Los sindicatos en América y la crisis capitalista

TEGUCIGALPA / 090517 / Entrevista exclusiva a VÍCTOR BAEZ MOSQUEIRA, secretario general de la Confederación Sindical de Trabajadores/as de Las Américas (CSA) sobre la crisis actual, las propuestas sindicales y las reacciones empresariales y de los gobiernos en el continente americano.


¿Cómo afecta la actual crisis capitalista los trabajadores, sus economías, sus expectativas para una vida más digna y mejor? ¿Y cual ha sido la reacción y respuesta del movimiento organizado en el continente americano, tanto el Norte como en el Sur?
Son preguntas que el corresponsal Dick Emanuelsson hace en la siguiente entrevista a Víctor Báez, viejo líder sindical de Paraguay que a principio del año asumió la dirección de la continental organización sindical CSA, en representación a 45 millones de afiliados.

POR DICK EMANUELSSON *

¿Qué efectos tiene la crisis en los trabajadores del continente americano, comprendiendo las diferencias norte-sur?

– Comparativamente entre los trabajadores de América del Norte y América Latina, podría afirmarse que el impacto ha sido mayor en estos últimos ya que, hasta el tercer trimestre del 2008, en esos países se vivía una época de auge económico, iniciado seis años antes, como resultado de las condiciones mundiales en cuanto a fuerte demanda de exportaciones y la abundancia de capitales. En esos años hubo altas tasas de crecimiento del producto e incluso alguna absorción de informalidad y mejora del poder de compra de los salarios, todo lo cual retrocede ahora nuevamente. Otro aspecto grave ha sido la pérdida de ahorros acumulados por los trabajadores mediante los fondos privados de pensión con el régimen de capitalización individual, colocados en la bolsa, que suman alrededor del 20% en Argentina y México. La caída ha sido de más del 40% en Chile, equivalente a 9 años de ahorro, dado que allí se habían estimulado colocaciones de alto riesgo.
Claro está que la pérdida de puestos de trabajo en EEUU (y Canadá) también es considerable, alcanzando niveles de desempleo que no se observaban desde hace 25 años.

¿Cuál ha sido la reacción de los trabajadores y sus organizaciones?

– El sindicalismo de la región cree que la recuperación prometida para dos años es muy optimista. Las medidas de emergencia, incluyendo planes antícíclicos, en América Latina no han tenido la envergadura observada en los países del Norte, lo que en parte tiene que ver con que no han sido necesarios (en cuanto al salvataje de empresas) pero también con que no se dispone generalmente de los recursos necesarios (salvo países como Chile, que construyeron fondos anticíclicos y Brasil), o se duda en utilizar las reservas internacionales (que tienen como principal sentido dar una “señal” de estabilidad al resto del mundo).
En América Latina enfrentamos una permanente falta de disposición empresaria a acordar formulas equilibradas, ya sea mediante el dialogo social tripartito o el bipartito mediante la negociación colectiva.

LOS EMPRESARIOS A LA OFENSIVA

– Al respecto, en una reunión tripartita de OIT regional sobre la crisis de la cual donde participó la CSA, junto a otras cuatro afiliadas (CTM México, CGT Argentina, CUT Perú, CGT Colombia) (“Diálogo de Interlocutores Sociales: respondiendo a la crisis: crecimiento, trabajo y estabilidad, Lima, 24 febrero 2009), la declaración empresarial no disimula sus posiciones, que presentan elementos claves:

1. “las medidas en el ámbito crediticio, regulatorio, fiscal y administrativo, deben crear las condiciones para llegar a acuerdos con los trabajadores en la aplicación de mecanismos efectivos que hagan posible la retención de los trabajadores, sin que por ello pueda menoscabarse la supervivencia de las empresas”;

2. las medidas que amortigüen el efecto de la crisis “deben inscribirse claramente en los principios del G-20: economía de libre mercado, respeto del estado de derecho y la propiedad privada... se necesita “libertad de comercio e inversión, y mantenimiento de mercados competitivos”;

3. la crisis como factor coyuntural “no debe suponer desvíos con respecto de cuestiones estructurales: mejora de las condiciones de seguridad jurídica, y de adecuado funcionamiento de las instituciones en sistemas democráticos y fundados en la libertad en todas sus dimensiones”;

4. debe “evitarse el desplazamiento del sector privado por parte de programas masivos de inversión pública en los paquetes de estímulo fiscal”. Esta declaración comienza también la “batalla” empresaria por la utilización interesada del concepto de “empresa sostenible” (resolución de OIT del 2007), en cuanto a que “para mejorar las condiciones de dignidad del trabajo es necesario profundizar en la sustentabilidad de la propia empresa”.

– Los empresarios, de esa forma, siguen exigiendo el sacrificio de los trabajadores para superar la crisis, lo cual es inaceptable.
– En EEUU, la AFL-CIO ha recibido claros mensajes del presidente electo, en cuanto a que el sindicalismo es “parte de la solución y no de la crisis”, lo que parece anticipar un enfoque de mayor sensibilidad hacia el sector, luego de casi diez años de políticas antisindicales.
Las expectativas son muchos menores en Canadá, donde el primer ministro ha sido explícitamente un seguidor del ex presidente Bush.

LAS CUMBRES INTERNACIONALES

¿Qué medidas propone CSA para aliviar los golpes económicos y sociales sobre los trabajadores?


– CSA ha acompañado los últimos seis meses a la CSI en sus declaraciones ante las dos Cumbres del G-20 (Las organizaciones afiliadas a CSA, y ha efectuado la suya propia, en relación con el contexto propiamente americano (Trinidad Tobago, abril 2009, ante la V Cumbre de las Américas).

CSA asume su responsabilidad como miembro regional de la CSI en cuanto a las propuestas centrales macroglobales para enfrentar la crisis, explorando las “oportunidades” que brinda para avanzar en un nuevo modelo de gobernanza global, y superar la crisis de justicia distributiva que se ha acumulado en los últimos treinta años, por el predominio del enfoque neoconservador y del desarrollo de un capitalismo de hegemonía financiera.

En el documento evaluativo pre-Londres, hemos señalado que “el enfoque de la CSI se detiene poco en la situación de sus regionales, interpretando que la propuesta de cambio a nivel global es una condición básica para resolver los problemas del subdesarrollo, los cuales son reconocidos, en términos de desigualdad entre regiones y países. Ello es comprensible, en el sentido de que una organización global debe concentrarse en las propuestas globales, pero entonces la CSA (así como las otras regionales) tiene el papel de avanzar específicamente en las problemáticas específicas de la región. En este plano, aparecen elementos diferenciados que aportan a la interpretación de la propuesta global de la CSI: por ejemplo, si en los países desarrollados la demanda es por una recuperación de los mayores niveles de igualdad que existían allí en décadas pasadas, esta formulación, en el caso de países con menor desarrollo, debe fijar la mirada en el hecho de que más que un “retorno”, se necesita una “llegada” a una mayor igualdad social.

SE NECESITA UN DESARROLLO DE ‘NUEVO TIPO

– Asimismo, en cuanto al papel del Estado, hay que recordar el hecho de que en la periferia éste ha sido, durante el ciclo neoliberal, golpeado por versiones extremas del enfoque de la desregulación y de la meta del “Estado mínimo”. Al respecto, el sindicalismo latinoamericano dispone de un buen esquema estratégico, la Plataforma Laboral para las Américas (PLA), que ya ha sido bastante difundida y apreciada por el sindicalismo europeo. La propuesta estructural de la CSA tiene como eje central la consigna de un desarrollo sostenible, asumiendo el concepto internacionalmente reconocido desde hace veinte años, que destaca tres pilares: el económico, el social y el medioambiental.

– Para la CSA se necesita, como condición esencial, un desarrollo de “nuevo tipo”, en que los países de la región avancen hacia economías mas justas y equilibradas en sus componentes internos y externos, que generen más y mejores trabajos, incluyendo niveles remuneratorios justos, complementados por políticas de protección social, que en su conjunto reconozcan las expectativas de las personas ubicadas en los segmentos medio y bajo de ingresos (la “base de la pirámide”), hacia un “consumo de masas”.

– El centro está puesto en los problemas recurrentes del subdesarrollo económico de los países de la región, manteniéndose lejana la meta de alcanzar verdaderos procesos de acumulación en el largo plazo, con componentes de autonomía que reduzcan al mínimo el impacto de factores externos, ya sea una crisis financiera o las políticas de las transnacionales.

– En el logro de esta economía diferente, juegan muchos factores, como la política fiscal progresiva entre ricos y pobres (y al interior de estos entre los distintos sectores sociales), las políticas estatales que hacen accesibles los bienes públicos para las clases populares, en cuanto a salud, transporte, educación, vivienda y el propio consumo de alimentos, ropa y otros elementos de la vida cotidiana. Estos factores, así como la protección social, retroalimentan el consumo, hacia un círculo virtuoso económico.

– Junto al factor interno, se ubica el externo, partiendo del concepto de comercio justo en el multilateralismo, proyectándose hacia el plano de la integración regional, que desde hace casi veinte años es considerada clave por el sindicalismo latinoamericano-caribeño, especialmente entre países cercanos en cuanto a su desarrollo productivo y factores culturales. Por esta vía, se aumentan las interrelaciones comerciales y se juntan fuerzas ante otros bloques y ante los países centrales, permitiendo así su mayor capacidad para imponer sus condiciones en la “selva del mercado”. También se espera que a través de la integración los países miembros alcancen un grado alto de coordinación económica, de forma que los respectivos Estados nacionales se fortalezcan a través de acuerdos.

“OTRA DOSIS DE JARABE KEYNESIANO”

¿Qué reacciones ha habido desde los gobiernos?

– Las medidas tomadas por el nuevo gobierno norteamericano han sido consideradas por dos de los gurúes globales (Paúl Krugman y Joseph Stiglitz) como moderadas y básicamente equivocadas, por la insistencia en el salvataje de los bancos en problemas. Krugman ha considerado que el actual plan es una “idea zombi”, en el sentido de que las soluciones fáciles son un “muerto que siempre vuelve”, al evaluar que nada está fundamentalmente mal en el sistema bancario. Stiglitz acaba de pedir un Plan B en la reestructuración de los bancos, para eliminar sus aspectos “costosos e injustos” y “otra dosis de jarabe keynesiano”.

– Los gobiernos latinoamericanos, por su parte, enfrentan, desde el sector externo, el problema derivado de un menor consumo global y un menor flujo de inversiones y créditos, por el nuevo proteccionismo, dado que el motor de sus economías en estos años, fundamentado en la gran demanda exportadora de commodities, no volverá (excepto parcialmente la originada desde China), y en esa abundancia de recursos externos. Por lo tanto, sus modelos económicos se encuentran en la disyuntiva sobre cómo seguir, siendo que no tienen, en el plano de su mercado interno (y de su mercado ampliado mediante la integración subregional), los equilibrios y potencialidades necesarias, con la actual distribución del ingreso e integración productiva, para repetir el camino de los países hoy adelantados.

