AVTAL ALBA-HONDURAS

<2443 tecken>

• Finanser: 30 miljoner dollar för att förstärka jordbruksbanken BANADESA.

• ENERGI: Stödja energisparprogrammet genom att byta ut fyra miljoner glödlampor med stöd av kubanska ingenjörer. Investeringarna, 9,1 miljoner dollar, är en donation av Venezuela inom ramen för medlemskapet i det Venezuelaledda Petrocaribe. Investeringarna kommer att ge 24 miljoner dollar per år i besparingar för Honduras.

• STATLIG ENERGIINVESTERING: ALBA:s energibolag (Grannacional de Energía, Gas y Petróleo de la Alba) ska genomföra geologiska undersökningar på den honduranska atlantkusten i samordning med den honduranska staten i letandet efter olja och gas som finns i området mellan Honduras-Nicaragua.

• PETROCARIBE: Via Petrocaribe försäkras Honduras bränsle de kommande 100 åren.

• PETROLEUM OCH LIVSMEDEL: Godkännande av föreslagna projekt där honduranska jordbruksprodukter byts mot bränsle med målsättningen att skapa ett energipolitiskt oberoende (i förhållandet till de multinationella oljebolagen som Esso och Shell, som kontrollerar den honduranska marknaden) via Alba Petrocaribe, Alba-Alimentos och Alba¬-Solidaridad.

• LANDSBYGD-BÖNDER: Donation av 100 traktorer från Venezuela för att stimulera produktionen hos småjordbrukare. En fond ska upprättas för inköp av sädesfrö basgrödor/frön för att motsvara kravet hos små- och medelstora jordbruksproducenter för ett belopp på 1,8 miljoner dollar.

• GENETISKT CENTER: Via ALBA ska ett forskningsinstitut skapas som ska ge tjänster inom forskning, teknologitransfereringar och fortbildning i genetisk förbättring för mindre boskapsägare till ett belopp av 200.000 dollar.

• TELESUR-KANAL 8: Telesur ska kostnadsfritt ge Honduras’ statliga TV-kanal (8) teknisk assistens. TV-program ska via Venezuelas nya satellit “Simon Bolivar” kunna “laddas ned” av Kanal 8 i Honduras för sändning i landet.

• STIPENDIER TILL KUBA: Utöka stipendier till Kuba med 80 för studier inom medicinska och vetenskapliga specialområden.

• KUBANSK MEDICIN: Att tillmötesgå vädjan från Honduras’ regering om att göra en värdering av omfattningen av läkemedelsbehovet inom den honduranska allmänna sjukvården.

• UTBILDNING: Bredda alfabetiseringsprogrammet “Yo si puedo”, Visst kan jag, till Honduras’ 206 kommuner. De nära två miljoner honduraner som är analfabeter (26 %) ska kunna läsa och skriva efter 18 månader i programmet. Honduras blir då tillsammans med Kuba, Venezuela, Costa Rica och Bolivia fritt från analfabetism.

Dick Emanuelsson
Källa: Presidencia de Honduras, El Libertador

Kungen, Aznar och den spanska nykolonialismen av Latinamerika

Spanska företag äger enorma tillgångar i Latinamerika som de många gånger kommit över på ett tvivelaktigt sätt. Nu höjs kritiken från Alba-länderna om inflytandet från den gamla kolonialmakten.

“Varför håller du inte käften!” Den spanske kungen Juan Carlos´ utbrott på Hugo Chavez kablades under de kommande timmarna ut över hela världen. Chavez hade kallat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.

Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.

Den nuvarande spanske regenten har också, liksom Jose Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen gradvis övergick till parlamentarisk demokrati efter 1975.

Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed inför den fascistiska rättsmyndigheten. Juan Carlos fortsatte att träffa general Franco varje måndag.

1970 genomfördes en opinionsundersökning som visade att 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte “Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen”!

I den spanska författningens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”! undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift [1] om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.

MANUEL FRAGA IRIBARNE var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200.000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare till avläggaren av Francos fascistiska Falangistparti, Partido Popular utan också politisk mentor till Jose Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen där hans far och farfar hade framträdande uppgifter.

“Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Gelfenstein.

Den politiska konflikten mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.

DE SPANSKA MULTINATIONELLA företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot ett Latinamerika i djup ekonomisk kris och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.

– 1990-talet karaktäriserades för en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt [2] över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.

DE SPANSKA BOLAGEN investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker, företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.

– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.

Och i Latinamerika med sina slavlöner, ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.

Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.

På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska “nykoloniala invasionen” av Latinamerika:

– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det det.

– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med talet om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de utbrister; ”vi förlorar”! Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa som tog över när det statliga bolaget privatiserades. I dag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.

