valkommissionen, generalerna och topparna av den katolska och evangeliska kyrkan var och är en av de aktiva aktörerna bakom statskuppen mot Zelaya. Det är ju därför kuppregimen föreslår att frågan om Zelayas återkomst till presidentposten, enligt den så kallade ”San José-pakten” som medlades fram av Costa Ricas president Oscar Arias, ska avgöras av, just det, Högsta domstolen i Honduras. Zelaya är dock inte särskilt mycket bättre utan föreslår att det är kongressen som ska avgöra den frågan, samma kongress som faktisk ratificerade hans avsättande den 28 juni.

Men mer än en juridisk fråga så är det här ett politiskt tema. En sak är att vinna val och inta en regering. En helt annan sak är att erövra den politiska makten. Kianzad få tycka att jag är en vänsterflummare men de härskande klasserna använder alla till buds stående medel, inklusive sina representanter inom statsapparaten, för att försvara sina klassprivilegier. En gammal klassisk marxistisk slutsats som står sig så länge det kapitalistiska systemet är intakt. Det är därför den politiska Frimurarlogen existerar i de flesta länder där samhällstopparna av de sociala klasserna samlas och för möten utan protokoll om landets framtid. I Honduras känner alla till denna Frimurarloge.


Demokrati för vem och vad och i vems intresse?

“Är Ni överens om att installera en 4:e valurna i de allmänna valen i november 2009 som fattar beslut om att utlysa val till en församling som utarbetar en ny författning för Republiken”, var frågan som skulle ställas den 28 juni men som ersattes av stridsflyg över Tegucigalpa klockan 06.00..


LÅT OSS TA EN TITT PÅ DE JURIDISKA förutsättningarna för om Zelaya bröt eller inte mot den honduranska författningen när han ville pejla stämningarna den 28 juni.

Innan Zelaya svor presidenteden krävde han av kongressen att denna skulle besluta om lag som skulle inkludera befolkningen i stället, som under republikens hela existens, vara exkluderad.

Kongressen antog ”Lagen om Medborgardeltagande” som i sin femte artikel säger att alla medborgare ska kunna lägga fram förslag till förändringar på alla nivåer inom den politiska strukturen, också föreslag på författningsändringar.

Närmare 450.000 honduraner krävde skriftligen att frågan om en ny författning skulle underställas folket. Och vad de flesta medier inte har gjort är att jämföra den siffran med det antal honduraner som deltog i de inre partivalen i november 2008, val som utlyses och som administreras av den Nationella Valtribunalen. I många latinamerikanska länder är dessa val obligatoriska. I november 2008 deltog endast 400.000 honduraner för att utse presidentkandidat inom tvåpartisystemets liberaler och nationalister (höger). Den totala valmanskåren i Honduras uppgår till 4,5 miljoner personer, det vill säga, mindre än tio procent deltog i dessa val.

Vad som verkligen befinner sig i en djup kris, ja kanske som är döende, är tvåpartisystemet i Honduras. Vid valet 2005 röstade något mer än 50 procent. Förtroendet för det politiska och juridiska system som Behrang ser som förträffligt är det få honduraner som har något förtroende för. I dag, den 23 oktober, har dessutom representanter för vänsterpartiet Unificación democrática (UD), större delen av det socialdemokratiska partiet PINU samt den stora medlemsbasen av det liberala partiet som deltar i ‘La Resistencia’, Motståndsfronten, samt två presidentkandidater, Cesar Ham (UD) och Carlos H. Reyes, oberoende kandidat för folkrörelsen i landet, beslutat att INTE delta i valen den 29 november. Kuppregimen satsar allt på dessa val som ska övervakas av militär och polis, arrangeras av den Nationella Valkommissionen som deltog i konspirationerna mot ”28-junifrågan” och som ska övervakas av den honduranska fascismens allierade i Miami, UnoAmerica och just personer med Behrangs ståndpunkter vilket legitimerar den militära statskuppen den 28 juni. I själva verket förlängs endast den politiska och sociala krisen. Hittills är det inget land i världen som har sagt sig vilja erkänna valen. Men de extrema republikanska krafterna i USA:s kongress driver hårt lobby för att statskuppen ska konsolideras via valen den 29 november.