LO PERDIDO EN TRINIDAD Y TOBAGO

– Pero para responder en forma definitiva a la pregunta, una ocasión perdida fue la Cumbre de Trinidad y Tobago, donde no hubo documento y donde el borrador del documento que iba a ser firmado ignoraba totalmente la crisis. Esa hubiera sido la oportunidad magnífica para tomar como base los acuerdos del G-20 de Londres e ir mucho más lejos, dado que dicen que tenemos gobiernos progresistas en nuestro continente. Esa fue la oportunidad perdida para dar un golpe de timón a las políticas sociales, económicas, alimentarías y energéticas de la región.

* DICK EMANUELSSON, reportero sueco en América Latina. En Suecia cubrió el mercado laboral para el diario Norrskensflamman, (fundado 1904 por los mineros en el norte de Suecia), el movimiento sindical y los conflictos laborales sociales como una tarea natural, ya que el periodista fue obrero metalúrgico durante 15 años y activista del movimiento obrero sueco en su juventud.

USA:s bananrepublik som klev in i Chavez-Castrolägret

<8757 tecken>
HONDURAS ALBA:S 6:E MEDLEMSSTAT

Av Dick Emanuelsson

Inför mer än 100 000 honduraner och ALBA:s fem statschefer satte Honduras’ president Manuel Zelaya Rosales sin namnteckning på pappret som betydde att ALBA har fått en sjätte medlem. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson rapporterar direkt på plats.



TEGUCIGALPA / De kom från Honduras alla provinser och denna gång var det inte samma kostymklädda herrar och parfymerade damer från landets Industri- och Boskapsägarförening som 2005 hälsade frihandelsavtalet TLC med USA välkommet. Framför scenen med Zelaya, Chavez, Ortega, Evo, Dominicas premiärminister och Kubas Carlos Lage stod landets fattiga och organiserade bönder i Bloque Popular, paraplyorganisationen för landets revolutionära fackföreningar, studenter och landets vänsterparti; Partido Unificado Democrático, UD * och formade torget till en kokande kittel av glädje och entusiasm över beslutet att ansluta Honduras till det Bolivarianska Alternativet för Amerika, ALBA.

– Jag kan inte försvara ett status cou när produktion och rikedomar koncentreras i ett fåtal händer medan majoriteten av vår befolkning lever i armod, sa Zelaya som uppmanade den politiska och ekonomiska eliten i landet att ”landa i det 21:a seklet” och inte leva kvar i den tid då Bananrepublikens starke man, USA-ambassadören, var den som i allians med den lokala oligarkin bestämde allt i landet. Zelaya svor inför sina 100.000 landsmän att försvara den uppnådda processen och med gemensamma tag dra Honduras ur underutveckling och fattigdom.

För många var beslutet att ansluta Honduras till ALBA ett överraskande beslut. Men något var på gång, det fick vi erfara när Chavez talade på 29:årsjubileet för den Sandinistiska revolutionen den 19 juli i Managua, Nicaraguas huvudstad. Chavez slant med tungan när han informerade 200.000 nicaraguaner att Manuel Zelaya, nu döpt av Chavez till ”Comandante Vaquero” (Cowboy) hade beslutat att ansluta Honduras till ALBA.

”ALBA hot mot jobben”

Zelaya hade inte ens hunnit att resa tillbaka till huvudstaden Tegucigalpa förrän massmedia, ägd av samma politiska och ekonomiska elit, kastade sig över den liberale presidenten och kallade honom för ”Chavez’ överlöpare i Centralamerika”. Hetsen och massmediakriget som igångsattes innehöll allt, från att utlandshonduranerna skulle skickas tillbaka från USA, att deras ”remesas”, pengar från dessa till sina fattiga familjer i Honduras, skulle upphöra, att alla amerikanska maquilasföretag i Honduras skulle lägga ned sin produktion och flytta till Kina, att Honduras skulle förvandlas till en militär plattform för Chavez’ expansionistiska planer i Latinamerika.

De kostymklädda herrarna och de parfymdoftande damerna var nu rasande mot regeringen Zelaya för han äventyrade landets förbindelser med den mäktige grannen i norr som förmodligen skulle dra tillbaka visumen till USA för denna exklusiva befolkningsgrupp.

Negropontes två krig

För Honduras var fram tills i slutet av augusti 2008 en av Centralamerikas viktigaste allierade. På 1980-talet var den starke mannen John Negroponte, mannen som styrde två krig från honduranskt territorium; De USA-stödda ”Contras” som förde krig mot sandinistregeringen i Managua som den 19 juli 1979 med vapen i hand hade störtat den 40-åriga USA-stödda Somozadiktaturen, samt stödet till den fascistiska juntan i El Salvador som hölls under armarna av CIA och Pentagon för att inte braka samman mot den växande FMLN-gerillan. När John Negropontes anlände till Honduras 1981 som ambassadör var den militära budgeten 3,5 miljoner dollar per år men hade 1985, när Negroponte lämnade Honduras, ökat till 78 miljoner dollar.

Honduras är efter Nicaragua Centralamerikas näst största nation, strategiskt placerat med både Atlant- som Stillahavskust. Landet var länge en storproducent och exportör av ädelträ, kaffe, skaldjur och bananer. Halva landet har grävts upp av multinationella gruvbolag och stora dioxinläckor uppdagades när den fruktansvärda orkanen Mitch drog över landet under en vecka i november 1998. Landet är Latinamerikas och Karibiens tredje fattigaste land, bara Nicaragua och Haiti är fattigare.

De fattigas projekt

Silvia Ayala är en ung kongressledamot för det förenade vänsterpartiet UD som de senaste åren har varit partiets språkrör om ALBA.

– Mer än en överraskning var det en bra nyhet för Honduras’ folk. Sedan ALBA bildades den 14 december 2004 som ett resultat av samarbetet mellan Kuba och Venezuela har UD hävdat att ALBA är ett alternativ för de mest fattiga som historiskt sett aldrig har tagits på fullt allvar, säger Ayala när hon tar emot i kongressen där UD har fem ledamöter.

– ALBA ger oss möjlighet att bekämpa analfabetismen (26%), stödja våra småbrukare genom generösa krediter, inte bara via Banco del Sur (Sydbanken) utan också via den förstärkning av den statliga Jordbrukskassan BANADES, (Banco Nacional de Desarrollo Agrícola).

Avtalet med ALBA möjliggör för dessa småbrukare att deras varor och produkter till stora delar kommer att exporteras till Venezuela som därmed blir en säkrare avsättningsmarknad för landsbygden som har drabbats oerhört svårt av TLC-avtalet med USA. Det har inneburit att den honduranska marknaden har översvämmats av importerade subventionerade jordbruksprodukter från USA medan den egna landsbygden lagts i träda.

– Från Kuba kommer Honduras också att importera läkemedel till mycket låga priser, något som kommer att märkas på de allmänna sjukhusen där det mesta saknas. Många av våra unga fattiga som vill studera till läkare i Havanna och Caracas kommer få ytterligare möjligheter till detta utöver det avtal som finns mellan Honduras och Kuba.

Nationell suveränitet

– Ett av de positiva besluten handlar om att vi återerövrar rätten att vara suveräna i våra internationella förbindelser och sätta stopp för den tjänstevilliga attityden som styrt Honduras inför USA-regeringen. Det finns ett antal honduraner som oroas över USA-regeringens reaktion i stället för att oroa sig över sitt eget folks bekymmersamma situation. Det tog oss flera veckor att övertyga näringslivet att ALBA inte är ett frihandelsavtal och trots att de inte ens hade läst avtalstexten så var de motståndare till ALBA.

I TV- och radionyheterna dök det från en dag till en annan upp okända organisationer som betalade miljoner kronor för annonser på bästa sändningstider där de hetsade mot ALBA som en fara för sysselsättning och ekonomi, mer arbetslöshet och deportationer från USA och att Honduras skulle förvandlas till ett militärt brohuvud för Chavez ”mot den fria världen”. Denna primitiva antikommunism har nu försvunnit men när Kongressens fyra av fem partier röstade för en anslutning av Honduras till ALBA, lade Nationalpartiet, det stora högerpartiet i Honduras, ner sina röster.

Deporteringarna av papperslösa honduraner från USA har intensifierats de senaste tre åren. Varje vecka kommer det fullastade plan med repatrierade honduraner, guatemalaner, salvadoraner eller mexikaner. Deras hemskickade pengar ”remesas” är den främsta posten i de centralamerikanska regeringarnas budgetar och den näst största i den mexikanska regeringens budget. Krisen i USA slår nu ännu hårdare mot Centralamerika när dessa remesas minskar i omfattning för både de fattiga centralamerikanska familjerna, regeringarna och den köpkraft som redan tidigare var låg.

* Vad gör Zelaya och vänstern för att “de med vita kragar” i klassisk honduransk stil inte stjäl de fonder som ALBA innebär?

– Det organiserade folket måste vara på sin vakt. För det är i första hand den organiserade bonderörelsen som gynnas och som själva ska distribuera fonder och de maskiner i form av traktorer som ska doneras till Honduras. Och det retar gallfeber på dessa ”kragar”.

* Hur är det möjligt att en liberal regering och president under det år som återstår av hans mandat ska kunna hålla stånd mot högern som finns också inom hans eget parti?

– President Zelaya har inte stöd av majoriteten av sitt eget parti i beslutet om ALBA. För det liberala partiet är ett högerparti där större delen av partiledningen på nationell och regional nivå representerar den ekonomiska eliten i landet. Ett exempel på det är deras presidentkandidat nästa år, Roberto Micheletti, som är en transportmagnat och USA-vän.

– Därför handlar vänsterns uppgifter om att försvara besluten om ALBA som representerar en kvantitativ och kvalitativ förändring av vårt land. Eller, som en gammal kvinna sa när hon frågades ut av en TV-kanal varför hon stödde ALBA och vad hon visste om ALBA: ”Om de rika är motståndare till ALBA beror det på att det är något utomordentligt bra för oss fattiga!”

* UD är resultatet av sammanslagning av fyra vänsterpartier 1993 och har för närvarande fem deputerade men väntas öka starkt vid valet nästa år.

“Ésta crisis económica es más grave que la de 1929”

<29300 caracteres)
La crisis puede acelerar la historia y abrir nuevos horizontes, sostiene el economista brasilero Plinio Suárez de Arruda en una entrevista que hizo el corresponsal en América Latina, Dick Emanuelsson, unos días antes de las elecciones en Estados Unidos. Subraya el destacado economista el papel de que podría jugar el Banco del Sur en medio de una crisis estructural del capitalismo.