DE SPANSKA AMBITIONERNA i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar.

När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och högerpartier av det spanska Partido Populars karaktär förenades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.

I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den “vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte bara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.

I BÖRJAN AV 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: “Latinamerika, en agenda för frihet” [3]. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ser ned på och ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.

Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från genomförda val”.

Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma, offentliggjorde den 24 april i år att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chavez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.

Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.

Dick Emanuelsson

[1] Crónica de una agresión: La derecha fascista contra América Latina y el Caribe, av Sergio Rodríguez Gelfenstein. http://www.voltairenet.org/article153151.html

[2] “El nuevo colonialismo español: Las multinacionales españolas continúan el despojo de América Latina”, av Luís Miguel Busto Mauleón / Rebelión. http://www.espacioalternativo.org/node/1072

[3] “América Latina. Una agenda de libertad”, av José Maria Aznar.
http://documentos.fundacionfaes.info/document_file/filename/712/00072-00_-_america_latina_una_agenda_de_libertad.pdf

FAKTA: STARKA SPANSKA INTRESSEN

Telekommunikationer: Telefónica

Ägare är 1,7 miljoner aktieägare men kontrolleras av bank- och finansgrupperna Grupo La Caixa och BBVA. Telefónica har 88,5 miljoner kunder, finns i 16 länder och 157.000 anställda i världen. Det är det 6:e största företaget i världen inom sin verksamhetssektor räknat i aktiekapital och det största i Spanien. Det har varken skapat fler arbeten eller inneburit billigare telekostnader i Latinamerika där vinsten under 2004 blev 806,6 miljoner euros, 44 procent mer än 2003.

Gas och olja: Repsol

Repsol YPF är verksamt i 28 länder och ett av de tio största i världen och det största privata energibolaget i Latinamerika. Det producerar dagligen 1,1 miljoner fat olja och har egna erkända reserver på fem miljarder fat, främst i Latinamerika och Nordafrika. De främsta aktieägarna är som i Telefonicas fall finansgrupperna La Caixa och BBVA.

Men med dessa finansjättar i ryggen har det varit lätt för Repsol att köpa upp latinamerikanska statliga företag för skrattretande priser tack vare bilaterala politiska och ekonomiska avtal. Ett exempel: 1996 köptes raffinaderiet La Pampilla de Perú upp av Repsol för 180 miljoner dollar som ska jämföras med de 657 miljoner dollar som företaget hade redovisat i vinst två år tidigare. Under 2004 tjänade Repsol YPF 1.950 miljoner euros.

Elektricitet: Endesa

Endesa är ett av de största europeiska elföretagen och det främsta i Spanien och många latinamerikanska länder. Det ägs av stora börsföretag som Cajamadrid och Chase International.

Finanssektorn: BBVA

Den spanska bank- och finanssektorn är i dag praktiskt taget koncentrerad i två giganter: BBVA och BSCH. Med privatisering av pensions- och försäkringssystemen i Latinamerika under den nyliberala offensiven på 1980- och 90-talen kom stor del av denna offentliga lukrativa marknad att hamna under kontroll av dessa två som 2006 kasserade in 4,9 miljarder euros i vinst.

----------------------------

Citat:

”Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.”

– Vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid. Luis Miguel Busto Mauleón om den spanska företagsexpansionen.

Venezuela tar kontroll över gas- och oljefälten

1636 tecken
TEGUCIGALPA / 070507 / På 1 maj tog Revolutionen kontroll över världens största gas och oljereserver.

– Välkommen till det nya PDVSA, här inleds den verkliga oljenationaliseringen, sa Venezuelas energiminister Rafael Ramirez klockan 24.00, natten mellan 30 april och 1 maj framför tusentals arbetare och operatörer som bytte ut sina gamla blå hjälmar mot röda, en symbolisk politisk akt som illustrerar vem som styr i dagens Venezuela.

En spik slogs i kistorna för flera transnationella bolag som under decennier hade grävt det svarta guldet direkt från gas- och oljekällorna. En (1) procent i skatt betalade de för den venezuelanska nationens främsta naturresurs. Chavez har höjt skatteuttaget till 16 respektive 19 procent men tog den 1 maj definitiv kontroll över regionen kring Orinocofloden.

Över oljecisternerna hängdes Venezuelas flagga. President Hugo Chavez talade inför tiotusentals arbetare i staden José där den tunga oljan som tas upp ur oljefälten raffineras. PDVSA kontrollerar nu 60 procent av aktionerna i fyra samägda företag med franska Total, norska Statoil eller Sincor som det heter i Venezuela, Condeeleza Rices gamla företag Chevron Texaco, Exxon Mobil och tyska Veba Oel.