DEN POLITISKA OCH EKONOMISKA ELITEN i Honduras, den så kallade oligarkin, fick, när Zelaya föreslog att Honduras den 28 juni skulle sondera terrängen om behovet av en ny författning, iskalla fötter. Erfarenheterna från Venezuela, Bolivia och Ecuador var i färskt minne och därför gällde det att förhindra att författningen, som beslutades under militärdiktaturen 1982 och som är klippt och skuren för oligarkins intressen, skrevs om. I de tre nämnda länderna har folket rätt att avsätta presidenten efter halva mandatperioden om tillräckligt antal namnunderskrifter insamlas. En rad långtgående rättigheter har införts till förmån för ursprungsbefolkningarna i de tre länderna, rättigheter som de aldrig tidigare har innehaft. Rätten över ländernas naturresurser skrivs in i konstitutionen som nationernas och inte de transnationella bolagens.

Den 27 maj beslutade en honduransk domare att tillfälligt stoppa dekretet om “28-junifrågan” med hänvisning till att den skulle vara olaglig och författningsvridig och kom med den häpnadsväckande slutsatsen att opinionsundersökningen ”. . . skulle öka skadorna av ekonomisk, politisk och social karaktär som för den honduranska staten skulle bli oreparerbara”.

Och den skadliga frågan som skulle ställas till folket var om det ansåg att författningen borde skrivas om och på den säga SI eller NO. Inte om privategendomen skulle avskaffas och att alla barn skulle skickas till Kuba där kommunisterna skulle sluka dem levande. Men Honduras folk förklarades av oligarkin och den ”osynliga makten” som inkapabel att säga ja eller nej och militärkuppen blev ett faktum.


Låt oss titta på de centrala artiklarna i Honduras’ författning:

Art. 2

”Suveräniteten ligger hos FOLKET som under sig förfogar över alla statliga myndighetsorgan som utövar sina uppgifter via representation. Undertryckandet av den folkliga suveräniteten och usurpationen (en usurpator är en person som med våld tillskansar sig något, till exempel makten i ett land. I Sverige fick på sin tid Karl IX detta tillmäle, reds. anm.) av de konstituerande maktorganen uppfattas som fosterlandsförräderi. Dessa fall/brott är opreskriberbara”.



Artikel 373:

Säger att en reformering av författningen kan via ett dekret beslutas av kongressen med två tredjedels majoritet.



Artikel 374:

"Inte i något fall kan den tidigare eller de nuvarande artiklarna som hänvisar till Regeringsformen, den nationella territoriella frågan, president/mandatperioder, förbud mot att återväljas på presidentposten förändras (….)”.


ARTIKEL 374 förbjuder alltså en revision och omarbetning av själva författningen. Men den motsäger en högre författningsprincip, menar den internationellt erkände författningsexperten Walter Antillón, av en högre rang vilken är grunden för hela det juridiska rättssystemet hos en stat; principen om att folket är den suveräna utövaren och uttolkaren vilket bekräftas i Artikel 2: Folket är författningens ’Huvudman’ och denna folkets makt är källan till andra slags maktorgan. Från denna makt underordnas alla andra statliga och representativa organ, också kongressen. Folket, via lagen om Medborgarinflytande, har den suveräna rätten att föreslå utlysande av val av deputerade till en församling som skriver en ny författning. Ty folket står alltid, enligt artikel 2, över alla och allt.

Därför kan inte artikel 374 betraktas som juridiskt oantastlig vilket den politiska Frimurarlogen i och utanför Honduras hävdar. Artikeln infördes med målet att förhindra att folket reviderar, förändrar eller till och med förhindrar att folket ges rätt att föreslå en ny författning.


Zelaya bröt inte ens mot artikel 374 när han gick i spetsen för de 450.000 honduranerna som via enkätundersökningen den 28 juni skriftligen krävde en utlysandet av val till en konstituerande församling.

ARTIKEL 245 handlar om några av presidentens uppgifter som i författningen tituleras ”La Administración General del Estado”, vilken ger presidenten rätt att utlysa enkätundersökningar. Dessa är en av många aspekter som utgör den allmänna administrativa verksamheten hos staten. Ett bevis på det är existensen av INE, det Nationella Statistikinstitutet, svenska SCB:s (Statistiska Centralbyrån) motsvarighet.

Artikel 245 säger också att några av presidentens uppgifter är att ”leda statens allmänna verksamhet”, ganska självklart kan tyckas men för att göra och utföra något så brett och komplicerat är det helt nödvändigt att sondera och undersöka stämningar hos folket och så noggrant som möjligt känna till den sociala och ekonomiska situationen. Gamla kungar i sagorna beskrivs när de gick ut förklädda till luffare för att höra och känna stämningen i sitt land. När Zelaya ville pejla stämningarna om en ny författning besköts hans hus halv 6 på morgonen den 28 juni. Han sattes på ett militärt plan som först landade på Palmerola, USA:s strategiskt viktigaste flygbas i Latinamerika och därefter styrde söderut mot Costa Rica där han kastades av. Behrang Kianzad påstår att det var varken statskupp eller militärkupp. Men om Zelaya hade brutit mot lagen, varför satte man då in militären och inte polisen som är anställd till dylika frågor? Och varför landsförvisade man honom i pyjamas och nattofflor om han skulle ställas inför rätta i kostym?


