Translate-traducir
miércoles, 18 de noviembre de 2009
Colombia: “Yankees Welcome”!
Betyder USA:s sju militärbaser i Colombia förberedelser för krig mot Venezuela? Flammans DICK EMANUELSSON har intervjuat Eva Golinger.
TEGUCIGALPA / 091118 / Den nya administrationen i Vita huset möttes med stora förhoppningar över hela världen om att den krigiska Busheran skulle vara slut. Men Latinamerika har aldrig tagit ut några segrar i förskott, väl medvetna av sina egna erfarenheter vad Pentagon och Vita huset kan vara kapabla till.
Men EVA GOLINGER, USA-advokat och expert på både USA:s utrikespolitik som Latinamerika säger till Flamman att någon skillnad mellan Bush-Obama visavi Latinamerika inte existerar. Bekräftelsen på det är att Obama snarare ökar sin militära och strategiska närvaro via sju nya militärbaser i Colombia, skisserar krigsscenarier mot “anti-USA-länder” och intensifierar sin patrullering av kusterna kring Latinamerika och Karibien via den 4:e Flottan, en enorm koncentration av krigsfartyg- och stridsplan.
I över en timme samtalade Flamman med Eva Golinger om utvecklingen som många befarar kan sluta i ett krig mellan USA&Colombia på ena sidan mot Venezuela, å den andra.
– DE SENASTE MÅNADERNAS accelererande aggressioner från Washington mot Latinamerika visar att det till och med är sämre i dag än tidigare (Bush). Det bekräftar egentligen att innehållet i USA:s utrikespolitik inte är partipolitik utan en Imperiets politik. För såväl demokrater som republikaner tillhör Imperiet och försvarar samma intressen. Även om det är republikaner som författade Santa Fe-dokumenten [1] så stöds de också av demokraterna. Obama är förlängningen av Bush.
• På toppmötet med Latinamerikas statschefer i Trinidad-Tobago i maj sa Obama; ”Låt oss se framåt i stället för bakåt”.
– Det var en ren show. Det hade inget med verkligheten att göra. Obama är kampanjexpert. Han har ett team som skriver hans vällödiga tal. Hans ord om att inte titta bakåt är dessutom en förolämpning mot Latinamerika som har lidit just av USA:s interventionspolitik med statskupper, diktatorer och terror. Det förflutna får vi aldrig glömma för det är det som har gjort vad vi har och är i dag.
GOLINGER HÄVDAR ATT Obamaadministrationen fortsätter att stödja oppositionen i Venezuela som till och med har fått höjda anslag; från sju till tio miljoner dollar, officiellt, för sina aktioner mot regeringen Chavez. Hon liknar USA:s politik vid den ”lågintensiva krigföringen” som Reagan förde mot den sandinistiska regeringen under hela 1980-talet och som kostade 50.000 nicaraguaner livet.
– I dag kallar de officiellt denna krigföring för budgetåret 2010 som “Irreguljärt krig”. Det handlar om att nöta och nöta, både ekonomiskt, psykologiskt som militärt i ett utdraget krig. Målet är att orsaka en inre konvulsion genom att spela på legitima politiska eller ekonomiska problem med målet att folket upphör med sitt stöd till en regering och stat. Målsättningen är att orsaka förändringen inifrån och inte via en direkt militär intervention. Jag kallar den för en ljudlös invasion.
• Den paramilitäre ledaren Geovanny Velásquez uppgav i förhör med åklagarna för några veckor sedan att Chavez’ motkandidat i presidentvalet förra året, Manuel Rosales, ska ha erbjudit Velásquez 25 miljoner dollar för att mörda Chavez och att pengarna förmodas ha USA-ursprung.