State Departements presstalesman var bitsk i sin kommentar:

– Det venezuelanska folket är dessvärre offer för allt det här, sa Sean McCormack som också surmulet kommenterade Venezuelas beslut att lämna IMF och Världsbanken.

Bolivia i samma spår

I söndags meddelade Bolivias president Evo Morales att regeringen tar kontroll över all export och kommersialisering av råolja och gas vilket ger fattiga Bolivia 200 000 dollar mer i statskassan per dag.

Dick Emanuelsson

En militär ”dobberman går lös” och söker efter olja

<4246>
USA har inte för avsikt att förändra sitt energislöseri och sin förstörelse av miljön i världen

TEGUCIGALPA / 070411 / Skulle världen tillämpa samma livsstil och syn utveckling som USA skulle planetens samlade tillgångar av olja och gas vara slut om sex (6) år.

Men Bushadministrationen har inte för avsikt att reglera de ”fria marknadskrafternas” destruktiva framfart för miljön i världen. Därför invaderar och ockuperar den länder och folk, säger den venezuelanske journalisten Víctor J. Poleo Uzcátegui från energitidsskriften Soberania 1).

Sedan en månad pågår det en intensiv debatt i Latinamerika om utvinning av etanol. Detta är i själva verket alkohol som utvinns ur främst majs men även sockerrör. Bushs planer för etanolet ser ut så här:

Köpa upp via transnationella bolag och ta över enorma markarealer för att igångsätta ett gigantiskt etanolprojekt via majs och sockerrör i Brasilien, Mexiko och Colombia.

Låta transnationella energi- agrar och kemikalieföretag skapa monopol över etanolproduktionen.

Även om inte etanolet kommer att reducera USA:s energibehov med mer än kanske 10-12 procent, innebär denna politik att mäktiga privata ekonomiska intressen tar över stora delar av Latinamerikas strategiska naturresurser. Och att Jätten i norr anser sig ha prioriterad rätt över dessa bekräftas av det republikanska partiets utrikespolitiska experter. I sitt dokument Santa Fe IV 2) , skriver de helt öppet:

”En försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

Förre utrikesministern Colin Powell sammanfattade problematiken mer konkret i sin syn på frihandel:

”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären” 3).

Perspektivet för USA:s framtid är dyster, om inte administrationen vidtar drastiska åtgärder:

USA konsumerar 1 av 2 liter bensin som produceras i världen trots att USA-befolkningen bara utgör sex (6) procent av hela världens befolkning. USA konsumerar 25 procent av all olja som produceras och lika mycket av gas.

USA importerade sex av tio oljefat för sin konsumtion år 2003. År 2020 beräknas importen ha ökat till 8 fat av 10.

USA importerade 2 av 10 kubikmeter gas år 2003. Motsvarande siffra år 2020 beräknas bli 4 av 10 m3.

Om världen konsumerade energi i samma skala som USA skulle det behöva produceras 170 miljarder fat råolja per år. På sex år skulle alla kända olje- och gasreserver tömmas.

När Bushadministrationens Energiplan presenterades i maj 2001 andades den oro för framtiden:

”. . . utan en ansenlig ökning av sina energireserver kan USA:s nationella säkerhet och ekonomiska välfärd komma att möta en ny fara” 4).

Vicepresident Dick Cheney, före detta chef från Halliburton, förtydligade att framtidsplanerna ”förblir de samma”. Det vill säga; USA:s livsstil ska inte förändras. Det blir världen som måste förändras. Men hur?

Hur detta ska gå till har inte Vita husets män med stora ekonomiska intressen inom energisektorn förklarat. Men invasionerna av Afghanistan och Irak och krigsmullret mot Iran är delar av svaret. Att inte kritiken från G7-länderna (Kanada, Storbritannien, Italien, Frankrike, Tyskland, USA och Japan) varit starkare beror på att dessa konsumerar 80 procent av olja och gas medan 80 procent av dessa strategiska råvaror återfinns i Centralasien, Mellanöstern samt den Andinska delen av Latinamerika.

Víctor J. Poleo Uzcátegui anser att USA-regeringens energipolitik “saknar all etik” och karaktäriserar Vita husets män som en ” fara för världsfreden. En dobberman går lös och fienden är OPEC-länderna och delar av dessa som utpekas som terrorister”.

Dick Emanuelsson

NOTER:
1) Agenda Energética de Washington, av Víctor J. Poleo Uzcátegui / Soberania.info - 20/09/03 http://www.soberania.org/Articulos/articulo_536.htm
2) http://www.geocities.com/proyectoemancipacion/documentossantafe/santafeiv.doc
3) http://www.llacta.org/alca-tlc/
4) G. W. Bush, National Energy Policy, Mayo 2001. http://www.soberania.org/Archivos/National-Energy-Policy.pdf