TROVÄRDIGHETEN FÖR SINA AKTIONER är inte ett tema som verkar bekymra kuppmakarna, som inte bara fabricerade och förfalskade ett dokument där de påstod att Manuel Zelaya hade avsagt sig sin presidentpost (som också gjordes i Venezuela i april 2002), utan också att Högsta domstolen skulle ha utfärdat en arresteringsorder. Denna offentliggjordes först en vecka efter statskuppen och saknade till råga på allt sin juridiska legalitet, så dåligt gjord den var i efterhand. Det är otroligt med tanke på att det är landets högsta rättsmyndigheter som inte ens kan framställa ett giltigt dokument.

För hur är det möjligt att domaren den 27 maj förbjöd “28-juniomröstningen” med motiveringen att denna “skulle orsaka oreparerbara skador av ekonomisk, politisk och social karaktär för den honduranska staten”? Zelaya överklagade domslutet till Högsta domstolen som så klart avvisade överklagan.

Den Politiska Frimurarlogen strävade till att framställa Zelaya som att denne, och där ger Behrang Kianzad “Vitskjortorna” sitt stöd, som att Zelaya hade brutit mot författningen genom att likställa “28-junifrågan” med en direkt reformering av författningen. Och de, liksom Kianzad, påstod systematiskt och metodiskt i en evigt malande politisk kvarn att Zelaya försökte bli återvald och med en okänd och obegriplig automatik skulle bli återvald och cementerad för all framtid på presidentposten. Men det är både fel som falskt och lögnaktigt.

Att ställa “28-junifrågan” är INTE det samma som att revidera och skriva om grundlagen och ännu mindre att föreviga sig och ha rätt att ens ställa upp till återval. Juristexperten Walter Antillón ställer den konkreta frågan att om den som köper en instruktionsbok för en revolver kan betraktas som mördare? Dessutom, den Nationella Valkommissionen kunde, om den hade velat, kunnat avvisa krav på val till en konstituerande församling ÄVEN om en majoritet av honduranerna så hade velat vid omröstningen den 28 juni. Så säger den nuvarande grundlagen. Men inte med den bakgrunden vågade den honduranska oligarkin ta fighten vid detta magiska datum.


Den 24 juni avsattes general Romeo Vazquez av president Manuel Zelaya som de militära styrkornas chef. Motivet var att han vägrade att lyda order från sin överordnade för Zelaya var och är landets högste befälhavare enligt artiklarna 245, 10 och 277 och 278. Romeo överklagade till HD. Och Högsta Domstolens ledamöter, som hade valts till sina poster av kongressen tidigare i år, var redan involverade i kupplanerna och fattade blixtbeslutet att återinsätta generalen på sin post på morgonen den 25 juni. Samma morgon fattade en annan av aktörerna bakom statskuppen, åklagarämbetets högste chef, Luis Rubí, beslutet att beslagta allt valmaterial för “28-junifrågan”. Det fördes till flygbasen i Tegucigalpa men ”återerövrades” på eftermiddagen av Zelaya och flera tusen honduraner som var indignerade över de allt mer konkreta kupplanerna mot demokratin.

Enligt artikel 280 utser och avsätter presidenten chefen för de väpnade styrkorna. HD missbrukade sin maktställning och bröt mot grundlagen. I hur många medier har vi läst eller hört den anklagelsen?


Luis Rubí är samme person som ett tiotal unga åklagare hungerstrejkade emot 2008. Motivet till den nära 40 dagar långa hungerstrejken som fick hela Honduras’ sympati, var att Rubí och hans vice kollega som riksåklagare försvarade och mörkade massor av korruptionsfall, ”inlåsta i arkiven”, som de unga modiga åklagarna hävdade. Efter att hungerstrejken avslutats utsattes flera av dem för attentat som höll på att kosta dem livet.