Por Dick Emanuelsson

El economista de la Universidad de Campinas en Brasil, Plinio Suárez de Arruda, es un conocido economista que participa anualmente en la conferencia internacional de economistas en la Habana. Es la persona indicada para hablar sobre la crisis financiera y el desplome financiero que desde la mitad del mes de septiembre está padeciendo los EE.UU.

DICK EMANUELSSON: Primero que nada Plinio, un gusto de hablar contigo y otra vez tocar esos temas que preocupan a gran parte de la población mundial y sobre todo a los latinoamericanos. Hace pocos días se reunieron los jefes de Estado de Venezuela, Bolivia, Brasil y Ecuador; es decir Chávez, Lula, Correa y Evo Morales en la ciudad brasileña de Manaos, el centro amazónico de Brasil y ahí conversaron sobre la integración, hablaron sobre el tema del Banco del Sur, como mecanismos para defenderse contra el desplome financiero que había sucedido unos días antes del encuentro en Manaos ¿Cómo ves tú este encuentro en Manaos y cuál es tu opinión sobre si hay posibilidad de los países latinoamericanos de defenderse de ese tipo de crisis que ha surgido ahora en EEUU?

PLINIO SUÁREZ de ARRUDA: Buenos días Dick, es un placer volver hablar contigo y con tus oyentes y lectores. Yo creo que estamos entrando ahora en un momento realmente muy complicado y que cuanto más debatamos las cuestiones mejor.

Empecemos por la crisis. Este es una crisis muy fuerte, una crisis económica digamos que sin precedentes y en muchos sentidos mucho más grave que la de 1929, lo más grave de la crisis en este momento es percibir que la dirección política de los EE UU realmente está completamente despreparada para lidiar con la crisis, lo cual quiere decir que estamos entrando ahora en un momento de mucha turbulencia y de mucha incertidumbre.

EL PAPEL DEL BANCO DEL SUR

LA CRISIS VA tener un impacto fuerte sobre América Latina y después podemos detallar esto de varias maneras. Tendrá un impacto económico muy fuerte, un impacto social y un impacto político, incluso coloca en pauta en la agenda el problema de redefinición de nuestras relaciones con los EEUU. O sea; yo creo que las cosas no seguirán su curso normal de continuidad. Es un momento de redefinición y yo creo que lo importante es que América Latina entienda que las cosas no seguirán funcionando como venían en la décadas pasadas y que para protegernos de lo que viene, es importante rescatar el control nuestro sobre el desarrollo, o sea, es romper definitivamente con el neoliberalismo y buscar coordinar nuestras acciones para proteger nuestra población.

En este sentido la propuesta del Banco de Sur es más importante que nunca. Pero al mismo tiempo, ella tiene que ser más radical que nunca, radical en el sentido de hacer el Banco teniendo como, digamos, horizonte principal la defensa de nuestras economías, de nuestra población, en un momento particularmente turbulento de la economía internacional. Lo que quiero decir con esto es que el desfile exacto del Banco del Sur en este momento creo yo es muy difícil de predecir. Porque es momento de gran incertidumbre. Pero lo que sí se puede predecir ya, es el carácter del Banco del sur, o sea, es un banco para organizar nuestras economías en un momento histórico muy adverso. Esto es lo que yo creo que debería ser y no un banco para fomentar, digamos, la eficiencia económica nuestra para competir para orden el internacional. Porque el orden internacional va a pasar en los próximos años por grandes inestabilidades y por grandes turbulencias.

¿QUÉ CARÁCTER TENDRÁ EL BANCO DEL SUR?

DICK EMANUELSSON: La definición del Banco del Sur empieza a tomar más fuerza porque hasta ahora ha sido un poco de incertidumbre de muchos economistas y la opinión en general ¿qué carácter va a tener el Banco? Algunos han dicho, como tú, porque has sido uno de los críticos, por ejemplo en la conferencia en la Habana, de que el Banco del Sur y sus recursos sobre todo que vienen de Venezuela, no pueden gastarse para las transnacionales latinoamericanas, transnacionales brasileras o de otro países en América Latina. Ese recurso que tiene el Banco del Sur no pude favorecer, beneficiar al capital transnacional.

PLINIO SOARES DE ARRUDA: Exactamente uno de los impactos que la crisis va a generar en América Latina es una crisis típica como ya tuvimos varias de estrangulamiento cambiario, una crisis de divisas, la falta de dinero internacional. O sea; esto, sino se hace nada, esto es probablemente para donde vamos. Pero esta crisis agarra el continente en una situación y en el momento particularmente favorable en este respecto. O sea; Brasil tiene doscientos mil millones de dólares de reservas, Venezuela también está en una situación buena y la mayoría de los países y estados muestra que nos da la posibilidad teórica de defendernos de la crisis si es que utilizamos esta reserva primero, no para financiar la fuga del capital pero si para defender una economía nacional. Y con este patrimonio hacer un banco para fomentar el desarrollo de nuestras economías, no para fomentar la capacidad competitiva de nuestros gigantes de la PDVSA, la PETROBRAS o la Bayer. Yo creo que tenemos una oportunidad grande, pero para esto es necesario que nosotros tengamos una acción clara, principalmente una definición de los fines. Hasta ahora el Banco de Sur oscila entre una propuesta dentro del orden neoliberal global y una propuesta digamos, fuera del orden, una propuesta realmente alternativa.

Yo soy de la opinión que en este momento el futuro del Banco del Sur es más importante que nunca y solo va vengar solo se va a realizar si se hace con una propuesta radicalmente, digamos, diferente del neoliberalismo de la globalización.

“EL BANCO DEL SUR DEBE SER UN INSTRUMENTO DE PROTECCIÓN”

DICK E: ¿Qué tipo de un nuevo banco diferente propones tú?

PLINIO S: Yo pregunto ¿cuál es la cosa principal ahora? En este momento de turbulencia creo que es como cuando pasa un huracán, la política que uno tiene que hacer es prevención, prevenirse contra el huracán y si el huracán cambia de dirección y no pasa, bueno, mejor tuvimos un incomodo pero no pasó nada. Ahora tenemos un huracán de grado 20 en la economía y creo que lo importante es hacer una política preventiva, una política preventiva ahora en lo que dice respecto la economía internacional a defender el cambio y reorganizar nuestras economías en función de nuestras necesidades y nuestras posibilidades. Esto quiere decir básicamente dos cosas: Primero; El Banco debe ser un instrumento de protección de nuestras divisas no para financiar fuga de capital pero si para financiar el comercio internacional en un momento de crisis profunda y lo que dice respecto a los financiamientos en moneda nacionales nuestras en el Banco del Sur tiene que financiar y patrocinar en función de nuestras necesidades. El Banco tiene que fomentar el comercio dentro de Latinoamérica y el comercio de nuestras naciones dentro de Latinoamérica, tiene que fomentar el proceso de industrialización dentro de Latinoamérica. Eso es lo que yo creo es lo principal. Si se define después la manera concreta de hacer esto, se torna realidad esto se va haciendo conforme a las circunstancias concretas de la crisis internacional.

LA DUDA DE LULA DE ENTRAR AL BANCO DEL SUR

DICK E: ¿Y las circunstancias políticas existen? Chávez estuvo hablando mucho cuando llegó a Manaos, estaba un poco impaciente con Lula, porque, parece, no se ha definido, no se ha concretizado la participación de Brasil en el Banco del Sur. Y parece que Chávez presionó y con la crisis en Wall Street parece que Lula también se ha cambiado un poco y este más favor para empezar a trabajar activamente en el Banco del Sur, ¿no sé si estoy equivocado?

PLINIO S: Yo creo que la crisis va a cambiar mucho la situación política en AL, para mejor o para peor. Pero en este momento es claro que no hay una homogeneidad política. Una cosa es el movimiento de la dinámica de Venezuela, de Ecuador y de Bolivia. Y otra muy distinta es la de Brasil. Digamos están en otro campo en este momento. Pero la crisis va generar un cambio político fuerte en Latinoamérica, creo que el impacto inmediato probablemente viene por América Central, pero no es muy probable que esto venga en contagio para todo el continente.

Porque el primer impacto de la crisis para nosotros será la interrupción de la remesas de lucro que incluso ya empieza a vivir de que esto pasa, sobre todo en los países más dependientes de las remesas como por ejemplo El Salvador. Esto también junto lo que tú dices va a venir una mayor restricción a la entrada de inmigrantes en EE.UU. y una mayor represión a los emigrantes. Lo que quiere decir que muchos de ellos van a volver a sus países y esto va generar una crisis social de gran envergadura en América Central y en los países de Sur América, principalmente en las memorias.

El segundo problema es que junto con la crisis, probablemente la política de los americanos con América Latina tiende a quedar todavía más dura, por lo menos esto es y viene a crear el patrón histórico en la crisis de mayor control sobre las periferia y sobre todo su patio trasero que somos nosotros. Yo creo que la situación social con mayor aprieto del imperialismo tiende a generar un cambio en la situación política importante. Y si nuestros gobiernos y si nuestros pueblos, sobre todo, presionan el gobierno para políticas más nacionalistas, yo creo si es posible que el Banco del Sur alternativo tenga un apoyo que sea más contundente y en serio de Brasil y de otros países que no sean Venezuela, Bolivia y Ecuador. Estos sí creo yo están sinceramente comprometidos en hacer una cosa de excelencia.

“VOLUNTAD POLÍTICA DE NO PAGAR EL COSTO DE ESTA CRISIS”

DICK E: Los países que están en una posición más favorable para resistir la crisis, son países como Venezuela que tienen grandes reservas de petróleo que ha sido favorecido el último año, sobre todo sobre los altos precios de petróleo. Brasil también es un gran productor de petróleo que incluso ha encontrado nuevas reservas de petróleo afuera de la ciudad de Santos. Ecuador también, Bolivia también y bueno el campo del ALBA menos Nicaragua, pero ahora también Honduras, que se ha adherido al ALBA, no posee de reservas de petróleo. Me imagino que las circunstancias políticas para estos países son más favorables que hace diez años antes cuando Chávez ocupó la presidencia en Venezuela. ¿Pero cuáles son los otros mecanismos y los otros organismos como UNASUR o MERCOSUR, podrá haber algunos cambios en su relación con EEUU en la tarea de “enterrar el modelo neoliberal”, como tú dices? Estos gobiernos, como tú dices, no son homogéneos pero en ese proceso y con la crisis, ¿podría realmente cambiarlo en el fondo?

PLINIO S: Lo que yo creo..

DICK E: Perdón… la reserva que tienen los diferentes bancos federales de los diferentes estados Latinoamericanos como tú has mencionado que tiene grandes reservas gracias de pronto del petróleo, esas reservas económicas debería ser podría ser un buen aporte al Banco del Sur?