– Mina undersökningar sammanfaller med hans uttalanden men också med Rafael Garcia, den colombianska säkerhetspolisens chef för DAS’ hemligaste av hemligt; säkerhetspolisens databas. Det finns många vittnesmål från befolkningen i gränsområdena och med den förre borgmästaren i Maracaibo. Pentagondokument som jag förfogar över från 2003 visar att colombianska paramilitärer samordnar sina terroristoperationer i Venezuela med målsättningen att mörda president Chavez och destabilisera landet. I maj 2004 greps 146 colombianska paramilitärer från AUC på en ranch utanför Caracas i full stridsmundering. Sedan 2003 existerar också AUV, Venezuelas Förenade Självförsvarsstyrkor, bildad under överinseende av AUC-ledaren Carlos Castaño. Uppgiften är att skicka in fler paramilitärer och orsaka terror och skräck hos befolkningen. Målsättningen är att paralysera regeringsarbetet för att förhindra att landet utvecklas. Den psykologiska effekten av denna plan är att frånta Chavez det folkliga stödet.
– VAD GÄLLER MANUEL Rosales så måste man fråga sig varför han flydde landet och bosatte sig i Peru och inte konfronterade rättvisan? Jag tror att han flydde innan myndigheterna hann uppdaga mer av hans gärningar.
• Vilka slutsatser drar du av den colombianska paramilitärens operationer i Venezuela insatt i ett större latinamerikanskt scenario för Pentagon förfogar nu över sju militärbaser i Colombia?
– Det är en militaristisk USA-expansion i Latinamerika med målet att förhindra integrationen och den revolutionära processen.
• Vilka är USA:s strategiskt allierade i denna expansion?
– Colombia, Panama och Peru. Panamas nye högerpresident Ricardo Martinelli erbjuder nu USA två militärbaser. USA förlorade uppmärksamheten över Centralamerika för några år och under den tiden förändrades situationen i Honduras och Nicaragua radikalt och till viss del även i Guatemala och El Salvador. Händelserna i Honduras och Panama visar att regionen är i allvarlig fara. USA:s prioriterade mål är att återerövra förlorad terräng på sin “bakgård”, det är så de ser på Centralamerika. De kommer inte att tillåta att sandinisterna ostört får regera, att ALBA konsolideras eller vänsterregerringar växer fram i Centralamerika. För vad de uppnådde under 1980-talet via massakrer, tortyr och kontraskrig som kostade hundratusentals döda var regeringar som underordnade sig USA.
– I Colombia har man under tio års tid via Plan Colombia skapat en colombiansk version av ”School of Americas” (USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare). Där man har utbildat militära specialstyrkor och kommandogrupper. Med de sju USA-baserna i Colombia förstärks denna krigsakademi även för andra länder (officerare). På schemat finns den “Nationella säkerhetsdoktrinen”, imperialism i handling där den politiska oppositionen, politisk opposition och revolutionära rörelser utpekas som den Inre Fienden. Därför förvånar det mig inte att colombianska paramilitärer också har rekryterats och skickats till Honduras.
I ETT OFFICIELLT DOKUMENT [2] från USA:s flygvapen bekräftas Pentagons militärstrategiska planer för den amerikanska kontinenten. Eva Golinger har dragit fram de viktigaste punkterna i de nära 400 sidorna i dokumentet. Chavez avslöjade redan på UNASUR:s möte den 28 augusti de centrala riktlinjerna i vad den venezuelanske presidenten karaktäriserar som USA:s krigsplaner mot Venezuela och Latinamerika. Den etappen är nu nådd, anser Fidel Castro i en ”Reflektion” och går så långt som att hävda att Colombia också är annekterat av USA som inte bara har tillgång till de sju militärbaserna utan även till alla civila flygplatser om man så önskar.
Senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia sa 1999, att “för att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt” [3]. Han önskar också en intervention i Ecuador: “Det skulle vara mycket vitalt för indianerna där är farliga”!