Men samme Rubí lämnade in krav till HD för att Zelaya skulle gripas och ställas inför rätta. Riksåklagaren beordrade och mobiliserade lördagen den 27 juni sina underordnade att registrera alla statstjänstemän, främst lärare och kommunanställda, som senare skulle bli avskedade från sina arbeten på grund av att de hade deltagit i arbetet för att genomföra “28-junifrågan”. Massmedierna, till 85 procent kontrollerade av två maktklaner som är de verkliga kuppmakarna, hade i 4-5 månader fört en intensiv psykologisk krigföring mot “28-junifrågan” och hävdade att Chavez låg bakom allt. El Heraldo, den största dagstidningen i Honduras som tillsammans med La Prensa ägs av Jorge Canahuati, hävdade den 27 juni att Chavez hade skickat ett militärt kommando som skulle iscensätta en massaker på honduraner. General Romeo tog detta som intäkt för att militärt ockupera huvudstaden Tegucigalpa med 12.000 armésoldater och poliser.

Men vem var “källan” för El heraldo? Jo, en nyfascistisk organisation vid namn “UnoAmerica”, som leds av Alejandro Peña Esclusa, en venezuelan och uttalad fiende till Hugo Chavez. Han är också språkrör för Opus Dei-organisationen TFP, Trabajo, familia y propiedad, Arbete, familj och egendom.

Han är antisemit och arbetar med att skapa ett nätverk av nyfascistiska-högerextrema grupper runt om i Latinamerika. Allierade är det salvadoranska ARENA-partiet, som uppstod ur dödsskvadronen under inbördeskriget. Militära argentinska fascister, de så kallade “Carapintadas”. Samme Peña Esclusa har arbetat sida vid sida med CIA-agenten tillika Ronald Reagans politiske rådgivare, Lyndon LaRouche, svenska EAP:s politiske “Gudfader” i USA. Peña Esclusa ställde 2006 upp i presidentvalet i Venezuela och fick imponerande 0,04 procent av rösterna. Men av kupporganet El Heraldo i Tegucigalpa förvandlas UnoAmericas pressmeddelanden till en “trovärdig källa”. Det är denna sorts “källor” som ofta används av “massmediaterroristerna” för att manipulera en opinion som i Honduras’ fall inte har andra källor eller seriösa medier att förlita sig på.


KIANZAD UPPRÖRS AV ATT ZELAYA tar sig rätten att återvända till sitt land och anklagar den störtade presidenten för att hetsa upp folket, men mot vilka då? Mot dem som med våld krossade demokratin och i likhet med Pinochetjuntan använder sig av idrottsanläggningar som fångläger? Eller är det Zelayas fel att 21 honduraner har mördats sedan den 28 juni i direkta aktioner av de uniformerade som i fallet Jairo Sanchez, ordförande för fackförbundet som organiserar Honduras’ nära tusen yrkeslärare? som den ansedda människorättsorganisationen COFADEH, som är en förening för de anhöriga till de försvunna på 1980-talet då den starke mannen var John Negroponte, USA-ambassadör i Tegucigalpa, rapporterade den 22 oktober i sin andra utredning om brotten mot de mänskliga rättigheterna sedan den 28 juni. Över 3033 olagliga arresteringar har genomförts och hundratals har torterats i fångenskapen.

För att förstärka sin tes om Zelayas påstådda våldsagitation använder han sig av ett citat av Lewis Amselem, USA:s OAS-ambassadör. Fantastiskt och med tanke på att Kianzad framställer sig i en slags högre juridisk dager mot sina motdebattörer och expert på rätt så blir hans slutsats minst märklig, för att inte säga cyniskt pinsam.

För jag skulle inte citera Lewis Amselem om jag vore i juriststudentens kläder. Eller så tror han att svenska läsare och den svenska journalistkåren har så lite kännedom om Latinamerikas historia att han chansar. Eller så är han helt enkelt cynisk och ideologiskt totalt överens med denne ”spillra från Bushadministrationerna”, som en kritiker karaktäriserar Lewis Amselem, att han citerar denne cyniker som är hatad i Guatemala av offren för statsterrorn.

USA-journalisten Jeremy Bigwood som bevakade Guatemala under inbördeskriget och under samma tid som Amselem verkade i Guatemala, är häpen över att Hillary Clinton har anställt denne person som USA:s OAS-ambassadör. Så här säger Bigwood:

– Han (Amselem) skulle betrakta utrotningen av 200.000 indianer (i Guatemala) som något positivt. Den där typen borde skickas till den Internationella Rättstribunalen för att ha deltagit i krigsbrott. Han organiserade till och med illegalt transportflyg till den guatemalanska armén efter att det militära USA-stödet hade förbjudits. Jag kan inte för mitt liv begripa att han representerar Obamaadministrationen inför OAS.

Men det som främst har upprört såväl centralamerikaner som demokratiska humanitära och religiösa krafter i USA är att Amselem, enligt flera källor, stod bakom mörkläggningen av tortyren, våldtäkterna och den fruktansvärda skändningen av USA-nunnan Dianne Ortiz. Hon hade kommit till Guatemala för att dela med sig av sina sjukvårdskunskaper till människorna i fattiga indianbyar när hon greps av säkerhetspolisen, anklagad för att vara gerillakollaboratör.