PLINIO S: Yo creo que el problema es mucho más político que económico y… Creo que es mucho menos de base técnica que de base política, o sea, lo que necesitamos ahora es la afirmación de una voluntad política de no pagar el costo de esta crisis y aprovechar la oportunidad de la crisis para afirmar nuestro desarrollo. Si las condiciones técnicas son mejores esto facilita a veces el problema, pero no necesariamente. Yo hago una comparación con la crisis del 1929 cuando Brasil era un gran cafetal, una plantación de café. Y 30 años después era el mayor parque industrial de América Latina. Es decir, las condiciones técnicas no eran favorables pero la crisis generó la situación social y política que acabó fomentando una política económica que permitió la industrialización. Aquí nosotros tenemos desde el punto de vista de América Latina todas las condiciones para tener una vida muy digna y muy buena si nos organizamos en función de nuestros propios problemas y teniendo en cuenta nuestras necesidades, nuestras posibilidades que ya somos grandes. Lo que yo creo que es importante ahora es aprovechar estas posibilidades objetivas técnicas para enfrentar los problemas objetivos concretos de la población. Esto va significar un cambio y creo que nada será como antes si esta crisis de hecho realiza su potencial, digamos perturbador, que parece que ya trae inscrita en ella. Nada será lo mismo.

MERCOSUR hoy es un instrumento de globalización regional. Está perfectamente integrado en el orden internacional. Para enfrentar la crisis, el MERCOSUR tendría que tener totalmente un otro contenido. Este es el punto más importante ahora para enfatizar porque el problema ahora será mucho menos técnico y mucho más político y cuanto antes tomemos conciencia de esto mejor.

“MOVIMIENTOS SOCIALES DESMOVILIZADOS”

DICK E: ¿Y el gobierno de Lula, cómo analiza la crisis y cuál es su perspectiva política de salir justamente de esa crisis? ¿Y cómo actúan los movimientos sociales, el movimiento sindical, el movimiento obrero? Tú hablas sobre que Brasil es prácticamente ya un parque industrial. Sao Paulo es uno de los centros industriales más grandes del mundo. ¿Qué relación tiene Brasil, por ejemplo, con las transnacionales norteamericanas que van estar muy afectadas por la crisis y siempre en este tipo de crisis, tanto como el año 29 como en este momento, siempre hay sectores del gran capital que quieren aprovecharse, beneficiarse de la crisis.

PLINIO S: Esta crisis va a tener un impacto grande sobre la economía brasileña y creo que sobre todo el continente pero seguro que aquí en Brasil, porque nosotros pasamos los últimos 30 años nos ajustando por imposición del fondo monetario internacional y del banco mundial a la nueva orden internacional. Entonces nosotros tuvimos una involución en la industria y tuvimos y estamos existiendo a una redictamizacion muy fuerte de lo que ellos llaman agro negocio, que en realidad es el viejo latifundio, una economía no portaba para fuera del país para el comercio internacional.

Bueno la crisis en realidad desorganiza esto e impone cambios y esto va generar una crisis. Mientras la crisis en Brasil todavía no se siente de una manera dramática de la crisis, claro que hay síntomas ya de problemas graves, pero todavía ella no se impuso con la contundencia que se va imponer. La política del gobierno de Lula en este contexto es una política un poquito de altista en el sentido que por un lado Lula reitera la idea de que Brasil es un país es muy fuerte, que esta crisis es americana y que no nos va a tocar.

Aunque esto cambió en los últimos días un poco; ya empieza a decir que si a lo mejor nos toca y de cualquier manera lo que tiene haciendo de concreto en política económica, tiene el carácter reactivo que es lo que siempre ha hecho Brasil los últimos 30 años cuando lo que nosotros necesitamos en el momento es una política de carácter preventivo y creativo y no reactivo y acomodaticio como está ocurriendo en este momento.

Entonces, en el momento actual tenemos la situación desde el punto de vista táctico. Aquí las cosas están como si nada hubiera pasado, los movimientos sociales en este momento están muy, muy desmovilizados, salvo batallas digamos tópicas, corporativas muy localizadas. La realidad es que el país viene creciendo y que Lula cuenta con un gran apoyo de los movimientos. O sea, o en el momento actual si uno mira del punto de vista estático parece que no va a pasar nada en Brasil. Pero si uno mira desde el punto de vista de las contradicciones que están inscritas en este patrón de desarrollo, yo creo que si tendríamos en los años que vienen, si tendríamos grandes cambios y mucha turbulencia social y política. Porque la necesidad de reorganizar el país en función de los cambios internacionales va a desequilibrar las correlaciones de fuerzas y va crear nuevas dinámicas aquí en Brasil. El reto o el desafío es aprovechar este nuevo marco histórico para ver si logramos y reorganizar los movimientos sociales, reorganizar las organizaciones políticas, para retomar la lucha por la construcción de naciones democráticas justas y socialistas.

¿FIN DEL CAPITALISMO EN CNN?

DICK E: Cuando uno ve ahora CNN en español, éste canal está invitando permanentemente a diferentes economistas, claro, la mayoría son burgueses. Pero un tema que casi nunca se había tocado antes ahí en CNN a los economistas, si éste es el fin del capitalismo, un tema que prácticamente no se ha tocado durante los últimos 20 años, porque hace 20 años a principio del año 91 cuando ya el campo socialista prácticamente se desplomó, Fucuyama hablaba del fin de las ideologías. Ahora se están hablando, incluso en CNN, no lo dicen con las palabras que el neoliberalismo ya está cavando su propia tumba, pero entre las líneas se puede entender eso. ¿Es tan fácil que el neoliberalismo el modelo ya está por terminar y que entonces qué va a reemplazar el neoliberalismo porque al crear al socialismo significa totalmente unas nuevas circunstancias y un movimiento organizado, un movimiento social y político organizado como tú has dicho?

PLINIO S: Sin duda Dick, yo creo que la crisis, seguro no es el fin del capitalismo. Fue el capitalismo que nosotros lo aprendimos con Marx ya hace mucho tiempo, era que el capitalismo es un proceso de valorización del capital y de desvalorización del capital. El tiene su lado positivo de positividad de expansión. Pero tiene también su lado de negatividad, que es de contracciones abruptas y crisis monumentales. Pero lo que si esta crisis muestra es la falsedad de la tesis de Francis Fucuyama de que estamos en el fin de la historia. No estamos en el fin de la historia y la prueba cabal de esto es la sorpresa monumental que significa una crisis de esta envergadura es una crisis del neoliberalismo, las intervenciones que el estado Americano hace en la economía, no es para nada el fin del neoliberalismo. Pero al contrario, es el análisis la estación clara del neoliberalismo en el sentido de que el neoliberalismo nunca pensó en un estado mínimo en el sentido absoluto, pero si en el sentido relativo, o sea estado mínimo para sus políticas públicas, políticas sociales, políticas universales pero estado máximo para proteger el capital, lo que hace la intervención del estado en este momento es proteger el capital, sin ninguna perspectiva pública y de salida de este problema.

¿Y EL PAPEL DE OBAMA?

DICK E: El paquete de Bush?

PLINIO S: Si, entonces las crisis son siempre momentos de redefinición, son los momentos históricos más ricos, entonces esta crisis puede ser, puede llevar a una solución dentro del propio neoliberalismo y si esto ocurre yo creo que las tendencias autoritarias y antisociales del capitalismo se van exacerbar, se van a intensificar, incluso el imperialismo. Y esta es la experiencia histórica que tenemos cuando hay crisis. Los imperialistas van a la guerra, se toman más vencistas. Esta es una alternativa; la solución dentro del orden, van a hacer lo que ya era malo y va quedar mucho peor. Pero hay siempre la posibilidad que esta crisis genere una alternativa fuera del orden. Claro que este es un proceso político que depende de voluntad política construida, organizada. Creo que exactamente esta es la posibilidad concreta que esta crisis coloca para América Latina.

América Latina está muy en conjunto heterogéneo, no es todo igual, evidente una cosa es el gobierno de Venezuela. Otra cosa es gobierno de Bachelet en Chile. Pero está la dinámica ahora de la crisis conforme en su manera de desarrollo puede perfectamente acelerar la historia y abrir nuevos horizontes para nosotros, pero para resumir no es el fin del capitalismo, puede ser hasta un momento de redefinición de los términos de la acumulación capitalista, pero puede también ser el momento en que algunas regiones del capitalismo empiecen a tener las oportunidades de desplegarse, de desconectarse del imperialismo, es un poco la visión que yo tengo.

DICK E: Muchos liberales han visto con grandes expectativas una eventual victoria electoral del candidato Obama en EEUU, lo que uno ve es que el señor Obama no tiene absolutamente casi nada de conocimiento sobre la realidad latinoamericana y ha hecho unas declaraciones muy extrañas hacia los países como por ejemplo Venezuela y el campo del ALBA, incluso dio su apoyo al paquete de Bush para enfrentar la crisis tanto en la cámara como en el senado de EEUU. ¿Cómo analizas tú este señor, es un político más de lo mismo?

PLINIO S: Yo tuve la oportunidad de ver algunos discursos de Obama por la televisión y una parte del debate me dio la impresión que Obama en realidad es una formula sin contenido. Él en realidad no dice nada que infiere realmente que nos pueda hacer pensar que va hacer algo cualitativamente diferente de lo viene siendo hecho. Claro que él hará las cosas que de manera más moderada que el grupo de los republicanos. Pero desde mi punto de vista el proyecto es básicamente el mismo, lo que ellos discuten quien hace mejor, quien administra mejor el orden imperial americano.

En relación al problema especifico de la crisis lo que me sorprendió es su absoluta falta de capacidad de definir un horizonte, una salida para la crisis, la impresión que yo tengo es que la llamada clase política americana está totalmente aturdida y perdida por la crisis.

Creo que una dinámica diferente en EEUU dependería mucho menos de cosas que pasan en la superestructura política norteamericana y mucho más de la irrupción de procesos sociales nuevos en la sociedad norteamericana. Y yo creo que esto si va a pasar, es un momento en que el pueblo va a sentir los trabajadores norteamericanos, van a sentir de una manera muy fuerte el golpe de la crisis y hay que ver cuál es su capacidad de reaccionar a esto, de organizarse, de presionar por cambios más sustanciales en la política. En fin, no tengo en realidad ninguna esperanza de un cambio cualitativo en la eventual victoria de Obama (la entrevista se hizo unos días antes de las elecciones en EE.UU.).

DICK E: ¿Entonces Obama va a ser una presa fácil, es decir, va a ser muy fácil de manipular por los asesores económicos que tiene tanto el ministro de hacienda de Casa Blanca como los asesores políticos que están en el departamento del Estado?