URIBE OCH OBAMA har hittills hävdat att USA:s sju militärbaser i Colombia ska utgöra spjutspetsen mot knarkkarteller och terrorism. Men flygvapnets dokument kommenterar den viktigaste av de sju baserna, Palanquero, på följande sätt:
“Colombia garanterar möjligheten att anföra operationer i ett komplett spektrum för hela Sydamerika”. Med “komplett spektrum” menas användandet av ALLA VAPENGRENAR SAMTIDIGT.
– Detta påstående motsäger Uribes och State Departments förklaringar, menar Golinger. Både Colombias som USA:s regeringar har offentligt vidhållit att det militära avtalet enbart handlar om operationer och aktiviteter på det colombianska territoriet för att bekämpa knarkhandel och terrorism. Uribe gav samma försäkringar på UNASUR:s möte i Bariloche, Argentina den 28 augusti då militärbaserna debatterades.
DET AMERIKANSKA FLYGVAPNET ska rusta upp Palanquero, förlänga landningsbanan för att förvandla basen till en “Lokalitet för Säkerhetssamarbete” (CSL), ett fantasifullt nytt ord för militärbas där USA-lagar ska stå över colombianska. Och den militärpolitiska målsättningen med denna CSL är glasklar:
“Utvecklingen av denna CSL ger oss en unik möjlighet för operationer av komplett spektrum i delar av en kritisk region i vår hemisfär där säkerhet och stabilitet är under konstant hot av terroristiska upprorsrörelser finansierade av knarkhandeln, antiamerikanska regeringar. . .”
– Det är inte svårt att föreställa sig vilka sydamerikanska regeringar som av Washington anses vara ‘antiamerikanska regeringar’. Deras (Obamaadministrationen) ständiga aggressiva uttalanden mot Venezuela, Bolivia och till och med mot Ecuador visar att det är ALBA-länderna som uppfattas som ett ‘konstant hot’. Att ett land klassificeras som ‘anti-USA’ är att betrakta det som en fiende till USA. I detta sammanhang är det logiskt att dra slutsatsen att USA kan reagera med en militär aggression mot en region full av ‘fiender’, fortsätter Golinger.
KRIGSHYPOTESEN FÖRSTÄRKS än mer av dokumentet:
“Avsikten är att utnyttja den existerande infrastrukturen, förbättra USA:s kapacitet för att snabbt besvara en kris och försäkra den regionala tillgången och USA:s närvaro. Palanquero bidrar med uppgiften till rörelseförmågan för den garanterar tillträdet till hela den sydamerikanska kontinenten med undantag av Kap Horn”.
USA:s militär gör inga som helst försök att dölja att det militärstrategiska avtalet mellan USA-Colombia förstärker “vår kapacitet för att leda underrättelse-, spionage och rekonoceringsoperationer (ISR), förbättrar den globala räckvidden och förstärka vår kapacitet att genomföra ett expeditionskrig”.
– Krigsspråk i detta dokument belägger de verkliga avsikterna bakom det militära avtalet mellan Washington och Colombia; de förbereder sig för krig i Latinamerika, sammanfattar Eva Golinger.
NÅGRA DAGAR INNAN Flammans intervju med Eva Golinger greps tre colombianska säkerhetspoliser (DAS) i Venezuela och hemliga dokument beslagtogs från agenterna. Sanningshalten i dessa bekräftades av Bogota. Uriberegimens “Operationer Fénix, Salomón och Falcon” hade inletts men planerna korsades av avslöjandena. Målet? Destabilisera Venezuela, Ecuador och Kuba.
Det ansedda veckomagasinet Semana i Colombia valde att rubricera det militära avtalet USA-Colombia med orden: “Yankees Wellcome”! Men frågan som Latinamerika ställer är: Välkommet till vadå?