1995 dömde en federal USA-domare den guatemalanske generalen Hector Gramajo, att betala 47 miljoner dollar i skadestånd till Ortiz och andra offer. Domslutet satte USA:s historiska roll som supermakten som invaderar eller utlöser statskupper i Latinamerika, i blickljuset.

Dianna Ortiz var en stark kvinna och bödlarna eller USA:s medbrottslingar lyckades inte knäcka henne. Hon stred inte bara för sin egen värdighet utan även för de hundratusentals offren för statsterrorismen som bars upp av USA:s utrikespolitik visavi Guatemala. I hennes memoarer finns mannen som den 28 september uppmanade den störtade honduranske presidenten Manuel Zelaya att ”utöva ledarskap och uppmana sina anhängare att de uttrycker sina ståndpunkter med fredliga medel”, Lewis Amselem.

“. . . efter att en USA-läkare konstaterat 111 brännmärken enbart på min rygg, vände historien. I januari 1990 kallade Guatemalas försvarsminister mig offentligt för att vara lesbisk och att jag hade fingerat min kidnappning för att hemlighålla en träff. Inrikesministern spädde på och sa att han hade hört denna uppgift första gången på USA-ambassaden. Enligt en kongresstjänsteman skulle Lew Amselem ha varit den som började sprida detta rykte”.

Men inte bara guatemalanska ministrar bekräftade Lew Amselems smutsiga ryktesspridning mot Dianna Ortiz.

“I närvaro av ambassadör Thomas Stroock, uppgav samma människorättsombudsman att en delegation av religiösa kvinnor och män var intresserade av mitt fall, men att han var ‘utless på dessa lesbiska nunnor som anlände till Guatemala’. Historien skulle ta en annan vändning. Enligt den guatemalanska pressen gav ambassadören en annan version; han sa till Guatemalas försvarsminister att jag inte hade kidnappats och inte heller hade torterats utan att jag helt enkelt bara hade problem med nerverna”.


OCH DEN KATOLSKA NUNNAN hade nog anledning av att vara nervös. I ett vittnesmål inför den Interamerikanska Kommissionen för de mänskliga rättigheterna berättade hon att hon hade svimmat under tortyren och våldtäkterna. Men under en kort tid då hon hade vaknat kände hon att hon sänktes ned i en grav full med kroppar. Hon svimmade igen och när hon vaknade uppe i en trädgård var hon återigen utsatt för våldtäkt.

Tortyren upphörde när en man vid namn ‘Alejandro’ anlände och uppgav att säkerhetspolisen hade förväxlat USA-nunnan med gerillaledaren Verónica Ortiz Hernández. När Alejandro skulle köra henne till en “en vän på ambassaden”, kastade sig Dianna Ortiz ut vid en vägkorsning.

Denna av tortyr förstörda kvinna inledde ett gigantiskt arbete för upprättelse mot alla förnedrande rykten. TV-kanalen ABC News började gräva i fallet och identifierade källan för de förödmjukande rykten som hade spritts mot Ortiz och kom fram till att de kom från Lewis Amselem. Han förnekade varje anklagelse. Men en rad personer i Amselems egen närhet bekräftade anklagelserna.

Den 16 oktober 1996 gav den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna Dianna Ortiz rätt i sina anklagelser om tortyr och kidnappning och dömde regeringen i Guatemala. Däremot finns varken USA-ambassadören Thomas F. Stroock eller Amselem nämnda i domslutet, trots att det var uppenbart att de gjorde allt för att mörka historien om brotten mot den unga katolska nunnan som hade anlänt till Guatemala för att ge fattiga indianer en hjälpande hand.


LATINAMERIKAREPORTERN AL GIORDANO menar att det är ännu mer oroande att Hillary Clinton, som lärde känna Dianna Ortiz på 1990-talet och som uttryckte sitt medlidande för tortyren som Ortiz hade genomgått men också sin solidaritet med denna starka kvinna, i dag, som State Departements högste chef, har en man anställd som Giordano betraktar som en eländig typ och som anklagar Zelaya för att vara ”oansvarig och idiotisk som tar sig rätten att återvända till det land han föddes i och valdes till president av sitt folk.

Denna vidriga person blir en ”referent” för Behrang Kianzads utfall mot president Manuel Zelaya för att denne har ledsnat på stormakternas och diverse internationella organs förhalande av en politisk lösning. ”Om USA skulle vilja skulle de strypa statskuppen på fem minuter”, sa Zelaya i ett ögonblick av frustration.