PLINIO S: Yo creo que sí, yo creo que Obama es un hombre del establishment. El partido demócrata es un partido del establishment y aquí nosotros tenemos un dicho en portugués que sería en castellano más o menos esto: “Un pajarito no hace verano”, o sea; aunque él quisiera, pero yo creo que ni quiere. Pero aunque quisiera hacerlo diferente no lo dejarían hacer. La diferencia ahora en EEUU depende de un cambio en la correlación de fuerzas en la sociedad misma, no en la superestructura política y el mismo comportamiento de Obama, cuando uno ve sus discursos iníciales cuando ya era candidato prácticamente ganador dentro del partido demócrata, y después el cambio de su discurso cuando ya era candidato, uno ve que es un hombre que más se parece a un Belic, ¿no?, de la película de Woody Allen que a un estadista a la altura de los retos que se van a colocar en los próximos años.

¿EL CAMINO DEL ALBA ES LA POLÍTICA DE KEYNES?

DICK E: Bueno Plinio, para redondear esta entrevista con tu planteamiento tan interesante, quisiera preguntarte sobre el camino de ALBA, el campo del ALBA que empieza a tener algunos otros miembros aparte de Venezuela y Cuba que iniciaron el proceso hace apenas cuatro años. ¿Ese es el camino correcto hoy en día en AL? Chávez llegó a Manaos, en Brasil y ahí parece que tomaron varias decisiones sobre la infraestructura Latinoamericana que es un aporte para la integración. También decisiones para defender las diferentes economías nacionales, hacer carreteras de Manaos a la Paz, de Manaos a la Manta en el Ecuador y viceversa. ¿Esto es algo de la política de Keynes no? Como hicieron en la crisis de la década –30, levantar el sector público, creando grandes carreteras. Te parece que este es el camino hoy para América Latina?

PLINIO S: Me recordabas del dibujo de Torres García, el gran pintor uruguayo, el tiene el mapa de AL volteado para abajo y con el nombre El Norte Es El Sur que es digamos un poquito el lema de Telesur, ¿no?, el norte es el sur, yo creo que esto nunca esto fue tan verdadero. El norte es el sur, y el sur tiene que avanzar en la lucha por el socialismo porque es el único horizonte que nos lleva a una vida mejor.

Lo importante de esta integración es que haya priorizar la integración social, política y cultural. Claro que esto tiene como contrapartida una integración económica, pero la integración del ALBA tiene que priorizar lo político, lo cultural y lo social. El económico viene como resultado y no al revés. A veces se da énfasis a la infraestructura económica, pero yo creo que ahora lo principal es hacer la convergencia política y cultural; en 1929, la crisis desorganizó el comercio internacional, desorganizó el sistema monetario internacional. Y solo las economías latinoamericanas y creo la posibilidad de la industrialización por sustitución de importación no fue la mejor cosa posible, pero fue mejor de lo que había antes, yo creo que esta crisis puede abrir nuevos horizontes, pero estos horizontes los tenemos que aprovechar, no para fomentar el desarrollo nacional, pero si, para fomentar el desarrollo regional en el marco del socialismo del Siglo XXI, que digamos, que es el socialismo de nuestros tiempos, no para pensar en socialismo del Siglo XXI como un eufemismo de un capitalismo un poquito más roseo, no, pero para realmente cambiar radicalmente en la manera de organizar nuestras sociedades.

40 AÑOS DE EXPERIENCIA DEL CAMPO SOCIALISTA

DICK E: Claro, y me imagino que también el Proyecto ALBA podría ser como una cosa muy atractiva para los otros pueblos en América Latina que están luchando también por la integración, para crear un mejor mundo y en ese sentido quisiera preguntarte; ¿Los 40 años de experiencia del campo socialista, las diferentes relaciones comerciales de los diferentes recursos naturales tecnológicos, etcétera, que tenían los diferentes integrantes de ese campo, o sea de la comunidad de relaciones comerciales entre los países socialistas, ¿Qué valor tiene eso hoy en día, cuando ALBA todavía está en sus pañales? Si van a avanzar hacia el Socialismo del Siglo XXI, ¿Qué pueden aportar estos 40 años como un ejemplo para no cometer los errores que cometió el campo socialista con todos sus defectos de burocratismo?

PLINIO S: Yo creo que sin duda alguna Dick, esto es un tema muy vasto y muy importante lo que tu mencionas. Y siempre fue importante comprender los errores y superar el objetivo del socialismo real este problema que parecía un problema casi académico y lejano. Hoy bien se coloca como problemas concretos porque de esto, nosotros vamos a tener una alternativa al capitalismo y esta alternativa es el socialismo. Y nosotros no queremos hacer los mismos errores pero sí, superar estos equívocos.

ALBA es más importante que nunca y las cosas ocurren de una manera muy digamos lenta. ALBA ya es un sentido, ya es una manera de encontrar una respuesta a un mundo particularmente hostil a los pueblos latinoamericanos. Y esto que se pateaba porque no se sabía que bien exactamente es el camino con la crisis, este camino va quedar más claro. Entonces creo que si tenemos ya un instrumento inicial para dar una respuesta que es sin duda el ALBA y no tenemos que hacer los equívocos del socialismo real, esto es una discusión fuerte, pero yo quería destacar aquí un aspecto, que es el problema del progreso. El socialismo real tiene varios equívocos, yo voy a mencionar en realidad dos:

PRIMERO, la idea de que es posible hacer socialismo en un solo país, no es.

SEGUNDO, que es posible hacer una carrera de progreso de desarrollo de las fuerzas productivas con el capitalismo. Lo que si nosotros necesitamos ahora es someter el progreso a las leyes del socialismo y no transformar el socialismo en un medio de perseguir un progreso que es en realidad un progreso irracional, antiecológico, antisocial porque es un progreso impregnado por los valores capitalistas. Por eso digo que ahora la lucha se pone, sobre todo del campo político, social y cultural. Si ganamos la batalla ahí, el resto queda mucho más fácil de hacer.

LA NECESIDAD DE HACER UN GRAN DEBATE

DICK E: Plinio, muchísimas gracias por esta entrevista casi 45 minutos. Creo que mucha gente en el mundo hoy en día está discutiendo justamente lo que hemos tocado acá en forma de tiempo muy corto. Pero como uno ve los temas son tantos y tan interesantes, y yo creo que es el momento preciso cuando ya la bolsa se está desplomando en Wall Street, obviamente tocar esos temas que en muchos años ni siquiera se ha discutido en forma académica. Por eso te agradezco muchísimo y yo creo que tenemos razón para volver a discutir y entrevistarte y conversar sobre estos temas más adelante. Un fuerte abrazo Plinio.

PLINIO S: Sin duda, todo lo que tú dijiste realmente es muy importante. Tenemos que hacer un gran debate y este es tu trabajo, de fomentar el debate latinoamericano, de conectar el pensamiento crítico en la región. Es un trabajo muy importante y por eso estoy siempre a tu disposición a la disposición de tus oyentes.

DICK E: Muchas gracias Plinio.
Transcripción: Mirian Huezo Emanuelsson

Latinamerika skeptiskt mot Obama i Vita Huset

<14685 tecken utan rubrik, ingress och fotnoter>
– Vi kommer inte att böja på nacken för någon

Är Barack Obama, som aldrig har besökt Latinamerika, ett lätt byte för de utrikespolitiska lobbyisterna i Washington, oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet eller är han en av dem? Kommer han utforma en självständig utrikespolitik som kan hälsas välkommen av ett Latinamerika som allt mer går på egna ben och ser med misstro mot varje amerikanskt presidentkandidats utspel? Latinamerikareportern Dick Emanuelsson på plats i Latinamerika reder ut begreppen.

TEGUCIGALPA / 081023 / Stämningen kring kometen i den amerikanska presidentvalkampanjen påminner mycket om ”Kennedyfebern” på 1960-talet. Folkpartisterna kopierade USA:s demokrater och sprang omkring med halmhattar i valrörelsen. Yngve Holmberg, Reinfeldts föregångare fixade till en ”Kennedy-look”, bytte namn på Högerpartiet och trodde sig vinna, inte bara Östermalmsdamerna utan delar av medelklassens kvinnor med den nya frisyren. Men tji blev det och även den Kennedystödda och CIA-ledda Grisbuktsinvasionen den 15 april 1961 mot Kuba.

”Framstegsalliansen” var USA:s svar på att neutralisera det revolutionära uppsvinget i Latinamerika som den kubanska revolutionen 1959 hade inspirerat till. Det kalla kriget var på väg att töa bort och Latinamerika var på fötter. Precis som nu. Kennedys och CIA:s svar blev den ”Gode Grannens Politik” och i spåren följde Coca Cola, Elvis Presley och ett enormt utbud av Hollywood-filmer som hade sitt budskap i ”The American Way of Life”: Jänkar var häftiga och trevliga medan ryssarna beskrevs som illvilliga ondskefulla element eller i bästa fall ”gråa trista kommunister”.

För att binda upp de latinamerikanska regeringarna som allierade i kampen mot kommunismen bjöds inte bara militärer in till The School of Americas, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare. CIA-filialerna bjöd även in fackföreningsledare som ansågs vara ”bearbetbara”. De utgjorde USA:s bundsförvanter inom den latinamerikanska arbetarrörelsen och hade en uppgift; splittra facken som stod under inflytande av de olika kommunistpartierna för att bilda nya ”västvänliga” fackföreningar. De ”Röda” utpekades som potentiella motståndare till USA:s strategiska intressen. Den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, som utgjorde en del av Framstegsalliansen, förvandlade fackföreningsledaren eller den revolutionäre agitatorn i bostadsområdet till samhällets ”Inre Fiende”.

Wall Street och Obama

Kommer Obama bryta den politiken och hur kommer USA:s utrikespolitik se ut mot Latinamerika jämfört med Bushadminstrationens, frågade jag James Petras, marxist och universitetsprofessor i USA, en i Latinamerika omtyckt föreläsare med 50 års forskning av olika konflikter i världen i sitt bagage.

– Obama har tagit emot 500 miljoner dollar till sin valkampanj och det är lögn att han bara skulle ha tagit emot valsanslag från vanliga personer. Pengarna kommer från folket på Wall Street, från mäktiga kapitalgrupper. Kapitalistklassen är splittrad. Det är sant att Handelskammaren stöder McCain och fackföreningarna Obama. I stora drag är kapitalisterna för McCain men många kapitalister har placerat pengar på bägge kandidater för att säkra sin framtid.

Protektionism

– I förhållandet till Latinamerika kritiserar Obama Bush från en mer protektionistisk ståndpunkt. Han vill behålla exportrestriktionerna mot Latinamerika samtidigt som han fortsätter stödja subventionerna till de stora agroexportörerna i USA. Om vi talar om handel så är Obama ett sämre alternativ för Latinamerika jämfört med nuvarande situation, som inte heller är önskvärd.

Plan Colombia

– Obama är för Plan Colombia samtidigt som han har kritiserat det framförhandlade frihandelsavtalet (TLC) mellan Colombia och USA med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Obama har inget emot Uribe bara att det är lite obekvämt med att Uribe mördar så många colombianer, främst fackföreningsaktiva. Men det är dubbelt språkbruk eftersom Obama stödjer Plan Colombia som kanaliserar miljarder dollar till en regim som är bland den värsta förbrytaren av mänskliga rättigheter i världen.