Dick Emanuelsson
Noter:
[1] Santa Fe- IV:
http://www.uppmana.nu/content/view/5215/92/
[2] Military Construction Program, USA:s flygvapen:
http://www.centrodealerta.org/documentos_desclasificados/original_in_english_air_for.pdf
[3] No son bases de EE.UU., sino militares estadounidenses “operando” en Colombia, dice el imperio: http://www.vtv.gov.ve/noticias-internacionales/22481
------------------------------
SANTA FE IV skrevs i december 2000 av bl.a general Summers med meriter från gerillabekämpning i Centralamerika, Lewis Thambs, USA:s f.d. ambassadör i Bogota som myntade uttrycket «knarkgerilla» första gången 1985 men som visade sig i vara spindeln i knarkfinansieringen av «Contras» i Nicaragua/Centralamerika med Oliver North spetsen, med flera “kännare” av Latinamerika. Dokumentet, som låg till grund för Georg Bushs utrikespolitik anger i korthet följande fyra geostrategiska uppgifter, ordagrant citerade:
1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA (med direkt antydan mot Kuba och Venezuela och i viss mån Brasilien, reds anm.).
Dessutom ska världsdelens naturresurser vara disponibla för att motsvara USA:s nationella prioriterade behov.
D.E.
Craig Kelly quiere utilizar Zelaya como idiota útil
Por DICK EMANUELSSON
TEGUCIGALPA / 091118 / Hace unos minutos reportaba Luis Galdames, periodista de Radio Globo desde la embajada de Brasil en Tegucigalpa, que en la reunión anoche entre el presidente constitucional de Honduras, Manuel Zelaya Rosales y el subsecretario de Estado adjunto para América Latina, Craig Kelly, éste último solicitaba el voto de Honduras en la ONU para condenar a Irán.
El colega Galdames lo reportaba casi como un triunfo diplomático en el sentido que Casa Blanca ve Manuel Zelaya como el presidente legítimo hasta tal grado que quiere que marquen sus votos juntos en la ONU, dando un “vainazo” al jefe del régimen de facto Roberto Micheletti.
¿Pero en que tema votarían juntos, Zelaya y Obama, en la ONU?
Pues nada menos para condenar al gobierno del presidente Mahmoud Ahmadinejad de Irán por violar los derechos humanos en la república persa.
Planeando guerras allá y acá
No es para nadie un secreto que Estados Unidos no solamente adelantan sus posiciones de guerra en America Latina, ahora con siete bases militares en Colombia, de los cuales cuatro están apuntando sus cañones o puertos hacia Venezuela donde existe las reservas petroleras y gas más grandes del mundo, más la octava reserva de agua dulce también. La 4ª Flota patrulla las costas y Pentágono esta planeando reactivar dos nuevas bases militares en Panamá.
La adminstración de Obama planea también una guerra junto con los sionistas contra Irán. Es que presidente Mahmoud Ahmadinejad no quiere andar en los caminos que ha marcado Casa Blanca. Fue por eso que USAID, NED y otros organismos civiles de la CIA intentaron de crear el ambiente propicio para una revuelta en Irán en las pasadas elecciones. Fue lo mismo que pasó en Nicaragua en noviembre el año pasado en donde los sandinistas arrasaron con la oposición liberal en las elecciones municipales.
Ni en Irán ni en Nicaragua ganó el representante de Estados Unidos.
El presidente Mahmoud Ahmadinejad fue acusado por fraude electoral. Pero, como en Nicaragua, fueron acusaciones sin sustancia en absoluto. No fue entregada ninguna prueba de fraude y el intento de “golpe técnico” falló.
Lo mismo en Nicaragua en donde ni siquiera Eduardo Montealegre se atrevía de estar presente cuando fueron recontados los votos en la elección a la alcaldía de Managua que había exigido el pelele de la embajada estadounidense en Managua. Todavía, más de una año después, esta esperando el Tribunal Superior Electoral las “pruebas” y actas electorales que Montealegre prometió entregar al TSE para “comprobar el fraude”.
Pero si no hay, pues no hay.