Och så är det. Men Obama spelar med dubbla kort. Därför blir bilden ibland förvirrande.

Behrang Kianzad bygger hela sin argumentation på att Zelaya skulle ha brutit mot grundlagen som faktiskt har sina pärlor, trots allt.

Som artikel 3 som handlar om RÄTTEN ATT GÖRA UPPROR:

”Ingen är skyldig att underordna sig en regering som via vapnens makt åtnjuter tjänster, medel eller praxis som slår sönder eller förnekar det som denna författning och lagar fastställer. Dylika myndigheters gärningar är utan laga kraft. Folket har därför rätt, för att försvara den konstitutionella ordningen, att göra uppror”.

Det är den rätten som Honduras’ folk under 118 dagar har använt sig av. Än så länge med fredliga medel, omringade av hundratals tungt beväpnade soldater och specialpoliser.

Behrang Kianzad tycker att statskuppen i Honduras är ett komplex tema. Men hans uppfattning delas inte av den internationella opinionen. Sällan har det internationella samfundet reagerat så snabbt som det gjorde den 28 juni. Sedan är det en annan sak att ord och uttalanden är en sak, handling en annan. Därför handlar det sist om styrkeförhållanden mellan folket i Honduras och kuppregimen och dess allierade. För statskuppen kommer en gång att arkiveras av historien. Det visar alla historiska exempel.

Dick Emanuelsson
Läs hans inlägg i Journalistens papperstidning:
http://www.journalisten.se/debatt/21021/daerfoer-genomfoerdes-statskuppen-i-honduras


Noter:
[1] “Jag läser till jurist så jag har ganska god koll på vallagen etc. Det vore så mkt enklare att debattera utan alla pinsamma missförstånd” (Journalisten 8 okt. 2009)
http://www.journalisten.se/debatt/20795/ingen-kupp-i-honduras
[2] El Clarin, http://www.clarin.com/diario/2009/09/30/elmundo/i-02008984.htm
[3] Honduras Daniel Molina molesto con La Hojilla vocero policía nacional golpe "agentes chavistas"
http://www.youtube.com/watch?v=QraNMTGJvfI
[4] http://www.journalisten.se/debatt/20795/ingen-kupp-i-honduras

Därför genomfördes statskuppen i Honduras

<3553 tecken>

En något kortare version är publicerad i JOURNALISTEN, 2009-10-23:
http://www.journalisten.se/debatt/21021/daerfoer-genomfoerdes-statskuppen-i-honduras

– Vi plockade bort Zelaya för att han drog till vänster, tillsatte kommunister. Han var liberal när han blev president, som jag. Men han blev vän med Daniel Ortega, Chavez, Correa, Evo Morales.

Så öppenhjärtigt och korrekt sammanfattade kuppresidenten Roberto Micheletti de politiska motiven till militärkuppen den 28 juni [1] för Néstor Restivo, reporter på Argentinas största dagstidning El Clarin.


DET FINNS INTE TVÅ PRESIDENTER i Honduras utan en som är vald av folket. Juridiska stickspår kan inte dölja krossandet av den bräckliga demokratin. Sju-åtta familjer äger Honduras och har under decennier tillsatt och avsatt politiker och myndighetspersoner och utnyttjat dessa för egen vinning i en häpnadsväckande korruption. För Honduras styrs i verkligheten av en slags överstatlig politisk Frimurarloge. I den återfinns topparna inom det liberala och Nationella partiet, landets högsta militärer, domare, åklagare, näringsliv, ägarna av de privata medierna som ligger i händerna på två av de sju maktgrupperna samt hierarkin inom katolska och evangeliska kyrkan.

Zelaya begick brottet att ansluta Honduras till Petrocaribe och ALBA för att få ned energipriserna, satsa på utbildning, hälsovård och landsbygden. Så utmanade han både den egna oligarkin som det transnationella kapitalet. Han utmanade Pentagon när han förra året beslutade att säga tack och farväl till Palmerola, USA:s viktigaste flygbas i Central- och Sydamerika.

NÄR DETTA SKRIVS PÅ SÖNDAGSKVÄLLEN (11/9) har motståndet pågått oavbrutet i 107 dagar. Regimen formaliserade diktaturen genom ett undantagstillstånd och ytterligare ett dekret som karaktäriserar regimkritisk information som hot mot statens säkerhet. Demonstrationerna som fram till den 28 september mer eller mindre tilläts slås nu ned med en brutalitet som sällan skådats. Äldre honduraner som upplevde militärdiktaturerna under 1960-70-80-talen säger att den nuvarande är den värsta de upplevt. Som en illustration på regimens karaktär har Billy Joya, dödskvadronen Bataljon 3-16:s förgrundgestalt, utsetts till ”ministerrådgivare”.