Chavez diktatorisk

Vad gäller förhållandet till regeringen i Venezuela är Obama ambivalent, menar Petras.

– Han är mycket fientlig mot Chavez och använder samma argument mot Venezuela som högern; Chavez är auktoritär, diktatorisk, en fiende till USA medan han samtidigt håller dörren öppen för en direkt dialog med Chavez, men bara om Chavez är beredd upphöra vara fiende till USA, upphöra med sitt oberoende, sitt stöd till folkrörelserna i Latinamerika och acceptera den nordamerikanska hegemonin i Latinamerika och Karibien. Dessa villkor neutraliserar varje form av dialog.

Fortsatt blockad mot Kuba

– Obama vill inte ha slut på den kriminella blockaden av Kuba eller sluta stödja kontrarevolutionen med bas i Miami. Han talar om diktatur men säger att han under speciella villkor är beredd på en dialog med Havanna. Men villkoren för en sådan dialog är nästan de samma som dagens; att Kuba tillåter en politisk plattform för kontrarevolutionen och att den socialistiska ekonomin upphör. Det enda som egentligen skiljer Obama med Bush är att Obama är för att anhöriga i Florida kan skicka pengar till Kuba.

För den 4:e Flottan

– Obama stöder aktiveringen av den 4:e Flottan. Han säger inget positivt om immigranterna som tar sig över gränsen från Mexiko och han har stött byggandet av Skammens Mur. Han har inte kritiserat den fruktansvärda repressionen och förföljelsen mot papperslösa i USA men även legala invandrare i USA. Som du ser finns det ingen större skillnad mellan de två kandidaterna i frågan om Latinamerika.

– Obama talar i allmänna ordalag om förändringar som attraherar center-vänster och ett antal intellektuella i Latinamerika. I botten gynnas Obama av argument som att ”vem som helst är ett bättre alternativ än det som vi har i dag”. Det vill säga Bush och McCain. Många hoppas att Obama ska skapa politiska öppningar men Obama har inte aviserat några nya reformer eller former som att komma ner från piedestalen och acceptera och se den nya verkligheten i Latinamerika.

Svart=Progressiv?

Frågan om Obamas hudfärg har av liberaler förts fram som en fördel. När den mäktiga svenska folkopinionen mot USA:s folkmordskrig var som starkast i början av 1970-talet, skickade Vita huset hit Jerome Holland, en svart diplomat som av president Nixon utsågs som ambassadör i Stockholm. Hans landsman Sherman Adams, var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali, han var också en svart Vietnamdesertör som fick en fristad i Sverige där han kallade Holland för ”Housenigger”. Holland, som politisk representant för Vita huset, försvarade folkmordskriget och förväntade sig kanske inte att det fredliga Sverige skulle besvara ambassadören med ruttna ägg i det lilla samhället Glanshammar i Örebro län. Bonniersfären anklagade svenska demonstranter för att vara rasister.

Men har hudfärgen någon politisk betydelse? Condoleeza Rice är både svart och intellektuell men samtidigt före detta styrelseledamot och stor aktieägare i Chevron. Känner hon större tillhörighet till sin sociala klass än färgen på sin hud? Betydde Colin Powells deltagande i Bushregeringen något för att förhindra folkmordet i Irak? Vad bryr sig Rice&Powell om att svarta eller vita immigranter från Mexiko förlorar sina liv när de korsar Arizonaöknen?

Obamas 5-punktersprogram

I de få intervjuer Obama har gett på temat Latinamerika har han kritiserat Bush för att ha ignorerat kontinenten söder om Rio Bravo. ”Därför bör vi inte förvånas över att folk som Hugo Chavez eller länder som Kina fyller detta tomrum” [1]. För att ytterligare markera kontinuiteten av USA:s utrikespolitik sammanstrålade han den 23 maj i år med den USA-kubanska terroristgruppen FNCA (Fundación Cubanoamericana) där han försökte vinna de högerextrema USA-kubanerna i södra Florida genom att lägga sig parallellt med den republikanska utrikespolitiken mot Latinamerika. Obama presenterade sitt politiska program visavi Latinamerika i fem punkter [2]:

1. Direktdiplomati mot Kuba, fortsatt blockad.
2. Isolera Venezuela och deras allierade i regionen med hänvisning till att de påstås stödja FARC-gerillan.
3. FARC-gerillan i Colombia ska betraktas och behandlas som Al-Qaeda och blir den perfekta legitima förevändningen för varje form intervention i regionen, skriver latinamerikaexperten José Antonio Gutiérrez D. [3] under rubriken: ”Obama och Latinamerika, en vänlig imperialism”? Obama säger att han inte kommer tillåta att medlemmar i FARC tar sin tillflykt till grannländerna som kommer att drabbas av Obamas bannbullor, en klar indikation till Venezuela och Ecuador, om han blir president.
4. Han ger också fullt stöd till Plan Colombia och Uriberegimen men Nej till frihandelsavtal (TLC) med Colombia så länge morden på fackliga aktiva pågår.
5. Till Mexiko vill han utöka anslagen via Plan Mérida, en mexikansk variant av Plan Colombia, med förevändningen att bekämpa ”narkotikakartellerna och terrorismen”.

Chavez ”ett hanterligt hot”

Nitton dagar senare intervjuades Obama av Jorge Ramos, direktör för den politiskt högerinfluerade tevekanalen Univisión där han konkretiserade sin syn på om Chavez utgör, som Condoleeza Rice hävdar, ett hot för regionen:

”Jo, jag tror att han är ett hot, men ett hanterligt hot. Vi vet till exempel att han kan ha varit inblandad i stödet till FARC som skadar en granne. Den typen av grannar vill vi inte ha. Jag anser därför att det är viktigt att via OAS och FN inleda sanktioner som ger budskapet att den typen av uppförande är inte acceptabelt. Vad jag vill ha sagt är att vi bör ha en direkt diplomati med Venezuela och resten av länderna i världen”, en ståndpunkt som McCain kritiserade Obama för i den sista debatten mellan de bägge innan valet.

Obama beskriver den venezuelanska regeringen som en auktoritär regim som med checkhäftets diplomati och en antiamerikansk retorik ”upprepar falska löften över misslyckade ideologier i det förgångna” [4]

Chavez tillbakavisade oblygt Obamas påhopp:

– Gentlemannen verkar inte ha begripit att Venezuela befinner sig mitt i en revolution, sa Chavez som berättade att han varit i kontakt med de närmaste allierade inom ALBA, bland dem Fidel Castro:

– Vi kommer inte att böja på nacken för någon, försäkrade Chavez [5] den 16 juli.

Vad är det då Obama kan erbjuda Latinamerika?

Chavez blir Saddam

José Antonio Gutiérrez:

”Han erbjuder ett ovillkorligt stöd till en auktoritär regim som Uribes, dollardiplomati, mer ekonomiska interventioner, erbjudanden om mikrokrediter och andra allmosor för att förstärka beroendet (till USA) samt tomma löften om misslyckade ideologier som ’Washingtons-konsensus’. Retoriken är i praktiken impregnerad av den föråldrade ‘Nationella Säkerhetsdoktrinen’ och för att värma upp misslyckade interventionsprogram kallar han bokstavligen till en ny Framstegsallians [6], som ser misstänkt likartad ut som det kritiserade fiaskot som infördes av Kennedy på 1960-talet”.

Gutierrez menar att Obamas uttalande och programmatiska utspel bekräftar att State Departement inte kommer att förändra sin linje mot Latinamerika i avgörande grad med Obama i Vita huset. Han byter ut Al-Qaeda mot FARC, kampen mot terrorismen ersätts av kampen mot narkotikahandeln. Chavez ersätter Saddam Hussein och Venezuela blir Irans motsvarighet i Sydamerika. ALBA:s medlemsländer varnas för att de kan komma att inordnas i ”Ondskans axelmakter” eftersom de slår vakt om rätten att gå egna vägar, fjärran från Washingtons konsensus.

Vill se om Muren fungerar

För Mexikos 105 miljoner invånare och 12 miljoner i USA, varav majoriteten är papperslösa, utgör Obama på presidentposten ingen större skillnad mot en republikan. Obama stödde beslutet att bygga den 1.100 kilometer långa muren mellan Mexiko och USA för att förhindra 400.000 mexikanska ekonomiska flyktingar som varje år försöker att ta sig över gränsen till USA. På Jorge Ramos’ fråga om han kommer stoppa murbygget om han blir president svarar Obama:

– Jag vill först se om den fungerar.

– Men en mur fungerar.

– Det vet vi ännu inte.

– Men Ni har redan röstat för att bygga muren.

– Det är sant att jag röstade för att inleda byggandet av muren i vissa delar av gränsen, Jag tror att muren har betydelse och där den kan rädda människoliv (500-600 personer dör varje år).

Inte heller Mark Weisbrot, Latinamerikaexpert och chef för Center for Economic and Policy Research i Washington, tror att Obama kommer betyda en helomvändning från USA:s sida mot Latinamerika.

”Om Obama vinner är det troligaste konceptet att president Chavez kommer att hälsa en ny administration välkommen och erbjuda (Obama) en olivkvist. Om Obama lyssnar på sina rådgivare kommer han avvisa (Chavez’ erbjudande) på ett sätt som kommer förstärka status cou. Det finns naturligtvis en möjlighet att Obama kommer gå emot sina rådgivare och överge Washingtons kampanj mot Venezuela. Men det är inte det mest troliga resultatet”, säger Weisbrot [7] i en kommentar över valkampanjen och den ekonomiska krisen i USA.

Latinamerikas nya realiteter

Efter att ha läst säkert ett hundra artiklar, krönikor eller ledare i latinamerikanska medier på temat Obama och Latinamerika, har jag stött på en och annan som hoppas att Obama i grunden kan bryta USA:s morot och piskapolitik visavi Latinamerika. Det är främst den latinamerikanska högern och liberaler som har förhoppningar om att Obama kan skapa illusioner hos latinamerikanerna och få dem att tänka på andra utvecklingsprojekt än ALBA, Petrocaribe eller Banco del Sur. För övrigt är den förkrossande majoriteten av progressiva, demokratiska och vänstern i största allmänhet mycket skeptiska till att Obama i Vita husets innebär någon förändring av förhållandet till grannarna söderut.

Han verkar heller inte ha insett de nya realiteterna i Latinamerika där länderna skapar sina egna banker och frigör sig ur det skruvstäd som Världsbanken och IMF pressade in dem i under skuldkrisens år. Chavez och Venezuela har diversifierat handeln med omvärlden. Exemplet Kina, Ryssland, Frankrike, Iran, Portugal är slående och visar vägen för att vara mindre sårbar när den cykliska kapitaliska krisen nu slår igenom brutalt i den ”friaste” av världar. I dag exporterar Venezuela 250.000 fat olja till Kina. Nästa år har den siffran stigit till 500,000 och om fyra år cirka 1 miljon fat. Exportberoendet till USA minskar parallellt.