De fraude a las acusaciones de “violencia contra oposición”
En Irán desplomaron las acusaciones por las mismas razones, sobre todo por el cubrimiento periodístico que algunos periodistas lograron hacer para así romper la barrera informática que el terrorismo mediático de las grandes agencias noticieros había montado contra el proceso electoral.
Pero no se quedaron quietos los golpistas iraníes, respaldado por las agencias de Craig Kelly; levantaron el montaje que la oposición era violentamente agredida y que el estado iraní violaba los derechos humanos.
Lo mismo en Nicaragua.
¿Y en Honduras?
¿No son suficientes los informes de la Comisión Interamericana de DD.HH. para el Sr. Kelly? ¿O los informes de COFADEH, CIPRODEH, CODEH, etcétera?
Avala las elecciones organizadas por un régimen de facto
Parece que no, por que mientras Kelly y su patrón descalifica las elecciones en Irán y en Nicaragua, avala las elecciones organizadas por un régimen de facto que, según la Resistencia hondureña y los organismos de derechos humanos nacionales e internacionales, ha violado el 3 artículo de la Constitución hondureña, tomando el poder con las armas como un régimen usurpador.
Pero así es la moral de los gringos.
Por eso a uno le da pena de escuchar la alegría del excelente colega Luis Galdames, creyendo que los gringos va a dar un mano al hombre valiente y consecuente pero preso en una embajada en la capital hondureña cuando, en realidad, Craig Kelly solo quiere utilizar a Zelaya como un idiota útil, o como “ganado de voto”, como decimos en Suecia de personas que son utilizadas en elecciones por sectores o personas descaradas, personas sin vergüenza en el cuerpo y menos en el alma.
“No tienen amigos, solo intereses”
Por que Kelly es el típico y clásico representante de un estado imperialista que “no tienen amigos, solo intereses”, como uno de sus propios presidentes decía, caracterizando la política exterior de Estados Unidos.
Es más, quiere aprovechar la terrible situación en que se encuentra Zelaya, una situación creada por el mismo estado que Kelly representa y llevar su voto en favor a una política de guerra contra Irán en donde los gringos quiere repetir lo que han hecho en Honduras; tumbar el gobierno elegido por el pueblo de Irán para sustituirlo con el pelele de los gringos Hossein Mousavi.
A romper la unidad de ALBA
Para nadie es un secreto que Pentágono logró romper el eslabón más débil del ALBA que era Honduras. Tampoco es un secreto las excelentes relaciones entre el grupo de ALBA con Irán, ambos víctimas por las agresiones imperiales.
Casa Blanca y los grupos financieros&industriales de Estados ven con gran preocupación los lazos fortalecidos entre Irán y America Latina, entre China y el continente de Bolívar, Marti, Sandino y de Morazán. Incluso entre Nicaragua e irán se han suscrito muchos convenios comerciales, a Honduras han llegado 90 tractores a los campesinos organizados como donación de Venezuela pero que son de fabricación iraní.
Si Craig Kelly logra de utilizar el voto de Zelaya en la ONU contra Irán será visto no solamente como un triunfo de la política guerrerista de Pentágono contra Irán sino un paso más para romper la unidad entre los miembros del ALBA.
Cinco meses de engaño y manipulación gringa
Es por eso que en vez de jubilar, deberían sentarse Galdames, Eduardo Reina (asesor político de Zelaya en la embajada que se expresó contento también en la entrevista con Galdames) y el propio presidente Zelaya para analizar los casi cinco meses de engaño, manipulación y un total abandono por parte de la administración de Obama a Manuel Zelaya y su “promesa” de respaldar la restitución del presidente Zelaya en la presidencia y preguntarse;
¿Por qué no se ha hecho realidad?
Me imagino que Micheletti y sus asesores se matan de risa ante la maniobra descarada de Craig Kelly contra un hombre valiente, consecuente, noble, honesto pero un poco ingenuo políticamente.