Det har från vissa politiska mediekretsar sagts att Zelaya var impopulär och att statskuppen har hälsats med stort stöd i Honduras. Men också de dansade innan orkestern kom.

FÖR DE PLANERADE VALEN den 29 november anlitades det erkända opinionsinstitutet COIMER&OP (Consultores en Investigación de Mercados & Opinión Pública). På frågan om statskuppen den 28 juni var 52,7 % emot medan bara 17, % var för. Hela 29 % svarade inte av de 1470 utfrågade personerna, en illustration på känsligheten av att göra opinionsundersökningar under rådande diktatur. Utan tvekan är motståndet mot statskuppen mycket högre.

• Bör Micheletti fortsätta vid makten: Ja: 22,2%, Nej: 60,1%, Svarade inte: 17,7%.
• Stöder ni ett återvändande av Zelaya till presidentposten? Ja: 51,6%, nej: 33%. Svarade inte: 15,4%.
• De mest populära personerna i landet är: Zelaya: 44.7% (mot 25.7% negativ), presidenthustrun Xiomara Castro de Zelaya: 42.6% (mot 17.9% negativ).

Kuppledaren borde följa uppmaningen i The New York Times’ ledare den 9 oktober: ”President Zelaya must be reinstated to office. Nothing else will do” [2].

Dick Emanuelsson

Tegucigalpa
http://dickema24.blogspot.com/

[1] "Sacamos a Zelaya porque se fue a la izquierda, puso a comunistas", El Clarín, 30 september 2009.
http://www.clarin.com/diario/2009/09/30/elmundo/i-02008984.htm

[2] Wrong Advice. New York Times 9 oktober.
http://www.nytimes.com/2009/10/10/opinion/10sat2.html

Stormen i vattenglaset om pressfriheten i Venezuela

TEGUCIGALPA / 090810 / Den Nationella kommissionen för telekommunikationer, Conatel, fattade för två veckor sedan beslutet att inte förlänga sändningstillståndet för 32 radiostationer i Venezuela med hänvisning till att dessa medieföretag har brutit mot lagen.

Beslutet orsakade ett ramaskri både hos den venezuelanska högeroppositionen som hos deras uppbackare i omvärlden.

– Under två dagar skrevs 700 artiklar och ledare om beslutet om de 32 radiostationerna och 90 procent av dessa var mycket negativa till Venezuela som utpekades som knarkstat, centrum för terrorism eller att vi förföljer medierna. Globovision användes som referens i ett väl insmort mediemaskineri, kommenterade Blanca Eckhout, Venezuelas informations- och kommunikationsminister.

Men vad är sanningen bakom anklagelserna om att ”Chavez stryper pressfriheten och skapar en diktatur”?

Privatisera det sista

Det är sällan att de stora medierna, de som ägs av Bonnier, Warner, Berlusconi, Murdoch eller Gustavo Cisnero tränger ner på djupet och för läsarna, lyssnarna eller TV-tittarna på djupet förklarar bakgrunden till ett beslut som i fallet med de 32 radiostationerna.

I augusti 1997 fanns färdiga förslag som lagts fram av advokat Carlos Ayala på att privatisera Public Servicekanalen VTV och den statliga radiostationen RNV i Venezuela. Argumentet var att de bägge företagen var bankrutta. De privata kanalerna hade stulit både arkiv som teknisk utrustning och regeringarna hade sedan 1980 underlåtit att försvara och investera i företagen. Ett ”Högre Medieråd” med deltagande av de privata medierna, regeringen och det ”civila samhället” skulle administrera VTV-RNV och ha full autonomi att anlita tjänster ”utifrån”, som innebar att det privata mediekapitalet styrde både innehåll, administration som framtidsplanering.

Korruptionen inom den venezuelanska samhällskroppen var allmän, så också inom statliga VTV där Martha Colomina, dåvarande styrelseordförande för VTV 1984-1989, använde sex miljoner Bolivar, i dagens penningvärde cirka 28.000 dollar eller drygt 200.000 kronor, till smink till sig själv. Nu är Colomina en blind fiende till Chavez. Chavez’ valseger stoppade privatiseringsplanerna av VTV och RNV.

Personliga sändningstillstånd

Under tio års tid har regeringen Chavez inte rört i temat om radiostationernas sändningstillstånd. Det verkade som regeringen arbetade efter mottot att ”det räcker med det antal fiender vi har, rör vi getingboet får vi ännu fler, särskilt internationellt. Men nu har man bestämt sig för att tillämpa lagen och låt oss se på vad som ligger i botten för beslutet.