Dollarn arkiveras

Tendensen hos övriga Latinamerika är den samma, även om dessa länders manöverutrymme, med undantag för Kuba, är mindre än Venezuelas. Men ett illustrativt exempel på hur Latinamerika förändras är överenskommelsen mellan Brasilien och Argentina som i början av oktober beslutade att betalning för handeln mellan de bägge länderna från och med nu ska ske med den egna valutan. Dollarn arkiveras.

Mitt i den värsta ekonomiska krisen i modern tid debatterar och föreslår ALBA-lägrets och flera av UNASUR:s statschefer att IMF bör läggas ned. Samtidigt föreslås och beslutas om investeringar i infrastruktur, utbildning, hälsovård och byggandet av nya raffinaderier som för Wall Street nyliberala yuppies måste kännas som en politik avsedd för Månen, så avlägsen är den i förhållandet till krisen i USA.

Eller, som Chavez svarade på frågan vad han rekommenderade latinamerikaner som har sina besparingar i USA-banker att göra:

– Ta ut varenda dollar och placera dem i stället i Latinamerika!

För Barack Obama

Dick Emanuelsson
Noter:

[1] Barack Obama on Iraq War
http://www.ontheissues.org/Celeb/Barack_Obama_War_+_Peace.htm

[2] Remarks of Senator Barack Obama: Renewing U.S. Leadership in the Americas

[3] Obama y América Latina, ¿el imperialismo amigable?
http://www.anarkismo.net/newswire.php?story_id=9067

[4]http://espanol.news.yahoo.com/s/23052008/54/internacional-obama-considera-necesaria-nueva-alianza-latinoam-rica.html

[5] Chávez critica a Obama y dice que "el Imperio es el único agente destructor".
http://www.atravesdevenezuela.com/html/modules.php?name=News&file=article&sid=17778

[6] http://espanol.news.yahoo.com/s/ap/080523/eeuu/amn_pol_obama_latinoamerica

[7] The United States and the World: Where Are We Headed?
http://www.cepr.net/documents/publications/us_world_2008_09.pdf

Motsättningar på toppmöte om OPEC:s roll

<3811>

TEGUCIGALPA / 071120 / – Om USA begår galenskapen att invadera Iran eller återigen angripa Venezuela, kommer priset på olja inte att nå 100 dollar utan 200 dollar per fat!

Det sa Venezuelas president Hugo Chavez när han talade och överlämnade ordförandeskapet till kung Abdalá bin Abdelaziz i Saudiarabiens huvudstad Riad på OPEC:s 3:e möte sedan dess bildande för 47 år sedan.

Chavez anser att 100 dollar är ett rättvist pris men vill att OPEC borde inrätta en fond för de fattiga energilösa länderna och lämna dollarn som en internationell valuta, förslag som han på OPEC-mötet fick stöd från Iran och en del andra länder, dock inte majoriteten av OPEC:s medlemstater.

1973 kostade ett fat olja cirka 35 dollar på världsmarknaden och relationen till 100 dollar är inte fel jämfört med kostandsökningar på olika varor och produkter, menar ekonomer. 1999, när Chavez tog över presidentposten betalade USA sju (7) dollar per fat till Venezuela, olja som det korrumperade tvåpartisystemets social- och kristdemokrater praktiskt taget hade skänkt bort till grannen i norr under decennier.

På presidentposten inledde Chavez omedelbart en översyn av oljeindustrin och höjde skatten från en (1) procent till 16 procent för de utländska oljebolagen som opererade i landet. 2005 höjde han skatteuttaget till 19 procent. I år övertog staten den definitiva kontrollen över alla oljekällor och erbjöd de bolag som har gjort investeringar i Venezuela och som opererade i landet att ingå i ett joinventuresamarbete med det statliga oljebolaget PDVSA men med förbehållet att PDVSA har en kraftig majoritet av aktierna och kontroll över företaget.

Chavez tog på sig uppgiften att reorganisera OPEC, som USA hade ”neutraliserat” i den nyliberala yran, där tredje världens naturresurser såldes till bottenpriser samtidigt som I-världens prisuttag på traktorer, maskiner och andra avancerade produkter kostade och kostar den tredje världen mångdubbelt mer än vad de gjorde 1973. Men oljepriset har på kort tid och med Chavez’ ordförandeskap sedan år 2000 tiodubblats.

Ett av de första besluten som den nye presidenten i Guatemala, Alvaro Colom, kommer att ta när han intar presidentpalatset den 10 januari 2008, är att ansluta Guatemala till PetroCaribe. Det är Chavez’ ”parallella” verksamhet vid sidan av OPEC, där reaktionära USA-vänliga stater som Saudiarabien fortfarande har ett stort inflytande och kan obstruera en omvandling av OPEC från rent teknokratiskt organ till ett politiskt verktyg som skulle kunna stoppa USA:s planerade krig mot Iran. Om OPEC skulle vilja, skulle organisationen med några enkla beslut strypa USA på några veckor. Såväl Saudiarabien som Venezuela är storexportörer av olja till USA där energikrisen börjar bli ett orosmoln för de styrande. Därför ”demoniseras” Chavez i allt högre grad, livligt uppbackad av den europeiska pressen där sidorna fylls av totalt verklighetsfrämmande textmaterial över och om den venezuelanske presidenten.

Chavez uttryckte nostalgi över OPEC:s första år, då organisationen just hade en politisk karaktär i sin verksamhet och skisserade i en trestegsplan sina förslag:

– Om den industrialiserade världen vill ha garantier för en oljeförsörjning måste den respektera våra länder. För det andra bör OPEC vara en förtrupp i kampen mot misär och fattigdom. För det tredje har vi (OPEC) skulder att inkassera i den tredje världen som vi kan avskriva.

Den latinamerikanske statschefen slog också ett slag för att skapa en helt ny ekonomisk internationell struktur och satsa resurser på energiforskning för att bidra till kampen mot klimatförändringen.

Mötet i Riad var det tredje sedan OPEC bildades för 47 år sedan. Det första hölls 1975 i Algeriet 1975, mitt under energi- och dollarkrisen och det andra i Caracas år 2000.

Dick Emanuelsson

Banco del Sur, ett faktum

9964 tecken
Ny bank i Latinamerika ersätter IMF och Världsbanken?

Av Dick Emanuelsson

Den 26 juni installeras en ny bank i världen, Banco del Sur, Sydbanken. Därmed går den latinamerikanska integrationen mot nya högre mål där finansorgan som IMF och Världsbanken ska ersättas.

TEGUCIGALPA / 070509 / Om ”grunden för kommunismen är elektrifiering av landet”, som Lenin hävdade, är också ett stabilt och solitt bankväsende en nästan lika viktig ingrediens för att konsolidera folkmakten. Men Latinamerikas folk har lång väg att gå, trots vänstervindar, innan de ens kan tala om att ställa socialismen på dagordningen. Den 26 juni ska det i varje fall skålas i champagne när Chavez tar emot presidenterna och finansministrarna från Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay, då Banco del Sur ska förklaras för grundad.



MEN VILKA PERSPEKTIV FINNS det för denna bank att bli en motor i reindustrialiseringen och omstruktureringen av Latinamerika? Det är en livsnödvändighet om denna rika kontinent ska kunna bryta kedjan av beroende till USA och de internationella finansorgan som är verktyg för detta beroende.

Chavez har ända sedan han offentligt nämnde sitt förslag om en ”Sydbank” hävdat, att de växande bankreserverna hos nationerna måste användas för att bryta beroendet och utnyttja ländernas potentiella resurser. Bankreserverna hos de sex länderna som ska bli fullvärdiga medlemmar av Sydbanken uppgår till 164 miljarder dollar. I dag utgör de ett jättekapital för storbanker i USA och Europa men genererar mycket låga ränteinkomster för de fattiga länderna.

– Våra länder går till Världsbanken, IMF eller BID för att be dem om hjälp för att lösa deras finansiella problem samtidigt som vi har en kolossal hög med sparade pengar (i utländska banker). Dessa skulle kunna användas till att lösa problemen utan att tvingas in i villkorsfällan som dessa finansorgan gillrar.

Sa Ecuadors finansminister Ricardo Patiño när hans kollegor från de nämnda länderna samlades i början av maj i Ecuadors huvudstad Quito för att fortsätta att fila på konturerna av Sydbanken. BID och Världsbanken lånade under år 2005 ut 4898 respektive 5087 miljoner dollar till de sex länderna, sammanlagt nästan tio miljarder dollar.

– Jämför denna summa med de 164 miljarder dollar vi har, 16 gånger mer än de krediter vi får med alla slags typer av villkor, tillade Patiño.



CHAVEZ HAR SLAGITS för att Sydbanken ska vara en utvecklings- och investeringsbank kompletterat med en stabiliseringsfond. Denna fond ska fungera som en finansiell sköld för Sydamerika och dramatiskt minska beroendet till de föraktade internationella finansorganen när det världskapitalistiska systemet går in i nästa cykliska kris, som många spår kan utlösas inom kort. Bara att Chavez har nämnt detta har fått Vita huset och deras språkrör att gå i taket. När Venezuela dessutom beslutade att lämna både Världsbanken och Internationella Valutafonden den 30 april, gick State Departements Sean McCormack i taket och uttalade att det venezuelanska folket är ett enda stort offer för Chavez’ politik.

Men Ecuadors president Rafael Correa var inte långt efter Chavez och förklarade på 1 maj Världsbankens permanente representant i Ecuador, Eduardo Somensatto, för Persona Non grata. Det utlöste en chockvåg i högre bankkretsar i New York där man drar efter andan inför det faktum att 3:e-världenregenter nu inte bara vågar ta sig ton utan dessutom ställer krav och bokstavligen kastar ut de fruktade bankcheferna från sina länder.

Bakgrunden är att när Correa var ekonomiminister i övergångsregeringen Alfredo Palacio år 2005, ville han modifiera en lag som handlade om skatteuttaget i oljeproduktionen. Denna skatt gick till att betala Ecuadors lån till de internationella finansorganen. Delar av dessa skatter ville Correa föra över till sociala ändamål, bland annat landets fattiga indianbefolkning. Somensatto och Världsbanken blockerade, som svar på denna lagändring, ett lån på 100 miljoner dollar till Ecuador. Correa, förnedrad av Världsbanken år 2005, är den som ivrigast verkar för att Sydbanken ska bli en realitet för, som han säger, ”ingen har rätt att straffa ett land bara för att detta vill förändra sina lagar”.