I Venezuela finns det familjer som äger 10-20 radiostationer. CNB är ett mediekonglomorat som styrs av Nelson Belfort, ordförande för Radiostationernas förening (Cámera de Radio, SAF-organ för medier). Fem stationer som tillhör CNB ska inte stängas, de får fortsätta sända via Internet, vilket bli allt vanligare men frekvenserna som dessa stationer har opererat under förlorar dem. Nedanstående exempel beskriver varför.

Radiostationen ”102.3 FM (Caracas)” ägdes av Rosa Isbelia Rodriguez. Hon fick sändningstillstånd men har sedan dess inte har reglerat sina förehavanden med Conatel. 1990 sålde hon koncessionen till CNB och Nelson Belfort Istúriz. Stationen har, enligt lagen, opererat olagligt under 18 år.

Samma förehavanden ägde rum med radiostationen ”102.1 FM (Zulia)” där Luis Govea, som innehade koncessionen för sin station, avled och stationen övergick i CNB:s ägo men utan att den nya situationen har reglerats med Conatel.

Tillståndsinnehavaren för ”101.1 FM (Valencia)” och ”96.1 FM (Punto Fijo)” avled och arvingarna har fortsatt att sända olagligt sedan nio år.

”94.5 FM (Tachira)” sålde sändningstillståndet till Arturo Alvares via företaget Maxima Junín FM, som i sin tur ägs av CNB-chefen Nelson Belfort. Övertagandet bryter mot lagen eftersom det ses som en bulvanoperation.

Mediespektakel

– Ett sändningstillstånd är oerhört personligt och får inte säljas innan det godkänts av Conatel. Rosa Isbelia Rodriguez som fick sändningstillståndet 1990 reglerade det året inte sina förehavanden med Conatel vilket är mot lagen, säger Diosdado Cabello.

CNB:s chef och ägare har gått till våldsamma attacker mot de alternativa medierna som anklagats för att vara ”underjordiska, olagliga, etc.”. En sak är att man äger en privategendom som man kan sälja. En annan sak är det allmänna som radio- eller TV-frekvensen som tillhör staten. När en tillståndsinnehavare avlider så övergår tillståndet till det allmänna, inte till familjen eller närmaste som är arvingarna, tillägger Cabello.

– I maj antogs lagen om telekommunikation som applåderas också av dem som i dag säger att pressfriheten beskärs, att det är en politisk förföljelse men ingen säger att beslutet är emot lagen som vi nu tillämpar. Vad vi ser och hör är ett mediespektakel, menar Cabello.

Att uppmärksamheten bara riktas mot Venezuela när myndigheterna där vill reglera många gånger anarkin inom frekvenssystemet är inget kosntigt, det ligger så att säga i medieägarnas politiska filosofi. Men det är få som har talat om att en lag från 1960 i USA förbjuder systemet med ”Playola”. År 2005 bötfälldes Warner Music av New Yorks högste åklagare Ellit Spitzer med fem miljoner dollar efter att ha avslöjats att ha haft icke offentliga avtal för att marknadsföra vissa artister som till exempel Jennifer Lopez på ett otal radiostationer. Betalningarna sker ofta i smyg till radiostationerna. Så också i Venezuela där nästan inget har reglerats av Chavezadministrationen under den tioårsperiod han suttit som president.

CIA-provokatör

När temat om de 32 stationerna hade svalnat bröt sig en grupp från ultravänsterpartiet Unidad Popular (UP) sig in på den extremt Chavezkritiska TV-kanalen Globovision och kastade tårgas och misshandlade ett par väktare. I spetsen för UP går Lina Ron, en före detta medlem i det kristdemokratiska Copei-partiet. Händelsen togs som intäkt för att återigen attackera Chavez och påstå att denne hade beordrat angreppet på Globovision.

Det är inte första gången Lina Ron och hennes aggressiva kumpaner har klampat in när en känslig politisk situation har inträffat. Hon spelar provokatörens roll och gör fienden en björntjänst, menar den venezuelanska vänstern. Tack vare kamerorna i Globovisions lokaler kunde hon och hennes medbrottslingar avslöjas och hon har nu arresteras och ska ställas inför rätta, ”kontrarevolutionär som hon är”, som Chavez sammanfattade hennes agerande. Allt fler pekar nu ut henne som betald CIA-agent.

Men Globovision och deras högerextrema allierade i världen fick vad de ville för att förnya attackerna mot Chavez och beskriva honom som ”diktator”.

Dick Emanuelsson