Den 8 maj uppgav Ecuadors finansminister att regeringen även ska säga upp med omedelbar verkan ett ”lagskydd för USA-investeringar i Ecuador”. I Nicaragua och Bolivia har också regeringen beslutat att så snabbt som möjligt säga upp sig som medlemmar i FMI och Världsbanken som får allt svårare att betala sina tusentals välavlönade tjänstemän.

NÅGON HAR FRÅGAT VARFÖR majoriteten av medlemsländerna som ska utgöra Sydbanken inte är medlemmar i ALBA, det Boliviarianska Initiativet för Amerika (Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Kuba)? Frågan är nog en bekräftelse på mångas misstankar, om att Sydbanken kan komma att bli ett ekonomiskt bröst som kommer att ha många ammande bebisar på den privata sidan. Men samma bebisar är inte är beredda att också ge sitt politiska strå till stacken för att en gång för alla förändra det klassamhälle som den latinamerikanska kontinenten utgör i grunden.

Brasilien är ett sådant exempel. In i det sista var frågan om stormakten i Latinamerika skulle bli fullvärdig medlem i Sydbanken. Lulas internationella politiske rådgivare, Marco Aurelio García, uppgav inför mötet på den venezuelanska turistön Isla Margarita den 17 april, att ”vi kommer inte att ansluta oss till projektet för vi gillar inte att äta på tallrikar gjorda för andra” [1].

Men äta på andra tallrikar har inte Lula några problem med, menar Plinio de Arruda Sampaio Júnior, ekonomiprofessor på det statliga universitetet i Campinas i Brasilien.

– Han har ätit ur handen på IMF och de internationella bankerna till och med innan han intog regeringsmakten 2002. Då utfärdade han ”Brevet till Brasiliens folk” där han förband sig att fortsätta den nyliberala modellen. Vad den brasilianska regeringen oroar sig mest för är hur den ska kunna konsolidera sin ”trovärdighet”, såväl nationellt som internationellt, mer än att experimentera med lösningar mot den nyliberala fällan. Därför är Lula mån om att hålla ett tydligt avstånd till den Bolivarianska revolutionen och han hyser också ett stort misstroende mot Evo Morales och Rafael Correa.

Men Lula anklagas dock för att spela med två agendor; en vänsteragenda mot Latinamerika och världen och en agenda av ”ekonomisk kontinuitet”. Plinio de Arruda:

– I verkligheten har Lula bara en agenda; vinna imperialismens förtroende för att fortsätta vara dennes gunstling i Sydamerika. Men det yttre skådespeleriet är också ägnat för interna effekter, framför allt för den stora beundran den Bolivarianska revolutionen har i de folkliga samhällsgrupperna i Brasilien. Därför används Lulas “vänskap” med Chavez för att öka Brasiliens manöverutrymme i sällskap med USA, ett exempel är här den stora etanolaffären mellan USA och Brasilien.

– Hittills har diskussionen i Brasilien kring Sydbanken koncentrerats till de konservativa ekonomerna som är oroliga över Chavez’ diplomatiska offensiv i Latinamerika. Man är livrädd för varje slag av initiativ som kan orsaka återverkningar i de utmärkta förbindelserna mellan Lulas regering och IMF, Världsbanken och USA.

OCH DET ÄR DÄR SOM vattendelaren mellan vänstern och systembevararna går mellan de sex länderna i Sydbanken. Chavez har satsat mycket kraft på att sjösätta Sydbanken som ett folkens alternativ till IMF, BID och Världsbanken. Men bland bedömare av Latinamerika är uppfattningen att Chavez har tvingats backa från det viktiga förslaget om att använda delar av respektive lands bankreserver som kapital i Sydbanken. I denna ska sju miljarder fonderas, medel som ska kunna användas till både statliga som privata projekt, främst kostsamma infrastrukturer. Men det är offentliga anslag från respektive regerings nationalbudget, inte medel ur bankreserven, som ska utgöra den nya bankens kapital. Och Venezuela pytsar bara in 600 miljoner dollar av dessa sju miljarder, vilket kan vara ett utslag för venezuelansk försiktighet och tvivel på den nya banken.

Men för att överhuvudtaget kunna gå vidare i skapandet av Sydbanken föreslog Rafael Correa införandet av en ”Sydfond”, Fondo Monetario del Sur, en underavdelning till Sydbanken. I denna, som vi just nu inte vet hur mycket den ska innehålla, ska medel från bankreserven kunna användas.

– Idén med en Sydfond är att skapa och samla medel som innebär att ge mer säkerhet till nationerna i Syd, sa Correa.

I Sydbanken handlar det också om att skapa en diametralt motsatt filosofi, eller ”en ny världsfinansiell arkitektur”, som Ecuadors president uttryckte sig när han öppnade ministermötet i Quito.

– Hittills har den finansiella logiken bara gynnat det spekulativa kapitalet och har inte lyckats bekämpa fattigdomen, som IMF:s och Världsbankens principer hävdar. Därför tror vi att det nödvändigt att vi skapar våra egna finansinstitutioner med denna nya finanslogik, sa Correa som karaktäriserade IMF:s politik som en katastrof för länderna i tredje världen.


PLINIO ARRUDA ÄR SKEPTISK över framtidsperspektiven för Sydbanken:

– Sydbanken skulle kunna utgöra ett alternativ till de internationella finansorganen om dess resurser används för att finansiera en utvecklingsmodell där ”Målet är Syd”, eller i klartext; villkoren för finansiering av olika projekt är en absolut prioritering av de latinamerikanska folkens uppmärksammade behov av jord, arbete, bostäder och nationell suveränitet. I annat fall kommer banken bara att bli ett instrument som är disponibelt för de stora ekonomiska maktgrupperna i regionen med målet att förstärka deras konkurrens på den internationella arenan.

– Med andra ord; för att Sydbanken ska kunna bli ett verktyg för de latinamerikanska folken, måste dess bildande utgöra en del av en mer allmän process som bryter med imperialismen. Jag ser inte någon som helst möjlighet till förändring av denna spännvidd än ett övervinnande av kapitalismen. Sydbanken bör därför vara en bank för att finansiera en socialistisk ekonomi.

[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm

----------------------

538 tecken

BANCO del SUR:

· Medlemmar: Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay och Venezuela.
· Grundande: 26 juni, 2007 i Venezuela.
· Sydbanken kommer ha ett kapital på sju miljarder dollar som varje regering anslår ur den nationella budgeten.
· Sydfonden, som utgör en underavdelning inom banken, kommer att utgöras av bankreservmedel.
· Sammanlagt har de sex medlemmarna 164 miljarder dollar, att jämföras med de tio miljarder som Världsbanken och BID, Interamerikanska Utvecklingsbanken lånade ut under 2005 till de sex.

Dick Emanuelsson

--------------------------------
4000 tecken
DESSA MÄKTIGA ORGAN STYR VÄRLDEN
De internationella finansinstituten och frihandelsorganisationerna

IMF: INTERNATIONAL MONETARY FOUND, Internationella Valutafonden. IMF bildades samtidigt med Världsbanken vid Bretton Woods-konferensen 1945. IMF:s uppgift är att bevaka att respekten för systemets regler upprätthålls. Kort- och långsiktiga lån ges till behövande länder under villkor som IMF upprättar. Det är detta förfaringssätt som kallas ”politisk utpressning” av många låntagare.

http://www.imf.org/



VB, VÄRLDSBANKEN: Skapad tillsammans med Internationella Återuppbyggnads- och Utvecklingsbanken BIRD och AID, (Agencia Internacional de Desarrollo).

http://www.worldbank.org/

OECD: Bildades 1960 och är efterträdare till OECE (Organización Europea de Cooperación Económica) som bildades 1948. Dess säte är Paris. OECE:s målsättning var att stimulera uppbyggnaden av Europa via USA-hjälpen efter andra världskriget. OECD beskriver sig själv som ett forskningsinstitut, konsultverksamhet, rekommendationer och ett forum för samordning av socialpolitiken för dess 29 medlemsländer i Europa, Nordamerika, Asien och Oceanien.

http://www.oecd.org/

G7/8: Detta ”råd” av världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt ”8”:an och ”släpvagnen” Ryssland) bildades 1975 på initiativ av Frankrike. Ordföranden för EU:s ministerråd deltar på de årliga mötena. Ryssland är sedan 1994 också inbjuden. Det första mötet för G8 genomfördes 1997 i Denver.

http://www.oecd.org/

WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen: WTO bildades 1995 som en mellanstatlig organisation. WTO ersatte GATT. 137 stater var medlemmar i juni 2000. Målsättningen är att överbrygga alla slags former av hinder i världshandeln. Mötet i november 1999 i Seattle gick till historien där medlemsstaterna inte lyckades komma till en gemensam uppfattning och där tiotusentals demonstranter, framför allt från USA:s och andra fackföreningar i världen demonstrerade sitt avståndstagande mot WTO:s politik.

Websida: http://www.wto.org/

MAI: I USA och i Europa, samt med deltagande från sektorer inom WTO, utarbetades det s.k. MAI-avtalet inom en mycket liten och begränsad krets. MAI:s målsättning var och är att eliminera de sista hindren för de multinationella bolagen på en ”fri marknad”. Investeringar och privat egendomsrätt är heliga principer som dock, genom Frankrikes försorg, upptäcktes och förhindrades.

NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko den 1 januari 1994 undertecknades den 12 augusti 1992. Websida: NAFTA är ett frihandelsavtal mellan de tre länderna som begränsats till1 5 år.

http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp

ALCA: På engelska hette det först Free-Trade Agreements in the Americas och förslaget återupptogs av Bill Clinton 1994 vid mötet i Miami, ett förslag som först hade väckts av George Bush, den äldre. Starten för ALCA sattes till 2005 men efter massiva folkliga protester över hela Latinamerika lades det ned, men ersattes av TLC-avtal, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och olika latinamerikanska länder med proamerikanska regeringar.

http://www.ftaa-alca.org/

MERCOSUR, Mercado Común del Sur: På svenska ”Gemensamma Marknaden i Syd. Utgörs av länderna Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina. Mercosur bildades 1991 och målsättningen är att stärka handelsrelationerna mellan medlemsstaterna, framför allt att eliminera tull och andra avgifter.

http://www.mercosur.int/msweb/

CARICOM, Caribbean Community: Den karibiska handelsorganisationen bildades 1973 och ersatte Carifta, Caribbean Free-Trade Association som hade bildats 1965. Säte är Georgetown i Guyana. Medlemsländer är: Barbados, Guyana, Jamaica, Trinidad&Tobago (som var grundarna), Antigua&Barbuda, Bahamas, Belize, Dominikanska Republiken, Grenada, Montserrat, S:t Christopher&Nevis, Sta Lucia, S:t Vincent, Surinam. Målsättningen är ekonomiskt samarbete och samordning av utrikespolitiken, hälsovård, utbildning, kultur, kommunikationer och industri. En tullöverenskommelse slöts i oktober 1992.

http://www.caricom.org/

Dick Emanuelsson